Rötter från Nordjylland – familjen Fogh

Ole Christian Hovedstrup Fogh (1786-1849) föddes i Thy och dog i Romdrup, som ligger i närheten av Ålborg. Han gifte sig med Johanne Deichmann (1786-1860). Hennes släkt dokumenteras i släktboken ”Peder Jacobsen Deichmanns efterkommere” av P. B. Grandjean. Deras son Laurits Christian Fogh (1822-1855) gifte sig med Sophie Frederikke Möller (1826- ca 1921). De blev föräldrar till min farfars pappa Frederik Christian Fogh (1855-1913).

Jag var nyfiken på om det var möjligt att komma fram till vilka av de som heter Fogh som vi är släkt med. Jag var osäker på om det gick att få fram mer än det som stod i släktboken om Deichmann, där det såg ut som man inte riktigt visste vem som var föräldrar till Ole Christan Hovedstrup Fogh. Det stod att hans far hette Christian Fogh, men det fanns inga andra upplysningar. Jag försökte på lite olika sätt men Fogh är ett relativt vanligt namn och det är svårt att veta vilka vi kan vara släkt med. Jag började dock fundera på varifrån namnet Hovedstrup kom – och sökte på det. Jag fick då fram Ole Christian Hovedstrup Foghs släkt. Det visade sig att han hade en bror och att hans far ägde en stor herrgård i Nordjylland.

Christian Fogh gifte sig med Christiane Overgaard och de fick två söner: Sören Fogh och Ole Hovedstrup Fogh.

Släktleden efter Sören Fogh stannade kvar i trakten kring Vestervig och hade sin försörjning inom jordbruket. Det var till en början herrgårdar som Gammel Örumgård och Vejlegård, men något hände 1824 då Staten tog över ägandet av Vejlegård. Släkten ägde därefter mindre gårdar och i de flesta fallen det som man på danska kallar ett ”husmandsted”.

Släktleden efter Ole Hovedstrup Fogh utbildade sig och bodde på olika platser i Danmark. Ole Hovedstrup Fogh blev präst i Romdrup nära Ålborg och var gift med Johanne Fogh, f. Deichmann. Deras son Lauritz Fogh blev lantmätare och arbetade på Lantmäteriet i Köpenhamn. Lauritz var gift med Sophie Frederikke Fogh, f. Möller och de fick sonen Fredrik Fogh, som var min farfars far. Fredrik Fogh var distriktsläkare i Vordingborg och gift med Adda Fogh, f. Matthiessen. Deras son Hakon Fogh, min farfar, blev biolog och bodde som ung gymnasielärare i Helsingör och var därefter rektor för gymnasiet först i Kolding och senare i Roskilde. Min far, Henrik Fogh, blev civilingenjör och arbetade på Nakskov Skibsvärft.

Det går att läsa texten i sin helhet, men du kan också klicka dig fram i listan nedan:

• Christian Fogh (1741-1814) och Christiane Overgaard (1747-1812)
• Sören Fogh (1782-1856) och släkten kring Vestervig samt Livet på landet
• Ole Hovedstrup Fogh (1786-1849) och Johanne Fogh, f. Deichmann (1786-1860)
• Lauritz Fogh (1822-1855) och Sophie Frederikke Fogh, f. Möller (1826- ca1921)
• Fredrik Fogh (1855-1913) och Adda Fogh, f. Matthiessen (1860-1931)
• Ellen Fogh (1889-1958), sonen Fredrik Fogh (1923-2014) och Fredriks hus
• Grönnestrand
• Hakon Fogh (1887-1969) inkl. Tidningsintervju med Hakon Fogh 80 år
• Henrik Fogh (1918-1997) inkl. Tidningsintervju med Henrik Fogh 60 år
• Något om Nakskov
• Lisbeth Giese, f. Fogh (1916-2010)
• Kvinnor och utbildning

CHRISTIANE MARIE OVERGAARD (1747-1812)

Christiane Marie Overgaard föddes på Helligkildegård i Hvidbjerg i Midtjylland och dog på Vejlegård i Vestervig, Thy. Hennes föräldrar var Jens Jörgen Overgaard (1711-1757) och Anne Cathrine Hansdotter Maylund af Vejbjerggaard (1714-1768).

Christiane Marie Overgaard var gift tre gånger:

Första gången med Oluf Christian Pedersen Hovedstrup (1743-1774), Kongensgaard i Nörre Nissum

Oluf Christian Pedersen Hovedstrup dog 1774, 31 år gammal och Christiane Marie Overgaard blev änka med två döttrar Anna Cathrine på 4 och Anne Margarethe på 3. Vid skiftet utsågs förmyndare. Änkan beviljades oskiftat bo.

Andra gången gifte sig Christiane Marie Overgaard med Christer Iversen Qvistgaard (1736 – 1780), som var en av förmyndarna vid skiftet ovan.

Christer Iversen Qvistgaard dog 1780 på Kongensgaard i Nörre Nissum och Christiane Marie Overgaard blev änka för andra gången och beviljades igen oskiftat bo.

Christiane Marie Overgaard, som var född 1747, var 27 år då hon blev änka första gången 1774 och 33 år gammal då hon blev änka för andra gången 1780. Hon hade då tre barn: Anna Cathrine Olufsdotter Hovedstrup (1771-1831), Anne Margrethe Olufsdotter Hovedstrup (1772-1844) och Kristine Iversdatter Qvistgaard (1777-1812)

Tredje gången gifte sig Christiane Marie Overgaard med Christian Fogh och de fick två söner, den ene 1782 och den andra 1786.  

Christiane Marie Overgaard bodde på Kongensgaard i Nörre Nissum under sina två första äktenskap. Gården är idag en efterskola.

CHRISTIAN FOGH (1741-1814)

Christian Fogh föddes i Skanderborg och dog på Vejlegård i Vestervig i Thy.

Christian Fogh gifte sig 1781 med Christiane Marie Overgaard (1747-1812), som vid 33 års ålder hade blivit änka för andra gången. De fick två söner:

Sören Jörgen Fogh (1782-1856) och Ole Christan Hovedstrup Fogh (1786-1849)

Det finns inte så mycket information om Christian Fogh, men på wikipedia kan man läsa om Örum Slot, som Christian Fogh köpte en del av 1788.

Ørum Slot var en borg, nu et voldsted, ved Hvidbjerg Å ca 400 meter nordøst for Ørum Sø i Ørum Sogn Hassing Herred i Sydthy, nu i Thisted Kommune. Voldstedet, der i middelalderen lå nærmere søen, består nu af to ca. 2 m høje banker adskilt af en tværgrav.

Ørum Slot (i Kong Valdemars Jordebog: Øræn) var oprindelig krongods, kom siden i privates eje, men blev 1367 af Hr. Bo Høg skødet til Valdemar 4. Atterdag. Det blev i urolighederne under Valdemar Atterdag indtaget og nedbrudt af Mogens Maltesen, der imidlertid i 1373 måtte forpligte sig til atter at opbygge det, som det før havde været, og forsyne det med våben, proviant og inventar. /…/ 1788 fik man tilladelse til at frasælge Ørum til dækning af stamhusets gæld, og den blev solgt på auktion for 26.000 Rd. til Christian Fogh; (Wikipedia)

Det var herrgården Örumgaard som Christian Fogh köpte 1788 och som han sedan ägde i 12 år fram till 1800. Sönerna Sören Jörgen Fogh (1782-1856) och Ole Christan Hovedstrup Fogh (1786-1849) tillbragte antagligen merparten av sin barndom på herrgården, som köptes för 26 000 RD. Herrgården heter idag Gammel Ørumgaard och adressen är Kystvejen 82, Bedsted, Thy.

På danskeherregaarde.dk kan man läsa om Ørumgaard (Nordjylland)

Ørumgaard var sidst i middelalderen et kongeligt len kaldet Ørum Slot. Ørumgaard har gennem tiden været hårdt ramt af fjendtlige angreb. I  dag kaldes gården Gammel Ørumgaard efter en splittelse af ejendommen i 1864. Hovedbygningen på Ørumgaard stammer fra 1748. Til opbygningen blev der brugt materialer fra det gamle Ørum Slot.

Ejerrække: (1367-1661) Kronen, /…/, (1738-1788) Jens Laasby Moldrup, (1788-1800) Christian Fogh (1800-1810) Niels Nielsen Schack, (1810-1857) Frederik Vilhelm Eyber /…/ (danskeherregaarde.dk)

Det framgår av en folkräkning från 1787 att Christian Fogh och hans familj redan bodde på Örumgaard när han köpte gården 1788:

Örumgaard, Örum, Hassing. 1787 : Christian Fogh, 46 år, Husbonde, Forpagter, Christiane Overgaard, 40 år, Sören Jörgen Fogh, 5 år och Ole Christian Fogh, 2 år.

Med på listan står också Christiane Overgaards tre barn från tidigare äktenskap. Här finns också ett stort antal anställda. Det kan tyda på att Christian Fogh förpaktade Örumgaard medan den ägdes av Jens Laasby Moldrup och att han sedan köpte gården när Moldrup behövde pengar för att betala en stor gäld. Gårdens huvudbyggnad var från 1748 – och alltså relativt nybyggd när Christan Fogh köpte den 1788.

Christian Fogh och Christiane Overgaard gifte sig 1781. Både deras söner är födda i Örum Sogn, Thisted amt. De kan alltså ha bott på Örumgaard redan 1882, då äldsta sonen föddes.

I en artikel om Vestervig i slutet av 1700-talet står det lite mer om auktionen 1788:

I 1788 havde Hans Chr. Moldrup, der var ejer af stamhuset Vestervig Kloster, frasolgt ved auktion gårde og gods under Ørum for at klare sine forpligtelser over for staten.

1. Ørum hovedgaard med derunder liggende konge- og kirketiende samt bøndergods. Ligeledes Trankjær og Handrup, Spolumgaard og Morup Mølle – ialt 173 tdr. hartkorn blev solgt til hr. Christian Fogh, tidl. Vejlegaard, for 26.000 rdlr.

2. Bubbelgård, Vester Ulsted gårde, Over- og Neder Astrup samt Tangmarken købes af forpagter Hjardemål, Vestervig Kloster.

3. Øster Ulsted solgt til herredsfoged Høyer for 2060 rdlr.

4. Weilegaard tilslået beboeren, Chr. Skaarup for 1300 rdlr. Gaardhusmølle med Heltborg Møllestub, Vestervig fiskeri, fiskerhuset, Flegbusken, det møllen tillagte agerland, Skaarupgaard, Toppenberg, Seiersbøll, Stauersbøll, hedehusene og natmandshuset er under eet tilslået landsdommer Lautrup i kommission for 11.000 rdlr.

Ialt indbragte auktionen 45.460 rdlr. (A. Riis-Olesen: Vestervig i slutningen af 1700-tallet, från: Historisk Årbog for Thisted Amt, 1961)

Christan Fogh köpte senare Vejlegaard i Vestervig, som han hade fram till sin död 1814. Äldste sonen Søren Jørgen Fogh hade därefter gården i 10 år fram till 1824. Adressen är: Vestervigvej 8, 7770 Vestervig.

VEJLEGAARD # (100 hektar) Vejlegaard ligger i Vestervig Sogn, Refs Herred, Thisted Amt. Den nuværende hovedbygning er opført i 1902, ombygget i 1976
div. ejer: 1:  Før 1814    Christen Fogh,  2: 1814-1824  Søren Jørgen Fogh (søn), 3: 1824-1825  Den Danske Stat /…/ 12: 2002-nu  Knud Sigurd Juul Marrebæk (http://www.flemmingsherregaarde.dk)

Enligt en folkräkning från 1801 bodde Christian Fogh, 59 år och Christiane Marie Overgaard, på Vejlegård tillsammans med sonen Sören Jörgen Fogh, som då var 18 år. Ole Christian Hovedstrup Fogh bodde dock inte kvar i föräldrahemmet.

Det visade sig att Ole Christian Hovedstrup Fogh, enligt folkräkningen från 1801, bodde på en Prästgård i Helligsö Sogn, Thisted Amt. Han var då 14 år gammal och stod som studerande. I prästgården fanns två andra studerande en på 16 och en på 12. Den ene var Jacob Deichmann, som då var 12 år gammal.

SÖREN JÖRGEN FOGH (1782-1856)

Sören Jörgen Fogh föddes i Örum och levde i trakten kring Vestervig fram till sin död. En folkräkning från 1845 anger tre personer som bodde i Rönhede på en gård, som hette Lyngberggård: Sören Fogh, 63 år änkeman, sonen Hans Fogh, 26 år, ogift samt Karen Nielsdatter, 23 år, ogift, tjänsteflicka. 

Hans Fogh gifte sig senare med en flicka som hette just Karen Nielsdatter.

Det har aldrig varit min avsikt att kartlägga hela släkten, jag har mer varit intresserad av att få fram en bild av olika livsöden, få reda på hur de levde de och var de bodde.

Men jag blev ändå nyfiken på hur det gick med den del av släkten som stannade kvar i området kring Vestervig i Thy. Jag gjorde därför olika djupdykningar i de källor som används i släktforskning. Det blev i första hand folkräkningar och olika släktträd som finns på nätet. Jag har inte hittat något släktträd som handlar just om familjen Fogh – men däremot hittade jag en del andra släktträd, där olika delar av familjen Fogh finns med. Det var så jag hittade Ole Christian Hovedstrup Foghs föräldrar, Christiane Marie Overgaard och Christian Fogh samt hans storebror Sören Jörgen Fogh. I ett av dem står det att Christian Foghs far hette Jörgen Fogh och kom från Skanderborg. Men jag lyckades inte komma vidare på det spåret.

Däremot började jag titta närmare på Sören Jörgen Fogh och hans barn och barnbarn. Med hjälp av folkräkningar från olika år är det möjligt att få information om hur de bodde, vad de arbetade med och hur många barn de hade. Det blev lite som att passera ett hus och titta in genom fönstret för att se vilka som satt runt bordet.

Sören Jörgen Fogh övertog Vejlegård efter sin faders död 1814 och hade den fram till 1824. Han gifte sig 1811 med Ane Fogh, född Hansen och de fick 6 barn under åren 1812-1821. Två av dem dog strax efter födseln, men fyra av dem levde till vuxen ålder.

1834 bodde Sören Fogh, 52 år i ett hus i Rönhede, Vestervig och var då husman. Han bodde med sin fru Ane Fogh, 48 år och deras tre barn samt en tjänsteflicka. Äldsta dottern, Hansine Margrethe Fogh, bodde på en prästgård i Visbye, hon var då 11 år gammal.

1845 bodde familjen på en gård, som heter Lyngberggård i Rönhede, Vestervig.

Sören Jörgen Fogh och Ane Foghs fyra barn var: Hansine Margrethe Fogh, född 1813, Christine Marie Fogh, född 1815, Hans Hansen Fogh född 1819, och Johanne Oline Fogh, född 1821

Hansine Margrethe Fogh gifte sig med Niels Christian Skaarup, som var snickare. 1860 var deras son Peder Skaarup 8 år gammal, född 1852 i Thisted. Sonen bodde inte hemma 1870, då han var omkring 18 år gammal. 1880 var Hansine 66 år, och bodde med sin man och en släktning som också var snickare. I hemmet bodde även sonen Peder Skaarup 27 år gammal och som yrke står det både snickare och lärare. 1901 bodde sonen Peder Skaarup i Sennels i Thisted Amt. Han är då 48 år, änkeman och lärare. Han bodde tillsammans med 5 barn mellan 19 och 6 år, samt en hushållerska och en tjänsteflicka.

Christine Marie Fogh bodde 1840 i en prästgård i Vestervig. Hon var då ”Huusjomfrue” och 25 år. Så vitt jag kan se fortsatte hon som ”Huusjomfrue” i olika hushåll och fick inga barn.

Johanne Oline Fogh bodde 1840 kvar i föräldrahemmet i Rönhede, Vestervig. Hon var då 17 år gammal och bodde tillsammans med sin far, Sören Fogh, 57 år och änkeman, sin bror Hans Fogh, 21 år och sin syster Hansine Margrethe Fogh, 19 år. På gården bodde även Karen Nielsdatter, tjänsteflicka samt en daglejer.

Sören Fogh blev änkeman 1837 då barnens mamma, Ane Fogh dog 49 år gammal. Några år senare förlorade han också dottern Johanne Oline Fogh som dog 1843, ca 22 år gammal.

Hans Hansen Fogh gifte sig med Karen Nielsdatter och 1850 hade de tagit över Lyngberggaard efter Sören Fogh. På gården i Rönhede, Vestervig bodde Hans Fogh och Karen Nielsdatter med deras tre barn. I hushållet bodde också fadern Sören Fogh, 69 år samt en tjänsteflicka.

1855 ägde Hans Fogh fortfarande Lyngberggaard i Rönhede och hans yrke var gårdägare. På gården bodde Hans Fogh och Karen Nielsdatter med deras barn samt fadern Sören Fogh och en tjänsteflicka.

Sören Fogh dog 1856 75 år gammal.

1860, hade Hans Hansen Fogh med familj flyttat till ett hus i Spolum By, Vestervig och han var nu husman. Här bodde de också 10 år senare 1870. Hushållet bestod då av: Hans Hansen Fogh, 51, Karen Nielsen, 48, Sören Hansen Fogh, 22, Ane Hansen Fogh, 20, Kristian Hansen Fogh, 18, Line Hansen Fogh, 12.

Hans Hansen Fogh och Karen Fogh, född Nielsdatter, fick åtta barn, varav fem levde till vuxen ålder:

Sören Hansen Fogh, född 1847, Anton Johan Hansen Fogh, född 1848, Ane Hansen Fogh, född 1849, Christian Hansen Fogh, född 1852, Line Hansen Fogh, född 1858. Tre av dessa fick barn: Sören Hansen Fogh: två döttrar, Anton Johan Hansen Fogh: tre söner och två döttrar och Line Hansen Fogh: en son. Det ser ut som att många stannade i området kring Thisted och Vestervig och det är sannolikt att släkten lever kvar i trakten.

På arkiv.dk finns en bild på Hanne Oline Katrine Jensen, född Fogh (1880-1958), som var Sören Hansen Foghs (1847-) dotter och barnbarn till Hans Hansen Fogh. Hon föddes i Vestervig och dog i Karhöj, Nörre Nissum.

Lite av nyfikenhet kollade jag vidare på Anton Johan Hansen Fogh (1848- ), som bodde i Grurup, Thisted och som fick tre söner och två döttrar. En av hans söner, Jens Möller Fogh (1878 -), fick en dotter, Karen Möller Odgaard (född Fogh), som föddes 1918, jämngammal med min pappa, och som dog 2002 i Hurup. En annan av Anton Johan Hansen Foghs söner, Hans Carl Fogh (1882-1970), fick en son, Svend Harry Fogh (1913-1967). Enligt en folkräkning från 1940 bodde Svend Harry Fogh tillsammans med sin fru Herdis Fogh och deras dotter Inger Lis Fogh i Galten vid Århus. Han bodde i Galten även som barn 1925, då han var 12 år. Fadern Hans Carl Fogh (1882-1970) var föreståndare på ett hotell i Galten. Sonen Svend Harry Fogh (1913-1967) var slaktare.

Via släktträdet Rimmer-Nielsen på MyHeritage kom det fram att Svend Harry Fogh fick tre barn: Inger Lis Fogh, 1939, Rita Laura Fogh, 1941 och Hans Aksel Fogh, 1949. Hans Aksel Fogh fick två barn: Kristina Fogh, 1972 och Jonas Fogh, 1984. Jag fick kontakt med Kristina Fogh via Facebook och det visade sig att Svend Harry Fogh adopterades som nyfödd av Hans Carl Fogh och hans fru Laura. Lauras syster dog kort efter Svend Harry Foghs födsel och eftersom Laura och Carl inte själva kunde få barn adopterade de det nyfödda barnet. Via Kristina har jag fått bilder av släkten och information från en släktbok de hade.

LIVET PÅ LANDET

Sören Jörgen Fogh och de flesta av hans barn och barnbarn levde kvar i trakten kring Vestervig och fick sin försörjning inom jordbruket. Folkräkningarna bidrar till att skapa en bild av deras liv. Men hur var livet som jordbrukare på den tiden?

På Danmarkshistorien.dk kan man läsa om olika aspekter av jordbrukslivet på 1800-talet:

Befolkningsutvecklingen under åren 1748-1848 (den yngre enevälde):

Danmark oplevede store forandringer i perioden 1784-1848. De økonomiske tider var glimrende, og antallet af indbyggere blev fordoblet. Det gav anledning til betydelige reformer for alle samfundsgrupper. Statsbankerotten i 1813 brød højkonjunkturerne, men de vendte tilbage igen fra og med 1830’erne. /…/

Sidst i 1700-tallet levede 80% af den danske befolkning på godt 800.000 på landet. Den samme fordeling gjaldt stort set endnu i slutningen af 1840’erne. /../ Årligt blev der født godt 3% af befolkningsantallet, i dag er det kun 1,1%. Spædbørnsdødeligheden var stor igennem hele perioden. Først når børnene var kommet i tiårsalderen, var de ude af farezonen. Da var der imidlertid faldet 30% fra på landet og 40% i byerne. Til trods for den store børnedødelighed udgjorde børneflokken en tredjedel af samfundets befolkning. (danmarkshistorien.dk)

Både Ane Fogh, som var gift med Sören Jörgen Fogh, och Karen Fogh, som var gift med Hans Hansen Fogh födde många barn. I början av äktenskapet kunde det bli ett barn om året. Ana Fogh fick 6 barn mellan åren 1812 och 1821, en period av nio år. Två av dem dog strax efter födseln, men fyra av dem levde till vuxen ålder. Karen Fogh fick åtta barn under en period av 14 år, mellan 1847 och 1861, varav fem levde till vuxen ålder. Det är ingen tvekan om att barnafödandet på den tiden tog stor plats i kvinnans liv.

Landbosamfundet 1784-1848 (den yngre enevälde):

Blandt hovedgrupperne på landet var godsejerne. De ejede sammen med kronen og nogle stiftelser landets knap 800 hovedgårde samt så godt som alt bøndergods. Greverne og baronerne havde de største besiddelser, ofte ejede de flere hovedgårde. De ca. 60.000 bønder havde deres gårde i fæste. Husmændenes antal steg fra ca. 25.000 til ca. 110.000 i løbet af perioden. De havde kun lidt jord, derfor drev de også andre erhverv. De var fiskere, daglejere eller landsbyhåndværkere. Det var først i 1801, at man lagde en præcis grænse mellem en gård og et hus på 1 tønde hartkorn. (danmarkshistorien.dk)

Danmarkshistorien.dk skriver också om husmän:

Husmænd er en betegnelse for den gruppe landbrugere, som funktionelt og statusmæssigt har befundet sig mellem bønder og daglejere/tjenestekarle. Der var husmænd både med og uden jord. Husmandsbrug med jord har som regel indebåret ejendoms- eller brugsret til driftsenheder på under 20 tdr. land – i dele af Danmark med lavere jordbonitet kunne der være tale om større brug end dette. Antallet af husmænd voksede fra ca. 1600, og husmænd og husmandsbevægelsen spillede en væsentlig rolle i dansk kultur og dansk politik i årene mellem ca. 1850 og ca. 1970. I dag bruger man ofte betegnelsen familiebrug om husmandsbruget. (danmarkshistorien.dk)

Christian Fogh ägde Örumgaard, med 175 tdr hartkorn, fram till 1800. Hartkorn är ett mått på jordbruk, som tar hänsyn till jordens kvalitet och lönsamhet. Därefter ägde han Vejlegaard på 100 hektar fram till sin död 1814.

Äldsta sonen Sören Jörgen Fogh övertog Vejlegård, som han ägde i 10 år fram till 1824, då staten blev ägare av gården. Tio år senare,1834, bodde Sören Jörgen Fogh i ett hus i Rönhede, Vestervig. Hans yrke var då husman. Han bodde med sin fru och tre av deras barn samt en tjänsteflicka. Sex år senare, 1840, bodde han på en gård och hans yrke var gårdägare. Gården låg i Rönhede, Vestervig. Han var 57 år och änkeman. Han bodde med tre av sina barn samt en tjänsteflicka och en ”daglejer” på 52 år. 1845 bodde han på vad man må förmoda är samma gård, som nu har fått namnet Lyngberg.

Tio år senare, 1855, var det sonen Hans Hansen Fogh som ägde gården i Rönhede, Vestervig, som nu hette Lyngberggaard. Sören Jörgen Fogh bodde också på gården tillsammans med sonens familj. När Sören Jörgen Fogh dog 1856 hade han bott och arbetat i jordbruket i Rönhede, Vestervig i många år av sitt liv, först som husman enligt folkräkningen 1834, men sedan omkring 15 år som ägare av gården som kom att heta Lyngberggaard. Det framgår av folkräkningarna 1840, 1845 och 1855.

Hans Hansen Fogh, som under några år ägde Lyngberggaard blev sedan husman i Spolum, Vestervig. Det framgår av en folkräkning från 1860, där yngste sonen, Kristian Hansen Fogh, bodde kvar med sina föräldrar i huset i Spolum by, som nu hade fått namnet Lyngberg. Sonens yrke var ”bestyrer” och man kan tänka sig att han kom att ta över efter sin far. Äldste sonen, Sören Hansen Fogh blev snickare och bodde med sin familj i Ginderup, Heltberg, Refs Herred. En tredje son, Anton Johan Hansen Fogh blev också husman och bodde i Tandrup, Bedsted.

Det verkar som att många i släkten fortsatte att arbeta inom jordbruket i trakten kring Vestervig, men att det i de flesta fall var i ett husmansbruk med relativt lite jord. Jag har nog trott att jordbruket var mera stabilt i alla fall om man från början hade stora gårdar som Örumgård och Vejlegård. Man kan ana att något hade gått snett då staten tog över Vejlegård 1824. Staten ägde gården ca ett år, därefter återgick Vejlegård till privat ägo. Man kan undra om statsbankrutten 1813 på något sätt påverkade situationen för Sören Jörgen Fogh? Först 1830 kom högkonjunkturen tillbaka enligt danmarkshistorien.dk. Vid folkräkningen 1834 bodde Sören Jörgen Fogh i ett hus och hans yrke var husman. Men vid folkräkningen 1840 hade Sören Jörgen Fogh åter blivit gårdägare och stod som ägare till Lyngberggård. Men sonen, Hans Hansen Fogh, som tog över gården efter fadern och var ägare av Lyngberggård 1855, blev på något sätt av med gården och stod i folkräkningen från 1860 som husman och fortsatte så vitt jag kan se som husman livet ut. Enligt texten ovan från danmarkshistorien.dk låg gränsen mellan en gård och ett husmansbruk kring 1 tdr hartkorn. Ett stort steg från de 175 tdr hartkorn som tillhörde Örumgård. Det framgår också av danmarkshistorien.dk att det skedde stora strukturella förändringar i jordbruket under 1800-talet. Det kan ju ha varit med till att påverka livsvillkoren för denna del av släkten.

Det var dock inte alla i släkten som hade sitt yrke inom jordbruket.

Hansine Margrethe Fogh, Sören Jörgen Foghs äldsta dotter, gifte sig med Niels Christian Skaarup, som var snickare. Deras son Peder Skaarup var både snickare och lärare vid folkräkningen 1880. Senare vid folkräkningen 1901 var han enbart lärare. På MyHeritage (Harder Web Site) står det om Peder Skaarup: ”1872-75 lærer i Fårtoft, fra 75–80 i Thingstrup og 1880-1922 i Sennels.  24. dec. 1921 tildelt Dannebrogsmændenes Hæderstegn”

Sören Hansen Fogh, Hans Hansen Foghs äldsta son, var snickare.

Line Fogh Hansen, Hans Hansen Foghs yngsta dotter, var gift med Paul Gade Thomsen, som var både husman och snickare.

OLE CHRISTIAN HOVEDSTRUP FOGH (1786-1849)

Ole Christan Hovedstrup Fogh föddes i Örum, Hassing, Thisted Amt och dog i Romdrup, som ligger i närheten av Ålborg. Hans föräldrar var Christian Fogh (1741-1814) och Christiane Overgaard (1747-1812) och hans bror var Sören Jörgen Fogh (1782-1856).

Han bodde som barn med sin familj på Örumgård, som fadern först förpaktade och sedan ägde, men flyttade tidigt hemifrån.

Det framgår av en folkräkning från 1801 att Ole Christian Hovedstrup Fogh bodde på en Prästgård i Helligsö Sogn, Thisted Amt. Han var då 14 år gammal och studerande. I prästgården fanns två andra studerande en på 16 och en på 12. Den ene var Jacob Deichmann, som då var 12 år gammal. 1801 var också det år Ole Christian Hovedstrup Fogh tog studenten, så han har säkert bott och studerat på prästgården sedan har var 11 eller 12 år gammal.

Han blev student 1801, då han var omkring 15 år och tog examen i teologi 1805, då han var omkring 19 år. Han var Sognepräst i Romdrup och bodde antagligen på prästgården i Romdrup större delen av sitt vuxna liv.

I L. Vestens håndskriftssamling fra Rigsarkivet kan man läsa följande:

”Ole Christian Hovedstrup Fogh” 1786-1849.
Han fødtes den 21 januar 1786 i Ørum i Thy, hans fader hed Christian Fogh. Han blev privat dimitteret til universitetet i 1801, og tog i januar 1805 embedseksamen med Laud.
Den 7. maj 1813 blev han kapellan i Vestervig og Ager, Den 28. juli 1819 blev han kaldet til sognepræst i Romdrup og Klarup, hvortil Storvorde 1825 blev lagt til som et andet Anneks. Det havde tidligere været et Pastorat med Sejlflod som Anneks. 1832 blev han tillige Provst i Hornum og Fleskum Herred. Han døde den 1. oktober 1849.
Han blev gift 1813 med Johanne Deichmann, der fødtes 22. november 1786. Hun var datter af Sognepræst Laurids Bartholomæus Deichmann i Bodum og Ydby.”

Romdrup ligger nära Ålberg och wikipedia skriver om Romdrup sogn.

Romdrup Sogn var et sogn i Aalborg Østre Provsti (Aalborg Stift). Sognet lå i Aalborg Kommune. Indtil Kommunalreformen i 1970 lå det i Fleskum Herred (Aalborg Amt). I Romdrup Sogn lå Romdrup Kirke.

Ole Christian Hovedstrup Fogh gifte sig med Johanne Deichmann (1786 – 1860) och de fick två barn, en son och en dotter:

Lauritz Christian Fogh född 16 december 1822 i Romdrup. Han blev sedan min farfars farfar.

Bolette Frederikke Christine Fogh föddes 9 augusti i 1824 Romdrup.

Enligt en folkräkning från 1834 bodde familjen i Prästegården i Romdrup:

Prästegaarden : Oluf Christian Fogh, 49 år, Johanne Deichmann 49 år, Bolette Fredrikke Christine Fogh, 10 år, Johanne Christine Kock, Husmoders tante, enke.

Sonen Lauritz Christian Fogh, som var ca. 12 år gammal bodde inte kvar i föräldrahemmet.

Ole Christian Hovedstrup Fogh dog 1849, 63 år gammal.

Bolette Frederikke Christine Jantzen, född Fogh, gifte sig 1843 med Gotfred Vilhelm Jantzen (1807- 1868), som föddes i Hørsholm och dog i Gribsvad på Fyn. Han var Kompagnikirurg i Holsten 1833 och var läkare i det första slesvigska kriget. Han var sedan läkare i Ringe, Gribsvad 1856. Vid tiden för bröllopet var Bolette 19 år och Gotfred runt 36.

En folkräkning från 1860 visar att Bolette Frederikke Christine Jantzen, 36 år, bodde på en gård på Fyn tillsammans med sin man Gotfred Vilhelm Jantzen, 53 år, som är allmänläkare och pensionär. Tillsammans med dem bodde också en adoptivson på 7 år och med samma namn som mannen i huset: Gotfred Vilhelm Jantzen. På gården bodde också Bolettes mor Johanne Fogh, född Deichmann, 74 år, änka med pension. Dessutom fanns det en gårdskarl och två tjänsteflickor.

Det framgår av folkräkningen från 1870 att Bolette Frederikke Christine Jantzen, 46 år, bodde kvar på gården på Fyn. Bolette var då änka och mamman hade också dött. Den adopterade sonen bodde inte kvar i hemmet, han var då omkring 17 år. Kvar på gården fanns dock en gårdskarl och två tjänsteflickor.

Enligt Folkräkningen från 1880 bodde Bolette Frederikke Christine Jantzen, 55 år, i Odense. Hon var änka, pensionär och husmoder. Hon bodde tillsammans med ett gift par, där mannen var vävare och det fanns också en fosterdotter på 6 år.

Bolette Frederikke Christine Jantzen, född Fogh, dog 1903 i Odense, 78 år gammal.  

Adoptivsonen, Gotfred Vilhelm Jantzen, som var född i Romdrup 1853, gifte sig så småningom, fick flera barn och bodde i Köpenhamn där han var ”köbmand”.

JOHANNE FOGH (1786-1860)

Johanne Fogh föddes som Johanne Deichmann i Boddum i Thy. Hennes far Lauritz Bartholomæus Deichmann (1761-1811) var Sognepræst i Boddum. Modern Elisabeth Sophie Buch (1760-1827) föddes i Köpenhamn. Man kan läsa om vår del av släkten Deichmann på sidan 39 i släktboken ”Peder Jacobsen Deichmanns efterkommere” av P. B. Grandjean, som finns på internet.

Johannes lillebror: Jacob Deichmann (1788-1853) blev född på Boddum prästegaard i Thy. Han utbildade sig till jurist och gifte sig med Bolette Gyldendal (1790-1877), dotter till Sören Gyldendal (1742-1802), som var en framstående bokförläggare och bokhandlare. Efter Sören Gyldendals död övertog Jacob Deichmann hans företag. Jacob Deichmann blev mycket framgångsrik och fick i Leipzig inspiration till att organisera bokbranschen i Danmark så den blev mer effektiv. Jacob Deichmann och hans fru fick inga barn.

Dansk Biografisk leksikon skriver om Jacob Deichmann:

Jacob Deichmann, 4.7.1788-23.8.1853, boghandler. Den tidligt modne og læselystne dreng fik en streng opdragelse først i sit hjem, derefter hos en nabopræst. 1802 blev han student, 1805 juridisk kandidat. S.å. kopist i rentekammeret hvormed han betrådte den embedsvej han i kraft af evner og tilbøjelighed syntes bestemt for. Hans tidlige ægteskab med den unge rige datter af den kendte forlægger forandrede imidlertid hans livsbane. /…/ 

1809 overdrog Frederikke Gyldendal, Søren Gyldendals enke og fru Deichmanns stedmor, på lempelige vilkår sin mands forretning til Jacob Deichmann /…/

Som læremester var Jacob Deichmann fortræffelig. Flere af hans disciple nedsatte sig med hans bistand i Sverige og Norge hvor nogle af dem stadig regnes for pionerer. Kærest af hans elever og næsten som en søn af det barnløse ægtepar blev Frederik V. Hegel der som Deichmanns efterfølger overtog bogladen 1846, forlaget 1850. Sin største faglige bedrift ydede Jacob Deichmann som dansk boghandels organisator. Han, der kendte tysk boghandelsorganisation fra rejser til Leipzig 1818 og 1821, stiftede 1837 Boghandlerforeningen i Kjøbenhavn, nu Den danske forlæggerforening, der bragte orden i det hidtil kaotiske bogsalg og fremmede boghandelens effektivitet.

Vi vet från en folkräkning från 1801 att Ole Christian Hovedstrup Fogh 14 år gammal bodde som student på en Prästgård i Helligsö Sogn i Thisted Amt och att Jacob Deichmann, som då var 12 år gammal, var student på prästgården samtidigt.

Johanne Deichmann gifte sig med Ole Christian Hovedstrup Fogh 1812 och kom då att heta Johanne Fogh. Enligt folkräkningarna från 1834 och 1840 bodde de på prästgården i Romdrup. Hon bodde även på prästgården 1850, efter att hon hade blivit änka 1849. På prästgården bodde även dottern Bolette Jantzen, född Fogh, samt en präst.

Fem år senare, 1855, bodde Johanne Fogh, 69 år, hos sin dotter Bolette Jantzen, 31 år och dotterns man Gotfred Vilhelm Jantzen, 48 år. Bolettes man var praktiserande läkare, och de bodde i Kirkehave, Bellinge Sogn i Odense Amt.

Johanne Fogh, bodde enligt en folkräkning från 1860 kvar hos sin dotter på en gård Rolighed, Rörup i Odense Amt. Hon var då 74 år gammal och antagligen bodde Johanne Fogh hos sin dotter efter att hon blev änka och fram till sin död.

I släktboken om Diechmann och på många ställen i Myheritage står det att Johanne Fogh dog 1859, men det stämmer inte enligt uppgifterna ovan. Det märkliga är att hon hade en syster, som också hette Johanne: Johanne Christine Deichmann (1793-1866). Systern ligger begravd på Assisten Kirkegård tillsammans med sin bror Jacob Deichmann. På gravstenen står det Johanne Deichmann 1793-1866.

Efter en del letande hittade jag till sist en uppgift om att Johanne Fogh dog den 10 september 1860, 74 år gammal. Hon bodde då hos dottern i Rolighed, Rörup i Odense Amt. Hon begravdes den 17 september 1860. Det är Küpper Web Site på Myheritage som har tagit fram uppgiften, som är dokumenterad i: Danmark kirkeposter 1837-1872, Odense, bog 6, s. 56.

LAURITZ CHRISTIAN FOGH (1822-1855)

Lauritz Christian Fogh föddes den 16 december 1822 i Romdrup nära Ålborg, där fadern var präst. Hans föräldrar var Ole Christian Hovedstrup Fogh och Johanne Fogh, född Deichmann.

Lauritz Christian Fogh utbildade sig till både till skogskandidat (forstkandidat) och lantmätare (landmåler).

Skogskandidat är en utbildning som kan ge jobb som skogvaktare (skovrider). I en folkräkning från 1840 i Vium sogn, Lysgaard, Viborg amt ser man att Lauritz Christian Fogh, 19 år gammal, var student. Förutom ett antal anställda fanns det även två andra studenter på samma ställe, en på 19 och en som endast var 11 år gammal. Gården ägdes av Jens Bang, 54 år, som var utbildad både skogsvaktare och lantmätare.

På geni.com finns en text om Jens Andreasen Bang.

/../ tog 1813 Landmaaler- og Forstexamen i Kjøbenhavn og blev Assistent hos Overførster Brüel. 1815 blev han Skovrider paa Alheden (Stendalgaard), og her virkede han nu i næsten et halvt Aarhundrede utrættelig for Træplantningens Fremme. Som den betydeligste af hin Tids Hedeskovbrugere kom han efterhaanden højt i Gunst hos Frederik VI og fik overdraget mange Tillidshverv vedrørende Skovanlæg paa Heder og Sandflugts-strækninger, Bestyrelsen af forskjellige Skovejendomme m. m. Han har skrevet et Par Afhandlinger om Skovkultur. –(A. Oppermann, Bidrag t. d. danske Skovbrugs Hist., 1887.)

Att det fanns flera studenter och att en av dem bara var 11 år kan förklara det faktum att Lauritz Christian Fogh inte bodde i sitt föräldrahem vid folkräkningen 1834, då han bara var 12 år gammal. Lauritz Christian Fogh utbildade sig i likhet med Jens Andreasen Bang till både skogskandidat och lantmätare i Köpenhamn. Han anställdes senare vid Köbenhavns Matrikelkontor.

Enligt en folkräkning från 1850 bodde Lauritz Christian Fogh, född 1822, 28 år gammal som ogift lantmätare på ett pensionat hos en änka på Lille Larsbjörnssträde 181 i Köpenhamn.

I november 1851 gifte han sig med Sophie Frederikke Möller, som då fick namnet Sophie Frederikke Fogh. De bodde i Köpenhamn, antagligen på Frederiksberg och mars 1855 fick de en son Christian Frederik Fogh. Sonen blev sedan min farfars far.

Lauritz Christian Fogh dog den 20 augusti 1855, endast 32 år gammal och bara några månader efter sonens födsel.

Min faster Lisbet Giese har skrivit om Fogh-släkten utifrån en text, som Adda Fogh (min farfars mamma) har skrivit om sin man Christian Fredrik Fogh (min farfars pappa). Adda skriver också lite om Lauritz Christian Fogh (min farfars farfar).

Adda Fogh skrev om Lauritz Christian Fogh (LCF), i texten nämns också sonen Christian Frederik Fogh (CFF), som Adda var gift med, samt Sophie Fredrikke Fogh (SFF), som var min farfars farmor:

Frederik Fogh (CFF) blev födt 1855 – d 11 Marts ude på Vesterbrogade (Köbenhavn) såvidt jeg ved i et af de förste Huse på Höjre Haand fra Frihedsstötten. –  Hans Fader (LCF) var uddannet baade som Landinspektör ved siden af at väre Forstkandidat; om ham har vi bare meget lidt oplysning. Farmor (SFF) har på det punkt endogsaa overfor sin egen Sön (CFF) väret ganske tavs, hun har aldrig rigtig kundet aabne sit Hjärta for nogen og hendes närmeste har respekteret det, hendes egen Sön var opfödt dermed; -der var i det Hele i gamle Dage langt mindre Fortrolighed mellem Gamle og Unge og Farmor hörte og hörer tildels endnu til den gamle Skole. Det var så godt som intet Fredrik (CFF) kendte om sin Fader (LCF) udover hvordan han saa ud, var livlig, smuk og fin. Men jeg var mere ihärdig, Tante Grete (f. Möller), Farmors (SFF) Söster Fru Ovesen fortalte mig efterhaanden en del og nu har Farmoder (SFF) senere givet Fredrik (CFF) nogle Breve fra sin Mand (LCF) eller rettere fra sin davärende Käreste, som viser, at vi har en fin og dannet Mand for os. Han har efterladt Belmans Sange, som han sang morsomt og godt, som ung Forstkandidat levede han sammen med den finere Landadel; deltog visst ogsaa i deres Liv i Kjöbenhavn, ogsaa hos Deichmann, hvor han var som Sön af Huset, var vant til at färdes imellem alle Slags Mennesker. Han skal have väret meget indtagende. –  Som 25 aarig kom han ud til Lellingeskovene for at maale dem op, bode i Kjöge og derfra lärte han saa Farmor (SFF) at kende. Farmor (SFF) skal have väret meget smuk. /…/Deres Bryllup blev Holdt i Fest og Pragt, varade sandsynlig i flere Dage. Men kort varade Lykken/…/ Det er som sagt meget lidt jeg ved om deres Ägteskab. Saa vidt jeg forstod paa Tante Grete (Ovesen) blev det lykkeligt men jo meget kortvarigt. 4 Aar efter brylluppet kom Oldefader (LCF) hjem fra Kontoret, Kjöbenhavns Matrikelkontor, klagede over Smärter , bad om at udsätte Middagen en smule mens han lagde sig paa Soffan, men inden en time var han död vist inden Dr Djörup, hans gode Ven, Fader til min Läge, var kommen tilstede.   

Adda Fogh skrev om Lauritz Christian Foghs ungdom i Köpenhamn och att han hos familjen Deichmann var som en son av huset. Jag tänker då på Jacob Deichmann, Johanne Deichmanns lillebror, bokhandlaren som levde i ett barnlöst äktenskap. Det är mycket som talar för att det var i Jacob Deichmanns hem Lauritz trivdes så bra. I Dansk Bibliografisk Leksikon skriver man att Jacob Deichmann behandlade sina elever väl:” Kærest af hans elever og næsten som en søn af det barnløse ægtepar blev Frederik V. Hegel ”. Det är samma uttryck Adda använder för att beskriva hur Lauritz togs emot hos Deichmann. Ytterligare en sak tyder på att det var just hos sin morbror Jacob Deichmann Lauritz kände sig så välkommen. I sitt korta äktenskap fick Sophie Fredrikke och Lauritz Fogh tre söner – men det var endast min farfars pappa Christian Frederik Fogh som levde till vuxen ålder. Förste sonen Jacob Deichmann Fogh, som föddes 13 augusti 1852 dog bara två veckor efter födseln. De fick ytterligare en son den 30 december 1853, även han kom att heta Jacob Deichmann Fogh. Han dog 13 december 1855 och blev nästan två år gammal. 1855 var samma år som hans lillebror Christian Frederik Fogh föddes i mars månad och Lauritz dog i augusti. Det blev ett svårt år för Sophie Frederikke Fogh som förlorade både sin son och sin man samtidigt som hon hade ett nyfött barn att ta hand om. Jag inser också när jag skriver detta att son nummer två, Jacob Deichmann Fogh, levde vid tidpunkten för Lauritz död.

Adda Fogh skriver om tiden strax efter Lauritz Christian Foghs död 1855. Personer som nämns är Cathrine Möller (CMM), Sophie Fredrikke Fogh (SFF) samt min farfars föräldrar Christian Fredrik Fogh (CFF) och Adda Fogh (AF):

Paa den Tid var gl. Fru Möller (CMM), Tipoldemor, höit oppe i Jylland, en Reise der tog lang Tid, ogsaa breve tog Tid, en ven af Oldemor (SFF) stak brevet i Lommen for at besörge det videre, men i Forvirringen glemte han det de förste Dage, saa da de först fik Meddelelsen var Oldefar (LCF) begravet og da endelig de naaede herned var Oldemor (SFF) som forstenet, indesluttet som hun af Naturen var havde hun ikke kundet tale med noget Menneske om sin Sorg og var nästen forstenet og den Tilstand holdt sig delvis i mange Aar og hun kom aldrig saavidt at hun talte om sin Mand, först i hendes senere Aar, da jeg (AF) havde gennemgaaet samme store voldsomme Sorg, da lukkede hun lidt op og kunde af og til tale om ham; da var det alltid om hvor fint tänkende og hvor smuk han var, om hvor meget hans Sön (CFF) mindede om ham i alle Ting. Jeg (AF) har jo ogsaa dannet mig et Billede af min Svigerfader (LCF) og i min Mands Karakter og Skikkelse. Der var intet af Möllerne i ham; de var for mig närmest antipatiske og fuldständig af en anden Stöbning; nej saa var der meget mere Lighed med Roderne; hvilket var naturligt da min Svigermoder (SFF) og hendes Söstre alle vare ägte Roder, hvorimod de 2 Sönner begge var typiske Möllere; – den äldste af Sönnerne blev Forpagter på Gl Lillingegaard ved Kjöge efter Faderen og solgte först Forpagtningen efter at der var holdt 100 Aars Fest på Gaarden i Möllernes Eje.

SOPHIE FREDERIKKE FOGH (1826-efter 1921)

Sophie Frederikke Fogh, född Möller, växte upp på Gammel Lellingegaard, som ligger i närheten av Köge. Hennes far, Frederik Legard Møller (ca 1785-1849), var förpaktare på gården. Modern var Cathrine Marie Möller, född Rode (1791-1884).

Lellingegaard er en af bispestolens gamle hovedgårde, som både Lidemark, Vollerslev, Gjørslev og Bjæverskov kirker hørte under. Hele tre gange har Lellingegaard været ejet af kongens hustru: Kirsten Munk, Anne Sophie Rewentlow og Sophie Magdalene har alle ejet gården. Fra 1721 kom Lellingegaard under Vallø, som den siden har hørt under. Lellingegaard var næsten blevet et frøkenstift, men inden kirkebyggeriet var færdigt, ombestemte Sophie Magdalene sig og flyttede byggematerialerne til Vallø. I 1783 oprettedes Ny Lellingegaard, hvorefter den tidligere gård fik navnet Gammel Lellingegaard. (www.danskeherregaarde.dk)

Sophie Frederikke Fogh hade tre systrar.

Adda Fogh skriver om Sophie Frederikke Fogh (SFF) och hennes föräldrar: Frederik Legard Møller (FLM) och Cathrine Marie Möller (f Rode) (CMM). Frederikke Sophie Fogh var min farfars farmor:

Farmor (SFF) skal have väret meget smuk, Möllers Döttre, Fadern (FLM) var forpagter på Gl. Lellingegaard, var vidt bekendte for deres Skönhed. Hun (SFF) er födt 1826, voksede op i et ret märkeligt Hjem; – Faderen (FLM) en robust Landmand, opdraget i Velstand og mens Tjenestefolkene endnu var Slaver, vant til at styre og kommandere, naar det knep bruge Pisken, sikkert i mange Retninger en udmärket Man efter den Tids Maalestok; men Tiderne var anderledes og skabte sine Mennesker; han har ogsaa overfor Börnene väret streng.

De elskede, deres Moder (CMM) langt höjere og det voldte dem alltid Besvär at föje Moderen, der forlangte, at de skulle elske Faderen lige höjt som hende. Han bliver en Gang overfaldet af nogle Karle der gjemmenprygler ham saa det sikkert var Skyld i hans Död, som indträffer Aar (?) kort derefter; imidlertid omtales han med Sympati af Zacharias Nielsen i hans bog om Pastor Kruse. – Han blev gift med Kathrine Rode (CMM), Lägedatter fra Vallö; Stamfader (hendes far) til den bekendte Rohdeske Familie.

Opvokset, som hun (CMM) er der i det lille gamle Dokterhus for Enden af Vallögade lige för Slottet, faar hun en ualmindelig god Opdragelse, i Fransk, Tysk og Konversation, hun er meget hos de adelige Damer (på Vallö Slot), faar derved en vis Air, som holder sig trods Slid og megen Modgang til hendes Dödsdag 8 Marts 1885.

Hun (CMM) var et af de fineste Mennesker jeg har truffet, endnu efter at hon er fyldt 90 fortäller hun morsomt og underholdende, kan endnu ikke hvile sin Ryg ved at läne sig tilbage i Stolen; men sidder rank og elegant, i sin Hvide stärkt pibede Kappe, sit milde smil og sit ganske indtagende Lune og fortäller os om alt hvad hun har oplevet, kun nävner hun aldrig sin Mand (FLM), uden ganske forbigaaende. – Hun fortäller om da Engelsmanden var der og hendes Fader om Natten blev väkket og med Magt tvunget til at tage ned til Stranden for at hjälpe en syg Engländer, om hvordan hun og söstrerne , hjalp Faderen med at lave Salver og Medikamenter, hvordan hun fra Vallös Taarne speided – efter Engländerne. (Enligt Lisbet Gieses noter handlar det om Slaget på Reden 1801 eller krigen mod England 1807-1814) Senere om Livet paa det dejlige Lellingegaard, hvor stor Gästfrihed husede, hvor hun med sine 4 döttre og mange Piger färdedes i Kökken og Kälder med Vävig (?) og deres Ture til Bedstemoderen (enke efter lägen Dr Rode) i Kjöbenhavn, gamle Fru Rohde flyttede som Enke till Kjöbenhavn og boede i Kastellet.

Hvert aar körte hendes Datter (CMM) med Döttrene derind i den store Wienervogn, der saa blev foret ud, alltid skjulte Steder for at alle de Madvarer, som Bedstemoderen skulle have, kunde slippe igennom Ravelinen (Voldene omkring Kastellet) , Kalkunen i Fodposen, Skinken i Vognrummet, Smördritlerne som de sad paa o.s.v. De 8 Dage var Festdage, gl. Tante Mine, der i Masser af aar var Oldfrue hos Grev Moltkes var meget elsket og der tilbragtes mangen interessant Time og mange af vores smukke Ting stammer derfra. – bl.a. mit gamle Sybord med Lyren; denne tante elskede de. – Saa skulde Kjöbenhavn ses på Kryds og Tvärs i Löbet af faa Dage imens Hestene hvilede. – Det var ikke saa vanskelig den Gang da Kjöbenhavn kun strakte sig indenfor Voldene.

Sophie Frederikke Foghs lillesyster Wilhelmine Möller, som kallades Tant Mine, har berättat om sina barndomsminnen för min farfar, Hakon Fogh. Min faster, Lisbet Giese, har sedan skrivit rent detta.

Tant Mine berätter:

Aar 1777 kom mine Bedsteforäldre til Gl. Lellingegaard, han hed Jens Legard Möller. Hun hed Ane Margrete Möller. Deres Börn var Fredrik Legard Möller og Ane Margrete Möller. Hun döde af Brystsyge 19 Aar gammel. Et Par Aar efter blev Fader (Fredrik Legard Möller) gift med Catrine Marie Rode, Datter af Lägen på Vallö. Hun var en magalös rar Kone, et själdent Eksemplar paa en god Hustru.

Hun levede till 1884 og boede sammen med os. Vi flyttede till Köge i 1853. Fader döde 1849 men Moder havde Forpagtningen i nogle Aar, til Jens kunde overtage den. Vi ejede selv en Gaard i Köge hvor vi flyttede ind og boede til Moders Död 10-3-1884. Efter hendes Död flyttede vi saa til Köbenhavn.

Min faster Lisbet skriver i en kommentar till Tant Mines berättelse:

Oldemord (SFF) og Tante Mine var, og er, for mig et samlet begreb. Som barn hörte jeg dem alltid nävnt i samme åndedrag. Jeg har besögt dem på det hvilehjem hvor de tilbragte deres sidste år, uden at jeg dog har nogen erindring derom.

Oldemor, Sophie Fredrikke Fogh, og hendes söster, Mine Möller, må have fulgtes ad det meste af deres liv. De döde da også omtrent samtidigt som to höjt bedagede damer omkring 1920. Oldemor var da 94 og Tant Mine 92.

Det fremgår af et af Hakon Foghs breve at han, kort efter Henrik Foghs födsel i 1918, skulde til tante Mines 90 års födselsdag.

Jeg kan ikke se noget sted at tante Mine og Sophie boede sammen i Köge. Men Fredrik Fogh (Lisbets farfar) skriver i sin dagbog fra Fregatten ”Jylland” om og til sit hjem i Köge.

Udfra tante Mines beretning og Fredrik Foghs dagbog har jeg konstrueret fölgende:

Sophie Frederikke er efter sin mands död i 1855 med sine to små drenge flyttet fra Vesterbrogade i Köbenhavn til sin mor, Cathrine Möller og sin söster Mine Möller i Köge.

Det framgår av en folkräkning från 1860 att det var precis så som Lisbet skrev. Efter hon blivit änka flyttade Sophie Frederikke till Köge för att bo med sin mor och syster. Hon hade då två små pojkar – men Jacob Deichmann Fogh dog i december 1855, nästan två år gammal. Det är en tröst att veta att Sophie Frederikke hade sin mor och syster som stöd i denna svåra tid. Det verkar som att hennes son, min farfars pappa Frederik Fogh, växte upp bland kärleksfulla kvinnor. Vid folkräkningen från 1860 var han 5 år gammal.

Folkräkning 1860: Nörregade 213, Köge:

Cathrine Marie Fredrikke Möller, födt Rode, 1790, 70 år, Husmoder, Enke efter Forpagter Möller gl.Lellingegård, Sophie Fredrikke Jacobine Fogh, födt Möller, 1826, 34 år, Husmoderns datter, Enke , efter Landinspektör Fogh i Köbenhavn, Wilhelmine Juliane Johanne Elisabeth Möller, 32 år, födt 1828, Husmoderns datter, Fredrik Christian Fogh, 5 år födt 1855 i Köbenhavn, Sön af Sophie Fredrikke Jacobine Fogh.

Enligt folkräkningar från 1901, 1906, 1911 och 1916 bodde Frederikke Fogh på olika adresser i Köpenhamn tillsammans med sin två år yngre syster, Wilhelmine Möller, hon som kallades Tant Mine. Det ser ut som att de bodde på ett sorts äldreboende. Den sista folkräkning som jag har hittat för Frederikke Fogh är från 1921. Hon var då 94 år gammal och systern 92 år. Det betyder att hon levde då sonen Frederik Christian Fogh dog 1913. Jag har inte hittat någon uppgift om vilket år hon dog.

FREDERIK CHRISTIAN FOGH (1855-1913)

Christian Frederik Fogh, som kallades Frederik Fogh, föddes på Frederiksberg. Han blev student i Roskilde 1875 och tog medicinsk examen 1882. Han var praktiserande läkare i Nakskov och därefter i Vordingborg, där han blev distriktsläkare 1905. Han gifte sig 1885 med Adelheid (Adda) Matthiessen (1860-1931), som då kom att heta Adda Fogh. De fick två barn: Min farfar Hakon Fogh föddes 1887 och hans syster Ellen Fogh föddes 1889.

Enligt folkräkningarna från 1906 och 1911 bodde familjen på Algade i Vordingborg.

1906 bodde Frederik Fogh, Distriktsläkare 51 år tillsammans med sin fru Adda Fogh, 46 år och dottern Ellen Fogh, som då var 17 år. Även 1911, bodde Frederik Fogh, 55, Distriktsläkare, Adda Fogh, 50, Ellen Fogh 21 tillsammans. Sonen i familjen, som var min farfar Hakon Fogh, gick på internatskolan Herslufsholm och bodde inte i föräldrahemmet 1906 och1911.

Frederik Foghs far dog bara några månader efter han föddes och han växte upp med sin mormor, moster och mamma. Enligt en folkräkning från 1860 framgår det att han som fem-åring bodde i Köge med sin mormor Cathrine Möller, 70 år, mostern Wilhelmine Möller, 32 år, samt mamman Frederikke Fogh, 34 år. När mormodern dog flyttade familjen till Köpenhamn.

Under sin studietid bodde han enligt en folkräkning från 1880, 24 år gammal som medicinstudent i ett sorts pensionat på Nörrebrogade. 1885 hade han blivit klar med sin utbildning och bodde på Kommunhospitalet, där han också var anställd.

Innan han gifte sig och innan han var klar med sin läkarutbildning var han med på en resa med Fregatten Jylland i tre månader under sommaren 1880.

Danmarkshistorien.dk skriver om Fregatten Jylland:

Fregatten ‘Jylland’ deltog i Slaget ved Helgoland den 9. maj 1864 under 2. Slesvigske Krig. Den danske flåde vandt slaget ved Helgoland og drev modstanderne på flugt. Sejren kunne dog ikke ændre krigens udfald – at Danmark led nederlag. Efter krigen blev ‘Jylland’ ikke desto mindre et nationalsymbol, som der siden hen blev lagt mange kræfter i at bevare og restaurere mod fremskredent forfald. Fregatten fungerer i dag som museum i Ebeltoft./…/

Slaget ved Helgoland var den eneste gang, Fregatten ‘Jylland’ var i kamp. Herefter tjente ‘Jylland’ som eksercerskib og foretog derudover togter til Dansk Vestindien for at repræsentere Danmark blandt de stadig mere oprørske indfødte. I 1874 ophøjedes ‘Jylland’ til kongeskib i anledning af, at Christian 9. skulle til Island for at fejre øens 1000-års jubilæum. Man byggede ved denne lejlighed en kongebolig på dækket, der blandt andet indeholdt et topmoderne vandkloset. Boligen kom også til nytte i 1876, hvor kongefamilien var på sommervisit hos den russiske zar. ‘Jyllands’ sidste aktive togt gik til De Vestindiske Øer i 1886-87. Herefter fungerede den som kaserneskib indtil 1908.

Min faster, Lisbet Giese, har i en ”Epilog till Adda Foghs beretning” skrivit om sin farfar Frederik Fogh, däribland om resan med Fregatten Jylland:

Under läsningen af denne beretning blev jeg. L.G.., stärkt grebet af min oldemors Sophie Frederikke Foghs tragiske skäbne. Noget havde jeg hört som barn, men de to små börns död anade jeg intet om.

Adda Fogh skriver om hende at hun var meget indesluttet hele livet. Det fik mig til at tänke på, hvordan hendes eneste overlevende barn, Frederik Fogh, kunde udvikle sig til en livlig og meget aktiv mand.

Skyldtes det genetisk arv fra fadern, Lauritz Christian Fogh? Ham der sang Bellman så smukt og förte et muntert ungdomsliv i Köbenhavn. Eller skyldtes det hans to andra opdragere, mormoderen Cathrine Möller og tanten, Mine Möller (se ”Tante Mines beretning”)?

Jeg har prövet at danne mig et billede af ham, min farfader Frederik Fogh. Hertil har jeg to kilder, nemlig hans egen dagbor fra et togt med Fregatten Jylland i 3 månader i sommeren 1880, og hans söns Hakons tale ved hans båre 1913.

Frederik Fogh var ved sin död distriktsläge i Vordingborg. Hakon elskede ham og beundrede ham, men talte själdent om ham.

De to kilder tegner to vidt forskellige billeder af ham. Dagbogen viser en lidt forsigtig, velopdragen ung mand. Hakons tale beskriver en moden handlekraftig mand.

Dagbogen består af fällesbreve til käresten, Adda Matthiessen, moderen, mormoderen og tante Mine. Den er illustreret med fotografier, vist hans egne, han har livet igenem väret en livlig fotograf, og hans egne tegninger. Han er underläge ombord og nyder at blive tiltalt dr. Fogh, i virkeligheden manglar han to års studier, för han med rette kan tiltales således. Han keder sig en del ombord, patienter er der ikke mange af. Og den eneste gang der er noget alvorligt på färde, tager de rigtige läger sig naturligvis deraf. Han får tiden til at gå med at läse, skrive og tegne, samt tage sig af meget banale sygdomstilfälde. Han indtager en meget isoleret stilling i dette stärkt klassedelte samfund. Han er den eneste af den slags. Han tager det som en naturgiven ting og beklager sig ikke derover.

Hans indkvartering består så vidt jeg forstår af en kiste og en hängeköje. En tid logerer han i lazarettet, men da det fyldes med patienter bliver det meget beklumret og en venlig själ tilbyder ham logi i apoteket hvor der er mere fred og bedre luft. Han har sin egen oppasser der dog også er sygepasser. Oppasseren bringer ham ”ärter og fläsk” det består menyn oftest af, og the hver eftermiddag. Maden indtager han alene.

Men det betyder også, at udenfor klasserne som han er kan han stifte venskaber og bekendtskaber i alle andre grupper. Meget af dagbogen består af menneskeskildringer. Naturligvis bruger han öjne og ören når han er i land, hvadenten det er i England, på Madeire eller i Kronstadt.

Det er förste gang han er udenlands, og han er lidt betaget da de på udvejen saluterer (9 skud) udfor Kronborg, og han tänker på ”at skulde forlade Mödrer, Kjärester, Bedstemödre og Tanter”.

Hakons tale giver et smukt billede af en kärlig ägtemand og far, en dygtig läge og en munter mand ”den festligste i Laget hvor han kom frem”.

Adda och Frederiks Foghs to börn, Hakon og Ellen, havde begge udprägede kunstneriske anläg. Det kan väre et arv fra faderen – vi ved det ikke.

Ellen blev maler. Hakon blev pädagog og ikke udövende kunstner, men anlägene og lysten var der og kom på mange forskellige måder til udtryk i löbet af hans liv.

Jeg tror, der går en linie fra Frederik Foghs svigerfader, Henrik Johan Matthiessen, der sejlede som skibsläge og blandt andet var med på korvetten ”Galathea”s jordomsejling 1845-47, og Frederik Foghs togt med fregatten ”Jylland”, til Hakons Foghs togt som värnepligtig matros ombord på ”Ingolf” till Vestindien. (Min faster Lisbet Giese har skrivit detta 1989)

Frederik Fogh dog den 18 september 1913 i Vordingborg, 58 år gammal. Han omkom i en motorcykelolycka på väg till ett patientbesök bara några månader efter min farfar och farmors bröllop.

Bilden ovan är från arkiv.dk, där står det följande: ”Porträt af Läge Christian Frederik Fogh, Algade 46 – på en trappe”. På baksidan har Adda Fogh skrivit: ”Distriksläge i Vordingborg. Christian Frederik Fogh – det år han döde”

Min farfar, Hakon Fogh, höll ett tal vid sin fars begravning, 1913.

Moder har bedt mig /…/ nogle Mindeord om fader inden vi bärer ham hjemmefra.

Fader var som skabt til at väre en Drengs Ideal. Han var smuk og havde et kraftigt legeme som han elskede at bruge.

Jeg husker at han en Foraarsdag for mange Aar siden var cyklet hjemmefra ilde tilpas af Forkölelse. Undervejs fik han Snestorm. Han kom hjem med Kläderne stive af Is paa den Side af Kroppen der vendte mod stormen. Han var i straalende Humör. Saadan skal en Forkölelse kureres sagde han.

Senere saa jeg jo at hans Mandlighed havde /…/ Sider. Han var en myreflitig Arbejder med en ukuelig Energi som aldrig gav op.

Faa kendte Fader rigtig. Han var egentlig en faamält Mand overfor de fleste Mennesker. Han däkkede blufärdigt over sine Fölelser. Det händer af og til naar man er grebet af en eller anden fölelse eller er i en Stemning som man giver Udtryk. Saa kommer der et Öjeblik hvor man koldt og klart betragter sig selv. /…/ man saadan uden for sig selv er det svärt at blive klar over hvor det ägte holder op og det uägte begynder. Fader havde et ualmindeligt klart Hoved og en /…/ Forstand og han havde et skarpt Blik for hvar der var Lögn og hvad der var sandt. Han var saa pinlig angst for alt hvad der var usandt saa det endog ulogisk nok förte ham til at däkke sig med en Maske. Men Faders Munterhed kunde väre ägte nok. Han var den festligste i Laget hvor han om frem.

Fader var en rolig Mand. Det lyder maaske underligt for mange der har hört og set ham fare op og skälde ud og smälde for Ingenting. Men det var alltid over Ingenting.

Over Ting der var vigtigere end at der manglede Tändstikker paa hans Skrivebord tabte han aldrig Hovedet. Andres Uro Angst og Sorg bragte ham i Ligevägt. En stille rolig munter festlig Ligevägt. Naar han kom lässede han alt Ansvaret over paa sig og bar det uden at man kunde se det paa ham. Og andres Lidelser /…/ tog dog i Virkeligheden meget paa ham. Jeg husker en Aften for nogle Aar siden jeg kom gaaende ned ad Gaden og han kaldte mig ind i et fremmed Hus. Der skulle foregaa en Födsel og han kaldte mig ind for at bede mig hente Jordemoder. Jeg ser saa tydelig for mig hans kraftige, muntre, festlige Skikkelse paa baggrund af de andres Uro og Angest. Men han elskede nu ogsaa at väre med til Födsler.

Det hängde sammen med at han var en selvforglemmende Mand. Det var saa svärt att bede ham om noget for var der blot mindste mening i det man bad om sagde han aldrig Nej.

I Fars Forhold til Moder bar dette ham de bedste Renter. Moder gjorde ham til et lykkeligt Menneske. Mor sagde til mig forleden Dag at jeg skulde sige at han tit havde sagt at vi Börn aldrig havde gjort ham den mindste Sorg. Hvor galt det er föler vi bedst nu. Men at han kunde sige det viser hvor uendelig lidt han fordrede for sig selv. Han forlangte at vore Breve skulde väre til Moder men Moder har fortalt mig hvor barnlig glad han var naar de en själden Gang alligevel var addresserede til ham.

Fader var en /…/ Mand. Faa har vist saa stort et Arbejde udenfor hjemmet som han men faa har vist alligevel haft saa meget tilovers for sit Hjem som ham. Han udförte aldrig andre Arbejden i sin Stue end de der absolut maatte udföres der ellers släbte han det alltid ind til Moder. Blev der i Konsultationstider 5 minutter hvor der ingen Patienter var saa aabnedes Dören straks. Han elskede sit Hjem og denne gaard og denne Have og bröd sig ikke stort om det der var udenfor. Og det var ikke fordi han var snäversynet tvärtimod. Han vidste god Besked om /…./. Men han betraktade alt som Lapperi ved Siden af det at elske Moder.

Det löd saa meningslöst da vi hörte hvad der var sket herhjemme. Men hvem ved. Fader fik dog en Död som han havde önsket. Og nu vil Fader alltid stå for os som den lyse kraftige festlige Mand han var. Jeg er ikke sikker paa at han havde egnet sig til at blive gammel og dö Straadöden.

ADDA FOGH (1860 -1931)

ADDA FOGH föddes som ADELHEID »ADDA« MATTHIESSEN i Sönderborg och dog i Köpenhamn. Adda Foghs morfar var Jon Finsen – det är alltså genom Adda vi har kopplingen till familjen Finsen med rötter på Island.

Adda gifte sig med Frederik Fogh i oktober 1885 och de fick två barn: min farfar Hakon Fogh och hans syster Ellen Fogh.

Under många år bodde Adda Fogh i Vordingborg, där Frederik Fogh var distriktsläkare. Efter Frederik Foghs död 1913 flyttade hon till Köpenhamn, där hon fram till sin död bodde på Åboulevarden 16, på 3 sal. Det framgår av folkräkningar och andra dokument, som täcker tidsperioden från 1914 och fram till 1931. Hon dog 22 april 1931.

De sista åren bodde Adda Fogh på Åboulevarden tillsammans med dottern Ellen Fogh, och Ellens son Fredrik Fogh.

Ellen Fogh (1889-1958)

Ellen Fogh (1889-1958), som var min farfars lillasyster, föddes i Vordingborg och dog i Köpenhamn. Hon var konstmålare och blev 1922 gift med Carmelo Pafumi, som föddes 1902 på Taormina i Italien. De bosatte sig på Taormina och fick sonen Fredrik Fogh 1923.

Det framgår av en folkräkning från 1930 att Ellen och hennes son Fredrik bodde hos Adda Fogh på Åboulevarden. Det fanns en notering om att de hade flyttat från Italien till Åboulevarden i maj 1930.

Ellen Fogh bodde senare efter Addas död på Aldersrogade i Köpenhamn, enligt en folkräkning från 1940. Hennes yrke var då konsthantverkare.

Man kan se på folkräkningarna från 1907 och 1911 att Ellen Fogh bodde i Köpenhamn och att hon var studerande.

I släktboken om familjen Finsen står det att Ellen hade studerat konst i Köpenhamn, Paris och Italien. I släktboken står det också att Ellen och Fredrik 1936 fick tillåtelse att använda familjenamnet Fogh. Det var antagligen då hon skilde sig från sin italienske man. 

Fredriks far Carmelo Pafumi dog 1971 i Göteborg. Det visade sig att han flyttade till Sverige 1945. Texten nedan är från Wikipedia, som i sin tur har hämtat informationen från Svenskt konstnärslexikon. 

Carmelo Pafumi, född 1 mars 1902 i Taormina på Sicilien, död 29 mars 1971 i Göteborg, var en italiensk-svensk målare, grafiker och skulptör.

Han var son till direktören Benedetto Pafumi och Giuseppa Falanga och från 1947 gift med Kerstin Lind. Pafumi studerade konst i Neapel, Rom och Florens 1918–1921 och fortsatte därefter i Paris. Mellan 1922 och 1928 vistades han i Paris, London och München. Han bosatte sig 1930 i Köpenhamn där han experimenterade med nya etsningsmetoder vid Kunstakademiets grafiska skole under ledning av Aksel Jørgensen. Han bosatte sig i Sverige 1945. Separat ställde han ut i Berlin 1937, Vejle 1946 och tillsammans med sin fru på Galerie S:t Lucas i Stockholm 1946. Han medverkade i Kunstnernes Efteraarsudstilling 1937 och som inbjuden på höstutställningen vid Charlottenborg 1939. Han gav ut två grafiska portföljer med Studier over Leonardo da Vinci och Studier fra Nordafrika. Som illustratör illustrerade han i Hans Werners Fogelberg og andre Atomer. Pafumi är representerad vid Statens Museum for Kunst, danska konstakademiens samlingar och Vejle museum. (Wikipedia,)

Fredrik Fogh (1923-2014)

Fredrik Fogh, som föddes 1923, utbildade sig både i Danmark och Italien och bosatte sig så småningom i Milano, där han arbetade som arkitekt, gifte sig och fick två barn: Isabella Fogh, från 1956 och Christian Fogh, från 1964.

I samband med sin 85 års dag blev Fredrik Fogh intervjuad av nordjyske.dk:

 Italiensk arkitekt med smag for Nordjylland – Fredrik Fogh, arkitekt m.m. og designer, Milano/Andrup Bjerge, Grønnestrand, Fjerritslev, fylder tirsdag 85 år.

Fredrik Fogh, der tilbragte sin tidlige barndom i Taormina i Italien, flyttede senere til Danmark, hvor han efter realeksamen blev uddannet murer, inden han kom på Kunstakademiet i København og blev uddannet arkitekt. I Milano tog han italiensk statseksamen for arkitekter i 1967 og blev dr. arch. I Norden har Fredrik Fogh arbejdet med design af lamper og møbler og haft et mangesidet virke for kulturudveksling mellem Norden og Italien i form af undervisning, publikationer, udstillinger og organisatorisk arbejde. Han tog initiativ til og gennemførte restaureringen af Aaltos pavillon til biennalen og stod for skulpturhaver og for udvidelse og møblering af den danske pavillon. Fredrik Fogh har siden 1955 haft egen tegnestue i Milano, som han i dag driver sammen med sønnen Christian Fogh. Begejstringen for det italienske er ingen tilfældighed, da hans far var fra støvlandet. Og selv som familiens hus i Andrup Bjerge ved Grønnestrand er fast base i alle ferier, er det Milano, der tidligt blev og stadig er Fredrik Foghs udgangspunkt i et travlt og engageret arkitektliv. Med egen tegnestue har han her været dybt involveret i mange projekter i det norditalienske, ikke mindst i Venedig, hvor han stædigt har arbejdet for forbedringer af det internationale kunstudstillingsområde Biennalen. Beboelseshuse og byfornyelse er i centrum for hans arbejder, som også omfatter undervisning, konsulentvirksomhed, censorfunktion ved universitetet i Milano, udstillinger, design af lamper og møbler – listen er lang, og han har modtaget mange udmærkelser for sine værker. Han er desuden medlem af Det Kgl. Akademi for Skønne Kunster. Fredrik Fogh har været lektor ved Milanos Universitet og har forestået seminarer og forelæsninger ved europæiske og amerikanske universiteter. Fredrik Fogh er italiensk gift, med Mariella, men familien er i lange perioder at finde i det gamle og nænsomt restaurerede hus i Svinkløv. Faktisk har Fredrik Fogh tilbragt sine ferier i Nordjylland de seneste 80 år. Siden 1928 har han kun svigtet landsdelen tre somre, og trods italienske rødder og karriere i Italien betragter han sig som en ægte ”nordenfjords”. Fredrik Fogh fejrer fødselsdagen i Italien. (nordjyske.dk)

Fredriks hus

Jag är rätt så säker på att Adda Fogh ägde huset i Andrup Bjerge, nära Grönnestrand, som vi i familjen i många år har kallat Fredriks hus. Fredrik Fogh nämner i artikeln ovan att han kom till området redan 1928 då han var fem år gammal.

När vi började komma till Grönnestrand fick vi berättat för oss att Lars Söndergaards mor, den gamla fru Söndergaard, hade spelat kort med vår gammelfarmor (oldemor), som bodde i huset i Andrup Bjerge. Det måste ha varit Adda Fogh. Huset ligger högt och Grönnestrand lågt, och husen låg en bit ifrån varandra. Men de hade ett system med att de hissade flaggan när det var dags att spela kort. Jag kommer också ihåg att min mamma pratade om Addas hus, som Ellen sedan fick ärva. Efter en del letande på internet hittade jag till sist ett dokument från 1946, en dom från Fredningsnävnet, där det vid matrikel 6c står Ellen Fogh, och vid matrikel 5b och 6b står Agnes Hvenegaard. Så Fredriks hus var från början Addas hus och blev sedan Ellens hus.

Huset ligger vackert och jag kommer ihåg att vi kunde se det när vi körde till och från Grönnestrand. Det var lätt att känna igen eftersom det var gult och hade två skorstenar. På bilden nedan ser man Fredriks hus – det gula hus med tre fönster i gaveln.

På hanherred.dk kan man läsa om området kring Grönnestrand:

Efter første verdenskrig blev den store natur omkring Grønnestrand, Svinkløv og Slettestrand et udsøgt feriested for velhavere – ikke mindst fra hovedstaden – som ankom med jernbanen og blev hentet af lokale folk på stationen i Fjerritslev. Forinden havde de samme tjenstvillige naboer sørget for, at sommerhuset var gjort rent og indbydende til at tage imod gæsterne. (hanherred.dk/turist/gronnestrand/)

På nordjyske.dk berättar Rita Rendow:

Åbent landskab fra toppen af Søbakke

Der er både historiens vingesus og en helt utrolig udsigt, når man står på toppen af Søbakke. Bakken ligger på kanten af den gamle kystskrænt, hvor Grønnestrandvej skærer sig ned gennem skrænten, og dette sted vender Rita Rendow fra Fjerritslev tilbage til med jævne mellemrum. – Der er en parkeringsplads med sti ind til to jættestuer, og de bliver nok brugt en del. Men der er også en lille sti op til Søbakke, og den bliver ikke brugt ret meget, kan man tydeligt se. Og det er synd, for det er et fantastisk sted. Det må man give hende ret i. For ens øjne breder sig Han Herreds største fredede område, Grønnestrand, med øde klitheder og den frodige gamle stenalderkystskrænt med enebær, hyld, roser og kaprifolier. Mod nord kan man se den gamle kystlinie helt ud til Jammerbugten og følge horisonten til Bulbjerg. Under bakkerne går der en sti forbi Røverdalen, Gammel Hvarre og Telefondalen, og stien fortsætter forbi Svinkløvgaard, hvor jeg er født, og Strandfogedgaarden helt til vandet, fortæller Rita Rendow./…/

– For omkring 100 år siden var der folk, der boede i jordhuler i området øst for Søbakken, kan Rita Rendow også fortælle. – De var frie folk, som havde en ko, en gris, et par får, nogle høns og en lille køkkenhave. Nu er der på stedet et par gulkalkede sommerboliger, der tilhører familierne Hvenegaard og Fogh. Rita Rendow er glad for at besøge Søbakke uanset tidspunktet på dagen. – Men det er et særligt godt sted at nyde en solnedgang fra, fastslår hun. (nordjyske.dk)

I början av 80-talet bodde jag tre veckor i Fredriks hus tillsammans med några vänner. Det fanns också folk i Hvenegaards hus, vi hälsade när vi möttes, men hade ingen annan kontakt. I familjen fanns en pojke, som vi såg lite då och då på deras tomt. Det måste ha varit Pelle Hvenegaard, som senare spelade mot Max von Sydow i Bille Augusts film Pelle Erövaren. Filmen fick en Oscar 1988.

Jag kommer också ihåg att min farmor och farfar hade varit på Grönnestrand innan vi började komma där. Min farfar berättade att han tutade hela vägen genom ”hulvejen”, som finns precis innan Grönnestrand. Min farfar var också med oss på Grönnestrand ett av de sista åren han levde. Det måste ha varit 1968.

Grönnestrand

Min familj började komma till Grönnestrand 1962, då jag var nio år. Mina föräldrar fortsatte att komma dit varje år och vi barn åkte med fram tills vi flyttade hemifrån. Vi har ofta besökt Grönnestrand även i vuxen ålder och åker fortfarande på semester i området även om pensionatet inte längre finns kvar. När Grönnestrand stängde började mina föräldrar att bo på Svinklöv Badehotell. Det är roligt att tänka på att det antagligen var Addas val av hus som gjorde att vi upptäckte Grönnestrand.

                   Grønnestrand Feriecenter er videreførelsen af en gammel gård, der blev opført i 1827-30 og i begyndelsen var ejet af Aagaard. Gården blev købt fri til selveje i 1862, og den følgende ejer, Johan Casper Sørensen, begyndte i 1873 opførelsen af en lille, lyngtækt mølle nær ved gården, da der var for lang vej at køre til Kollerup Mølle, når kornet skulle males. Den maleriske lyngmølle blev et vartegn for egnen, og gården Grønnestrand tiltrak fra omkring 1900 et voksende antal sommergæster, heraf talrige kunstnere, der brugte møllen som motiv. Gården, der forblev i familiens eje indtil 1995, blev mere og mere drevet som badepension, og i 1914 blev det første egentlige gæstehus opført, så man allerede dengang kunne huse 50 sommergæster. Lyngmøllen gennemgik i 1989 en omfattende restaurering og står i dag som Danmarks eneste lyngklædte mølle. (Hanherred.dk – Grönnestrand)

Under alla år vi var på Grönnestrand var det Lars Söndergaard och hans syster Marie Söndergaard som hade gården. De första åren levde också deras mor, den gamla fru Söndergaard, som hade spelat kort med Adda Fogh. Det var fortfarande delvis en gård med några få djur, men allteftersom åren gick blev kostallet ombyggt till sovrum. Det var ett okomplicerat ställe att vara på och både vuxna och barn kände en stor frihet. Det var ett pensionat, där all mat serverades – så det var verkligen semester även för min mamma. Det var till stor del samma familjer som kom år efter år, så vi fick många vänner. På kvällen kunde man själv hämta öl eller sodavand i källaren och så vitt jag vet var det till inköpspris. Så det var billigt att bo där. Jag minns också något med att man betalade för barnen i förhållande till hur gamla de var – och att priset i en period var samma antal kronor som barnets ålder per dag för kost och logi. Alltså 12 kronor per dag om barnet var tolv år. Jag vet dock inte hur länge det var så – men jag kommer ihåg att min far berättade om det – och tyckte det var roligt – och billigt.

Naturen kring Grönnestrand är otrolig vacker så på dagarna gick vi ofta olika promenader. Om det var fint väder var det en fem minuters promenad till stranden, där man kunde bada och sola sig i klitterna. Ibland gick vi till Svinklöv för att köpa glass – längs med havet ena vägen och uppe på Svinklovene på vägen tillbaka. Det var ca 3 km enkel väg. Ibland gick vi till Fjerritslev för att köpa glass med ”guf ”– som var rosa och extra god. Det var ca 8 km enkel väg – så det hände att vi liftade när vi skulle tillbaka till pensionatet. Ibland var det fest med de unga flickorna som jobbade där under sommaren.

Ett år var det en tjej från Skottland som lärde oss att få kontakt med de döda med hjälp av ett glas som rörde sig mellan bokstäver så vi kunde kommunicera med andarna. Otroligt spännande tyckte jag – vi satt på verandan en sen kväll – verandan var inte speciell tät och det blåste och var mörkt ute. En passande inramning för kontakten med de döda. Vi fick bland annat kontakt med en urmakare, som hade levt för två hundra år sedan. Det var en del som var skeptiska och det blev ett efterspel till detta som jag inte själv upplevde, men som min bror Mikael och hans vän Björn Söndergaard var involverade i. Det blev en fråga som engagerade hela pensionatet, som lockades ut på heden vid midnatt, där man skulle möta en ande, som några hade haft kontakt med via glaset. Anden kom gående i mörkret på heden och spelade flöjt. Man kan bara föreställa sig dramatiken. Upplösningen kom dock redan dagen efter, där alla satt på verandan och åt lunch och man återigen fick höra flöjtspelet från natten innan. Men nu var det ljust och alla kunde se att det var min brors vän Björn Söndergaard som spelade flöjt medan han passerade utanför väl synlig genom verandans fönster. Det var Mikael och Björn som hade tagit över kommunikationen med andarna och på det sättet iscensatt nattens drama på heden. Om jag minns rätt var de tvungna att utesluta den skotska tjejen för att lyckas med sin manipulation.

Det var semester och tid för olika äventyr. En gång smet vi ut mitt i natten för att övernatta i en övergiven tågvagn, som vi hade upptäckt på heden. Tågvagnen var inredd som en sorts sommarstuga, men hade inte använts på flera år och var väl inte helt tät. Så vitt jag kommer ihåg regnade det och vi blev lite blöta. Det var inte så mysigt som vi hade trott, men ändå en upplevelse. Vi var inte gamla när vi köpte en flaska gin i Fjerritslev och fick den inslagen för att det skulle vara en present. Vi drack det sedan blandat med Jolly Cola på verandan – så föräldrarna inte skulle se. Vi var även på barnförbjuden film i Brovst och på diskotek i Ålborg.

Området kring Grönnestrand och Svinklöv blev sedan känt genom den populära serien Badhotellet. Många av utomhusscenerna spelades in där.

Björn Söndergaard, som var släkt med de som hade Grönnestrand, bodde med sina föräldrar i en sommarstuga som låg ute på heden. Han blev sedan konstnär och har bland annat utsmyckat en kyrka som ligger i Thy, som jag besökte för några år sedan. Jag vet att Mikael och Björn hade lite kontakt med varandra efter det.

HAKON FOGH (1887-1969)

HAKON FOGH föddes i Vordingborg och dog i Roskilde.

Han blev student från Herlufsholm 1905, blev cand. mag. 1911 och tog sin pedagogiska examen samma år. Hans ämnen var Naturhistoria och Geografi. Han var adjunkt på Marselisborg Skole i Århus 1912-14. 1914 kom han till Helsingør Höjere Almenskole, där han var adjunkt fram till 1922 och därefter lektor fram till 1929. Han blev rektor vid Kolding Höjere Almenskole 1929, där han var fram till 1947. Därefter blev han rektor vid Roskilde Katedralskole 1947, där han var fram till han gick i pension 1957.

Han gifte sig med Margrethe Slomann i juli 1913. De fick två barn, Lisbet 1916 och min far Henrik 1918.

När han gick i pension 1957 flyttade min farmor och farfar till en villa på Valhalvej 41. Jag kommer ihåg att de hade utsikt över Roskilde Fjord. Efter min farmors död bodde min farfar i en lägenhet på Margrethegården.

Min farfars pappa, Frederik Fogh, var distriktsläkare i Vordingborg, där de bodde på Algade. Men min farfar flyttade hemifrån tidigt. Det framgår av en folkräkning från 1901 att han bodde på Herlufsholm, han var då 13 år. Av folkräkningen framgår det också att han flyttade till Herlufsholm redan 1898, då han var 11 år. Har var på Herlufsholm fram tills 1905, då han tog studenten. Det blev omkring 7 år på Herlufsholm.  

Man kan läsa om Herlufsholm på skolans webbplats:

Skolen blev stiftet d. 23. maj 1565 som en skole for adelige og ærlige mænds børn. Således skulle skolen rette sig til både børn af adelen, men også til de børn, der havde lyst og evner til lærdom og dannelse. Herluf Trolle nåede dog aldrig at se sin drøm realiseret. I sommeren 1565 blev han endnu en gang kaldt i krig, og som flådens øverste admiral under Den Nordiske Syvårskrig. Han satte han sejl mod den svenske flåde ved Femern. Under slaget d. 4. juni blev han dødeligt såret, og senere samme måned gik han bort. I sin mands fravær blev Birgitte Gøye skolens første forstander. For at sikre skolen mod arvekrav fra slægtningen blev en stiftelse oprettet, og gods og jorde afstået til denne. (herlufsholm.dk/om-skolen/herlufsholms-historie/)

Min farfar var en vänlig man, jag tror många tyckte om honom. Han hade humor och tyckte om barn. Han hade en prick på kinden som vi barn tyckte om att peta på och han låtsades bli arg. Det tyckte vi var roligt. Vi firade ofta jul med min farmor och farfar och han läste Dickens Juleäventyr högt for oss med stor inlevelse och uttalade Scrooge så det sprutade.

Vad vi hörde som barn var han omtyckt som rektor och det fanns i familjen en stolthet över att han blev rektor på Roskilde Katadralskole 1947 då han var 60 år. Han var där till 1957 – året han skulle bli 70. Bland de dokument som jag fick med mig när vi tömde huset i Nakskov finns en utnämning till rektor vid Kolding höjere Allmenskole undertecknat av ”Vi Christian den Tiende” på Marselisborg den 11 augusti 1929. Ett utnämnande som tydligen gick via kungen. Ett annat dokument är undertecknat av ”Vi Frederik den Niende” den 9 maj 1947 på Amalienborg, då min farfar blev rektor för Roskilde Katedralskole. Han började sin tjänst i Roskilde den 1 augusti 1947.

Men det vi pratade mest om när det gäller min farfar var att han forskade om myror och att han hade skrivit en artikel om myror som dricker en vätska som bladlöss avger. Jag har senare läst att myror håller bladlöss som en sorts husdjur och ”mjölkar” dem.

En kort tid efter min farmors död bodde min farfar hos oss en månad. Han var imponerad av min syster och mig som bland annat färgade långärmade linnen, som väl egentligen var till män. Med det var modernt på den tiden och vi färgade dem i olika glada färger och hade dem som blusar. Det tyckte han var roligt. Det var antagligen omkring den tiden det också blev populärt med T-shirts. Han hade aldrig själv TV, men när han var på besök hos oss tittade han en hel del. Jag kommer bland annat ihåg att han var förtjust i Diana Ross. Det måste ha varit 1968 och jag kan tänka mig att Supremes var populära då. Han skulle flytta till ett nytt boende med en egen lägenhet, men med den fördel att maten serverades. Det var meningen att min syster Susanne och jag skulle hälsa på honom där. Men det blev tråkigt nog aldrig av.

Bilden av min farfar Hakon Fogh är från Kolding Stadsarkiv och finns på arkiv.dk. Jag tycker man kan se likheter med modern Adda Fogh.

Denna bild på min farfar är fotograferad på Skamling vid en majfest 1930. Det är något med munnen, händerna och skorna som jag kommer ihåg och känner igen. Tycker att min farfar här har likheter med sin pappa. Och man kan ju undra om konstruktionen höll.

Min farfar var som värnpliktig matros med på en resa till Vestindien med skonnerten Ingolf.

Wikipedia skriver om skonnerten Ingolf:

Ingolf blev bygget på Orlogsværftet i København, påbegyndt i 1875 og søsat i 1876. Ingolf var den sidste af orlogsskonnerterne og det sidste skib i Marinen med hovedarmeringen opstillet som svingkanoner. Men Ingolf markerede også nye tider. Hidtil havde Marinens kanoner været forladere fra Armstrong i England, men nu gik man over til bagladekanoner fra Krupp i Tyskland. Til gengæld var maskineriet fra England, og ydede 650 HK. Skibets skrue kunne hejses op i en brønd, så den ikke sinkede fremdriften, når der førtes sejl. Ingolf var bygget af jern og fik en lang, aktiv tjeneste i både Nordatlanten, Vestindien og som skoleskib i danske farvande. Blev i 1885 klassificeret som krydser af 3. klasse, og fra 1896 regnet som skoleskib og klassificeret som skonnert./…/

Efter prøvetogtet i 1878 påbegyndte Ingolf en lang serie togter, ofte fordelt som sommertogter til Nordatlanten og vintertogter til Vestindien. Fra 1897 indgik også tjeneste som skoleskib for underofficerer og kadetter. Under 1. verdenskrig indgik Ingolf i sikringsstyrken, og derefter fulgte flere skoletogter, det sidste til Middelhavet i 1922. Slettet af den aktive liste i 1926 og solgt til ophugning.

I min farfars tal till min syster Susannes konfirmation den 18 oktober 1964 berättade han om sin morfar som var med på Galatheas världsomsegling 1845-47, även kriget 1864 nämns:

Käre Sanne, En Konfirmationsfest betyder mange forskellige Ting. Det er bl.a. en Familiefest. En Fest, hvor Konfirmanden som nästen voksen bliver fremstillet for Familien, samt näre og gode Venner. Nu er jeg ubestredeligt den äldste tilstedevärende af Familien og det vil da väre naturligt at jeg byder dig Velkommen. Der er 63 Aars Forskel på os to. D.v.s. at jeg repräsenterer den for dig ukendte Fortid og du den for os begge ukendte Fremtid. Jeg kan huske noget fra Fortiden medens du, hvis du overhovedet giver dig af med det maa nöjes med at drömme om Fremtiden. Jeg kan bringe dig en Slags Hilsen fra forlängst döde Slägtninge, der vilde have elsket dig lige så höjt, havde de naaet at läre dig at kende, som din Farmor og jeg gör det.

 Jeg tänker först paa den ene af dine 16 Tipoldeforäldre, min Morfar Distriksläge Matthiassen i Köge, maaske en af de markanteste af dine Forfädre, en alvorligt udseende äldre Mand med glat barbered Hage og Overläbe og et skarpt klippt hvidt /…/ skäg fra det ene Öre til det andet. I sit meget brogede Liv havde han nemlig ogsaa väret en slags Söofficer i sine unge Dage. Han var Skibsläge paa Korvetten Galathea på dens berömte Jordomsejling midt i forrige Aarhundrede. Hjemmet i Köge var opfyldt af Minder fra Togtet. Jeg tror nok, at Mikael maaske er det Mogens ejer nogle af disse Ting. Naar du näste Gang besöger mig, kan jeg vise dig et lille fint kinesisk Maleri, der stammer fra denne Rejse. Han havde väret med som Militärläge i Treaarskrigen og i 64 havde han som Fysikus i Sönderborg oplevet Bombardemantet. I Sönderborg havde han fundet sin Kone, Valgerda Finsen, der fik en del Börn og blev en söd, lidt naiv og meget snaksom gammel Kone, hos hvem jeg boede som Student, da hon som Enke levede i Köbenhavn. I hendes Foräldrers Hjem i Sönderborg träf din Tipoldefar Bj. Björnson og blev Ven med ham. Selv blev din Tipoldefar lidt af en Digter og fik en lille Digtsamling udgivet, og nogle enkelte af disse lader sig läse endnu. Jeg er vis paa at han vilde ha elsket dig höjt, men om han ville have forstaaet dig, er et ganske andet Spörgsmaal.

Jeg husker engang han var paa Besög hos os i sin Sommerferie. En Dag var der Grundlovsfest i Byen. Det var en stor dag for min Söster og mig, for hvem Festen var omtrent lige saa spändende som det aarlige Marked med Karussel, Cirkustelt, hvis /…/ var ude. Telte med frisk indfangede Kannibaler og Havfruer og meget andet interessant. Det blev nu vedtaget, at Morfar skulle med os Börnebörn til Festen, hvor det viste sig at de to Generationers Interesser var yderst forskellige. Morfar stillede sig op ved Talerstolen, hvor han stod, urokkelig ret med en Unge ved hver af sine stärke Händer for at paahöre Borgmesterens Tale for Christian den IX ende. Kongen var den Gang langt fra saa populär, som han senere blev. Han kunde tränge til al den Ros han kunde faa og han fik den. Borgmesteren var rört til Taarer, antagelig over sig selv og Talen blev lang. Det var et Par /…/ dybtskuffede Börn Morfar kom hjem med.

Ett intressant tal med tanke på att jag själv just nu är engagerad i släktforskning. Jag kan dock tänka mig att han var lite orättvis i sin beskrivning av sin mormor, men det är riktigt att hon fick många barn. Han nämnde också att han bodde hos henne som student.

En folkräkning från 1880 visade att Valgerda Matthiessen, fött Finsen, bodde i Köge, där hennes man var distriktsläkare. Hushållet bestod då av: Valgerda Matthiessen, 51 år och husmoder, Sigrid Matthiessen, 16 år och dotter samt Hilmar Fridericia, 3 år och ”dattersön til Valgerda Matthiessen”.

Vid Folkräkningen 1901 bodde Valgerda Matthiessen, 72 år och änka, på Holmens Kanal i Köpenhamn. I hushållet bodde också dottern Sigrid Matthiessen, 37 år och barnmorska (jordmoder) samt två inneboende och en tjänsteflicka. Det framgår av folkräkningen att Valgerda flyttade till Köpenhamn 1895 .

I folkräkningen stod det också lite krasst att Valgerda hade fyra döda och tre levande barn. De tre levande var Adda Fogh, Sigrid Matthiessen och Fredrik Matthiessen. En av de döda var dottern Jonna Fridericia, som dog 1876, samma år som hon födde sonen Hilmar Fridericia. Det förklarar varför han som treåring bodde hos sin mormor. Hilmar kom så småningom att bo hos sin pappa, som hade gift om sig.

Hilmar utbildade sig till läkare, gifte sig och fick tre barn: Jonna, William och Sara. Sonen William Fridericia (1909-1996) blev konstmålare och bildhuggare. Han gjorde bland annat ”Francesca Paloma” i Tivolis konsertsal 1954, samt ”Legehus for mindre börn” i Tivoli 1958. William var gift, men fick inga barn, och bodde på Voldorfsvej 1 på Fredrikberg.

Den store danske skriver:

William Fridericia, 1909-1996, dansk maler og billedhugger. William Fridericia blev 1934-37 uddannet hos P. Rostrup Bøyesen og malede især opstillinger og figurer. Fra begyndelsen af 1950’erne skabte han af potteskår og andre kasserede materialer en række vittige og underfundige polykrome skulpturer og relieffer. Med stærk sans for den faste form udførte han i 1957 en statue af Christian 4. (tidligere i Brøstes Gård, Christianshavn); blandt mange udsmykningsopgaver er Francesca Paloma (1953) i Tivolis Koncertsal. Fridericia var medstifter af Bølleblomsten 1942 og udstillede fra 1954 som medlem af Koloristerne, som han var formand for 1981-89. (denstoredanske.lex.dk)

Namnet Fridericia fanns också med i en berättelse om hur Ellen och Fredrik Fogh hjälpte några judiska vänner till Sverige 1943, något man kan läsa om i boken ”Den dyre flugt” av Thomas Hjort, som finns på internet. Här finns en beskrivning av Lissie och Hilmar Fridericias flykt till Sverige. Det står att Ellen Fogh var Hilmar Fridericias kusin, något jag först inte riktigt förstod, efternamnet Fridericia var nytt för mig och jag förstod inte heller kopplingen till det judiska. Men det var så att Valgerda och Henrik Matthiessen fick tre barnbarn, varav min farfar och hans syster Ellen var två av dem, och den tredje var Hilmar Fridericia, som tre år gammal bodde hos sin mormor. Hilmar var gift två gånger, och det var i det andra äktenskapet, som var barnlöst, att han gifte sig med Lissie Fridericia, som var judinna och född Elsass. Hans första fru Anna Maria Fridericia var mor till de tre barnen, Jonna, William och Sara. Hon var född i Köbelev på Lolland och dog 1933.

Kraks Blå Bog 1957
FRIDERICIA Hilmor J læge, R.; f. 11/12 1876 i Kbhvn.; søn af etatsråd, banechef W M Fridericia (død 1907) og hustru Jonna Valgerda f. Matthiessen (død 1876); gift 1. gang (2/10 1903) m. Anna Marie F., f. 24/10 1874, død 1933, datter af proprietær C G Krøldrup (død 1907) og hustru Ida f. Heramb (død 1936); 2. gang (21/2 1936) m. Lissie Elsass F., f. 16/5 1905, datter af købmand M Elsass, Frederikssund (død 1935) og hustru Rosalie f. Griin (død 1951). Student (Metropolitanskolen) 1894; med. eks. 1903; kommunelæge i Thorshavn 1903-07; prakt. i Århus 1909; plejebørnslæge 1911-18; læge ved Marthahjemmets vuggestue 1910-26 og ved Chr. d. 9.’s børnehjem 1922-53; læge for danske flygtninge i Stockholm nov. 1943 -maj 1945. (olderne.dk)

Det är mycket som tyder på att Valgerdas två döttrar Adda Fogh och Sigrid Matthiessen (1863-1951) hade en nära relation och Sigrid kallades för moster Sigge. Adda fick en dotter, som dog strax efter födseln i juli 1886 och hon hette Sigrid Fogh. Det visade sig också att det bland de dokument jag fick med mig från Nakskov fanns en sång som moster Sigge hade skrivit till min farmor och farfars bröllop. Det framgår av sången att moster Sigge visste en hel del om min farfar som barn och ung. Sigrid var praktiserande barnmorska i Köpenhamn från 1896 till 1927. Hon blev sedan ”klosterdame” i Stövringgaard Kloster, där hon var till sin död 1951. Jag kan tänka mig att Adda och Sigrid kan ha haft mycket glädje av varandra när Adda som änka flyttade till Köpenhamn. Sigrid nämndes också i Addas testamente.

Moster Sigge hade skrivit en sång till min farmor och farfars bröllop 1913:

Hver Fugl synger frejdigt i Sky med Näbbet sit,
Jeg synger da med mit, I maa tillgi’, bli’r det skidt!
Jeg synge vil om Hakon, den märkelige Snegl,
Jeg synger om hans Liv, om hans Dyder, om hans Fejl.
Hans Dyder er ej faa,
hans Fejl er ganske smaa;
Ja, set med Mosteröjne er de bitte – bitte  - smaa.

Dengang han var lille, der syntes i ham Stof
Til en ihärdig Fragtmand og dybsindig Filosof
Han laved’ Läs saa höje og dertil gransked’ han
Problemer, som om Engle deres Ben vel Bräkke kan?
Han var en lille Mand
En gravalvorlig Mand
En ganske lille, bitte, bitte gravalvorlig Mand

Han groede i Stilhed, og blev saa sund og stärk,
Med aaben Sans for Livet og hvert Naturens Värk
Kom han fra Excursion med et själdent Exemplar
Af Blomster eller Mos, var han stolt som nogen Czar.
Men hvor han var beskidt!
Og sik’ken Appetit!
De Mellemmader der forsvandt, det var skam ikke lidt.

Og vore Sold, hvor Tonen var Tvangfri, men dog pän,
Hvor Hakon läste for os af Drachmann og Mark Twain.
Hvor hedt vi diskuterede og fjantede og lo,
Og svärmede för Fröding og Michel Angelo.
Han kunde blive varm
Og blusse op i Harm.
Ja, Hakon jeg elsked’ Dig, naar Du blev rigtig varm! 

Hans fejl! Ja som jeg sagde, de er kun Pilleri.
Han er en smule kräsen, spiser aldrig Selleri. –
Saa er han lidt distrait, passer ikke paa sit Töj,
Kan väre morgengnaven og gör lidt meget Stöj.
Det er hos ham saa sandt,
De värste fejl jeg Fandt.
Hans Karekter er pletfri som den klare Diamant.

Lad andre nu synge om Grete, hvad de vil,
Jeg sunget har om Hakon, for ham jeg kender till.
Ja, Grete, Du kan sagtens, jeg siger Dig for sand.
Du faar denbedste Ägtemand i hele Danmarks Land.
Rejs jer da alla Mand!
Töm Glaset nu paa Stand!
Et Länge länge leve Grete Fogh og hendes Mand!

(av Sigrid Matthiessen, Moster Sigge, melodi: Lad andre kun synge om alt hvad der er stort)

I talet till min konfirmation den 1 oktober 1967 berättade min farfar bland annat om Storm P:

Käre Konfirmand. Jeg har ogsaa i Sommer fejret en slags Konfirmation. Der var en mängde Telegrammar og Breve. Vistnok mindst lige saa mange som du har faaet i Dag. Der var naturligvis nogle af Brevene jeg var mere glad for end for de andre. Deriblandt särlig to fra Sanne og dig. Hvem af jer, der skrev hvad kan jeg daalig huske. Men den ene af jer filosoferede om hvordan det maatte väre at blive saa forskräkkelig gammel som jeg var blevet. Jeg kan svare med det samme. Det er ingen sag naar man kan se tilbage paa et Liv der har väret som en opfyldt Önskedröm. Man plejer jo at sige at Ungdommen er den lykkeligste Tid. Jeg tror ikke det gälder den förste Ungdomstid, den du nu har overstaaet. Du har levet i et beskyttet Milieu, hvor alt har väret saa selvfölgeligt. Hvor derfor Spändingsmomentet har manglet. I den kommende Tid vil Spänningsmomenter blive i rigeligt Maat som Baggrund ogsaa for Lykken. Og det er först det rigtige Liv. Der er i Dag skriftligt, muntligt og telegrafisk udtalt de bedste Önsker for dig, som den söde velopdragne Pige du er har du väret glad for dem og jeg ved at du vil skrive päne Breve som Tack for dem. Men jeg tror at du er så klog og skeptiskat du ikke tror paa at de har nogen magisk Magt. Gaar de i opfyldelse er det ikke deres Skyld, men ganske tilfäldigt. De er altsaa kynisk set faktisk ligegyldige. Men det er ikke alle der er det. Jeg maa hellere läre dig noget om de Önsker som har magisk Kraft.

Min Ynglingsfilosof er Storm Petersen, selvom jeg ikke alltid har väret enig med ham. Jeg tror endog at han i en Tegning, som jeg er särlig begejstret for /…/. Den forestiller Peter, som er en fredlig lille Mand med et rundt Hoved, der står med Selerne ned om Haserne optaget af den fredelige Beskäftigelse at trykke Tandpasta fra en Tube ud paa en Tandbörste. I denne Beskäftigelse bliver han pludseligt afbrudt ved at Dören gaar op og ind styrter en lille Mand med cykelstyroverskäg og hvad der ellers hörer til et energisk utseende. Han udstöder et Raab ”Man kan hvad man vil”. Peter bliver saa forskräkket at han trykker for haardt paa Tuben med det forudsigelige Resultat, at han trykker en lang Orm av Tandpasta ud af den. Han vender sig om mod Manden med cyklestyret og siger ”Kan De faa den ind igen”. Det er tydeligt at Storm Petersen ikke er enig med den energiske mand. Saadan et Overskäg som han har, har jeg jo ikke og hvis jeg ellers ser energisk ud lyver mit udseende. Men enig med Manden er jeg. Et lang Liv har lärt mig at det er rigtigt at man kan hvad man vil. Da nu Lykken for en Del består i at faa sine Önsker opfyldt maa jeg hellere läre dig hvordan Önskerne skal väre for at blive opfyldte. Det gör ingenting at Önsket er vanvittigt. Det skal bara väre saadan at det fylder ens vaagne Drömme. Det kan göre ens Vilje saa stärk at man får kraft til selv at opfylde Önsket- Du er og skal med andre Ord väre din egen Lykkes Smed.

Jag tyckte det var ett fint tal, nu när jag läste det. Jag kommer inte ihåg så mycket från min konfirmation, men uttrycket ”din egen lykkes smed” fastnade. Även om det är ett slitet uttryck, som har varit kritiserat från tid till annan, uttrycker det på ett sätt min egen livsfilosofi, starkt inspirerad av Simone de Beauvoir. Jag läste hennes memoarer våren 2019, då jag precis hade gått i pension. Simone de Beauvoir lägger mycket vikt vid eget ansvar och aktiva val i livet. Något hon gestaltade väl i sitt eget liv. Redan när jag läste delar av hennes memoarer under min studietid imponerades jag av hur hon som ung kvinna ensam gav sig ut på långa vandringar i bergen runt Marseilles. Hon förmedlade en aptit på livet och en livsglädje som inspirerade mig. Simone de Beauvoir var också politiskt engagerad och var väl medveten om skillnader i levnadsförhållanden beroende på kön, klass, ras mm. Men poängen är att man fortfarande kan göra aktiva val i sitt liv och på olika sätt förhålla sig till de yttre och inre förutsättningar som finns.

Tidningsintervju med Hakon Fogh 80 år

Min farfar blev 80 år i juli 1967. I intervjun i Roskilde Tidende berättade han om sitt liv:

Hakon Fogh – en gammel radikal skolemand med mange interesser.

Den tidligere chef for Kolding höjere Almenskole og Roskilde Katedralskole runder den 27. Juli de 80 og fortäller her lidt om, hvorfor hans störste interesse er – myrer – og om gläden ved at väre skolemand.

Gak til myren og bliv vis! Näppe mange har opfattet dette så bogstaveligt som fhv, rektor Hakon Fogh, Valhalvej 41, Roskilde. – 80 år torsdag den 27. Juli. Rektor Fogh har ikke blot afluret hr. Myres adfärdsvaner, men den gode myre har måttet på dissektionsbordet under Foghs mikroskop, og det har resulteret i adskellige illustrerede afhandlinger om myrens anatomi og sanseorgan.

Den tidligere chef för Kolding Höjere Almenskole og Roskilde Katedralskole er ikke blot kendt som fremragende skolemand, men også som specialist med hensyn til alverdens, omend naturligvis isär Danmarks myrer, og isär har han afluret det lille dyr det intimeste fölelses- og sansehemmeligheder i bagbenene.

Att myrerne blev den store interesse, var lidt af et tilfälde, fortäller han, for det var en loppe som först måtte på dissektionsbordet, hvor mikroskopet afslörede sanseorganer i bagbenene.

Det förte til undersögelsen af, om myrer kanske havde lignende organer, og det havde de. I massevis.

Så mange, at det blev det til års studier og et livs interesse. Var det ikke blevet myren, var det blevet et andet emne med tilknytning til naturen, – i de unge kandidatår var Hakon Fogh stärkt optaget af geologi, og han var som zoolog med på marinbiologisk ekspedition til de vestindiske öer for at fiske ålelarver og kortlägge ålens vandring.

Nobel boligkultur

Naturvidenskaberne har väret den store interesse og drivkraften også i det skolemässige arbejde, men kulturelt har horisonten väret langt videre i Hakon Foghs gerning. Hermed vidner en räkke bemärkninger  /…/ om skönlitteratur, om bildende kunst, også den moderne, om rejser til Europas fineste museer, om musik – en samtale med en rask og replikhurtig 80-årig, der beskedent overdriver, at den pragtfulde have omkring Roskilde-villaen ikke mere er så velholdt, som da kräfterne var bedre. Af helbredshensyn agter ägteparet Fogh at flytte til en lejlighed, omend de naturligvis med beklagelse opgiver villaens herskabelige omgivelser, skabt med stilsikker smag og nobel boligkultur. Hvis det er rigtigt, at hjem fortäller noget om sine beboere, så er hjemmet på Valhalvej i Roskilde en fortälling om mennsker med interesser og kultur.

Jeg måtte studere naturen

Hakon Foghs far var distriktsläge i Vordingborg, Som 11-årig blev han alumne på Herlufsholm.

 – Der var ikke noget gymnasium i Vordingborg dengang, så mine foräldre var glade for, at jeg kunne komme på Herlufsholm. Det var vel dengang noget af et privilegium. Det var en selvfölge at jeg skulle studere. Det var i alt fald en selvfölge for far, der jo selv var akademiker, at jeg skulle väre student.

– Men De valgte derefter skolestudiet fremför Deres fars fag.

– Det var naturligvis fars tanke, at jeg skulle have väret läge, men jeg syntes ikke dengang, at lägevirksomhed ville passe mig. Det var for bundet. Det var et hårdt job dengang med de lange, lange köreture, som tog en forskräkkelig tid. Men dertil kom at jeg helt fra barn interesserade mig for planter og ret hurtigt lärte at forstå botanikkens systemetik og princippet i systematikken. Det stod klart for mig at jeg måtte studere naturen.

Optrådte som retsvidne

– Ville De have valgt anderledes i dag?

– Måske, lägegerningen er jo nu så meget anderledes. Min far havde ganske andre vilkår. Der var således ingen hospitaler. I Vordingborg var der to sygestuer oppe på fattiggården. Det var, hvad far havde at henvise sine meget syge patienter til.

– Tog De med ud på distriktslägens ture?

– Det skulle jeg skam. Far ville ha at jeg skulle läre livet at kende, også dets mere barske sider. Dem oplevede jeg ikke mindst, når jeg som retsvidne var med far i hens egenskab af politi- og retsläge til undersögelse af selvmord og andre ohyggelige ting. Jeg har väret med en gang, som var temmelig chokerende. Det var en ung mand, der havde skudt sig ved at träkke geväret af med foden og havde skudt hele den överste del af hovedet bort. Hjernen lå som klatter rundt om ham!

Vi opdrog hinanden

– De blev altså skolemand

– Som sagt ville jeg studere naturvidenskab, og så fölger det jo med at hvis man ikke får en af de relativt få forskerstillinger, så må man ud og undervise. Med det har jeg aldrig väret ked af. Jeg synes jeg har haft et uhyre lykkeligt liv.

– Hvordan bedömmer De kostskoleårene ud fra Deres senere erfaring som skolemand.

– Herlufsholm var som andre kostskoler på den tid en hård skole. Ikke skolemässigt, men opdragelsemässigt set. På sin vis var jeg naturligvis glad for Herlufsholm, men jeg synes det på en måde var en dålig skole – dengang.

– Hvorledes?

– Det var ikke skolen, der opdrog os. Vi skulle opdrage hinanden. Lärerne holdt sig for störsteparten udenfor. Jeg husker nogle lärere med stor gläde, men også nogle med lidt foragt. Det var vel sådan på alle skoler. Men det sätter sig mere fast, når det er en kostskole, hvor man er sammen hele dögnet.

Vi kan stadig finde tonen

– Men De har vel mange gode kammerater?

– Naturligvis, og vi har holdt sammen, er mödtes hvert femte år, men nu er vi kun fire tilbage fra vor klasse.

– Kan De så finde tonen igen?

Det kan vi skam, og jeg kan for de andres vedkommende sige, at de så godt som ikke har forandret sig. Det, der er karakteristisk ved dem, er noget, som var udviklet allerede i skoleårene. Deres nuvärende politiske anskuelser f.eks. svarer ganske til den personlige karakter, som de havde udviklet allerede i skoleårene.

Har altid väret radikal

– De er selv radikal. Skyldes det også ungdommens personlighedsdannelse?

– Jeg har altid väret radikal. I starten skyldtes det vistnok indflydelse fra mit hjem. Min far var meget radikalt indstillet. Og da det for hans vedkommende var omkring provisorietiden, skaffede det ham meget besvär i de kredse, hvor han hörte til. Da han ved et byrådsvalg i Vordingborg havde ladet sig opstille for Venstre uden önske om at blive valgt, men for at samle stemmer til listen, kom det ham dyrt at stå i hans omgangskreds.

– Hvorfor blev De radikal? Har det noget med kulturmiljöet at göre?

– Sikkert. Men for min far og derigennem også for mig, betöd min fars gerning og hans daglige omgang med megen nöd og elendighed, at der i vor familie skabtes en social bevidsthed og samvittighed, der politisk måtte udmönte sig i en radikal indstilling. Desuden betöd Hörups skrifter meget for mig og senere P. Munch som politisk skikkelse, – jeg siger udtrykkelig som politiker, for han var en elendig stilist.

Til eksamen i WC’er, men glemt alt om dem.

– De blev tidligt rektor?

– Ved De hvad. Det var faktisk en önskestilling. Men det er det åbenbart ikke mere.

– Näh, nu söger man jo bort.

– Ja, og jeg kom nok også väk i rette tid. For det var vist väret meget mere papirvrövl, end der var i min tid, selv om jeg syntes, at jeg havde nok, og det er ikke noget der ligger for mig. Selvom jeg på et meget tidligt tidspunkt i min lärerkarriere har väret ekspert – i alt fald i formelle krav, der kan stilles till WC’er.

– WC’er?

– Jo, efter den egentlige kandidateksamen tager man jo en pädagogisk eksamen, en ret överflödig affäre, som vi ofrede et halvt år på. I den forbindelse havde vi et fag, der hed skolehygiejne, og til eksamen var jeg oppe i WC’er. Alle former for WC’er. For tänk om vi nu engang skulle få indflydelse på eller forestå et skolebyggeri. Det kom jeg forresten til på et senere tidspunkt, men da havde jeg forlängst glemt min ungdoms viden om WC’er.

– Hvorfor valgte De egentlig at blive rektor?

– Åh, ärgerrighedens djävel har vel sin andel i det. Man vil jo gerne nå en topstilling. Men det er såmänd ikke, fordi det gav stort mere i indtägt. Og det gör det jo slet ikke nu.

– Var De glad for rektorgerningen?

– Absolut. Også undervisningsmässigt. Som rektor bestemte man selv, hvilke fag, man ville undervise i og på hvilke klassetrin. Jeg valgte 3. mellem og 3.g. 3. mellem, fordi det er sådan nogle sjove unger, omend de i reglen ikke er alt for disciplinerede i den alder, og så fordi man netop på det klassetrin i naturhistorie underviser i noget jeg interesserer mig stärkt for.

Meget interesseret i kunst.

-Var det svärt at blive pensionist?

– Det troede jeg, men det har ikke väret tilfäldet. Det går en mängde tid med at läse. Alt muligt. Der var en god ven som spurgte mig, hvilket princip, jeg egentlig havde i min läsning. Så jeg sagde – det er det, der står på den midteste hylde på bibioteket, jeg läser for jeg kan ikke tåle at böje mig ned eller at kigge opad, udan at blive svimmel. Det er jo også et princip, sagde han.

– De er interesseret i musik?

– Ja. De kan jo se diskoteket. Opera har, ja og interesserer mig fortsat meget. Jeg har ikke evne for selv at spille, men en evne ved at väre musikalisk er vel også, at man forstår at opfatte kunst.

– Nu De siger kunst. Hvad med bildende kunst.

– Det har jeg også interesseret mig uhyre meget. Min kone og jeg har rejst en hel del, netop for at se den bedste kunst – Spanien, Holland, Italien, England, Czekoslovakiet m.v. Pradomuseet i Madrid, det er et vidunder.

– Hvad siger De til moderne kunst?

– Ja, hvad er moderne kunst? Hver tid har haft sine moderne kunstnere. El Greco f.eks., han er lige så vanskelig tilgänglig som mange nutidige malere.

Journalist: Bente Aakerlund

Min farmor dog i april 1968 knappt ett år efter intervjun och hann aldrig flytta med till lägenheten, som nämndes i artikeln. Min farfar var förstås mycket ledsen och han bodde hos oss en månad på försommaren 1968. Jag tror att det var examenstid och att min pappa var utomlands med sitt arbete en del av tiden. Men min farfar och min mamma kom bra överens och vi tyckte det var trevligt att ha honom i huset. Jag tror också att det var den sommar han var med oss på Grönnestrand. Så småningom levde min farfar upp och åkte bland annat till Italien på egen hand. Men året efter blev han sämre och han bodde på Haraldsborg Plejehjem de sista månader av sitt liv. Han dog den 31 augusti 1969, 82 år gammal.

Vid begravningen, som var utan präst eftersom min farfar var ateist, höll min far ett tal för sin pappa.

Her i dagene efter fars död er minderne ustandselig dukket op. Specielt er der fra vores barndom dukket erindringsbilleder op, som länge har väret som glemt for mig.

Et af de tidligste billeder, der viser sig, er familiens söndagsformiddagstur, hvor far fortalte om sine oplevelser som värnepligtig matros på ”Ingolfs” togt til Vestindien.

Hans opgaver her var af mangartet natur, ålelarvefangst, chefs oppassen og almindeligt matrosarbejde. Med sin evne til indleven og med sin nysgerrighed og iagtagelsesevne, gav det ham stof til nästen uopslideligt fond af historier.

At han var en god fortäller og vi börn påskönnede det kan ses af, at han indförte den regel, at historierne fra ”Ingolf” först kunne påbegyndes, når vi var nået til et bestemt punkt på ruten.

Jeg ser ham også för mig – og det må have väret senere – om aftenen i hjemmet, hvor vi var samlet og han läste höjt för os. Ofte dramatisk og ofte med korte kommentarer til det läste.

Da jeg husker, at repertoiret omfattade i hvert fald Göngehövdingen, Cooper, Marryat, Johs.V. Jenson og Dickens må denne periode have väret ret lang.

Der kommer mange erindringsbilleder fra et på mange punkter traditionsrigt barndomshjem skabt af mor og far i forening. Höjtiderne som jul og påske og sommerferierne forlöb med glade og gode traditioner. Respekt for traditioner – specielt tomme traditioner besad han ellers ikke.

Når jeg nu tänker tilbage, må jeg beundre, at far både evnede at give os gläden ved et traditionsrigt barndomshjem og samtidig give os en sund kritisk indstilling over for traditioner.

Fra ett noget senere dato kommer billedet af en ägtemand for hvem det at forsöge at indrette tilvärelsen, så den var i overenstemmelse med mors önsker, var en livsopgave og en bindende forpligtelse for ham.

I Lisbets og mine gymnasieår i begyndelsen af trediverne lykkedes det far, udfra sin egen humanistiske og redelige livsindstilling og udfra sin belästhed, sin viden og interesse for og uro over tidens problemer, at indgive os en åndelig balast og en kritisk indstilling, der er et godt värn i denne orolige verden.

Fra disse år mindes jeg også far som deltager i selskaber med larmende og muntre diskussioner eller rene drillerier blandt gode venner og mindst lige så tit som ivrig diskussionsdeltager i tidens debat.

Jeg har fra denne tid et på en måde meget märkeligt minde om ham. Antagelig på grund af dårlige karakterer eller dovenskab i skolen blev jeg flere gange trukket i enerum, hvor far udtrykte sin dybe bekymring for, hvordan det skulle gå mig. Det, der var så ejendommeligt var begrundelsen for, som han sagde: ”Jeg er så bekymret for, hvordan du skal klare dig, for du ligner mig så meget.” Han må have bemärket, at det forstod jeg ikke, for han tilföjede: ”Når jeg er blevet til noget, skyldes det kun, at jeg har väret uforskammet heldig.”

Senere i liver kom han ofte tillbage til dette. Denne undervurdering af sine egne evner var en del af hans natur, hvor meget han end skjulte det ud af til.

Fars virke som skolemand kan jeg kun dårligt bedömme. Men når jeg nu ser tilbage, kan jeg se, at han igennem sit arbejde har skaffet sig venner for livet. Jeg ved også, at disse venner respekterede ham som skolemand, og jeg ved også , at der var folk som ikke stod ham så när og som ikke var hans meningsfäller, der respekterede ham.

Jeg ved også at han skaffede sig uvenner ved sit arbejde, ofte ved at han noget bramfrit sagde sin mening, og han arbejdede på det han anså som det rigtige uden persons anseelse og uden skelen til vedtagne sociale normer.

En mand det er gået sådan, kan ikke väre så dårlig til sit arbejde.

Hans store hobby gennem mange år, sejlsporten, var jo heller ikke kun sejlads. Det var karakteristisk for far, at den blev benyttet til at sätte sig ind i fiskernes og galeaseskippernes levevilkår. Jeg kan endnu se ham for mig som han for ca. 35 år siden sad på köjen og mens han tog töjet af fortalte mig om sin samtale med en galeasskippere og sluttede med. ”Man må jo skamme sig over hvor godt man har det i forhold til ham.”

Det var også karakteristisk, at det lykkedes ham at blive akcepteret af dem og ofte blive taget for en af deres egne.

Mors og fars venner spillede gennem hele livet en stor rolle for dem, og vi börn ved, at de begge var meget glade og taknemmelige for den trofasthed disse venner – også vennerne fra de senere år – viste dem lige til det sidste.

I de senere år kom Lisbets og mine forhold, vore ägtefäller og hans börnebörn til at spille en meget stor rolle for far.

Jeg er helt sikker på, at hans börnebörn vil huske ham og huske ham som en gammel mand med et forbavsende ungt og friskt sind. Nok elskede han operaen ”Don Geovanni”, men han delte også deres begejstring for musikalen ”West side story”.

Det var et hårdt slag for ham, der mor döde sidste år, men hans livsvilje og viljen til at klare sig selv eksisterede stadig.

Han gik energisk igang med at omlägge sit liv, foretog rejser og arbejdede med sine myrer. Desvärre gik det jo nok sådan, at viljen hurtigt oversteg evnerne.

Men med sin hang til at klare sig selv, lykkedes det ham delvis i lang tid at skjule sin tilstand, som igennem det sidste halvår gradvis forvärredes, indtil han til sidst modsträbende måtte give op her i sommer.

Der er vist ingen tvivl om at denne periode har väret svär for ham, fordi han godt var klar over, at der var noget galt og fordi han var urolig for, hvordan det skulle gå ham.

Slutningen kom dog hurtigt og stille, og selv om han ikke har kunnet föle det og ikke väret sig det bevist, kom det dog som en befrielse fra en tilvärelse hans tilstand henviste ham til, men som han dog opfattede som utilfredstillende – og ubehaglig. Vi må vel derfor väre taknemmelig for, at denne ulykkelig periode efter et langt, lykkeligt og indholdesrigt liv, blev af så kort varighed og endte så stille og fredligt, som det gjorde.

När jag läste om min farfars intressen för fiskarnas levnadsvillkor kom jag att tänka på att min faster Lisbet har en liknande beskrivning av min farfars far, Frederik Fogh, som på en resa med Fregatten Jylland intresserade sig mycket för de människor han träffade när han kom i land på olika ställen. Samma intresse för olika människoöden hos far och son.

Jag har funderat en del på min farfars självtvivel. Min far beskrev det som något min farfar lyckades dölja för omvärlden. Och det är riktigt att självtvivel absolut inte var något man tänkte på när man träffade min farfar. Men jag tror att självtvivlet mycket väl kan ha varit en viktig del i min farfars framgång. Han hade bra slutbetyg, ”förste karakter” vid studentexamen och ”laudabilis” vid sin universitetsexamen. Han uttryckte en tacksamhet när han jämförde sitt eget liv med fiskarnas. I tidningsintervjun berättade han också om hur han fick följa med på faderns olika uppdrag, för att fadern ville att han skulle se ”nöd og elendighed”. Något som min farfar själv beskriver har gett honom ”en social bevidsthed og samvittighed”. Jag kan tänka mig att det gav ett perspektiv på livet där han var medveten om sina egna privilegier, med ett liv där intresse och arbete har förenats och gett honom en god försörjning. En insikt som säkert har hjälpt honom i mötet med andra människor, en empati och ödmjukhet, som kan vara bra att ha inte minst i rollen som rektor. Han beskrev i intervjun att han gillade att undervisa ”3.mellem, fordi det er sådan nogle sjove unger, omend de i reglen ikke er alt for disciplinerede i den alder, og så fordi man netop på det klassetrin i naturhistorie underviser i noget jeg interesserer mig stärkt for.”. Jag ser framför mig hur han njöt mötet med de lite stökiga men också nyfikna ungdomar på omkring 15 år – den ålder jag föreställer mig man har i ”3.mellem”.

Min farfars vän, Mogens Pihl, sade i sitt tal på min farfars begravning:

Efter en kort tids lärergerning ved Marselisborg Gymnasium blev Hakon Fogh i 1914 ansat som adjunkt ved gymnasiet i Helsingör, hvor han virkede, til han i 1929 udnävtes til rektor ved Kolding höjere Almenskole. I 1947 udnävntes  han til rektor ved katedralskolen i Roskilde og ledede denne skolet il 1957, hvor han faldt for aldersgränsen. Hans fag var naturhistorie, og han var en strålende lärer, i särdeleshed hvad angår de biologiske fag. Men han var overhovedet stärkt optaget af gymnasieundervisningens problemer og deltog i sine yngre år ivrigt i den pädagogiske diskussion, bland andet med et betydningsfuldt inläg om historieundervisningen. Han var medlem af cand.mag-organisationens bestyrelse 1921-1929 og af bestyrelsen for Gymnasieskolernes Lärerforeing 1923-1944.

Hakon Fogh var en betydelig personlighed. Sagt uden overdrivelse står han for mig – og jeg vedkender med taknemmelighed den store indflydelse, han udövede på mig – som en af de betydeligste, jeg har mödt. Hans stilllingtagen til menneskelige og faglige problemer var präget af selvständighed og originalitet i tankemåde, og han evnede at framföre sine synpunkter med fantasi og evne til at inspirere. Hans respektlöse og utraditionelle holdning kunne lejlighedsvis komme til orde ved en noget drastisk udtryksform, men i situationer af alvor eller ved festlige anledninger kunne han ofte finde udtryk präget af åndfuldhed, skönhed og varme.

Som nävnt ovenfor, var hans hovedinteresse biologien, og livet igennem var han optaget af problemer vedrörende insekternes fysiologi. Men hans interesseområde var vidtfavnende. Han var stärkt litterärt og historisk interesseret; jeg husker således et strålende foredrag, han engang holdt om naturindtryk hos Homer.

Han stillede nok store krav til sine medarbejdere i den forstand, at han näppe önskede at stötte dem stärkt, dersom disciplinäre problemer meldte sig, men hvor han mente at kunde iagttage besträbelser på fri og selvständig udfoldelse, var han sine lärare en god mand.

Trods en – jeg fristes til at sige: villet – dvärvhed i den ydre form var hans sind fölsomt, og han var en meget trofast ven.

När min farfar 1947 slutade efter 18 år som Rektor i Kolding skrev en kollega bland annat om min farfar:

”For alla dem, der gerne havde set, at rektor Fogh var blevet i Kolding, til han om 10 Aar vilde väre faldet for Aldersgränsen, er det en glädelig Kendsgerning, at han har sat et präg paa Skolen, som sikkert vil holde sig langt ud over dette Aaremaal.

Selve Rammen om Skolens Arbejde – det store Bygningskompleks med den klare Plan, det spartanske Udstyr, de lyse Farver og den fornemme Billedsamling – vil länge staa som et Monument over Rektor Foghs praktiske Evne, nögterne Syn og kunstneriske Sans. Legatforeningen ”Kolding höjere Almenskolens Venner” vil gennem sit Virke vidne om hans sociale Forstaaelse, og sidst men ikke mindst vil Skolens Aand – en ohaandgribelig Tone mellem alle dem, der arbejder på Skolen, en fribaaren Formlöshed, en kammeratlig Velvilje og Tolerance, en selvfölgeig Arbejdsro uden lammende eller konfliktskabende Politiväsen – efter alt at dömme blive bevaret langt ud i Fremtiden. /…/

De Lärare, som har arbejdet sammen med Rektor Fogh, vil mindes ham som en klog Mand med klare Standpunkter, en Fjende af Banaliteten, den tomme Ceremoni, den stivnede Tradition, den forslidte Höflighedsfrase. Folk, der ikke var fortrolige med ham, fandt ham undertiden barsk, men de fleste erkendte i det lange Löb, at der laa en Trang til Ärlighed og Klarhed bag den skarpe Form. De, der kom ham paa närmere Hold, lärte ham at kende som en själden harmonisk Forening af en djärv Demokrat og en dybt kultiveret Aristokrat. ” (A. Friis Mathiasen)

När han 1957 slutade efter 10 år som Rektor på Roskilde Katadralskole sade en kollega bland annat:

”Jeg skal bare nävne, at jeg et år oppe på lejrskolen selv havde lelighed til at fölge Deres arbejde med eleverne ude i naturen. Den medleven og begejstring, hvormed De satte eleverne på spor ved en myretue eller ved gravehvepsehuller, var i höjeste grad inciterende. Der märkede man de store lärergaver, De er i besiddelse af.

Men forudsätningen for disse rige lärerevner er Deres store kärlighed til börn og unge mennesker. Jeg vil sige til eleverne: I har haft en god ven og fortaler i rektor. Det var altid jeres tarv, der kom först. Jeg maa ikke röbe noget fra lärermöderne, men i dagens anledning kan jeg ikke dy mig for at citere en replik fra et nyligt afholdt möde. Det drejede sig om en ret lav karakter, en elev havde fået i et fag, jeg ikke skal nävne, og under dröftelsen af den karakter löste rektor problemet salomonisk ved at sige: ”Det er da närmest en kompliment at få sådan en karakter i et sådant fag”. I elever vil forstå, at vi närsynede faglärere ikke altid har haft det let med at göre vore synspunkter gäldende!

Og her kommer jeg til en side ved rektor som skoleleder, der har spillet en stor rolle for os alle. De har, rektor, på en nästen ufattelig måde gennem de mange år som skolemand undgået selv den fjerneste gran af det pedantiske. De har gennem de ti år ladet deres lärerkollegium väre löst fra pedanteriets spändetröje. De har givet os fuld frihed indenfor vores fag, og det ved jeg, vi alle er Dem meget taknemmelige for”. (Lektor Skov)

På många sätt var min farfar en förebild i min familj, vi pratade ofta om honom med stolthet och glädje, och jag tror han har påverkat oss en hel del i vår syn på livet.

HENRIK FOGH (1918 – 1997)

Min far, Henrik Fogh, föddes i Helsingör och bodde vid sin död i Nakskov. Han blev 78 år gammal. I Helsingör bodde familjen på något som kallades Varden, ett namn jag har sett både i brev och fotoalbum. Adressen var så vitt jag kan se i en uppgift från 1925: Gammel Hellebäkvej 11. Det är också adressen som är angiven i kyrkoprotokollet vid min fars dop den 22 september 1918. Hans faddrar var: Frederikke Fogh, Petra Slomann, Ellen Fogh och Aage Slomann. Under särskilda anmärkningar i protokollet står Sigrid Matthiessen, Åboulevarden 5 B.

Min far var omkring 11 år gammal när familjen 1929 flyttade till Kolding. Han bodde sedan i Kolding tills det var dags att flytta hemifrån och studera i Köpenhamn. Jag har för mig att han studerade i samma byggnader på Östre Voldgade, som vi använde när jag läste franska på 70-talet.

Han blev student 1936 och civilingenjör 1943. Han anställdes på Nakskov Skibsvärft 1943. Han blev underdirektör 1962 och utnämndes sedan till teknisk direktör 1972, en roll han hade fram tills han gick i pension 1985, 67 år gammal.

Mina föräldrar gifte sig den 7 februari 1943 i Åbenrå. Min mamma föddes som Helene Carstensen den 2 november 1921. Kort efter bröllopet flyttade de till Nakskov, där min pappa började på sitt nya arbete redan den 10 februari 1943. De fick fyra barn: Mogens 1944, Mikael 1946, Susanne 1950 och Birgitte 1953. I Nakskov bodde de bland annat på Bregnegården och på Strandvejen 13. Men 1957 flyttade familjen in i det nybyggda huset på Strandvejen 11, som kom att bli vårt barndomshem. Min mamma bodde kvar i huset fram till 2015 och hade länge som tradition att samla familjen i samband med sin födelsedag den 2 november. Det blev ett tillfälle att se barn och barnbarn samlade åtminstone en gång om året. Min far var född den 24 juli och firade ofta sin födelsedag på Grönnestrand.

Min farfars tal på mina föräldrars bröllop den 7 februari 1943. Min mamma kom från en familj som delvis var tysk och min farmor hade judiska rötter så situationen var säkert lite speciell.

Nu er der talt fra den ene Lejr, og saa er det min Tur fra den anden. Det er jo nemlig det karakteristiske ved et Bryllup, at der mödes to Lejre. Jeg vil ikke sige fjendtlige Lejre, men i hvert Fald to Lejre, der ikke tidligere har haft noget med hinanden at göre, og som der i Öjeblikket er det imellem, at begge parter mener at det netop er hos dem det foregaar. Fru Carstensen fejrer, det haaber jeg da, at hun har faaet en ny Sön. Grete og jeg er lykkelige over, at vi har faaet en ny og morderlig söd Datter, som jeg for Resten paa en yderst Faderlig Maade, er en Smule forelsket i. Hvem af de her Lejrer har nu Ret?

Vi kunde jo spörge de to Unge. Hvor hörer I til? Regner I med hvad der står i Biblen, at Manden skal forlade sin Fader og Moder og fölge sin Hustru, eller regner I med Biblens Praksis, som er en helt anden. Men jeg vil ikke spörge,. Det vilde väre for indiskret og jeg er bange for, at de to vilde komme i Forlegenhed med Svaret. Lad mig hellere selv svare for dem. Det vil jeg göre med det berömte Digt om Katten.

Lille kat, lille kat, lille kat paa vejen!

Hvis er du ? Hvis er du?

Jeg er sku min egen.

Dermed vil jeg naturligvis ikke sige at vi har mistet henholdsvis en Datter og en Sön. Det lyder saa trist. Vi skal fejre, at vi er naaet saa vidt, at vore Börn er blevet uafhängige af os, at de er blevet riktigt voksne. Det er en stor Gläde, men den er naturligvis blandet med lidt Vemod.

Jeg ved at jeg vil savne Drengen, Henrik, og at jeg vil savne ham meget stärkt, men jeg vil gläde mig til at faa ham igen paa en ny Maade. Vi har naturligvis hverken väret venner eller Kammerater. Det er en Fader ikke med sin Sön. Jeg tror alltid en fader ser paa Sönen med en sund Skepsis. Han kender nemlig sig selv og frygter for, at hans egne daalige Egenskaaber skal slaa ud hos Sönnen. Denne sunde Skepsis, som er Grundlaget for den faderlige Pädagogik, lagt sammen med den naturlige Autoritet, som Sönnes Afhängighed af Faderens Pengepung forlener Faderen med, den forhindrer kammeratskabet. Ganske vist synes jeg, at vi har väret Kammeratskabet när, naar vi sejlede sammen og vi har jo sejlet Vandet i vore Farvande Tyndt, lige siden Henrik var en lille sösyg Dreng, som jeg var nödt til at passe paa, saa jeg maatte sidde med et fast Tag i hans Bukseende med den ene Haand, meden jeg passede Ror og Sköder med den anden, og lige til nu, hvor det er ham der maa op paa Fordäkket og klare Ärterne, naar der var noget i Vejen. Naar vi sejler er vi Ligemänd, eller naar jeg skal väre ärlig, saa er det egentlig ham, der er den overlegne. Og det er netop det jeg haaber og venter, at han skal blive mig overlegen. Nu er vi kvit. Jeg har til mine Börn sögt at betale den Gäld jeg var i til mine Foräldre. Mener de sig i Gäld til mig, kan de betale den til mine Börnebörn. Det er en egendommelig Maade at afbetale Gäld paa. Men saadan er nu Livet.

Henrik har lettet en stor Sten fra mit Hjerte. Han har klaret de vanskelige og farlige Studieaar og klaret dem godt, og han har valgt en Brud efter Gretes og mit Hjerte. Vi kunde ikke önske os hende anderledes. Tilpas kön, man skal ikke forlange urimligheder af Folk og med en frisk og glad lille själ. Det er nu din opgave Henrik, at bevare hendes Själ glad og /…/ som det er hendes at göre dig lykkelig. I skal göre hinanden lykkelige, og det er slet ikke saa nemt som I tror. Hemmeligheden er dog simpel nok. Hver skal sörge for den andens lykke og ikke bekymre sig for stärkt om sin egen. Det kräver Klogskab og Vilje at blive lykkelig. Kärligheden skal dyrkes. Hvis Henrik hörer, hvad jeg siger, kender jeg ham nok til, at han kritiserer, og at han siger, at det er usundt og farligt at spekulere for meget over sine fölelser, og noget er der om det. Det er med Fölelserne som med Gulerödderne, som ikke har saa godt af at blive trukket op hver Dag, for at se, om de gror godt, men som slet ikke har saa daarligt af at blive luget og udtyndede med Forstand.  Lad mig sige en ting til om Lykken, og lad mig lade en Digter sige det: (Digten er af Piet Hein).

Med Snak om ifjor og forleden

med Ängsten og Bön og Tabu

med Veksler paa Eviheden

forspilder smaa Mennesker herneden

hvert evige Livets Nu

Men Evighedslivet bestaar i

at nytte det evige Nu

til at drukne de udbrändte Aar i

og al den Bekymring vi gaar i,

og väre kun jeg og du

Selvfölgelig ved vi, at det er kun den väsentlige Side af Lykken I selv er Herre over. De ydre Kaar er I ikke helt Herre over. Kunde vore Önsker hjälpe jer der, saa vilde det gaa jer straalende.

Min farfar har tydligen i perioder varit bekymrad över hur det skulle gå hans son. I talet till mina föräldrars bröllop talar han om sig själv som en fader som känner ”sig selv og frygter for, at hans egne daalige Egenskaaber skal slaa ud hos Sönnen” och talar även om att sonen ”Henrik har lettet en stor Sten fra mit Hjerte. Han har klaret de vanskelige og farlige Studieaar og klaret dem godt”

Min far var inte heller alltid så glad för skolan och i sitt tal till min brors bröllop 1966 sade han:

I mit eget liv har der väret to store lykkepunkter der overstråler alle andre.

Det ene da jeg sluttede skolen, og det andet da jeg begyndte i den meget vanskelige skole, der hedder ägteskabet.

Men min pappa klarade sig bra och tyckte mycket om sitt jobb på Nakskov Skibsvärft, där han också under åren fick mer och mer ansvar. De sista åren var han teknisk direktör, och han var nog duktig till det tekniska. Men han tyckte också om att gå runt på varvet och prata med de som arbetade där. Jag tror han var uppskattad för det. Nakskov skibsvärft betydde mycket i min fars liv – ja i hela familjens liv – och skibsvärftet hade, som den största arbetsplats, en stor andel i att Nakskov var så välmående under många år. Det var helt enkelt mycket framtidstro, som smittar av sig och ger livsglädje även på en individuell nivå. Det betyder inte att allt var problemfritt – men man hade i grunden en stor optimism i sin syn på framtiden.

Olav Kongsted, som var en god vän och kollega till min far, sade en gång i ett tal, att min far hade tre av de fyra humörtyper, man ibland pratar om: sangvinisk, kolerisk och melankolisk. Flegmatisk var den enda humörtypen som inte passade in på min pappa. Jag tror det kan ligga något i det och Olav har sett min far i många olika situationer. Det humör som stämmer bäst in på min far var nog det melankoliska men han kunde också bli arg och rusa upp. Jag kommer ihåg en nyårsafton, där några ungdomar hade stulit en nyplanterad gran. Förstås inte okej – men min far blev så arg att han sprang efter dem med en spann med vatten för att hälla över dem. Olav sprang efter min pappa, han hade också med en spann med vatten, men skrattade och tyckte mest att det hela var väldigt roligt.

Min pappa tyckte mycket om att läsa och hade också ett stort intresse för historia. Han läste mycket om Napoleon och andra världskriget och nyligen hittade jag ett brev där han berättade om att han höll på att läsa om den sista tsaren i Ryssland. När det gällde skönlitteratur var Dickens en favorit. Jag kan tänka mig att kombinationen av humor och beskrivningen av social orättvisa har medverkat till det. Men han gav mig en gång Tolstojs ”Krig og Fred” och sade att det var den bästa romanen han hade läst.

Som pensionär blev han medlem av Amnesti International. Han höll ibland föredrag för att berätta om Amnestis verksamhet och hade också kontakt med olika politiska fångar runt om i världen.

I sitt föredrag sade han bland annat:

Hovedtemat for Amnesty International er arbejdet for menneskerettighederne og respekten for det enkelte menneske.

Erkläring om menneskerettighederne er der udstedt flere af gennem tiden.

Den i senere år mest omtalte er den franske fra 1789. Den var man uendelig stolt af i 1989 i 200 året for den franske revolution.

Men hvad man ikke fortalte var at allerede 3-4 år efter var den tilsidesat, man havde standretter, fängslede og henrettede folk i fläng. Altså grov overträdelse af menneskeretten.

Jeg vil ikke påstå man havde glemt den, for man talte virkelig positivt om den i Nationalforsamlingen, mens guillotinen arbejdede på fuldt tryk.

Sådan kan der ofte väre så langt mellem politiske udtalelser og det der foregår i virkeligheden.

I 1948 kom de forenede stater med en ny, og det er den vi arbejder med i dag.

Men også i dag kniber det stärkt med at få denne erkläring taget alvorlig. Igen gör man den erfaring at det ikke er gjort med fine erkläringer og flotte dokumenter. Nej det skal hele tiden fölges op og overträdelser påtales.

Her har vi så Amnestry Internationals opgave!

De sista åren blev min far dock oenig med Amnesti om något och slutade vara medlem. Jag vet inte exakt vad det var – men jag vet att han tyckte att dödsstraff ibland kan vara befogad. Han tänkte antagligen på Hitler och andra högt uppsatta nazister. Han tyckte att människan – i motsats till djuren – bör ta ansvar för sina handlingar.

Min far läste för oss på kvällen på samma sätt som hans far hade läst för honom. Det jag mest kommer ihåg var att vi läste J.F. Coopers böcker om ”Den sidste mohikanen”, ”Stifinder” och ”Hjortedräber”. Men vi läste också en rad böcker om Prik av Dick Laan, som jag tyckte mycket om. En av dem hette ”Priks eventyr” – eller på svenska ”Vickevires äventyr”.

Min far var en kärleksfull familjefar. Han tog sig an oss barn, gick som ung med barnvagnen, vilket nog var ovanligt på den tiden. Jag minns också att det var han som badade oss på kvällen, och han kom och såg till oss när vi var sjuka. Han tyckte om att laga mat, och gjorde det mer och mer särskilt efter han gått i pension. Han var på många sätt en man som bejakade sina känslor och insåg det sammansatta och komplexa i människan.

Mina bröder var ofta i luven på varandra och började slåss och det blev min fars uppgift att få dem att sluta. Det var säkert inte alltid så lätt och det blev väl till handgemäng det med – något han blev tvungen att sluta med när han märkte att de hade blivit starkare än honom. Han berättade om det med lite ironisk distans. Han hade en självinsikt, var medveten om sina egna känslor och kunde se sig själv utifrån och småskratta åt olika situationer. En av de historier som gick i familjen var att jag i tre-fyra års åldern slog min pappa i huvudet med en stor slev. Han skällde på mina brödar och jag ville antagligen försvara dem. Det var en historia som vi ofta skrattade åt i familjen. Men just i situationen blev det i stället mig han blev arg på.

Konstigt nog handlade min farmors bröders sång till min farmor och farfars bröllop mycket om syskon som slogs med varandra.

Ja, se nu har Hr. Nyrop

Besunget dette ”smukke” Hjem

Aaja, aaja, aaja, aa singsalia

Men hvad de Börn har Döjet!

Nej, lad os ikke glemme dem,

Aaja, aaja, aaja, aa singsalia

Der er nemlig handlet ganske ualmind’lig mis med dem,

For Modern var slem,

Men hun ku’tte magte dem,

Thi naar hun på sine Unger rigtig alvorsfuldt sku’ se

Saa fick de hende med det samme til at le.

Som Börnene blev klö’de!

Og det var tit, at det gik paa,

Aaja, aaja, aaja, aa singsalia

de prygled’ jo hinanden,

og det var no’t, der ku’ forslaa,

aaja osv.

Ja, for Grete har jo ikke altid väret lige blid,

det var vel nok en Tid,

hvor hun var saa tem’lig strid,

og for Brödrene var Furien imellem lidt for stärk,

naar hun var Lyn og Torden som en ren Bersärk. 

Der var specielt en Aften,

Hvor det gik särlig livligt til,

Aaja osv.

Der kämpedes saa voldsomt,

At Liv og lemmer stod paa Spil,

Aaja osv.

Det gik saadan lös, at Borde, Stole, alting kom i Rod,

Blandt Taarer strömmed’ Blod,

– Ja, den maa ha väret god –

Men den samme Aften sladrede to Drenge i et Brev,

Som de til deres Far og Mor tilsammen skrev:

”Se, saadan, som vor Stue

Ser ud, er det kun Gretes Skyld…”

Aaja osv.

”vort Sovekammer maatte

Vi helt barikadere til …”

Aaja osv.

Tänk hvor var det dog modbydeligt at sladre saadan om

En lille Söster, som

Var saa väldig god og from,

Ja, de mandfolk er dog vämmelige, hvor det ligner dem,

Den race har jeg alltid fundet särlig slem.

Men nu da Grete rejser,

Og der er Udsigt til lidt Fred,

Aaja osv.

Nu tuder skam Familien,

Fordi Grete skal af Sted.

Aaja osv.

Det er li’godt ret grinagtigt, naar man saa betänker vel,

At det bli’r til alles Held,

Sig saa heller kort: ”Nuvel,

Vi er glade for, at Mr Williams ikke tog dig bort,

Og at Arhus dog kan findes paa et Danmarkskort”

(Erik og Aage Slomann, melodi, Visen til Absalon)

Sången från min farmor och farfars bröllop, som är skriven av hennes bröder, Erik och Aage Slomann, ger en inblick i min farmors föräldrahem, där det verkar ha gått våldsamt till mellan barnen. Min farmor, Margarethe Slomann, kallades Grete och tog tydligen aktiv del i striden, även om sången nog skal läsas med viss ironisk distans. Melodin ”Visen til Absalon” kan vara från en sommarrevy på Frederiksberg Morskabsteater, 1895, som hade en visa med samma namn.

Tidningsintervju med Henrik Fogh 60 år

I en intervju med min far från 1978 i samband med han blev 60 år berättade han bland annat om vilka drömmar han hade som ung och om de första åren i Nakskov:

Nakskov måtte vel omtrent väre enden på alting …

Det var bestemt ikke kärlighed ved förste öjekast, men byen vandt ved närmere bekendtskab, siger dir. Henrik Fogh, der nu har tilbragt de 35 af sine förste 60 år i Nakskov.

Jeg er födt i Helsingör. Men det var nu ikke barneårenes erindringsbilleder om stolte skibe, der gled i vandet fra byens skibsvärft, som fik mig til at läse til ingeniör. For jeg ville faktisk have väret brobygger.

Og her igen var det de spändende beretninger, man hörde om danske brobygningsingeniörers imponerende bedrifter i Persien og under andre eksotiske himmelströg, der satte fantasien i sving. Så da jeg havde fået min studentereksamen, var sagen klar – jeg ville bli brobygger.

Men det blev jeg altså ikke alligevel. Min studentereksamen var ikke flot nok. Der var nemlig adgangsbegränsning til studierne der i trediverne, og man fylde först klasserne op med dem, der havde scoret de bedste eksamensresultater.

Brobyggningslinjen blev först fyldt op, så jeg måtte altså ”nöjes” med maskinlinien, og der fik jeg min uddannelse som maskimingeniör med skibsbygning som speciale. På Polyteknisk Läreanstalt i Köbenhavn.

Det förste möde

Det er Nakskov Skibsvärfts tekniske direktör, Henrik Fogh, som fylder 60 år på mandag – den 24 juli – der fortäller. Og brast ungdommens drömme om tekniske eventyr i det fremmede, er der til gengäld ingen tvivl om, at manddommens realistiske gerning i Nakskov blev et lykkeligt plaster på såret.

Det skinner tydeligt igennem vores samtale, at skibsbyggeren nok er lige så glad for sit job i Nakskov, som han ville have väret som brobygger i Persien eller et ander sted. Også selvom  det förste möde med Nakskov ikke var, hvad man kan kalde kärlighed ved förste öjekast.

Nej, jeg må nok erkende, at det snarare var det modsatte, ler henrik Fogh. Jeg kom til Nakskov förste gang lige efter at tyskere havde besat Danmark. Det var på omvejens gennemrejse, fordi man på de tider ikke kunne regne med at komme over Storebält. Ingen vidste, om og hvornår der gik färger.

Jeg havde väret i maskinpraktik i Kolding og skulle fortsätte i Helsingör med skibsbygningspraktik. Og jeg måtte så tagen vejen ned over Fyn, Langeland og Lolland-Falster for at komme videre op over Själland til Helsingör.

De var en dag med usädvanlig lavvande, og fra färgens däk så og lugtede jeg mudderbankerne i fjorden. Ikke noger rart förstehandsindtryk, og stort bedre blev det ikke under min vandring gennem byen, mens jeg ventede på toget til Köbenhavn.

Jeg kan huske, at jeg tänkte, at det var dog en grå og trist by, og jeg sagde til, at her ville jeg i hvert fald aldrig rejse hen for at bo. Det måtte vel, tänkte jeg, närmest väre enden på alting. Min ikke desto mindre var det her jeg havnede tre år senere, da jeg var färdig med min eksamen og skulle have et job.

Nakskob Skibsvärft var nemlig det eneste värft, der kunne tilbyde et job, så det tog jeg. Fast overbevist om, at det ikke skulle komme til at vare längere end höjst nödvändigt. Men nu har det altså forelöbig varet i 35 år. Nakskov har forandret sig väldigt i mellemtiden – og det har jeg også.

Sabotage

De fik jobbet i Nakskov under krigen, hvor dansk skibsbygning jo praktisk taget gik i stå, så der var vel ikke meget at rive i for en nybagt skibsbygningsingeniör?

Jeg vil indrömme, at der var tider, hvor det var nok så svärt at finde på noget fornuftigt at tage sig til. Men arbejde var der jo alligevel ind imellem. Tyskerne havde startet deres såkaldte Hansa-program og krävede jo skibe bygget på danske värfter. Også i Nakskov. En af disse nybygninger blev i övrigt saboreret. Gearene i maskineriet blev ödelagt, og det gav en svär forsinkelse, som tyskerne naturligvis ikke var särligt glade for.

Nå, så sluttede krigen, og jeg havde egentlig tänkt mig at flytte fra Nakskov og pröve vingerne et andet sted. Men så vältede det ind med opgaver. Den tilbagevärende del af vores handelsflåde trängte jo gevaldigt til istandsättelse, så der var nok at lave med reperationer og ombygninger.

Og siden, da der igen kunne fås materialer, kom der også skub i nybyggeriet, så efterhånden blev tankerne om at rejse skubbet i baggrunden, og inden jeg så mig om var jeg såden set groet fast. Så det blev altså Nakskov alligevel. Hvad tror De forresten, en ung nybagt ingeniör startede med i lön på et skibsvärft dengang?

En plovmand om måneden!

Ja, det ville jo have väret fyrsteligt. Nej lönnen var siger og skriver 300 kr. om måneden.

Halv sandhed

Der er vel närmest sket en teknisk revolution, siden De startede indenfor faget. Hvordan har det väret at ”vokse op” med hele den väldige udvekling?

Spändende. Ingen tvivl om det. Skibstyperne er ändrede, og metoderne er ändrede. Den elektroniske teknik har jo löst en masse af ingeniörernes manuelle arbejde. Men det er jobbet ikke blevet kedeligere af – tvärtimod.

För var det jo sådan, at vi måtte sandsynlighedsberegne i meget store träk. Ganske enkelt fordi der ikke var tid til at gå så vidt i beregningerne, som man kan i dag. Nu er det sådan at man pr. computer kan udregne hver eneste lille detalje. Både meget nöje og meget hurtigt. Det giver et langt sikrere grundlag for arbejdet. Både i konstruktionen og i selve skibsbygningen.

Man kan også sige det på den måde, at computeren har overtaget det kedeligste del af arbejdet, så ingeniörerne får langt bedre muligheder for at koncentrere sig om selve den skabende del af jobbet – det man kalder det kreative. Og det er der vist ingen ingeniörer, der er kede af.

Efter at der i det sydlige udland og også andre steder er etableret store reparationsvärfter, er det kun de färreste danske skibe i oversöisk fart, der stikker näsen hjemad for eftersyn og reparation. Har det ikke fjernet en väsentlig del af f.eks. Nakskov-värftets eksistensgrundlag?

Det med, at reparationsarbejdet er den bedste og nemmeste måde for et värft at tjene penge på, er nu altså kun en halv sandhed. Det er da rigtigt, at når reparationsarbejdet kommer på de rette tidspunkter, er det et väldigt godt supplement, fordi det rent prismässigt er sikrere at kalkulere prisen på den slags arbejde end på nybygninger over lang sigt.

Men reparationerne er jo til gengäld også svärere at planlägge med, fordi man kun kender omfanget så at sige fra den ene dag til den anden. Hvorimod nybygningerne langt bedre kan planlägges, så man ved hvad man skal have af kapacitet. Ligesom kapaciteten kan udnyttes langt bedre. Hvis der er nybygningsordrer nok, er det faktisk ikke nödvendigt og måske heller ikke önskeligt for et värft som vores at få skibe til reparation. Men det er klart, at som tiderne er nu, tager vi hvad vi kan få.

Overlevelsen

Det med tiderne förer os direkte frem til spörgsmålet om värftskrisen. Den kommer vi jo ikke uden om?

Nej, den er desvärre en alt for uhyggelig realitet. Der har väret andre kriser indenfor skibsbygnings-markedet, mens jeg har haft med faget at göre. Men denneher er både längere og mere dybtgående end f.eks. den i tresserne.

Og hvad värre er – der er ingen med fingeret på pulsen, der kan öjne bare en antydning af bedring. Krisen kan blive värre endnu. Heller ikke det ved vi noget om. Men vi ved naturligvis, at logisk set vil det gå opad igen på et eller andet tidspunkt. Hvornår det vil ske er der måske eksperter, der tör spå om, og spörgsmålet er så hvordan det skal gå värfterne og deres folk i mellemtiden.

Der er stor overkapacitet indenfor den internationelle skibsbygning. Hvor meget skal der skäres väk, för kapaciteten kommer til at svare nogonlunde til det behov, som man kan forudse i fremtiden?

Det er der vel nok delte meningen om. Men jeg tror ikke, at det er skudt helt ved siden af, hvis vi siger halvdelen af den nuvärende kapacitet er overkapacitet.

Gälder det også for Danmarks vedkommende?

Det er svärt at sige, om det lige er det tal, det drejer sig om herhjemme. Men hvis vi skal se den barske sandhed i öjnenen, kommer vi vel ikke udenom. At vi närmer os noget i den retning.

Hvis der skal skäres väk, er det så af de enkelte värfters kapacitet eller i antallet af värfter?

For mig at se må det väre at foreträkke at have få värfter med fuld kapacitet frem for flere värfter, der körer på halv eller i hvert fall stärkt nedsat kraft.

Hörer Nakskov skibsvärft til de värfter, der skal overleve?

Hvis det var mig der bestemte det, kan De sikkert gätte svaret. Men, all right, jeg tror på, at Nakskov Skibsvärft overlever. Det er det, vi har indstillet os på og arbeder for. Ikke på lukning.

Et födselsdagsönske?

Mon ikke jeg lige har nävnt det!                           

(Artikeln är antagligen från Ny Dag, från juli 1978. Signaturen är mac.)

Min far blev inte brobyggare men reste ändå en hel del genom sitt arbete. Nakskov byggde en del både för Ryssland och Polen, vilket medförde flera besök i dessa länder. Han var även i Singapore, som de också byggde till. På 70-talet var han i Kina i flera veckor, med det blev aldrig till någon affär. Det var också en delegation som åkte till Japan – men jag tror att det var för att inspireras av deras sätt att bygga skeppen.

Min far hade tänkt gå i pension vid 65 års ålder, men övertalades att stanna kvar på varvet ytterligare två år och gick först i pension 1985.

Det är påtagligt så mycket av intervjun som handlar om skibsvärftet, som också spelade et stor roll i min fars liv. Han fick uppleva uppgången efter andra världskriget och många år av framgång på varvet, och det stängde kort tid efter att han hade gått i pension.

Man kan läsa om Nakskov Skibsvärft på wikipedia:

Nakskov Skibsværft var et skibsværft beliggende i Nakskov på det vestligste Lolland. Værftet blev grundlagt i 1916 af Østasiatisk Kompagni, hvis stifter H.N. Andersen var født i Nakskov. Det fungerede frem til 1987.

Det kendte skib Jutlandia blev bygget på værftet i 1934, og det blev senere, i 1951, lavet om samme sted, hvorpå det fungerede som hospitalsskib i Koreakrigen. /…/

Værftet beskæftigede ved sit 50 års-jubilæum i 1966 2.200 ansatte, og det var således i 1960’erne og frem til starten af 1970’erne den største arbejdsplads på Lolland-Falster. /…/

Nakskov Skibsværft blev opgivet som produktionsværft i januar 1987. Det var planen at værftet skulle fortsætte som udlejningsværft, men den plan måtte ØK opgive. Skibsværftet er i dag delvist revet ned, og nogle af bygningerne er blevet anvendt af Vestas til vindmølleproduktion.

I mitt rum i huset i Nakskov hade jag två sängar från Jutlandias tid som ”hospitalsskib”. Vid något tillfälle målade jag dem röda. När huset såldes 2016 var de fortfarande kvar. Historien om Jutlandia blev även känd genom Kim Larsens populära sang.

Första barnbarnet kom redan 1966 på min fars födselsdag. På den tiden gick färjan från Langeland helt in till Nakskov Hamn. Inseglingen på Nakskov Fjord var vacker och särskilt vid fint väder var det fullt av folk på färjans däck som njöt utsikten. Vi var på väg hem från vår semester på Grönnestrand och möttes liksom alla andra på däcket av denna syn. Det var innan mobiltelefonens tid – så vi hade ingen aning om att Thomas hade fötts samma dag, men förstod det när vi såg hälsningen på huset. Det var min bror Mikael som på detta sätt gratulerade min pappa, som fyllde år, men som också blev farfar för första gången den 24 juli 1966.

Min far hade mycket glädje av sina barnbarn. Jens och jag var ofta på besök i Nakskov någon vecka i juni, då det fanns lite mer tid att umgås. Min far och Jens trivdes med varandra och hade båda ett stort intresse för böcker. På bilden nedan var min far och mor på besök hos oss i Sverige och min far och Jens ritade tillsammans.

Min far har skrivit små noteringar på många av de dokument jag fick med mig när vi 2016 tömde huset i Nakskov. Efter varje notering hade han skrivit ”Henrik Fogh, 1997”. Det var alltså dokument han gick igenom strax innan han dog.

En del av dessa dokument kommer från min farmor och farfars hem, men en del av dokumenten kommer också från min farmors bror Erik Slomann. Han fick inga barn och hans änka dog 1996. Han hade tillsammans med Vilhelm Slomann gjort det handskrivna släktträd jag använde när jag skrev om familjen Slomann. Bland dokumenten från Erik Slomann fanns ett brev han hade skrivit till Wencke Slomann, som var arkeolog och bodde i Norge. Här berättade han bland annat att Gustav Wied hade inspirerats till att använda namnet Slomann i en av sina pjäser efter han mött Carl Victor och Petra Slomann hos Erik och Amalie Skram.

”Navnet Slomann träffer man hos Gustav Wied som i det lille satyrspel ”Döden” i samlingen ”Adel, Gejstlighed, Borger, Bonde” har givet degnen dette navn. Wied har lärt navnet at kende fordi han hos Erik og Amalie Skram har väret sammen med mor og far. ”Döden” er i 1960’erne anvendt som grundlag for en TV-film; degnen hed stadig Slomann.”

Erik Slomann skriver också att Morten Korch i ett ”julhäfte” har använt namnet Slomann som pseudonym.

Jag blev dock särskilt berörd när jag hittade ett antal dopattester som visade att min farmors föräldrar, Carl Victor Slomann och Petra Andresen båda var döpta i den kristna kyrkan, och att även deras föräldrar i sin tur var det. Carl Victor Slomanns föräldrar, Sally och Rosalie Slomann, samt Petra Andresens far och mor, Ludvig August Andresen och Charlotte Amalie Brendstrup. Här fanns också Sally Slomanns mamma med, Sara Marie Salomon, som döptes dagen innan hon dog den 10 mars 1858.

Alla dessa dopattester hämtades ut den 9 augusti 1940 och är verifierade av kyrkan med kommentaren ”Overensstemmelsen med Ministerialbogen bevidnes”. I anslutning till dem fanns också ett dokument med ett enkelt släktträd, daterat 12 augusti 1940, och underskrivet av direktören för Dansk Genealisk Institut, som på tyska bekräftade att min farmors släkt sedan flera generationer tillbaka i tiden var döpta i den lutherska kyrkan i Danmark. Min farmor var också döpt, även om hon senare blev ateist och lämnade kyrkan.

Det säger något om hur viktigt det var på 1940-talet att dokumentera att man inte längre var jude. Min farmor stannade kvar i Danmark under kriget, medan hennes bröder flydde till Sverige. Min far var lik min farmor i utseende och såg judisk ut. Något han fick känna av, när han 1938, 20 år gammal, var på en cykelsemester i Tyskland och hade svårt att få plats på vandrarhemmen. Han uppfattade inte sig själv som jude och var det inte heller formellt sett. Den som inte själv har varit utsatt för rasism har nog svårt att helt sätta sig in i hur det är, men för min pappa blev det en negativ och oväntad upplevelse, som han ofta återkom till livet igenom. Han skrev ett brev till sin syster om resan som man kan läsa i det jag har skrivit om familjen Slomann.

Det framgår av min fars tal till sin fars begravning att min farfar var ett viktigt stöd i denna oroliga tid:

I Lisbets og mine gymnasieår i begyndelsen af trediverne lykkedes det far, udfra sin egen humanistiske og redelige livsindstilling og udfra sin belästhed, sin viden og interesse for og uro over tidens problemer, at indgive os en åndelig balast og en kritisk indstilling, der er et godt värn i denne orolige verden.

Min far upplevde aldrig sin farfar, Frederik Fogh, som dog 1913 och inte heller sin morfar, Carl Victor Slomann, som dog 1919, då min far var ett halvt år gammal. Däremot levde både hans mormor och farmor fram till 1931, då min far var omkring 13 år. Min far skrev en del brev till sin mormor, Petra Slomann, som finns bevarade. En del av breven finns med i det jag har skrivit om familjen Slomann.

Nyligen hittade jag bland dokumenten, jag fick med mig från Nakskov, ett tal som min farfar höll vid Carl Victor Slomanns begravning 1919:  

Af det meget, jeg har hört om ham disse Dage, har to ting bidt sig fast hos mig. Det ene var en Anekdote, onkel Johan fortalte forleden Aften, om hvordan han en Dag, da man lo af noget, han sagde, saa svarade: ”I kender mig ikke, der er ingen der kender mig.” Det andet var et Billede, som en af hans gamle näre Venner brugte, Vennen sagde : ”Han var som en snedäkt Vulkan”.

Det sidste syntes mig straks lidt sögt og som et altfor stort billede, men jo mere jeg har tänkt paa det, desto mere slaaende har jeg fundet det.

Det var saa karakteristisk for ham at han aldrig fortalte noget om sig selv og sin egen Ungdom. Hvad vi ved herom er saa lidt, og vi har maattet stykke det sammen af smaa tilfäldige Apropos.

Det er ikke let at forestille sig ham, som en ung Mand, der farter fra den ene läreanstalt til den anden uden at faa taget sin Eksamen, og som intetsteds kan falde til ro. Snart arbejder han for Panamaselskabet i Paris, saa bygger han Jernbaner i Portugal, og her levede han vist under meget romantiske Forhold; ogsaa herhjemme for han fra det ene til det andet, inden han faldt til ro. Hvem tänker ham som en dygtig Rytter, en lidenskabelig musikelsker, som görende halsbräkkende Bjergture, hvad han gjorde i sin Schweizer-periode.

Han har haft Uro i Blodet og stärke Lidenskaber.

Jeg tänker mig, han har set en Fare her, og med en själden og beundringsvärdig Energi, har han tvunget sit Liv ind i den Form, han mente, det borde have, den vi kender.

Dette er vel kun Gisning; men jeg stötter det paa halvt tilfäldige /…/ af ham, og jeg nävner det her, fordi det hänger sammen med det, der var det störste i ham. Han har med sit Liv sat os Börn et stort Eksempel. Jeg tror, det gaar hans Börn, som det gaar mig, at han blev Prövestenen i vort Liv. Han sagde själdent eller aldrig et dadlende Ord, havde maaske aldrig en dadlende Tanke, og dog taler min Samvittighed alltid til mig med hans Stemme.

Han var en Mand, der betöd noget i Samfundet, og som efter sine Evner burde have betydet endnu mere. Som det gennemförte Fadersmenneske han var, holdt han sit udadvendte Liv skarpt adskilt fra den Side, der vendte indad, og störst var han hjemme!

Han aabnede själdent för sin Själs Inderste. Dybest saa vi ind i hans Själ forleden Aften; det var Juleaften; vi stod tavse omkring hans Seng, hvor han havde ligget omtrent en Maaned i den samme pinagtige Stilling uden at Klage. Julesalmerne löd ind til os gennem den lukkede Dör ude fra Gangen. Saa gled der to store tunge Taarer ned ad hans Kinder. Han gräd; og det betöd noget, naar han gräd; jeg har aldrig set ham gräde för. Han längtes efter sit Hjem! Og hvor vil vi savne ham i det Hjem! Vi har vist slet ikke endnu gjort os klart, hvor meget vi har mistet. Nu er han död, og kun hans Minde lever i os; men ogsaa vi skal ju en Gång dö! /…/ löftede man i Dödsöjeblikket Slägtens Yngste op til hans Mund, /…/ at Själen som gik bort, kunde tage Säde og leve videre i Barnet. Vi ved, at hans stärke klare Aand lever i hans Börn, og det er mit inderligste Önske paa denne Dag, at mine Börn maa faaet deres Del i /…/. Äre vara hans Minde.

Även om det var min farfar som höll talet är det min farmors kärlek till sin pappa som lyser igenom och gör intryck. Onkel Johan som nämns i talet måste vara min farmors onkel Johan Slomann, som föddes 1859.

Min far trivdes på Nakskov Skibsvärft, både med arbetsuppgifterna och med de som arbetade där. Under mer än 40 år på samma arbetsplats fick han dela många upplevelser med sina kollegor. Jag vet att han uppskattade samarbetet med Ib Salomonsen, som också blev en god vän. Han tyckte också om att gå runt på arbetsplatsen och prata med de som arbetade där. Genom sitt arbete hade han också många internationella kontakter och var mycket i Ryssland och Polen och besökte även Singapore. Mars 1972 var han omkring tre veckor i Kina. Han har skrivet en dagbok från resan. De skulle försöka sälja till Kina men lyckades inte. På bilderna nedan ser man dock att kontakten med Kina fortsatte och att Nakskov Skibsvärft tog emot delegationer från Kina både 1973 och 1979.

I sin dagbok från resan till Kina 1972 beskriver han en middag – eller snarare en bankett på Hotel Peking:

Der drikkes öl, majsvin og ”mau-tjau” – sådan lyder det – det er brändevin 55% og det smager rädselsfuldt, men i eksportens navn og for at fremme det venskabelige forhold mellem det kinesiske og det danske folk forsvinder der alligevel nogle stykker.

Da jeg senere läser at der er fundet olie i Kina, er jeg ikke spor forbavset sådan som denne brändevin smager af petroleum.

Der er masser af retter, men den med söpölserne bliver livligt diskuteret näste dag. De fleste har kun af höflighed og med besvär kunnet få den ned. Det har jeg slet ikke tänkt over, jeg har ensidigt väret optaget af et få den manövreret ind i munden ved hjälp af pinde. For en begynder er det også en opgave.

Jeg ser lige ud af mit hotelvindue en lastbil stoppe, på ladet sidder kinesere. Jeg kan ikke afgöre om det er en officiel eller uofficiel transport. Men ihvertfald en af kineserne såvidt jeg kan se en kvinde, kravler over bagsmäkken og kravler ned, tager sin taske eller noget lignende, vinker farvel, efter de tilbageblevne også har vinket, bankes der på förerhuset og vognen körer videre.

En af de gode sider ved en kinesermiddag – ihukommende sprogvanskelighederne – er at de ikke varer ret länge mellem to og tre timer. Når så sidste ret er spist, de varme håndkläder delt ud, og man har törret ansigt og händer, er det gästens pligt at träkke sig tilbage.

Aftenen sluttede med at Georg Hansen, P. Knudsen, Frederiksen og Höy B. og W. var inde hos mig til en godnatdrink, meget hyggeligt. (Henrik Fogh, Dagbog Peking marts 1972, s.8)

När min far blev 50 år stod det följande notis i den lokala tidningen juli 1968 (antagligen Lollands Tidende):

Det hörer vist til själdenhederne, at en medarbejder kommer direkte fra ingeniörskolen og som underdirektör kan fejre 25 års jubileum i samma firma – inden det fyldte 50 år.

Men underdirektör Henrik Fogh Nakskov Skibsvärft, der i januar holdt jubileum og i morgen fylder 50, magter også en god portion dygtighed og talent.

Han kom til värftet som nybagt ingeniör i 1943 og var i mange år nuvärende direktör Otto Petersens höjre hånd i beregningsafdelningen.

1 juli 1960 udnävntes Fogh til overingeniör og kun 1 1/2 år efter til underdirektör. Som sådan er Henrik Fogh i dag chef for skibsbygningsafdelningen, og har direkte ansvaret for skibenes konstruktion, linjer, kvalitet m.v.

Födselaren fejrer dagen ”et eller andet sted i Jylland”

I samband med att min pappa gick i pension 1985 skrev lokaltidningen Ny Dag den 21 juni 1985:

Henrik Fogh går på pension 1 juli

Nakskov Skibsvärfts tekniske direktör, civilingeniör Henrik Fogh, fraträder 1 juli sin stilling, for at gå i pension.

Hermed afsluttes et langt kapitel i Foghs og värftets historie. Henrik Fogh kom til Nakskov Skibsvärft som ung ingeniör i 1943. Efter en årräkke i beregningsafdelningen blev han i 1960 forfremmet til overingeniör og i 1962 til underdirektör og chef för värftets skibskonstruktions-afdelninger.

Ved Olav Kongsteds forfremmelse i 1972 fra vicedirektör til administrerende direktör, afskaffede man samtidig stillingen som vicedirektör, og Fogh rykkede op som teknisk direktör for virksomheden. Det betöd, at han dermed blev överste chef for såvel konstruktions- som produktionssiden på värftet.

Denne stilling har Fogh beklädt indtil nu, hvor han altså önsker at gå på pension. En beslutning herom traf dir. Fogh for så vidt allerede for et par år siden, men indvilligede i at fortsätte endnu en tid, efter at värftet havde skiftet administrerende direktör. Det har selvsagt väret af stor värdi for både den nye direktör, Sv. Rahbek Rasmussen og virksomheden i det hele taget, at man i ”indköringsperioden” har kunnet träkke på Foghs mangeårige erfaring og ekspertise som ”skibsbygger”.

Med dygtighed og smidighed, kombineret med et slagfärdigt lune, har Henrik Fogh varetaget sine opgaver gennem de 42 år på Nakskov Skibsvärft. Han vil uden tvivl blive savnet i det daglige arbejde af såvel kollegerne som den brede kreds af medarbejdere, han til stadighed har haft kontakt med. (signatur mac)

Precis som sin far Hakon Fogh och sin farfar Frederik Fogh hade min pappa ett genuint intresse för andra människor, något som i kombination med facklig duktighet var med till att göra honom till en uppskattad chef. Jag har inte vetat så mycket konkret om min fars arbetsuppgifter, men jag blev stolt när jag läste vilket stort ansvar han hade som teknisk direktör.

Jag tror att det var 1994 min far blev sjuk och gick igenom en behandling. Han var därefter frisk i ett och ett halvt år och mina föräldrar reste bland annat till Rom. Men på hösten 1996 kom sjukdomen tillbaka och han dog i maj 1997, året innan han skulle bli 80.

Sommaren 1998 firade vi hans 80 års dag på Svinklöv Badehotel. Vi var där tre dagar och gick bland annat promenader i området kring Grönnestrand.

NÅGOT OM NAKSKOV

När jag växte upp var Nakskov en välmående stad med mycket framtidstro. Nakskov Skibsvärft var med sina 2000 anställda stadens största arbetsplats.

Under min barndom byggde man båtar både till Ryssland och Polen – och vi lärde känna familjer från båda länder. Ofta hade rederiet en inspektör, som bodde i Nakskov medan bygget pågick. Jag kommer speciellt ihåg en familj som var från Vladivostok, som hade en flicka som vi lekte med. Vi sjöng ibland tillsammans, och mamman i familjen kände igen melodin till ”Kom maj du söde milde”, som var komponerad av Mozart.    

Bilden av Nakskov har på senare år varit något skev, och under min studietid i Köpenhamn var jag inte särskilt stolt över att komma därifrån. Allt eftersom jag har blivit äldre har jag dock uppskattat det mer och mer. Staden var på många sätt en fin ram för familjens liv. Det är en vacker stad och Nakskov fjord var en stor tillgång. Jag blev därför glad når TV-programmet ”Anna og Anders vender hjem” från 2020 visade en sekvens, där Anders Agger åkte med ”postbåden” på Nakskov fjord och man fick se bilder från den del av Nakskov jag växte upp i: Rosnäs, Roklubben, Sejlklubben och Hestehovedet. Han besökte dessutom Enehöje, en ö som väcker en del minnen från min ungdom. Hestehovedet var en fristad för oss barn, en plats som erbjöd lek och bad bortom de vuxnas kontrollerande blickar.

Wikipedia om Nakskov:

Nakskov er Lollands største by og købstad, med 12.707 indbyggere (2020) beliggende i bunden af Nakskov Fjord på vestkysten af øen i Lolland Kommune, Region Sjælland. Den var tidligere en betydelig skibsværftsby i Danmark, hvor den verdenskendte søtransportvirksomhed ØK (Østasiatisk Kompagni) stiftedes af nakskovitten H.N. Andersen i slutningen af 1800-tallet. Nakskov er en driftig industriby med havregrynsfabrikken OTA (det nuværende Nakskov Mill Foods) og Nakskov Sukkerfabrik som de helt store virksomheder ved siden af søfartshandelen. De historiske virksomheder er suppleret med moderne højteknologiske virksomheder som Ortofon, Alfa Laval og MHI Vestas Offshore Vind som understøtter byen som en grøn industriby. Traditionelt har Lolland-Falster, grundet de gunstige forhold for dyrkning af sukkerroer, været Danmarks ubetinget største sukkerproduktionsområde; i dag fremvist på Danmarks Sukkermuseum i byen.

Det var också intressant att upptäcka en koppling till Nakskov i Thorkild Hansens trilogi om dansk slavhandel. I slutet av boken Slavernes öer reste han till St Croix, där han på ett ålderdomshem pratade med Frank Cornelius, som hade varit lärare på en av de danska skolor, som fanns på ön. Han berättade då för Thorkild Hansen att han hade en bror som bodde i Nakskov och som också var lärare. Jag kommer ihåg Victor Cornelius, som kom till Danmark 1905 och som arbetade på Byskolen i Nakskov.

På danmarkshistorien.dk kan man läsa om Den danske koloniudstilling i Tivoli, 1905:

Dansk Koloniudstilling fandt sted i Tivoli i København fra den 31. maj til den 24. september 1905 og var den eneste koloniudstilling på dansk grund. Her fremviste man genstande og personer fra de danske kolonier (Grønland og Dansk Vestindien) og bilande (Island og Færøerne). Udstillingen var et forsøg på at iscenesætte Danmark som en stor kolonimagt på lige fod med andre europæiske lande. Samtidig ønskede man at fremhæve dansk kultur og civilisation ved at udstille ’primitive naturfolk’, hvilket man dengang anså grønlændere og dansk-vestindere for at være. Udstillingen løb dog ind i flere udfordringer; blandt andet protesterede islændingene mod udstillingen, og der var problemer med at finde mennesker at udstille. Koloniudstillingen kan ses som et udtryk for den europæiske kolonialisme, og samtidig var den et eksempel på de raceopfattelser og -teorier, der på det tidspunkt var fremherskende og blandt andet udmøntede sig i udstillinger af levende mennesker fra andre kulturer. /../

Den vestindiske udstilling havde et stort trækplaster, da der her var udstillet tre mennesker. Planen var oprindeligt, at en hel familie skulle have været udstillet, men ingen var villige til at rejse til Danmark. I stedet lykkedes det at overtale en enkelt mand, mr. William Smith, der rejste til København med sine husdyr. Det var dog ikke nok til udstillingen, og man fandt derfor også børnene Alberta og Victor. Brevudvekslingen mellem Dansk Vestindien og København viser, at Victors mor havde svært ved at brødføde sine børn og derfor gik med til at sende Victor til Danmark. Børnene tiltrak stor interesse, men Victor har i sine erindringer beskrevet oplevelsen og den voldsomme opmærksomhed, som de var udsat for, i et meget kritisk lys.  Victor ville gerne på opdagelse på resten af udstillingen, især i den grønlandske afdeling, og for at hindre dette, blev børnene sat i bur.

De to børn kom aldrig tilbage til Dansk-Vestindien og deres familier, men blev i stedet i Danmark. Alberta døde af tuberkulose i 1917, mens Victor uddannede sig til lærer. (danmarkshistorien.dk)

LISBET GIESE (1916-2010)

Lisbet Giese föddes i Helsingör som Lisbet Fogh och var min fars storasyster. Hon blev student i Kolding 1935 och utbildade sig sedan till sjuksköterska 1941. Hon gifte sig med Olav Giese 1942 och de fick tre barn: Peter 1944, Jens 1946 och Julie 1952. Lisbet var ”dagplejeleder” i Brabrand Kommun från 1968-70, och därefter avdelningschef för ”Århus kommunale dagpleje” från 1970 till 1982. De bodde i Brabrand i många år.

Min far och hans syster kom bra överens och familjerna umgicks en hel del. Jag kommer ihåg att min syster och jag hälsade på dem en gång när vi var på väg till Grönnestrand med Fjerritslevbussen. Vi steg av bussen i Randers, där de hämtade oss och jag minns att vi hade ett trevligt dygn hos dem innan vi fortsatte resan till Grönnestrand dagen efter.

Sista gången vi såg dem var på Grönnestrand 2003. De kom tillsammans med dottern Julie till Grönnestrand. Fredrik Fogh var i sitt hus och vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans.

Lisbet Giese dog 2010 och Århus Stifttiden skrev om henne:

Lisbet Giese – Dødsfald

16 maj 2010 kl. 00:00

Tidligere dagplejeleder Lisbet Giese, Brabrand, er død, 93 år.

Lisbet Giese voksede op i Helsingør, hvor hun fik en sygeplejeuddannelse.

I slutningen af 1920’erne giftede hun sig med Olaf Hjalmar Giese. Han var ansat i det daværende Jydsk Telefon, og parret boede først i Holstebro, inden han blev vicedirektør i Århus. De var blandt de første, der flyttede ind i Brabrand Boligforenings huse i Søvangen, og her boede de, til de for fem år siden flyttede på Plejehjemmet Møllegården.

Lisbet Giese var hjemmegående med de tre børn, men da de kunne klare sig selv, fik hun i slutningen af 1960’erne opgaven med at oprette et kommunalt dagplejetilbud i Brabrand, og hun fortsatte som dagplejeleder, til hun en halv snes år efter gik på pension.

Lisbet Giese læste meget. Hun var sproginteresseret og læste sin yndlingsforfatter Dickens på originalsproget.

Lisbet Giese mistede sin mand i 2008. Selv var hun fysisk svag, dog ikke mere end at hun for et års tid siden selv kunne rejse ned for at besøge datteren, der bor i Luxembourg. Hun var en stærk personlighed, velformuleret og i stand til at tale de svageres sag, og det gjorde hun gerne blandt andet gennem læserbreve.

Med sin indsigt og konstruktive kritik kunne hun få politikerne i tale, og hun har mere end en gang gjort rådmanden opmærksom på forringede forhold på Møllegården. Hun stillede krav til personalet men bakkede også op. Hendes politiske udgangspunkt havde været konservativt, men de senere år ændredes hendes syn på samfundet, og hun endte som SF’er. Politik diskuterede hun også gerne med sine børnebørn.

Lisbet Giese efterlader sig sin datter og to sønner og fem børnebørn. (Århus Stifttidende, stiften.dk)

Det står felaktigt att Lisbet gifte sig på 20-talet.

1989 skrev Lisbet om släkten Fogh utifrån handskrivna dokument. Det var i första hand en text från Adda Fogh, som hon skrev rent, men också något från tant Mine. Lisbet skrev även egna kommentar och tog också ett foto av Lellingegaard, som ligger i närheten av Köge.

I inledningen till sin text om släkten skrev hon bland annat:

I 1976 fik jeg af min fätter Fredrik Fogh et gråt kladdehefte, hvori nogle få sider er beskrevne.

Jeg blev umiddelbart interesseret, idet jeg kunde se at texten omhandlede min fars familie och bland andet bekräftede halvt glemte fortällinger, jeg hörde som barn.

Manuskriptet er vanskeligt at läse og forstå, og jeg besluttede dengang at jeg ved lejlighed vilde renskrive og forsöge tyde det. Först i 1988 fik jeg tid til at gå i gang dermed.

Beretningen er både usigneret, udateret og formentlig uafsluttet. Forfatteren kan jeg let identificere, dels udfra indholdet, dels af skriften, som jeg genkender som min farmor Adda Fogh’s. Tidspunktet for nedskrivningen kan jeg ikke närmere bestemme, udover at den må väre skrevet efter min födsel i 1916 og för min broder Henriks födsel i 1918, da farmor kun nävner mig.

Mine farföräldre Frederik och Adda Fogh fik 2 börn, Hakon födt 27-7-1887 och Ellen födt 7-8-1889. Frederik Fogh döde i 1913, 2 måneder efter min foräldres bryllup. Adda Fogh fik i alt 3 börnebörn, Hakons 2 börn Lisbet og Henrik og Ellens barn Fredrik Fogh f. 1923.

Jeg har gengivet manuskriptet med det oprindelige ordvalg og den oprindelige ortografi. Da Adda Fogh lader personerne opträde i en vis kärlig forvirring og med forskellige betegnelser for den samme person, har jag fundet det nödvändigt at lave en personliste med tilhörende initial-betegnelser. Disse er i manuskriptet tilföjet i parenteser.

Jag är mycket tacksam för att Lisbet skrev rent Adda’s och Tant Mines texter och lade till egna kommentarer.

Kvinnor för ofta en nästan osynlig tillvaro i historien, något som också kommer fram när man håller på med släktforskning. Det är inte ovanligt att man i släktböcker ser en kvinnas namn och sedan direkt uppgifter om vem hon gifte sig med och vad han hade åstadkommit i världen. Även om det är uppenbart att kvinnorna spelar en central roll för befolkningsutvecklingen förblir de så gott som osynliga också när de föder många barn.

Just därför är jag tacksam för att Adda Fogh skrev om Sophie Frederikke Fogh och hennes liv. Det kompletteras av Tant Mine och av min faster Lisbet Giese. Tant Mine gifte sig aldrig själv, men hon betydde utan tvekan väldigt mycket för Sophie Frederikke Fogh – inte minst efter Lauritz Christian Foghs död.  Tant Mine har säkert också haft en viktig roll i Frederik Christian Foghs uppfostran  – och även min farfar hade bra kontakt med Tant Mine.

Adda, Tant Mine och Lisbet Giese har alla tre bidragit till att det osynliga livet inom familjen blivit synligt och fått liv.

KVINNOR OCH UTBILDNING

Detta är på många sätt en historia om två bröder, där den äldsta sonen, Sören Jörgen Fogh, stannade kvar på gården och tog över efter sin pappa, medan den andra sonen, Ole Christian Hovedstrup Fogh, flyttade hemifrån tidigt och utbildade sig till präst. Släktleden efter Sören Jörgen Fogh stannade kvar i trakten kring Vestervig och fick sin försörjning i jordbruket, medan släktleden efter Ole Christian Hovedstrup Fogh fortsatte att utbilda sig och flyttade till de platser i Danmark, där arbetet och försörjningen fanns.

Detta gäller i alla fall de manliga släktleden. För kvinnorna blir det lite annorlunda och på många sätt också mer komplicerat. Framtiden var inte på samma sätt en öppen fråga för kvinnan och livsödet blev på ett helt annat sätt beroende av vilken man de gifte sig med. Min farfar pratade i tidningsintervjun om att han gick på Herlufsholm eftersom det inte fanns gymnasium i Vordingborg på den tiden. Men hur blev det för hans syster Ellen?

Det var när jag tittade på folkräkningen för Ole Christian Hovedstrup Foghs familj att jag första gången upptäckte ett mönster, där pojkarna flyttade hemifrån tidigt för att utbilda sig och förbereda sig för ett liv som familjeförsörjare. Det var sonen Lauritz Christian Fogh, som inte bodde i sitt föräldrahem, fast han bara var omkring 12 år gammal. Jag såg sedan samma mönster för hans far Ole Hovedstrup Christian Fogh, som flyttade hemifrån tidigt för att ta studenten hos en präst. Ett mönster som upprepade sig även för min farfar, som endast var 11 år gammal när han började på Herlufsholm.

Men både Lauritz Christian Fogh och min farfar hade en syster som stannande kvar i hemmet relativt länge i alla fall om man jämför med deras bröder. Lauritz’s syster Bolette var 19 år gammal när hon gifte sig med en läkare som var 36 år. Min farfars syster Ellen bodde hemma när hon var 21 år gammal enligt en folkräkning från 1911, även om hon också hade varit i Köpenhamn och studerat konst både 1907 och 1911. Hon gick även på olika konstutbildningar i Paris och Italien och gifte sig med en ung italiensk konstnär, när hon var omkring 33 år gammal. Det finns några brev från en advokat till min farfar efter Adda Foghs död, som kan tyda på att Adda var bekymrad för hur dottern skulle klara sig. Det verkar som att Ellen och hennes man önskade använda en del av arvet till att starta en antikvitetshandel. Jag vet inte hur det gick med den saken. De skilde sig i mitten av 30-talet och Ellens man flyttade till Sverige 1945. Vid folkräkningen 1940 stod Ellen som konsthantverkare. Även om det säkert inte alltid var så lätt med försörjningen måste konstutbildningen gett henne en identitet och ett meningsfullt liv.

Min mamma hade ett bra liv, men det var ändå en slags sorg livet igenom att hon aldrig fick någon utbildning. Hennes dröm var nog aldrig att vara husmor på heltid. Hon läste också vissa ämnen på gymnasienivå, när vi barn hade flyttat hemifrån och var glad för det. Min farmor hade gått i gymnasiet, men tog aldrig studentexamen. Jag tror dock att hon livet igenom gav sig tid att läsa och inte såg sig enbart som husmor. Hon hade ett intellektuellt utbyte med min farfar och de åkte bland annat på konstresor till flera länder i Europa. Min fars syster utbildade sig till sjuksköterska och började arbeta igen när barnen blev stora. Min mamma har alltid tyckt att det var mycket viktigt att alla vi fyra barn fick en akademisk utbildning. Det är jag tacksam för – det var aldrig någon tvekan hos henne, vilket också säger något om hennes egen längtan.

Kvinnor fick tillgång till universitetet 1875. Det var en lagändring som kom till efter att man hade fått in en ansökan om dispens från Nielsine Nielsen, som ville bli läkare. Trots motstånd från teologiska fakulteten bestämde man sig för att göra en lagändring, som gav kvinnor tillgång till universitetsutbildning. Det var dock en rad begränsningar: kvinnor hade inte tillgång till gymnasieskolan, kunde inte utbilda sig till präst och inte heller få anställning som statlig ämbetsman. Som kvinna var det inte heller möjligt att få stipendier för att finansiera studierna.

Med ”Anordning angaaende Kvinders Adgang til at erhverve akademisk Borgerret ved Kjøbenhavns Universitet” af 25. juni 1875 blev det tilladt kvinder at tage studentereksamen og studere ved Københavns Universitet.

Den direkte anledning til anordningen (en administrativ regelændring uden om lovgiver) var en ansøgning indsendt af Nielsine Nielsen (1850-1916) året forinden, hvor hun anmodede om dispensation til at tage studentereksamen med henblik på at studere lægevidenskab. Det var dog på forhånd ventet, at dette spørgsmål før eller siden ville blive aktuelt, da kvinder havde adgang til universitet i andre lande, bl.a. USA og Sverige. Regeringen brugte Nielsens ansøgning som anledning til at tage principiel beslutning til spørgsmålet.

Den foreslåede ændring blev sendt til høring på universitetet, der endte med at anbefale kvinders adgang, selv om spørgsmålet også mødte modstand undervejs. Og selv om anordningen af 25. juni 1875 tillod kvinder at studere ved universitetet, var der fortsat en række begrænsninger.

Kvinder fik ikke adgang til: 1) den lærde skole, hvorfor de inden universitetet måtte læse til studentereksamen ved privatundervisning, 2) at tage teologisk embedseksamen, 3) ansættelse i statens embeder, selv om kvindelige læger godt måtte praktisere, og 4) universitetets stipendiemidler, der gav økonomisk støtte til studierne.

Nielsine Nielsen begyndte at læse til læge i 1877 og blev færdig med studierne i 1885. Hermed blev hun Danmarks første kvindelige akademiker og læge. (danmarkshistorien.dk)

Flaskhalsen var dock fortfarande mycket smalare för kvinnorna, som länge var hänvisade till privata studier om de ville ta studenten. Först 1903, 28 år efter att de fick tillgång till universitetet, kom Lagen om höjere Almenskole som gav kvinnor tillgång till skolor på gymnasienivå.

Loven om højere Almenskoler af 1903 udgjorde et vigtigt led i demokratiseringsprocessen af den danske skole, idet den i princippet gav alle mulighed for at komme i den offentlige gymnasieskole, der nu blev en overbygning på mellemskolen. Drenge og nu også piger kunne således gå fra 5. klasse gennem en fireårig mellemskole til en etårig realklasse eller et treårigt gymnasium, latinskolens afløser.
(danmarkshistorien.dk)

Källförtecking

Arkiv.dk – bilder från lokala arkiv i Danmark : https://arkiv.dk/

Danish Family Search : https://www.danishfamilysearch.dk/user/

Danmarkshistorien.dk från Århus universitet : https://danmarkshistorien.dk/

Dansk biografisk Leksikon: https://biografiskleksikon.lex.dk/

Family tree & Family History : https://www.geni.com/

MySpace : Myspace.com

Nogle oplysninger om Hakon Foghs slägt optegnet af Adda Fogh og Mine Möller, redigeret og suppleret af Lisbet Giese 1989

Peder Jacobsen Deichmanns efterkommere av P B Grandjean : https://www.ronlev.dk/

Rundt om Vestervig : https://www.fredninger.dk/wp-content/uploads/2016/11/Rundt_om_Vestervig.pdf