Salomon, Ewald och Henningsen – ett efterspel till texten om familjen Slomann

Författaren Carl Ewald, som var gift två gånger, är den gemensamma nämnaren i detta efterspel till min text om familjen Slomann. I första äktenskapet med Emilie Salomon fick han två döttrar. I det andra äktenskapet fick han två döttrar och en son. Carl Ewald hade också en relation med författaren Agnes Henningsen och de fick sonen Poul Henningsen.

Släktforskningen, som utvecklade sig till en intressant resa i dansk kulturhistoria, började med ett möte med H.C. Andersen på en ångbåt 1833. Det fortsatte sedan med en inblick i kulturlivet i Köpenhamn i tiden kring ”det moderne gennembrud” främst genom Carl Ewald och Agnes Henningsen och avslutades med Poul Henningsen och hans syn på kultur och demokrati.

Jag har tidigare skrivit om Sally Slomann, som var min farmors farfar. Denna text handlar om Sally Slomanns bror, Victor Salomon, som var far till Henriette och Emilie Salomon. Henriette fick sonen Victor Kuhr, medan Emilie i sitt äktenskap med Carl Ewald blev mor till Ellen och Karen Ewald. Ellen Ewald gifte sig med Arne Faber och fick dottern Jytte Faber. Jytte Faber fick i sitt äktenskap med Sverre Forchhammer sonen Arne Forchhammer. Karen Ewald gifte sig med Shaw Desmond och blev mor till Deirdre Desmond.

Nedan finns en översikt:

• Victor Salomon (1807-1875)
  • Henriette Salomon (1847-1922)
    • Victor Kuhr (1882-1948)
  • Emilie Salomon (1850-1931)
    • Ellen Ewald (1881-1907)
      • Jytte Faber (1907-1985)
        • Arne Forchhammer (1934-2005)
    • Karen Ewald (1885-1954)
      • Deirdre Desmond (1920-2008)

Carl Ewald blev i sitt andra äktenskap far till Lissen, Jesper och Grete Ewald. Både Lissen och Jesper Ewald har skrivit om sitt barndomshem. Grete Ewald gifte sig med arkitekten Thorkild Henningsen och blev mor till Nan Henningsen. Carl Ewald hade en relation till Agnes Henningsen och de fick sonen Poul Henningsen. Det var dock länge hemligt vem som var Poul Henningsens far.

Så sent som 1964 gav den 70-åriga Poul Henningsen i en radiointervju följande svar på frågan om vem som var hans far:

Ja, det er jo ikke noget mörkt punkt, men et punkt som vi måske skal behandle med en vis diskretion – vi lever jo stadig i det 19. århundrede på forskellige områder. Jag har vel väret fjorten år eller sådan noget, da Mor fortalte mig at det ikke var Mads Henningsen der var min far. Det havde jeg nu länge mistänkt hende for. /…/ jeg havde håbet på Georg Brandes og det var det altså ikke. (Mit livs eventyr. s 26)

Det går att läsa texten i sin helhet, men du kan också klicka på ett namn för att komma direkt till den personen.

• Viktor Salomon (1807-1875)
• Henriette Salomon (1847-1922), Victor Kuhr (1882-1948)
• Emilie Salomon (1850-1931)
• Ellen Ewald (1881-1907), Jytte Faber (1907-1985), Arne Forchhammer (1934-2005)
• Karen Ewald (1885-1954), Deirdre Desmond (1920-2008)
• Bilder på äldre släktled
• Carl Ewald (1856-1908)
• Lissen Ewald (1890-1957), Jesper Ewald (1893-1969), Grete Ewald (1896-1970)
• Agnes Henningsen (1868-1962)
• Poul Henningsen (1894-1967)

Våren 2021 kontaktades jag av Rita Boswell från Seaford, East Sussex i England. Hon hade i en antikhandel köpt ett fotoalbum i den tro att det handlade om en familj hon höll på att forska om. Men det visade sig i stället vara fullt av bilder av familjen Slomann och deras släktingar.

Tack vare den information jag fick av Rita Boswell upptäckte jag en del av familjen Salomon/Slomann, som jag inte tidigare hade uppmärksammat. Det visade sig dock att namnen jag fick av Rita fanns med på det handskrivna släktträdet, som jag hade fått med mig från huset i Nakskov.

I sitt mejl skrev Rita bland annat:

Firstly a few years ago I purchased a photographic album in an antique shop in Eastbourne (East Sussex) on the south coast of England.  Inside the flyleaf it was inscribed Frank Repton … but I’ll elaborate on that another time.  It has taken me years of researching the Repton family to try and find a descendant as it is full of beautiful family photographs which I think they would appreciate.

Secondly, in the last week I’ve finally cracked it.  The album has nothing to do with the Repton family but is full of photographs of the Sloman and Kuhr family and descendants.  How it landed up in an English antique shop I have no idea …. for now.

Thirdly, I attach a couple of images (front and back) as an example.  It was actually the one of Aunt Therese Sloman/Engelhardt that was the first clue, which then led me up plenty of dead ends but now all my research is beginning to click into place.

I should briefly explain that I’m a retired archivist; my initial training was in a county record office but then I specialised and became archivist at Harrow School and Westminster School.  Clearly I’m addicted to research .. hence my attempt to track you down after seeing your WordPress document on your Slomann family. (Från Rita Boswells mejl)

Victor Salomon (1807–1875)

Victor Salomon föddes i Farstrup i Aalborg Amt och dog på prästgården i Herslev i närheten av Roskilde. Hans föräldrar var Wulff Salomon (1769–1842) och Sara Oppenheim (1785–1858) och han var bror till Schlaugme Salomon, som senare ändrade sitt namn till Sally Slomann (1809–1878). Sally Slomann gifte sig med Rosalie Heilbuth (1820–1894) och de blev föräldrar till Carl Victor Slomann (1853–1919), som var min farmors far. Jag har skrivit om min farmor Margrethe Slomann (1889–1968) och hennes släkt i: Judiska rötter – en mosaik av min farmors släkt – familjen Slomann.

Victor Salomon föddes 1807 på herrgården Vaar, som ligger strax söder om Limfjorden i norra Jylland. Wulff Salomon bodde med sin familj på herrgården från 1803 till 1809 och tre av familjens söner föddes där. Sally Slomann, som föddes 1809, var också en av dem.

Victor Salomon föddes av judiska föräldrar men blev döpt i Fredriksberg kyrka 1830, då han var ungefär 23 år gammal och han utbildade sig senare till präst.

Han gifte sig med Caroline Salomon (1812–1887), född Fischer-Benzon. De fick tre döttrar: Henriette Salomon (1847–1922), Therese Salomon (1849–1926) och Emilie Salomon (1850–1931)

Alla tre döttrar är födda i Horsens, där Viktor Salomon under åren 1947–54 arbetade som präst. Familjen flyttade till Sorö 1854, där Victor Salomon var Sognepräst i Vetterslev Sogn i närheten av Ringsted. 1862 gick flytten till Herslev som ligger i närheten av Roskilde och Victor Salomon var Sognepräst i Herslev och Gevninge Sogn fram till sin död 1875.

Enligt en folkräkning från 1860 bestod familjen på prästgården i Vetterslev Sogn nära Ringsted av: Victor Salomon, 53 år, ”Sognepräst”, Caroline Salomon, 48 år, Henriette Salomon, 13 år, Therese Salomon 11 år och Emilie Salomon 10 år. På prästgården bodde också barnens lärare Fredrikke Hassenfeldt, 24 år, samt två tjänstflickor och en gårdskarl.

Folkräkningen från 1870 visar att familjen bodde i Herslev Sogn i närheten av Roskilde. Hushållet bestod då av: Victor Salomon, 62 år, Caroline Salomon, 57 år, Henriette Salomon, 22 år, Therese Salomon, 20 år samt Emilie Salomon,19 år.

Det framgår av en folkräkning från 1880 att familjen efter faderns död bodde på Fredriksberg i Köpenhamn. Hushållet bestod då av: Caroline Salomon, prästänka, 67 år, Therese Salomon, 30 år, Emilie Salomon 29 år samt Carl Ewald, 23 år, cand.phil. och lärare. Det kan tänkas att det var här Carl Ewald och Emilie Salomon mötte varandra. Henriette Salomon var gift och bodde inte kvar i föräldrahemmet. Therese Salomon blev sedan lärare i Köpenhamn och var aldrig gift.  

Mötet med H.C. Andersen

Lite av en slump upptäckte jag att Victor Salomon träffade H. C Andersen på en ångbåt som gick från Köpenhamn till Lybeck – ett möte som resulterade i en middag hos Victor Salomons föräldrar, Wulff och Sara Salomon, som i en period flyttade tillbaka till Hamburg. Mötet på ångbåten nämns i ett brev och beskrivs också mer utförligt i H.C. Andersens dagböcker.

Brevet er från H.C. Andersen till Edvin Collin, daterad 24 april 1833, då H.C. Andersen är i Hamburg:

I Hamborg tog jeg og Du-Plat ind i Der König von England hos Marr, hvor jeg af Træthed strax sov ind, Natten kom og gik som et Nys, jeg sov i Galop den hele Nat. Idag har jeg været indviteret ud til Middag hos en riig Jødefamilie fra Odense og imorgen spiser jeg hos Dr: Albers, saa jeg de to Dage sparer at kjøbe Middagsmad, det er alt Noget! jeg er ordenligt glad derfor, thi mine Penge, sætte mig ordentligt i Frygt, jeg har med den strængeste Oconomie og dog med fri Reise fra Lübeck, alt givet 12½ Species ud af mine 369. (Brev från H.C. Andersen till Edvard Collin, Hamborg den 24 april 1833, Brev nr 90 från H.C. Andersen: En brevbiografi, vid Kirsten Dreyer, Konglige biblioteket 2004)( Kongelige biblioteket, kb.dk)

I en note till brevet förklaras det vilken ”riig Jødefamilie fra Odense” H.C. Andersen åt middag hos:

Wulf Salomon (ca. 1770-1842), brygger og kornhandler, gift med Sara, f. Oppenheim (1786-1858). A havde gjort bekendtskab med sønnen, stud.theol. Victor Salomon (1807-75) på dampskibet til Lübeck (Dagbøger I 119). (Noter til brev 90, H.C. Andersen, Brevbiografi, Det Konglige Bibliotek, kb.dk)

I H.C. Andersens dagböcker från 1833 kan man läsa att han var tillsammans med Victor Salomon på ångbåten från Köpenhamn till Lybeck den 22 april. De åt tillsammans i hytten, där H.C. Andersen behövde muntras upp. Resan fortsatte sedan till Hamburg, där H.C Andersen besökte familjen Salomon både den 24 och 26 april. H.C. Andersen fick både lunch och middag hos Salomon och de gick tillsammans på konstutställning och opera. H.C. Andersen nämner familjen Salomons två vackra döttrar och han kommenterar också den äldste sonen.

Från H.C. Andersens dagbok, april 1833:

Kjøbenhavn den 22 April 1833.

Mandag middag forlod jeg hjemmet. — Det var nogle frygtelige Timer forud. Min gamle Vertinde græd ved Afskeden. Jeg var til Afreisen hos Collins, de saae ogsaa bedrøvede ud, Luise, Lind, Eduard, Gotlieb Gusta Jonna og Jette fulgte mig ud, Ludvig og Vanscher
vare med. — /…/ Eduard og Ludvig fulgte med ombord. Jeg gik med Armen om Eduards Skulder, han trøstede mig saa broderligt. — Saa skildtes vi ad, jeg glemmer aldrig
det trofaste Ansigt. Fra Langelinie til-vinkede de mig endnu engang Lev vel! Emma og Ida Bang vare ogsaa der! /…/— Salomon fra Odense og Kammerjunker Du Plat vare med mig de eneste Danske; vi spiiste sammen i Kahytten; de søgte at muntre mig, det var smukt Veir og ved Solens Nedgang vare vi under Møen, da Klokken var 9 gik jeg i min Køie, der var grusom kort, /…/

Onsdag den 24 April.

Du-Plat drog til Altona, Salomon afhentede mig til sine Forældre, de vare fra Odense, boede nu her i mange Aar. Alle talte de Dansk, jeg traf her en Wilnov fra Nyborg. Efter Frokost gik vi at besørge mine Comisioner, besøgte da den nye Alster Pavillon, der er meget smagfuld og med Speilvægge. Siden gik jeg til Dr: Albers; de kjendte mig strax. Middagen tilbragte jeg hos Salomons, det er to smukke Piger, Døttrene. Efter Bordet spadserede jeg med Begge Sønnerne, den ene synes at have været og er med i Verden, han slog selv stærkt derpaa. — Vi vare sammen hos en Conditor, hvor der var en Dansk Pige i Boutikken, hun var meget smuk og qvindlig, hun ønskede at komme hjem, da hendes Stilling der i Huset forekom hende mislig. Værten havde et ækelt Ansigt og saae meget mistænkelig paa os da vi talte Dansk med Pigen. I Theatret saae jeg »Dominique«, et ret taaleligt Lystspil, /…/

Fredag den 26 April.

Sendte Brev hjem til Eduard og Jette Wulff, samt med Leilighed til Jette Hanck og min Moder. Løb paa Posthuus og til Vexeler og gik siden med Salomons paa Udstillingen. — Det var meget elegant — Bendss Stykke syntes mig et af de interessanteste og tiltrak sig almindelig Opmærksomhed. Forrest staaer han selv og overskuer det Hele. Der var ogsaa et ganske ypperligt Drikkelag af Pistorius, saavidt jeg troer en Berliner. /…/ — Om Middagen spiiste jeg Lindser hos Salomons. De sagde mig meget smukt om mine Digte. Den ældste Søn, der forekom mig saa nydende og verdenserfaren, mødte mig med mere Hjertelighed, han og Broderen fulgte mig med i Theatret, en Hr Vilnow var med (en Kjøbmands fra Nyborg) han kjendte alle de berygtede Damer der sad i Parteret og førte en meget gemeen Conversation, men jeg fik ham ved min Kulde til at holde op. Operaen Tittus som vi saae har deilig Musik, men er uden Interesse. Decorationerne vare smukke og Mad Walker, Hesse og Rosner sang ypperligt. — Da Stykket var ude indviterede Wilnow mig til sin Elskede for i Dag, men jeg undskyldte mig paa bedste
Maade. Den ældste Salomon tog mig under Armen, blev meget hjertelig og talede hæftig mod den andens Udsvævelser, som han selv før havde taget Deel i, men nu var sløv for. Han blev virkelig meget elskværdig i det vi skildtes ad og jeg gik til mit Hjem. — (H.C. Andersens dagbøger, Det Kongelige Bibliotek)

Det är intressant att genom H.C. Andersens dagböcker få en inblick i familjen Salomons liv. Den äldste sonen som nämns måste vara David Salomon (1805–1857), som senare ändrade sitt namn till Julius Diedrich Slomann. Han startade 1848 ett företag i Köpenhamn tillsammans med Sally Slomann, men blev aldrig gift. Wulff och Sara Salomon hade tre döttrar: Betty Salomon (1803–1868), Hanne Salomon (1811–1859) samt Therese Salomon (1813–1842), och det är inte lätt att veta vilka som träffade H.C. Andersen i Hamburg.  

Vilhelm Slomann har i noter till släktträdet skrivet följande om Wulff Salomon och hans familj.:

Wulff Salomon: Ejede i Begyndelsen af det 19 Aarhundrede ”Vaar” Gaard. Var derefter Brygger og Kornhandler i Odense, lige over for Skt. Hans Kirke. Rejste omkring 1824 til Hamborg, vendte omkring 1835 tilbage til Kjöbenhavn, hvor hans Hustru sammen med den ene Datter drev Broderihandel paa Vimmelskaftet.

David Salomon lod sig döbe og tog navnet: Julius Diedrich Slomann

Schlaume Salomon lod sig döbe og tog navnet: Sally Slomann

Nävnte to Brödre drev sammen en Foretning i Porselän (en gros); Foretningen stiftedes i Januar 1848 og drevs i Ejendommen Stormgade 19, der ejedes af de to Brödre, efter J.D.S’ Död af S.S., indtil han solgte den i 1871. S.S. lod bygge Villaen Alhambravej nr 8, hvor han boede indtil sin Död.

Victor Salomon lod sig ligeledes döbe, men beholdt sit Slägtsnavn. Var Präst, döde i Herslev Prästegaard ved Roskilde.

H.C. Andersen skrev i sin dagbok från resan på ångbåten till Lybeck, att han åt middag med ”Salomon från Odense” och jag kan inte låta bli att fundera på om Victor Salomon och H.C. Andersen redan kände varandra från Odense. De var ungefär lika gamla och familjen Salomon flyttade till Odense omkring 1809. H.C. Andersen, som föddes 1805, bodde i Odense fram till 1819 och gick enligt wikipedia en period i ”en skole for især jødebørn”. (da.wikipedia.org/wiki/H.C._Andersen).

I skriften Præster i Vetterslev-Høm i 450 år kan man läsa om Victor Salomon. Här fanns också en bild på Pastor Victor Salomon og frue.

År 1854 blev præsten Victor Salomon (1854 – 1862) kaldet til sognepræst for VetterslevHøm. Han var af jødisk slægt og var søn af brygger Wulf Salomon og hustru Sara Opperheim. Han var født 1807, men blev først døbt 1830. En datter af pastor Salomon var gift med forfatteren Carl Ewald, og en dattersøn af Victor Salomon var professor dr. Pihl Victor Kuhr. Pastor Salomon blev 1862 forflyttet til Herslev-Gevninge, hvor han virkede indtil sin død 1875.(vetterslevoghoemkirker.dk)

Henriette Salomon (1847–1922)

Henriette Salomon, som var Victor och Caroline Salomons äldsta dotter, föddes i Horsens och dog i Köpenhamn.

Hon gifte sig 1879 med James Alfred Kuhr (1852–1884). 1882 fick de sonen Victor Kuhr (1882–1948). Henriette var 31 år gammal då hon gifte sig och redan vid 37 års ålder förlorade hon sin man och blev änka. Sonen Victor Kuhr var då omkring 2 år gammal.

Henriette Kuhr blev änka 1884 och bodde därefter på olika adresser i Köpenhamn.

Av folkräkningar från 1885 framgår det att Henriette och Victor Kuhr bodde på Köbmagergade tillsammans med modern, Caroline Salomon och även med systern Emilie Ewald och hennes två barn, Ellen och Karen Ewald.

Folkräkningen från 1901 visar att Henriette och Victor Kuhr bodde på Sortedamsgade 5, tillsammans med Emilie Ewald och hennes två barn Ellen och Karen Ewald. Barnen är nu stora Victor är 18 år, Ellen 19 och Karen 16. Sortedamsgade är det som idag heter Sortedams Dosseringen.

Henriette Kuhr bodde därefter tillsammans med sonen Victor Kuhr på Nordre Frihavnsgade 1903 och sedan på Gyldenlövsgade 10 1907 och 1911. 

Victor Kuhr (1882–1948)

Henriette Kuhrs son, Victor Kuhr, var professor i filosofi vid Köbenhavns universitet.

I Den store Danske kan man läsa om honom:

Victor Kuhr, 1882-1948, dansk filosof. Victor Kuhr blev cand.mag. i klassisk filologi 1908, dr.phil. 1912 og var professor i filosofi ved Københavns Universitet fra 1918 til sin død. Kuhr var medudgiver af 2.-udgaven af ”Søren Kierkegaards Papirer ”(1909-48); hans afhandling ”Modsigelsens Grundsætning” (1915) er stadig en klassiker inden for Kierkegaard-litteraturen. (denstoredanske.lex.dk/Victor_Kuhr)

I Dansk bibliografisk leksikon kan man läsa om hans stora intresse för musik:

Den filosofiske disciplin som i det lange løb havde K.s største interesse var æstetikken. Han var en habil pianist, og musikken var en stor del af hans liv. Foruden en række artikler (Die Welten des Kunstlers und des Wissenschaftlers (Studien tillägnade Efraim Liljeqvist II, 1930),”Musikens ethiske Betydning”(Nordisk tidskr. 1931) og ”Kunsten og Hverdagen”(Hverdagens Psykologi, red. P. Bahnsen, 1944)) skrev han ”Æsthetisk Opleven og kunstnerisk Skaben. Psykologisk-æsthetiske Undersøgelser,” 1927 (tysk overs. 1929). Heri forfægtes den opfattelse, at kunst primært er følelsesudtryk, og at det er de samme psykologiske mekanismer der virker såvel i den kunstneriske skaben som i den æstetiske oplevelse. (biografiskleksikon.lex.dk/Victor_Kuhr)

Efter faderns tidiga död bodde Henriette och Victor Kuhr tillsammans med Henriettes syster, Emilie och hennes två barn.

Detta kan man läsa om i Dansk bibliogafisk leksikon:

Victor Kuhr, James Victor Kuhr, 21.9.1882-15.12.1948, filosof. Født i Kbh. (Holmens), død sst., begravet Holmens kgd. Efter faderens tidlige død voksede K. op i det hjem, hans mor dannede med sine to søstre og den enes to døtre. Disse to kusiner, hvoraf den ene var forfatteren Karen Ewald, gift i England, holdt han senere forbindelse med ved årlige besøg i England og Paris. De udgjorde efter moderens død hvad han havde af familie. (biografiskleksikon.lex.dk/Victor_Kuhr)

Det verkar som att Victor Kuhr bodde tillsammans med sin mor, Henriette Kuhr, fram till hennes död 1922, och att han därefter bodde kvar i lägenheten på Gyldenlövsgade 10 livet ut. Folkräkningen från 1925 och 1940 visar att Victor Kuhr bodde kvar i lägenheten på Gyldenlövsgade och i sitt hushåll hade en hushållerska (1925) eller ett hembiträde (1940). 

Emilie Salomon (1850–1931)

Emilie Salomon, som var Victor och Caroline Salomons yngsta dotter, föddes i Horsens och dog i Köpenhamn. Hon gifte sig med Carl Ewald (1856–1908) i oktober 1880, och kom då att heta Emilie Ewald. De fick två barn Ellen Ewald (1881–1907) och Karen Ewald (1885–1954).

Emilie och Carl Ewald skildes 1887. Emilie Ewald flyttade då ihop med sin syster, Henriette Kuhr, som blev änka 1884, och dennes son Viktor Kuhr.

En bild från Ritas album visar de tre barnen tillsammans:

Enligt en folkräkning från 1901, Sortedamsgade 5, Köbenhavn bestod hushållet av:

Henriette Kuhr, 53 år, Enke, Husmoder, Victor Kuhr, 18 år, Student, Emelie Ewald, 50 år, Trolovet, Husmoder, Ellen Ewald, 19 år, Datter, Karen Ewald 16 år, Datter.

Det framgår dock av en folkräkning från 1885 att Henriette och Emilie bodde tillsammans redan kort tid efter Karen Ewald föddes. De bodde då i Köbmagergade 47 och hushållet bestod av:

Henriette Kuhr, 37 år, Enke, Husmoder, Kontorist, Victor Kuhr, 2 år, Sön, Caroline Salomon 72 år, Enke, Moder, Emilie Salomon, 34 år, Skilt, Söster, Ellen Ewald, 3 år, Sösterdatter, Pige Endnu uden Navn, 0 år, Sösterdatter.

Dessutom fanns det en tjänsteflicka samt en sjuksköterska som var inneboende.

Detta kan tyda på ett Emilie och Carl Ewald separerade redan 1885 och skilde sig 1887.

Carl Ewald gifte sig 1887 med Betty Ewald, född Ponsaing (1859–1943), och de fick tre barn: Lissen Ewald (1890–1957), Jesper Ewald (1893–1969) och Grete Ewald (1896-1970).

Lissen Ewald har i sin bok: Carl Ewald og hans kone, skrivit om sina föräldrar, här bland annat om modern, som utbildade sig till lärare. 

Hun tog en meget fin Eksamen, og paa sit kursus traf hun Far, som var hendes Lärer. /…/ Far elskede hun fra förste Öjeblik. Men han var den Gang bundet i et meget ulykkeligt Ägteskab med sin förste Kone, Emilie Salomon (Lissen Ewald. Carl Ewald og hans Kone, 1946)

Det måste ha varit en svår tid för Emilie Ewald – nyskild och med två små barn. Liksom det också har varit svårt för Henriette Kuhr att bli änka så tidigt. Bra att de hade varandra – och att barnen trivdes så bra ihop. Det verkar som att Karen Ewald och Viktor Kuhr höll ihop och umgicks livet ut.

Det kan se ut som om att Henriette Kuhr och Emilie Ewald hade ett gemensamt boende tillsammans med barnen från 1885 och åtminstone fram till 1901, där de bodde i Sortedamsgade. Men 1901, efter närmare 16 år i ett gemensamt hem, blev det någon sorts uppbrott. Av en folkräkning från 1906 framgår det att Emilie Ewald bodde tillsammans med dottern Ellen Ewald i Slagelsegade. Karen Ewald var inte kvar i föräldrahemmet, hon bodde i stället hos fadern och hans familj på Nörrebrogade 213.

Under senare år kan man i folkräkningar från 1925 och 1930 se att Emilie Ewald bodde i Skindergade i Köpenhamn.

Ellen Ewald (1881–1907)

Ellen Ewald, Emilie och Carl Ewalds äldsta dotter, föddes i Köpenhamn. Hon gifte sig med läkaren Arne Faber, och kom då att heta Ellen Faber. De fick dottern Jytte Faber 1907. Tyvärr dog Ellen några veckor efter förlossningen.

Konstnären Gerda Wegener, som bland annat är känd från ”The Danish Girl”, en amerikansk film från 2015, växte upp i en prästfamilj i Grenå och Hobro och flyttade till Köpenhamn 1902, där hon gick på ”Tegneskolen for kvinder” och fortsatte sedan på Kunstakademiet.

Wikipedia om Gerda Wegener:

Allerede tidligt viste hun kunstneriske evner og fik undervisning hos maleren Viggo Simesen, der var lærer på Randers Tekniske Skole. Efter endt skolegang i Hobro Private Realskole flyttede hun i 1902 til København for at forberede sig til Kunstakademiet på Julie Meldahl og Charlotte Sodes tegne- og maleskole. Hun giftede sig 8. juni 1904 i København med en studiekammerat fra Kunstakademiet – landskabsmaleren Einar Wegener, som hun anvendte som model. 1904-1909 udstillede hun bl.a. på Kunstnernes Efterårsudstilling, Charlottenborg Forårsudstilling og Journalistforbundets Udstilling af Arbejder afviste fra Charlottenborg.(Wikipedia)

Ellen och Karen började komma till Carl Ewalds hem omkring 1902 och umgicks då med sina halvsyskon: Lissen, Jesper och Grete Ewald. Både Lissen och Jesper har skrivit om sitt barndomshem. Lissen Ewald i boken ”Carl Ewald og hans kone”, som kom 1946 och Jesper Ewald i ”Breve fra en barndom” som kom 1953. Båda dessa böcker handlar mest om fadern Carl Ewald, men det finns också beskrivningar av barndomshemmet och deras syskon, vilket inkluderar både Ellen och Karen Ewald. De ger lite olika bilder av detta, vilket nog avspeglar deras personlighet och inställning till livet. Lissen är ofta positiv medan Jesper ofta är kritisk, ibland på gränsen till jalu. Tillsammans skapar de en intressant bild av föräldrahemmet.

Enligt Lissen Ewald flyttade familjen till Lundeborg på Fyn 1903. Karen flyttade med familjen till Fyn, medan Ellen bodde kvar hos sin mamma och kom i stället till Fyn på semester. Det förklarar varför det av en folkräkning från 1906 framgår att Emilie Ewald bodde tillsamman med Ellen och en inneboende i en lägenhet i Slagelsegade. Karen bodde i stället hos fadern på Fyn.

Lissen Ewald skrev i sin bok om familjens semester i Trelde:

Ogsaa min Halvsöster, Karen, var med i Trelde. Hun og hendes tre Aar äldre Söster Ellen, kom til os i 1902. De var Döttre af Fars förste Ägteskab – Karen sytten Aar, og Ellen tyve aar gammel. Det var Meningen, at de skulde skiftes til at bo hos os – men det blev nu Karen, der blev. Ellen forlovede sig snart med Arne Faber – den senere Overläge paa Silkeborg og döde allerede i 1906, da hun fik sit förste Barn. (Lissen Ewald, s. 28) (det var nu 1907 Ellen dog)

Från Jesper Ewalds bok:

Da jeg var en halv snes aar gammel fik Carl Ewald en pludselig og ganske uimodstaaelig trang til at forlade det Nörrebro, han elskede, og bosätte sig på Fyen. Han lejede den tolv-värelsers godsforvalterbolig i Lundeborg, hörende under Broholm. /…/  Vi fik cykler allesammen, undtagen mor: far nägtede at se hende pedale. Vi var fem börn nu, han havde taget sine to dötre af förste ägteskab hjem fra skyggesiden i Slagelsegade. Den yngste, Karen, slog rödder hos os, den äldste, Ellen, som senere blev gift med läge Arne Faber, var trofast over for sin mor og boede kun hos os i ferierne.” (Jesper Ewald, s72-73)

Jeg morede mig, naar Ellen eller Karen, mens far endnu levede, kom i deres vadmels ”reform-kjoler”, der naaede til gulvet; gös og veg tilbage. Jeg ser dem, de to smukke söstre. Kjolerne var langärmede, stramme, ud i et, firkantet udskärning i halsen. Og längs med brömmen forneden var i naturlig störrelse broderet tulipaner og valmuer, som ligesom groede op af den jord, de betraadte. Jeg ser dem fare sammen, ja, men ogsaa staa, i blomster, og väre yndige, kyske, fristende. De bar bälter af sölv, og sölvpil gennem haaret.

Jeg husker Ellen, som jeg holdt meget af, og hun af mig. Vi snakkede töj sammen, for pigetöj har alltid interesseret mig. Jeg gik med hende i butiker og hjalp hende med indköbet af silkebaand og brodered borter. Hun närede dyb tillid til min smag.

Ellen var slet ikke begavet, hun var kun smuk og sund og et reelt menneske. Karen drillede hende skaanselslöst og fik os andre til at le. Th.A. Müller satte hende i det rette lys for mig, da han sagde: ”Man välger sine sande venner bland dem, det er godt at väre i stue med.” (Jesper Ewald. S 88)

Ellen gifte sig med läkaren Arne Faber (1873–1934) juni 1906 och året efter, i februari, fick de dottern Jytte Johanne Faber (1907-1985). Ellen dog bara några veckor efter förlossningen i mars 1907.

 Arne Faber (1873–1934)

Arne Faber föddes i Stege och dog i Köpenhamn.

Man kan läsa om Arne Faber i SKIBSLÆGENS TOGT TIL KINA 1900–1901 (EFTERSKRIFT) på museion.ku.dk.

SKIBSLÆGENS VIDERE LIV PÅ HOSPITALER, I ALMEN PRAKSIS OG IKKE MINDST SOM KURLÆGE OG FAMILIEFAR. KØNSROLLER OG ET LIV I DEN BORGERLIGE KULTURRADIKALE KLASSE KAN IKKE FORNÆGTES.

Togtet til Kina var skibslæge Arne Fabers debut som uddannet læge. Hans videre liv og skæbne har vi oplysninger om fra hans søns ”Noter om min slægt og mit liv”, som Medicinsk Museion har fået forærende af hans datter sammen med artikler og billeder.
Arne Fabers søn, Tobias Faber (1915-2010) arkitekt og rektor på kunstakademiet 1965-1985, beskriver sin far, som en stærk karakter, levende engageret i sin egen tids talløse politiske, litterære og kunstneriske problemer. Først og fremmest var han dog interesseret i mennesker. Han elskede mennesker, kunne ikke få nok. ”Der er noget godt i alle mennesker”, sagde han altid til sin søn. Det var ligesom om, han ville søge det bedste frem hos alle. Hans noget iltre temperament gjorde dog, at han godt kunne rage uklar med folk til trods for sine principper. Nære venskaber kunne opløses, men der kom stadig nye til, og en del blev bevaret fra ungdommen gennem resten af livet.

De første år efter sin lægeuddannelse har Arne Faber ansættelser på adskillige københavnske hospitaler. I sin dagbog fra togtet til Kina nævner skibslægen sin ven Gunni Busck, der var skibslæge på et andet skib samtidig med Arne Faber. Senere kommer disse to venner til at dele lægepraksis for en periode. Tobias Faber beskriver i øvrigt, at faderens dagbogsbreve fik stor betydning for hans egen interesse for Østen. Tobias Faber rejste adskillige gange til Kina og udgav bogen ”Kina” i 1985.

I 1906 bliver Arne Faber gift med Ellen Ewald (datter af forfatter Carl Ewald). Ellen dør imidlertid i barselssengen i marts 1907 – 9 måneder efter, at de er blevet gift. Herefter står Arne Faber alene med sin lille pige, Jytte. Arne Fabers mindste lillesøster holder hus for ham i nogle år, så han bliver fri til igen at vælge at stå til søs som skibslæge i ØK, hvilket han gør fra juli til oktober 1908. Dette togt har vi ikke oplysninger om.

I februar 1915 bliver Arne Faber gift med Bodil Viggo Johansen. Datter af Skagensmaler Viggo Johansen og Martha Møller, der er kusine til Anna Ancher. 10 måneder senere bliver Tobias Faber født i reservelægeboligen på Bispebjerg Hospital, og nogle år efter kommer Viggo Faber til (1918-2006, Professor dr. Med).

Da Tobias er et halvt år, bliver Arne Faber overlæge og kurlæge på Silkeborg Bad. Det er et job, der passer ham fortræffeligt. Der kommer en masse interessante mennesker, og han er dem en god læge, en dygtig administrator, og han interesserer sig for hele badets trivsel med nybygninger og nyanlæg. Silkeborg Bad har kun åbent i sommerhalvåret, så i vinterhalvåret har Arne Faber konsultation i København, først fra familiens bolig på Skt. Annæ Plads 10, senere i lægehuset på Nytorv 3. I flere år følger hustru og børn med til Silkeborg i hele perioden, andre år kommer de efter skolernes sommerferie.
Bodil Faber, er af en helt anden støbning end sin mand. Hun er stilfærdig og har slet ikke Arne Fabers vældige interesse for at træffe nye mennesker, så der er en vis konflikt ikke mindst på kurstedet, hvor overlægens familie lever så tæt ind på gæsterne og spiser alle hovedmåltider sammen med dem. Hun gør dog, hvad hun kan for at hjælpe sin mand i de mere repræsentative forpligtelser. For at afreagere arbejder Bodil Faber hver formiddag i sin private have på Silkeborg Bad, således at hun ikke behøver at tale med fremmede før kl. 12, og i sin have har hun sine lykkeligste stunder. (SKIBSLÆGENS TOGT TIL KINA 1900-1901 (EFTERSKRIFT) – Af Sus Foldager Den 14 feb 2017) (www.museion.ku.dk/2017/02/skibslaegens-togt-til-kina-1900-1901-efterskrift )

Jytte Faber (1907–1985)

Jytte Johanne Faber föddes i Köpenhamn den 17 februari 1907 och namngavs endast några dagar efter sin födsel, den 19 februari 1907. Föräldrarna Arne Faber och Ellen Ewald bodde då på Islands Brygge 9. Jytte döptes flera år senare 1923 och fick då även moderns namn och kom att heta Jytte Johanne Ellen Faber. Vid dopet i 1923 var det följande vittnen: Fru Emilie Ewald, Fru Betty Ewald samt frk. Marie Sandholt.

Eftersom Ellen Ewald dog några veckor efter förlossningen växte Jytte upp med sin far Arne Faber – men som man kan läsa i texten ovan hade han hjälp av sin lillasyster de första åren. Arne Faber gifte sedan om sig och Jytte fick två halvsyskon: Tobias Faber (1915-2010) och Viggo Faber (1918-2006).

Jytte utbildade sig till operasångare och gifte sig 1931 med violinisten Sverre Forchhammer (1909–73). Hon kom då att heta Jytte Forchhammer och var också aktiv som operasångare under det namnet. Det finns bland annat skivinspelningar och radioprogram som hon har medverkat i. I tidningen Nord Bornholm från fredag den 17 juli 1936 kan man i en annons med rubriken ”Strandslots Terasse, Nordbornholms smukkeste Danselokale” läsa att ”Sverre Forchhammers Kunstnertrio” spelar varje kväll och att ”Jytte Forchhammer synger dejlige Wienersange” på lördagar och söndagar.

En av de största framgångar verkar ha varit ”En romersk fortälling” av Jörgen Bentzon, där Jytte Forchhammer var solist. Om detta kan man läsa i ”Dansk Musik Tidskrift– Fra Grammofonens verden” från 1949:

Farnilien Bentzon dominerer de nyeste indspilninger af vor tids danske musik og nestor Jørgen B. er repræsenteret med et af hans dejligste værker for kor »En romersk Fortælling«. I dette o. I. værker står J. B. på sin kunsts tinde; han kan få en korsals til at klinge samtidig med at han lader sit musikalske vid spille med uimodståelig charme. Det er et stykke kunstmusik, hvormed han har opnået en fin balance med de i bedste forstand folkelige elementer. Universitetets kor af musikstuderende under ledelse af Niels Møller, der her har fået en fin grammofondebut, og med Jytte Forchhammer og Holger Nørgaard som solister og Herm. D. Koppel ved klaveret, giver værket en smuk udførelse. Måske er klangen ikke helt homogen endnu, men fine detailler vidner om dets rige muligheder, hvis ikke en for hyppig udskiften af sangere vil besværliggøre arbejdet med at udnytte disse. Jytte F.s, varme og smukt beherskede mezzo viser hende som en lovende kunstnerinde. Fjerde pladesides to korsange, den dystert melankolske »Døden og Brændehuggeren« og den muntert ironiske »Løvens Part« ligger i udførelsen på samme høje musikalske plan. (seismograf.org/dmt/24/11/fra-grammofonens-verden)

Sverre Forchhammer var aktiv som musiker men skrev också en del böcker och artiklar om musik och var även kritiker, men det verkar inte vara så mycket skrivet om honom.

Wikipedia skriver dock både om släkten Forchhammer och om Sverre Forchhammers far, Viggo Forchhammer, samt hans två bröder, Bjarne Forchhammer och Egil Forchhammer.

Forchhammer er en fra Tyskland stammende slægt, hvis ældste kendte mand, Sebald Forchhammer, 1640 nævnes som guldsmed i Kiel

Viggo Forchhammer (født 25. november 1876 på Herlufsholm, død 7. oktober 1967 i København) var en dansk sangpædagog, lektor og forfatter.

Forchhammer var søn af dr.phil. Johannes Forchhammer, rektor i Aalborg, senere ved Herlufsholm. Han var bror til Johannes, Ejnar, Georg, Henni, Holger, Jørgen, Olaf og Herluf Forchhammer. Han var fader til skuespiller og teaterdirektør Bjarne Forchhammer (1903-1970) og til dr.phil., forstander Egil Forchhammer (1906-1978).

Jytte och Sverre Forchhammer fick 1934 sonen Arne Forchhammer. De skilde sig dock 1938.

Enligt en folkräkning från 1940 bodde Jytte Forchhammer och sonen Arne Forchhammer på Sankt Annä Plads 10, 3 sal. Jytte var då 33 år och som yrke anges ”Korsangerinde” på det Konglige Teater samt i Holmens Kirke. Möjligen bodde Jytte och sonen Arne tillsammans med Jyttes styvmamma och hennes två halvsyskon. Av folkräkningen från 1940 framgår det att Bodil Faber, 54 år, änka, Tobias Faber, 24 år, arkitekt och Viggo Faber, 22 år, medicinstuderende också bodde på Sankt Annä Plads, 3 sal.

1946 gifte sig Jytte med musikforskaren Sören Ole Sörensen (1920–2001). Möjligtvis träffades de i Holmens Kirke, där Jytte sjöng i kören och Sören Sörensen började som organist 1944. Sören Sörensen blev senare musikforskare och var i en period rektor för Århus universitet. Han blev också känd genom programmet Spörg Århus, där han medverkade som musikexpert. Om detta skriver Dansk bibliografisk leksikon: ”Det var i disse år hans fysiognomi blev folkeeje gennem den populære TV-udsendelse ”Spørg Århus” hvor han var ”ikke den kønneste, men den muntreste af eksperterne”, som en jysk avis udtrykte det.”

Dansk Biografisk Leksikon skriver om ”Sören Sörensen – musikforsker”:

Søren Sørensen, Søren Ole Sørensen, 29.9.1920-20.11.2001, musikforsker, organist. Født i Kbh. (Holmens), begravet på Holmens kirkegård. Efter studentereksamen (Sortedam gymnasium 1939) kastede S. sig sideløbende over orgelstudier hos Finn Viderø på Det kgl. danske musikkonservatorium og musikvidenskabelige sysler ved Københavns universitet. Han tog organisteksamen 1943 og blev året efter ansat som vikar ved Holmens kirke. 1945 blev han mag.art. i musikvidenskab. Allerede året forinden havde han gjort sig offentlig bemærket ved sammen med dirigenten Lavard Friisholm at stifte Collegium musicum hvis første koncert fandt sted januar 1944 med et kammerensemble centreret omkring S. ved cembaloet. /…/Som udøvende kirkemusiker nåede han at indvie et nyt orgel i Holmens kirke 1956 med bl.a. en nyskreven Passacaglia af Knud Jeppesen inden han 1958 som forsker disputerede med en afhandling om Diderich Buxtehudes vokale kirkemusik og overtog Jeppesens musikvidenskabelige professorat ved Århus universitet. Hans Buxtehude-interesse havde allerede da manifesteret sig i udgivelsen af en næsten ukendt kantate, og han blev en ledende udgiver af den internationale udgave af Diderich Buxtehudes samlede værker. 1972 anerkendtes denne del af hans musikvidenskabelige indsats med byen Lübecks Buxtehude-medalje. 1952 udgav han Kirkens liturgi (2. udg. 1969). Dårligt var S. kommet til Århus før han blev valgt til ledende senior i Studenterforeningen. Han skulle siden få at føle at hans runde, selskabelige imødekommenhed ikke altid skaffede ham de studerendes opbakning. 1965 valgtes han til prorektor og to år senere til rektor. Det var i disse år hans fysiognomi blev folkeeje gennem den populære TV-udsendelse Spørg Århus hvor han var ”ikke den kønneste, men den muntreste af eksperterne”, som en jysk avis udtrykte det./…/. S. blev ikke genvalgt som rektor 1971. /…/Statens humanistiske forskningsråd 1973-81 hvor han 1974–77 var formand. 1977 blev han medlem af Videnskabernes selskab. /…/

Familie: F: søminemester i marinen, senere prokurist i BP Holger Villiam S. (1886–1967) og Gudrun Hansen (1888–1970).Gift 22.5.1946 i Kbh. (Holmens) med operasanger Jytte Johanne Ellen Faber, født 17.2.1907 i Kbh. (Chr.) (gift 1. gang 1931 med violinist Sverre Forchhammer, 1909–73, ægteskabet opløst 1938), død 28.6.1985, d. af læge, senere overlæge ved Silkeborg kurbad Arne F. (1873–1934, gift 2. gang 1915 med Bodil Johansen, 1886–1947) og Ellen Ewald (1881–1907). (biografiskleksikon.lex.dk)

Wikipedia om Spörg Århus, som sändes första gången 1966:

Spørg Århus var en række af 9 spørgeprogrammer i Danmarks Radios TV-Kulturafdeling i København, sendt første gang 22. oktober 1966. Her fik syv Aarhus-professorer lejlighed til at svare på spørgsmål fra seerne. De lærde var: Søren Sørensen (musik), Robert Bech (jura), Knud Hannestad (historie), Jens Kruuse (litteratur), Flemming Kissmeyer (medicin), Olaf Pedersen (naturvidenskabens historie) og Kjeld Ladefoged (naturen). I efteråret 1967 lavede man endnu tre udsendelser med det sædvanlige hold af doctores fra Aarhus Universitet. Alle gangene var det i direkte transmission fra Stakladen.

Efter nogle års pause genoptog man den uhøjtidelige spørgeleg den 24. november 1974 med endnu fem udsendelser og denne gang fra Kasino-studiet, men dennegang i den nystartede DR’s Provinsafdelings regi. Nye ansigter i panelet var Ole Fenger (jura) og H.P. Clausen (historie)

Ideen kom oprindelig fra Sverige, hvor titlen var Fråga Lund. (da.wikipedia.org)

Arne Forchhammer (1934–2005)

Arne Forchhammers föräldrar, Sverre Forchhammer och Jytte Johanne Ellen Faber, bodde vid tiden för hans födelse i Borgergade 144 i Köpenhamn. Han namngavs 1934 kort tid efter sin födsel, men döptes först flera år senare 1949. Vid dopet var följande vittnen: Fru Birgitte Petersen, Gl. Kongevej 100, Arkitekt Tobias Faber, Skt. Annä Plads 10 samt Läge Viggo Faber.

Arne Forchhammers föräldrar skilde sig 1938 då han var 4 år gammal. Vid sex års ålder,1940, bodde han med sin mamma på Skt Annä Plads tillsammans med sin mammas styvmamma Bodil Faber och hennes två söner Tobias och Viggo Faber, som var Arne Forchhammers morbröder. Han var omkring 12 år gammal när mamman gifte om sig med musikforskaren Sören Sörensen. Arne Forchhammer gick som barn på en internatskola.

Jyttes son och Ellen Ewalds barnbarn, Arne Forchhammer, var både musiker och författare. Han hade en jazz-trio ”Arne Forchhammers Trio” och skrev bland annat manus till TV, film och revy.

När han dog var det en notis i Dagbladet Information 17. november 2005, där han beskrevs som ”en af Danmarks morsomste mænd” och på gravsted.dk står det bland annat:

Var født i en musikalsk familie, faderen var violinist og moderen sangerinde. Gik på kostskole som dreng og fik sin voksenuddannelse på Kunsthåndværkerskolen i København. Arbejdede i begyndelsen i reklamebranchen, men fik i starten af 1970’erne opgaver med at lave scenografi til forskellige teatre. Helligede sig med tiden forfatterskabet og skrev dramatik til teater og TV for både børn og voksne. Lavede tekster til satireprogrammer i radioen og forfattede revytekster, bl.a. til Hjørring Revyen. Forchhammers revytekster med sange og monologer fås i øvrigt i bogform. Har skrevet bogen Den yderste grænse, en grotesk farce om folk, der optræder i et reality-show på TV. Skrev sammen med instruktøren Annelise Hovmand i 1991, manuskriptet til filmen Høfeber efter Leif Panduros roman og i 2005 manuskript til Springet i samarbejde med instruktøren Henning Carlsen. Forchhammer var i årene 1984-93 formand for Danske Dramatikeres Forbund. Var selvlært jazzpianist, dannede trio med Erik Moseholm og Jørgen Elniff. De udgav pladen Trio1 med Forchhammers egne kompositioner, spillede siden sammen med adskillige andre musikere. Var manuskriptkonsulent på flere afsnit af Flemming Jensens julekalender Nissernes ø og leverede en del materiale til de 4 Pallesen og Pilmark Show. (gravsted.dk)

I Dansk Film Database kan man läsa om Arne Forchhammer:

Arne Ole Forchhammer, tekstforfatter, instruktør og dramatiker, var uddannet som grafisk designer på Kunsthåndværkerskolen i København og arbejdede i en årrække som artdirector på flere større danske reklamebureauer. I begyndelsen af 1970erne skabte han scenografi til flere danske teatre såvel Den Jyske Opera som mindre københavnske scener. Senere i 1970erne kastede han sig over en omfattende forfattervirksomhed og bidrog med tv-dramatik for børn og voksne samt tekster til satireprogrammer for radio og TV. Han skrev tekster til radioprogrammerne ”Holdningsløse Tidende” og ”Søndagsjournalen” og på tv bl.a. til ”Dansk naturgas” 1981, ”Nissebanden” 1984 og ”Jensen Tonajt” 1988. Desuden skrev han tekster til sommerrevyer over hele landet – ikke mindst var han revyforfatter sammen med Henrik H. Lund til Hjørring-revyerne. Siden blev han også brugt som dramaturg på en række teatre bl.a. den engelske satirekomedie ”Let’s Kick Ass” på Nørrebros Teater. Også som seriøs dramatiker havde han talent og skrev teaterstykker som ”Den yderste grænse” og ”En grotesk farce”. Samtidig arbejdede Arne Forchhammer også som jazzpianist og komponist. Han dannede i 1970erne en trio, skrev egne værker og deltog i flere europæiske jazzfestivals. I 1999 dannede han en ny trio, der nåede at give en række koncerter både i Danmark og i udlandet og som han udgav to CD’er med. I de senere år begyndte han også selv at optræde som komiker sammen med forfatterkollegaen Henrik H. Lund. De gav en række roste shows på Cafeteatret i København , hvor egne tekster og egne oplevelser, blev blandet med jazz i en underholdende lille forestilling, der trak fulde huse en række aftener. Arne Forchhammer var formand for Danske Dramatikeres Forbund 1984-93. I 2001 blev han æresmedlem i Danske Populærautorer. (danskefilm.dk)

Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket kontakt Jytte och hennes son Arne hade med Ellen Ewalds släkt. Ellens mor, och därmed Jyttes mormor, Emilie Salomon levde till 1931, och var vittne till Jyttes dop 1923. Erik Slomann, min farmors bror, har genom olika noteringar och tillägg uppdaterat det handskrivna släktträdet, som Vilhelm Slomann en gång började på. Där står dock endast om Jyttes äktenskap med Sören Sörensen, med en notering om att han senare blev rektor för Århus universitet. Men varken Jyttes första äktenskap med Sverre Forchhammer eller Jytte och Sverres son Arne Forchhhammer finns med på släktträdet. Det kan ju tyda på att det inte var den tätaste kontakten med Ellens familj. Däremot verkar Jytte och sonen ha bra kontakt med Jyttes halvbröder, som båda var vittnen vid Arnes dop 1949. Konstigt nog hittade jag ingen bild på Jytte – så vi får nöja oss med bilder på de män som stod henne nära, Arne Faber, Sverre Forchhammer, Arne Forchhammer och Sören Sörensen.

Arne Forchhhammers låt ”Jansson’s Temptations 1” finns på Youtube.

Karen Ewald (1885–1954)

Karen Ewald, Carl Ewald och Emilie Ewalds yngsta dotter, föddes samma år som Carl och Emilie separerade. Av en folkräkning från 1885 framgår det att Emilie och hennes två döttrar, Ellen och Karen, som ännu inte var namngiven, bodde med Emilies mamma och systern Henriette samt Henriettes son Victor Kuhr i en lägenhet i Köbmagergade. Henriette och Emilie skapade ett gemensamt hem och de tre barnen Ellen, Karen och Victor växte upp tillsammans.

Vi vet från Lissen och Jesper Ewalds böcker att Ellen och Karen började komma till Carl Ewalds hem 1902 och att Karen flyttade med familjen Ewald till Fyn 1903.

Lissen Ewald skriver om Karen:

Men den af hans Börn der optog Fars Sind og Tanker mest, var Karen. Hun var straalende – som et tändt Lys – gnistende intelligent, om end kölig og evigt iagtagende. Far slugte hun bogstavelig talt med Hud og Haar, men ogsaa jeg tilbad hende. Hele Atmossfären i Huset forandredes da hun kom. Dören ind til hans Stuer var nu ofte lukket. Han var langt själdnere hjemme end för. Karen fick de dejligste Kjoler – jeg husker särlig en solgul af fed Silkebrokade, indvävet med smaa Klöverblade. Far var så stolt af hende at han var ved at spräkke. Alt hvad hun pegede på fik hun.

Far og Johannes V. Jensen blev dödelige Uvenner over hende. Johannes V. kaldte hende. ”Vedbenden, der klynger sig til den gamle ruin”

Sommetider skändtes Far og Karen saa det hörtes ind til os gennem de tynde Flöjdöre. Jeg husker ham larme og buldre og Karens klare, distinkte unge Stemme som afleverede spydigheder der sad. En gang blev han saa rasende at han knaldede Knytnäven i den lukkede Maghogniservante, saa Hanken gik af baade Potte og Kande.

Men det var ikke alltid de festede eller skändtes – sommetider arbejdede de. Far lejede et Filttelt som blev rejst i den nederste Ende af Haven på Vendtegodt, og der skrev de – sommetider Dögnet rundt – saa det gnistrede om dem. Far dikterede og Karen skrev. Der var serien ”Danske Dronninger uden Krone” der blev til paa den Maade. Grevinde Danner skrev de paa 14 Dage. /…/

Naar de ikke skrev, rekreerede de sig ved at spille Idiotkvik. Karen vandt alltid. Millioner vandt hun – og en Diamantring samt stok med Sölvhandtag, som Far havde faaet af to af sine Beundrerinder. (Lissen Ewald s 44-45)

Jesper Ewald skriver om livet i Lundeborg i Fyn, där familjen Ewald bodde i ett och ett halvt år, omkring 1903 till 1905, vid den tiden då Karen flyttade in hos familjen Ewald.

Jeg her undertiden spekuleret over hvorfor far pludselig rev sine teltpäle op og skabte et nyt hjem. Jeg gätter, at der har väret et tomrum i hans fölelsesliv, og at det også forklarer hans overraskende interesse for de to pigebörn, han avlede i sit förste ägteskab og hidtil vist nok ikke har skänket mange tanker. (Jesper Ewald s 75)

Jesper Ewald skriver om relationen mellan Carl Ewald och hans dotter Karen:

Han mödte en skarpsindig og selvretfärdig kritiker i sin yngste datter af förste ägteskab, Karen. Den äldste, Ellen, blev hos sin mor, mens Karen flyttede hjem til os. Og Karen var meget smuk, da hun kom, sytten år gammel, lynende intelligent og i besiddelse af en sär charme. Ja, sär i mine öjne, for jeg kunde ikke lide hende, men havde samtidigt meget svärt at modstaa hende.

Far var henrykt over sin smukke, begavede datter. Troskydigt stolt promenerede han hende i byen, og endnu troskyldigere aabnede han sit hjerte og betroede hende meget, hvorom vi andre , selv mor, ingen anelse havde. Men ved skäbnens ironi havde denne livsglädens frimodige tilbeder avlet en datter, som kom til verden med en mangelsygdom, der pinte hende, gjorde hende nyfigen, kold og ubarmhjertigt dömmende. Karen var draget, sommetider bländet af livet som Carl Ewalds, med sin genvundne far under armen, og af den hyldest, som ombölgede hende. Men hun saa med sine ”unge öjne”, som hun selv har sagt, og hun lyttede, saa hvert ord stod ätset i hendes hukommelse, og hun drog sine haarde slutninger./…/

Karen Ewald holdt ärligt af sin far, og hun saa rigtigt på frugterne af ”Det moderne Gjennembrud”, som havde bragt mange mennesker i oplösningstilstand. Men hun savnede enhver forudsätning for at forstaa far – isär forstaa, at han var i udvikling hele sit liv, at han netop da skimtede en ny kyst forude, hvor det ville blive ham muligt at smide alle halvfemsernes ”ideale” karnevalsklude og vinde frem til frigjort sundhed ogsaa i sin ydre form – kernen var alle dage sund. Hun saa, at han agerede, ”forargede borgerskabet”, spillede på publikum – men ikke at det skyldtes den ”gennembrudets” skole, han var gaaet igennem. (Jesper Ewald s 85–86)

Det träder fram en bild av en ung kvinna med en stark personlighet, som både skrämmer och tjusar omgivningen. Det kan finnas många förklaringar till det. Det kan vara ett personligt karaktärsdrag, en intelligent kvinna med en stark inre kraft som inte alltid vet vart den ska ta vägen. Men det kan också vara en dotters frustration över en far, som har varit frånvarande i merparten av hennes liv.

Man kan också se det som ett tecken i tiden. En generation av kvinnor, som kom efter ”det moderne gennembrud” och som utmanade männen med en egen vilja och kraft. Det ”moderne gennembrud” var till stor del på männens premisser – och kvinnorna anpassade sig på ett sätt, som generationen som kom efter möjligen inte accepterade. Carl Ewald hade kanske aldrig mött en kvinna som utmanade honom så mycket som Karen gjorde. Han var mera van vid att saker skedde på hans villkor.

Wikipedia om Det moderne gennembrud:

Da Georg Brandes den 3. november 1871 holdt tale over emnet Hovedstrømninger i det nittende århundredes litteratur på Københavns Universitet var dansk litteratur fortsat præget af nationalromantiske forestillinger, klassiske idealer og en god tone. Foredraget var stærkt kritisk over for den danske provinsialisme, det gammeldags formsprog, gammeldags temaer og manglen på de moderne litterære og videnskabelige bevægelsers tilstedeværelse i Danmark. Han fremsatte: ”Det, at litteratur i vore dage lever, viser sig i, at den sætter problemer under debat.” Foredragene blev en publikumssucces; de medførte at København blev et centrum for den moderne nordiske litteratur, og de havde i Danmark indflydelse på en række betydelige forfattere deriblandt kvindelige forfattere. /…/

Udbruddet fra den herskende tradition medførte, udover samfundsmæssige forandringer, store personlige tab; særligt for kvinderne. Amalie Skram havde periodevis sindssyge, mens Adda Ravnkilde i 1883 og Victoria Benedictsson i 1888 begik selvmord

Men jag tänker också på om det kan ha hänt något särskilt i Emilie Ewalds liv, som medförde att Ellen och Karen plötsligt fick mer kontakt med fadern. Kanske var det uppbrottet från Henriette Kuhr och Emilie Ewalds gemensamma hem som gjorde att Ellen och Karen Ewald började komma till faderns hem. Enligt Lissen Ewald var det 1902 de började komma till fadern och redan 1903 flyttade Karen Ewald med Carl Ewald och hans familj till Fyn, medan Ellen Ewald bodde kvar hos modern i Slagelsegade. Efter Carl Ewalds död flyttade Karen med familjen till det nya boendet.

Måleriet ovan av Carl Ewald och hans dotter, som måste vara Karen Ewald, var avbildat i Illustreret Tidende från 21 februari 1904, där Carl Ewald hade skrivit en artikel om målaren Hans Heyerdahl.

Karen och fadern hade ett stort utbyte när det gäller skrivandet. Lissen Ewald beskrev hur de samarbetade kring Carl Ewalds serie: Danske dronninger uden krone. Det måste ha varit en stor hjälp och inspiration för Carl Ewald, samtidigt som Karen antagligen på det sättet lärde sig mycket om skrivandet och skrivprocessen. Karen Ewald blev senare själv författare, hennes första roman, Unge Öjne kom på Gyldendals förlag 1911. Därefter På vej til Palestina 1913, Tider 1919 och Livet fanger 1926.

Karen Ewald flyttade till England 1912, där hon gifte sig med den engelska författaren Shaw Desmond, som hon hade mött på en Socialistkongress i Köpenhamn. De bodde i Twickenham, en stadsdel i London. Det finns dock en folkräkning från 1916 som tyder på att de i en period bodde i Köpenhamn. Noteringar både från 1939 och 1954 visar att de bodde i Twickenham. De fick två barn Jan Desmond (1913–1923) och Deirdre Desmond (1920–2008). Sonen Jan blev bara 10 år gammal.

På WorthPoint.com kan man läsa om ett arkiv med Karen Ewalds manuskript, dagböcker och brev samt hennes tryckta böcker. Här står också en del om Karen Ewalds liv:

Karen Ewald (1885 – 1954) Danish-Born Author. An Archive of Published and Unpublished Manuscript and Typescript Material. A fine collection of material by this little-known Danish author who was chiefly active in the early years of the 20th Century. She was also the wife of Shaw Desmond /…/ Associated Material An interesting balance of complementary associated material including a fine photographic portrait of Karen Ewald, a little correspondence addressed to Ewald including a 1928 letter from the Danish actor Holger Hofman, several letters from Karen to her children, and another from Karen’s mother to her. There is a 10 page manuscript (mainly in English) written to her daughter Deirdre in 1941 whilst suffering from poor health in which she recounts the sad circumstances of her infant son’s death as well as an unhappiness which seems to have grown between mother and daughter. Karen’s 1885 birth certificate is present as is a 1945 type written note (with manuscript inserions) signed by her husband, Shaw Desmond, leaving their home in Twickenham to their daughter Deirdre./…/ (worthpoint.com)

I arkivet finns ett brev från modern Emilie Ewald. Det verkar också som att Karen Ewald i en sjukdomsperiod 1941 såg tillbaka på sitt liv och åren där hon sörjde sonen, som dog 1923 bara 10 år gammal, och funderade på hur det påverkade relationen till dottern Deirdre som var omkring 3 år gammal när brodern dog.

 Shaw Desmond (1877–1960)

Shaw Desmond föddes på Irland och hette egentligen Charles Nathaniel Lowe Shaw, men började skriva under namnet Shaw Desmond 1911. Han var författare, men också spiritist och trodde på ett liv efter döden.

Findagrave.com om Shaw Desmond.

Shaw Desmond, Irish writer, lecturer, and one of the co-founders of the International Institute for Psychical Research, died Friday, December 23, 1960 in London. He was the author of more than sixty books–both novels and non-fiction–on a variety of subjects, including the paranormal, religion, spiritualism, politics, travel, and Irish history and nationalism. He was a firm believer in reincarnation and traveled worldwide as a lecturer on this and other topics. He was a staunch supporter of labor movements in Great Britain and Ireland and stood for the House of Commons as a Socialist Party candidate for the Battersea Constituency in 1910. /…/
   He returned to London and by 1911 had begun concentrating on journalism and literature as a career and adopted the nom de plume ”Shaw Desmond.” He subsequently wrote articles for many of Europes leading newspapers and journals. In that same year, he married the writer Karen Ewald (1885-1954), daughter of the Danish novelist and poet Carl Ewald (1856-1908), in London, and there and in Copenhagen, the couple resided and raised their two children–a son, who died young, and a daughter. /…/
    Mr Desmond was survived by his daughter, Deirdre. He was preceded in death by his son, Jan, who died at the age of ten, and his wife, who died in 1954. Among the many books he wrote are: The Soul of Denmark (1918); Labour: The Giant with the Feet of Clay (1921); Gods (1921); The Drama of Sinn Fein (1923); Tales of the Little Sisters of St. Francis (1929); Reincarnation for Everyman (1939) Spiritualism (1946); and Pilgrim to Paradise: An Autobiography (1951)
–Biographical sketch by William Desmond
.Note: Mr. Desmond’s son Jan was born 25 June 1913 in Dublin, Ireland and died 9 May 1924 in Twickenham, Middlesex, England. His daughter Deidre was born in Dublin on 10 June 1920 and died in Twickenham on 18 November 2008. (findagrave.com)

Det framgår av texten ovan att Karen Ewald och Shaw Desmond bodde med sina barn både i Köpenhamn och London. Det förklarar varför en folkräkning från 1916 visar att familjen bodde i Köpenhamn. Det betyder antagligen att barnen var tvåspråkiga och kunde både engelska och danska. Det framgår också av texten ovan att Shaw Desmond har skrivit en bok med titeln ”The Soul of Denmark”, men även flera böcker om spiritism. I England bodde de i Twickenham, en del av London som ofta beskrivs som en ”digterby”.

Under namnet Parsonago på flickr.com visar en engelsk konstnär och fotograf, Dawn Parsonage, en samling med gamla fotografier – ”over 10,000 found photographs, collected over 20 years”. Här finns omkring 169 bilder från Shaw Desmonds fotoalbum, där man kan få inblick i ett annorlunda familjeliv, som antagligen är påverkat av spiritismen. Lissen Ewald och Victor Kuhr förekommer på en hel del bilder liksom vad som antagligen är Karen Ewalds och Shaw Desmonds vänner.

Dawn Parsonage har också tagit bilder på det fysiska albumet, som hon har i sin ägo. Här finns även de mer traditionella familjebilderna på Karen och Shaw Desmond tillsammans med deras två barn Jan och Deirdre. Det finns bilder från åren 1911 till 1927. Man kan inte läsa alla kommentarer till bilderna, men det går att utläsa vissa danska ortnamn som Copenhagen 1914 och 1919, Valbygaardsvej 1917 och 1918, Ryvangs allé 1917 , Frederiksberg Have 1915, Rörvig 1915 och 1916 samt Fanö 1927. I England verkar Wickham Road vara en fast punkt, härifrån finns det bilder från 1919, 1921 och 1922. Det fysiska albumet ger en inblick i familjelivet även om man inte kan se alla detaljer. Det är intressant att utgångspunkten för den här släktforskningen var ett album som Rita Boswell köpte i Eastbourne England och som visar de äldre generationerna i familjen Salomon och Slomann och att detta leder fram till ännu ett familjealbum, men nu av de nya generationerna. Dawn Parsonage bilder finns på: flickr.com/photos/parsonago/albums.

När jag bläddrade igenom bilderna på det fysiska albumet fick jag även se att Karen Ewald och Shaw Desmond hade kontakt med Ellen Ewalds dotter Jytte Faber. Medan jag skrev om Jytte Faber, vars mor Ellen Ewald dog strax efter förlossningen, undrade jag just över hur mycket kontakt Jytte hade med sin mors familj. Så det var roligt att se bilden av Karen Ewald och Shaw Desmond med Jytte på Langelinie 1918.

Dawn Parsonage har skrivit texten nedan om familjen Ewald/Desmond:

The Secret World of a Spiritualist Family

I discovered the family photo album of the spiritualist author Shaw Desmond and his author wife Karen Ewald. They strongly believed in life after death, to incredibly extreme levels, sadly concluding in what could be looked at as attempted murder.

They were fascinating people, way ahead of their time. The album is full of images which could have been taken in the 1960’s. There are scenes of yoga, children being free to be themselves and all the emotions of life captured from sadness to joy – all taken between 1900-1930’s.

Karen seemed incredible, keeping her name after they married, and living with a debilitating illness. She was the daughter of the author Carl Ewald and the niece of the philosopher Victor Kuhr.

Shaw travelled the world evangelising about Spiritualism. In the album he visits a plantation in Mississippi revealing shocking images of the racial divide there.

Through newspaper cuttings and his 60 publications you can trace his journey step by step. (www.dawnparsonage.com)

Ännu en bild från flickr.com som visar ett något annorlunda familjeliv:

Deirdre Desmond (1920–2008)

Det har varit svårt att få fram information om Deirdre Desmond, Karen Ewald och Shaw Desmonds dotter. Men det verkar som hon har arbetat med att rita och måla illustrationer till barnböcker.

Det ser ut som att Deirdre var gift tre gånger, 1941 gifte hon sig med Austin G. Ellis, 1948 med Robert Wichelo och 1971 med Steven Prior. Det verkar dock inte som att hon fick några barn.

Nedan två bilder av Deirdre Desmond från albumet på flickr.com, på det ena tillsammans med den danska operasångaren Thorkild Noval.

På Worthpoint.com kan man läsa om ett arkiv med Deirdre Desmonds Illustrationer.

Deirdre Ewald Desmond – An Archive of Original 1930’s Artwork of Animal Characters For Her Children’s Story Books. A charming collection of her original artwork, around 250 pieces drawn in watercolours, pen-and-ink and pencil, with sizes ranging from 75x60mm. up to 275x375mm. Many of her drawings and stories involve her characters ”Snort” the Pig, ”Peregrine” the Penguin and ”Egbert” the Elephant as well as other miscellaneous toads, mice and woodland creatures. There are four complete mock-ups for childrens stories with the hand drawn illustrations stuck onto the pages inside (though with no story text), as well as a further book (”Peggy the Pig”) screen printed by Len Hall from drawings by Desmond. The four story book comprise: ”Clocks and Laces” in which the heroes are a toad and mouse who go on an adventure to a mysterious palace where everyone wears Regency dress /…/

There are a couple of larger watercolours (up to 275x375mm) worthy of mention – one is a view of Don Quixote crossing a bridge, another is (apparently) from ”The Jungle Book”, both of which are very well drawn. A few dated during the late 1930’s. Finally there are a group of 17 pages of typescript and pencil/crayon drawings by Desmond, all being juvenile newspapers c.1931-32 and variously titled ”Hassaniana”, ”Rumba Tidende” or ”Ugebladet”. All of the text is in Danish and appears to be family news. Her father was the Irish novelist and founder of the Institute for Psychical Research, Shaw Desmond (1877-1960), her mother was the Danish author Karen Ewald (1885-1954), and her Great-Uncle was the Danish Philosopher Victor Kuhr (1882-1948). Desmond lived with her mother, Karen Ewald, at Leicester House in Twickenham. I have not been able to trace any of her work being published. (www.worthpoint.com)

Bilder på äldre släktled – från Ritas album

Det album som Rita Boswell köpte innehåller även en del bilder av äldre släktled inom familjen Salomon/Slomann. Det finns kommentarer på baksidan som tyder på att det är Karen Ewalds dotter Deirdre Desmond, som har skrivit dem, vilket särskilt framgår av en barndomsbild med Ellen Ewald, Victor Kuhr och Karen Ewald, som har kommentaren: ”Victor 5, Ellen 6, Mor 2”. Det är dessutom med få undantag samma handstil på bilderna.

Här kommer bilder från Ritas album på personer som jag har skrivit mer utförligt om i Judiska rötter – en mosaik av min farmors släkt – familjen Slomann.

Betty Salomon (1803–1868) var Victor Salomons och Sally Slomanns storasyster. Texten på baksidan är skriven av Deirdre Desmond, och Victor Salomon är hennes gammelmorfar (oldefar).

Therese Slomann (1849 -), som gifte sig med Andreas Engelhardt, var Sally Slomanns dotter och storasyster till Carl Victor Slomann, min farmors far. Texten på baksidan är skriven med Deirdres Desmonds handstil.

Carl Victor Slomann (1853–1919) var Sally Slomanns son och min farmors far.

Personen på bilden är Vilhelm Slomann (1851–1886), som var Carl Victor Slomanns storebror. Han var bankman och blev inte så gammal. Jag har inte uppmärksammat honom tidigare. Så det blev en ny bekantskap för mig och något förvirrande att det finns två Vilhelm Slomann.

Den onkel Vilhelm, som nämns i den förklarande kommentaren, ”onkel Vilhelms onkel”, både till bilderna Carl Victor Slomann och Vilhelm Slomann, måste vara Vilhelm Slomann som föddes 1885. Han var son till Carl Victor Slomanns lillebror, Emil Slomann (1855–1904) och var direktör för Kunstindustrimuseet. Han föddes samma år som Karen Ewald och det verkar på Deirdres förklarande kommentar, ”onkel Vilhelms onkel”, som att Deirdre känner honom relativt väl. Det var han som blev referenspunkten när släktskapet förklarades.

Victor Salomon och Sally Slomann var båda söner av Wulff Salomon (1769–1842) och Sara Salomon (1786–1858). En stor del av denna historia handlar om Victor Salomons barn och barnbarn. Men några av de bilder som fanns med Rita Boswells fotoalbum handlar om Sally Slomanns barn, bland annat min farmors pappa, Carl Victor Slomann.

Som ett kuriosum – Carl Victor Slomann finns med på P.S. Kröyers tavla ”Industriens mänd”, som finns på Frederiksborg Nationalhistorisk Museum.

Översikt över de två bröderna Victor Salomons och Sally Slomanns barn och barnbarn.

Victor Salomon (1807–1875) och Caroline Salomon (1812–1887), fick tre barn:

• Henriette Salomon (1847–1922)
  •  – Barn: Victor Kuhr (1882–1948)
• Therese Salomon (1849–1926), inga barn
• Emilie Salomon (1850–1931)
  •  – Barn: Ellen Ewald (1881–1907) och Karen Ewald (1885–1954)

Ellen Ewald fick en dotter: Jytte Faber (1907–1985) och Karen Ewald fick två barn Jan Desmond (1913–1923) och Deirdre Desmond (1920–2008).

Ellen Ewalds dotter Jytte Faber fick sonen Arne Forchhammer (1934–2005).

Sally Slomann (1809–1878) och Rosalie Slomann (1820–1894) fick sex barn som nådde vuxen ålder:

• Therese Slomann (1849-…), gift Engelhardt, inga barn
• Vilhelm Slomann (1851–1886), inga barn
• Carl Victor Slomann (1853–1919)
  •  – Barn: Erik Slomann (1888–1972) Margrete Slomann (1889–1968), Aage Slomann (1891–1970)
• Emil Slomann (1855–1904)
  •  – Barn: Emil Slomann (1884–1917), Vilhelm Slomann (1885–1962), Elisabeth Slomann (1887–1936)
• Johan Slomann (1859-..)
• Hermann Slomann (1860–1929)
  •  – Barn: Rigmor Slomann (1892- ), Per Slomann (1901–1925)

Carl Victor Slomanns dotter, Margrete Slomann (1889–1968), fick två barn: min far Henrik Fogh (1918–1997) och min faster Lisbet Giese (1916–2010).

Det var svårt att få fram en bild på Vilhelm Slomann (1885–1962), men jag lyckades till sist efter en del letande.

Emil Slomanns son, Vilhelm Slomann (1885–1962), som var chef för Kunstindustrimuseet, fick två döttrar: Wencke Slomann (1918–1990) och Elisabeth Slomann (1921- ). Wencke och Elisabeth Slomann flyttade till Norge med sin norska mamma efter föräldrarnas skilsmässa. Vilhelm Slomann brevväxlade hela livet med döttrarna i Norge. Elisabeth Slomann fick två barn, och i somras kontaktades jag av dottern Anna Petch, som hade läst min blogg. Anna Petch, som är Vilhelm Slomanns barnbarn, har ärvt breven och håller på att sammanställa dem.

Efter Vilhelm Slomanns död skrev Erik Slomann om släkten i ett brev till Wencke Slomann, som var Vilhelm Slomanns dotter, Emil Slomanns barnbarn och Sally Slomann var hennes ”oldefar”. Erik Slomann skrev bland annat om Vaar Gård, där både Viktor Salomon och Sally Slomann föddes.

I ”Danske Herregårde” kan man läsa om Vaar:

Ca. 1803–04 solgte generalauditör H.J. Lindahl og birkedommer Bendix Claudi “Vaar” for 26000 rdl. til den hamborgske jöde Wulff Salomon, som forövrigt sammen med sin landsmand og trosfälle Samuel Daniel Warbürg også köbte det närliggende Kyö i Ajstrup sogn. /…/tog Salomon og Warbürg fast ophold på deres gårde./…/ der er jo ingen tvivl om at disse fremedartede mennesker har virket meget egendommeligt i den stille og afsides egn hvor de havde slået sig ned. Salomon sögte dog, så vidt man kan skönne, at akklimatisere sig på bedste måde; han levede ikke efter de ortodokse forskrifter, og skönt han lod sine sönner omskäre (der födtes ham 3 mens han var på ”Vaar”) ofrede han dog til stedets präst som om de var blivet döbte. För övrigt beholdt han kun ”Vaar” til 1809; /…/ Wulff Salomon, som derefter i en årräkke havde et bryggeri i Odense, er stamfader til den bekendte Köbenhavnske familie Slomann. (Min farmors bror, Erik Slomann, har skrivet av detta från: ”Danske Herregåde” 1920, Jylland s 383)

Erik skriver vidare i brevet egna kommentarer om Wulff Salomon och Vaar gård:

Köbet af denne gård har åbenbart for W.S., som var stor-Köbmand i Hamborg, blot väret en midlertidig pengeanbringelse da han havde bestemt sig til med sin familie at udvandre til Danmark, ti han beholdt gården i kun omved 6 år. /…/Din oldefar blev födt på Vaar gd.

I August måned i fjor gjorde min hustru Esther og jeg en lille tur til Fyn og Jylland for at besöge slägt og venner. Under vort ophold i Viborg körde vi til Vår gd. Som ligger lige syd for Limfjorden mellem byerne Nibe og Lögstör. Det er ikke et slot med tårn og spir og der hörer nu slet ikke noget landbrug til gården. I en årräkke har forfatteren Knuth Becker boet på gården. Hovedbygningen er en anselig enetages länge med höj kälder opbygget af kampesten; taget har en frontispice med et par adelsvåben. (Erik Slomanns brev till Wencke Slomann, 16 nov. 1971)  

Carl Ewald (1856–1908)

Carl Ewald är den gemensamma nämnaren i denna berättelse. Han var gift med Emilie Salomon och de fick två döttrar: Ellen Ewald (1881–1907) och Karen Ewald (1885–1954).

Efter skilsmässan från Emilie gifte Carl Ewald sig med Betty Ponsaing (1858–1943) och de fick tre barn: Lissen Ewald (1890–1957), Jesper Ewald (1893-1969) och Grete Ewald (1896-1970).

Carl Ewald hade även en relation med författaren Agnes Henningsen och de fick sonen Poul Henningsen (1894–1967). Det var dock länge hemligt vem som var far till Poul Henningsen – även om det fanns en krets av vuxna runt Poul Henningsen, som visste om det. Ovisst hur stor den kretsen var – men antagligen visste både Carl Ewald och hans fru Betty Ewald om det. Poul Henningsen själv fick dock först reda på det efter Carl Ewalds död. Möjligen var det först efter Poul Henningsens död att det blev officiellt. Man kan dock tänka sig att kretsen som kände till det blev större medan Poul Henningsen levde. Agnes Henningsen skrev inte direkt i sina memoarer, som publicerades i perioden 1941–1955, vem som var Pouls far. Men antydde det för de som antagligen hade sina aningar. Jesper Ewald skrev i sina memoarer från 1953 något som antyder att han visste. Men medan Carl Ewald levde hade han officiellt fem barn och i relationen till Poul Henningsen var Carl Ewald snarare elefanten i rummet.

Wikipedia om Carl Ewald:

Carl Ewald (født 15. oktober 1856 på Bredelykke i Gram i Slesvig, død 23. februar 1908) var en dansk forfatter, der særligt er kendt for sine darwinistisk inspirerede kunsteventyr om naturen.

Han var søn af forfatteren H.F. Ewald og Julie Caroline Oest, datter af birkedommer i Brahetrolleborg birk Nicolai Oest, og havde 12 søskende, heriblandt Theodor Ewald. Han fødtes på gården Bredeløkke ved Gram i Sønderjylland. Efter krigen 1864 flyttede familien til Nyhuse i Frederiksborg. Han blev student fra Frederiksborg Gymnasium. Han måtte på grund af sygdom opgive at tage eksamen i forstvidenskab og blev ansat som lærer på Zahles Seminarium.

Han købte senere Frederiksberg Realskole og underviste i naturhistorie ved vandringer i Frederiksberg Have.

Efter at have arbejdet som journalist ved en lokalavis i Svendborg slog han sig ned som freelance journalist i København. Han tilsluttede sig ideerne i Det Moderne Gennembrud og blev medredaktør af Ove Rodes tidsskrift København. Under mærket ”Hr. Hansen” leverede han journalistik til Politiken.

Han begyndte at skrive bøger og udgav i 1880’erne en række problembøger i tidens stil om bl.a. kønsroller og børneopdragelse og udfoldede sig i årene derefter med stor energi i snart sagt alle genrer. Han skrev historiske romaner, genfortalte danske sagn og folkeeventyr i Eventyrskrinet (1906-07) og oversatte bl.a. Brødrene Grimms eventyr til dansk (1905). I 1882 udkom hans første samling Æventyr, der blev fulgt af adskillige flere, og som er hans mest varigt populære bidrag til dansk litteratur. Næsten alle disse eventyr tematiserer naturens kræfter og illustrerer på pædagogisk vis naturhistorien og evolutionsteorien uden at gå på kompromis med humor, lune og fantasi. Eventyrerne var forsynet med tegninger af Louis Moe.

Ewald modtog i 1897 Det anckerske Legat.

Han var gift med Betty Ponsaing og far til Jesper Ewald (født 1893) og Poul Henningsen (født 1894). Denne var resultatet af en udenomsægteskabelig relation til Agnes Henningsen.(Wikipedia)

Carl Ewalds hem

Carl Ewald bodde i många år med sin familj i en stor lägenhet på Ny Kongensgade i Köpenhamn, först nummer 17 och sedan nummer 9. Familjen flyttade efter att antal år till Villa Ventegodt på Nörrebrogade 213. Därefter en flytt till Fyn, där familjen stannade i halvtannat år, innan flytten gick tillbaka till Nörrebro och Villa Ventegodt.

Jesper Ewald beskriver sitt barndomshem i sin bok Breve fra en barndom:

I Ny Kongensgade 17, hvortil jeg ankom seks uger efter min födsel, som foregik i Vordingborg, havde far en hel etage paa 1. Sal, hjörnet af Vestervoldgade ; og i det fine hus nr.9 samme gade, var der 11-12 stuer.

Fra Nr 17 husker jeg isär mors toiletbord, af skuret fyrreträ med blomstrede omhäng, jeg ved at det var smukt – og de store firkantede armstole, vi sad i omkring spisetuebordet. Far havde tegnet dem og hans svoger, snedkermester Carl Hansen i Vordingborg byggede dem. /…/ (Jesper Ewald s 24)

Der kom og gik mange mennesker i fars levende stuer, og jeg kan forstaa, der iblandt dem var en del af navnene indenfor Det moderne Gjennembrud. Hvad jeg oplevede var kun en stemning af straalende fest, ansigter, mennesker. Og far for bordenden. /…/ (Jesper Ewald s 27)

Far havde to stuer for sig selv, og sin egen dör ud til trappen og den lave, fliselagte forhal. Flöjdören ind til den fälles dagligstue havde han på begge sider beklädt med grön gulvfilt, sat op med messingsöm. Naar de döre var lukkede faldt det ingen ind at banke paa. Somme tider kom og gik far uden at tale med nogen af os. Undertiden hörde vi en svag klimpren derinde fra, saa sad han, grundende eller bedrövet, og spillede paa klaver med een finger. Telefonen, et monstrum af nöddeträ på väggen, hang derinde: den var hans private. Men naar far var borte, eller dörene stod aabne og han var blandt os, kunde vi sidde i stuerne og bruge telefonen.  (Jesper Ewald s 36)

Lissen Ewald beskriver också sitt barndomshem i sin bok Carl Ewald og hans kone:

Jeg husker saa tydelig Stuerne i Ny Kongensgade, hvor vi boede over en Bevärtning indtil jeg var ti Aar gammel. Den lyse Spisestue, med de lysblaamalade Möbler og det store Bord, hvor der ved hvert Bordben, oppe under Pladen, var en lille Lomme man kunne gemme alt muligt i, naar man legede under Bordet. Jeg husker Fars Stue hvor der alltid stod friske Blomster. Han hadede Potteplanter i Vindueskarmen. – Den mägtige Sofa, af den slags han alltid byggede selv, med Träskabe beklädt med Möbelstof, en höj Ryg og en lille Söjleräkke langs hele den överste Kant. Over Sofaen hang Chr. Clausens Porträt af Mor – som Kunstanmelderen paa Charlottenborgutstillingen havde kaldt: ”Damen med de klogtskinnede Öjne bag Lorgnetterne”. (Lissen Ewald s 9-10)

Sommetider havde vi Selskaber för Vennerne. Far havde ladet Carl Hansen bygge nogle store Armstole – 12 – til Spisestuen. Han paastod at det ödelagde Stemningen hvis man gik fra Bordet för man havde lyst. Bordet pyntede han selv – engang med en Blomst og et lille Vers ved hver Kuvert. (Lissen Ewald s 40)

Betty Ewald var utbildad lärare och arbetade 40 år på Gasvärksvejens skola. Utöver familjen bodde också två av Betty Ewalds kollegor från skolan i lägenheten. Det var Inger Johanne Riise, som kallades Riis, och Augusta Formann, en gymnastiklärare, som kallades Foer och var från Holland. Agnes Henningsen bodde också en period i lägenheten, först tillsammans med Poul Henningsen, som då var omkring ett år gammal, men senare tillsammans med dottern Esther. Efter några år flyttade Foer tillbaka till Holland och Agnes Henningsen och Riis flyttade tillsammans till en egen lägenhet på Vesterbro. Både Riis och Foer hade kontakt med familjen Ewald livet ut – bland annat firade de semester ihop.

Agnes Henningsens möte med Carl Ewalds storfamilj

I Agnes Henningsens memoarer beskriver hon första mötet med Carl Ewald på tidningen Köbenhavn’s redaktion, där han föreslog att hon följde med hem till lägenheten i Ny Kongensgade. Carl Ewald var ivrig att få presentera Agnes för sin fru Betty samt Riis og Foer, som alla hade läst hennes artiklar med stort intresse. Agnes skrev under pseudonymen Helga Maynert.

”Vi var der. Han drejede om ved et lavt hjörnehus, hvorpå der stod Ny Kongensgade. Det måtte ha ligget der i århundreder og have väret et landsted. Jeg fick også et glimt af träer. Til den anden side havde de måske en have?

Han åbnede dören og snusede: ”Vi har bevärtning i stuen, for at vi kan få öl fra fad”

Det lugtede også af bryggers, som ikke er blevet brugt länge, og der var så mörkt, at jeg kun kunne skimte trappen.

”Barnevognen er väk” udbröd han. ” Og jeg ville så gerne have vist Dem vores lille Lissen.” Han gik lige efter mig op ad trappen, og nu talte han ganske sagte. ”Herman Bang har fortalt mig om Deres tre börn. Hvis min kone ikke ligefrem spörger Dem, ti så stille med al den herlighed. Vi har mistet vores sön Munken, kaldte vi ham, fordi han havde ligget sig skaldet i nakken. Han sprällede af sundhed, fik en börnesygdom og var borte på syv dage. Og hans mor kan ikke forvinde det”

”Nej,” hviskede jeg.

Mens han tog nögle frem, remsede han op med almindelig stemme: ”Jeg har en egen indgang. Lille entré. To store stuer. Min kone residerer i tre värelser til solsiden. Fälles spisestue i hjörnet. Jeg tör love Dem, at de aldrig har set sådan et monstrum af et hjem” /…/

Jeg kunne ikke rose noget. Jeg strög erbödigt hen ad hans skrivebordsstol, der lignede en trone.

Han nikkede tilfreds. ”Her arbejder jeg, her sover jeg. Jeg laver selv möbler og hänger gardiner op. Sofaen har jeg gjort af min madras og af pakkasser, også beträkket har jeg slået på” Han vendte en stol om og viste mig hvordan. /…/

”Så kommer vi til spisestuen,” sagde han og lukkede näste dör op.

Solen strömmede ind så stärkt grönt med striber i rödt gult og brunt. Der var en hjörnesofa og kolossale länestole omkring bordet. Tänke sig måltider i så härlig en krog. Der stod lilla syrener, som dog så ud til at väre fra igår, og det virkede närmest lettende, siden de ikke var rige.

Så strömmede damerne ind, en lys fra den ene dör, to mörke fra den anden. Jeg håbede, at den unge lyse var hans kone, hun havde sportsskikkelse og et smalt raceansigt. ”Gät hvem jeg har med?” råbte Carl Ewald dem i möde.

Den mörkeste, med en moderlig figur, lorgnet og naturkröllet hår, rakte mig hånden og smilede kärligt til ham: ”Du ved jo, at jeg ikke duer til at gätte.”

”Det er Betty Ewald, min kone, som duer til alt,” sagde han. ”Det er Foer og det er Riis. Gät nu alle tre, hvem jeg har bragt med hjem til jer, hvad kan et pigebarn väre med den kuppel af en pande?”

Den anden mörke, en brun rund drengeklippet en, prikkede mig på skulderen. ”De er skuespillerinde.”

”Det var en forbier, Riis. I har alle sammen väret optagen af hende i forgårs. Nå?

”De er Helga Maynert,” sagde den unge lyse og smilede roligt til mig.

”Opfylder hun forventningerne, Foer?” spurgte Carl Ewald og svarede selv: ”Hun er jo kun toogtyve år. Riis, du springer så rask, lad kälderen bringe os öl fra fad, rigeligt. Betty, vi vil have en landlig mellemmad, tykt med ost. Jeg henter cigarer og cigaretter hos mig selv. Helga Maynert, synk ned i en länestol” /…/

Der kom store stykker smörrebröd. Öllet blev sat ind på an papbakke til hver, og det skummede, og det duggede. Vi hävede krusene på én gang og drak dybt, som Carl Ewald sagde, vi skulle.

”Ingen drink har väret så läskende, siden jeg, en hed höstdag hjemme i marken, satte folkenes lejle for munden,” sagde jeg.

”Synes du ikke lederen idag var glimrende?” spurgte den unge lyse i munden på mig.

Ordet leder kendte jeg ikke. Af Carl Ewalds svar forstod jeg, at det var en artikel af Viggo Hörup. Jeg läste jo slet ikke så sväre ting som politik. /…/

De tre damer priste lederen på hver sin ejendommelige facon. Den lille brune Riis bed vredt Carl Ewald af flere gange, men med trofast tilbedende öjne. Alle sagde de Hörup på samme smagende stolte nåde /…/

Da lederen var uddebatteret, hörte jeg mig selv sige: ”Jeg elsker nu Georg Brandes.” Og det havde jeg aldrig vidst jeg gjorde. /…/

”Skål”, Riis huggede sit krus imod mit. ”Jeg har fulgt alle G.B.’s foreläsninger, jeg har hans böger lige fra dualismen.”

”Helga Maynert,” sagde Carl Ewald, som om han kaldte mig til orden.” Hvad har de egentlig läst af Georg Brandes?”

”Nej. Nej, ingenting,” tilstod jeg. ”Men det har min mand, og hans bror, og alle deres studiekammerater, og jeg elsker Georg Brandes, bare for den måde, hvorpå de alle sammen siger hans navn.”

Stilhed.

Carl Ewald smilede undskyldende til sin kone, og hon smilede igen til ham.

De fandt mig uciviliseret. Så jeg gav mig til at fortälle om de to år på Antvorskov, hvor hovedsproget var fransk, og fristile i tre sprog havde väret min force. Jeg hörte, hvor det misklädte mig. /…/ (Agnes Henningsen, Letsindighedens gave,s 421-426)

Agnes Henningsen, som ammade sin son Tage, glömde av tiden och fick plötsligt bråttom hem. Carl Ewald följde henne en bit på väg så hon snabbt kom med tåget. Agnes tänkte tillbaka på en trevlig eftermiddag, men ångrade vissa av de saker hon sade.

Mens vi löb, så jeg op på den tavse mand, der brugte al sin kraft til at komme af med mig. Jeg skulle aldrig mere drikke to krus öl. Drengen holdt såmänd nok. Men jeg skulle ikke have optrådt som karikatur, når jeg endelig var sammen med mennesker, som passade til mig. Ak det lystige var gået af min höje blå herre. (Agnes Henningsen, Letsindighedens gave,s 427)

De blev dock vänner och Agnes Henningsen fick en nära relation både till Carl Ewald och Riis.

Carl Ewald var en flitig författare som publicerade mycket men också en livsnjutare, som såg till att få tid att umgås med familj och vänner. Han älskade sociala tillställningar, vilket man också får en känsla av när man läser om hur han inredde sitt hem. Men han drog sig också undan ibland för att få ro att skriva. Det hände att han då åkte till Vordingborg och bodde hos Betty Ewalds syster Julie Hansen och hennes man Carl Hansen, som var snickare.

Han var också förtjust i kvinnor och otrogen. Något han inte var ensam om i kretsen kring ”Det moderne Gennembrud”. Det kan inte alltid ha varit lätt för Betty Ewald.

Lissen Ewald skriver om Betty Ewald:

Om Fars elskerinder talte hun aldrig. Dem har jeg hört om af andre – bland andet Karen, til hvem Far i de sidste aar han levede fortalte meget om sig selv.

Om sit Ägteskab sa hun til mig engang, der jeg spurgte hende rent ud:

”Da vi blev gift sa Far til mig: ’Jeg vil ikke love dig at jeg aldrig kommer til at holde af andre end dig, for det kan jeg ikke holde. Men jeg kan love dig at jeg aldrig vil forlade dig – aldrig oplöse vort Hjem.’ ” /…/

Hun var et uendeligt stärkt Menneske – paa en Maade langt mere särpräget end Far var det. Hun havde sit Tyngdepunkt i sig selv, var urokkelig, ubestikkelig. /…/

Og desuden tror jeg at det trättende Skolearbejde har hjulpet hende over mange tunge Timer og Dage. (Lissen Ewald s 68-70)

Carl Ewald var dock också en person som hade relationer till kvinnor som utgick från ett intellektuellt utbyte. Både Foer och Riis var självständiga kvinnor som han hade livslånga vänskapsrelationer med, som bland annat grundade sig på diskussioner om idéer och politik. Agnes Henningsen blev, vid sitt första besök i Carl Ewalds hem, vittne till diskussionerna om Viggo Hörup och Georg Brandes. Det gjorde stort intryck på Agnes Henningsen, som var van vid att det var hennes man och hans manliga studiekamrater som diskuterade dessa saker och efter besöket hos Carl Ewald uttryckte hon en känsla av att ha hittat hem, i det hon tänkte att jag: ”endelig var sammen med mennesker, som passade til mig.”

Carl Ewalds brev till sina barn från Paris

I boken ”Breve til mine börn fra Paris” skriver Carl Ewald om upplevelser och tankar från en resa till Paris februari 1907, där han ska förbereda sig på att bli morfar. Det är Ellen Ewald som väntar barn och boken är dedikerad till Ellens dotter Jytte Johanne Faber. Han använder inte barnens riktiga namn, men jag har kommit fram till att Kämpen är Lissen, Haps är Karen, Sönnen är Jesper, Ged är Grete och Konen är Ellen.

Og hvorfor jeg er rejst til Paris.

Det kommer sig ene og alene af, at jeg nu skal til at være Bedstefar.

Husker I den Dag, Konen fortalte os det?

Saadan en Jubel der blev.

Vores Mor satte sig hen til Konen og vandede Høns og kom med sin gamle, milde Snak, at der altid skulde være et lille nyt Barn i ethvert Hjem. Og Konens Mand prøvede i al Beskedenhed paa at hævde, at Barnet da først maatte være hans og hendes og skulde være hos dem.

Men I hørte skam ikke efter saadan noget Sludder.

I skændtes i Jeres Glæde, som I aldrig har skændtes før — og det vil nu sige noget.

Om det skulde være en Dreng eller en Pige … hvem den skulde ligne … hvad den skulde hedde … hvem der skulde pusle den, naar dens Mor ikke kunde … hvem der skulde køre med den.

Kæmpen slog fast, at hun vilde tegne et Billede af den om Ugen. Mindre kunde ikke gøre det. Sønnen skød Maven frem i Følelsen af den kommende Onkelværdighed. Haps sad med skinnende Øjne og udmalede sig selv som fausse mère med Barnevogn paa Østergade … hun vilde til Byen straks i Eftermiddag og købe sig en glat Ring, for at Folk rigtig skulde tro, Barnet var hendes eget.

Og lille Ged listede sin Syæske frem og begyndte med rynket Pande at sy Børnetøj. Hun er nu til alle Tider et Handlingens Fruentimmer.

Det var en god og en lystig Komedie. /…/

Og selv om man klarede sig ved det grønne Bord som Far, kan man overmaade godt falde igennem som Bedstefar.

Enhver ordentlig Mand kan naturligvis være Far. /…/

Med en Bedstefar er det en ganske anden Sag. /…/

For ham gælder sandelig ingen som helst Undskyldning. Og der er ingen som helst Grænse for, hvad man kan forlange af ham. /…/

KÆRESTE Børn … hvad er det dog for Breve, jeg faar fra Jer til Morgen?

I skriver, at Konen er syg, men der er ikke saa meget som en Antydning af, hvad hun fejler. I gaar paa Tæerne og taler sagte … vores Mor skriver, at hun tror bestemt, hun kommer over det.

Hvor naar i Verden er jeg da bleven et Menneske, som ikke kan taale at høre Sandheden?/…/

I Morgen tidlig er jeg paa Pletten, saa snart Posthuset lukker op.

Saa er der Brev, at I har ængstet Jer selv og mig til ingen Nytte. /…/

Aa, Børn, Børn, at hun er død …

Nu sætter vi en ny Stol paa hendes Plads … en lille Stol … den skal staa mellem hendes Mands og min … Og saa holder vi bare fastere sammen end nogen Sinde …

Jeg rejser nu med Firetoget … (Carl Ewald: Breve til mine börn, finns på: danmarksbreve.kb.dk)

Jag kan inte låta bli att fundera på hans reaktion på första brevet om att Ellen är sjuk. Han tog inte tåget direkt hem till Köpenhamn utan vandrade runt en hel natt, orolig och rastlös och hoppades på att allt ändå skulle ordna sig. Kanske är det en mänsklig reaktion. Men det kan också verka konstigt att åka till Paris långt bort från familjen just när man ska bli morfar. Kommer då att tänka på att han tyckte att Betty skulle föda barnen i Vordingborg medan han var kvar i Köpenhamn. Kanske var det något med livets realiteter som skrämde honom. Han hade ett starkt behov av eget utrymme och hade en egen avdelning i lägenheten, där barnen inte vågade gå in. De fick snällt vänta till Carl Ewald öppnade dörren in till den del av lägenheten där resten av familjen bodde. Det var Carl Ewald som bestämde när han var tillgänglig för barnen. Jesper Ewald uttryckte det som när ”dörene stod aabne og han var blandt os”. Carl Ewald skriver att en far kan ursäkta sig med arbete och andra plikter, men för en morfar ”gælder sandelig ingen som helst Undskyldning. Og der er ingen som helst Grænse for, hvad man kan forlange af ham.”

Som ett litet kuriosum – i Breve til mine börn berättar Carl Ewald att han kom i kontakt med några fransmän i Paris och i ett försök att berätta om Danmark, radar upp olika kända danskar:

/…/ og jeg maa til at fortælle om mig selv.

Med Danmark kommer jeg naturligvis ingen Vegne. Jeg stikker dem Thorvaldsen ud … H. C. Andersen … Finsen … (Carl Ewald: Breve til mine börn, finns på: danmarksbreve.kb.dk)

Carl Ewald var i Paris i februari 1907 – och Niels R. Finsen fick Nobelpriset 1903.

Carl Ewald var dock inte morfar särskilt länge, han dog i februari 1908 – ungefär ett år efter Ellens död.

Lissen Ewald om Carl Ewalds sista dagar i livet:

De sidste halvandet Aar Far levede var han syg. Vi boede i en skummel Villa i Udkanten af Charlottenlund. Han var helt forandret – alting var anderleders. Men jeg tänker i Grunden aldrig på den Tid. Jeg har det som alle Söndagsbarn, jeg husker mest de glade Ting og glemmer de tunge.

Kun husker jeg den allersidste Dag, han levede … en mörk. Sur Februardag. Han laa i sin Seng og talte om Foraaret som snart kom … om alt det, han skulde til Sommer naar han blev rask. Og saa sang han, häst og lidt falsk som alltid. ”Kom Maj du söde milde…”.

Om Natten döda han. (Lissen Ewald s 56)

Lisbeth, Lissen, Ewald (1890–1957)

Lissen Ewald utbildades på Konstakademin i Köpenhamn och var också på studieresor till Paris och London. Hon blev målare och illustratör. Hon gifte sig 1914 med målaren Povl Jerndorff. De skilde sig dock 1929, efter 15 års äktenskap. Lissen hade någon gång i perioden 1932 till 1936 en relation med norrmannen Erik Kristian Schive Lærum och de fick en dotter.

Lissen Ewald skrev om sig själv i boken Carl Ewald og hans Kone:

En Dag da Far morede sig med at gaa omkring i sine Stuer og pege med sin Pibespids paa forskellige Möbler og Sager som han testamenterade sine Börn: ”det skal Jesper ha — det dér skal Grete ha –” fulgte jeg ham i hälene og spurgte tilsidst: ”Jamen hvad skal jeg ha?”

”Du?”  sa Far – ”Du skal ingenting ha. Du har dit Humör. Du kommer ikke at behöve Ting.”

Jeg begriper ikke at et Menneske kunde se saa langt som han kunde.

Naar jeg husker min Barndom og Far som jeg gör, saa helt uden komplekser af nogen Art, tror jeg det kommer af at der aldrig blev lagt Märke til mig. Jeg tror at jeg var den af hans Börn der interesserede ham mindst. Muligvis for at jeg ligner ham saa meget, og ogsaa fordi jeg – indtil jeg kom i Lömmelalderen – var saa nem. Mor har fortalt mig at jag var det nemmeste Barn hun havde haft med at göre. (Lissen Ewald s 34–35)

När man läser hennes bok får man intryck av att Lissen är en lättsam person och hade många vänner. Familjen Desmonds foto-album vittnar också om att Karen Ewald och Lissen Ewald umgicks och trivdes tillsammans även i vuxen ålder.

Efter Carl Ewalds död 1908 flyttade familjen till en ”Villakvist paa Skt. Knudsvej”, och Karen flyttade med.

Lissen Ewald skrev:

Vi fire Börn gik alle vore egne Veje. Grete og Jesper gik endnu i Skole, jeg först på teknisk skole og senere på Akademiet, og Karen havde faaet er Stilling i Magistraten. /…/ Jesper og jeg forgudede og tilbad Karen og fand på Tusinde Ting at gläde hende med – uden at Karen i övrigt rörte en Finger for at opnaa al denne Kärlighed. Men hun drillede os – spillede paa voer aabne Hjerter og iagtog saa interesseret Virkningen – baade paa sig selv og os” (Lissen Ewald s 58–59)

Lissen Ewald skrev om modern, Betty Ewald, som lyckades skapa feststämning i lägenheten på Skt. Knudsvej, även om hon hade en svår tid efter Carl Ewalds död.

Men trods Mors Träthet hjemme var det alligevel et Hjem. Om Söndagen blomstrede hun altid op, og saa samledes alle mine Kammerater – isär da jeg gik på Akademiet – til Aftensmad. Der kom mange. Mor sad og straalede for Enden af det lange Bord – alltid trivedes hun mellem unge – alle var de unge glade for hende. Naar Victor Kuhr kom – og Kaj Bendix – blev der spillet og sunget. ” (Lissen Ewald s. 62)

Jesper Ewald skrev också om Victor Kuhr, som började komma till barndomshemmet samtidigt med Ellen och Karen:

Der var altid gäster i huset. Med sine to dötre af förste ägteskab havde far også overtaget Victor Kuhr, deres fätter. Han kom som ung cand.mag., hyggelig, meget forsigtig. Vi holdt af ham, for han var barnslig som vi unger.  (Jesper Ewald s 74)

Man kan läsa om Lissen Ewald i Weilbachs Kunstnerleksikon , som finns tillgänglig på kulturarv.dk:

Genealogy Ewald, Lisbeth (Lissen), 1890-1957, maler. *30.11.1890 i Vordingborg, ?5.3.1957 i Kbh. Forældre: Forfatteren Carl E. og Betty Ponsaing. ~15.5.1914 i Kbh. med maleren Povl Jerndorff, *31.12.1885 smst., ?8.11.1933 smst., søn af maleren August Andreas J. og Betty Marie Charlotte Vilhelmine Matthison-Hansen. Ægteskabet opl. o. 1930. Biography Lissen Ewalds motivkreds bevæger sig i oliemalerierne inden for figurkompositioner, portrætter, interiører og landskaber. Farveskalaen er enkel, karakteristisk i Landskab fra Halland, hvor stærke, grønne farver i vegetationen sættes op mod det øvrige landskabs sarte rødlige, blågrå og hvidblå nuancer. I et senere billede, Selvportræt, fremhæves ansigtets træk af en stor solhat. Koloritten er her varmere, og kraftige penselstrøg betoner det stoflige. Portrættet virker moderne i sin holdning til virkeligheden, og det næsten samtidige Selvportræt, udstillet på Charlottenborg i 1944, er et modernistisk billede, hvor figurens linier og rummets genstande bryder billedfladen op. Ud over maleriet beskæftigede E. sig med kunstindustri, især batikarbejder, udformet som vægtæpper, rullegardiner o.a. Figurerne i de trykte stofbaners motiver kan have religiøse undertoner, mens skikkelserne i andre emner synes at stamme fra fantasiens og eventyrets verden. Fælles for motiverne er et symbolistisk inspireret formsprog, ofte med et orientalsk præg. Stilen er lineær, stiliseret og dekorativ, holdt i bl.a. kølige mørkegrønne, gule eller varme røde og grønne toner. Education Malerlærling; forb. til Kunstakad. på Tekn. Sk., Kbh. (Holger Grønvold); Kunstakad. Kbh. (væsentligst under Rostrup Bøyesen) til sommeren 1913. Travels Paris 1920; London 1926-27; Sverige om sommeren. Artworks To små svenske piger (udst. 1913); Landskab, Kullen (udst 1913); Landskab fra Halland (1913); Portræt af frk. Marie Ponsaing (udst. 1923); Selvportræt (1943); Selvportræt (udst. 1944); batik-arbejder i Kunstindustrimus. (Weilbachs Kunstnerleksikon, kulturarv.dk, Kulturministeriet)

Lissen gifte sig 1914 med Povl Jerndorff (1885–1933), som kom från en konstnärssläkt. I texten nedan nämns konstnären J.A. Jerichau som har en utställning på Louisiana fram till mars 2022.

Weilbachs Kunstnerleksikon om Povl Jerndorf:

Genealogy Jerndorff, Povl, 1885–1933, maler. *31.12.1885 i Kbh., d. 8.11.1933 smst., begr. smst. (Vestre). Forældre: Maleren August Andreas J. og Betty Marie Charlotte Vilhelmine Matthison-Hansen. ~1° 15.5.1914 i Kbh. med maleren Lisbeth (Lissen) Ewald, *30.11.1890 i Vordingborg, d. 5.3.1957 i Kbh., datter af forfatteren Carl E. og Betty Ponsaing. Ægteskabet opl. ~2° 1.2.1930 i Kbh. med Gudrun Elisabeth Margrethe Sommer Rasmussen, *4.12.1901 smst.,d. 12.4.1979 smst., datter af maskinm. Rasmus Frederik R. og Karen Olivia Margrethe Rasmussen. Biography Povl Jerndorff sluttede sig tidligt til en gruppe af unge kunstnere, der med udgangspunkt i Niels Larsen Stevns’ og Oluf Hartmanns ekspressive figurmaleri besjæledes af høje idealer og et religiøst betonet syn på kunsten og kunstnerens kald. Sammen med J.A. Jerichau, Ivar Rosenberg og Stefan Viggo Pedersen blev J. inspireret af kunsthistorikeren Vilhelm Wanschers lære om den store italienske figurkunst. Men inspirationen fra højrenæssancens og barokkens mestre kombinerede J. i sine modne værker med kubismens og ekspressionismens ønske om forenklede former og en sammentrængt, undertiden klaustrofobisk virkende fladebehandling. I de mytologiske billeder og heroiske figurkompositioner viser J. i farve- og formopfattelse et tydeligt afhængighedsforhold til den tidligt afdøde J. A. Jerichau. Forsøget på at kombinere den personlige, højdramatiske figurstil med en konstruktiv billedopbygning lykkes dog ikke altid. Mindre spekulativ i sin tendens og knapt så viljebetonet er en række mindre landskaber, hvor naturindtrykket omsættes i en kontemplativ fordybelse i motiverne. Education I malerlære; dimitt. fra Harald Foss’ tegnesk. og Tekn. Sk.; Kunstakad. Kbh. (Frants Henningsen og Viggo Johansen) okt. 1904-foråret 1910; deltog en sommer i freskoudsmykn. af Viborg Domk. under Joakim Skovgaard. Artworks Portræt af redaktør Emil Høffding (1911); Loke og Sigyn (1914, Eckersberg Med.); Landskab med mølle (1914, Malmö Mus.); Livets skabelse (1917); Mytologisk scene (1918, Storstrøms Kunstmus.); Paris’ dom (1918); Venus’ fødsel (1919); Kampscene fra Iliaden (1919-20); Figurudkast (1928, Storstrøms Kunstmus.); Sakuntala (1930). (Weilbachs Kunstnerleksikon, kulturarv.dk, Kulturministeriet)

Lissen Ewald och Povl Jerndorff skilde sig 1929 efter ett 15 års långt äktenskap, som dock förblev barnlöst. Både Lissen och Povl inledde därefter nya relationer och båda fick barn.

Lissen Ewald fick en dotter med Erik Lærum, som hon hade en relation till någon gång i perioden 1932 till 1936, de var dock aldrig gifta. Erik Lärum (1903–1985) var gift med Ulla Andrea Pers från 1928 till 1932. Enligt en folkräkning från 1930 bodde Lissen Ewald tillsammans med Erik Lärum och hans fru och deras nyfödda barn på Platanvej i Köpenhamn. De står alla fyra som ”inlogerende familie” hos Eigil Gottlieb Pers, som var storebror till Ulla Andrea Pers och husfader i hushållet. Ulla Andrea Pers var balettdansös och möjligen var det Lissen och Ulla som från början kände varandra. Erik Lärum gifte sig 1936 med Tove Lärum och de fick två barn.

Erik Lärum, som var född i Norge, var medlem av det danska nazistpartiet 1940 till 1941 och han stred på tyskarnas sida i kriget under åren 1943 till 1945. Efter kriget dömdes han till fyra års fängelse.

Lärum var också ”fungerende landsungdomsfører i Danmarks Nationalsocialistiske Ungdom (NSU)”. Wikipedia skriver om detta:

Lærums popularitet blev efterhånden problematisk for partiet. Efter to måneder som ungdomsfører løsrev han NSU fra partiet og gjorde det selvstændigt under partiføreren. Medlemmerne skulle betale kontingent direkte til NSU. Lærum aftalte samtidig med besættelsesmagten, at dens tilskud til NSU nu skulle gå direkte til NSU og ikke via DNSAP først. DNSAP’s fører, Frits Clausen, var ikke glad for situationen.

I sensommeren 1941 ragede Lærum også uklar med C.F. von Schalburg, der var i Waffen-SS. Lærums dage i DNSAP var talte, og den 6. september 1941 meldte han sig ud af partiet. Tre dage senere blev han officielt ekskluderet. (Wikipedia)

Det har inte varit lätt att få fram information om Lissen Ewalds dotter, men efter en del letande kom jag till sist fram till en folkräkning från 1940 där det framgår att Lissen Ewald bodde tillsammans med sin dotter Kirsten Ewald, som föddes den 10 februari 1933. De bodde på Sundholmsvej i Köpenhamn och Lissens yrke beskrivs med orden ”malerinde, p.t. socialhjälp”. I de olika släktträd som finns med Lissen Ewald är uppgifterna om hennes dotter anonymiserade. Det står inga årtal för när hon föddes, och namnet återges ofta som NN. Så det är endast i denna folkräkning från 1940, som jag hittade uppgifter om henne. Det kan vara slumpen – det är väldigt olika hur mycket man hittar om olika personer. Men det kan också bero på att dotterns far var nazist och kämpade på tyskarnas sida under andra världskriget. Att man på något sätt ville skydda barnet från kopplingen till nazismen. Det finns dock ett släktträd på faderns sida, där det framgår att Kirsten Ewald blev gift med en Christensen, och kom att heta Kirsten Christensen. I släktträdet står det dock endast efternamnet dvs Christensen, född Ewald.

Povl Jerndorff gifte om sig 1930 och sonen Klaus Jerndorff föddes 1932. Povl Jerndorff dog 1933, året efter sonens födsel.

Wikipedia om Povl Jerndorff:

Jerndorff er en dansk kunstnerslægt, der føres tilbage til degn i Nørre Næraa Sogn Mads Lund, hvis børn kaldte sig Jerndorff efter deres moders første mand, degnen Peder Jerndorff i Nærå./…/

 Povl Jerndorff blev gift 1. gang 15.5.1914 i Kbh. (b.v.) med maler Lisbet (Lissen) Ewald, født 30.11.1890 i Vordingborg, død 5.3.1957 i Kbh., d. af forfatter Carl E. (1856–1908) og Betty Ponsaing (1859–1943). Ægteskabet opløst. Gift 2. gang 1.2.1930 i Kbh. (b.v.) med Gudrun Elisabeth Margrethe Sommer Rasmussen, født 4.12.1901 i Kbh. (Jacobs), død 12.4.1979 på Frbg., d. af maskinmester Rasmus Frederik R. (1869–1918) og Karen Olivia Margrethe Rasmussen (1869–1956). Povl Jerndorff var fader til pianist og organist Klaus Jerndorff, født 16. sept. 1932, gift med Birgitte Greve, født 9. august 1942. Sammen har de sønnen grafisk designer Michael Jerndorff, født 1. august 1969, gift med Anne-Mette Nortvig.

Lissen Ewalds bok Carl Ewald og hans kone publicerades 1946, då Lissen var omkring 56 år. Boken är i första hand en hyllning till fadern och som en kommentar till faderns död skriver hon:

Hösten är en dejlig Tid for et Menneske, hvis tidige Foraar har väret saa solbeskinnet som mit. Og det var Far der leverede Solskinnet. (Lissen Ewald s 57)

Lissen skriver dock också en del om modern, Betty Ewald, som de sista åren av sitt liv bodde på Godthåbsvej tillsammans med hushållerskan Kathrine Germansen. Lissen skriver att hon nu på ålderns höst förstod modern mycket bättre, inte minst efter hon själv fick barn, och hon först efter moders död 1943 förstod hur mycket hon hade betytt:

I alle disse aar passede Mor sin Skole -. I 40 Aar var hon Lärerinde ved Gasvärksvejens Skole, og hun elskede sit Arbejde saa höjt, at hun ligesom gik lidt i Stykker for en Tid da hun blev nödt til at ta sin Afsked. /…/

De allersidste Aar av sit Liv – hun blev 83 Aar gammel – sad hun helst inde. Grete havde foräret hende en Rullestol som Kathrine heltemodigt skubbered rundt paa Fredriksberg, men hun bröd sig ikke om at komme ud. Hun sad i sin Stol – som alltid ret op og ned – (jeg har adrig set Mor läne sig tilbage i en Stol – ) og strikkede, eller betragtede nogle smaa Buketter jeg sommetider plukkede til hende. I timevis kunde hun granske disse Buketter, og sommetider ringede hun og sa – :

”Nu ved jeg hvad den lille blaa Blomst med de fligede Blade er for en -.”

Nu er hun död.

Först meget sent i mit Liv, först da jeg selv havde et Barn, gik hun op for mig i hele sin Välde. Först nu forstaar jeg hende helt, forstaar hendes store Betydning for Far og for os, hendes Börn. Og jeg opdager til min egen Forundring at jeg behöver hende – mer end jeg nogonsinde har behövet et Menneske.

Naar Livet sommetider snurrer rundt med mig som et vissent Blad i en Hvirvelvind, föler jeg Trang til ligesom at gribe for mig med Händerne for at holde Ligevägten. Og saa savner jeg hende saadan.

Da hun döde mistede jeg det eneste Menneske for hvem det var en livsvigtig Sag om det gik mig godt eller skidt.

Og det föles meget tomt. (Lissen Ewald s 68, 74–75)

Lissen Ewald samarbetade med Anna Roslund, en svensk författare, som bodde i Danmark. Lissen Ewald illustrerade Anna Roslunds barnbok Katthistorier, som kom 1924. Anna Roslund var syster till Nell Walden och kände också den tyska konstnären Gabriele Münter, som 1917 målade hennes porträtt. Gabriele Münter ställde ut på Louisiana 2018.

Wikiwand om Anna Roslund:

Hilda Anna Hedvig Elisabeth Roslund(-Aagaard), född 3 mars 1891 i Karlskrona, död 8 mars 1945 i Köpenhamn begravd i Landskrona, var en svensk författare och gymnastikdirektör. Hon var gift med läkaren Carl Gustav Budde-Lund (1877–1940) i Köpenhamn och från 1922 med konstnären Carl Trier Aagaard.

Anna Roslund växte upp i en prästfamilj i Skåne. Hennes föräldrar var prästen Frithiof Roslund (1852-1933) och Hilda Wendela Smith (1861-1947), som kom från en förmögen och inflytelserik skånsk köpmansfamilj. Morfadern Carl Smith var grosshandlare och redare i Trelleborg. Anna Roslunds syster var konstnären, konstsamlaren och författaren Nell Walden (1889-1975). Via Walden lärde Anna Roslund känna den tyska konstnären Gabriele Münter som vistades i Skandinavien under det första världskriget. Münter målade 1917 ett porträtt av Anna Roslund som idag finns i New Walk Museum & Art Gallery, Leicester.

Anna Roslund gav på svenska ut Den fattiges glädje (1915), Miniatyrer (1923), barnboken Katthistorier (1924, med illustrationer av Lissen Ewald) och Guldkorset (1925). Vejen ender ved Havet: Fortælling fra Skaane publicerades på danska 1945. (wikiwand.com)

Nell Walden, som var Anna Roslunds syster, har haft stort inflytande på konsten i Sverige. Hon målade själv, men var också en stor konstsamlare. Lissen Ewald är nämnd på Nell Walden’s wikipediasida.

Wikipedia om Nell Walden:

Under första världskriget arbetade Nell Walden på uppdrag av tyska myndigheter som översättare och journalist. Hon försåg ett flertal svenska dagstidningar med såväl tysk propaganda som kulturnyheter och reseberättelser. Inkomsterna från dessa uppdrag gjorde att hon kunde bygga upp en betydelsefull konstsamling. /…/

I samband med öppnandet av Moderna museet i Stockholm 1958 donerade Nell Walden omkring fyrtio verk av betydande modernistiska konstnärer såsom Alexander Archipenko, Gabriele Münter, Oskar Kokoschka och Sigrid Hjertén. Staden Bern fick 1967 en stor donation med egna konstverk och verk ur hennes samling. Landskrona museum fick med början år 1970 en rad omfattande donationer ur Nell Waldens samlingar samt ett stort antal egna verk, hennes arkiv och bibliotek. Åren 1986-2013 visade Landskrona museum i en permanent utställning verk av Nell Walden tillsammans med verk av andra konstnärer från kretsen kring Der Sturm, liksom dokument från tiden. Hon är även representerad Nationalmuseum och Moderna museet i Stockholm. Mjellby konstmuseum producerade 2015 utställningen Nell Walden & Der Sturm som sedan vandrade vidare till Øregaard museum i Danmark och Landskrona museum. /…/

Nell Walden tilldelades 1967 Kungl. Vasaorden, 1968 fick hon Förbundsrepubliken Tysklands ”Verdienstkreuz 1. Klasse” och 1970 fick hon silvermedalj och blev hedersmedlem i Accademia Internazionale Tommaso Campanella, Rom. (Wikipedia)

Jesper Ewald (1893–1969)

Jesper Ewald blev författare och journalist – men översatte också en hel del, bland annat Kiplings Djungelboken. Jesper Ewald gifte sig med Andrea Kristine Jensen och de fick 1921 dottern Lissen Lotte Ewald. Familjen bodde vid en folkräkning från 1930 på Nörregade i Köpenhamn. Dottern var då 9 år gammal.

Dansk Biografisk lexikon om Jesper Ewald:

Jesper Ewald, Jesper Carl Ewald, 24.12.1893-30.8.1969, forfatter, journalist. Født i Vordingborg, død i Kbh., begravet i Roskilde. Efter studentereksamen 1912 studerede E. en kort tid medicin, men forlod studiet til fordel for en friere tilværelse som korrekturlæser, oversætter og journalist. 1918–32 helligede han sig helt journalistikken som medarbejder ved København, B.T., de Ferslewske Blade, samt Politiken hvori han senere vedblev at skrive bl.a. under det pseudonym – Peberfuglen – han også anvendte som forfatter af en lang række dramatiske radio-humoresker. Han virkede desuden som oversætter, forlagskonsulent samt medarbejder ved forskellige tidsskrifter, fx Motor. Sit forfatterskab indledte han 1917 med en biografi af ”Jack London”. Det omfatter romaner, fortællinger, rejsebøger, humoreske-samlinger og festskrifter om erhvervsvirksomheder. Med sin Gustav Wied’ske misantropiske humor og sin københavnske radikale ironi – der ikke udelukkede en vis sentimentalitet – følte han sig stærkt knyttet til sin oprindelse og baggrund. Det viste sig bl.a. i ”Den Lille”, 1926, en slags sidestykke til den bog – Min lille Dreng – hans far skrev om ham. Sin far og forholdet til ham skildrede han senere i ”Breve fra en barndom”,1953. Det viste sig også i erindringsromanerne ”De grønne Aar”,1945, og ”De rige Aar”,1947. E.s mest ærgerrige præstation som skønlitterær forfatter er romanen ”Krigen over Proxima”, 1943. Et udvalg af hans novellistik er ”Lundquist og Elvira”, 1944. Et udvalg af sin essayistik udgav han i ”Den lyse Nat”,1947.

Forældre: forfatter Carl E. (1856–1908) og Betty Ponsaing (1859-1943). Gift 15.5.1919 med Andrea Kirstine (Nøtter) Mejler, f. Jensen, født 28.2.1892 i Brædstrup, død 10.6. 1976 i Gl. Holte, d. af manufakturhandler Anders Peter J. (død 1921) og Rasmine Kirstine Andersen (død 1894). (biografiskleksikon.lex.dk)

Lissen Ewald skrev om sin bror i Carl Ewald og hans Kone:

Jesper var jo Sönnen, og et besynderligt Barn var han.

Han gick meget for sig selv. Engang forsvandt han i Dage, og viste sig kun ved Maaltiderne. Han havde oppe på Loftet fundet en Rulle grönt Gulvfilt, og syede sig af dette de flotteste Ivanhoe-Rustning – med Vizir, Snabelsko og alt til Faget henhörende.

Da han var färdig iförte han sig den og stillede sig op i Krog i af Fars stue. Far opdagede ham ikke straks, han stod ved sin Pult og skrev, og Jesper stod indeni Rustningen og mälede ikke et Ord.

Da Far endelig fik Öje paa ham vidste han ikke sine levende Raad. Jesper ventede saa avgjort noget af ham. Han klappade ham på skuldrene og roste ham, og da Jesper forsvandt for at afföre sig sin Pagt, gik Far ind til Mor og sa bekymret: ”Tror du drengen blir Skräder?” (Lissen Ewald s 35–36)

Jesper Ewald, som gick på Emil Slomanns skola, beskriver i sin bok Breve fra en barndom sig själv, på ett sätt som påminner om Lissens beskrivning ovan:

Som dreng, helt ind i skoleaarene, gik jeg tavs omkring, som en let blodfattig Uffe hin Spage. Sagen er, véd jeg nu, at jeg oplevede saa meget, koldt og varmt, og havde ikke ord for det. Et pigebarn, Esther, som far ogsaa havde givet plads i sit karavan-serai af et hjem – hun var datter af Agnes Henningsen og hendes förste mand – holdt jeg meget af, men fik det aldrig sagt. En af mine barnepiger sagde: – Den dreng blir enten idiot eller professor! Naa, lykkeligere end en del af mine samtidige undgik jeg begge skäbner, men jeg forstaar spaadommen. Seks aar gammel fik jeg Viggo Stuckenberg som dansklärer i Emil Slomanns skole. Dér sad jeg nede i klassen og holdt usigeligt meget af ham – som döde et halvt aar senere. Men i mig lever han endnu. Han var saa smuk. (Jesper Ewald s 29)

Jesper ger i sin bok med barndomsminnen uttryck för att det inte alltid var så lätt att vara ensam pojke bland alla systrar. Även om han som barn inte visste om det hade han en halvbror, Poul Henningsen, som föddes 1894 och därmed nästan jämngammal. Som helt små bodde de tillsammans, men efter en tid flyttade Poul Henningsen till Vordingborg, där han bodde hos Bettys syster och hennes man, Julie och Carl Hansen. Jesper Ewalds moster och onkel blev Poul Henningsens fosterföräldrar.

Jesper Ewald har i sin bok ett helt kapitel om Vordingborg:

Hos mors söster, som var gift med snedkermester Carl Hansen i Vordingborg, og hvor vi lod os föde efter fars ordre, havde familjen Ewald et depot: Her anbragte han kone og börn, sommetider sig selv, naar det vad paakrävet. Poul Henningsen tilbragte flere barndomsaar i snedkerhjemmet og kom til at elske sine plejeforäldre. Da min moster var död og Carl Hansen sad ensom og trist tilbage, betalte Poul al hans gäld og gav ham fred.

Gu’mor, som vi kaldte min moster, havde et stort altfavnende varmt hjerte, en rap käft og en evne til at skabe hjem og hygge, man själden ser mage til. Jeg tog derned, eller blev sendt der ned, naar en söster havde skarlagensfeber og jeg skulde bringes uden for smitte, naar jeg pludselig längtes, naar det i en eller anden ferie var praktisk. En enkelt gang sprang jeg paa min cykel i min ungdomsfortvivelse og suste derned, ikke just ädru, med rygende medvind: de 93 km paa seks timer. (Jesper Ewald s 46)

Jesper Ewald riktar i sin bok ett tack till ”distriksläge Fog i Vordingborg”, som var min farfars far, Frederik Fogh:

Jeg fik difteritis under et ophold dernede, og samtidig var der kolera i Hamburg. Det snakkede Carl Hansen om, med gru og rädsel, saa det löd helt ind til mig. Jeg blev bange for smitte og död; förste og eneste gang i mit liv, jeg har frygtet döden. Hvad skulde jeg göre? Bede til Vorherre kunde jeg ikke, for på det punkt var jeg vaccineret.

Men Gu’mor var troende, og jeg fik den idé, at det måske ville hjälpe, hvis hun sagde Gudvelsigne dig. Det gjorde hun, og jeg kunde sove.

Der var inge difteri-vaccine dengang, ihvertfald ikke i Vordingborg, men distriksläge Fog tog et rör og sugede min hals ren – ganske som rektor i Kiplings Stilk &Co. Da jeg tilfulde forstod, hvilken heltebedrift denne provinsläge havde övet for at frelse mit liv, var han död; jeg fik aldrig takket ham. (Jesper Ewald s 48)

Jesper Ewald skriver bara några få gånger om Poul Henningsen, och vid étt av dessa tillfällen ger han en ledtråd till vem som är Pouls far. Det sker i samband med att han beskriver Betty Ewalds liv efter Carl Ewalds död – och berättar vilka gäster, som kom på besök i hennes hem:

Ja, hjemme var et värre butleri, men der stod skönne möbler fra fars tid i det, og der kom sjove, betydelige mennesker, som snakkede, spillede og sang. Jeg husker Kaj Bendix, Rigmor Stampes sön, som heroisk bar fölgerne af sin börnelammelse, Johan Thomas Skovgaard, hvis humör sprängte alle grundtvigianske skranker, naar han var oppe. Sommetider kom Poul Henningsen, gerne med sin träkharmonika. Sad lidt, sagde ikke stort, men gjorde dog på sin vis stuen levende. Han var en fölsom dreng, särt blufärdig. Nu husker jeg hans harmonikaspil, som jeg husker fars ensomme klimpren paa klaveret. (Jesper Ewald, s 103).

Den sista meningen med kommentaren om Poul Henningsens sätt att spela harmonika: ”Nu husker jeg hans harmonikaspil, som jeg husker fars ensomme klimpren paa klaveret”, kan ses som ett sätt att antyda att Carl Ewald var Pouls far – utan att skriva det rakt ut.

Jesper skriver vidare om de gäster som kom på besök till moderns hem efter faderns död och berättar om Lissens man Povl Jerndorff, som han tyckte mycket om:

Bland de faste gäster var också Jean Gauguin, han sagde otrolige ting med ukonfirmeret gläde; /…/ og isär maleren Povl Jerndorff – jeg tror ikke, jeg har elsket nogon ven, som jeg elskede ham. Saa ren af sind, saa utroligt uvidende om alt det, vi andre, bittert, véd; saa stärk i sin svaghed. Naar han spillede violin fik han sagt alt det, han ikke ejede ord for, blev stor og vidunderlig. /…/

Povl Jerndorff havde ingen anelse om, hvad han betöd for mig, og det er godt. Nu er han död og jeg kan tale frit: Skönt jeg var en sorglös själ, alltid gjorde glade dumheder og lavede utallige numre – hvorom kun lidt er fortalt her, for boken skal ikke udarte sig til en anekdotesamling – der sad en kold klat i mig. Povl smeltede den. Ved sin renhed, sin säre styrke, sin tro. Jeg fölte mig som en vaabenbroder. Betingelseslöst, uden en sekunds eftertanke, var jeg for ham, hvad jeg kunde väre. Det var irrationelt og vidunderligt. De ting og mennesker, han holdt af, levede i en tryllekres sammen med ham. De mennesker som svigtede ham, kritiserede ham surt, begik helligbröde.

Han holdt saa meget af mor og var söd imod hende. Derved hjalp han mig til at forstaa mor bedre. Man maa, som jeg, tänke i mennesker, gi fanden i ideer og ideologier, for helt at fatte det. Senere, da jeg blev gift, gentog det sig: De mennesker, som forstod min kone og min unge, accepterede jeg rent uvilkaarligt. (Jesper Ewald s 103–104)

Både Jesper och Lissen Ewald hyllar sin far i sina böcker. Man förstår att han har betytt mycket för dem. De berättar också båda att Carl Ewald i slutet av sitt liv hade en nära relation till deras halvsyster Karen Ewald. För Lissen blev det en positiv utveckling när Karen började komma till familjen. Karen och Lissen kom bra överens, Karen bodde kvar hos familjen även efter faderns död och Lissen verkar senare i livet ha varit en flitig gäst hos Karens familj i England, Lissen förekommer i likhet med Victor Kuhr på många bilder i familjen Desmonds fotoalbum. Däremot uttrycker Jesper Ewald att han förlorade en del av sin pappa när Karen kom in i deras liv. Det skedde bara några år innan faderns död och och då Jesper var i en känslig ålder, han var omkring 14 år när fadern dog.

Grete Ewald (1896–1970)

I motsats till sina syskon, Lissen och Jesper, föddes Grete Ewald inte i Vordingborg, men i Köpenhamn och Agnes Henningsen hjälpte till vid förlossningen. Om man ska tro systern Lissen var Grete Ewald ett egensinnigt och självständigt barn.

Lissen Ewald skrev om sin syster Grete i boken Carl Ewald og hans Kone:

Grete var ett Problem – haard som en lille Sten – den eneste af os Far slet ikke kunde magte, den eneste han en Aften gav en veritabel Endefuld. Det virkede meget uhyggelogt paa os – mest paa Far selv. Og mindst paa Grete. Paa Vendtegodt stjal hun engang en Kasse Sodavand fra en Köbmand, og gravede den ned i Haven. En anden Gang blev hun gal paa Mor – tog hendes Nögler der sad i en Skuffe og kurede dem helt op under den store brede Sofa, saa det varade Dage inden vi fandt dem. – Mor var ganske fortabt uden sine Nögler – og Grete nägtede. Det var ved den Lejlighed hun fik sin Endefuld. (Lissen Ewald, s 35)

Nedan en bild av Greta Ewald tillsammans med Victor Kuhr, som kom bra överens med barn. Victor Kuhr besökte med jämna mellanrum Carl Ewalds hem, eftersom Karen och Ellen Ewald var hans närmsta familj.

Efter faderns död bodde Grete Ewald med sin familj på Skt Knudsvej i Köpenhamn: enligt folkräkningen 1911 bodde Grete Ewald, 14 år tillsammans med modern, Betty Ewald, 52 år samt sina syskon, Karen Ewald 26 år, Lisbeth Ewald 20 år och Jesper Ewald, 17 år. Fem år senare, 1916, bodde Grete Ewald, 19 år med Betty Ewald, 57 år och Jesper Ewald, 22 år.

Grete Ewald gifte sig 1919 med arkitekten Thorkild Henningsen (1884–1931) och de fick dottern Nan Henningsen (1920–2004) och sonen Frants Henningsen (1926–1996). Thorkild Henningsen dog 1931, endast 46 år gammal.

I början av sitt äktenskap bodde Thorkild Henningsen, 36 år och Grete Henningsen, 24 år med dottern Nan Henningsen, 4 månader på Carlsbergsvej i Köpenhamn, enligt en folkräkning från 1921. Närmare 10 år senare, 1930, bodde familjen på Fuglebakken 36 F på Fredriksberg, i ett av de radhus Thorkild Henningsen hade ritat. Efter Thorkild Henningsens död bodde Grete och barnen kvar på Fuglebakken, enligt en folkräkning från 1940.

Thorkild Henningsen (1884–1931)

Thorkild Henningsen och Poul Henningsen var, trots det gemensamma efternamnet, inte släkt med varandra annat än på det sättet att Thorkild var gift med Pouls halvsyster. Men de var goda vänner, båda var arkitekter och de samarbetade en del bland annat på tidskriften Kritisk Revy.

Den store danske om Thorkild Henningsen

Thorkild Henningsen, 1884–1931, dansk arkitekt. Henningsen blev uddannet bl.a. gennem medarbejderskab på H.B. Storcks og Heinrich Wencks tegnestuer. I 1909 var han medstifter af Den Fri Architektforening. Han engagerede sig s.m. Ivar Bentsen i socialt boligbyggeri, og med rækkehusbebyggelsen Bakkehusene på Bellahøj (1921-23) realiserede de visionerne om den gode arbejderbolig; de var inspireret af dansk købstadsarkitektur, Heinrich Tessenows idéer og byggerier i Tyskland samt haveboligbevægelsen. Bakkehusene blev efterfulgt af bl.a. Sundvænget (1925) i Gentofte og Fuglebakken (1928-29) på Frederiksberg. Ikke mindst boligselskabet KAB med direktør F.C. Boldsen i spidsen gik varmt ind for opførelse af disse bebyggelser, som betød en radikal fornyelse af tidens boligidealer. I debatorganet Kritisk Revy spillede Henningsen 1926-28 en væsentlig rolle med kritik af og synspunkter på arkitekturens mål og midler. (denstoredanske.lex.dk)

Wikipedia om Thorkild Henningsen

Thorkild Gustav Henningsen (7. februar 1884 i København – 27. januar 1931 i København) var en dansk arkitekt, der arbejdede i overgangstiden mellem nyklassicisme og funktionalisme. Han var en ven af PH og var en af kritikerne bag det kulturradikale tidsskrift Kritisk Revy. /…/

Det er en udbredt misforståelse, at Thorkild Henningsen og Poul Henningsen var nære slægtninge. De var dog nære venner, og PH’s datter Bertha går så vidt som til at sige ”den eneste gang, jeg har set min far græde, var den morgen, da der blev ringet, at Thorkild var død”. Det var Thorkild Henningsen der præsenterede Poul Henningsen til sin ven Sophus Kaastrup Olsen, ejer og direktør af Louis Poulsen & Co., som så satte i produktion de første PH-lamper.

Poul Hammerich skriver om Thorkild Henningsen i sin bok Lysmagaren – en krönike om Poul Henningsen:

Suverän og usnobbet gennemförte han og hans hold af dygtige håndvärksmestre serier af menneskebyer som for eksempel Fuglebakken på Frederiksberg og Sundvänget i Charlottenlund – prototyper af billige, praktiske boliger til almindelige, arbejdende mennesker /…/

Som småborger på Fuglebakkens Egernvej fra 1932 kan jeg bevidne, at det ikke blev de sejrrige proletarer, der rykkede ind i det funktionelle paradis, skönt disse boligers rummeterpris svarede til andre lejligheders. Tidens boligpolitik henviste stadig manden på gaden til etagerne. Og räkkehusene blev så eftertraktade at de blev sälgers marked. Min officersfars genboer og naboer var ministerielle embedmänd, eliten af forfatter-, redaktör-, skuespiller- og arkitektstanden og unge forrretningsfolk. /…/ 30 år senere boede Socialdemokratiets statsminister Jens Otto Krag og Socialistisk Folkepartis formand Aksel Larsen et veritabelt stenkast fra hinanden på Fuglebakken. /…/

Ved Thorkild Henningsens tidlige död i 1931 boede mere end 10 000 köbenhavnere i hans räkkehuse. /…/ I tyverne blomstrede broderskaber mellem Henningsenerne på alla planer. Poul fik alle sine venskaber i fälles arbejde og inddrog så kammeraterne i familiecirkeln. Thorkilds far var maleren Frantz Henningsen og farbroren maleren Erik Henningsen (ham med den den evige, svedige Tuborgmand), og det blev arkitekterne ikke mere i slägt af. Men Thorkilds kone var Grete, födt Ewald, datter af Carl Ewald. Til Pouls begejstring levede hendes mor, almuejernet Betty Ewald med helbredet og lorgnetterne i behold og en lun plads i sit store hjerte for horeungen fra Ny Kongensgade. (Poul Hammerich, s 164–165).

Nan Henningsen (1920–2004)

Thorkild och Grete Henningsens dotter, Nan Henningsen, var journalist och arbetade bland annat på Socialdemokraten och på TV:s nyhetsprogram Aktuelt. Carl Ewald var hennes morfar och Poul Henningsen var hennes halv-morbror. Det sista var dock inget som var officiellt.

Poul Hammerich skriver i sin bok om Poul Henningsen att både Agnes och Poul livet igenom höll tyst om vem som var Pouls far:

Mor og sön var i övrigt enige om, at faderskabet kunne bli dem imellem. Vel först for den fine Betty Ewalds skyld. Ingen af dem nävnte offentligt paterniteten vid navn i resten af deres lange liv. Det ragede ingen. Dog kom det ud mellem Pouls sidenben på en sjov måde. Journalisten Nan Henningsen er datter af Pouls arkitektven Thorkild Henningsen, der giftede sig med Grete Ewald. Carl Ewald er således hendes morfar. Poul havde det med at give piger han kunde lide drengenavne. Og da han sendte Nan sin bog ”Vi er selv historie”, stod der foran: ”Til Nannemand fra Poulewald” (Poul Hammerich, s 99–100)

Poul Hammerich skriver vidare om relationen mellan Poul Henningsen och Nan Henningsen.

Med alderen blev Pouls leveregler mere regoristiske. Han havde beundret franskmändenes metode med at fläkke en citron, stikke en gaffel ind i en halvdel, dreje rund tog dryppe saften ned over maden. Herefter var det den eneste facon, alle andre var forkerte.

Hans indoktrinering i den rette läre – kunsten at elske livet – var imidlertid så ildfuld, at den gav ham glade elever – flokken af små dragebärere, der ikke kendte PH-myterne og kunne koncentrere sig om omgangen med manden. Sådan opstod mange far-forhold, for eksempel til Thorkild Henningsens datter, journalisten Nan: ”Han hörte alle mine radio-udsendelser, läste mine artikler og interviews igennem og lärte mig at skrive klart og knapt. Han strög alle overflödige ord. Tålmodig og lyttende. Han bad om detaljer, ikke Det Bedste-sammenträk: ”Sig noget om de mennesker, du vil fortälle om, eller spring det over” ” (Poul Hemmerich, s 392)

Nekrolog om Nan Henningsen i Dagbladet Information

JOURNALISTEN Nan Henningsen døde tirsdag eftermiddag efter forholdsvis kort tids sygdom som godt og vel 83 år men aldrig gammel. /…/
Poul Henningsen, PH, var Nan Henningsens halv-morbror, han søn og hun datterdatter af den Carl Ewald der digtede eventyr på moderne naturvidenskab og teknik-begejstring og det moderne gennembrud i årene op til Første Verdenskrig. På fædrene side var hun beslægtet med kunstnerfamilien Henningsen og selv blev hun uddannet som arkitekt på Kunstakademiet i København. Mere kulturradikalt kunne det dårligt blive. Vejen til journalistikken gik over et job som Karl Bjarnhofs sekretær i Radiohuset i 1951, hvor man hurtigt faldt for hendes stemme med hvilken Bjarnhof sagde, at hun kunne lægge hele Norden for sine fødder så Nan Henningsen blev selvstændig radiomedarbejder. Og derfra medarbejder på den socialdemokratiske avis Socialdemokraten/Aktuelt fra 1953 til 1961.
Da havde hun vundet et navn på interview-serien »Er farven falmet?« med udvalgte socialdemokratiske politikere og fagforeningsfolk, men da den skulle udgives i bogform satte Per Hækkerup sig imod. Så socialdemokraternes interne opposition, Socialistisk Debat, måtte påtage sig udgivelsen og Nan kom til Information. /…/

Hendes egen ’salme’ var og blev dog PH’s Shakespeare-inspirerede »I dit korte liv«, som hun til sin dødsdag blev ved at kæmpe for burde optages i Højskolesangbogen:
»I dit korte liv/ er hver time dyr,/ hvert sekund et dyrt sekund./ Du glemmer vel ikke, at årene ryer./ Se på dit ur:/ Viserne flyer./ Hold dig vågen ven./ Vores lille liv/ sluttes inde af en søvn./ Vi er af samme stof,/ som drømme gøres af:/ det store tomme rum.«
(Information 3 juni 2004)

Agnes Henningsen (1868–1962)

Två gånger i sitt liv hamnade Agnes Henningsen i en extrem utsatt situation. Första gången då hon 14 år gammal blev föräldralös och andra gången då hennes man efter en skandal flydde till USA och lämnade henne ensam med fyra små barn. Hon var då 23 år gammal.

Agnes bestämde sig tidigt för att ha en inställning till livet som hon med ett uttryck från Langeland beskrev som ”let gang på jorden”. Hon klarade sig kanske tack vara denna inställning igenom livet med många positiva upplevelser. Hon hade dock också en drivkraft som hela tiden tog henne vidare i livet.

Agnes gifte sig 1887, endast 19 år gammal, med Mads Henningsen. De fick tre barn Ellinor 1887, Esther 1889 och Tage 1891. Agnes Henningsen hade också en relation med Carl Ewald och de fick sonen Poul Henningsen 1894 medan Agnes fortfarande var gift med Mads Henningsen. Efter att ha orsakat en skandal på skolan han var anställd på flydde Mads Henningsen till USA februari 1895 och lämnade Agnes ensam med fyra små barn. Det blev därefter en livsuppgift för Agnes att försörja och ta hand om de fyra barnen. Två av barnen, Ellinor och Tage, växte dock upp hos deras farföräldrar i Fredericia. Till en början bodde även Esther där, men eftersom hon inte trivdes i det strängt religiösa hemmet i Fredericia fick Esther bo hos Agnes i Köpenhamn. Poul, som var väldigt liten när allt detta hände, bodde först med Agnes i Köpenhamn, men kom senare att bo hos sina fosterföräldrar i Vordingborg. Efter ett antal år bosatte Agnes sig i Roskilde tillsammans med Poul och Esther. Hon skulle satsa på att försörja sig som författare och målet var hela tiden att skapa ett hem med plats för alla fyra barnen. Det lyckades hon trots ihärdiga ansträngningar aldrig med. Hon såg dock till att de barn hon inte bodde med i vardagen kom till henne på semester och andra ledigheter.

1919, då alla barnen var stora och hade flyttad hemifrån, gifte Agnes om sig med Simon Koch (1871–1935), som var jurist och hade en bra tjänst i magistraten.

Dansk Kvindebiografisk Leksikon skriver om Agnes Henningsen:

AH blev født på godset Skovsbo ved Rynkeby på Fyn og voksede op som den mellemste af tre søstre. Allerede i 1874 døde deres livsglade og omsværmede moder, og det betød en dramatisk omvæltning i de tre små pigers liv. Faderen giftede sig hurtigt igen med børnenes lærerinde, men ægteskabet blev ikke lykkeligt, både børnene og ægtefællerne vantrivedes. Faderen sygnede hen og døde fordrukken og forgældet i 1883. De traumatiske oplevelser omkring forældrenes dødsfald betød, at AH vendte sig fra religionen, og hun forblev ateist hele sit liv. Efter faderens død besluttede familien at sende de tre søstre på pigekostskole i Antvorskov ved Slagelse. Der skulle rettes op på deres skolekundskaber, men også i deres almene pigeopdragelse var der, målt med tidens målestok, mangler. AHs fader havde nok straffet dem, når han fandt det påkrævet, men skammede dem aldrig ud; i stedet havde han aftalt et særligt sandhedskrav med sine børn, og dette var blevet håndhævet med omhu. (kvinfo.dk)

Antvorskov

Agnes Henningsen föddes i ett relativt välbärgat hem. Fadern var förvaltare på ett gods och hon växte upp med en lärare i hemmet, som undervisade Agnes och hennes två systrar. Lärarna fick dock Agnes att tro att hon inte var så begåvad. Modern dog när Agnes var sex år gammal. Fadern gifte om sig med barnens lärare och de fick många döttrar, som blev Agnes halvsyskon, men ingen son. Fadern dog när Agnes var fjorton, och framtiden blev oviss för Agnes och hennes två helsystrar. De placerades hos olika släktingar, men Agnes trivdes aldrig riktigt. Räddningen kom då de tre systrarna fick börja på Antvorskov, en internatskola för flickor. Agnes trivdes och fick dessutom reda på att hon inte alls var så obegåvad som lärarna i hemmet hade antytt.

Agnes Henningsen skriver om sitt första intryck av Antvorskov:

Antvorskov lå hyggeligt for enden af en allé. Allerede vestibulen tog sig velhavende ud, velhavende, som det hed sig at elevernes hjem var. Det klemte i mit bryst, da vi blev vist in til bestyrerinden sammen med tante Mathilde; det var en dålig begyndelse, at vores egen mors söster skulede til os, og det var skule, hun gjorde.

Men bestryrerinden, fröken Bryndum, var en dame med kloge öjne. Å, hun var en helt befrielse med sin naturlige venlighed. Statelig. Det var kun ganske lidt strengt over hende, og det var nok, fordi hun skulle forestå så meget.

De to unge lärerinder, som kom ind oh hilste på os, virkede lige så opmuntrende. Den könne fröken Aschlund. Og fröken Harries. Ja, hendes ene öje og ene fod gik lidt forkert, men hun var lige yndig, hun var yndig. Jeg blev så indtaget i dem alle tre, at det var, som om mine vinger allerede voksede ud. (Agnes Henningsen, Let gang på jorden, s 205–206)

Agnes återger också ett samtal, som hon hade i början med ledaren på Antvorskov fröken Bryndum. Frågan var bland annat vilket språk Agnes skulle studera.

Hun snappede sine böger med en mine, som sagde: afgjort. ”Er du flitig, kan du om et halvt år tage alle tre sprog. Her er meget at göre, på to år skal I väre så vidt som til Artium. Men pröverne viste, at du trods alle mangler har du särlige evner” Hun vendte sig i dören og sendte mig et skarpt blik. ”Jeg siger det med vilje. Du har särlig gode evner. Benyt dem” (Ibid, s 211)

Agnes gifter sig med Mads Henningsen

Efter två år på Antvorskov placerades Agnes återigen hos familjen, men Agnes trivdes inte riktigt där hon var.

Agnes påverkades i sina livsval av en prästfamilj i Ho, som hon bodde hos en tid:

I Ho prästegård lärte jeg den fulde frihed at kende. Jeg kunde sige, hvad der faldt mig ind, og väre, som jeg ville. Jeg styrtede afsted og tumlede rundt på de sandede veje, så hat og hår flöj omkring. /…/ Det dejligeste var at danse hen over Danmarks sandflade på bara ben og bade alene i det höjtidsfulde hav. (Ibid, s 271)

Det var också i Ho Agnes började längta efter barn. Hon hade redan träffat Mads Henningsen och såg det som en möjlighet att bli gravid så hon snarast möjligt kunde gifta sig och frigöra sig från sin familj. Det blev också så, Agnes väntade snart sitt första barn och gifte sig med Mads 1887, endast 19 år gammal och ännu inte myndig.

Agnes trivdes i äktenskapet med Mads Henningsen. Han fick så småningom en tjänst på Ordrup Latinskola och de bosatte sig i en lägenhet i villa Gratia i Ordrup:

Vi fik det godt i Gratia, ikke könt, men det tänkte vi ikke noget videre over. Der er så mange gläder. De små piger skinnede stärkt blåöjede af sundhed, og jeg lod dem også mere i fred, alle kom os smilende i möde, hans arbejde opfyldte ham, så jeg hver dag hörte om det, og jeg kom med til de afsluttende eksamener, hvor jeg var mere spändt end ved noget spil. (Agnes Heningsen, Letsindighedens gave, s 371)

Mötet med Carl Ewald

De hade dock svårt att klara sig enbart på Mads lärarlön och Agnes började skriva för att få extra inkomster till familjen. Hon skrev en roman, som hon sände till Herman Bang. Han föreslog dock att hon i stället skrev små texter om sin barndom. Det var dessa texter som publicerades i tidningen Köbenhavn under pseudonymen Helga Maynert.

Agnes skrev om första mötet med Carl Ewald på tidningens redaktion:

”Carl Ewald,” sagde den ventende herre og snappede min hånd. ”Sikken frisk pige, De er. De kan endogså opmuntre vores allesammens melankolske Johan”

”Carl Ewald? Sön af Heff, ” udbröd jeg. ”Undskyld, det kaldte vi börn alltid Deres far hjemme på Fyn. Hvor har han forsödet vores halvvoksne tid, hvor vi slugte ham.”

”Men mig slugte De ikke?”

”Vores stedmor blev så rört, da Deres förste bog kom med det lille Carl i stedet for det velkendte: H.F. Ewald. Det var eventyrene. Min mand holder af at läse dem for eleverne. Selv de små forstår dem, hvad de jo ikke gör med H.C. Andersen.”

Johan Knudsen afbröd os: ”Ewald du vil tale med mig?”

”Jeg vil tale med Helga Maynert. Og nu har jeg hende.”

Carl Ewald havde kun öje for mig, til mig lo han. ”Så snart jeg hörte, De var her, bestemte jeg mig til at vente på Dem, om det så blev en hel time.”

Jeg lod som ingenting, hemmeligt knyttede jeg händerne af fryd over hans naturlighed. Hos ham var der ingen fornem spydighed. Sammen med ham fölte jeg mig tryg. (Ibid, s 418–419)

Carl Ewald bjöd därefter Agnes till sitt hem. Medan de gick genom Köpenhamns gator på väg till lägenheten på Ny Kongensgade noterade Agnes Carl Ewalds popularitet:

Flere gange måtte han tage cigaren ud ad munden og hatten af. Vel havde han et dårligt rygte, for han var skilt fra sin förste kone og deres to dötre, men folk hilste ham da, som om han var sin egen far. (Ibid, s 420

Carl Ewald bodde i en sorts storfamilj med sin fru Betty Ewald och deras barn, men också med Bettys kollegor och vänner Johanne Riise, som kallades Riis och Augusta Foermann, som kallades Foer. Vid besöket imponerades Agnes av att både Riis, Betty och Foer aktivt diskuterade Georg Brandes och hans idéer.

Agnes tänkte senare på detta första möte med Carl Ewalds storfamilj som att ”jeg endelig var sammen med mennesker, som passede til mig.” (Ibid s 427).

Även om Agnes och Mads Henningsen hade ett bra liv och i rask följd fick tre barn, var Mads Henningsen otrogen vid flera tillfällen. När de gifte sig hade de pratat om att de tillät otrohet, men det var ändå något som Agnes tyckte var svårt. Det kan vara en förklaring till att hon njöt den uppmärksamhet Carl Ewald gav henne på tidningens redaktion.

Carl Ewald och Agnes blev goda vänner. Agnes beskriver hur Carl Ewald var en omtänksam värd på en fest i lägenheten i Ny Kongensgade:

Og her opdagede jeg rigtignok, hvordan man skal väre som värt. Carl Ewald fik alle til at tale om det, de bröd sig om, han var ene og alene til, for at vi skulle have det godt. (Ibid s 460)

Vid  festen satt Agnes mellan Carl Ewald och Johan Knudsen, och Agnes reagerade på Johan Knudsens utspel:

Han forstyrrede hele tiden min samtale med Carl Ewald. Han blev ved at häve sig over mig. Men han blev også ved at tage mig fra Carl Ewald.

Til sidst, da hele bordet var höjröstet, sagde han. ”Uha, hvad vil De dog med alle de börn” Og gyste ved det.

”Jeg vil have mange flere,” svarade jeg.

”Sig mig …” Han böjede sig interesseret helt ind til mig. ”Behöver man vel at have medlidenhed med födende kvinder? Det er jo i virkeligheden en velbehagelighed.”

”Ja,” svarade jeg alvorligt, jeg var jo også den sagkyndigste ved bordet. ”Åndeligt. Og der er nu også midt i smerterne en vellystig fornemmelse ned ad rygraden.”

Han spilede vantro de lyse öjne op.

”Men desvärre langfra hele tiden,” tilföjede jeg.

Der var blevet stille. Troldmanden römmede sig, så havde han ikke syntes om, at jeg snakkede rent ud. Carl Ewald hävede bordet uden et smil, så havde han heller ikke syntes om det.

Hele räkken, som parvis forsvandt ind i de andre stuer, var stum.

Nå, jeg havde för forårsaget pinlig stilhed der i huset. Da havde jeg drukket for meget og pralet. Nu havde jeg kun sagt sandheden, da jeg blev spurgt. Jeg trak min arm ud af Carl Ewalds. ”Har man ikke lov til at svare ärligt på alting hos Dem? Johan Knudsen må da sige, hvad der lyster ham.” (Ibid s 461–462) (Troldmanden är Mads Henningsen)

Gustav Wied, som också var med på festen hos Carl Ewald, blev dock förtjust i Agnes Henningsen och tyckte antagligen att det var lite uppfriskande med Agnes kommentarer kring barnafödandet. De blev goda vänner och Gustav Wied gifte sig senare med Alice, Agnes väninna från tiden på Antvorskov. Det var Agnes som presenterade dem för varandra.

Mötet med Georg Brandes

Agnes Henningsen började umgås alltmer i Köpenhamns litterära kretsar, mest tillsammans med Carl Ewald och hans vänner. Carl Ewald hade också via en förläggare ett förslag på att Agnes texter i Tidningen Köpenhamn skulle publiceras i bokform:

Uventet fik jeg brev fra Carl Ewald, at der var en förlägger, som ville udgive mine historier fra Köbenhavn, om vi kunne mödes i morgen i en stille engelske restaurant på Östergade og foretage et udvalg.

Så ville jeg blive rigtig forfatter! Selv om bogen kom under mit pseudonym, ville enhver, der vidste besked, regne mig for forfatter. Jeg pilede rundt om spisebordet med de små piger i hälene, mens drengen i det lave legebord vuggede frem og tilbage efter min sang. (Ibid s 471)

Agnes blev dock tveksam och bestämde sig för att fråga Georg Brandes vad han tyckte om det. Det blev första mötet med Georg Brandes på tu man hand.

Georg Brandes var inte lika imponerad av Agnes Henningsens texter i Tidningen Köbenhavn:

”Tilbyder han det?” Georg Brandes spilede sin fem fingre ud i panden. ”Findes der en forlägger i dette land, som kan tilbyde at udgive småhistorier, der har väret trykt i et dagblad?”

Hans forundring smigrede og foruroligede mig. ”Men er de det värd?”

Han så hen mod vinduet. ”De skriver jo meget nydeligt om kärlighed”.

Når han så et andet sted hen, var de ingenting värd. Men jeg nåede ikke at blive ked af det.

Han tog min hånd og förte mig langsomt hen til dören, mens han hele tiden så mildt på mig. ”De er jo en märkelig lille pige”

”Er jeg?”

”Alene det, at De han evne til begejstring. Jeg hörde det straks. Allerede det er själdent.”

”Er det?”

”Og Deres mund er såmänd höjst fristende. ” (Ibid s 477)

Det som började som et möte mellan en etablerad manlig kritiker och en ung kvinnlig författare om en möjlig utgivning blev i stället till ett sexuellt närmande i klassisk metoo-stil. Det blev ingen utgivning och heller ingen kärleksrelation – i alla fall inte vid detta tillfället.

Agnes träffade dock som planerat Carl Ewald på den engelska restaurangen för att diskutera utgivningen och välja de texter som skulle med i boken. Carl Ewald hade förberett sig väl:

Han viste stolt på en mappe, som hang ved siden af hans overtöj. ”Den er så tyk af Helga Maynert-numre. Jeg måtte låne dem hos den flinke samler, Riis. På bladet var de alle udsolgt, hvad det viser, at De har publikum. Vi udvälger dem inde på det lille rygevärelse, hvor man bliver ene.” /…/

Men der lå de fyretyve noveller og virkede så brugt, at jeg fik kvalme bare ved at se titlerne.

Carl Ewald grep den förste, lod öjnene fare over den, lagde den hen. ”Skal med.”

Jeg tvang mig til at göre indvendinger.

De blev fejet bort. Ligeså med de näste. Og han kunne huske hvert sted. Han glimrede sådan ved hukommelse, hurtighed, afgjorthed, at både jeg og den fremmede herre forundret strakte hals.

”Skal med alle,” erklärede han og skubbede veltilfreds hele bunken in i mappen. ”En forfatter har höjst forstand på sit värk, mens han arbejder på det.” (Ibid s 480-484)

Texterna hade gjort så stort intryck på Riis att hon hade samlat dem i en särskild mapp och på förlaget var texterna slutsålda. Carl Ewald såg att texterna hade betydelse och gjorde intryck på folk och sade till Agnes ”at De har publikum”, medan Georg Brandes verkade vara blind för det perspektivet. Agnes gick på Georg Brandes linje och ville inte publicera boken med texterna. Även om Agnes Henningsen på många sätt var fri i tanken var hon ändå påverkad av auktoriteter.

Agnes och Carl Ewald

Så småningom inledde Carl Ewald och Agnes Henningsen en relation. Agnes beskriver första kyssen:

Det var en aften hvor vi endte så sent i Frederiksberggade, at selv den raske unge jyske tjener sov. Mens de andre gik ud i kökkenet efter forfriskninger, vandrade jeg op og ned og nynnede med en gul silkeskärm på hovedet. Det var Johan, som havde smykket mig med den gule silkeskärm, fordi jeg havde sort hår til lyseblå öjne, sagde han, og jeg fölte mig så hed under den. En listede sig in på mig bagfra og stoppede min sang med et kys. Straks troede jeg, det var gadedrengestreg. Men det var rigtignok et kärlighedskys. De tre gange i mit liv, jeg er blevet kysset sådan, förste gang var jeg femten år, har jeg aldrig kunnet glemme det!” (Ibid s 491)

Agnes skriver om den första tiden med det nyfödda barnet:

Så snart doktoren var gået, skrev jeg ett telegram och syv breve. I telegrammet stod der kun: Poul er kommen. Selv i den smertefulde nat, der fulgte, alene med ham i den höje blå vugge, blev det ved at klinge en fanfare: Poul er kommen, Poul er kommen.

Gläden over ham smittede. Troldmanden begyndte at blive sig selv. Det morede ham at vandre til skole hånd i hånd med den store Elli, han var stolt af, at alle fire börn gratis kunne blive studenter fra hans arbejdsplads. Det var ham som fandt os en villa med et värelse til, hvor börnene skulle lege, fordi det var mod syd, og hvor jeg skulle skrive.

Den förste oktober, så snart flyttefolkene kom, lagde jeg Poul i barnevognen og rullede af sted med ham. Vi to syndere var de förste i det nye hus. (Ibid s 519) (Troldmanden är Mads och fru Trold är Agnes)

Vid ett tillfälle var det en konstnär på besök som målade ett porträtt av Poul:

Og nu kan det nok väre, jeg var ligeglad med, at man ikke måtte forstyrre kunstneren, jeg fulgte spändt den raske blyant, for den tegning skulle komme til at gå rundt i hele selskabet dernede.

Men vad var dog det? De få streger viste en lighed, som jeg ikke anede var der. ”Find er det med vilje?” viskede jeg.

Han var så optaget, han tegnede videre.

Jeg hörte Troldmanden komme op ad trappen, og jeg bröd mig ikke om at skjule noget for Find, jeg måtte have besked.

”De lader ham ligne en, han aldeles ikke skal ligne. Er det med vilje?”

Han strög ned ad sin store näse og smilede. ”Jeg har jo hört lidt om det fru Trold. Og jag kan da også se.” (Ibid s 521)

Mads Henningsen såg också likheten som avslöjade att Carl Ewald var Pouls fader.

Agnes ensam med fyra barn

Inte lång tid efter var det en skandal på skolan, där Mads kysste en elev och blev av med sitt arbete. Mads flydde därefter snabbt till USA. En till synes liten sak som fick enorma konsekvenser inte minst för Agnes och barnen.

Efter några månader med många frågetecken kring hur det skulle gå för Agnes och hennes fyra barn blev det så småningom så att de tre äldsta barnen flyttade till farföräldrarna i Fredericia medan Agnes och Poul flyttade in hos Carl Ewald och hans storfamilj i den stora lägenheten på Ny Kongensgade. Här bodde de tillsammans med Riis i de två rum som hon disponerade över, men de åt middag med resten av familjen. Efter ett tag flyttade Poul till Vordingborg, där Betty Ewalds syster och svåger blev Pouls fosterföräldrar och Esther, som inte trivdes i farföräldrarnas starkt religiösa hem, bodde med Agnes i Ny Kongensgade.

Agnes, Poul och Carl Ewald

Agnes saknade Poul och Carl Ewald överraskade henne på hennes födelsedag och hämtade Poul i Vordingborg, där han bodde hos sina fosterföräldrar mor Julle och far Hansen:

Han gik mig i möde gnistrende af stolthed som en ung hane. ”Jeg har selv hentet ham i Vordingborg.”

Jeg takkede ham med hele opmärksomheden hos hans gäst, som sad derhenne … uden kröller, maskinklippet som en fange. Den slags må man finde sig i, når man ikke selv kan sörge for de sine tänkte jeg. Hvad lider jeg ikke med Tages bukser, som er for lange ved knäet? Derfor var mor Julle lige storartet til börn ligeså bedstemor. Jeg nöjedes med at trykke Pouls hånd, satte mig i sofaen overfor de herrer og svälgede i synet af den mindste.

Han var mest optaget af sin sidekammerat og kikkede hele tiden op på ham. Mens vi spiste suppen, som han skulle väre fri for, foldede han armene på bordet som en Rafaels engel uden lokker og gjorde det overraskende spörgsmål: ”Ewald kender De mig?” ”Kender er så meget sagt,” svarade Carl Ewald, som man svarer en jävnaldrende. ”Men vi har da talt sammen det meste af dagen og talt godt sammen.”

Derefter forberedde han mig på, at siden Poul havde opdaget De-et, anvendte han det til alle, som ikke tilhörte mor Julles hus eller far Hansens värksted. I det samme kom det: ”Mor Agnes, kender De mig?”

Jeg svarede, at jeg vidste, han havde fået sin egen hövlebänk lige op ad far Hansens. Han rettede mig og sagde, at hans far kun hed far. Derpå råbte han: ”Ewald, jeg har fået ren uldtröje på idag,” så det gav et gys i den stive gamle herre ved nabobordet. Jeg tyssede og bad ham spise. Han rystede på hovedet ad den ukendte mad og hviskede melankolsk: ”Ewald. Min far sagde: Bare du husker at give Poul hans ostemad.” Carl Ewald lo og bestilte ost. Det opmuntrede den lille til en veltalenhed, så vi måtte tage hjem för kaffe.

I vognen sad han på mit sköd för at kunne se ud. Hvert öjeblik klaskede han sin hånd op under min hage og drejede på mit hoved: ”Mor Agnes, se store huse. Mor Agnes, se Skive.” Og jag sagde til mig selv, at den nydelse overgik alle andre, og lovede mig selv at göre Carl Ewald alt det gode, jeg kunne. (Agnes Henningsen, Byen Erobret, s102-104)

Poul var kanske omkring tre år gammal och hade en egen uppfattning om sin familj. Han hade två mödrar, även om mor Julle var den han bodde hos, fanns mor Agnes kvar. Men i Pouls värld vid tre-års-ålder hade han bara en far, så far Hansen hette bara far och inget annat. 

Roskilde

Efter att Mads Henningsen hade flytt till USA 1895 bestämde Agnes sig för att få ett riktigt yrke, så hon kunde försörja sig själv och barnen. Hon ville bli barnmorska och fick också ett läkarintyg på att hon var tillräckligt stark. På den tiden behövdes dock också ett intyg av en präst för att bli barnmorska. Den lokala prästen nekade att ge Agnes detta eftersom hon inte hade gått tillräckligt mycket i kyrkan. Det blev i stället till att Agnes drev en frisörsalong centralt i Köpenhamn. Den var dock inte lönsam och blev snarare en förlust för Agnes som hade satsat en del av sitt arv på projektet.

Medan Agnes bodde i Carls Ewalds storfamilj hade hon varit en sorts första läsare för Carl Ewalds böcker. Det var ett fruktbart samarbete, där Agnes lärde sig en hel del. Det blev också så att Agnes publicerade sin första roman 1899.

Samma år bestämde Agnes sig för att flytta till Roskilde för att satsa på sitt författarskap. Hon och dottern Esther hade då bott en tid tillsammans med Riis i en lägenhet på Vesterbro. Men i Roskilde skulle både Esther och Poul få plats. Det var Gustav Wied, som själv bodde i Roskilde, som hade hjälpt henne att hitta lägenheten, som låg i en villa. Det var egentligen två lägenheter – en till barnen och en till Agnes:

Den ene tovärelses var min ganske alene. Dagligstuen havde udsigt over de lave genbohuse helt til Himmelev kirke. Der var Troldmandens skrivebord og Carl Ewalds sofa. Dören skulle alltid stå åben ind til det lille sovevärelse, som havde to små vinduer med nyköbte hvide mollsgardiner. En hvid, smal seng var uden himmel, som den var uden mage, uden nogen herligheder. Men der var et fornemt bord af Johans. Et rokokospejl og et smyrnatäppe, han havde köbt i Berlin. To stole fra Gustav Wied. En soffa fra Johannes Magnussen. Og nu havde jeg lärt at väre taknemmelig over tingene.

Naturligvis mente jeg ikke noget alvorligt med et så fortryllende sovekammer. Dertil var börnenes lejlighed for tät på min. Hvem kan nyde elskovs gläde uden tryghed? Kun indledningen blev jeg ved at drömme mig her … Jeg stod med min ukendte elskede og stirrede efter det drönende eksprestog, der havde forbindelse helt ned til Rom. (Ibid s 175)

Agnes och de två barnen fick ett bra liv i Roskilde. Poul saknade sina fosterföräldrar i Vordingborg och de honom, men tanken var att Poul skulle vara i Vordingborg under sina ledigheter. Elli och Tage bodde hos farföräldrarna i Fredericia, men kom till Roskilde när de var lediga från skolan. Agnes var också på en sommarsemester på Skagen tillsammans med de två döttrarna Elli och Ester, där de bodde hos Holger Drachmann. Agnes gjorde vad hon kunde för att umgås med alla barnen och se till att de trivdes så bra som möjligt. Här beskriver hon en situation strax efter en julledighet:

Julen kom og de to börn fra Fredericia hjalp mig over den med deres gläde. De hjalp os helt ind i 1906. Den femte om morgenen tog vi den vanskelige afsked på banegården, hvor Elli lod tårerne flyde, og Tage kämpede imod. Vel holdt de af deres bedstemor og unge faster og hele by, men hvorfor måtte de aldrig pröve at väre hos deres mor? Til näste år tänkte jeg, men havde sagt det så tit, at jeg måtte tie. Fröken Hansen og Esther kom med opmuntringer og småpakker. Vores yngste herre stod så stille, for han var lige kommen fra Vordingborg og sin mor Julle.

Da vi havde slugt det sidste af togrögen og igen kom ud på torvet, måtte fröken Hansen ärinder og Esther til sin veninde. Jeg benyttede lejligheden til at snappe den smalle drengehånd og beholde den i min, som om en tolvåring er et barn. ”Nu tänker vi to nok på, hvad vi skal udrette?” sagde jeg.

”Mor. Hvad skal vi göre?” Han tog sin hånd til sig med ängstelig mine. ”Jeg skal bruge flere brädder. Jeg har tänkt på det hele julen.”

De andre ville synes, det var forkert at give ham unödvändige penge lige efter ferien med gaverne. Men det var ikke unödvändige penge, allermindst når han havde hjemve efter mor Julle. ”Er en krone nok?” spurgte jeg og fölte febrilsk efter min portemonnaie, som jeg vidste indeholdt fire kroner.

”Jeg kan vist knap få det for to,” svarade han og sendte mig sit blå melankolske blik.

Så skulle han have tre. Så skulle han have tre og föle sig rig hjemme hos mig. Esther kunne så få den ene, og det var nok til slik og til Lise. Ih, hvor det drengeansigt lyste op, da de blanke mönter lå i den lidt sorte hånd, og hvor det fik mig kåd. ”Så red den herre alene,” sang jeg og galopperede det sidste stykke fulgt af hans själdne latter. (Agnes Henningsen, Dödsfjende-Hjertenskär, s 142-143)

Frederiksberg

Efter sju år i Roskilde flyttade Agnes, Esther och Poul samt fröken Hansen till en lägenhet på Fredrik den Sjettes Allé på Frederiksberg i Köpenhamn. Efter en tid flyttade även Tage in. De blev snart goda vänner med sina grannar Simon Koch, hans fru och deras dotter på två år. Simon Koch kom väldigt bra överens med Poul och Tage, och Poul uppfann olika saker till dottern. Efter några år skilde sig Simon Koch och hans fru – och efter ytterligare ett antal år, 1919, gifte sig Agnes med Simon Koch. Simon Koch var jurist, men också författare, de hade mycket gemensamt och det blev ett lyckligt äktenskap. Efter hans död 1935 började Agnes skriva sina memoarer.

Dansk Kvindebiografisk Leksikon skriver om Agnes Henningsens författarskap:

 I 1899 kom debutromanen Glansbilledet og samme år romanen Strømmen. De to romaner har kvindelige hovedpersoner, begge har depressive overtoner, og en stor del af skylden for kvindernes ulykke lægges af forfatteren i deres manglende arbejde og forstenede selvopfattelse. I 1900 lykkedes det AH at få finansieret en rejse til Polen, og året efter kom romanen Polens Døtre, en fin og nærgående sædeskildring af to forskellige kvinders skæbneforløb omkring den samme mand. I kampen om hans gunst svigter begge kvinderne sig selv og deres egen værdighed. De går til grunde som ofre for konventionens krav om passivitet og dydighed, samtidig med at de indhentes af kønsangst og frigiditet. Bogens mandsportræt har Georg Brandes som model; AH kendte ham personligt og erkendte ham som tidens stærke mandssymbol. Påvirkningen fra den Herman Bangske impressionisme, der prægede debuten, er her aftaget; AH havde fundet sin egen ubarmhjertigt åbne stil, som udleverer og forklarer uden at pege fingre eller moralisere./…/

I 1935 døde hendes anden ægtefælle, og endnu en epoke i hendes liv var forbi. Sorgen bragte refleksionerne fra hele hendes egen livshistorie frem, genoplevet med alderens indsigt, nådesløshed og humoristiske overskud. Fra 1941 til 1955 udkom hendes otte bind erindringer med de sigende titler: Let Gang paa Jorden, Byen erobret, Kærlighedssynder, Dødsfjende-Hjertenskær, Jeg er Levemand, Den rige Fugl og Skygger over Vejen. Læst i dag er disse værker hendes største bedrift, Danmarkshistorie og kvindehistorie vævet sammen af et dramatisk, fintsansende menneske, som uden forbehold blotlagde sit inderste og insisterede på at være i sin egen ret. Hendes samtid var sjældent forstående, men AH kom til at leve længe nok til at opleve anerkendelsen og en ny generations interesse for sine værker. Da Det Danske Akademi stiftedes 1960, blev hun medlem her som den eneste kvinde ud over Karen Blixen.(Kvinfo.dk)

I memoarerna skriver hon inte rakt ut vem som är far till Poul Henningsen. Däremot beskriver hon Poul på ett sätt som möjligen gör att man kan gissa sig till det – i alla fall om man tror sig veta vem det är. Poul beskrivs ofta som lång och det var Carl Ewald också. Agnes kunde också i en given situation beskriva Poul och kommentera att han borde uppföra sig på ett visst sätt inte minst med tanke på hur hans pappa var.

Mads på besök från USA

När Mads Henningsen efter tolv år i USA hälsade på i Danmark beskrev Agnes honom som ett stort barn. Mads visade väldigt lite förståelse för Agnes situation under de tolv år han hade varit i USA.

Agnes skrev om Mads:

Nu var han altså ved at tale med mig! ”Jeg vil nödig såre dig, men er Esthers opdragelse i frihed blevet nogen sejr? Og har du ikke selv fortalt mig, at du ikke blander dig i, hvem dine börn omgås … end ikke aner, hvad stilling deres venners fädre indtager?”

Jeg stönnede ved tanken om en sympatisk ung präst i Pouls skole, som var rörende ivrig efter at göre ham til sportsmand og var kommen til at röbe en fölelse for ham, der gjorde drengen led ved ham. Det kunde jeg ikke nävne! ”Stillinger er ingen garanti,” måtte jeg nöjes med at sige.

Troldmanden smilede overbärende. ”Da kan du bande på, det har gavnet Tage, at hans bedste ven i Fredericia er sön av en oberst!”

”Mon?” sagde Rose. ”Mon Tage ikke kan läre lige så meget godt af de kunstnere, som kommer her?”

”Nej!” råbte Troldmanden.

”Far.” Tage så bönligt på ham. ”Det kan vi da ikke vide noget om.”

Fröken Hansen stod stille med det tunge melonfad og sagde: ”Hver tror nok, at deres familie er bedst for börnene!”

”Så-å?” Han stirrde på hende forblöffet over hendes damagtighed. ”Tak, jeg vil gerne have mere melon.”

Men hun böd ham ikke, för hun havde talt ud: ”Fru Henningsens söster har lige skrevet, at Elli er from og from som altid. Men at hun tränger voldsomt til at bo mindst et par ås hos sin mor!” (Jeg er levemand, s 357-358)

Det var ingen särskild positiv bild Agnes gav av Mads. I stället för att tacka Agnes och visa uppskattning kritiserade han hennes sätt att uppfostra barnen och beskrev sitt barndomshem, där Tage och Elli växte upp, som rena idyllen. Han förstod inte att hans barndomshem kanske hade sina brister och att dessa brister kanske var en anledning till att han själv var tvungen att fly till USA, eftersom han med sitt beteende inte kunde leva upp till barndomshemmets ideal.

Suzanne Brögger skriver i efterordet till Agnes Henningsens memoarer:

Agnes Henningsen var fra starten betaget af Troldmandens ärlighed: Han fortalte altid, hvergang hans erotiske eventyr blev fuldbyrdet – og fölte hver gang skyld. Men dét behövede han jo slet ikke! Mads Henningsens skäbne står til skräk og advarsel for eftertiden. Fordi han tragtede efter det päne, borgerlige liv, men var erotisk anlagt og fuld af fortrydelse og skyld. Og nu må flygte til Amerika for at rense sig. (Suzanne Bröggers efterord till: Agnes Henningsen: Byen Erobret /Kärlighedssynder, s 476-477)

Däremot gav Agnes en rätt positiv bild av Carl Ewald i sina memoarer. Hon blev visserligen mycket sårad av något han vid ett tillfälle sade om Mads Henningsen, vilket gjorde att de inte umgicks de sista åren av Carl Ewalds liv. Men faktum är att Carl Ewald annars beskrivs i positiva ordalag. Säkert för att hon tyckte om honom, uppskattade hans personlighet och det samarbete de hade i början av hennes författarskap, men jag föreställer mig också att hon ville lämna efter sig ett positivt porträtt av Poul Henningsens far. Jag, som inte visste så mycket om Agnes Henningsen och Carl Ewald, blev positivt överraskad när jag läste beskrivningen av Carl Ewald. Carl Ewald var social, tog hand om sina gäster på ett fint sätt och respekterade kvinnor, vilket hans vänskap med Agnes, Riis och Foer var ett tecken på.

Kvinnor och ekonomi

Agnes Henningsen kämpade hela livet med sin ekonomi. När hon 23 år gammal lämnades ensam med barnen var hennes avsikt att bli barnmorska så hon kunde försörja sina barn. Men den lokala prästen nekade henne det sedlighetsbevis som man på den tiden var tvungen att ha för att bli barnmorska. Hennes läkare hade redan gett henne intyg på att hennes kropp var tillräckligt stark för att klara yrket.

Efter ett misslyckat försök med en frisörsalong som aldrig blev lönsam bestämde hon sig för att satsa på att bli författare. Trots att hon skrev flitigt och blev publicerad var det svårt att försörja sig. Hon skrev därför också ett antal teaterpjäser, som gav en bättre ersättning. Men hon lyckades ändå aldrig tjäna så mycket att hon kunde bo tillsammans med alla barnen.

Agnes Henningsen kom egentligen från en relativt välbärgad familj och fick också ett visst arv. Men hon kunde inte själv bestämma över sitt arv, det var den äldsta systerns man som blev en sorts förmyndare och hon var tvungen att få hans tillåtelse när hon ville använda arvet. Något hon ofta återkommer till i sina memoarer.

Den självständiga kvinnan med egen försörjning, som vi idag ser som en självklarhet, är ett rätt så nytt fenomen.

Den store danske skriver om kvinnors rättsliga ställning genom tiderna.

Kvindens stilling gennem tiderne som berettiget eller forpligtet kan udledes af den lovgivning, som afspejler familiernes og slægternes forhold. De europæiske retssystemer har siden antikken fastholdt, at en hustru var underlagt mandens og ugifte kvinder faderens eller en anden mandlig slægtnings værgemål i økonomiske og processuelle forhold. Enker var derimod ofte stillet meget lig mænd i formueretlig henseende. /…/

Trods samtidens voksende krav om kvindefrigørelse bestræbte 1800-t.s jurister sig i teori og praksis på at fastholde en hustrus ugunstige betingelser. Ugifte kvinder opnåede allerede i 1857 ligestilling med mænd vedrørende økonomisk råderet, arv og adgang til næringsudøvelse, mens en gift kvinde først i 1925 opnåede fuld ligestilling med sin ægtemand. (lex.dk, retshistorie)

Fram till 1925 var en gift kvinna ekonomiskt beroende av sin man, medan den ogifta kvinnan 1857 hade rätt att ärva. Möjligen var det så att Agnes inte självständigt fick råda över sitt arv eftersom Mads Henningsen inte hade några medel med sig in i äktenskapet. De separerade när Mads flydde till USA, men skilde sig först efter många år. Agnes var inte heller myndig när de gifte sig.

Vad det än berodde på var det förnedrande för Agnes att hon inte hade tillgång till sitt eget arv.

Kvinnors ekonomi är också ett återkommande tema i Jane Austens författarskap. På den tiden gick arvet genom manliga släktningar och en familj med enbart döttrar kunde bli tvungen att lämna sitt hem om fadern dog. Det blev därför en livsuppgift för Mrs. Bennet i Pride and Prejudice, som publicerades 1813, att åtminstone en eller två av hennes döttrar gifte sig med rika män. Romanens första mening sätter också direkt fokus på ekonomin: It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. Som tur är lyckades både Elizabeth och Jane Bennet att förena ekonomi och kärlek när de gifte sig. Elizabeths Mr. Darcy, som först framstod som stolt och avvisande, var inte bara rik, han visade sig också vid närmare bekantskap vara en god människa.

---

Poul Henningsen, PH (1894–1967)

När Poul Henningsen föddes var Agnes Henningsen fortfarande gift med Mads Henningsen och Poul var omkring 14 år när han fick reda på att det var Carl Ewald som var hans biologiska far. Det blev dock offentligt långt senare – antagligen först efter Poul Henningsens död.

Poul var knappt ett år gammal när Mads flydde till USA och Agnes blev ensam med barnen. Han bodde tillsammans med Agnes i Carl Ewalds storfamilj i Ny Kongensgade, men flyttade efter en tid till en fosterfamilj i Vordingborg. Fosterfamiljen var Betty Ewalds syster Mor Julle, som Poul kallade henne, och hennes man snickarmästaren Carl Hansen. Poul bodde sedan i Vordingborg från 1896 och fram till 1899, då Agnes flyttade till Roskilde tillsammans med Esther och Poul. Poul fortsatte att vara i Vordingborg under sina ledigheter som t.ex. jul och sommar. Vordingborg var även ett sorts andra hem för familjen Ewald, som var där på semester ibland. Carl Ewald åkte till Vordingborg när han behövde ro för att skriva och Jesper Ewald har beskrivit hur han som tonåring cyklade till Vordingborg när han behövde tröst. Det betyder att Poul Henningsen umgicks en del med familjen Ewald – utan att veta att de var släkt. Men de vuxna visste och kanske var arrangemanget med Agnes Henningsen som bodde i Carl Ewalds storfamilj och Poul hos Betty Ewalds syster i Vordingborg ett sätt att ta ansvar för Poul utan att direkt tala om hur familjerelationerna egentligen hängde ihop. I kretsen kring ”det moderne gennembrud” var otrohet accepterat och kanske var det just därför möjligt att ta ett visst ansvar för barnen, som föddes utanför äktenskapet.

Vordingborg

Poul Hammerich skriver i boken Lysmagaren – en krönike om Poul Henningsen om Pouls tid i Vordingborg, där familjen bodde i huset på Algade 53 – inte så långt från min farfar som växte upp i huset på Algade 46. Min farfar var omkring sju år äldre än Poul Henningsen men i ett antal år bodde de samtidigt i Vordingborg.

Poul Henningsen sitter på tåget på väg till Roskilde och tänker tillbaka på tiden i Vordingborg:

Igår på denne tid sad han under Far Hansens larmende middagslur på den överste af de tre trappesten op til huset i Algade 53, Vordingborg, med en fedtemad i den ene hånd og en sukkermad i den anden. Först en bid af den ene humpel og så en bid af den anden – ”sundt og södt på skift”, som Mor Julle sagde. Han sad på förste parket til dagens skuespil, når Retiraderne, drengene fra Realskolen, törnede sammen i regulär gadekamp med Borgerskaberne, dem fra Borgerskolen. Det forekom Poul ret dumt, for der var altid flängede bluser eller blödende knä eller mälkevognen körte skolebögerne flade. /…/

Far Hansen havde på Pouls tre års födselsdag givet ham en rigtig lille hövlebänk, så han ikke gik i vejen. På fire års dagen blev han udnävnt til yngste lärling og fik et krus hvidtöl. Nu fölte han sig udlärt, kunne håndtere et vinkeljern, holde et savspor, slå en tretommers i, i tre slag og hjälpe med at dybpolere de nye kommoder med nedfäldede spejle til Hotel Vardemar. /…/

Ewald var tit på besög – som han sagde: for at få arbejdsro. Han vendte op og ned på hele Algade 53 /…/ Det var lidt flovt at gå tur med Ewald til Kirkepladsen sådan som folk vendte sig og måbede. /…/

I ferierne havde han af og til Betty, Riis og Foer med, själdent Mor Agnes og altid Lissen, Jesper og lille Grethe. Det var både irriterende og sjovt. Leps skulle straks have en hövlebänk magen til Pouls. Men da lärlingen begyndte at undervise i snedkeriets finesser, blev den et år äldre novice skrubhysterisk. Poul syntes også, det var tosset, at börnene sagde Gumor til Mor Julle. Til gengäld digtede og sang Ewald de bedste go-nat-viser, når hans unger fyldte hele Pouls kammer /…/ Leps förekom Poul evigt problematisk. For eksempel fik han under en ferie difteritis med höj feber og vejrträkning som et savvärk. Far Hansen mumlede mörkt om koleran i Hamborg. Mor Julle sendte bönner opad, og distriksläge Fog blev tilkaldt. Da vaccinen hverken var kommet til verden eller Vordingborg, tog lägen et langt glasrör og sugede drengens svälg fri fra slim og belägninger. Så var han kureret.

Ewaldernes invasion betöd roture i havnen og skovture med fulde madkurve i den store hestevogn til Vinterbölle. /…/ I skovene var Ewald suverän. Han udspillede her med sin här af börn adskillige slag til brug for sine historiske romaner, han lärte fra sig om spiselige og uspiselige svampe og demonstrerade, hvordan man finder vand med en y-formet pilekvist. (Paul Hammerichs 55-62)

Leps är Jesper Ewalds smeknamn. Episoden med ”distriktsläge Fog”, som var min farfars far Frederik Fogh, förekommer också i Jesper Ewalds bok Breve fra en barndom.

Efter tiden i Vordingborg bodde Poul med Agnes och systern Esther i Roskilde. Poul fortsatte dock att vara i Vordingborg på sina ledigheter och hade kontakt med Mor Julle och Far Hansen livet ut. Agnes, Poul och Esther flyttade till Fredriksberg 1906, där även brodern Tage Henningsen bodde ett antal år.

Som barn fick Poul ofta frågan om vem hans far var och han svarade var att det var Agnes, som var hans far, eftersom det var hon som arbetade och försörjde familjen.

I radiointervjun från 1964 svarade Poul Henningsen på frågan om vad Agnes Henningsen hade betytt för honom som barn:

Hun var jo först og fremmest min far, for det var hende der skulle tjene pengene, og det var hende der skulle have ro til arbejdet. Så havde vi altså også en mor som hed Petra, der passade os som mödre skal passe deres börn, vaskede os og straffede os mildt. (Mit Livs Eventyr s 27)

Poul Henningsen blev en mångsysslare. Han designade lampor och succén med PH-lampan gav honom en god ekonomi. De sångtexter han skrev till revystjärnan Liva Weel sjungs än idag. Själv förknippar jag honom i första hand med Man binder os på mund og hånd, som med sin text fick stor betydelse för danskarna under andra världskriget. Han skrev regelbundet i Politiken1921-1938 samt 1960-1966 och i Socialdemokraten 1950-59. Tillsammans med bland andra Thorkild Henningsen var han redaktör för Kritisk Revy 1926-28 och 1964-66 var han redaktör för konsumenttidningen Tänk. Han skrev också ett stort antal böcker, bland annat Hvad med kulturen, som kom 1933 och PH’s dragebog for börn fra 8-128, drakar var en stor passion även in på äldre dagar. Han gjorde också Danmarksfilmen 1935, där han försökte skildra vardagen i Danmark.

I en radiointervju i samband med 70-års dagen berättade Poul Henningsen att han har haft tur:

Jeg synes mit liv har väret en räkke eventyr, og jeg har väret en usädvanlig heldig kartoffel. Jeg har haft det privilegeret godt, for at bruge et fremmedord, for de allerfleste mennesker risikerer jo at komme på en forkert hylde, og jeg har fået lov til at pröve hver eneste hylde jeg havde lyst til. (Mit Livs Eventyr s 25)

Den Store Danskeskriver om Poul Henningsen i :

Som kulturkritiker blev PH provokatøren, der angreb vanetænkning, autoritær opdragelse, senvictoriansk facademoral og seksuel fortielse, konformisme og kommercialisme — ”slipsedannelse og bænkevælling”, som han sagde.

Det gjorde ham til en af landets mest udskældte mænd gennem 30 år. 1945-46 lagde han sig ud med alle fløje ved at kritisere retsopgøret og forholdene i de tyske flygtningelejre, mens hans kritik af forbrugerisme og pop vandt gehør i 1960’erne.

Kernen i hans idéer er individets frihed til at være uregerligt og finde sin egen sandhed ved kritisk tænkning (”Rend mig i den offentlige mening”). Han ville forene fornuft, fantasi og følelse, og han blev folkeopdrager og ”rigsvækker” ved sit mod til at blande sig, gå imod strømmen, kræve kvalitet, oplyse og frigøre.

Som radikal humanist fortsatte han linjen fra Ludvig Holberg og Georg Brandes og blev, hvad Georg Brandes kaldte deres fælles forfader Voltaire: ”Vejbryder, Fornyer, Luftrenser”.

Maleren, lysmageren, sangskriveren, dragebyggeren, pædagogen, harmonikaspilleren og brøndkarsedyrkeren PH var først og sidst livskunstner.

Han talte om Mit livs eventyr (det er titlen på hans radioerindringer, udg. 1995), og vigtigst i hans 50 års indsats som multikunstner og multimediemenneske blev summen, mønsteret i det hele: grundholdningen at turde og at lege.

Denne misundelsesværdige — og af mange misundte — krydsning af skarpsindighed og letsind gjorde PH til århundredets betydeligste repræsentant for dansk kulturradikalisme eller med tidens eget udtryk: frisind, og han fik stor betydning for moderniseringen og demokratiseringen af dansk bevidsthed. (Den Store Danske, lex.dk)

Paul Hammerich inleder sin bok med detta citat av Poul Henningsen från 1965:

Jeg har aldrig önsket at tvinge andre til at mene som jeg. Jeg har kämpet for menneskets ret til at finde ind til sin egen mening om tingene. Min protest har altid väret vendt mod de kräfter, der tjener deres penge på at frata menigmand denne ret. Jeg håber kun at ha väret intolerant over for magtens misbrug. Jeg har höjst villet läre folk lidt jiu-jitsu, så de kunne forsvare deres åndelige frihed. (Paul Hammerich s 9)

Nakskov 1931

1931 var Poul Henningsen tillsammans med bland andra Mogens Fog, Hans Scherfig och Tom Kristensen aktiv i en kommité som ordnade en insamling för demonstrerande arbetare i Nakskov.

Paul Hammerich skrev:

I Nakskov var skibsvärftet krakket og nöden og ledigheden ekstrem höj. Den 2. februar 1931 afbröd arbejdslösa demonstranter et byrådsmöde og tvang de folkevalgte til enstemmigt at bevilge 20.000 kr. til arbejdsmändenes hjälpekasse. Den lokale politimester fik fat i en kommunistisk medlemsfortegnelse og arresterede to arbejdere, som retten idömte fire og seks måneders fängsel, mens byrådet – atter enstemmigt – trak bevillingen på de 20.000 kr. tilbage.

Atmosfären var så betändt, at Socialdemokratiet aflyset det traditionelle 1.maj-möde, og så forböd politiet kommunisternes demonstration. Det förte til slagsmål mellem ”bolsjevikkerne” og ”Zahles knippelsvingere”. Näste dag undsagde de socialdemokratiske byrådsmedlem Emil Koch politiets adfärd på et möde arrangeret af kommunisterne, og så var Fanden lös på Lolland. Betjente drev arbejderne ned mod havnen, hvor en stenfisker gav kammeraterne ammunition til modangreb. Ordensmakten blev jaget ind i tinghuset, og stenkast blev besvaret med revolverskud. Politimesteren tilkaldte forstärkning fra Nyköbing og Köbenhavn og et kommando feltmässigt udrustede soldater fra Vordingborg. Först ud på natten var roen genoprettet. Ni arbejdere blev tilbageholdt, heriblandt Emil Koch, der samtidigt udmeldte sig af Socialdemokratiet.

Mens ”Internationale” blev afsunget fra tilhörerpladserne, takserede Östre Landsret disse forbrydelser til fra fire måneder til to et halvt års fängsel. Koch idömtes et års forbedringshus for ”meddelagtighed i ansvaret for urolighedernes opståen”. (Paul Hammerich s 246-247)

Kulturradikal

Poul Henningsen var varken kommunist eller socialdemokrat och beskrev det själv så här:

Jeg står et sted midt imellem de to partier. Det må man ha lov til. Jeg er og har altid väret folkefrontsmand, (från Hans Hertel: P.H. – en biografi, s 504)

Poul Henningsen var däremot en del av den kulturradikala rörelsen i Danmark, med fokus på kultur, demokrati och antifascism, vilket också ligger i linje med Folkfronten.

Danmarkshistorien. dk skriver om Kulturradikalismen:

Kulturradikalisme betegner en kulturpolitisk strømning, der har rod i 1800-tallets moderne gennembrud og kredsen af intellektuelle personligheder omkring Georg Brandes. Tankerne blev ført videre af venstre-intellektuelle i især mellemkrigstiden, hvor strømningen fik stor kraft. Kulturradikalismen har haft stor indflydelse på væsentlige sider af dansk politik, kultur og samfund, og den gør sig stadig gældende som et holdnings- og idéfællesskab i moderne politik og kultur og som et referencepunkt i kulturelle og politiske debatter. /…/

I Danmark har kulturradikalismen rod i 1870´ernes borgerlige radikalisme og i det intellektuelle miljø omkring brødrene Georg og Edvard Brandes og Viggo Hørup. De borgerligt-radikale idéer samlede sig om en kulturkamp mod kirkens og statens autoritet, og de vedrørte især retten til individuel udfoldelse, fordomsfrihed og tolerance samt kritik af det, man anså for at være en indskrænket, undertrykkende og farveløs borgerlig kultur. /…/

Omkring århundredeskiftet døde bevægelsen ud for at blive genoplivet i mellemkrigstiden i ny form. Den nye kulturradikale bevægelse bestod stadig af intellektuelle og kunstnere fra det københavnske miljø, og den knyttede sig til personer som Poul Henningsen, Otto Gelsted og Hans Kirk. Men mellemkrigstidens kulturradikalisme knyttede sig i højere grad til venstre-intellektuelle, der i varierende grad var draget af socialisme og kommunisme. /…/

Tidsskriftet Kritisk Revy (1926-28) blev de kulturradikales centrale røst i mellemkrigstiden og fik trods en kort levetid stor betydning for bevægelsens virke. De fire redaktører, herunder Poul Henningsen, var arkitekter, men tidsskriftet beskæftigede sig med kultur i bred forstand, blandt andet også litteratur og filosofi. De bærende ideer var antifascisme, antimilitarisme, demokratisk udvikling og marxisme, men også funktionalismens kerne: fornuft, enkelthed og brugbarhed prægede tidsskriftet. Især forfatterne Otto Gelsted og Hans Kirk var ivrige skribenter i Kritisk Revy. (Danmarkshistorien.dk)

Hvad med kulturen 1933

Poul Henningsen skrev boken Hvad med kulturen som ett svar på Staunings och Socialdemokratins alltför ensidiga syn på kulturen. Ett förhållningssätt som Poul Henningsen menade öppnade dörren för en kultursyn som påminde om nazismens.

Den stora danske skrev:

I debatbogen Hvad med Kulturen? (1933) angreb PH nazismens kulturpolitik og Socialdemokratiets passivitet, og han blev en hovedkraft bag Foreningen for Frisindet Kulturkamp og dens antifascistiske tidsskrift Kulturkampen (1935-39). Det medførte i 1938 hans afskedigelse fra Politiken.(Den Store Danske, lex.dk)

Tecknaren Hans Bendix , som var anställd på tidningen Social-Demokraten, hotades 1934 med uppsägning eftersom han gav ut en anti-nazistisk tidning. Det var den socialdemokratiska statsministern Stauning som hade påverkats av tyskarna.

Elias Bredsdorf skrev i Dagbladet Information:

I efteråret 1933 udsendte Hans Bendix det første nummer af et antinazistisk tidsskrift, som han kaldte Åndehullet. Bendix, som var socialdemokrat og fast ansat tegner ved Social-Demokraten, fik adskillige fremtrædende kulturpersonligheder som medarbejdere, og både han selv og andre af tidens betydelige tegnere forsynede tidsskriftet med skarpe og vittige illustrationer. /…/

Efter at der i 1934 var udkommet tre numre, blev Åndehullet standset ved personlig indgriben fra statsminister Stauning, der reagerede på en klage fra det tyske gesandtskab. Stauning stillede partifællen Hans Bendix overfor valget mellem, at fortsætte udgivelsen af Åndehullet, eller at miste sin stilling som tegner ved Social-Demokraten. ”Tidsskriftet blev kvalt af den daværende tyske gesandt i samråd med den danske regering,” skriver Bendix i sine erindringer. (Elias Bredsdorf i Information 4 juli 1998)

Den surrealistiska danska konstnären Wilhelm Freddie fick 1937 tre av sina konstverk beslagtagna, eftersom de klassades som pornografi. Poul Henningsen, som skrev på en bok om erotikens historia, stod vid konstnärens sida då han 1961 försökte få dem tillbaka.

Paul Hammerich:

Derfor stod han ved surrealisten Wilhem Freddies side, da han i 1961 forsögte at få kriminalmuseet til at udlevere de ”utugtige” kunstvärker, sädelighedspolitiet konfiskerede i 1937. Da det mislykkedes, åbnede Freddie en udstilling med kopior af den forbudne kunst, bland andet kvindebusten ”Sexparalyseappeal” med påmalet fallos på kinden. Politiet fjernede atter de obsköne genstande, byretten konfirmerede beslagläggelsen, og den energiske maler måtte vinde sin sag i ret efter ret, för han fik ret og fik sine värker tilbage. Poul nöjedes ikke med at kommentere affären, men optrykte hele udskriften af rettens dombog med frikendelsen som slutkapitel på ”Erotikens Historie” (Paul Hammerich s 405)

Danmarksfilmen 1935

Poul Henningsen ville i Danmarksfilmen ge en bild av vardagen i Danmark – till ett ackompanjemang av glad och lättsam jazzmusik. Filmen var på många sätt före sin tid och Poul Henningsen fick så mycket kritik att det blev hans sista (och första) film. Senare har dock Klaus Rifbjerg och Jörgen Leth gjort liknande filmer om Danmark.

Danmarkshistorien.dk om PH:s Danmarksfilm:

Den 29. april 1935 havde PH’s (Poul Henningsen, 1894-1967) dokumentar- og propagandafilm ‘Danmark’ premiere, både i København og på Verdensudstillingen i Bruxelles. Filmen blev produceret i årene 1933-35 og var bestilt af Udenrigsministeriet. Filmen vakte megen forargelse og vrede, fordi den udfordrede den danske nationale selvforståelse, specielt i de borgerlige kredse. /…/

Danmarksfilmens danmarksbillede kan beskrives som det arbejdende og almindelige Danmark. Et Danmark i bevægelse, hvor PH bruger filmen til at fange nuet og til at skue fremad. Dette ses i det meget bevægelige kamera og i de levende billeder, som PH og fotograf Poul Eibye (1885-1972) har optaget og klippet. Filmen er fuld af optimisme blandt andet understøttet af de lyse og lette jazzmelodier med børnekor. /…/

PH’s eneste film står tilbage som et stykke danmarkshistorie, der beskriver det almindelige liv i 1930’erne, og den indskriver sig samtidigt som en klassiker i dansk filmhistorie. Danmark er forløber for mange nyere Danmarksfilm. Her kan bl.a. nævnes Klaus Rifbjergs Danske billeder (1970), Jørgen Leths Livet i Danmark (1971) og Max Kestners Verden i Danmark (2007). (danmarkshistorien.dk)

Det finns några klipp från filmen på YouTube under rubriken ”Musik fra PH’s Danmarksfilm”

Man binder os på mund og hånd

Man binder os på mund og hånd med text av Poul Henningsen och musik av Kaj Normann Andersen blev till i sin nuvarande form precis efter den 9 april 1940. Den framfördes av Liva Weel i revyn Dyveke av Kjeld Abel,

Wikepedia om Man binder os på mund og hånd:

Dyveke blev til i perioden umiddelbart inden den tyske besættelse af Danmark; faktisk var prøverne til forestillingen begyndt dagen forinden, 8. april 1940. Poul Henningsen havde skrevet en tekst med titlen ”Det gælder kærlighed og krig” med en anti-nazistisk tekst.

Da Danmark var blevet besat, blev der straks indført censur, og teksterne til revyen måtte indleveres til godkendelse. Det gik så hårdt ud over ”Det gælder kærlighed og krig”, at PH var nødt til at skrive en helt ny tekst. Det blev ”Man binder os på mund og hånd”, som var anderledes subtil. Første vers handlede nu om erotik, andet om ægteskab, mens tredje vers handlede om fædrelandskærlighed på en måde, den tyske censur ikke rigtig kunne indvende noget imod, og teksten blev nu godkendt. Publikum forstod dog godt det dybere lag i teksten, og PH har selv fortalt, at der var andægtig tavshed, ikke mindst mens Liva Weel sang dette vers. (da.wikipedia.org/wiki/Man_binder_os_på_mund_og_hånd)

Tredje versen, som orsakade ”andägtig tavshed” i publiken låter så här:

Möde hvad der venter os,/ og ingen véd hvordan det går./ Bäre skäbnen uden trods,/ hvad der så forestår/ Glad for hver en venlighed,/ men uden tro at det blir ved./ Söge fred i det vi véd, / at vi har ingen krav på fred.

Man binder os på mund og hånd/ men man kan ikke binde ånd/ og ingen er fangne,/ når tanken er fri./ Vi har en indre fästning her/ som styrkes i sit eget värd,/ når bara vi kämper/ for det vi kan li.

Den som holder själen rank/ kan aldrig blive träl./ Ingen kan regere det/ som vi bestemmer selv./ Det lover vi med hånd og mund/ i mörket för en morgenstund,/ at drömmen om frihed / blir aldrig forbi. (Text: Poul Henningsen, 1940)

Sångerskan Liva Weel skrev 1948 i ett brev till Poul Henningsen:

Ak ja elskede Poul, om vi kunde mödes i et rigtigt Teater; men det har väl desvärre lange Udsigter. Maa jeg med det samme have Lov til atter en Gang at takke dig for alle dine Pragtviser til mig gennem Aarene – takke dig for den Udvikling de gav mig. Dejligt at höre alla slags Mennesker husker dine Viser bedst af alle de mange, jeg har haft. Kärligste Hilsner, jeres hengivne Liva. (Brev fra Liva Weel til Inger og Poul Henningsen, 21 januar1948) (Hans Hertel: PH – en biografi. s 116)

”Retsopgöret” och demokratin 1945-1946

Poul Henningsen flydde 1943 till Sverige och kom först tillbaka till Danmark några månader efter krigets slut.

Paul Hammerich skrev om Poul Henningsens reaktioner på ”udrensningen” efter kriget:

Ved sin sene hjemkomst fra Sverige undgik Poul at opleve den offentlige forestilling, da frihedskämpare i majdagene foretog 40.000 arrestationer af landsmänd, mistänkt for landssvig, og Rigsdagen ”blussende af harme over voldsdåd og niddingsfärd” hastede särlove igennem, der man genindförte dödsstraffen, gjorde fire års tugthus til mindstetakst og fratog de dömte alle demokratiske rettigheder for resten af livet. Dette var udrensningen, folkestämningens vilje. Men ved at häve rösten sammen med ganske få andre som Frisch og Hal Koch gjorde han sagen til et retsopgör. (Paul Hammerich s 345-346)

Paul Hammarich skrev vidare:

Näppe var han flyttet hjem til det lille räkkehus i Ordrup og befrielsens fällesskab, för han – omringet af takkegudstjenester, jagter på fiktive og nådelöse domme over krigens menige tabere – udbasunerade: ”Vi kan ikke hos folkestemningen for tiden hente värdifulde forsvarsmidler for demokratiet.” Han brugte den netop genvundne ytingsfrihed til i hastig räkkefölge at sige fra over for dödsstraf med tilbevirkende kraft og udrensningens hävnende karakter, /…/ og at undsige sig kommunismen i Stalins vulgäre model. Dette trefoldige brud med modstandsbevägelsen, Christiansborg og venstreflöjen blev opfattet som kriminelt, (Paul Hammerich s 343-344)

Danmarkshistorien.dk skriver om ”retsöpgöret” efter andra världskriget:

Selvom kun et fåtal af danskerne deltog i modstandskampen under besættelsen, var de fleste fjendtligt indstillet overfor den tyske besættelsesmagt. Der var dog også nogle danskere, som støttede tyskerne på forskellig vis. Det kunne være af ideologiske årsager, som fx for de danske nazister og de danskere, der meldte sig frivilligt til tysk krigstjeneste. Det kunne også være af rent økonomiske årsager, hvilket fx gjaldt for nogle af de stikkere, som angav modstandsfolk til tyskerne for penge, eller for såkaldte værnemagere, der tjente godt på det økonomiske samarbejde med besættelsesmagten. /…/

Opgøret begyndte allerede den 5. maj 1945, hvor man internerede tusindvis af danskere, som var mistænkte for landsskadelig virksomhed. Ved det efterfølgende retsopgør blev omkring 13.000 mennesker idømt bøde eller fængselsstraf, mens 46 blev henrettet.

Retsopgøret blev meget debatteret, og der var en udbredt opbakning til opgøret i befolkningen. /…/ Efterhånden som retsopgøret skred frem, blev det efterhånden også en udbredt opfattelse, at det straffede de små forbrydere hårdt, mens det lod de store slippe billigere. Det var der en vis sandhed i, fordi man startede med de simple sager, som ofte var mod småforbrydere. De blev så dømt, mens folkestemningen endnu var ophedet, mens de mere komplicerede sager ofte først kom for retten flere år efter befrielsen, hvor stemningen var kølnet og straffene generelt var mildere. (Danmarkshistorien.dk)

Poul Henningsen gav sin syn på ”retsopgöret” i radiointervjun, som gjordes 1964 i samband med hans 70-års dag, – han menar att man ska försöka förstå varför folk blev nazister:

Retfärdigheden ved slutningen af en krig er jo helt afhängig af hvem der vinder krigen, og det gör at jeg ikke synes man kan kalde den retfärdighed.

Dér er det jeg synes demokratiet må vise sig ved at man siger: Nu laver vi ikke love med tilbagevirkende kraft, vi må se at komme over hvad der er sket, vi må tilgive hinanden på en eller anden måde. Det er sådan et kedeligt ord, sådan lidt sentimentalt, men vi må bäre os ad som mennesker bärer sig ad, vi kan ikke hävne. Jeg ved godt at man ikke bryder sig om den forstående mand i disse sager, men man må vise forståelse for hvorfor folk i sin tid blev nazister, hvorfor folk kommer ind på forbryderbanen, ellers kan man ikke hjälpe samfundet og slet ikke de mennesker. Jeg tror mangelen på forståelse skaber flere forbrydelser end noger andet. (Mit Livs Eventyr s 69)

Poul Henningsen såg det hela som en demokratisk fråga och 1946 skrev han att ”landsbyen er skåret over, så tidligere naboer ikke kan råbe hinanden op og näre venner ikke skimte hinandens ansigt” (Paul Hammerich s 344)

Paul Hammerich skrev vidare i sin biografi om Poul Henningsen:

Poul syntes selv, at han havde svärt ved ”at tränge gennem heroïsmens skudsikre vest”. Men hans argumenter hade voksende gennemslagskraft. Hans nytårsönske for 1946 löd: ”At de som helst vil glemme må läre at huske. At de som ikke kan glemme må glemme hadet. At krigens sort og hvidt må aflöses af retsind.” (Paul Hammerich s 348-349)

I radiointervjun från 1964 berättade Poul Henningsen om flykten till Sverige och berättade samtidigt om mötet med mannen som hade fått i uppdrag att mörda honom. På frågan om varför han flydde svarade han:

Det vidste jeg såmänd ikke så meget om. Jeg fik bare besked – fra tre sider – på at det nok var bedst jeg kom afsted og så valgte vi at ro over fra Höje Skodsborg til Landskrona. Det var en temmelig lang og sur tur i åben båd, men vi kom da over i löbet af fire timer. Senere viste det sig at det var fornuftigt af os at flygte.

Jeg traf senere min egen morder. Det var en ung mand som kom ind ad dören – det har väret i 46 – og sagde at han var lige kommet ud af fängslet – han havde fået et år, fordi han havde väret med i Wilfred Petersen-gruppen – og nu ville han stikke mig en undskyldning, for han skulle i virkeligheden have indebrändt mig og min familie den 23, september 1943. Jeg bad ham sidde ned og böd ham en cigaret, og så snakkede vi sammen. Det viste sig at han havde läst mine artikler om udrensningen, og han syntes at jeg var et fornuftigt menneske, og han var glad for at han ikke havde indebrändt mig, og mere kan man jo ikke forlange af en morder. (Mit Livs Eventyr s 68)

Poul Henningsen lyckades med sina artiklar om utrensningen att nå ut till den person som hade fått i uppdrag att mörda honom. Det säger något om att han var inne på rätt spår – att skapa dialog och försöka att förstå – att man må vise forståelse for hvorfor folk i sin tid blev nazister, hvorfor folk kommer ind på forbryderbanen, ellers kan man ikke hjälpe samfundet og slet ikke de mennesker och att man ska satsa på ”retsind” och undvika ”utrensing”

Att lyssna på motståndaren och att försöka få svar på frågan varför är en viktig grundbult i demokratin och i förståelsen för individers olika livsvillkor finns en grogrund till ökad demokrati.

Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, som bildades 2015, är inne på samma linje och deras uppdrag är att sprida kunskaper om hur, när och varför ideologiskt motiverade våldsbejakande subkulturer uppstår.

Här pågår ett forskningsprojekt, där man intervjuar unga nynazister. De skriver bland annat om sitt forskningsprojekt:

Studien har utvecklat ett helhetsperspektiv på personers berättelser om vägar från inträde till utträde ur högerextremistiska miljöer. /…/

Studien bidrar till nya insikter om hur man lämpligen bör utforma förebyggande ansatser inom detta fält och även kunskaper om hur det är möjligt att initiera och stödja exitprocesser.

Totalt har 29 individer som är eller har varit aktiva i nynazistiska organisationer intervjuats. Av dessa är 11 alltjämt aktiva i dessa organisationer. /…/

Vidare har anhöriga, föräldrar och partners, till huvudinformanterna intervjuats om sina upplever i olika faser, dvs från inträde, livet i rörelsen och eventuella utträden. /…/ (http://www.gu.se/segerstedtinstitutet/forskning/att-rekryteras-att-tillhora-och-att-lamna-exitprocesser-bland-unga-nynazister)

Hemmet i Usseröd och likheten mellan far och son

Poul och Inger Henningsen köpte 1948 ett ”husmanssted” i Usseröd. Det blev en plats, där barn, barnbarn och vänner trivdes. Men också ett ställe där Poul kunde koppla av i en period där han, på grund av sina åsikter om ”retsopgöret” efter kriget, förlorade många av sina vänner och tidigare samarbetspartner.

Paul Hammerich skriver:

Köbet af Usseröd gjorde det muligt for Inger og Poul at holde börnehave. /…/

Dengang et gro- og fristed der gav kräfter til at overleve gamle kammeraters kolde skuldre, /…/

Herude blev plejedötrene Tove og Grethe bragt tilbage til – om ikke naturen så det naturlige. De gik til pädagogisk jazz hos Bernhard Christensen og dannede i haven en amatörgruppe med den mindre sangstärke, men rytmesikre og gospel-präkende Poul. Når han i de lyse nätter tog harmonikakassen frem og brägade ”Lille mor hun går og vasker trapper”, gräd Kjeld Abell stille. Stig Lommer derimod vågnede op, när Tove og Grethe swingede ”Kys det hele fra mig”. Måske var Lommer bländet af deres udseende, da han fik ideen at lancere dem som The Kemp Sisters. Det blev der ingen karriere af. /…/

Usseröd blev en levende ramme om daglige gläder og bratte sorger. Det var tiden for de helt runde festdage – Mor Agnes 80 og Otte Gelsted 60 lige efter hinanden. Mens Poul märkede den kolde krig frostånde i nakken, var Agnes Henningsen omsluttet af varm virak, midt i sine otte bind erindringer /…/ Ved gigantfesten på Skydebanen – arrangeret af Johannes V. Jensen og Tove Ditlevsen – var sönnen heller ikke heldig med sangen til Mor, han kunde ikke dy sig for at skose hendes gammeldags pli og courtoisie. Hun gav ham dog endnu et eksempel på sin lette og ärlige gang på jorden i sin takketale: ”Hele mit liv er repräsenteret her i aften – min förste kärestes datter er her; min förste mands sidste kone er her og min sidste mands eneste barn.”(Paul Hammerich s 378-380)

Det var när jag läste om hemmet i Usseröd jag kom att tänka på likheten mellan far och son, Carl Ewald och Poul Henningsen. Poul Henningsen skapade i Usseröd ett hem för familjen, men också med ett annex med plats för vänner och familj, som i perioder kunde behöva någonstans att bo. Vännen Otto Gelsted var en av dem som bodde där, liksom Pouls dotter Berta och Ingers dotter Tove Kemp. Det påminner om Carl Ewalds stora lägenhet på Ny Kongensgade med plats för Riis och Foer – och även i en period Agnes Henningsen, först med Poul och sedan med dottern Esther.

När man ser bilder av Poul Henningsen har han nästan alltid en cigarett i munnen. För Carl Ewalds del var det en cigarr som ofta syns på fotografierna.

Poul Henningsen fick i sitt äktenskap med Else Henningsen sonen Simon Henningsen 1920 och dottern Berta Henningsen 1922. Men i likhet med sin far var han otrogen och 1923 fick han tillsammans med Ellen Hegeler sonen Sten Hegeler, som senare blev en känd psykolog och sexolog.

Wikipedia om Sten Hegeler:

År 1948 gav han ut boken Hvordan, mor?, sv. Hur går det till, mamma?, som var en banbrytande bok inom sexualundervisningen av förskolebarn och som översatts till flera språk. Han startade 1950 en egen psykologpraktik.

Hegeler blev känd i Sverige under 1960-talet då han tillsammans med sin fru Inge Hegeler (1927 – 96) svarade för frågespalten Inge & Sten i Expressen. De hade också en populär sexfrågespalt i Ekstra Bladet under 1960- och 1970-talet, liksom i det norska Dagbladet. Paret gav även ut böckerna Kærlighedens ABZ och Spørg Inge og Sten. (sv.wikipedia.org)

Sten Hegeler var över 20 år när han fick reda på vem som var hans far. Poul Henningsen tyckte inte det var så viktigt att han fick reda på det och Poul förstod inte alls att Sten var intresserad av att veta vem som var hans far. Det kan förekomma märkligt eftersom Poul Henningsen själv var frustrerad över att Carl Ewald inte hade berättat för honom att han var hans far.

Poul vedkendte sig farskabet, men skiltede endnu mindre med det end i sin tid Carl Ewald. Sten mindes fra sin tidlige barndom at have väret på dragetur med Poul. /…/ Da Sten endnu var lille, blev fru Hegeler skilt fra sin politimand. Derefter inviterede Poul hver juleaftensdag mor og sön på frokost i Frascati./…/ Det var Poul magtpåliggende at skåne Else for de udenomsägteskabelige, men da han var blevet gift med Inger Henningsen, blev Ellen og Sten Hegeler budt hjem til selve juleaften /…/ (Paul Hammerich s 161-162)

Kanske ville Poul Henningsen skydda Else på samma sätt som Carl Ewald skyddade sin fru Betty. Både Carl Ewald och Poul Henningsen tog dock ett visst ansvar för sina utomäktenskapliga söner. Poul Henningsen var en del av Carl Ewalds storfamilj inte minst när de var på semester i Vordingborg och Sten Hegeler firade i sin barndom jul i Poul Henningsens hem.

I sina memoarer, som talande nog har titeln Dobbeltbastarden, berätter Sten Hegeler:

”Det var jo et märkeligt arrangement, når man tänker efter. Pouls börn var hos deres mor og Ingers dötre hos deres far. Og så sad vi der. Fire voksne – eller tre voksne og en ung mand – og holdt juleaften. Det var jo särt. Men hyggeligt nok. Absolut.”

Det blev selvsagt ikke läst op fra juleevangeliet i Poul Henningsens hjem, og et juleträ var der heller ikke, men der blev spist god mad, hygget og udvekslet nogle få gaver. Den unge Sten fik det samme hvert år af Poul Henningsen: en flad konvolut med en hundredekroneseddel. /…/

Sten Hegeler husker dagen, hvor han ”fik en ny far”, som en dag med mange forskellige fölelser. /…/

”Det, jeg husker tydeligst, er en fuldständig overväldende berusende fölelse af, at alting faldt på plads inden i mig. Pusslespillets brikker sagde klak, klak, klak. De tanker, der var i mig, den måde jeg syntes, jeg var skruet sammen på. Den märkelige, fremmedgjorte fölelse, jeg altid havde haft over min officielle far og hans familie. Alting passede pludselig sammen. Som i en smuk symfoni.”/…/

”Min far var jo en af de helt store i min verden. En, hvis tanker og skriverier jeg havde läst og beundret. Jeg havde siddet med ham på Riddersalen under krigen og hört Liva Weel synge ”Man binder os på mund og hånd” og var bergtaget ligesom resten af Danmark. Og så var han sgu min far. Det var fuldständigt eventyrligt. Og jeg ärgrer mig over, at jeg ikke skrev dagbog i de dage.” (Gitte Lökkegaard: Sten Hegeler Dobbeltbastarden s 63-66)

PH 70 år

Poul Henningsen bodde i Usseröd fram till sin död i januari 1967. De sista åren led han av Parkinsons sjukdom.

I samband med sin 70 års dag 1964 arrangerade studenterna ett stort fackeltåg samtidigt som han i en festlokal hade fest med 200 gäster. Poul Henningsen såg fackeltåget från festlokalens balkong och bjöd in studenterna på festen.

Paul Hammerich:

Fakkelbärerne myldrede ind og forvandlede den sammenspiste banket til en folkefest. /…/

Fra teatret og fra paläets runde borde gik göglervennerne op på en lille scene og gav humöret en gang lak med PH-viser og -tekster föjet sammen til en helhed af Sam Beskow og Svend Erichsen – her kom Lulu Ziegler, Bodil Udsen, Hannah Bjarnhof, Kemp-söstrene og Ebbe Rode./…/

Bent Axens musikanter spillede op til Leonard-rytmer. Poul stirrede saligt på vrimmelen af godtfolk som han kunne bringe i stue sammen – dér dansede hans storebror Tage med fru statsminister Helle Virkner Krag, dér arbejdsmändenes forretningsförer Anker Jörgensen (”endelig en socialdemokrat med gehör for arbejderkultur”) med Elsa Gress, dér Thorkild Björnvig med Ellen Gottschalch /…/ Sten Hegeler med Nanna Ditzel og Stig Lommer og Hens Bendix med hver sin studine. /…/

I en pause tog man Halfdans Rasmussens lejlighedssang en gang til. /…/

Så-er det PH der glammer / med sit högst irritable organ. / Så-er det ham der er hammer / og gi’r bagsträvet en på goda’n / Stang ham en fordom / og han sir at en fordom förgår /…/ (Paul Hammerich 432-434) (Melodi: Ölhunden glammer, med text av Poul Henningsen och musik av Ernesto De Curtis och som Oswald Helmuth framförde i en PH-Revy 1929)

”Jiu-jitsu” och demokratin

Något av det som har gjort störst intryck på mig, när jag har läst om Poul Henningsen, är hans tankar om demokrati och hur viktigt det är att människan kan och vågar uttrycka sin åsikt – rätten att på olika sätt hitta fram till ”sin egen mening om tingene” är central.

Poul Henningsen’s citat från 1965 kommer in på väsentliga delar av demokratins kärna:

Jeg har aldrig önsket at tvinge andre til at mene som jeg. Jeg har kämpet for menneskets ret til at finde ind til sin egen mening om tingene. Min protest har altid väret vendt mod de kräfter, der tjener deres penge på at frata menigmand denne ret. Jeg håber kun at ha väret intolerant over for magtens misbrug. Jeg har höjst villet läre folk lidt jiu-jitsu, så de kunne forsvare deres åndelige frihed. (Paul Hammerich s 9)

Man kan behöva öva lite självförsvar eller ”jiu-jitsu” för att lära sig att formulera ”sin egen mening om tingene” – många kommer att stå i kö med motargument inte minst om maktbalansen är ojämn – vilket den ju ofta är. Och viljan att lyssna och förstå blir allt lägre inte minst i dagens polariserade debatter. Polariseringen är i sig ett hot mot demokratin.

I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter paragraf 19 står det om yttrandefrihet:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. (www.amnesty.se)

Den sista paragrafen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, paragraf 30, pekar på att det med en rättighet också kommer en skyldighet.

Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen. (www.amnesty.se)

Du får säga vad du vill – under förutsättning att du gör det inom de ramar som definieras av deklarationen om mänskliga rättigheter.

Den ukrainska Sovjetdissidenten Mykola Matusevytj uttrycker det på ett utmärkt sätt i en intervju i Dagens Nyheter 2022-03-23:

”Den som själv vill ha frihet måste erkänna andra människors frihet”

Sofia Näsström, som är professor i Statsvetenskap vid Uppsala universitet, skriver i förordet till sin bok Demokrati – en liten bok om en stor sak:

Demokratin är livsviktig. Den påverkar ditt liv i stort och smått, och den gör dig viktig. Vad du tycker och tänker betyder något. Samtidigt är den krävande. Att leva i en demokrati är att leva under ovisshetens stjärna. Det finns ingen högre makt som talar om vad som är rätt eller förutsäger vad som komma skall. (Sofia Näsström: Demokrati, 2021, s 7)

---

Källförteckning:

Carl Ewald: Breve til mine börn fra Paris. 1907

Jesper Ewald: Breve fra en barndom. 1953

Lissen Ewald: Carl Ewald og hans kone. 1946

Agnes Henningsen: Let gang på jorden, Letsindighedens gave, Byen erobret, Kärlighedssynder, Dödsfjende – Hjertenskär, Jeg er levemand, Den rige fugl, Skygger over vejen. (1941-1955) – i ny udgivelse fra 2018 med efterord af Pia Juul, Suzanne Brögger, Mette Fugl og Maria Helleberg.

Paul Hammerich: Lysmageren – en krönike om Poul Henningsen, 1986

Mit livs eventyr – Poul Henningsens erindringer. Radiointervju med Poul Henningsen 1964. Utgivet av Hans Hertel 1995.

Hans Hertel : PH – en biografi. 2012

Gitte Lökkegård: Sten Hegeler dobbeltsbastarden – erindringer. 2015

Sofia Näsström: Demokrati – en liten bok om en stor sak. 2021

Bodil Wamberg: Letsindighedens pris – en bog om Agnes Henningsen. 1983