Resan till Paris blev mitt sätt att fira att jag blivit 70 år. Jag hade varit i Paris flera gånger, men ofta på genomresa eller som i min ungdom i sällskap med andra, där jag bara hängde på. Men jag har läst Simone de Beauvoirs självbiografi och blev nyfiken på att se de platser i Paris som hon beskriver i sina böcker. Jag hade också vissa andra saker jag ville utforska. Så planeringen var noggrann. Vi bodde centralt nära Seine på vänstra stranden, vid Place Saint-Michel. Vi kunde gå till de flesta ställen och att gå längs med Seine eller på en av boulevarderna är det bästa sättet att uppleva Paris på.
Vi flög från Landvetter till Paris med en mellanlandning i Frankfurt och tog därefter lokaltåget från Charles de Gaulleflygplatsen till Place Saint-Michel. Det råkade dock bli så att vi av misstag steg av vid Gard du Nord – vi försökte att ta oss till hotellet till fots, men det var svårt att hitta och till sist tog vi en taxi till hotellet. Det kändes frustrerande och som ett misslyckande att gå vilse runt Garde du Nord, men efteråt insåg vi att vi fick sett en del av Paris som vi annars helt hade missat. Det var fattigt och invandrartätt. Vissa kvarter var dominerade av afrikaner och afrikansk kultur. Det där med att gå vilse har sina fördelar.
Första dagen i Simone de Beauvoirs fotspår
Under 2019 hade jag läst Simone de Beauvoirs självbiografi, där hon på ett inspirerande och självrannsakande sätt beskriver sitt liv både som barn och vuxen. Hon lever som hon lär – livet blir som ett projekt där hon tar sig an olika utmaningar med ett orädd och öppet sinne. Ingen hjälteberättelse – men rätt så mycket så som det var. Eftersom hon bor i Paris så gott som hela sitt liv spelar staden förstås en stor roll i hennes berättelser. Därför var det viktigt att vi bodde nära Seine på vänstra stranden, precis som Simone de Beauvoir hade gjort under många år.
I boken Left bank – art, passion and the rebirth of Paris, 1940.50 , beskriver Agnès Poirier livet på vänstra stranden under åren kring andra världskriget. Det blir en skildring av Simone de Beauvoir och hennes vänner, men förstås också andra personer – ofta konstnärer från andra länder, som hade tagit sin tillflykt till Paris. Som exempelvis James Baldwin och Miles Davis, som båda upplevde en stor frihet i Paris jämfört med livet i skuggan av segregationen mot svarta i USA.
Paul Tenngart skriver om efterkrigstidens Paris i boken: Världen väntar mig – Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen:
Efter kriget är Paris ett pånyttfött centrum i en pånyttfödd värld, och de intellektuella bohemerna i Saint Germain förväntas skapa en bättre framtid genom att hitta en tredje samhällsform mellan den amerikanska kapitalismen och den sovjetiska kommunismen. I mars 1948 bildar också Jean-Paul Sartre ett eget parti i syftet att ena den franska vänstern. /…/ (s 65)
I efterkrigstidens geopolitiska polarisering mellan det kommunistiska öst och det kapitalistiska väst erbjuder den franska huvudstaden, och i synnerhet dess vänstra intellektuella strand, skriver Agnès Poirier, ”both a refuge and a bridge to think in a different way”. Paris är en perfekt plats för utforskandet och uppsökandet av nya livsformer. (s 68)
Simone de Beauvoir bodde i sin barndom i närheten av Jardin du Luxembourg. Det var hit hon sökte sig som barn när hon skulle leka och som ung vuxen för att umgås med vänner. Även senare i livet bodde hon i långa perioder i Montparnasse, som är den stadsdel parken ligger i. Det var också här hon köpte en lägenhet, då hon vann Goncourtpriset för Mandarinerna 1954. Lägenheten hade hon fram till sin död 1986.
Vi började dagen i Simone de Beauvoirs fotspår, med att gå från hotellet längs med Boulevard Saint Michel till Jardin du Luxembourg. På vägen till parken passerade vi Sorbonne, där Simone de Beauvoir studerade filosofi. Det var också här hon mötte Sartre.
Palais du Luxembourg var det första som mötte oss när vi kom in i parken. Det var Maria av Medici, som lät bygga palatset, med sitt barndomshem i Florens som förebild. Byggnaden används idag av franska senaten.
Framför palatset seglade små båtar, som man kunde hyra. Parken var väldigt stor – och här lekte och motionerade invånarna i Paris, samtidigt som turisterna fick en stunds avkoppling.
Det var först när vi kom hem från resan och jag på hösten för andra gången läste Mia Kankimäki: Kvinnor jag tänker på om natten, att jag på allvar förstod Medici-släktens stora betydelse för Florens. Nedan några citat från boken.
… på 1400-talet inleddes de mäktiga medicéernas storhetstid, som varade i över trehundra år, och det är dem vi har att tacka för konstens renässans. Medicéerna var hänsynslösa bankirer som putsade upp sitt rykte genom att låta bygga kyrkor och kapell och beställa mängder av verk med religiösa motiv av konstnärerna. Det var medicéernas sätt att köpa sig plats i himmelriket – och det blev renässansens födelse inom konsten. Hela renässanskonstens och – arkitekturens absoluta grädda, från Masaccio till Fra Angelico, från Brunelleschi till Donatello, från Leonardo da Vinci till Botticelli och Rafael, stod under 1400- och 1500-talen under huset Medicis beskydd
Den mest beundrade gestalten i Florens vid 1400-talets slut var Lorenzo de’Medici, en karismatisk härskare, poet och konstmecenat som gav staden dess fantastiska skimmer. Lorenzo ordnade storslagna fester, jaktpartier och turneringar, han ägnade sig åt filosofi och ordnade skulptörsutbildningar i sin trädgård med konstnärer som den unge Michelangelo bland eleverna. (s 310 – 311)
Jag läser om kvinnorna Medici – mödrarna, döttrarna, hustrurna – av vilka några, som Caterina och Maria, blev franska drottningar. (s 314)
Inte långt från parken ligger Montparnassekyrkogården, där vi besökte Simone de Beauvoirs och Jean Paul Sartres grav. Vi fick leta en stund – men det var intressant att se hur en kyrkogård i ett annat land ser ut. Vi såg både judiska, muslimska och kristna gravar.
Till sist fann vi graven och många andra hade varit där och visat sin uppskattning på olika sätt. Fint att det fick vara kvar så. Vi nöjde oss med att ta en bild.
Efter besöket på kyrkogården åt vi lunch. Vi var kvar i Montparnasse kvarteret och jag njöt av att betrakta stadsdelens liv. Det var helt klart så att många av de som gick där också bodde i kvarteret. Jag såg ett äldre par, tänkte att det kunde ha varit så livet såg ut på äldre dagar för Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre. Att man gick på gatan och stannade till och pratade med bekanta. Att det var deras kvarter, där de hörde hemma. Som turist i en storstad går du ofta i turistkvarteren och de du möter är också turister. Men i Montparnasse såg man parisarnas vardagsliv, olika åldersgrupper, gymnasieelever i grupper och det äldre paret, som jag observerade, där jag satt på lunchrestaurangens uteplats, som var en del av den relativt smala trottoaren. Det var trångt och lite stökigt med biltrafiken – men från min plats intill väggen njöt jag att ta del av stadslivet, som utspelade sig framför mig.
På eftermiddagen fikade vi på Café de Flore, som Simone de Beauvoir i långa perioder använde som sitt andra hem.
Simone de Beauvoir skriver i Våra bästa år – om livet på Cafe de Flore under andra världskriget:
Vintern blev sträng det året. [1941] Det var inte bara ont om kol utan också om elektricitet; /…/ Det var inte tal om att jag skulle kunna arbeta i mitt iskalla och fuktiga rum. På Flore var det inte kallt /…/ (s571)
Det var nu jag tog för vana att tillbringa alla lediga stunder på Flore. Det berodde inte bara på att stället hade vissa bekvämligheter att erbjuda relativt sett: det hade blivit vår querencia där vi kände oss hemma och i trygghet. (s 572-573)
På det hela taget var gästerna på Flore avgjorda motståndare både till fascismen och alla former för kollaboration och det gjorde de heller ingen hemlighet av. Ockupanterna var säkert medvetna om detta eftersom de aldrig satte sin fot på caféet. Det hände en gång att en tysk officer öppnade dörren och slog sig ner i ett hörn med en bok; ingen sade ett ord, men han måtte ha känt något i luften, eftersom han mycket snart slog igen boken, betalade och gick därifrån. (s 574)
Det var förstås en annan stämning och ett annat klientel när vi besökte Café de Flore sommaren 2023. Dock tänker jag att de flesta – även om de, precis som vi, var turister – ändå hade någon sorts relation till Simone de Beauvoir, Jean Paul Sartre och existentialismen.
Inredningen på caféet var dock oförändrad och jag blev förtjust när jag såg att de hade en Patronne – ett fenomen som jag såg när jag var i Paris 1971, och som då gjorde stort inryck på mig. En kvinna som satt på en liten upphöjning, styrde och ställde och kollade att allt gick rätt till. Nu på Café de Flore satt vi precis intill La Patronne och kunde följa hennes arbete. Jag har varit mycket i Frankrike, men inte sett någon Patronne sedan jag såg det första gången 1971 – men ofta tänkt på fenomenet.
Notre Dame, Båt på Seine och Musée d’Orsay
Vi inledde andra dagen i Paris med att gå runt på Ile de Cité för att titta på Notre Dame. Kyrkan var stängd på grund av branden för några år sedan. Det pågick ett omfattande reparationsarbete, som visades på stora planscher. Stämningen runt kyrkan var avslappnad – ingen behövde stressa och stå i kö – i stället var det en jazzorkester som spelade.
Vi passerade även Le Conciergerie som fungerade som ett fängelse under franska revolutionen. Här satt bland andra Marie Antoinette. Vi gick dock inte in.
Dagens huvudaktiviteter var i stället att åka båt på Seine och därefter besöka Musée d’Orsay. Jag hade hemifrån köpt en två-dagars biljett till en Hop-on / Hop-off – båt. Planen var att vi första dagen skulle åka från Notre Dame och hela vägen till Eiffeltornet – för att sedan stiga av vid Musée d’Orsay. Vi hade tur med vädret och det var skönt att sitta och koppla av på båten.
Vi steg av båten vid Musée d’Orsay, där vi skulle tillbringa eftermiddagen. Jag gillar av någon anledning att besöka museer, där även byggnaden är en sorts attraktion. I New York valde Jens och jag Guggenheim framför Moma – och i Paris blev det Musée d’Orsay och inte Louvre. Musée d’Orsay ligger i en ombyggd järnvägsstation – vilket gör att den blir en upplevelse i sig – på samma sätt som Guggenheims arkitektur också är en speciell upplevelse.
En stor del av samlingen på Musée d’Orsay kommer från Jeu de Paume, ett museum som jag kommer ihåg att min pappa har berättat om. Jeu de Paume finns kvar, men är idag ett fotomuseum.
Stationen byggdes till Världsutställningen 1900 och användes som station fram till 1939. Byggnaden var 1962 inspelningsplats för Orson Welles film Processen. Beslutet om att inreda museum kom 1977. Byggnaden är absolut en upplevelse i sig – och från en av våningarna har man en fin utsikt över Paris.
Konstsamlingen omfattar verk från 1848 till 1914, många impressionister är representerade. I mitt barndomshem fanns flera reproduktioner av Paul Gauguin, som ju också i en period levde i Danmark med sin danska fru och deras fem barn. Alberte Windings mor, Lulu Gauguin, var Paul Gauguins barnbarn.
På museet finns verk av bland andra Vincent van Gogh, Claude Monet, Henri de Toulouse-Lautrec, Auguste Renoir, Edgar Degar och Edouard Manet. Det fanns helt enkelt mycket att titta på och vi tyckte det var bäst att gå runt var för sig.
Det fanns också en del statyer, vars placering i det som antagligen hade varit tågstationens ankomsthall var ovanligt lyckad. Jag blev så upptagen av att betrakta rummet att jag missade trappan med tre steg ner – en märklig känsla när man upptäcker att det inte finns något som bär stegen framåt. Jag flög en stund i luften för att därefter att landa hårt på museets marmorgolv. Lyckligtvis verkar jag ha ärvt min mammas skelett – för utöver några blåmärken hände inget. Anställde kom snabbt till min hjälp – och jag fick sitta en stund på en stol och ta igen mig.
Efter museet gick vi tillbaka till hotellet längs Seine, kollade på de små boklådorna som man passerar och tog oss också tid att koppla av en stund på ett café.
Vi var ofta i väg på olika saker det mesta av dagen och på kvällen åt vi på restauranger som låg relativt nära hotellet. Vi var flera gånger på en australiensisk restaurang, som låg på Boulevard Saint Germain. Det var ett mycket trevligt ställe, som bland annat var specialiserat på glutenfri kost. Vi åt också en gång på en mer traditionell fransk restaurang, men det var väldigt trångt och då blir det inte lika trevligt. En kväll hittade vi också ett ställe, som låg lite avsides vid ett litet torg. Det kändes som man kom undan den värsta turistströmmen, som var precis utanför vårt hotell.
Det var dock på lunchrestaurangen i Montparnasse-kvarteret den första dagen vi åt den godaste maten.
De flesta kvällar avslutades med en öl på Café Dante, som därför blev lite av ett stamställe för oss.
Jardin de Tuileries, Place de la Concorde, Hôtel des Invalides med Napoleon’s grav
På tredje dagen var det dags att gå över Pont du Neuf till Seines högra strand med Paris mer fashionabla kvarter. Vi skulle gå längs med Seine till Jardin de Tuileries för därefter via Place de la Concorde ta oss vidare till Hôtel des Invalides, där man bland annat kan se Napoleons Grav.
På vägen till Jardin de Tuileries fick vi syn på vad vi först, på grund av alla färgarna, trodde var en clown. Det var när vi kollade närmare på statyn som jag kom att tänka på den japanska konstnären Yayoi Kusama, som jag hade läst om i Mia Kankimäki’s bok Kvinnor jag tänker på om natten. Det var en mäktig upplevelse att en konstnär, som jag hade läst om i en bok som handlade om många olika kvinnor, nu materialiserade sig mitt i Paris framför modehuset Louis Vuitton. Prickarna, som syns på husets fasad är ett av hennes kännetecken, och när vi kom hem läste jag om hur hon hade samarbetat med Modehuset Louis Vuitton. När jag flera månader senare såg ett program på dansk TV, där en fotograf skulle ta bild av en känd dansk familj, hade fotografen bestämt sig för att familjen skulle klä sig i prickiga kläder – fotografen förklarade att hon vill ha det lite Kusama-aktigt. Det kom utan vidare förklaring. Så i vissa sammanhang är Kusama ett namn som många känner till.
I sin bok Kvinnor jag tänker på om natten berättar Mia Kankimäki om sitt första möte med Yayoi Kusama:
Första gången jag hörde talas om Yayoi Kusama var våren 1998 i Los Angeles. /…/ Bara några dagar efter jag kommit dit åkte jag med en av de där bussarna till LACMA, Los Angeles County Museum of Art. Jag hade ingen aning om deras pågående utställningar (dagens internet fanns inte, så hur skulle jag kunnat ta reda på det), men väl framme upptäckte jag en retrospektiv utställning över en japanska som jag aldrig hade hört talas om. Salarna var fyllda av oändliga mängder prickiga tavlor, färggranna abstrakta målningar och svartvita 60-talsfotografier med nakna människor översållade med prickar. /…/ Som minne från utställningen köpte jag ett vykort, ett rödtonat fotografi där den unga Yayoi klädd i kimono håller en love forever-knapp för vardera ögat. Av skäl som jag inte själv förstod blev kortet ett slags totemföremål för mig – det är den enda bild jag har haft inramat på väggen i tjugo år, den har följt mig från den ena bostaden till den andra och det ena skedet i livet till nästa, ända in i nuet. /…/ Yayoi på vykortet blev en av mina första nattkvinnor. (s 421–422)
Yayoi Kusama föddes 1929 i Japan, men flyttade till New York 1958, där hon slog igenom som konstnär. En av hennes största utställningar var just Love forever: Yayoi Kusama, 1958 -1969. Kusama flyttade tillbaka till Japan 1977.
Vi gick vidare mot Jardin de Tuileries och längs ett fint stråk genom parken, där man ser bort mot Place de la Concorde. I parken finns det bland annat Orangeriet med verk av Monet och små caféer, där man kan fika, men vi var på väg till Hôtel des Invalides och gick därför relativt snabbt igenom Jardin de Tuileries.
Jens hade sett fram emot Place de la Concorde, som spelar en så stor roll i historien, det var bland annat här Marie Antoinettes avrättades, men det är en besvikelse att det mest bara är en rondell med biltrafik. Obelisken står dock där och är fin i sig. Jag vet att jag upplevde samma besvikelse, när Viljo och jag var i Paris för ett antal år sedan.
Vi fortsätter längs Seine mot bron Pont Alexandre III. Vi passerar gröna områden, där hemlösa bor i olika tält. Det är dessa tält, som Paris nu i 2024 ska ta bort inför OS.
Hôtel des Invalides byggdes på 1600-talet och var från början ett hem för omkring 4000 sårade soldater. Det fungerar fortfarande som ett hem för några få krigsveteraner, även om det numera främst är ett museum, där man bland annat kan se Napoleons grav.
Vi åkte med Hop-on / Hop-off – båten från Hotel des Invlides tillbaka till vårt hotell. Med på båten var även en skolklass – och Viljo blev förtjust när en av flickorna sade ”au revoire” till honom när klassen steg av båten.
Versailles – Slottet, Parken
Nästa dag fortsätter lite i samma tema. Vi tog tåget till Versailles från stationen på Place de la Michelle. Av någon anledning fick vi vänta länge på tåget, men när vi väl var ombord gick det smidigt. Vi steg av på en station, där det tar ca 15 minuter att gå till slottet. Vi åt lunch på en McDonalds nära stationen. Bra att inte vara allt för hungrig när man skall inta Versailles.
Vi började med att undersöka slottet inifrån, men köpte även biljett så vi hade tillgång till trädgården runt slottet.
En av de första salarna vi var i hade stora tavlor som avbildade olika slagfält i Frankrikes historia. Det var där det blev tydligt för mig hur stor Napoleon har varit. Även om jag visste han hade spelat en stor roll i Frankrikes historia, så blir det påtagligt på ett annat sätt när man ser dessa jättelika bilder från han var helt ung och vidare upp genom åren. Jag imponerades av det sättet att berätta ett lands historia med väldiga tavlor som fick representera viktiga nedslag i landets krigshistoria.
Jag blev nyfiken på att lära mig mer om Napoleon, förstod att han spelade en stor roll i den kaotiska tid som följde efter Franska Revolutionen och har också ett minne av att min pappa läste mycket om Napoleon.
Trädgården runt Versailles var imponerande. Vi försökte att ta oss till Petit Trianon, men det var alltför långt att gå i värmen. Vi passerade dock en del fina områden och som tur var fanns det ett ställe, som det kändes närmast mitt i en skog, där man kunde köpa glass och något att dricka. Därifrån kunde vi också ta oss till stationen och åka tillbaka till Paris. Vi kom hem så sent och var så trötta att vi direkt gick ut på restaurang och åt. Det var verkligen en heldagsutflykt vi hade varit på.
Grande Gallerie de l’evolution och Botaniska Trädgården,
Nästa dag skulle vi röra oss i närområdet och passerade både Pantheon och Rue Muffetard på väg mot Botaniska Trädgården och det speciella museum som hette Grande Gallerie de l’evolution. På nedre våningen berättades just om evolutionen.
I mitten var denna imponerande uppställning av elefanter giraffer mm. I området kring detta var det montrar med olika typer av djur. Allt var mycket imponerande. Evolutionen kan upplevas som ett mirakel – även om det finns biologiska och rationella förklaringar.
På våningen ovanför presenteras det som vi gärna vill tänka på som den slutgiltiga och den mest utvecklade produkten av den evolutionära utvecklingen – dvs människan. Utställningen visade dock också hur människan är gott i gång med att förstöra den biologiska utvecklingen som vi själva är en produkt av.
Så glädjen vid att ta del av evolutionens historia på ena våningen fick en något bitter eftersmak på nästa våning, där resultatet av människans destruktiva sida redovisades.
Museet är verkligen värd ett besök, vi var där på en lördag och det var fullt av barnfamiljer, men även som vuxen har man stor glädje av utställningen.
Efter museums besöket gick vi genom Botaniska Trädgården ner mot Seine.
Vi gick tillbaka till hotellet längs med Seine och passerade bland annat detta minihus, som för tankarna till Tolkiens Hobbiten. Det var lördag, fint väder och mycket liv och man förstår vilken fristad Seine är för stadens invånare.
Jag visste att Simone de Beauvoir hade bott i området vi passerade och blev glad när vi upptäckte skylten nedan.
Vi åt glass och drack kaffe på ett café vid Seine – ännu ett av de ställen i närheten av hotellet, som blev lite av ett stamställe.
Montmartre, Sacré-Coeur och Moulin Rouge
Sista dagen tog vi Metron till Montmartre, där vi bland annat skulle njuta utsikten ut över Paris. Det regnade och var fullt av folk så vi var inte så länge just kring Sacré Coeur. Vi gick runt efter en beskrivning, jag hade förberett hemifrån och besökte bland annat ett galleri med konst av Dali.
Eftersom det regnade bestämde vi oss för en tidig lunch och gick in på en restaurang. Det var inte mycket folk – så nästan alla bord var lediga. Vi hänvisades till ett bord i ett mörkt hörn. Jag protesterade och sade på franska att vi ville ha ett bättre bord, vilket vi också fick. Vi använde för det mesta engelska – för min franska ligger långt tillbaka. Medan vi var i Paris var det dock vissa meningar som kom till mig, som nu här när jag blev upprörd över att de ville gömma oss i ett hörn. Det blev i stället till att de nästan fjäskade för oss – vilket ju också blev fel. Jag tror att både Jens och Viljo tyckte jag var för besvärlig, men jag förklarade mig med repliken från filmen Dirty Dancing: No one puts Baby in a corner. Medan vi satt och åt såg jag att det var ett gäng unga asiatiska män, som hade fått det bord det var meningen vi skulle ha suttit vid. De var tvungna att använda ficklampan i mobilen för att läsa menyn.
Efter lunchen blev vädret bättre och vi fortsatte till Moulin Rouge.
Det var en varm dag och vi drack något kallt i skuggan på ett café på Place des Abbesses.
På kvällen åt vi en sista gång på den australiensiska restaurangen på Boulevard Saint Germain som hade blivit något av en favorit. Vi hade tänkt ta en sista öl på Café Dante, som vi också hade tyckt mycket om. Dante var dock stängd så det blev i stället den restaurang vi hade ätit på efter vi hade varit på Versailles, även det ett trevligt ställe. Mannen, som hade haft hand om oss när vi åt middag, blev otrolig glad när han såg oss. Vi blev lite konfunderade, tyckte väl att det verkade lite överdrivet – men det visade sig att betalningen för middagen, som vi hade ätet för några dagar sedan, inte hade gått igenom, så han hade legat vaken på natten och varit bekymrad för om det skulle dras från hans lön. Därav hans glädje. Även vi tyckte det var bra att det löste sig med betalningen.
Vi hade turen att bo i ett kvarter med många trevliga restauranger och caféer och det var här vi kopplade av efter dagens upplevelser. Det är ofta mötet med personer som arbetar på dessa favoritställen runt hotellet som man kommer att tänka på när man tänker tillbaka på resan. Den otroligt trevliga kvinnan på den australiensiska restaurangen, personalen på Café Dante och mannen som hade varit så bekymrad för om vår middag skulle dras från hans lön. Jag tänker också på La Patronne på Café de Flore som väckte ett minne från ett av mina första besök i Paris.
Birgittes Blogg 