Min mor föddes i Åbenrå 2 november 1921 – det vill säga året efter att gränsen mellan Danmark och Tyskland flyttades. Hon var den yngsta av sex barn – och medan alla hennes syskon föddes i Tyskland blev hon född i Danmark – även om att familjen bodde kvar i samma hus. Det var en av de anekdoter som ofta berättades i mitt barndomshem.
Danmark förlorade en stor del av sitt landområde 1864. Gränsen mellan Danmark och Tyskland flyttades så långt upp som till Kongeån strax norr om Kolding och en del av den danska befolkningen bodde nu plötsligt i Tyskland. Med tiden blev det allt svårare att vara danskar på grund av olika typer av begränsningar och förbud. Danskarna började träffas hemma hos varandra, drack kaffe, åt kaffebröd och sjöng danska sånger. Under första världskriget blev många danskar tvungna att kämpa på den tyska sidan.
Tyskland förlorade kriget 1918 och blev därför tvungna att lämna tillbaka en del av sina landområden enligt fredsfördraget i Versailles. För att fastställa vart gränsen mellan Danmark och Tyskland skulle gå höll man en folkomröstning och 1920 kom gränsen att dras där den ligger idag. Återföreningen 1920 firades stort och många nya invånare välkomnades tillbaka till Danmark – danskar såväl som tyskar.
Som man kan förstå var relationen mellan danskar och tyskar inte fri från konflikter. Båda befolkningsgrupperna bar med sig sin historia och sin version av de konflikter som hade varit genom åren.
Min morfar var av tysk härkomst medan min mormors familj var mer dansksinnade och det verkar som att man i min mors familj försökte balansera motsättningarna genom att låta barnen börja i den tyska skolan för att sedan från sjätte klass fortsätta i en dansk skola.
Under andra världskriget komplicerades motsättningarna mellan danskar och tyskar ytterligare.
Min mor skriver:
Flere af os söskende var präget af, at vi havde haft en tysk far. En tysk far som döde i 1931 og derfor ikke kunne have haft nogen mening om nazisterne.
Min mor såg sig dock i första hand som sönderjyde – det ser man på den titel hon väljer för sin livs historie:
Sönderjyske pige, du forglemmer det ej.
Min mor började skriva om sitt liv mars 1998 – knappt ett år efter min fars död. Hon skriver i en inledande text:
Det er vigtigt for mig, at man får et indtryk af mig som menneske.
Det är vännen Greve Ejnar Rewentlow som har uppmuntrat henne till att skriva. Så vitt jag vet var Greve Rewentlow min fars vän, de arbetade tillsammans i Amnesty International. Greven besökte min mor efter min fars död – och det var antagligen här min mor började berätta om sin barndom i Sönderjylland.
Min mor tackar Greve Rewentlow:
En stor tak til Greve Ejnar Rewentlow, fordi han har animeret mig til at skrive min livshistorie. Denne opgave har givet mig mange gode stunder, og dermed hjulpet mig i min ensomhed.
Barndomen i tiden efter första världskriget
Sönderjyske pige, du forglemmer det ej.
Til gläde for mig selv og mine efterkommere og venner, vil jeg pröve at nedskrive mine oplevelser, som fortäller noget om mit liv og, om hvor anderleders mange ting har väret i de mange år, jeg har levet.
Svärt er det at fornemme, hvor meget man skal udpensle de händelser, man har haft. Bedst må det nok väre med gode, klare oplevelser, som enten er spändende eller fornöjelige.
Det är vigtigt for mig, at man får et indtryk af mig som menneske. Betydningsfuldt er det også for mig at jeg får fortalt og skrevet om mennesker, jeg har oplevet i mit liv og, som har hjulpet mig og glädet mig.
Selv ved jeg alt for lidt om mine forfädre. De mennesker, som kunne fortälle om disse generationer lever ikke mere.
At jeg skulle have väret et önskebarn er meget lidt sandsynligt. Mine foräldre var for gamle til at önske sig endnu et barn og, da de kun havde en dreng og fire piger, ville det nok have väret formildende omständigheder, at jeg havde väret en dreng. Jeg tror, min mor har bedt Vorherre om at blive forskånet for at få flere börn.
Jeg var en efternöler, og den slags bliver både forkälet og drillet. Hvorfor jeg blev kaldt ”Lene Englebarn” har jeg aldrig forstået. Måske på grund af mine lyse kröller. Jeg mener ikke, at jeg har väret blid og engleagtig. Men tilnavnet blev ved med at fölge mig. Jeg husker ennu mine fätre råbe: ”Nå, der kommer jo Lene Englebarn!”
Mine förste leveår har nok ikke väret fyldt med opsigtsväkkende händelser. Det, jeg mindes mest er, hvor lidt der skulle til for at gläde mig. Bare en ting som, at mine gamle tanter kom på besög til kaffe kunne fornöje mig.
Når min bror kom hjem fra Köbenhavn, hvor han läste til läge, stod jeg og hoppede forventningsfuld på banagården medens toget kom körende ind på Aabenraa banegård.
Hon noterar att hon antagligen inte var ett önskebarn, man kan ana en brist på kärlek, eller att hon i alla fall inte kände sig välkommen, men hon betonar att hon hade lätt för att känna glädje. Ett besök kunde lätta upp stämningen.
Den stora sorgen i min mors liv var dock att hennes far dog då hon var 9 år gammal:
Mine föräldrer var enige om, at deres börn skulle gå i den tyske skole de förste fem år af deres skoletid. Min far var nemlig lärer på den tyske kommune skole; det var nok den väsentlige grund hertil. Derefter skulle vi fortsätte på Aabenraa Statsskole. Det kan ikke have väret nemt for nogen af os, at flytte fra den tyske kommuneskole til en dansk skole. Alene sprogvanskelighederne var et problem. Vi talte sönderjysk i vores hjem. Når vi havde tyske gäster, blev der talt tysk. Af og til blev der også talt rigsdansk. Sikkert meget präget af vores sönderjyske accent.
Tiden i den tyske skole med min far som lärer var egentlig ikke särlig önskvärdig for mig. Men i betragtning af, at min far döde, da jeg var ni år gammel, kan jeg se, at det har knyttet mig meget til min far i den periode af mit liv.
Det var en kärlig og gavmild far, jeg havde. Ikke kun gavmild mod sin egen familie, men også mod mennesker, som led nöd. Disse mennesker var jo virkelig fattige i 1930. De var også dermed underernärade. Min fars hjälpsomhed og gavmildhed blev husket länge efter hans död.
For et barn på ni år er döden af ens närmeste lidt besynderlig. Man er klar over, at et kärt menneske er forsvundet fra ens liv. Men der sker så meget i forbindelse med döden og begravelsen som gör, at man föler sig lidt som midtpunktet i en tragedie. En situation som är svär at finde den rette forståelse for. Dybden af sorgen ved at miste sin far så tidligt kommer man til at erkende efterhånden som man mangler den ene part af sine foräldre. For os börn havde livet nok väret nemmere at leve med vor far som enkemand end med vores mor som enke. Men sådan blev det ikke, og man er i skäbnens vold.
Det var en besyndelig oplevelse at starte i Den Danske Borgerskole. Overläreren, som nu vil hede skoleinspektör, tog imod mig. Jeg husker tydeligt, at han ikke kunne hitte ud af , om det var en frakke eller en kjole, jeg havde på. Derfor blev jeg anbragt på min plads ifört min sorte frakke. Selv som barn, gik man i sort, når en af ens närmeste döde. Og, fordi jeg var den yngste i hele familien og tillige havde talrige kusiner, var der alltid noget brugt töj, der kunne farves sort og hänges på mig.
Jeg fölte mig ikke särlig godt tilpas i den danske skole. Det danske sprog var jeg ikke vant til at tale. Kammerater var det småt med.
En af drengene i min klasse kaldte mig: ”Abe”. Det gjorde han ret ofte, fordi han märkede, at det generede mig. Jeg kan godt gätte mig til, hvorfor han kaldte mig abe. Jeg havde lidt overbid, og så havde jeg nogle kraftige fortänder. Ligheden har nok ikke väret helt ved siden af. Men mine gode, store fortänder har jeg indtil videre väret glade for. Nu passer de også bedre til mit ansigts störrelse.
Hvad det berörde mig meget i denne skole var, at drengene blev slået med spanskrör. Jeg husker stadig hvor jeg led med dem, når de blev lagt over lärerens knä og blev täsket (Strambuks). Heldigvis er det nu forbudt at slå eleverne.
Man får bilden av en ledsen och övergiven flicka som har det mycket svårt. Hon skriver hur nära hon var knuten till sin far– inte minst de åren hon hade honom som lärare. Hon har ofta berättat hur de gick hand i hand till skolan. Kanske var det här hon upplevde den kärlek som hon inte kände av i hemmet.
Utöver sorgen efter faderns död, tvingas hon också till att byta skola – och därmed också språk. Hon påpekar att hon hade svårt för det danska språket. Sönderjysk var hennes modersmål och tyska var hon också van vid. Hon är kritisk till att hon och hennes syskon gick i den tyska skolan. Jag förstår det som att hon tyckte det hade varit bättre om de lärde sig riksdanska ordentligt redan från första klass.
Det är inte svårt att förstå att dessa omvälvande år vid 9 års ålder sätter sin prägel på min mor. Hennes värld förändrades totalt på mycket kort tid. Hon förlorade den förälder som gav henne kärlek – och stod kvar med en mamma som inte förmådde att ge henne den kärlek hon behövde. Hon skriver att hon hade önskat att det var fadern som hade överlevt. Det har förstås också varit en svår tid för min mormor.
Min mormor har nog varit en stark och driftig kvinna. Hon hade antagligen en pension efter sin man, men hon ägde också ett antal hus och fick därmed även en inkomst genom att hyra ut lägenheter. Tre av barnen fick en utbildning: Carl blev läkare, Tinne var lärare och Didi sjuksköterska. Det var också meningen min mor skulle få en utbildning – men pengarna användes i stället till utstyr då hon gifte sig. Min moster Misse hade i en period en klädbutik tillsammans med sin man. Hanne blev sjuk när hon var nitton och kunde inte längre gå. Därför köpte min mormor en häst och vagn så Hanne kunde ta sig runt på egen hand. Jag minns även att hon senare hade olika typer av motorfordon. Tror att min syster Susanne som barn vid något tillfälle satt som medpassagerare på en sorts scooter hela vägen från Åbenrå till Århus. Det var inte min mamma så förtjust i.
Efter några svåra år precis efter faderns död fick livet en mer positiv vändning när min mor började i Åbenrå Statsskole:
Tiden gik, af og til var jeg bekymred for om jeg var dygtig nok til at komme på Statsskolen. Men heldigvis lykkedes det. Praktisk var det også at gå på denne skole. Vi boede så tät ved statsskolen, at vi kunne kigge ind i vores rektors sovevärelse. Når min mor väkkede os, var det ofte med disse ord: ”Ni skal I stå op, rektor Mogensen er allerede stået op!” På Statsskolen blev min tilvärelse også mere spändende. Jeg fik gode kammerater, som jeg kunne have det sjovt med.
Min mor blev också scout och spelade teater.
Snart blev jeg også spejder. Det gav på flere måder nogle gode oplevelser. Spejderhytten lå ved Åbäk tät ved vandet i den dejlige natur omkring Aabenraa. Min veninde og jeg kunde godt lide at opträde. Besynderlig var vor frimodighed. Vi fandt noget gammelt töj på loftet, klädte os ud og optrådte. Vi to morede os lige så meget som publikum gjorde. Det må hertil siges, at vi kun optrådte i kortere tid ved Skt. Hans bål eller ved spejderbål. Vi tog det heller ikke så nöje med teksten. Kunne vi ikke huske den nöjagtige tekst improviserede vi.
Det märkelige er med spejderbevägelsen. Nogle er spejder hele deres liv, andre holder op med at väre spejder i teenage-alderen. Således gik det med os to. Men snart var der andre ting der optog mig.
Hon har tydligtvis en väninna som också gillar att uppträda. Hon har berättat att hon också var med i någon sorts radioteater. Kanske var det med samma väninna.
Min mor hade tre väninnor som hon hade kontakt med långt upp i livet. En av dem var Karen Ingrid Lauritzen, som hon gick i klass med på Aabenraa Statsskole. I skolkatalogen från 1938 står Karen Ingrid som dotter till Fru Organist Lauritzen. De hade bland annat det gemensamt att de båda var faderlösa. Karen Ingrid Lauritzen blev gudmor till min äldsta bror Mogens. Hon var journalist då. Hon gifte sig senare med Jörgen Fugl Svendsen – och kom då att heta Karen Ingrid Fugl Svendsen.
Då min mors syster blev sjuk köpte min mormor en häst och en vagn som min moster Hanne kunde åka runt i. Min mor hade också glädje av hästen och lärde sig att rida. Det var genom ridningen hon lärde känna sin väninna Addi, som egentlig hette Estrid Refslund Thomsen. Addi’s pappa var landshövding (amtmand) och hennes morfar var den kände Hans Peter Hanssen, som spelade en stor roll i samband med återföreningen 1920. Min mamma berättade ofta om hur hon kom i Addi’s hem och mötte ”amtmaninden”, som kallade sig Fru Thomsen, men egentligen hette Ingeborg Refslund Thomsen.
Min söster, der var fire år äldre end mig, fik en alvorlig sygdom. Diagnosen var: dissemineret sclerose. Gradvis blev hun gangbesväret og lammet i sine ben. Da hun altid havde väret glad for dyr, og, da det i hendes situation var ydmygende at köre i rullestol, anskaffade min mor et hesterköretöj. Det blev til stor gavn for min söster og til gläde for mig, der på den måde fik en mulighed for at ride. – Hermed begyndte mit venskab med Addi (Estrid Refslund Thomsen). Addi’s far var amtmand for både Aabenraa og Sönderborg. Han havde en stor og kraftig ridehest, som Addi så lånte og, som hun på grund af hestens störrelse ofte havde svärt ved at styre. Af og til var hun grädefärdig. Vi fandt hurtigt ud af at vi kunne ride sammen. Hermed startede et godt og närt venskab. Vi fik en tysk ridelärer til at give os undervisning. Rideläreren var ansat på slagteriet, men ridning og rideundervisning var hans store hobby. Det blev til mange gode oplevelser. Jeg fölte mig hurtigt godt tilpas på en hesteryg. Min ridelärer roste mig , han sagde, at jeg sad på min hest som en rigtig kavelerist. Vi fik også övet os i spring. Jeg blev både overrasket og glad , da jeg fik förste premie i spring og hermed en sölvske, som jeg kunne imponere mine börn og börnebörn med.
Jeg husker tydligt en morsom händelse på vor ridebane. Jeg red rundt på banen i engelsk trav. Der var en del tilskuer; det gik så fint, og jeg fölte : ”Dette her, det kan du bare.”. Men mine illusioner brast , da jeg pludselig hörte en af mine unge venner råbe: ”Du har ingen brystholder på!”. Behöver jeg at fortälle at der herefter kom en bragende latter?
Ikke alene på ridebanen havde Addi og jeg gläde af vor ridning. Vi tog nogle ganske dejlige rideture i de skönne skove omkring Aabenraa. En enkelt gang stor vi så tidligt op at vi kunne nå en ridetur inden skolen begyndte. Vores morgenmad köbte vi undervejs på ”Farversmölle”.
Allerede på det tidspunkt viste Addi sin dygtighed som psykolog. Når vi red forbi barakkerne, hvor de fattigste familier i Aabenraa boede, kunne det hände, at der stod en flok unger med sten i hånden. De var parate til at kaste sten efter os og vore heste så snart vi red forbi dem. Addi opfattade hurtigt situationens alvor. For, det var jo ikke alene os, de ville forskräkke, hestene ville jo også blive skrämte. Med et stort charmerende smil red hun ganske langsomt forbi ungerne og sagde på vores gode, sönderjyske mål: ”Go’daw!”. Der blev ikke kastet en eneste sten. For, var vi så flinke var der jo ingen grund til at kanöfle os.
Hvor jeg husker Addi, når vi red ved siden af hinanden i afslappet tempo og sang: ”Plukke, plukke blomster små, plukke,plukke siv ved å, plukke, plukke blomster.”
Tiden kring andra världskriget
Tiden närmede sig, hvor den anden verdenskrig bröd ud. Uroligheder förde det med sig overalt. Senere kom så den 9. April hvor Danmark hurtigt overgav sig. Det blev en tung tid for beboerne i Aabenraa. Tonen blev mere barsk mellem tyskerne og danskerne. Vi gik en ond tid i möde.
Også Addi og jeg kom til at diskutere situationen. Hendes viden på det område var ganske givet meget större end min. Det kunne heller ikke undgås, at jeg fölte noget for min tyske fars afstamning. Det kunne i vore små diskussioner udarte sig til, at Addi sagde: ”De’ ka’ et /…/, do ä en bastard” Sådan fölte jeg mig også på det tidspunkt. Flere af os söskende var präget af, at vi havde haft en tysk far. En tysk far som döde 1931 og derfor ikke kunne have haft nogen mening om nazisterne.
Tiderne blev strenge. I Aabenraa var der også jöder. Jeg husker en ung mand, som gik på Aabenraa Statsskole. Han hed Sebastian Fuchs Tilfäldigt mödte jeg ham på slottet, hvor han stod sammen med amtmanden og frue. Han havde sikkert väret på besög for at forhöre sig om, hvordan han skulle klare sin fortvivlede situation. Da jeg passerede amtmanden så han strengt på mig og spurgte: ”Hvorfor er din bror tysk?”. Den rare fru Thomsen sagde formildende: ” Lenes far var jo også tysk.” Fru Thomsen var i besiddelse af en kolosal tolerance, som hjalp mange af os sönderjyder, som var bastarder; et godt og elskeligt menneske.
Det händte også at fru Thomsen kom på Aabenraa Statsskole for at sätte eleverne ind i Sönderjyllands situation og dermed väre med til at påvirke dem i det, som for hende var så vigtigt. Jeg kan ikke huske talens indhold; men jeg kan huske de linier, fru Thomsen citerede, som gjorde stort indtryk på os:
”Og de troede, at hjertebånd ku’ briste, Og de troede, at glemme ku’ var ret. De skal vide, de aldrig ser de sidste, de skal vide, at ingen bliver trät. For de gamle, der faldt kom der ny overalt, slägter födtes for slägterne som faldt”
Disse linier blev citeret med Fru Thomsens bevägede. blide stemme.
Det efterfulgtes af en höjtidelig stilhed, ”Sönderjyske pige, – det forglemmer du ej”
Fru Thomsen, som är Addis mor, citerade sången ”Det haver så nyligen regnet”.
På högskolesangen.dk skriver de bland annat detta om den populära sången:
Sangen blev første gang sunget i 1890 og blev hurtigt de danske sønderjyders kampsang i håbet om en genforening med Danmark. Tyskerne opfattede danskernes sange som et farligt agitationsmiddel, og den sønderjyske sprogforening måtte advare mod at synge sangen. I Sønderjylland har den bevaret sin popularitet.
Fru Thomsen avslutar sitt tal på skolan med citatet: Sönderjyska pige – det forglemmer du ej, – samma citat som min mamma använder som titel på berättelsen om sitt liv. Citatet är hämtat från en dikt av Holger Drachmann.
På wikipedia kan man läsa om Holger Drachmanns dikt från 1877:
De Sønderjydske Piger er er en del af digtet, De vog dem, vi grov dem., der blev skrevet af Holger Drachmann og er fra hans bog Derovre fra Grænsen der udkom i 1877 og blev senere illustreret ved et billede af to sønderjydske piger. Bogen og billedet blev meget populære i hele landet og selve billedet blev nærmest et nationalt symbol og man så motivet på bl.a. kopper, tallerkener, porcelænspibehoveder og kunstfærdigt udførte billeder i forskellige størrelser og varierende baggrunde.
Holger Drachmanns bog var inspireret af hans rejse i det tabte land syd for Kongeåen efter krigen i 1864, og han besøgte steder og personer der havde været vidne til krigen. Denne tur kom forbi Sønderborg, hvor gik han en aftentur forbi Dybbøl Mølle og videre ud til Bøffelkobbel. Her standsede han ved et hus, hvor der i forhaven var en velholdt grav for to danske soldater og han faldt i snak med husets unge datter. Senere samme aften skrev han digtet på sit hotel i Sønderborg.
Digtet kom med i bogen Derovre fra grænsen, der blev en stor succes og i selve digtet var efterfølgende vers skrevet;
”De vog dem, vi grov dem en grav i vor have, lagde dem ved siden af den alfar vej, alle vore blomster skal smykke deres grave. Sønderjyske piger I forglemme dem ej.”
(Vog betyder dräbte och grov: begravede,)
Wikipedia om Sönderjyllands historie:
I 1864 kom cirka 200.000 dansksindede ud af cirka 400.000 slesvigere under tysk styre. Mange håbede på en kommende folkeafstemning, som blev lovet i artikel 5 i Pragfreden fra 1866, men den kom ikke før 1920.
Frem til 1920 stod de dansksindede sønderjyder under stærkt pres. Skoleundervisningen blev mere og mere fortysket. I 1888 blev danske friskoler forbudt, og kun religionsundervisning måtte foregå på dansk. Fra dansk side protesterede man mod den tyske sproginstruks fra 1888 med over 13.000 underskrifter, men uden resultat. Danske foreninger af enhver art blev betegnet som ”politiske” og forbudt, mens tyske foreninger fik statsstøtte. Dansksindede lærere, præster og andre øvrighedspersoner blev afskediget, og tyskere indvandrede i stort tal, især til byerne. I 1876 blev tysk eneste tilladte administrationssprog. Også danske vandrelærere blev forfulgt. I 1895 blev navnet ”Sønderjylland” forbudt, hvilket dog bidrog til, at begrebet blev yderligere populært blandt de dansksindede sønderjyder. Fra 1896 begyndte den preussiske stat at opkøbe landbrugsjord for at oprette såkaldte domænegårde og få jorden på tyske hænder. Det var et led i Preussens fortyskningspolitik i landets danske og polske grænseområder, Fortyskningspolitikken kulminerede i årene 1898 til 1903, hvor overpræsident Ernst Matthias von Köller forsøgte at svække den danske bevægelse ved bl.a. mødeforbud, masseudvisninger, fængselsstraffe og fratagelse af forældrerettigheder (Køllerpolitikken).
Ifølge Wienfreden fra 1864 kunne indbyggerne vælge at få dansk statsborgerskab og fortsat være bosat i Slesvig. Cirka 25.000 valgte denne option, men som danske optanter måtte de forholde sig politisk og nationalt passive for ikke at blive udvist og få deres børn gjort statsløse. Omkring 60.000 danske slesvigere udvandrede frem til år 1900. Denne udvandring kan have haft indvirkning på den senere folkeafstemning i 1920. Fortyskningspolitikken mødte dog også modstand, og der dannedes danske foreninger, frimenigheder og Vælgerforening for Nordslesvig. Der opstod danske forsamlingshuse som Folkehjem i Aabenraa og aviser som Dannevirke i Haderslev, Flensborg Avis i Flensborg og Hejmdal i Aabenraa.
1. verdenskrig
Under 1. verdenskrig (1914-1918) opretholdt Danmark i alle krigsårene sin neutrale stilling, men de dansksindede sønderjyder måtte gå i tysk krigstjeneste. Det gjorde mere end 30.000, og omkring 5.300 faldt i krigen. Tabene bevidnes af mindesten og mindelunde på mange af kirkegårdene i Sønderjylland. Tallet omfatter også de dansksindede sønderjyder fra Sydslesvig, der deltog i 1. verdenskrig.
1920
Efter Tysklands nederlag i 1. verdenskrig fremlagde USA’s præsident Woodrow Wilson en 14 punkts fredsplan for Europa. Den byggede bl.a. på princippet om folkenes selvbestemmelsesret. Versailles-freden i 1919 indebar, at Slesvigs tilhørsforhold skulle afgøres ved to folkeafstemninger, en i Zone 1, der omfattede Nordslesvig, dog uden Flensborg, der normalt blev regnet med til Nordslesvig, og en i Zone 2, der omfattede området omkring Flensborg og Nibøl samt øerne Sild, Før og Amrum.
En sönderjysk bastard?
När man läser om Sönderjyllands historia och hur danskarna utsattes för olika typer av förtryck och övergrepp kan man förstå de dansksinnades vrede mot tyskarna.
Tiden efter återföreningen 1920 präglades antagligen av försoning men motsättningen mellan danskar och tyskar blossade upp igen när andra världskriget närmade sig.
Min mor har en tysk far och beskrivs av sin väninna Addi som en bastard – en beskrivning min mor också delvis tar till sig:
Det kunne i vore små diskussioner udarte sig til, at Addi sagde: ”De’ ka’ et /…/, do ä en bastard” Sådan fölte jeg mig også på det tidspunkt. Flere af os söskende var präget af, at vi havde haft en tysk far. En tysk far som döde 1931 og derfor ikke kunne have haft nogen mening om nazisterne. /…/
En dag när min mor är på besök hos Addi passerar hon Addis far, som talar med en jude. När fadern får syn på min mor frågar han varför hennes bror är tysk:
”Hvorfor er din bror tysk?”. Den rare fru Thomsen sagde formildende: ” Lenes far var jo også tysk.” Fru Thomsen var i besiddelse af en kolosal tolerance, som hjalp mange af os sönderjyder, som var bastarder; et godt og elskeligt menneske.
Min mor är tacksam för Addis mor, fru Thomsen, som med sin tolerans hjälper ”mange af os sönderjyder, som var bastarder”.
När min mor skriver om hur hennes väninna Addi beskrev henne som bastard kommenterar hon det samtidigt: ”Sådan fölte jeg mig også på det tidspunkt”. Hon känner sig inte längre som bastard när hon 1998 sitter i sitt hus på Lolland, njuter utsikten över Nakskov Fjord och skriver om sitt liv. Begreppet bastard är bundet till en plats och en tid. För min mors del till Sönderjylland på 1940-talet.
Hennes beskrivning säger en hel del om hur hon på den tiden kände sig klämd mellan det danska och det tyska.
Addis familj var dessutom starkt engagerade i politik och i de dansksinnades intressen.
Min mor berättar om Addis mor, Fru Thomsen:
Når jeg kalder Addis mor ”fru Thomsen” er det fordi hun selv i al beskedenhed präsenterede sig som fru Thomsen. Hun var amtmandinde og blev senere kammarherreinde. Men hun kaldte sig fru Thomsen oven i köbet med en sönderjysk udtale.
Wikepedia skriver om Addis mor Ingeborg Refslund Thomsen:
Ingeborg Refslund Thomsen (født 17. juli1891 i Sønderborg, død 24. marts1972 i Åbenrå) var en dansk politiker og forfatter. Hun var medlem af Landstinget fra 1947 til 1953 og af Folketinget fra 1953 til 1957 for Det Radikale Venstre.
Refslund Thomsen var født Sønderborg i 1891. Hun var datter af redaktør og senere minister H.P. Hanssen og hustru Helene Hanssen (født Helene Lucie Iversen) der begge var aktive i den danske sag i Slesvig i tiden 1864. Familien flyttede fra Sønderborg til Åbenrå i 1893 hvor faren blev chefredaktør for den dansksprogede avis Hejmdal.
Wikipedia skriver också om Addis far, som var landshövding (amtmand) och som tydligen som ung student flyttade från Haderslev till Köpenhamn på grund av ”preussisk chikane”. Han var dessutom en av dem som var tvungen att slåss på tyskarnas sida under första världskriget:
Kresten Refslund Thomsen (født 19. august 1884 i Broager, død 10. januar 1960) var en dansk amtmand og kammerherre.
Han var søn af frimenighedspræst Rasmus Thomsen (død 1905) og hustru f. Refslund. Han kom fra Sønderjylland og var elev i Haderslev Latinskole indtil 1902, men rejste pga. preussisk chikane til København, hvor han i 1903 tog studentereksamen og i 1907 tog den afsluttende eksamen som cand.polit. Han studerede 2 år forvaltningsret i Berlin; medarbejder ved Heimdal 1907, redaktør af samme 1910; indkaldt under 1. verdenskrig 1915-18; såret på østfronten 1915; tjeneste ved civilforvaltningen i Østprøjsen 1917-18.
I tiden op til Genforeningen i 1920 blev Refslund Thomsen af Den internationale Kommission (CIS) konstitueret som landråd for Aabenraa Kreds og derefter amtmand for Aabenraa Amt 1920-32 og Aabenraa-Sønderborg Amt 1932-54. I perioden 1935-44 var han tillige politiadjudant for de sønderjyske landsdele.
På Wikepedia kan man också läsa om Addis morfar H.P. Hanssen, som arbetade hårt för att säkra danskarnas rättigheter, anklagades för högförräderi samt spelade en viktig roll kring folkomröstningen inför återföreningen 1920:
Hans Peter Hanssen, også kaldet H.P. Hanssen Nørremølle (født 21. februar1862 på Nørremølle, Sundeved, død 27. maj1936 i Aabenraa) var en sønderjysk politiker og organisator af den danske bevægelse i den periode, hvor Sønderjylland var tysk.
H.P. Hanssen blev født på gården Nørremølle på Sundeved i Snogbæk i Nordslesvig i et dansksindet miljø. Kun to år efter hans fødsel kom i 1864 krigen med Preussen og Østrig, der resulterede i afståelsen af hertugdømmerne Slesvig og Holsten. Han kom på Askov Højskole og studerede senere i København, Berlin og Leipzig samtidig med, at han tidligt gik ind i den danske bevægelse i den nationale kamp. Han var en ledende drivkraft ved dannelsen af den nordslesvigske vælgerforening i 1888 og blev dens energiske sekretær. I 1893 købte han dagbladet Heimdal i Aabenraa og gjorde bladet til et stærkt dansk talerør. De tyske myndigheder prøvede at stække hans virksomhed, og i 1895 var han for en kort tid arresteret for højforræderi
I 1896 blev H.P. Hanssen i Haderslev-Sønderborg valgkreds valgt til den preussiske landdag, og i 1906 afløste han ved et udfyldningsvalg den navnkundige redaktør Jens Jessen på posten som rigsdagsmand i den tyske rigsdag. Han var fra nu af både landdags- og rigsdagsmand og var selvskrevet fører for den danske bevægelse i Slesvig. I sit parlamentariske virke var H.P. Hanssen realpolitiker. Uden at opgive de danske folkeretlige krav arbejdede han for at sikre den dansksindede befolkning i Slesvig de bedst mulige vilkår ved at kræve dens ret til fuld nydelse af alle tyske statsborgerlige rettigheder. I 1908 trådte han tilbage som landdagsmand.
Under 1. verdenskrig var hans optræden naturligvis i høj grad dikteret af krigsforholdene, men i oktober 1918 mod krigens slutning krævede han på et møde i rigsdagen det nordslesvigske spørgsmål løst på grundlag af folkenes selvbestemmelsesret. Dette krav blev efter våbenstilstanden i 1918 anerkendt af den tyske rigsregering.
Den danske regeringering ankede spørgsmålet for våbenstilstandskommissionen i Versailles, og H.P. Hanssen fik nu til opgave at lede afstemningen om det nationale tilhørsforhold og i øvrigt løse mange af de problemer, der måtte opstå i forbindelse med Genforeningen.
Min mor skriver vidare om tiden kring andra världskriget:
En dag mödte jeg Addis mor på banegården. Vi ventede på tåget og gik ved siden af hinanden langs banelinien.
I samtalens löb sprugte fru Thomsen mig om, hvordan det gik min bror. Jeg var nok meget sårbar overfor dette spörgsmål, som jeg tit måtte svare på, så jeg har sikkert väret noget mopset; derfor blev jeg både flov og rört da Fru Thomsen svarade: ”Jeg spörger jo kun af venlighed”. Den käre fru Thomsen – der fandtes ikke en gemen tanke i hendes sind.
Det var også fru Thomsen, der gav mig en anbefalning til en uddannelse, som jeg havde bestemt mig for. Det var noget hun tilböd mig. Jeg havde ikke drömt om, at bede hende om den slags, og da heller ikke regnet med at det kunne hjälpe. Men det gjorde det. Jeg blev optaget; men min mor syntes ikke, jeg skulle have en uddannelse, jeg skulle hellre bruge pengene til udstyr. Jeg var begyndt at komme sammen med min nuvärende mand, så hun kunne godt se, hvor det snerpede hen ad.
Man förstår att min mor ofta under andra världskriget får frågor om sin storebror. Addis far frågade vid något tillfälle min mor om varför hennes bror var tysk. Det är inte roligt att ständigt påminnas om sin bror och sin tyska släkt.
Det är ingen tvekan om att situationen i södra Jylland var extra laddad och det är inte svårt att föreställa sig att många i den tyska minoriteten sympatiserade med Tyskland under kriget. Jag har i min barndom fått höra att det fanns personer i min mors familj som sympatiserade med nazisterna – men vi fick aldrig reda på precis vilka det var. Vi frågade inte heller om det och det var inget vi pratade särskilt mycket om.
Jag har ofta tänkt att det var speciellt när min mor och far gifte sig februari 1943, med min farmor som var av judisk släkt och min mors familj där vissa hade sympati för nazismen.
Min mor skriver också om andra personliga minnen från andra världskriget:
Den sönderjyske historie er spändende. Mere spändende end indbyggerne i Sönderjylland bryder sig om at mindes. Mange gode historier er kommet i kölvandet på den tid, vore forfädre har oplevet. Jeg har jo selv oplevet den 2. Verdenskrig. Sälsomme er de händelser, som jeg dels selv har oplevet og også erfaret fra andre.
Min fätter ejede ”Heinrich Callesens Maskinfabrik”. Den lå i Aabenraa. Han havde arvet den efter sin far, som var blevet hjulpet til at starte fabrikken af sin far, Peter Callesen. Under besättelsen kunne han få masser af arbejde. Derfor var det svärt for ham at holde en lav profil. Modstandsbevägelsen var vrede på ham, fordi han så ihärdigt arbejdede for tyskerne.
De havde derfor til hensigt at udöve sabotage på fabrikken. Desvärre var der en del modstandsfolk som ikke var deres stilling voksen. De sad hos barberen og andre steder og fortalte om, at nu skulle de ödelägge Heinrich Callesens Maskinfabrik. Man kan sige sig selv – og jeg har det også frå en frihedskämper – at det kostede adskillige frihedskämpers liv.
Sabotagen var enten mislykket eller også blev den forhindret. Men min fätter blev arresteret af frihedskämperne efter kapitulationen. Bestyrtet var både min fätter og hans familie. Der blev fört retssag imod ham. Den udmundede i fölgende komentar: Min fätter havde väret for emsig med sit arbejde. Han burde ligesom man gjorde på Nakskov Skibsvärft og mange andre steder have arbejdet i et meget afslappet tempo. Men min käre fätter Peter Callesen blev lösladt uden på nogen måde at blive straffet. Dog, har han fortalt mig, at det har naget ham meget, at han skulle igennem denne fornedrelse, som det jo er at blive arresteret. Han undrede sig også over, at nogle af de frihedskämpere, som var med til at arrestere ham, gerne ville köre med i hans bil til og fra arbejde. Min fätter fik jo tilladelse til at köre bil og dermed også få benzin. For ham var det en naturlig ting at tage naboerne med i bilen. Ikke alle frihedskämpere var lige fine mennesker.
Jeg har naturligvis i det store og hele en kolosal stor respekt for, hvad frihedskämperne har prästeret og dermed også sat deres liv på spil for.
Derfor vil jeg nu fortälle en historie, som har gjort uudsletteligt indtryk på mig.
I Jylland var der en bro, som hed ”Langeåen” eller broen ved Langeåen. Denne bro blev meget benyttet af de tyske besättelsesmagter. Derfor havde nogle unge frihedskämpere besluttet, at denne bro skulle spränges i luften, og at de, der havde väret med til arbejdet skulle transporteres til Sverige.
Det lykkedes også for disse unge mennesker at udföre dette arbejde. Men uheldigvis blev de opdaget og arresteret. Ved en fölgende retssag blev de spurgt om de förtröd hvad de havde gjort. Helt utroligt var det, at de havde mod til at sige, at de intet fortröd, for dermed havde de jo underskrevet deres egen dödsdom.
För de blev henrettet, kom der en präst for at hjälpe og tröste. Han sagde disse ord : ”Således har I elsket jeres land, at I har givet jeres liv for det”. Det var beundringsvärdige mennesker. Og det gjorde et stort indtryk på mange nationer, da de erfarede deres heltedåd.
Jeg mindes fölgende verselinier:
”Kämp for alt, hvad du har kärt, dö om så det gälder.
Da er livet ej så svärt, döden ikke heller”
Flytten till Köpenhamn
Efter min realeksamen kom jeg en kort periode i huset i Gentofte. Tiden her var ikke särlig spändende. Jeg var ansat hos et äldre ägtepar uden börn. Min kusine havde väret i huset der og havde åbenbart haft en god tid. Hun kom senere på husholdningsskole og blev herefter husholdningslärerinde. Det var jo en måde at få en uddannelse på.
Jeg kom på Suhrske Husholdningsskole og boede imens på K.F.U.K’s pensionat. Det forekommer nok lidt märkeligt. Men det blev alletiders sorglöse og afslappede tid. Som ofte, når man skal starte på noget nyt, er man forventningsfuld og ivrig efter at komme hjemmefra.
Den förste söndag, jeg boede på K.F.U.K. var en kedelig regnvejrsdag. Jeg gik rundt i gaderne for at snuse til omgivelserne – tänk alle de butiker! Jeg kom dog hurtigt ned på jorden, for foran mig stod der pludselig en mand og ”blottede sig”. Jeg styrtede hjem til det fredelige pensionat. Nu havde jeg oplevet nok for denne dag.
Senere, når jeg tänkte på min uheldige start, måtte jeg tänke på Tove Ditlevsens bog ”Barndommens gade”. Hun fortäller om sit liv i en fattig baggårdsbolig. Hun blever standset af en mand, som er uterlig overfor hende. Hendes mor fik ham meldt til politiet. Tove Ditlevsen blev förhört af politiet; de ville gerne vide om manden havde blottet sig. Det mente T.D. bestemt ikke, at han havde gjort. For hende var, det at blotte sig, noget med at tage hatten af. Verselinierne fra sangen: ” Der er ingenting, der maner kom hende i hu: ”Derfor blotter vi vort hoved hvergang flaget går til tops”. Manden havde jo ikke blottet sig; han beholdt jo hatten på!
Ja, det blev en besynderlig start. Men for at vende tilbage til K.F.U.K. Da jeg den fölgende morgen gik til morgenmad i min fine – lidt kedelige uniform, så jeg en pige sidde ved bordet i den samme påklädning. Jeg lider ikke af, at jeg har kontaktvanskeligheder, derfor gik lige i sulet på pigen for at vide om hun også skulle på Den Suhrske Husholdningsskole. Og det skulle hun!
Hermed started et godt og närt venskab. Karen Margrethe og jeg var tilmeldt den samme klasse. Vi gik på et ni måneders kursus. Så vi slentrede af sted hver morgen fra Store Kannikesträde 19 til Den Suhrske Husholdningsskole i Pustervig. På vejen derhen travede vi forbi Regensen, Rundetårnet og Daells Varehus. Der var nok at se på vores korte spadseretur; den nåede aldrig at blive kedelig.
Jeg vil pröve at drage nogle händelser frem, som må väre epokegörende for den tid vi levede i. Nogle af de kollegianere, der boede på Regensen havde et lille job med at afevere spisesedler til de mennesker, der ville ind på K.F.U.K.‘s restaurant. De stod der og småkedede sig. Når vi så kom gående, blev det alltid til en hyggelig snak, som var til gläde for alle parter. En dag inviterede vi dem til kaffe på vores värelse. Vi tog pänt imod dem og de måtte passe sig selv mens vi hentede kaffen. Kaffen var jo dengang erstatningskaffe. Det gjorde det jo ikke bedre at den stod og simrede på et blus for at holde sig varm. Da vi kom med kande og kopper, var der tomt i värelset, men dog ikke ret länge, for de käre studenters hoveder kom grinende frem bag länestolene. Det var egentlig en utrolig barnlig og uskyldig spög.
Nå, men kontakt havde vi da fået. Vi blev endda inviteret til hakkeböf på Regensen, så det var ikke så ringe endda. Jeg tror at en af grundene, til, at vi ikke blev fede var, at vi ustandselig var på traveture, og endda i al slags vejr. Vi sugede indtryk til os, og havde en stor evne til at more os over lidt. Af og til drog vi af sted til Hovedbanegården. Der var der hele tiden mennesker af flere nationer, der kom og rejste. Engang kom et par betjente hen til os for at spörge, hvad vi lavede. Först senere kom vi i tanke om, at de måske havde os mistänkt for at väre luddere. Det var jo strafbart dengang.
En dag mödte vi en mand, han var over sin förste ungdom. Vi kom i snak med ham og han bedyrede at vi begge to hver for sig, var noget af det södeste, han havde set. Vi blev naturligvis meget smigrede; han blev ved med at udpensle sin mening om vores yndigheder. På et tidspunkt gik det op for os, at manden var beruset. Vi kunde altså godt glemme alt om hvor dejlige vi var.
På Karen Margrethes födselsdag var vi begge inviteret til middag hos hendes mormor. En söd og rar dame. Hun havde fået köd og slagtervarer fra Thyregod, hvor foräldrene boede. Så der blev rigtigt disket op for os. Under samtalens förlöb fortalte min veninde, at vi altså hade det så skägt. Dette blev rapporteret til foräldrene i Thyregod. Mormor mente, at når vi havde det så morsomt, måtte foräldrene hellere se at få deres datter hjem. Det blev der heldigvis ikke noget af.
Där är ingen tvekan om att min mor upplevde mycket livsglädje i Köpenhamn tillsammans med sin nya väninna Karen Margrethe. Det står i kontrast till de senaste åren i Sönderjylland, där konflikten mellan danskar och tyskar ständigt var närvarande. I Köpenhamn får hon detta på avstånd och känner sig fri på ett helt annat sätt. Det är också mycket nytt att upptäcka i Köpenhamn så som butiker och olika typer av manliga bekantskaper.
Min mor hade kontakt med Karen Margrethe hela livet igenom. Första sommaren efter min fars död var Jens och jag några dagar på Svinklöv med min mor. Efter att vi reste skulle Karen Margrethe komma och vara där några dagar tillsammans med min mor.
Karen Margrethe Vad föddes 18 november 1922 i Thyregod och tog studenten 1941. Hon gifte sig med Eric Gjerluff Jacobsen i 1948. Jag kommer ihåg att min mor vid något tillfälle berättade att hon hade varit på fest med Gnags. Försångaren från Gnags, Peter A.G. , där G står för Gjerluff, kommer från Skjern och är på något sätt släkt med Karen Margrethes man. Sådant tyckte min mor var roligt.
Det kan ha varit på hösten 1941 min mor och Karen Margrethe började på Den Suhrske Husholdningsskole.
Den känsla av frihet som min mor beskriver när hon tillsammans med Karen Margrethe utforskar Köpenhamn verkar vara samma känsla som hon upplever när hon tillsammans med sin väninna Addi rider i landskapet och skogarna runt Åbenrå. Och jag tror att det var en liknande känsla av frihet hon upplevde flera år senare när hon tillsammans med min far och deras vänner vandrade i den vackra naturen runt Grönnestrand. Jag kommer ihåg att hon berättade om en vandring som hade gjort extra stort intryck på henne. Samman med Fru Möller och säkert flera andra hade de gått hela vägen från Grönnestrand till kyrkan i Hjortdal. Känslan av att vara fri, ge sig ut på äventyr och upptäcka nya saker verkar vara en stark drivkraft. En längtan efter frihet som antagligen i perioder krockade med rollen som hemmafru och fyrabarnsmamma.
Mötet med min far
Min mor gör av någon anledning ett uppehåll i sitt skrivande – men börjar skriva igen 2001.
Her fortsätter jeg mine erindringer:
Hvor dejlig, uforpligtende en tid vi havde, da vi gik på den Suhrske husholdningsskole, er nok rigtig gået op for os senere i livet.
Navnlig når man havde en rigtig travl tid kunne man önske sig tilbage til ungdommens sorglöse dage.
På en af vore mange traveture mödte vi en fyr, som vi ganske vist kun kendte periferisk. Vi tog os god tid til at snakke; og han foreslog os, at vi skulle gå til bal i studenterforeningen. På en eller anden måde lod det sig göre. Jeg lånte et indgangskort af en af pigerne på K.F.U.K. Jeg var ikke student, men om billedet lignede eller ej – det var der altså ingen , der fandt ud af.
Ukendte som vi var i disse lokaler stod vi i ”ködranden” og håbede på, at nogle ville danse med os. Jeg husker, at jeg noget disträt kiggede til höjre og venstre, da jeg opdagede, at der stod en ung mand og inklinerede for mig. Det passede mig fint. Jeg var åbenbart også motiveret til at blive forelsket; jeg fölte at vi bare svävede derudad. Märkelig nok, for ingen af os var på det tidspunkt gode til at danse.
Ganske afslappet forlöb vores snak og vi fortalte om os selv. At min kavaler måske ikke rigtig kunne tage min snak for gode varer, kan jeg – set i bagspejlet godt forstå. Jeg fortalte, at jeg i löbet af den näste time havde födselsdag og, at jeg boede på KF.U.K.s pensionat. Man kan da heldigvis ikke se på folk, hvor de bor. Min påklädning har nok väret präget af tidernes /…/.
Charles Dickens ville have berettet: ”Hun havde en kjole på der var vendt to gånger”
I en salig forelsket rus skred vi afsted til Store Kannikesträde. En politibetjent gjorde os opmärksamme på, at vi ikke måtte kysse hinanden på åben gade. – Tänk hvor tiden har forandret sig!
Vi fik en dejlig tid sammen – min kommende mand og så jeg. Vi färdedes sammen. En biograftur med kaffe og kage bagefter var alt, hvad vi kunde väre tidfredse med. Det var jo, som Christian den tiende sagde: ”I disse for vort land så alvorlige tider.” Henrik og jeg fik en god og harmonisk start. I biografen spillede Lilian Ellis i en film, hvor hun sang: ”Alle går rund tog forelsker sig. Hjerterne banker på alfavej.”
Henrik skrev til sine foräldre: ”I har vist fået en svigerdatter”. Og de havde de.
Jeg tog hjem til jul med et studentertog sammen med Karen Margrethe. Der var en ganske särlig, stemning i toget. Og det var jo ikke fordi vi havde fået noget at drikke. Men på en eller anden måde kom vi allesammen hinanden ved – julen stor for dören – og det var ikke så ringe endda.
Så er jeg atter i det gode, gamle Aabenraa. Nostalgisk som man er, fryder man sig over gensynet med de ting, som hörer julen til. Beskeden var julen på nogle måder. Nok fik vi gåsesteg og risengröd; men vi drak juleöl til. Der var Nisser på flasken, og sådan var julen alltid og ingen ventede rödvin til maden.
Jeg skulle til Kolding for at läre Henriks familie at kende. Meget anderledes var der end hos os i Aabenraa. Store stuer, kolde var de årstiden og krigen var jo skyld i brändselsmangelen. Men stil var der over det – ung pige til det hele.
Jeg var ikke ked af at vende tilbage til Köbenhavn. Venner og gode kammerater havde jeg fået – jeg havde overhovedet ingen kontaktvanskeligheder. Det har hjulpet mig meget her i livet.
Henrik og jeg havde også nogle ret fattige studerende, som vi havde gläde af at besöge selv om vi bare fik te og bröd med margarine. Ham, jeg nävner var prästesön. Jens Christian boede gratis hos en präst. Der var ikke nogen opvarmning i värelset, så når der var koldt måtte han skynde sig at törre vandet op når han vaskede golv ellers frös det til is.
Dejligt var det at gå foråret i möde i en forelskelses rus.
Till bryllup kom vi i påsken hos Henriks söster Lisbet. Hun blev gift med Ole Giese. Mine svigerforäldre ville gerne bidrage med udstyr. Blandt andet skulle de have en seng. Men då Ole insisterede på at de skulle have en dobbelseng for, som han sagde: ”Lisbet og jeg skal sove i samme seng”, blev min svigermor så mobset så bryluppet var ved at blive aflyst. Nå, et beskedent og dog festligt bryllup blev det dog den 9.4.1942. I skrivende stund lever de to stadig lykkeligt sammen. Det er meget glädeligt at tänke på.
Flytten till Nakskov
Henrik blev färdig som civilingeniör med skibsbygning som hovedfag. Hans professor föreslog ham, at söge en stilling i Nakskov, hvor de sögte skibsingeniörer. Jeg ville hellere väre blevet i Köbenhavn. Men man måtte jo rejse hen, hvor ens mand kunne få arbejde. Min mor så en äre i at give mig udstyr. Det blev en rimelig god start, Henrik havde ingen gäld, og vi havde udstyr til en bolig. Henrik skrev til en han pereferisk kendte. Han svarade, at vi kunne bo hos ham og hans kone; de ville gerne flyttet il Sverige og så kunde vi sikkert få deres lejlighed. Og sådan blev det også. Og det var vi glade for. Det er ikke så morsomt at bo med nogen, man ikke rigtig kendte og heller ikke rigtig passede sammen med. Henriks lön var lille. Sådan var lönningerne dengang, og selvom vi ikke var vant til ret mange penge, var det svärt at få lönnen til at slå til. Vi köbte en tönde sild og en säk kartofler, så havde vi altid noget at spise når det var sidst på måneden.
Henrik skulle väre soldat. Men den årgang, som han tilhörte blev annulleret. Så kunne vi tillade os at få et barn og vi flyttede til en bedre lejlighed. Det var Torben Bille der boede i stuelejligheden, der fortalte os, at der var en lejlighed ledig på tredje sal. Torben Bille blev senere direktör på B & W. Ingrid Bille og Torben Bille styrtede ned ved ”Duby”-ulykken. Vi nåede at få mange gode selskaber sammen.
Mina föräldrar gifte sig den 7 februari 1943 och flyttade till Nakskov strax därefter. Den första lägenheten låg så vitt jag vet i Söndergade – och den var nog inte så bra. Sedan flyttade de till Bregnevej med något mer moderna lägenheter, som till och med hade en balkong. Ingrid och Torben Bille var några av mina förälders bästa vänner. De flyttade senare till Köpenhamn, men kom ändå relativt ofta på besök. Ingrid Bille var mycket rolig – och jag älskade att sitta och lyssna med när hon var på besök. Det gick en historia om att mina föräldrar och Billes hade rykte om sig att ofta komma för sent när de var bjudna till middag. En gång upptäckte de att mina föräldrar och Billes var bjudna en halv timme före övriga gäster. Ingrid Bille gick i täten när de skyndade sig för att komma i tid och därför en halv timme innan alla andra. Det skrattade vi mycket åt. Det var en stor flygolycka i början på 70-talet där många danskar dog. Ingrid och Torben Bille var bland dem.
Min mor skriver vidare om den första tiden i Nakskov:
Mogens blev födt D. 9.6.1944. Det var en ganska särlig upplevelse att få sit förste barn. Som så mange babyer gräd han af og til og hans far sagde til ham ”Nå, giver de dig luftsteg?” Efterhånden trivedes han godt. Vi holdt jul med farmor og farfar.
mor.
Vi havde meget gläde af Bitten og Jörgen Larsen. De inviterede til kaffe i haven. Det var jo dejligt, når man selv kun havde en balkon. Mändene spillede kort, konerne sad og snakkede. Det var meget afslappende for alle parter. Nu varade det ikke så länge för vi fik endnu et barn. Den 4.4. 1946 blev Mikael födt. Ham fik jeg på klinik, for her var det mere roligt og vennerne på Bregnevej passede Mogens. Mikael blev döbt på Mogens födselsdag. Det var den 9.6. 1946. Vi havde meget få penge. Jeg var grädefärdig da far fik 10 kr i löneförhöjelse da vi ventede Mikael. Men vi var gode til at få meget ud af tilvärelsen. Når vi söndagmorgen havde fået kaffe og redt senge, körte vi med Mikael i barnevognen og Mogens på en träklap i den foreste ende af barnevognen. På den måde kunne vi få en god travetur inden vi kom hem til en beskeden frokost. Tiden gik vi ville gerne have flere börn og mere plads.
På en eller anden måde fik vi gennem en annonce lejet et hus på Strandvej 14 ved at Rasmussen fik en lejlighed i Köbenhavn. Han boede Starndvej 14. En lärer der ville til Aabenraa fik en lejlighed i Aabenraa, som min mor ejede. Det blev et godt bytte. Og ikke ret meget dyrere. Så da fik vi Susanne i 1950 den 19.4. havde vi god plads. Om som farfar sagde: ”Hver gang I flytter, bliver det til noger bedre.” Vi var så glade for at vi fik en pige. ”Piger er ikke så dumme endda, blev vi enige om.” Efterhånden fik vi også centralvarme i huset. Det gjorde huset mere beboeligt.
Nu må jeg se at holde mig til linierne; mine fingrer simrer, hvis I kan forestille jer det. Men det er sådan et fint lys i stuen, så derfor vil jeg gerne have noget griflet ned.
Det er morsomt og hyggeligt at tänke på, hvor söde I fire barn kunne väre imod hinanden. Jeg fik den ide at alle tre store börn skulle have lov til at have lille söster på sködet, når hun havde väret i bad. Det gik I tre store sådan op i, så når Birgitte havde väret i bad, forlod I jeres legekammerater og stod parat til at få jeres tur med Birgitte på armen. Morsomt at huske det, for den slags ting varer jo kun en tid. Inger Christiansen blev gudmor til Birgitte. Vi havde sådan et godt venskab allerede dengang. Hvor er jeg glad for at have fire börn og mange börnebörn. Vi er en rigtig, lille familie. Og heldigvis fik vi det ökonomisk bedre med tiden. Vi havde råd til at hjälpe vores börn med studierne.
Så kommer jeg i tanker om at vi havde to gode ferier med drengene. Den ene var med ”Jutlandia”. Den anden med ”Soncla”. Da var Billes også med med deres tre drenge. Att vi så siden holdt ferie på ”Grönnestrand” var en god oplevelse for få penge. Raghild Roschow (?) har skrevet en artikel om forholdene på Grönnestrand, hvor Rie og Lars Söndergaard var värter.
Men godt var det, at vi blev gift. Og selv om mange syntes at Nakskov var en endestation, så havde vi det godt. Heldigvis har vi väret gode til at klare os med få penge; men med tiden fik far lidt mere i lön. Og det med at spare kan man blive vant til.
Vi havde jo også venner der spurgte, om de må holde fest hos os, for vi havde mere plads. Man skal dog väre klar over, at er man gästfri, bliver man også udnyttet.
Engang der Ejler kom for at besöge Olav, var Olav syg. Ejler havde regnet med at spise hos Olov. Da det så ikke kunne lade sig göre, Olov havde jo ikke noget i huset og Olav havde på grund af sygdom ingen apetit. Gode råd var dyre. Olav sagde. ” Gå ned til Lene og Henrik og få noget mad. Da Henrik i sin frokostpause så ud ad vinduet stod Ejler foran huset for at besöge os. Vi fik blodpölse og det kunne Ejler godt lide. Er man gästfri bliver man udnyttet. Vi havde slet ikke råd til alle de gäster, der kom for at få et måltid mad. Mange var jo glade for at få mad uden at drömme om at göre gengäld. Men tit og ofte havde vi splejsegilde. Det var en god lösning for de magre tider.
I min barndom hörde jag om tre ungkarlar som ofta kom på besök hos min far och mor. Den ene var Olav Kongsted, som min mor skriver om här. Det var hans tvillingbror Ejler som fick blodpudding hos mina föräldrar. Den andra var Torkel Lund, som bland annat höll sin 30 års födelsedagsfest hos mina föräldrar. Den tredje var Erik Terkelsen som så småningom utvandrade till Australien. Mina föräldrar var goda vänner med både Olav Kongsted och Torkel Lund hela livet. Båda gifte sig och bildade familj. Olav bodde med sin familj på Strandvejen nära oss – så vi umgicks mycket. Torkel flyttade till Kerteminde – så de sågs inte lika ofta – men var ändå vänner hela livet. Medan Torkel bodde kvar i Nakskov tog han ofta oss med ut att segla med sin båt. Kanske främst mina bröder och min far – men Susanne och jag har också varit med någon gång.
Min mor fortsätter:
Morsomt var det også at have besög af udländinge. Jeg var glad for at jeg talte godt tysk og, at min engelske ikke var så ringe endda.
Jeg gik til undervisning i både tysk og engelsk og det holdt mine sprogmuligheder i ave. Vore russiske kunder sagde til mig :”De taler både tysk og engelsk hvorfor lärer de ikke også russisk” Der må väre en gränse, og det var der også. Jeg har jo ingen forkunskaber til det russiske. Jeg lärte fru Sutvoj at synge ”Kom maj du söde milde” på dansk. Måske kan hun synge den endnu???
Jag minns speciellt två familjer – en familj från Vladivostok, som hade en flicka i vår ålder som vi lekte med. De sjöng och spelade mycket – och jag kommer ihåg att de sade att melodin till ”Kom maj du söde milde” var skriven av Mozart. Den andra familjen var från Polen – de hade en son, som en gång gav Susanne och mig en skiva med polsk rockmusik. Jag har alltid tyckt att kontakten med de utländska familjerna var en stor tillgång – och min mor njöt av det också. Jag tror att det var så att Nakskov Skibsvärft byggde sju systerskepp till Ryssland och därefter sju till Polen. Så familjerna kunde ibland bo flera år i Nakskov – och man lärde känna dem rätt så bra.
Min mamma har alltid varit social och utåtriktad och var dessutom bra på både engelska och tyska. Jag tror hon kände att hon i kontakten med de utländska familjerna fyllde ut en roll – hade en uppgift som passade henne bra och som också gav henne en känsla av att vara behövd och göra ett bra jobb – en stolthet och en glädje.
Min mor avslutar sin berättelse med dessa ord:
Vores levefod blev större. Vi havde efterhånden fået bil, og et dejligt hus med flot udsigt. Henriks lön blev også bedre. Hans sidste titel var: ”Teknisk direktör”. Det var ikke så ringe endda. Som pensionister, kunne vi leve godt for de penge vi fik.
Hon skriver för hand och hon fick problem med att skriva – det ”simrer” i hennes fingrar, som hon själv beskriver det.
Kärleken
Det är nog typiskt att hon avslutar med att berätta om min far och deras liv tillsammans. Hon var änka i många år – men slutade aldrig att säga ”vi”. Hon kände sig förstås ensam och saknade min far, men det var också som att han alltid var med henne – i detta ”vi”. Vi var ofta på kyrkogården när vi var på besök i Nakskov – men det var som att det inte riktigt var där hon upplevde att min far var. Han var nog mer närvarande för henne i huset, där de hade bott så många år tillsammans. Eller i hennes inre med alla minnen – det måste vara en anledning att hon fortsatte att använda ”vi”.
”Vi fik en dejlig tid sammen – min kommende mand og så jeg. Vi färdedes sammen.” skrev hon om deras första tid tillsammans i Köpenhamn. En bra beskrivning som också kan passa in på livslång kärleksrelation.
Familjelivet och de fyra barnen.
Mina föräldrar fick fyra barn. Mogens och Mikael föddes 1944 och 1946 då de bodde i lägenheten på Bregnevej. Susanne och Birgitte föddes 1950 och 1953 då familjen hade flyttat till huset på Strandvejen 14. 1956 flyttade hela familjen till det nybyggda huset på Strandvejen 11 med utsikt över Nakskov Fjord.
Gästboken 1943-1956
I samband med att huset på Strandvejen 11 såldes 2016 hittade vi en gästbok, som vi aldrig hade sett förr. Den bär namnet ”Lene Fogh” och det är min farfar som skriver första inlägget den 21 april 1943. Sista inlägget är från 1956, det är min moster Misse som den 20 april skriver att de var med och firade Susannes 6 års födelsedag.
Min farfar och farmor är de som skriver flitigast i gästboken – och antagligen också de som oftast kommer på besök. De bor i Kolding och resan till Nakskov är besvärlig – inte minst under kriget.
Vid första besöket i april 1943 skriver min farfar:
”Kom hertil 21/4 43 Kl. 16 efter at have tillbragt Natten i Nästved, hvor vi var blevet underholdt af R.A.F med den kraftigste Overflyvning, vi endnu har hört. Der var tilmed Luftkampe. Vi har haft det dejligt her. /../ Vi er taknemmelige for at have faaet Lov at väre jeres förste Ferie som nygifte sammen med jer, have lärt jeres Hjem at kende, saa vi har /…/ i orden, hver Gang vi tänker paa jer, og for at have set, hvadfor en söd og dygtig Husmoder Lene er. Hun bör huske, at det var Henrik, ikke os, der tvang hende til at spille Bridge. Vi rejser i Morgen 27/4 5.30. Hakon Fogh, Grete Fogh”
Min farmor och farfar kommer på besök igen i augusti 1943 och firar även julen 1943 i Nakskov – men nu i den nya lägenheten på Bregnevej. Min farfar skriver: ”Tak for en rar Jul i den ny Lejlighed, der var en svär Forbedring fra den i Söndergade”
Min mormor skriver endast en gång i gästboken och då mycket kortfattat. Allt hon skriver är: ”Ida Carstensen. 19/5-43 – 2/6 samme Aar.”
Min farmor och farfar skriver en del om hur det är att resa under andra världskriget. Men också kommentarer, där man märker hur stolta de är över Mogens, som är deras första barnbarn.
Den 3 juli 1944 skriver min farfar:
”Jeg kom mandag 3/7 ret sent om Aftenen som flygtning fra Kbh. Det var helt underligt at komme herned til ganske normale fredelige Forhold. Dem oplevede jeg dog allerede i Nyköbing. I Vordingborg sköd man paa Toget /…/, og Toget sköd rigeligt igen. Vi har haft det tropisk men rart. Bedstemor og Bedstefar har väret ved Stranden på Tandem. I Dag var vi alle fem af sted, men Lene, Mogens og jeg vendte om på flade Däk. Tak for denne gang. Vi rejser i Morgen 10/7 Kl. 5.30. Hakon Fogh Bedstefader”
Min farmor skriver om samma besök:
”Det bedste af det hele har väret lille Mogens, som er saa söd, saa söd; o den störste Gläde har väret at se ham gro og tage paa.”
I oktober 1944 skriver min farfar en kommentar om att tyskarna hade tagit tre färjor i Nakskov hamn – och han undrar över hur de ska ta sig hem till Kolding.
Han skriver vidare om Mogens
”Mogens er en from Dreng, der sover hele Natten og griner som en Sparebösse, naar man ser på ham. Man paastaar, han ligner Grete”
Min farmor skriver om samme besök:
”Tak for denne Gang, som sädvanligt hyggeligt o dejligt at väre her! For slet ikke at tale om Mogens!”
I februari 1945 skriver min farmor, som er på besök utan min farfar:
”Byen er som et Paradis p.t.: Mad nok, brändsel nok – o ingen Tyskere. /../ Mogens er blevet så stor; han kan staa og nästen kravle o igaar rakte han efter mig, og han er en rigtig lille grinebider; vi er meget fine Venner o jeg vil savne ham så umaadeligt. Jeg har väret lykkelig for dette Besög o tänker mig at skulde leve länge paa det. Vi har väret hos Petersens, fejret Bryllupsdag, väret i Biografen, o i söndags lavede Henrik o jeg Forberedelser til Maskeradfesten på Lördag. Tak for denne Gang, o gid der ikke er altfor länge til den näste. Jeg rejser nu ind til de tre i Kbhn. Farmor 2-8 februar ”
”Mad nok, brändsel nok – o ingen Tyskere” skriver min farmor i februari 1945 – och man kan nästan tro att kriget redan är slut. Men min farmor och farfar reser ofta till Köpenhamn, där deras dotter, min faster, bor med sin familj och man ska nog förstå min farmors kommentar som att det är stor skillnad på hur kriget märks i Köpenhamn och kanske också i Kolding jämfört med i Nakskov.
Även i september 1945 var min farmor på besök utan min farfar:
”Jeg har nydt Mogens, jer, jeres Hjem, Brombärturerne og i Dag paa lang Cykeltur at se noget /…/ af Nakskovs Omegn.”
I juli 1946 skriver min farfar:
”Vi har besigtiget Börnebörnene og er tilfredse. Mikael ligner en Grosserer /…/Mogens er lille, adrät”
Min farmor 21-26 november 1947:
”Det har väret dejligt at väre her igen o läre ungerne at kende. Tak. Farmor”
I december 1949 skriver min farfar:
”Tak for en rar Jul, hvor vi lärte jeres nya Hus at kende. Vi er svärt glade ved at kunne tänke paa jer herude, i Stedet for at skulle tänke paa jer, siddende paa den /…/ Bregnevej.”
Juli 1950 skriver min farmor:
”Hyggeligt o dejligt. Anne pragtfuld!”
Min farfar i februari 1951:
”Susan er en pragtfuld Tös, der vandt sin Farfars Hjerte.
Susanne döptes först till Anne, men fick senare också namnet Susan. Hon blir dock kallad Susanne.
Min farmor och farfar skrev sista gången i gästboken julen 1952. Därför finns det ingen kommentar om mig. Mogens var deras första barnbarn, Susanne var första flickan. Min fars syster fick tre barn – som nästan är i samma ålder som Mogens, Mikael och Susanne. Jag kom efter och sist1953.
Min moster Misse skrev dock 1954.
”Brigitte var et Mönsterbarn og de tre andre er ogsaa saa söde. Ganske vist sagde Susanne straks vi kom: Rejser i imorgen – nu har I ogsaa väret her länge.!? Lenes gode Humör og herlige Mad var en nydelse.”
I april 1956 skriver Misse gästbokens sista inlägg:
”Det var dejlige Dage med Birgit her i det gamle Hjem. Didi var her af og til med Flasker i Tasken og vi fejrede Susannes 6 aars Födselsdag (og kattens 5 Killinger). Om aftenen var vi alle de /…/ pr. bil til Taars. Lene var en henrivende og glad og dygtig Husmoder og Henrik som alltid ”ein lieber Schwager”. Drengene var rigtige kavalerer og måtte väre lidt oppe om Aftenen. Pigerne var söde mod Birgit./…/. Rigtig mange Tak og paa Gensyn i Oldenburg. Misse”
Min mor hade det bra med sina systrar. Didi som kom med flaskor bodde i Nakskov några år – och det måste nästan ha varit där på 50-talet. Misse bodde med sin familj i Oldenburg i Tyskland och hennes dotter Birgit, som var i samma ålder som Susanne och mig, var på besök hos oss vid några tillfällen.
Misse skriver om det ”gamle Hjem” – det vill säga Strandvejen 14 – 1956 flyttade vi in i det nybyggda huset på Strandvejen 11. Kanske var det i den flytten gästboken kom bort.
Det var förstås många andra som skrev i gästboken bland annat min faster Lisbet Giese och hennes man Ole, liksom olika vänner som jag inte känner. Några av mina mostrars barn var på semester hos oss – bland annat Misses son Jürgen Bruns och Tinnes son Carsten Mikkelsen. De var där samtidigt i 14 dagar. Carstens syster Gudrun skriver då hon är i Nakskov 1948 at ”Mikael har väret så söd. Mogens var jo i Roskilde, så ham har jeg ikke set til. ”.
Min farmor och farfar flyttade från Kolding till Roskilde 1947, då min farfar blev Rektor på Roskilde Katedralskole. De bodde fram till 1957 i Rektorboligen, som ligger mitt emot Roskilde Domkyrka. Huset finns kvar men är inte längre rektorbostad.
Bland de inlägg i gästboken som jag gärna vill nämna finns ett från faster Ellen, som var min farfars syster och som hade huset vid Grönnestrand, som vi kallar Fredriks hus. Ellen Fogh var mor till Fredrik Fogh. Ellen var på besök april 1946.
Karen Ingrid – min mors väninna från Åbenra och som också var Mogens gudmor skriver två gånger. Första gången i augusti 1944 – hon skriver på vers med rim och det verkar som att hon har en del humor och är rätt så lättsam. Andra besöket är i juli 1945, där hon är på besök med sin man Jörgen.
Till sist ett inlägg av Ejler Kongsted – han som kom på lunch hos mina föräldrar då hans tvillingbror Olav var sjuk. Min mor skriver om det i sin berättelse – och i gästboken finns en ritning av Ejler och en kort kommentar av Olav.
Olav skriver:
”Jeg var en syg og trät lille Dreng, tänkte kun paa at ligge i min Seng, men i Lenes Stue mistede jeg min Snue”
Bilder på barnen
Jag har samlat lite bilder som visar olika sidor av vår barndom. Då mina föräldrar flyttade till Strandvejen 14 kom de att bo i en del av Nakskov som kallas Rosnäs. Det var ett område där det bodde många med anknytning till Nakskov Skibsvärft. Jag kommer ihåg att varvsarbetarna kom med en båt när arbetsdagen var slut, båten gick från varvet och tvärs över Nakskov Fjord till Roklubben, där det fanns en liten brygga. Därefter gick de den korta vägen från Roklubben till sina hem. Det var omkring 2000 anställda på varvet – och även om det inte var alla dessa som kom med båten – så var det ändå en ansenlig mängd och en bild som har bitit sig fast i mitt minne. Det fanns speciella bostäder som var byggda just för varvsarbetarna. Ofta var det två lägenheter i ett hus – en på var våning. Många av våra lekkamrater bodde i dessa hus.
På Rosnäs var det också lite lantliga områden. Jag kommer ihåg att det fanns en bondgård inte långt ifrån där vi bodde – och jag minns det som att Rosnäs var omgivet av områden som var som en sorts ingenmansland. Det fanns en liten hamn och i anslutning till det ett område där man hade byggt upp olika typer av små bodar, där man antagligen hade sina saker till båten – men där man också kunde ta sig en fika eller en öl och koppla av. Allt kändes lite anarkistiskt – men ändå i någon sorts ordning. Någon sorts frihet för människan till att bara att vara. Som jag minns det var det också en funktionsnedsatt man, Egon, som möjligen bodde där någonstans. I alla fall såg man honom ofta i närheten.
Nakskov Fjord var också en viktig del av Rosnäs. Man kunde gå eller cykla längs med fjorden till Hestehovedet, där man kunde bada om sommaren. Det fanns också en hamn för fritidsbåtar och redan kring påsk var man i gång med att göra båten i ordning inför sommaren. Vi barn kunde leka – det fanns bland annat en liten ö – och det var väldigt spännande. Ibland bodde det någon hemlös i ett buskage. Det var mycket frihet – områden där barnen kunde leka långt borta från de vuxnas blick.
Festerna
Vännerna har alltid varit viktiga för mina föräldrar. Min mor skriver om Jörgen och Bitten Larsen och Torben och Ingrid Bille. Vänner som de umgicks med när de bodde i lägenheten på Bregnevej och sedan fortsatte att ha som vänner livet ut. Torben och Ingrid Bille flyttade till Köpenhamn så småningom – så då sågs de förstås inte lika mycket. De var dock på semester ihop vid två tillfällen – vilket min mamma också skriver om. De hade möjligheten att åka med båtar ägda av Östasiatiska Kompaniet för vad jag tror var en rimlig peng. Det var också god avkoppling för min mamma eftersom maten blev serverad. Ingrid och Torben Bille dog i flygolycka på 70-talet. Mycket sorgligt.
Bitten och Jörgen Larson bjöd till karneval. Det kommer jag ihåg att jag har varit med om som barn. Bilderna nedan är från innan jag blev född. Även Bitten och Jörgen Larsen flyttade ifrån Nakskov – men de fortsatte att umgås. De sista åren bodde de i Ribe, där min mor var och hälsade på dem.
Knud och Karen Nielsen var nog bland mina föräldrars bästa vänner. Knud var läkare och från Kolding som min far. Så de kände varandra sen tidigare. Men det var först i Nakskov – och kanske tack vare min mor som de riktigt blev vänner. Min mor var social och utåtriktad – medan min far trivdes i en fåtölj med en bra bok. Men som man ser på bilderna trivdes min far också med att komma ut bland folk.
Min mor älskade att sjunga – och de sjöng också mycket i hennes barndomshem. Jag har i alla fall ett minne av min mor och min moster Misse som sjunger tillsammans i baksätet på en bil. Min mormor och morfar träffades i en kör – så det är kanske inte så konstigt. Min kusin Hans Albeck, som har släktforskat, skriver om min mormor: ”Hun lärte sin mand at kende, da de begge sang i Skt Nikolaj kirkes kor i Åbenrå”.
Vi sjöng också mycket i mitt barndomshem – mest min mor, Susanne och jag. När vi fick bil var det ingen bilradio – det var vi som stod för musiken.
”Se det summer af sol over engen” är en af de sånger som jag kommer ihåg att min mor sjöng med min moster Misse. Min mor kunde både Sveriges och Norges nationalsång – och även efter att hon blev dement kom hon ihåg texten på originalspråk. ”Sankta Lucia” sjöng hon på italienska.
Men hennes favorit var helt klart ”Svantes lykkelige dag” från Benny Andersens ”Svantes viser”:
Se, hvilken morgenstund! / Solen er röd og rund. / Nina er gået i bad. / Og jeg spiser Ostemad./ Livet er ikke de värste man har / og om lidt er kaffe klar
Blomsterne blomstrer op. / Der går en edderkop. / Fuglene flyver i flok / når de er mange nok./ Lykken er ikke det värste man har / og om lidt er kaffen klar.
Gräset er grönt og vådt. / Bierne har det godt./ Lungerne fråser i luft. / Åh, hvilken snerleduft! / Gläden er ikke det värste man har / og om lidt er kaffen klar.
Sang under brusebad. / Hun må vist väre glad, / Himlen er temmelig blå. / Det kan jeg godt forstå. / Lykken er ikke det värste man har/ og om lidt er kaffen klar.
Nu kommer Nina ud, /nögen med fugtig hud, / kysser mig kärligt og går/ ind for at re’ sit hår/ Livet er ikke det väste man har/ og om lidt er kaffen klar.
Sången, som är både humoristisk och livsbejakande, avspeglar viktiga sidor av min mors personlighet. Vi sjöng den ofta när hon fyllde år, men också till hennes begravning.
Min mor var på många sätt en livsnjutare och när jag tänker tillbaka på min barndom blir det ofta ett minne av att vi skrattade mycket. Det betyder inte att allt var rosenrött – men det var ändå som att skrattet inte var så långt borta även i svåra stunder.
Min mor fick ett långt liv och blev 100 år. Bilden ovan är från dagen då hon firades av familj och vänner. Hon dog i sömnen fem veckor senare – 8 december 2021.
Hon hade ett motto som dök upp i mitt minne nu när jag skriver om henne och som jag tror är en bra beskrivning av hennes inställning till livet:
”Man skal väre god ved sig selv – man ved ikke hvor länge man har sig”.
Min morfar och hans släkt
Hans Albeck, som är min kusin (fätter), har forskat i sin fars och min mors släkt. Det är härifrån jag har hämtat informationen om min morfars och mormors släkt. Han har gjort en stor insats och hittat rötter så långt tillbaka som 1300-talet. Den sista som finns med i Hans Albecks imponerande dokument är Nicolo Negrone – om honom står det: ”1319 rådmand (anciano) i Génova. Han skal väre sön af markis Manuele Negrone” – en av Manuele Negrone’s förfäder ”modtog titeln ”Marquio di Negrone” 1131 af kejser Lothar”. Det måste vara Lothar III (ca 1075-1137), som var en tysk-romersk kejsare. Hans Albeck’s dokument är tillgängligt på Geneanet.
Min morfar Johannes Marquard Carstensen (1875-1931) föddes i Wallbüll (Valsböl) i Sydslesvig. Han utbildade sig till lärare på Tönder seminarium och var i många år lärare på den tyska skolan i Åbenrå – hans ämnen var biologi, geografi och räkning.
Han var tysk soldat under första världskriget, där han bland annat var placerad i Finland. Han led av migrän livet igenom och som soldat placerades han mest på proviantkontor och liknande. Han tilldelades 1918 den finska Frihetsmedalj av 2. klass för sitt mod.
Han mötte min mormor i kyrkans kör, som de båda sjöng i.
Tillsammans fick de 6 barn – 1 pojke och 5 flickor:
Carl (1909-1990), Cathrine (Tinne) (1911-2001), Christine (Didi) (1914-1992), Marie Louise (Misse) (1916-2001), Johanne (Hanne) (1917-1991), Helene (Lene) (1921-2021)
Min morfars far Carl Friedrich Carstensen (1827-1883), som blev föräldralös vid 4 års ålder, placerades först hos en präst och därefter hos en bonde, där han arbetade på gården.
Han var inkallad som soldat på den slesvig-holsteinska sidan av kriget 1848-1851 och var i dansk fångenskap i Köpenhamn.
1856 bildade han familj och köpte ett ”husmandssted” och i en period var han ”sognerådsformand” (motsvarar dagens ”borgmester”).
Min kusin Hans Albeck skriver om min morfars far Carl Friedrich Carstensen:
”Det anses for givet, at han efter krigen i 1864 besluttede, at der i hjemmet skulle tales tysk, uden hvilket sprog det utvivlsomt ville have väret umuligt for ham at fungere som sognesrådformand. Han anses for at have väret en fremträdende mand i landsbyen, og for at väre i besiddelse af et opfarende gemyt”
Min morfars mor Christine Lorenzen (1834-1916) föddes i Medelby i Sydslesvig. Hon blev änka 1883 och flyttade omkring 1889 till Tönder, där hon drev ett pensionat för studenter. I slutet av livet bodde hon i omgångar hos sina gifta barn – dvs även i min mors barndomshem Callesensgade 29 i Åbenrå. Hon dog dock innan min mor föddes.
Som ung fick jag höra att vi på något sätt var släkt med Margit Carstensen, som spelade flera stora roller i Rainer Werner Fassbinders filmer – bland annat titelrollen i Petra van Kants bittre tårar. Min mor berättade att mina mostrar skulle titta på filmen, som då gick på TV. Jag har alltid tänkt att det var genom min morfar vi var släkt eftersom efternamnet Carstensen var en gemensam nämnare.
Min mormor och hennes släkt
Min mormor Ida Carstensen (1879-1964) (född Callesen) bodde hela sitt liv i Åbenrå.
Medan min morfars släkt var tysk var min mormors släkt starkt engagerade på den danska sidan.
Min mormors far Peter Callesen (1847-1905) föddes i Åbenrå.
Han gjorde sin värnplikt i Köpenhamn och efter kriget 1864 behöll han sitt danska medborgarskap.
Hans Albeck skriver om Peter Callesen:
”Efter krigen 1864 beholdt Peter Callesen sit danske statsborgerskab, og som optant havde han indskränkede rettigheder, hvorfor familien måtte väre yderst forsigtig: ”et ord kan koste mig min stilling” skal han ha sagt til sine börn.
I 1898 erhvervede han genem stråmänd (kornhandler Hans Ries og fabrikant Middelheus) et större areal vest for davärende byområde fra den tyske ritmester D.K. Heitman, der beboede hovedbebyggelsen Elisabethminde på området, for 30.000 mark. Peter Callesen lod området dräne og byggemodne, udlagde det midlertidigt dels till kolonihaver og afsatte beliggenheden af (de senere efter ham opkaldte) Callesensgade og anlagde endvidere parallelgaden Lavgade (dengang Feldstrasse).
På dette område byggede han efterhånden adskillige etageejendomme på den del af nuvärende Callesensgade, som ligger närmest Forst allé, og i mindre omfang på Lavgade, samt en fabriksbygning for den af hans äldste sön da (1898) etablerede Aabenraa Maskinfabrik på Klinkvej 19.
For sig selv byggede han to hjörneejendomme ved Forst allé; de blev forsynet med tårne, hvorved han havde Frederiksborg slot i tankerne, og da det förste (det vestligste) stod färdigt i 1898, flyttede han sin bolig og sin forretning hertil, idet han tog bolig i stueetagen. Til gårdsiden var der vognport, lager og stald og kälder med kalkbaljer samt et stenhuggeri med en lille butik mod Forst allé.
Peter Callesen havde planer om et stort boligkvarter på sin jord, men dette arbejde blev aldrig färdigt. Han ramtes af den frygtede lungetuberkulose og rejste i hast til Vejle sanatorium, hvorfra han kom hjem men måtte gå til sengs, og han döde i sit hjem (nu Callesensgade 34, st) 1905 i en alder af 58 år. ”
Peter Callesen hann fullfölja en del byggarbeten i Åbenrå – bland dem Callesensgade 32-34, Callesensgade 31-33, Callesensgade 29 samt Callesensgade 27. Min mors barndomshem var Callesensgade 29.
Min mormors mor Catharina Bruhn (1852-1914) föddes i Åbenrå.
Catharina Bruhn’s far, min mormors morfar, Ingward Windfeld Bruhn (1824-1875) var son till Jörgen Bruhn (1781-1858) – båda var verksamma inom sjöfart.
Hans Albeck skriver om Ingward Windfeld Bruhn:
”Skibskaptajn, -mägler og -konstruktör i Åbenrå. Foretog adskillige oversöiske rejser. /…/ ”Cimber” var Danmarks störste handelsskib og satte en hastighetsrekord mellem England og Amerika. Ingward overtog skibet i London fra sin broder Joakim Adolph. Han rejste med det til Australien og videre med en last heste til Calcutta, og tilbage til London. Ingward og familie boede i den herskabelige villa ”Scotland” i Kolstrup. Han havde köbt huset af sin broder Anton Christian. /…/
Han var en god ven af den kendte Jomfru Fanny – Franziska Enge (1805-1881) – der i en period var hans nabo.
I modsätning til sine brödre, der gerne levede på stor fod, passede Ingward på sine penge. I hans hus levede man sparsommeligt og efter kristelig tradition, idet man fölte sig knyttet til Indre Mission. /…/
Ingward blev kun 50 år gammel.
Han var dansksindet, og hans hustru Marie Catharina måtte på hans dödsleje love ham, at ingen af deres sönner måtte träkke i preussisk uniform.”
På graenseforeningen.dk kan man läsa om Jørgen Bruhn, 1781-1858, skibsreder:
Jørgen Bruhn blev født på Strågård på Løjt Land og kom til søs straks efter sin konfirmation, som det var tradition blandt bønder på Løjt Land.
Skibet Flora, som Bruhn havde ladet bygge i 1806, blev kapret af englænderne i 1807. I de følgende år deltog han selv i kapertogter vendt mod englænderne i de danske farvande. For indtægterne købte han igen skib.
Omkring 1820 opgav Jørgen Bruhn søfarten og blev i stedet skibsreder. I 1822 købte han i København en gammel amerikansk brig, hvis form kom til at danne mønster for de skibe, han senere byggede, og som var kendt for deres fremragende sejlegenskaber. Skibene blev bygget hos lokale skibsbygmestre, men i forlængelse af de nationale konflikter i 1848 anlagde han sit eget skibsværft på øen Kalvø i Genner Bugt lidt nord for Aabenraa. Her byggede han kun skibe til sit eget rederi. Det var store skibe, bl.a. det berømte Aabenraa-skib, fregatten Cimber, der i 1857 gennemførte en rejse fra Liverpool til San Francisco syd om Sydamerika på rekordtid, nemlig 104 dage.
Som den eneste i byens magistrat bekendte Jørgen Bruhn sig i foråret 1848 som loyal helstatsmand.
Ved sin død i 1858 var Jørgen Bruhn en af landets største skibsredere og ubestridt Aabenraas rigeste mand. Men efter hans død faldt hans mange foretagender fra hinanden.
Min mormor hade en intressant släkt både på faderns och moderns sida – familjen Callesen och familjen Bruhn. Jag lärde aldrig riktigt känna min mormor. Hon hade redan som ung problem med dålig hörsel – och man kan lätt bli socialt isolerad på grund av det. Min mor pratade då och då om hur svårt det kan vara för den som hör dåligt. Man ser att människor talar med varandra – och kanske skrattar de tillsammans. Jag tror att min mor funderade en hel del kring den isolering min mormor kände just på grund av den dåliga hörseln. Min mormor var dessutom relativt ung (ca 52 år) när hon blev änka och stod ensam med ansvaret för sina barn. Hon lyckades dock hålla ihop familjen – och se till att alla barnen fick förutsättningar för ett bra liv.
Min mor kände sig mycket knuten till Åbenrå – och på äldre dagar åkte mina föräldrar till Åbenrå varje år på våren för att uppleva staden och träffa familjen. Juni 2002 var Susanne, Jens och jag tillsammans med min mor i Åbenrå. Vi var bland annat i Callesensgade 29 och såg också lusthuset som stod kvar.
Birgittes Blogg 