Min mor föddes i Åbenrå 2 november 1921 – det vill säga året efter att gränsen mellan Danmark och Tyskland flyttades. Hon var den yngsta av sex barn – och medan alla hennes syskon föddes i Tyskland blev hon född i Danmark – även om att familjen bodde kvar i samma hus. Det var en av de anekdoter som ofta berättades i mitt barndomshem.

Danmark förlorade en stor del av sitt landområde 1864. Gränsen mellan Danmark och Tyskland flyttades så långt upp som till Kongeån strax norr om Kolding och en del av den danska befolkningen bodde nu plötsligt i Tyskland. Med tiden blev det allt svårare att vara danskar på grund av olika typer av begränsningar och förbud. Danskarna började träffas hemma hos varandra, drack kaffe, åt kaffebröd och sjöng danska sånger. Under första världskriget blev många danskar tvungna att kämpa på den tyska sidan.

Tyskland förlorade kriget 1918 och blev därför tvungna att lämna tillbaka en del av sina landområden enligt fredsfördraget i Versailles. För att fastställa vart gränsen mellan Danmark och Tyskland skulle gå höll man en folkomröstning och 1920 kom gränsen att dras där den ligger idag. Återföreningen 1920 firades stort och många nya invånare välkomnades tillbaka till Danmark – danskar såväl som tyskar.

Som man kan förstå var relationen mellan danskar och tyskar inte fri från konflikter. Båda befolkningsgrupperna bar med sig sin historia och sin version av de konflikter som hade varit genom åren.

Min morfar var av tysk härkomst medan min mormors familj var mer dansksinnade och det verkar som att man i min mors familj försökte balansera motsättningarna genom att låta barnen börja i den tyska skolan för att sedan från sjätte klass fortsätta i en dansk skola.

Under andra världskriget komplicerades motsättningarna mellan danskar och tyskar ytterligare.

Min mor skriver:

Flere af os söskende var präget af, at vi havde haft en tysk far. En tysk far som döde i 1931 og derfor ikke kunne have haft nogen mening om nazisterne.

Min mor såg sig dock i första hand som sönderjyde – det ser man på den titel hon väljer för sin livs historie:

Sönderjyske pige, du forglemmer det ej. 

Min mor började skriva om sitt liv mars 1998 – knappt ett år efter min fars död. Hon skriver i en inledande text:

Det er vigtigt for mig, at man får et indtryk af mig som menneske.

Det är vännen Greve Ejnar Rewentlow som har uppmuntrat henne till att skriva. Så vitt jag vet var Greve Rewentlow min fars vän, de arbetade tillsammans i Amnesty International. Greven besökte min mor efter min fars död – och det var antagligen här min mor började berätta om sin barndom i Sönderjylland.

Min mor tackar Greve Rewentlow:

En stor tak til Greve Ejnar Rewentlow, fordi han har animeret mig til at skrive min livshistorie. Denne opgave har givet mig mange gode stunder, og dermed hjulpet mig i min ensomhed.

Barndomen i tiden efter första världskriget

Sönderjyske pige, du forglemmer det ej.

Til gläde for mig selv og mine efterkommere og venner, vil jeg pröve at nedskrive mine oplevelser, som fortäller noget om mit liv og, om hvor anderleders mange ting har väret i de mange år, jeg har levet.

Svärt er det at fornemme, hvor meget man skal udpensle de händelser, man har haft. Bedst må det nok väre med gode, klare oplevelser, som enten er spändende eller fornöjelige.

Det är vigtigt for mig, at man får et indtryk af mig som menneske. Betydningsfuldt er det også for mig at jeg får fortalt og skrevet om mennesker, jeg har oplevet i mit liv og, som har hjulpet mig og glädet mig.

Selv ved jeg alt for lidt om mine forfädre. De mennesker, som kunne fortälle om disse generationer lever ikke mere.

At jeg skulle have väret et önskebarn er meget lidt sandsynligt. Mine foräldre var for gamle til at önske sig endnu et barn og, da de kun havde en dreng og fire piger, ville det nok have väret formildende omständigheder, at jeg havde väret en dreng. Jeg tror, min mor har bedt Vorherre om at blive forskånet for at få flere börn.

Jeg var en efternöler, og den slags bliver både forkälet og drillet. Hvorfor jeg blev kaldt ”Lene Englebarn” har jeg aldrig forstået. Måske på grund af mine lyse kröller. Jeg mener ikke, at jeg har väret blid og engleagtig. Men tilnavnet blev ved med at fölge mig. Jeg husker ennu mine fätre råbe: ”Nå, der kommer jo Lene Englebarn!”

Mine förste leveår har nok ikke väret fyldt med opsigtsväkkende händelser. Det, jeg mindes mest er, hvor lidt der skulle til for at gläde mig. Bare en ting som, at mine gamle tanter kom på besög til kaffe kunne fornöje mig.

Når min bror kom hjem fra Köbenhavn, hvor han läste til läge, stod jeg og hoppede forventningsfuld på banagården medens toget kom körende ind på Aabenraa banegård.

Hon noterar att hon antagligen inte var ett önskebarn, man kan ana en brist på kärlek, eller att hon i alla fall inte kände sig välkommen, men hon betonar att hon hade lätt för att känna glädje. Ett besök kunde lätta upp stämningen.

Den stora sorgen i min mors liv var dock att hennes far dog då hon var 9 år gammal:

Mine föräldrer var enige om, at deres börn skulle gå i den tyske skole de förste fem år af deres skoletid. Min far var nemlig lärer på den tyske kommune skole; det var nok den väsentlige grund hertil. Derefter skulle vi fortsätte på Aabenraa Statsskole. Det kan ikke have väret nemt for nogen af os, at flytte fra den tyske kommuneskole til en dansk skole. Alene sprogvanskelighederne var et problem. Vi talte sönderjysk i vores hjem. Når vi havde tyske gäster, blev der talt tysk. Af og til blev der også talt rigsdansk. Sikkert meget präget af vores sönderjyske accent.

Tiden i den tyske skole med min far som lärer var egentlig ikke särlig önskvärdig for mig. Men i betragtning af, at min far döde, da jeg var ni år gammel, kan jeg se, at det har knyttet mig meget til min far i den periode af mit liv.

Det var en kärlig og gavmild far, jeg havde. Ikke kun gavmild mod sin egen familie, men også mod mennesker, som led nöd. Disse mennesker var jo virkelig fattige i 1930. De var også dermed underernärade. Min fars hjälpsomhed og gavmildhed blev husket länge efter hans död.

For et barn på ni år er döden af ens närmeste lidt besynderlig. Man er klar over, at et kärt menneske er forsvundet fra ens liv. Men der sker så meget i forbindelse med döden og begravelsen som gör, at man föler sig lidt som midtpunktet i en tragedie. En situation som är svär at finde den rette forståelse for. Dybden af sorgen ved at miste sin far så tidligt kommer man til at erkende efterhånden som man mangler den ene part af sine foräldre. For os börn havde livet nok väret nemmere at leve med vor far som enkemand end med vores mor som enke. Men sådan blev det ikke, og man er i skäbnens vold.

Det var en besyndelig oplevelse at starte i Den Danske Borgerskole. Overläreren, som nu vil hede skoleinspektör, tog imod mig. Jeg husker tydeligt, at han ikke kunne hitte ud af , om det var en frakke eller en kjole, jeg havde på. Derfor blev jeg anbragt på min plads ifört min sorte frakke. Selv som barn, gik man i sort, når en af ens närmeste döde. Og, fordi jeg var den yngste i hele familien og tillige havde talrige kusiner, var der alltid noget brugt töj, der kunne farves sort og hänges på mig.

Jeg fölte mig ikke särlig godt tilpas i den danske skole. Det danske sprog var jeg ikke vant til at tale. Kammerater var det småt med.

En af drengene i min klasse kaldte mig: ”Abe”. Det gjorde han ret ofte, fordi han märkede, at det generede mig. Jeg kan godt gätte mig til, hvorfor han kaldte mig abe. Jeg havde lidt overbid, og så havde jeg nogle kraftige fortänder. Ligheden har nok ikke väret helt ved siden af. Men mine gode, store fortänder har jeg indtil videre väret glade for. Nu passer de også bedre til mit ansigts störrelse.

Hvad det berörde mig meget i denne skole var, at drengene blev slået med spanskrör. Jeg husker stadig hvor jeg led med dem, når de blev lagt over lärerens knä og blev täsket (Strambuks). Heldigvis er det nu forbudt at slå eleverne.

Man får bilden av en ledsen och övergiven flicka som har det mycket svårt. Hon skriver hur nära hon var knuten till sin far– inte minst de åren hon hade honom som lärare. Hon har ofta berättat hur de gick hand i hand till skolan. Kanske var det här hon upplevde den kärlek som hon inte kände av i hemmet.

Utöver sorgen efter faderns död, tvingas hon också till att byta skola – och därmed också språk. Hon påpekar att hon hade svårt för det danska språket. Sönderjysk var hennes modersmål och tyska var hon också van vid. Hon är kritisk till att hon och hennes syskon gick i den tyska skolan. Jag förstår det som att hon tyckte det hade varit bättre om de lärde sig riksdanska ordentligt redan från första klass.

Det är inte svårt att förstå att dessa omvälvande år vid 9 års ålder sätter sin prägel på min mor. Hennes värld förändrades totalt på mycket kort tid. Hon förlorade den förälder som gav henne kärlek – och stod kvar med en mamma som inte förmådde att ge henne den kärlek hon behövde. Hon skriver att hon hade önskat att det var fadern som hade överlevt. Det har förstås också varit en svår tid för min mormor.

Min mormor har nog varit en stark och driftig kvinna. Hon hade antagligen en pension efter sin man, men hon ägde också ett antal hus och fick därmed även en inkomst genom att hyra ut lägenheter. Tre av barnen fick en utbildning: Carl blev läkare, Tinne var lärare och Didi sjuksköterska. Det var också meningen min mor skulle få en utbildning – men pengarna användes i stället till utstyr då hon gifte sig. Min moster Misse hade i en period en klädbutik tillsammans med sin man. Hanne blev sjuk när hon var nitton och kunde inte längre gå. Därför köpte min mormor en häst och vagn så Hanne kunde ta sig runt på egen hand. Jag minns även att hon senare hade olika typer av motorfordon. Tror att min syster Susanne som barn vid något tillfälle satt som medpassagerare på en sorts scooter hela vägen från Åbenrå till Århus. Det var inte min mamma så förtjust i.

Efter några svåra år precis efter faderns död fick livet en mer positiv vändning när min mor började i Åbenrå Statsskole:

Tiden gik, af og til var jeg bekymred for om jeg var dygtig nok til at komme på Statsskolen. Men heldigvis lykkedes det. Praktisk var det også at gå på denne skole. Vi boede så tät ved statsskolen, at vi kunne kigge ind i vores rektors sovevärelse. Når min mor väkkede os, var det ofte med disse ord: ”Ni skal I stå op, rektor Mogensen er allerede stået op!” På Statsskolen blev min tilvärelse også mere spändende. Jeg fik gode kammerater, som jeg kunne have det sjovt med.

Min mor blev också scout och spelade teater.

Snart blev jeg også spejder. Det gav på flere måder nogle gode oplevelser. Spejderhytten lå ved Åbäk tät ved vandet i den dejlige natur omkring Aabenraa. Min veninde og jeg kunde godt lide at opträde. Besynderlig var vor frimodighed. Vi fandt noget gammelt töj på loftet, klädte os ud og optrådte. Vi to morede os lige så meget som publikum gjorde. Det må hertil siges, at vi kun optrådte i kortere tid ved Skt. Hans bål eller ved spejderbål. Vi tog det heller ikke så nöje med teksten. Kunne vi ikke huske den nöjagtige tekst improviserede vi.

Det märkelige er med spejderbevägelsen. Nogle er spejder hele deres liv, andre holder op med at väre spejder i teenage-alderen. Således gik det med os to. Men snart var der andre ting der optog mig.

Hon har tydligtvis en väninna som också gillar att uppträda. Hon har berättat att hon också var med i någon sorts radioteater. Kanske var det med samma väninna.

Min mor hade tre väninnor som hon hade kontakt med långt upp i livet. En av dem var Karen Ingrid Lauritzen, som hon gick i klass med på Aabenraa Statsskole. I skolkatalogen från 1938 står Karen Ingrid som dotter till Fru Organist Lauritzen. De hade bland annat det gemensamt att de båda var faderlösa. Karen Ingrid Lauritzen blev gudmor till min äldsta bror Mogens. Hon var journalist då. Hon gifte sig senare med Jörgen Fugl Svendsen – och kom då att heta Karen Ingrid Fugl Svendsen.

Då min mors syster blev sjuk köpte min mormor en häst och en vagn som min moster Hanne kunde åka runt i. Min mor hade också glädje av hästen och lärde sig att rida. Det var genom ridningen hon lärde känna sin väninna Addi, som egentlig hette Estrid Refslund Thomsen. Addi’s pappa var landshövding (amtmand) och hennes morfar var den kände Hans Peter Hanssen, som spelade en stor roll i samband med återföreningen 1920. Min mamma berättade ofta om hur hon kom i Addi’s hem och mötte ”amtmaninden”, som kallade sig Fru Thomsen, men egentligen hette Ingeborg Refslund Thomsen.

Min söster, der var fire år äldre end mig, fik en alvorlig sygdom. Diagnosen var: dissemineret sclerose. Gradvis blev hun gangbesväret og lammet i sine ben. Da hun altid havde väret glad for dyr, og, da det i hendes situation var ydmygende at köre i rullestol, anskaffade min mor et hesterköretöj. Det blev til stor gavn for min söster og til gläde for mig, der på den måde fik en mulighed for at ride.  – Hermed begyndte mit venskab med Addi (Estrid Refslund Thomsen). Addi’s far var amtmand for både Aabenraa og Sönderborg. Han havde en stor og kraftig ridehest, som Addi så lånte og, som hun på grund af hestens störrelse ofte havde svärt ved at styre. Af og til var hun grädefärdig. Vi fandt hurtigt ud af at vi kunne ride sammen. Hermed startede et godt og närt venskab. Vi fik en tysk ridelärer til at give os undervisning. Rideläreren var ansat på slagteriet, men ridning og rideundervisning var hans store hobby. Det blev til mange gode oplevelser. Jeg fölte mig hurtigt godt tilpas på en hesteryg. Min ridelärer roste mig , han sagde, at jeg sad på min hest som en rigtig kavelerist. Vi fik også övet os i spring. Jeg blev både overrasket og glad , da jeg fik förste premie i spring og hermed en sölvske, som jeg kunne imponere mine börn og börnebörn med.

Jeg husker tydligt en morsom händelse på vor ridebane. Jeg red rundt på banen i engelsk trav. Der var en del tilskuer; det gik så fint, og jeg fölte : ”Dette her, det kan du bare.”. Men mine illusioner brast , da jeg pludselig hörte en af mine unge venner råbe: ”Du har ingen brystholder på!”. Behöver jeg at fortälle at der herefter kom en bragende latter?

Ikke alene på ridebanen havde Addi og jeg gläde af vor ridning. Vi tog nogle ganske dejlige rideture i de skönne skove omkring Aabenraa. En enkelt gang stor vi så tidligt op at vi kunne nå en ridetur inden skolen begyndte. Vores morgenmad köbte vi undervejs på ”Farversmölle”.

Allerede på det tidspunkt viste Addi sin dygtighed som psykolog. Når vi red forbi barakkerne, hvor de fattigste familier i Aabenraa boede, kunne det hände, at der stod en flok unger med sten i hånden. De var parate til at kaste sten efter os og vore heste så snart vi red forbi dem. Addi opfattade hurtigt situationens alvor. For, det var jo ikke alene os, de ville forskräkke, hestene ville jo også blive skrämte. Med et stort charmerende smil red hun ganske langsomt forbi ungerne og sagde på vores gode, sönderjyske mål: ”Go’daw!”. Der blev ikke kastet en eneste sten. For, var vi så flinke var der jo ingen grund til at kanöfle os.

Hvor jeg husker Addi, når vi red ved siden af hinanden i afslappet tempo og sang: ”Plukke, plukke blomster små, plukke,plukke siv ved å, plukke, plukke blomster.”

Tiden kring andra världskriget

Tiden närmede sig, hvor den anden verdenskrig bröd ud. Uroligheder förde det med sig overalt. Senere kom så den 9. April hvor Danmark hurtigt overgav sig. Det blev en tung tid for beboerne i Aabenraa. Tonen blev mere barsk mellem tyskerne og danskerne. Vi gik en ond tid i möde.

Også Addi og jeg kom til at diskutere situationen. Hendes viden på det område var ganske givet meget större end min. Det kunne heller ikke undgås, at jeg fölte noget for min tyske fars afstamning. Det kunne i vore små diskussioner udarte sig til, at Addi sagde: ”De’ ka’ et /…/, do ä en bastard” Sådan fölte jeg mig også på det tidspunkt. Flere af os söskende var präget af, at vi havde haft en tysk far. En tysk far som döde 1931 og derfor ikke kunne have haft nogen mening om nazisterne.

Tiderne blev strenge. I Aabenraa var der også jöder. Jeg husker en ung mand, som gik på Aabenraa Statsskole. Han hed Sebastian Fuchs Tilfäldigt mödte jeg ham på slottet, hvor han stod sammen med amtmanden og frue. Han havde sikkert väret på besög for at forhöre sig om, hvordan han skulle klare sin fortvivlede situation. Da jeg passerede amtmanden så han strengt på mig og spurgte: ”Hvorfor er din bror tysk?”. Den rare fru Thomsen sagde formildende: ” Lenes far var jo også tysk.” Fru Thomsen var i besiddelse af en kolosal tolerance, som hjalp mange af os sönderjyder, som var bastarder; et godt og elskeligt menneske.  

Det händte også at fru Thomsen kom på Aabenraa Statsskole for at sätte eleverne ind i Sönderjyllands situation og dermed väre med til at påvirke dem i det, som for hende var så vigtigt. Jeg kan ikke huske talens indhold; men jeg kan huske de linier, fru Thomsen citerede, som gjorde stort indtryk på os:

”Og de troede, at hjertebånd ku’ briste, Og de troede, at glemme ku’ var ret. De skal vide, de aldrig ser de sidste, de skal vide, at ingen bliver trät. For de gamle, der faldt kom der ny overalt, slägter födtes for slägterne som faldt”

Disse linier blev citeret med Fru Thomsens bevägede. blide stemme.

Det efterfulgtes af en höjtidelig stilhed, ”Sönderjyske pige, – det forglemmer du ej”

Fru Thomsen, som är Addis mor, citerade sången ”Det haver så nyligen regnet”.

På högskolesangen.dk skriver de bland annat detta om den populära sången:

Sangen blev første gang sunget i 1890 og blev hurtigt de danske sønderjyders kampsang i håbet om en genforening med Danmark. Tyskerne opfattede danskernes sange som et farligt agitationsmiddel, og den sønderjyske sprogforening måtte advare mod at synge sangen. I Sønderjylland har den bevaret sin popularitet.

Fru Thomsen avslutar sitt tal på skolan med citatet: Sönderjyska pige – det forglemmer du ej, – samma citat som min mamma använder som titel på berättelsen om sitt liv. Citatet är hämtat från en dikt av Holger Drachmann.

På wikipedia kan man läsa om Holger Drachmanns dikt från 1877:

De Sønderjydske Piger er er en del af digtet, De vog dem, vi grov dem., der blev skrevet af Holger Drachmann og er fra hans bog Derovre fra Grænsen der udkom i 1877 og blev senere illustreret ved et billede af to sønderjydske piger. Bogen og billedet blev meget populære i hele landet og selve billedet blev nærmest et nationalt symbol og man så motivet på bl.a. kopper, tallerkener, porcelænspibehoveder og kunstfærdigt udførte billeder i forskellige størrelser og varierende baggrunde.

Holger Drachmanns bog var inspireret af hans rejse i det tabte land syd for Kongeåen efter krigen i 1864, og han besøgte steder og personer der havde været vidne til krigen. Denne tur kom forbi Sønderborg, hvor gik han en aftentur forbi Dybbøl Mølle og videre ud til Bøffelkobbel. Her standsede han ved et hus, hvor der i forhaven var en velholdt grav for to danske soldater og han faldt i snak med husets unge datter. Senere samme aften skrev han digtet på sit hotel i Sønderborg.

Digtet kom med i bogen Derovre fra grænsen, der blev en stor succes og i selve digtet var efterfølgende vers skrevet;

”De vog dem, vi grov dem en grav i vor have, lagde dem ved siden af den alfar vej, alle vore blomster skal smykke deres grave. Sønderjyske piger I forglemme dem ej.”

(Vog betyder dräbte och grov: begravede,)

Wikipedia om Sönderjyllands historie:

I 1864 kom cirka 200.000 dansksindede ud af cirka 400.000 slesvigere under tysk styre. Mange håbede på en kommende folkeafstemning, som blev lovet i artikel 5 i Pragfreden fra 1866, men den kom ikke før 1920.

Frem til 1920 stod de dansksindede sønderjyder under stærkt pres. Skoleundervisningen blev mere og mere fortysket. I 1888 blev danske friskoler forbudt, og kun religionsundervisning måtte foregå på dansk. Fra dansk side protesterede man mod den tyske sproginstruks fra 1888 med over 13.000 underskrifter, men uden resultat. Danske foreninger af enhver art blev betegnet som ”politiske” og forbudt, mens tyske foreninger fik statsstøtte. Dansksindede lærere, præster og andre øvrighedspersoner blev afskediget, og tyskere indvandrede i stort tal, især til byerne. I 1876 blev tysk eneste tilladte administrationssprog. Også danske vandrelærere blev forfulgt. I 1895 blev navnet ”Sønderjylland” forbudt, hvilket dog bidrog til, at begrebet blev yderligere populært blandt de dansksindede sønderjyder. Fra 1896 begyndte den preussiske stat at opkøbe landbrugsjord for at oprette såkaldte domænegårde og få jorden på tyske hænder. Det var et led i Preussens fortyskningspolitik i landets danske og polske grænseområder, Fortyskningspolitikken kulminerede i årene 1898 til 1903, hvor overpræsident Ernst Matthias von Köller forsøgte at svække den danske bevægelse ved bl.a. mødeforbud, masseudvisninger, fængselsstraffe og fratagelse af forældrerettigheder (Køllerpolitikken).

Ifølge Wienfreden fra 1864 kunne indbyggerne vælge at få dansk statsborgerskab og fortsat være bosat i Slesvig. Cirka 25.000 valgte denne option, men som danske optanter måtte de forholde sig politisk og nationalt passive for ikke at blive udvist og få deres børn gjort statsløse. Omkring 60.000 danske slesvigere udvandrede frem til år 1900. Denne udvandring kan have haft indvirkning på den senere folkeafstemning i 1920. Fortyskningspolitikken mødte dog også modstand, og der dannedes danske foreninger, frimenigheder og Vælgerforening for Nordslesvig. Der opstod danske forsamlingshuse som Folkehjem i Aabenraa og aviser som Dannevirke i Haderslev, Flensborg Avis i Flensborg og Hejmdal i Aabenraa.

1. verdenskrig

Under 1. verdenskrig (1914-1918) opretholdt Danmark i alle krigsårene sin neutrale stilling, men de dansksindede sønderjyder måtte gå i tysk krigstjeneste. Det gjorde mere end 30.000, og omkring 5.300 faldt i krigen. Tabene bevidnes af mindesten og mindelunde på mange af kirkegårdene i Sønderjylland. Tallet omfatter også de dansksindede sønderjyder fra Sydslesvig, der deltog i 1. verdenskrig.

1920

Efter Tysklands nederlag i 1. verdenskrig fremlagde USA’s præsident Woodrow Wilson en 14 punkts fredsplan for Europa. Den byggede bl.a. på princippet om folkenes selvbestemmelsesret. Versailles-freden i 1919 indebar, at Slesvigs tilhørsforhold skulle afgøres ved to folkeafstemninger, en i Zone 1, der omfattede Nordslesvig, dog uden Flensborg, der normalt blev regnet med til Nordslesvig, og en i Zone 2, der omfattede området omkring Flensborg og Nibøl samt øerne Sild, Før og Amrum.

En sönderjysk bastard?

När man läser om Sönderjyllands historia och hur danskarna utsattes för olika typer av förtryck och övergrepp kan man förstå de dansksinnades vrede mot tyskarna.

Tiden efter återföreningen 1920 präglades antagligen av försoning men motsättningen mellan danskar och tyskar blossade upp igen när andra världskriget närmade sig.

Min mor har en tysk far och beskrivs av sin väninna Addi som en bastard – en beskrivning min mor också delvis tar till sig:

Det kunne i vore små diskussioner udarte sig til, at Addi sagde: ”De’ ka’ et /…/, do ä en bastard” Sådan fölte jeg mig også på det tidspunkt. Flere af os söskende var präget af, at vi havde haft en tysk far. En tysk far som döde 1931 og derfor ikke kunne have haft nogen mening om nazisterne. /…/

En dag när min mor är på besök hos Addi passerar hon Addis far, som talar med en jude. När fadern får syn på min mor frågar han varför hennes bror är tysk:

”Hvorfor er din bror tysk?”. Den rare fru Thomsen sagde formildende: ” Lenes far var jo også tysk.” Fru Thomsen var i besiddelse af en kolosal tolerance, som hjalp mange af os sönderjyder, som var bastarder; et godt og elskeligt menneske. 

Min mor är tacksam för Addis mor, fru Thomsen, som med sin tolerans hjälper ”mange af os sönderjyder, som var bastarder”.

När min mor skriver om hur hennes väninna Addi beskrev henne som bastard kommenterar hon det samtidigt: ”Sådan fölte jeg mig også på det tidspunkt”. Hon känner sig inte längre som bastard när hon 1998 sitter i sitt hus på Lolland, njuter utsikten över Nakskov Fjord och skriver om sitt liv. Begreppet bastard är bundet till en plats och en tid. För min mors del till Sönderjylland på 1940-talet.

Hennes beskrivning säger en hel del om hur hon på den tiden kände sig klämd mellan det danska och det tyska.

Addis familj var dessutom starkt engagerade i politik och i de dansksinnades intressen.

Min mor berättar om Addis mor, Fru Thomsen:

Når jeg kalder Addis mor ”fru Thomsen” er det fordi hun selv i al beskedenhed präsenterede sig som fru Thomsen. Hun var amtmandinde og blev senere kammarherreinde. Men hun kaldte sig fru Thomsen oven i köbet med en sönderjysk udtale.

Wikepedia skriver om Addis mor Ingeborg Refslund Thomsen:

Ingeborg Refslund Thomsen (født 17. juli1891 i Sønderborg, død 24. marts1972 i Åbenrå) var en dansk politiker og forfatter. Hun var medlem af Landstinget fra 1947 til 1953 og af Folketinget fra 1953 til 1957 for Det Radikale Venstre.

Refslund Thomsen var født Sønderborg i 1891. Hun var datter af redaktør og senere minister H.P. Hanssen og hustru Helene Hanssen (født Helene Lucie Iversen) der begge var aktive i den danske sag i Slesvig i tiden 1864. Familien flyttede fra Sønderborg til Åbenrå i 1893 hvor faren blev chefredaktør for den dansksprogede avis Hejmdal.

Wikipedia skriver också om Addis far, som var landshövding (amtmand) och som tydligen som ung student flyttade från Haderslev till Köpenhamn på grund av ”preussisk chikane”. Han var dessutom en av dem som var tvungen att slåss på tyskarnas sida under första världskriget:

Kresten Refslund Thomsen (født 19. august 1884 i Broager, død 10. januar 1960) var en dansk amtmand og kammerherre.

Han var søn af frimenighedspræst Rasmus Thomsen (død 1905) og hustru f. Refslund. Han kom fra Sønderjylland og var elev i Haderslev Latinskole indtil 1902, men rejste pga. preussisk chikane til København, hvor han i 1903 tog studentereksamen og i 1907 tog den afsluttende eksamen som cand.polit. Han studerede 2 år forvaltningsret i Berlin; medarbejder ved Heimdal 1907, redaktør af samme 1910; indkaldt under 1. verdenskrig 1915-18; såret på østfronten 1915; tjeneste ved civilforvaltningen i Østprøjsen 1917-18.

I tiden op til Genforeningen i 1920 blev Refslund Thomsen af Den internationale Kommission (CIS) konstitueret som landråd for Aabenraa Kreds og derefter amtmand for Aabenraa Amt 1920-32 og Aabenraa-Sønderborg Amt 1932-54. I perioden 1935-44 var han tillige politiadjudant for de sønderjyske landsdele.

På Wikepedia kan man också läsa om Addis morfar H.P. Hanssen, som arbetade hårt för att säkra danskarnas rättigheter, anklagades för högförräderi samt spelade en viktig roll kring folkomröstningen inför återföreningen 1920:

Hans Peter Hanssen, også kaldet H.P. Hanssen Nørremølle (født 21. februar1862 på Nørremølle, Sundeved, død 27. maj1936 i Aabenraa) var en sønderjysk politiker og organisator af den danske bevægelse i den periode, hvor Sønderjylland var tysk.

H.P. Hanssen blev født på gården Nørremølle på Sundeved i Snogbæk i Nordslesvig i et dansksindet miljø. Kun to år efter hans fødsel kom i 1864 krigen med Preussen og Østrig, der resulterede i afståelsen af hertugdømmerne Slesvig og Holsten. Han kom på Askov Højskole og studerede senere i København, Berlin og Leipzig samtidig med, at han tidligt gik ind i den danske bevægelse i den nationale kamp. Han var en ledende drivkraft ved dannelsen af den nordslesvigske vælgerforening i 1888 og blev dens energiske sekretær. I 1893 købte han dagbladet Heimdal i Aabenraa og gjorde bladet til et stærkt dansk talerør. De tyske myndigheder prøvede at stække hans virksomhed, og i 1895 var han for en kort tid arresteret for højforræderi

I 1896 blev H.P. Hanssen i Haderslev-Sønderborg valgkreds valgt til den preussiske landdag, og i 1906 afløste han ved et udfyldningsvalg den navnkundige redaktør Jens Jessen på posten som rigsdagsmand i den tyske rigsdag. Han var fra nu af både landdags- og rigsdagsmand og var selvskrevet fører for den danske bevægelse i Slesvig. I sit parlamentariske virke var H.P. Hanssen realpolitiker. Uden at opgive de danske folkeretlige krav arbejdede han for at sikre den dansksindede befolkning i Slesvig de bedst mulige vilkår ved at kræve dens ret til fuld nydelse af alle tyske statsborgerlige rettigheder. I 1908 trådte han tilbage som landdagsmand.

Under 1. verdenskrig var hans optræden naturligvis i høj grad dikteret af krigsforholdene, men i oktober 1918 mod krigens slutning krævede han på et møde i rigsdagen det nordslesvigske spørgsmål løst på grundlag af folkenes selvbestemmelsesret. Dette krav blev efter våbenstilstanden i 1918 anerkendt af den tyske rigsregering.

Den danske regeringering ankede spørgsmålet for våbenstilstandskommissionen i Versailles, og H.P. Hanssen fik nu til opgave at lede afstemningen om det nationale tilhørsforhold og i øvrigt løse mange af de problemer, der måtte opstå i forbindelse med Genforeningen.

Min mor skriver vidare om tiden kring andra världskriget:

En dag mödte jeg Addis mor på banegården. Vi ventede på tåget og gik ved siden af hinanden langs banelinien.

I samtalens löb sprugte fru Thomsen mig om, hvordan det gik min bror. Jeg var nok meget sårbar overfor dette spörgsmål, som jeg tit måtte svare på, så jeg har sikkert väret noget mopset; derfor blev jeg både flov og rört da Fru Thomsen svarade: ”Jeg spörger jo kun af venlighed”. Den käre fru Thomsen – der fandtes ikke en gemen tanke i hendes sind.

Det var også fru Thomsen, der gav mig en anbefalning til en uddannelse, som jeg havde bestemt mig for. Det var noget hun tilböd mig. Jeg havde ikke drömt om, at bede hende om den slags, og da heller ikke regnet med at det kunne hjälpe. Men det gjorde det. Jeg blev optaget; men min mor syntes ikke, jeg skulle have en uddannelse, jeg skulle hellre bruge pengene til udstyr. Jeg var begyndt at komme sammen med min nuvärende mand, så hun kunne godt se, hvor det snerpede hen ad.

Man förstår att min mor ofta under andra världskriget får frågor om sin storebror. Addis far frågade vid något tillfälle min mor om varför hennes bror var tysk. Det är inte roligt att ständigt påminnas om sin bror och sin tyska släkt.

Det är ingen tvekan om att situationen i södra Jylland var extra laddad och det är inte svårt att föreställa sig att många i den tyska minoriteten sympatiserade med Tyskland under kriget. Jag har i min barndom fått höra att det fanns personer i min mors familj som sympatiserade med nazisterna – men vi fick aldrig reda på precis vilka det var. Vi frågade inte heller om det och det var inget vi pratade särskilt mycket om.

Jag har ofta tänkt att det var speciellt när min mor och far gifte sig februari 1943, med min farmor som var av judisk släkt och min mors familj där vissa hade sympati för nazismen.

Min mor skriver också om andra personliga minnen från andra världskriget:

Den sönderjyske historie er spändende. Mere spändende end indbyggerne i Sönderjylland bryder sig om at mindes. Mange gode historier er kommet i kölvandet på den tid, vore forfädre har oplevet. Jeg har jo selv oplevet den 2. Verdenskrig. Sälsomme er de händelser, som jeg dels selv har oplevet og også erfaret fra andre.

Min fätter ejede ”Heinrich Callesens Maskinfabrik”. Den lå i Aabenraa. Han havde arvet den efter sin far, som var blevet hjulpet til at starte fabrikken af sin far, Peter Callesen. Under besättelsen kunne han få masser af arbejde. Derfor var det svärt for ham at holde en lav profil. Modstandsbevägelsen var vrede på ham, fordi han så ihärdigt arbejdede for tyskerne.

De havde derfor til hensigt at udöve sabotage på fabrikken. Desvärre var der en del modstandsfolk som ikke var deres stilling voksen. De sad hos barberen og andre steder og fortalte om, at nu skulle de ödelägge Heinrich Callesens Maskinfabrik. Man kan sige sig selv – og jeg har det også frå en frihedskämper – at det kostede adskillige frihedskämpers liv.

Sabotagen var enten mislykket eller også blev den forhindret. Men min fätter blev arresteret af frihedskämperne efter kapitulationen. Bestyrtet var både min fätter og hans familie. Der blev fört retssag imod ham. Den udmundede i fölgende komentar:  Min fätter havde väret for emsig med sit arbejde. Han burde ligesom man gjorde på Nakskov Skibsvärft og mange andre steder  have arbejdet i et meget afslappet tempo. Men min käre fätter Peter Callesen blev lösladt uden på nogen måde at blive straffet. Dog, har han fortalt mig, at det har naget ham meget, at han skulle igennem denne fornedrelse, som det jo er at blive arresteret. Han undrede sig også over, at nogle af de frihedskämpere, som var med til at arrestere ham, gerne ville köre med i hans bil til og fra arbejde. Min fätter fik jo tilladelse til at köre bil og dermed også få benzin. For ham var det en naturlig ting at tage naboerne med i bilen. Ikke alle frihedskämpere var lige fine mennesker.

Jeg har naturligvis i det store og hele en kolosal stor respekt for, hvad frihedskämperne har prästeret og dermed også sat deres liv på spil for.

Derfor vil jeg nu fortälle en historie, som har gjort uudsletteligt indtryk på mig.

I Jylland var der en bro, som hed ”Langeåen” eller broen ved Langeåen.  Denne bro blev meget benyttet af de tyske besättelsesmagter. Derfor havde nogle unge frihedskämpere besluttet, at denne bro skulle spränges i luften, og at de, der havde väret med til arbejdet skulle transporteres til Sverige.

Det lykkedes også for disse unge mennesker at udföre dette arbejde. Men uheldigvis blev de opdaget og arresteret. Ved en fölgende retssag blev de spurgt om de förtröd hvad de havde gjort. Helt utroligt var det, at de havde mod til at sige, at de intet fortröd, for dermed havde de jo underskrevet deres egen dödsdom.

För de blev henrettet, kom der en präst for at hjälpe og tröste. Han sagde disse ord : ”Således har I elsket jeres land, at I har givet jeres liv for det”. Det var beundringsvärdige mennesker. Og det gjorde et stort indtryk på mange nationer, da de erfarede deres heltedåd.

Jeg mindes fölgende verselinier:

”Kämp for alt, hvad du har kärt, dö om så det gälder.

Da er livet ej så svärt, döden ikke heller”

Flytten till Köpenhamn

Efter min realeksamen kom jeg en kort periode i huset i Gentofte. Tiden her var ikke särlig spändende. Jeg var ansat hos et äldre ägtepar uden börn. Min kusine havde väret i huset der og havde åbenbart haft en god tid. Hun kom senere på husholdningsskole og blev herefter husholdningslärerinde. Det var jo en måde at få en uddannelse på.

Jeg kom på Suhrske Husholdningsskole og boede imens på K.F.U.K’s pensionat. Det forekommer nok lidt märkeligt. Men det blev alletiders sorglöse og afslappede tid. Som ofte, når man skal starte på noget nyt, er man forventningsfuld og ivrig efter at komme hjemmefra.

Den förste söndag, jeg boede på K.F.U.K. var en kedelig regnvejrsdag. Jeg gik rundt i gaderne for at snuse til omgivelserne – tänk alle de butiker! Jeg kom dog hurtigt ned på jorden, for foran mig stod der pludselig en mand og ”blottede sig”. Jeg styrtede hjem til det fredelige pensionat. Nu havde jeg oplevet nok for denne dag.

Senere, når jeg tänkte på min uheldige start, måtte jeg tänke på Tove Ditlevsens bog ”Barndommens gade”. Hun fortäller om sit liv i en fattig baggårdsbolig. Hun blever standset af en mand, som er uterlig overfor hende. Hendes mor fik ham meldt til politiet. Tove Ditlevsen blev förhört af politiet; de ville gerne vide om manden havde blottet sig. Det mente T.D. bestemt ikke, at han havde gjort. For hende var, det at blotte sig, noget med at tage hatten af. Verselinierne fra sangen: ” Der er ingenting, der maner kom hende i hu: ”Derfor blotter vi vort hoved hvergang flaget går til tops”. Manden havde jo ikke blottet sig; han beholdt jo hatten på!

Ja, det blev en besynderlig start. Men for at vende tilbage til K.F.U.K. Da jeg den fölgende morgen gik til morgenmad i min fine – lidt kedelige uniform, så jeg en pige sidde ved bordet i den samme påklädning. Jeg lider ikke af, at jeg har kontaktvanskeligheder, derfor gik lige i sulet på pigen for at vide om hun også skulle på Den Suhrske Husholdningsskole. Og det skulle hun!

Hermed started et godt og närt venskab. Karen Margrethe og jeg var tilmeldt den samme klasse. Vi gik på et ni måneders kursus. Så vi slentrede af sted hver morgen fra Store Kannikesträde 19 til Den Suhrske Husholdningsskole i Pustervig. På vejen derhen travede vi forbi Regensen, Rundetårnet og Daells Varehus. Der var nok at se på vores korte spadseretur; den nåede aldrig at blive kedelig.

Jeg vil pröve at drage nogle händelser frem, som må väre epokegörende for den tid vi levede i. Nogle af de kollegianere, der boede på Regensen havde et lille job med at afevere spisesedler til de mennesker, der ville ind på K.F.U.K.‘s restaurant. De stod der og småkedede sig. Når vi så kom gående, blev det alltid til en hyggelig snak, som var til gläde for alle parter. En dag inviterede vi dem til kaffe på vores värelse. Vi tog pänt imod dem og de måtte passe sig selv mens vi hentede kaffen. Kaffen var jo dengang erstatningskaffe. Det gjorde det jo ikke bedre at den stod og simrede på et blus for at holde sig varm. Da vi kom med kande og kopper, var der tomt i värelset, men dog ikke ret länge, for de käre studenters hoveder kom grinende frem bag länestolene. Det var egentlig en utrolig barnlig og uskyldig spög.

Nå, men kontakt havde vi da fået. Vi blev endda inviteret til hakkeböf på Regensen, så det var ikke så ringe endda. Jeg tror at en af grundene, til, at vi ikke blev fede var, at vi ustandselig var på traveture, og endda i al slags vejr. Vi sugede indtryk til os, og havde en stor evne til at more os over lidt. Af og til drog vi af sted til Hovedbanegården. Der var der hele tiden mennesker af flere nationer, der kom og rejste. Engang kom et par betjente hen til os for at spörge, hvad vi lavede. Först senere kom vi i tanke om, at de måske havde os mistänkt for at väre luddere. Det var jo strafbart dengang.

En dag mödte vi en mand, han var over sin förste ungdom. Vi kom i snak med ham og han bedyrede at vi begge to hver for sig, var noget af det södeste, han havde set. Vi blev naturligvis meget smigrede; han blev ved med at udpensle sin mening om vores yndigheder. På et tidspunkt gik det op for os, at manden var beruset. Vi kunde altså godt glemme alt om hvor dejlige vi var.

På Karen Margrethes födselsdag var vi begge inviteret til middag hos hendes mormor. En söd og rar dame. Hun havde fået köd og slagtervarer fra Thyregod, hvor foräldrene boede. Så der blev rigtigt disket op for os. Under samtalens förlöb fortalte min veninde, at vi altså hade det så skägt. Dette blev rapporteret til foräldrene i Thyregod. Mormor mente, at når vi havde det så morsomt, måtte foräldrene hellere se at få deres datter hjem. Det blev der heldigvis ikke noget af.

Där är ingen tvekan om att min mor upplevde mycket livsglädje i Köpenhamn tillsammans med sin nya väninna Karen Margrethe. Det står i kontrast till de senaste åren i Sönderjylland, där konflikten mellan danskar och tyskar ständigt var närvarande. I Köpenhamn får hon detta på avstånd och känner sig fri på ett helt annat sätt. Det är också mycket nytt att upptäcka i Köpenhamn så som butiker och olika typer av manliga bekantskaper.

Min mor hade kontakt med Karen Margrethe hela livet igenom. Första sommaren efter min fars död var Jens och jag några dagar på Svinklöv med min mor. Efter att vi reste skulle Karen Margrethe komma och vara där några dagar tillsammans med min mor.

Karen Margrethe Vad föddes 18 november 1922 i Thyregod och tog studenten 1941. Hon gifte sig med Eric Gjerluff Jacobsen i 1948. Jag kommer ihåg att min mor vid något tillfälle berättade att hon hade varit på fest med Gnags. Försångaren från Gnags, Peter A.G. , där G står för Gjerluff, kommer från Skjern och är på något sätt släkt med Karen Margrethes man. Sådant tyckte min mor var roligt.

Det kan ha varit på hösten 1941 min mor och Karen Margrethe började på Den Suhrske Husholdningsskole.  

Den känsla av frihet som min mor beskriver när hon tillsammans med Karen Margrethe utforskar Köpenhamn verkar vara samma känsla som hon upplever när hon tillsammans med sin väninna Addi rider i landskapet och skogarna runt Åbenrå. Och jag tror att det var en liknande känsla av frihet hon upplevde flera år senare när hon tillsammans med min far och deras vänner vandrade i den vackra naturen runt Grönnestrand. Jag kommer ihåg att hon berättade om en vandring som hade gjort extra stort intryck på henne.  Samman med Fru Möller och säkert flera andra hade de gått hela vägen från Grönnestrand till kyrkan i Hjortdal. Känslan av att vara fri, ge sig ut på äventyr och upptäcka nya saker verkar vara en stark drivkraft. En längtan efter frihet som antagligen i perioder krockade med rollen som hemmafru och fyrabarnsmamma. 

Mötet med min far

Min mor gör av någon anledning ett uppehåll i sitt skrivande – men börjar skriva igen 2001.

Her fortsätter jeg mine erindringer:

Hvor dejlig, uforpligtende en tid vi havde, da vi gik på den Suhrske husholdningsskole, er nok rigtig gået op for os senere i livet.

Navnlig når man havde en rigtig travl tid kunne man önske sig tilbage til ungdommens sorglöse dage.

På en af vore mange traveture mödte vi en fyr, som vi ganske vist kun kendte periferisk. Vi tog os god tid til at snakke; og han foreslog os, at vi skulle gå til bal i studenterforeningen. På en eller anden måde lod det sig göre. Jeg lånte et indgangskort af en af pigerne på K.F.U.K. Jeg var ikke student, men om billedet lignede eller ej – det var der altså ingen , der fandt ud af.

Ukendte som vi var i disse lokaler stod vi i ”ködranden” og håbede på, at nogle ville danse med os. Jeg husker, at jeg noget disträt kiggede til höjre og venstre, da jeg opdagede, at der stod en ung mand og inklinerede for mig. Det passede mig fint. Jeg var åbenbart også motiveret til at blive forelsket; jeg fölte at vi bare svävede derudad. Märkelig nok, for ingen af os var på det tidspunkt gode til at danse.

Ganske afslappet forlöb vores snak og vi fortalte om os selv. At min kavaler måske ikke rigtig kunne tage min snak for gode varer, kan jeg – set i bagspejlet godt forstå. Jeg fortalte, at jeg i löbet af den näste time havde födselsdag og, at jeg boede på KF.U.K.s pensionat. Man kan da heldigvis ikke se på folk, hvor de bor. Min påklädning har nok väret präget af tidernes /…/.

Charles Dickens ville have berettet: ”Hun havde en kjole på der var vendt to gånger”

I en salig forelsket rus skred vi afsted til Store Kannikesträde. En politibetjent gjorde os opmärksamme på, at vi ikke måtte kysse hinanden på åben gade. – Tänk hvor tiden har forandret sig!

Vi fik en dejlig tid sammen – min kommende mand og så jeg. Vi färdedes sammen. En biograftur med kaffe og kage bagefter var alt, hvad vi kunde väre tidfredse med. Det var jo, som Christian den tiende sagde: ”I disse for vort land så alvorlige tider.” Henrik og jeg fik en god og harmonisk start. I biografen spillede Lilian Ellis i en film, hvor hun sang: ”Alle går rund tog forelsker sig. Hjerterne banker på alfavej.”

Henrik skrev til sine foräldre: ”I har vist fået en svigerdatter”. Og de havde de.

Jeg tog hjem til jul med et studentertog sammen med Karen Margrethe. Der var en ganske särlig, stemning i toget. Og det var jo ikke fordi vi havde fået noget at drikke. Men på en eller anden måde kom vi allesammen hinanden ved – julen stor for dören – og det var ikke så ringe endda.

Så er jeg atter i det gode, gamle Aabenraa. Nostalgisk som man er, fryder man sig over gensynet med de ting, som hörer julen til. Beskeden var julen på nogle måder. Nok fik vi gåsesteg og risengröd; men vi drak juleöl til. Der var Nisser på flasken, og sådan var julen alltid og ingen ventede rödvin til maden.

Jeg skulle til Kolding for at läre Henriks familie at kende. Meget anderledes var der end hos os i Aabenraa. Store stuer, kolde var de årstiden og krigen var jo skyld i brändselsmangelen. Men stil var der over det – ung pige til det hele.

Jeg var ikke ked af at vende tilbage til Köbenhavn. Venner og gode kammerater havde jeg fået – jeg havde overhovedet ingen kontaktvanskeligheder. Det har hjulpet mig meget her i livet.

Henrik og jeg havde også nogle ret fattige studerende, som vi havde gläde af at besöge selv om vi bare fik te og bröd med margarine. Ham, jeg nävner var prästesön. Jens Christian boede gratis hos en präst. Der var ikke nogen opvarmning i värelset, så når der var koldt måtte han skynde sig at törre vandet op når han vaskede golv ellers frös det til is.

Dejligt var det at gå foråret i möde i en forelskelses  rus.

Till bryllup kom vi i påsken hos Henriks söster Lisbet. Hun blev gift med Ole Giese. Mine svigerforäldre ville gerne bidrage med udstyr. Blandt andet skulle de have en seng. Men då Ole insisterede på at de skulle have en dobbelseng for, som han sagde: ”Lisbet og jeg skal sove i samme seng”, blev min svigermor så mobset så bryluppet var ved at blive aflyst. Nå, et beskedent og dog festligt bryllup blev det dog den 9.4.1942. I skrivende stund lever de to stadig lykkeligt sammen. Det er meget glädeligt at tänke på.

Flytten till Nakskov

Henrik blev färdig som civilingeniör med skibsbygning som hovedfag. Hans professor föreslog ham, at söge en stilling i Nakskov, hvor de sögte skibsingeniörer. Jeg ville hellere väre blevet i Köbenhavn. Men man måtte jo rejse hen, hvor ens mand kunne få arbejde. Min mor så en äre i at give mig udstyr. Det blev en rimelig god start, Henrik havde ingen gäld, og vi havde udstyr til en bolig. Henrik skrev til en han pereferisk kendte. Han svarade, at vi kunne bo hos ham og hans kone; de ville gerne flyttet il Sverige og så kunde vi sikkert få deres lejlighed. Og sådan blev det også. Og det var vi glade for. Det er ikke så morsomt at bo med nogen, man ikke rigtig kendte og heller ikke rigtig passede sammen med. Henriks lön var lille. Sådan var lönningerne dengang, og selvom vi ikke var vant til ret mange penge, var det svärt at få lönnen til at slå til. Vi köbte en tönde sild og en säk kartofler, så havde vi altid noget at spise når det var sidst på måneden.

Henrik skulle väre soldat. Men den årgang, som han tilhörte blev annulleret. Så kunne vi tillade os at få et barn og vi flyttede til en bedre lejlighed. Det var Torben Bille der boede i stuelejligheden, der fortalte os, at der var en lejlighed ledig på tredje sal. Torben Bille blev senere direktör på B & W. Ingrid Bille og Torben Bille styrtede ned ved ”Duby”-ulykken. Vi nåede at få mange gode selskaber sammen.

Mina föräldrar gifte sig den 7 februari 1943 och flyttade till Nakskov strax därefter. Den första lägenheten låg så vitt jag vet i Söndergade – och den var nog inte så bra. Sedan flyttade de till Bregnevej med något mer moderna lägenheter, som till och med hade en balkong. Ingrid och Torben Bille var några av mina förälders bästa vänner. De flyttade senare till Köpenhamn, men kom ändå relativt ofta på besök. Ingrid Bille var mycket rolig – och jag älskade att sitta och lyssna med när hon var på besök. Det gick en historia om att mina föräldrar och Billes hade rykte om sig att ofta komma för sent när de var bjudna till middag. En gång upptäckte de att mina föräldrar och Billes var bjudna en halv timme före övriga gäster. Ingrid Bille gick i täten när de skyndade sig för att komma i tid och därför en halv timme innan alla andra. Det skrattade vi mycket åt. Det var en stor flygolycka i början på 70-talet där många danskar dog. Ingrid och Torben Bille var bland dem.

Min mor skriver vidare om den första tiden i Nakskov:

Mogens blev födt D. 9.6.1944. Det var en ganska särlig upplevelse att få sit förste barn. Som så mange babyer gräd han af og til og hans far sagde til ham ”Nå, giver de dig luftsteg?” Efterhånden trivedes han godt. Vi holdt jul med farmor og farfar.

Vi havde meget gläde af Bitten og Jörgen Larsen. De inviterede til kaffe i haven. Det var jo dejligt, når man selv kun havde en balkon. Mändene spillede kort, konerne sad og snakkede. Det var meget afslappende for alle parter. Nu varade det ikke så länge för vi fik endnu et barn. Den 4.4. 1946 blev Mikael födt. Ham fik jeg på klinik, for her var det mere roligt og vennerne på Bregnevej passede Mogens. Mikael blev döbt på Mogens födselsdag. Det var den 9.6. 1946. Vi havde meget få penge. Jeg var grädefärdig da far fik 10 kr i löneförhöjelse da vi ventede Mikael. Men vi var gode til at få meget ud af tilvärelsen. Når vi söndagmorgen havde fået kaffe og redt senge, körte vi med Mikael i barnevognen og Mogens på en träklap i den foreste ende af barnevognen. På den måde kunne vi få en god travetur inden vi kom hem til en beskeden frokost. Tiden gik vi ville gerne have flere börn og mere plads.

På en eller anden måde fik vi gennem en annonce lejet et hus på Strandvej 14 ved at Rasmussen fik en lejlighed i Köbenhavn. Han boede Starndvej 14. En lärer der ville til Aabenraa fik en lejlighed i Aabenraa, som min mor ejede. Det blev et godt bytte. Og ikke ret meget dyrere. Så da fik vi Susanne i 1950 den 19.4. havde vi god plads. Om som farfar sagde: ”Hver gang I flytter, bliver det til noger bedre.” Vi var så glade for at vi fik en pige. ”Piger er ikke så dumme endda, blev vi enige om.” Efterhånden fik vi også centralvarme i huset. Det gjorde huset mere beboeligt.

Nu må jeg se at holde mig til linierne; mine fingrer simrer, hvis I kan forestille jer det. Men det er sådan et fint lys i stuen, så derfor vil jeg gerne have noget griflet ned.

Det er morsomt og hyggeligt at tänke på, hvor söde I fire barn kunne väre imod hinanden. Jeg fik den ide at alle tre store börn skulle have lov til at have lille söster på sködet, når hun havde väret i bad. Det gik I tre store sådan op i, så når Birgitte havde väret i bad, forlod I jeres legekammerater og stod parat til at få jeres tur med Birgitte på armen. Morsomt at huske det, for den slags ting varer jo kun en tid. Inger Christiansen blev gudmor til Birgitte. Vi havde sådan et godt venskab allerede dengang. Hvor er jeg glad for at have fire börn og mange börnebörn. Vi er en rigtig, lille familie. Og heldigvis fik vi det ökonomisk bedre med tiden. Vi havde råd til at hjälpe vores börn med studierne.

Så kommer jeg i tanker om at vi havde to gode ferier med drengene. Den ene var med ”Jutlandia”. Den anden med ”Soncla”. Da var Billes også med med deres tre drenge. Att vi så siden holdt ferie på ”Grönnestrand” var en god oplevelse for få penge. Raghild Roschow (?) har skrevet en artikel om forholdene på Grönnestrand, hvor Rie og Lars Söndergaard var värter.

Men godt var det, at vi blev gift. Og selv om mange syntes at Nakskov var en endestation, så havde vi det godt. Heldigvis har vi väret  gode til at klare os med få penge; men med tiden fik far lidt mere i lön. Og det med at spare kan man blive vant til.

Vi havde jo også venner der spurgte, om de må holde fest hos os, for vi havde mere plads. Man skal dog väre klar over, at er man gästfri, bliver man også udnyttet.

Engang der Ejler kom for at besöge Olav, var Olav syg. Ejler havde regnet med at spise hos Olov. Da det så ikke kunne lade sig göre, Olov havde jo ikke noget i huset og Olav havde på grund af sygdom ingen apetit. Gode råd var dyre. Olav sagde. ” Gå ned til Lene og Henrik og få noget mad. Da Henrik i sin frokostpause så ud ad vinduet stod Ejler foran huset for at besöge os. Vi fik blodpölse og det kunne Ejler godt lide. Er man gästfri bliver man udnyttet. Vi havde slet ikke råd til alle de gäster, der kom for at få et måltid mad.  Mange var jo glade for at få mad uden at drömme om at göre gengäld. Men tit og ofte havde vi splejsegilde. Det var en god lösning for de magre tider.

I min barndom hörde jag om tre ungkarlar som ofta kom på besök hos min far och mor. Den ene var Olav Kongsted, som min mor skriver om här. Det var hans tvillingbror Ejler som fick blodpudding hos mina föräldrar. Den andra var Torkel Lund, som bland annat höll sin 30 års födelsedagsfest hos mina föräldrar. Den tredje var Erik Terkelsen som så småningom utvandrade till Australien. Mina föräldrar var goda vänner med både Olav Kongsted och Torkel Lund hela livet. Båda gifte sig och bildade familj. Olav bodde med sin familj på Strandvejen nära oss – så vi umgicks mycket. Torkel flyttade till Kerteminde – så de sågs inte lika ofta – men var ändå vänner hela livet. Medan Torkel bodde kvar i Nakskov tog han ofta oss med ut att segla med sin båt. Kanske främst mina bröder och min far – men Susanne och jag har också varit med någon gång.

Min mor fortsätter:

Morsomt var det også at have besög af udländinge. Jeg var glad for at jeg talte godt tysk og, at min engelske ikke var så ringe endda.

Jeg gik til undervisning i både tysk og engelsk og det holdt mine sprogmuligheder  i ave. Vore russiske kunder sagde til mig :”De taler både tysk og engelsk hvorfor lärer de ikke også russisk” Der må väre en gränse, og det var der også. Jeg har jo ingen forkunskaber til det russiske. Jeg lärte fru Sutvoj at synge ”Kom maj du söde milde” på dansk. Måske kan hun synge den endnu???

Jag minns speciellt två familjer – en familj från Vladivostok, som hade en flicka i vår ålder som vi lekte med. De sjöng och spelade mycket – och jag kommer ihåg att de sade att melodin till ”Kom maj du söde milde” var skriven av Mozart.  Den andra familjen var från Polen – de hade en son, som en gång gav Susanne och mig en skiva med polsk rockmusik. Jag har alltid tyckt att kontakten med de utländska familjerna var en stor tillgång – och min mor njöt av det också. Jag tror att det var så att Nakskov Skibsvärft byggde sju systerskepp till Ryssland och därefter sju till Polen. Så familjerna kunde ibland bo flera år i Nakskov – och man lärde känna dem rätt så bra.

Min mamma har alltid varit social och utåtriktad och var dessutom bra på både engelska och tyska. Jag tror hon kände att hon i kontakten med de utländska familjerna fyllde ut en roll – hade en uppgift som passade henne bra och som också gav henne en känsla av att vara behövd och göra ett bra jobb – en stolthet och en glädje.

Min mor avslutar sin berättelse med dessa ord:

Vores levefod blev större. Vi havde efterhånden fået bil, og et dejligt hus med flot udsigt. Henriks lön blev også bedre. Hans sidste titel var: ”Teknisk direktör”. Det var ikke så ringe endda. Som pensionister, kunne vi leve godt for de penge vi fik.

Hon skriver för hand och hon fick problem med att skriva – det ”simrer” i hennes fingrar, som hon själv beskriver det.

Kärleken

Det är nog typiskt att hon avslutar med att berätta om min far och deras liv tillsammans. Hon var änka i många år – men slutade aldrig att säga ”vi”. Hon kände sig förstås ensam och saknade min far, men det var också som att han alltid var med henne – i detta ”vi”. Vi var ofta på kyrkogården när vi var på besök i Nakskov – men det var som att det inte riktigt var där hon upplevde att min far var. Han var nog mer närvarande för henne i huset, där de hade bott så många år tillsammans. Eller i hennes inre med alla minnen – det måste vara en anledning att hon fortsatte att använda ”vi”.

”Vi fik en dejlig tid sammen – min kommende mand og så jeg. Vi färdedes sammen.” skrev hon om deras första tid tillsammans i Köpenhamn. En bra beskrivning som också kan passa in på livslång kärleksrelation.

Familjelivet och de fyra barnen.

Mina föräldrar fick fyra barn. Mogens och Mikael föddes 1944 och 1946 då de bodde i lägenheten på Bregnevej. Susanne och Birgitte föddes 1950 och 1953 då familjen hade flyttat till huset på Strandvejen 14. 1956 flyttade hela familjen till det nybyggda huset på Strandvejen 11 med utsikt över Nakskov Fjord.

Gästboken 1943-1956

I samband med att huset på Strandvejen 11 såldes 2016 hittade vi en gästbok, som vi aldrig hade sett förr. Den bär namnet ”Lene Fogh” och det är min farfar som skriver första inlägget den 21 april 1943.  Sista inlägget är från 1956, det är min moster Misse som den 20 april skriver att de var med och firade Susannes 6 års födelsedag.

Min farfar och farmor är de som skriver flitigast i gästboken – och antagligen också de som oftast kommer på besök. De bor i Kolding och resan till Nakskov är besvärlig – inte minst under kriget.

Vid första besöket i april 1943 skriver min farfar:

”Kom hertil 21/4 43 Kl. 16 efter at have tillbragt Natten i Nästved, hvor vi var blevet underholdt af R.A.F med den kraftigste Overflyvning, vi endnu har hört. Der var tilmed Luftkampe. Vi har haft det dejligt her. /../ Vi er taknemmelige for at have faaet Lov at väre jeres förste Ferie som nygifte sammen med jer, have lärt jeres Hjem at kende, saa vi har /…/ i orden, hver Gang vi tänker paa jer, og for at have set, hvadfor en söd og dygtig Husmoder Lene er. Hun bör huske, at det var Henrik, ikke os, der tvang hende til at spille Bridge. Vi rejser i Morgen 27/4 5.30. Hakon Fogh, Grete Fogh”

Min farmor och farfar kommer på besök igen i augusti 1943 och firar även julen 1943 i Nakskov – men nu i den nya lägenheten på Bregnevej. Min farfar skriver: ”Tak for en rar Jul i den ny Lejlighed, der var en svär Forbedring fra den i Söndergade”

Min mormor skriver endast en gång i gästboken och då mycket kortfattat. Allt hon skriver är: ”Ida Carstensen. 19/5-43 – 2/6 samme Aar.”

Min farmor och farfar skriver en del om hur det är att resa under andra världskriget. Men också kommentarer, där man märker hur stolta de är över Mogens, som är deras första barnbarn.

Den 3 juli 1944 skriver min farfar:

”Jeg kom mandag 3/7 ret sent om Aftenen som flygtning fra Kbh. Det var helt underligt at komme herned til ganske normale fredelige Forhold. Dem oplevede jeg dog allerede i Nyköbing. I Vordingborg sköd man paa Toget /…/, og Toget sköd rigeligt igen. Vi har haft det tropisk men rart. Bedstemor og Bedstefar har väret ved Stranden på Tandem. I Dag var vi alle fem af sted, men Lene, Mogens og jeg vendte om på flade Däk. Tak for denne gang. Vi rejser i Morgen 10/7 Kl. 5.30. Hakon Fogh Bedstefader”

 Min farmor skriver om samma besök:

”Det bedste af det hele har väret lille Mogens, som er saa söd, saa söd; o den störste Gläde har väret at se ham gro og tage paa.”

I oktober 1944 skriver min farfar en kommentar om att tyskarna hade tagit tre färjor i Nakskov hamn – och han undrar över hur de ska ta sig hem till Kolding.

Han skriver vidare om Mogens

”Mogens er en from Dreng, der sover hele Natten og griner som en Sparebösse, naar man ser på ham. Man paastaar, han ligner Grete”

Min farmor skriver om samme besök:

”Tak for denne Gang, som sädvanligt hyggeligt o dejligt at väre her! For slet ikke at tale om Mogens!”

I februari 1945 skriver min farmor, som er på besök utan min farfar:

”Byen er som et Paradis p.t.: Mad nok, brändsel nok – o ingen Tyskere. /../ Mogens er blevet så stor; han kan staa og nästen kravle o igaar rakte han efter mig, og han er en rigtig lille grinebider; vi er meget fine Venner o jeg vil savne ham så umaadeligt. Jeg har väret lykkelig for dette Besög o tänker mig at skulde leve länge paa det. Vi har väret hos Petersens, fejret Bryllupsdag, väret i Biografen, o i söndags lavede Henrik o jeg Forberedelser til Maskeradfesten på Lördag. Tak for denne Gang, o gid der ikke er altfor länge til den näste. Jeg rejser nu ind til de tre i Kbhn. Farmor 2-8 februar ”

”Mad nok, brändsel nok – o ingen Tyskere” skriver min farmor i februari 1945 – och man kan nästan tro att kriget redan är slut. Men min farmor och farfar reser ofta till Köpenhamn, där deras dotter, min faster, bor med sin familj och man ska nog förstå min farmors kommentar som att det är stor skillnad på hur kriget märks i Köpenhamn och kanske också i Kolding jämfört med i Nakskov.

Även i september 1945 var min farmor på besök utan min farfar:

”Jeg har nydt Mogens, jer, jeres Hjem, Brombärturerne og i Dag paa lang Cykeltur at se noget /…/ af Nakskovs Omegn.”

I juli 1946 skriver min farfar:

”Vi har besigtiget Börnebörnene og er tilfredse. Mikael ligner en Grosserer /…/Mogens er lille, adrät”

Min farmor 21-26 november 1947:

”Det har väret dejligt at väre her igen o läre ungerne at kende. Tak. Farmor”

I december 1949 skriver min farfar:

”Tak for en rar Jul, hvor vi lärte jeres nya Hus at kende. Vi er svärt glade ved at kunne tänke paa jer herude, i Stedet for at skulle tänke paa jer, siddende paa den /…/ Bregnevej.”

Juli 1950 skriver min farmor:

”Hyggeligt o dejligt. Anne pragtfuld!”

Min farfar i februari 1951:

”Susan er en pragtfuld Tös, der vandt sin Farfars Hjerte.

Susanne döptes först till Anne, men fick senare också namnet Susan. Hon blir dock kallad Susanne.

Min farmor och farfar skrev sista gången i gästboken julen 1952. Därför finns det ingen kommentar om mig. Mogens var deras första barnbarn, Susanne var första flickan. Min fars syster fick tre barn – som nästan är i samma ålder som Mogens, Mikael och Susanne. Jag kom efter och sist1953.

Min moster Misse skrev dock 1954.

”Brigitte var et Mönsterbarn og de tre andre er ogsaa saa söde. Ganske vist sagde Susanne straks vi kom: Rejser i imorgen – nu har I ogsaa väret her länge.!? Lenes gode Humör og herlige Mad var en nydelse.”

I april 1956 skriver Misse gästbokens sista inlägg:

”Det var dejlige Dage med Birgit her i det gamle Hjem. Didi var her af og til med Flasker i Tasken og vi fejrede Susannes 6 aars Födselsdag (og kattens 5 Killinger). Om aftenen var vi alle de /…/ pr. bil til Taars. Lene var en henrivende og glad og dygtig Husmoder og Henrik som alltid ”ein lieber Schwager”. Drengene var rigtige kavalerer og måtte väre lidt oppe om Aftenen. Pigerne var söde mod Birgit./…/. Rigtig mange Tak og paa Gensyn i Oldenburg. Misse”

Min mor hade det bra med sina systrar. Didi som kom med flaskor bodde i Nakskov några år – och det måste nästan ha varit där på 50-talet. Misse bodde med sin familj i Oldenburg i Tyskland och hennes dotter Birgit, som var i samma ålder som Susanne och mig, var på besök hos oss vid några tillfällen.

Misse skriver om det ”gamle Hjem” – det vill säga Strandvejen 14 – 1956 flyttade vi in i det nybyggda huset på Strandvejen 11. Kanske var det i den flytten gästboken kom bort.

Det var förstås många andra som skrev i gästboken bland annat min faster Lisbet Giese och hennes man Ole, liksom olika vänner som jag inte känner. Några av mina mostrars barn var på semester hos oss – bland annat Misses son Jürgen Bruns och Tinnes son Carsten Mikkelsen. De var där samtidigt i 14 dagar. Carstens syster Gudrun skriver då hon är i Nakskov 1948 at ”Mikael har väret så söd. Mogens var jo i Roskilde, så ham har jeg ikke set til. ”.

Min farmor och farfar flyttade från Kolding till Roskilde 1947, då min farfar blev Rektor på Roskilde Katedralskole. De bodde fram till 1957 i Rektorboligen, som ligger mitt emot Roskilde Domkyrka. Huset finns kvar men är inte längre rektorbostad.

Bland de inlägg i gästboken som jag gärna vill nämna finns ett från faster Ellen, som var min farfars syster och som hade huset vid Grönnestrand, som vi kallar Fredriks hus. Ellen Fogh var mor till Fredrik Fogh. Ellen var på besök april 1946.

Karen Ingrid – min mors väninna från Åbenra och som också var Mogens gudmor skriver två gånger. Första gången i augusti 1944 – hon skriver på vers med rim och det verkar som att hon har en del humor och är rätt så lättsam. Andra besöket är i juli 1945, där hon är på besök med sin man Jörgen.

Till sist ett inlägg av Ejler Kongsted – han som kom på lunch hos mina föräldrar då hans tvillingbror Olav var sjuk. Min mor skriver om det i sin berättelse – och i gästboken finns en ritning av Ejler och en kort kommentar av Olav.

Olav skriver:

”Jeg var en syg og trät lille Dreng, tänkte kun paa at ligge i min Seng, men i Lenes Stue mistede jeg min Snue”

Bilder på barnen

Jag har samlat lite bilder som visar olika sidor av vår barndom. Då mina föräldrar flyttade till Strandvejen 14 kom de att bo i en del av Nakskov som kallas Rosnäs. Det var ett område där det bodde många med anknytning till Nakskov Skibsvärft. Jag kommer ihåg att varvsarbetarna kom med en båt när arbetsdagen var slut, båten gick från varvet och tvärs över Nakskov Fjord till Roklubben, där det fanns en liten brygga. Därefter gick de den korta vägen från Roklubben till sina hem. Det var omkring 2000 anställda på varvet – och även om det inte var alla dessa som kom med båten – så var det ändå en ansenlig mängd och en bild som har bitit sig fast i mitt minne. Det fanns speciella bostäder som var byggda just för varvsarbetarna. Ofta var det två lägenheter i ett hus – en på var våning. Många av våra lekkamrater bodde i dessa hus.

På Rosnäs var det också lite lantliga områden. Jag kommer ihåg att det fanns en bondgård inte långt ifrån där vi bodde – och jag minns det som att Rosnäs var omgivet av områden som var som en sorts ingenmansland. Det fanns en liten hamn och i anslutning till det ett område där man hade byggt upp olika typer av små bodar, där man antagligen hade sina saker till båten – men där man också kunde ta sig en fika eller en öl och koppla av. Allt kändes lite anarkistiskt – men ändå i någon sorts ordning. Någon sorts frihet för människan till att bara att vara. Som jag minns det var det också en funktionsnedsatt man, Egon, som möjligen bodde där någonstans. I alla fall såg man honom ofta i närheten.

Nakskov Fjord var också en viktig del av Rosnäs. Man kunde gå eller cykla längs med fjorden till Hestehovedet, där man kunde bada om sommaren. Det fanns också en hamn för fritidsbåtar och redan kring påsk var man i gång med att göra båten i ordning inför sommaren. Vi barn kunde leka – det fanns bland annat en liten ö – och det var väldigt spännande. Ibland bodde det någon hemlös i ett buskage. Det var mycket frihet – områden där barnen kunde leka långt borta från de vuxnas blick.

Festerna

Vännerna har alltid varit viktiga för mina föräldrar. Min mor skriver om Jörgen och Bitten Larsen och Torben och Ingrid Bille. Vänner som de umgicks med när de bodde i lägenheten på Bregnevej och sedan fortsatte att ha som vänner livet ut. Torben och Ingrid Bille flyttade till Köpenhamn så småningom – så då sågs de förstås inte lika mycket. De var dock på semester ihop vid två tillfällen – vilket min mamma också skriver om. De hade möjligheten att åka med båtar ägda av Östasiatiska Kompaniet för vad jag tror var en rimlig peng. Det var också god avkoppling för min mamma eftersom maten blev serverad. Ingrid och Torben Bille dog i flygolycka på 70-talet. Mycket sorgligt.

Bitten och Jörgen Larson bjöd till karneval. Det kommer jag ihåg att jag har varit med om som barn. Bilderna nedan är från innan jag blev född. Även Bitten och Jörgen Larsen flyttade ifrån Nakskov – men de fortsatte att umgås. De sista åren bodde de i Ribe, där min mor var och hälsade på dem.

Knud och Karen Nielsen var nog bland mina föräldrars bästa vänner. Knud var läkare och från Kolding som min far. Så de kände varandra sen tidigare. Men det var först i Nakskov – och kanske tack vare min mor som de riktigt blev vänner. Min mor var social och utåtriktad – medan min far trivdes i en fåtölj med en bra bok. Men som man ser på bilderna trivdes min far också med att komma ut bland folk.

Min mor älskade att sjunga – och de sjöng också mycket i hennes barndomshem. Jag har i alla fall ett minne av min mor och min moster Misse som sjunger tillsammans i baksätet på en bil. Min mormor och morfar träffades i en kör – så det är kanske inte så konstigt. Min kusin Hans Albeck, som har släktforskat, skriver om min mormor: ”Hun lärte sin mand at kende, da de begge sang i Skt Nikolaj kirkes kor i Åbenrå”.

Vi sjöng också mycket i mitt barndomshem – mest min mor, Susanne och jag. När vi fick bil var det ingen bilradio – det var vi som stod för musiken.

”Se det summer af sol over engen” är en af de sånger som jag kommer ihåg att min mor sjöng med min moster Misse. Min mor kunde både Sveriges och Norges nationalsång – och även efter att hon blev dement kom hon ihåg texten på originalspråk. ”Sankta Lucia” sjöng hon på italienska.

Men hennes favorit var helt klart ”Svantes lykkelige dag” från Benny Andersens ”Svantes viser”:

Se, hvilken morgenstund! / Solen er röd og rund. / Nina er gået i bad. / Og jeg spiser Ostemad./ Livet er ikke de värste man har / og om lidt er kaffe klar

Blomsterne blomstrer op. / Der går en edderkop. / Fuglene flyver i flok / når de er mange nok./ Lykken er ikke det värste man har / og om lidt er kaffen klar.

Gräset er grönt og vådt. / Bierne har det godt./ Lungerne fråser i luft. / Åh, hvilken snerleduft! / Gläden er ikke det värste man har / og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad. / Hun må vist väre glad, / Himlen er temmelig blå. / Det kan jeg godt forstå. / Lykken er ikke det värste man har/ og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, /nögen med fugtig hud, / kysser mig kärligt og går/ ind for at re’ sit hår/ Livet er ikke det väste man har/ og om lidt er kaffen klar.

Sången, som är både humoristisk och livsbejakande, avspeglar viktiga sidor av min mors personlighet. Vi sjöng den ofta när hon fyllde år, men också till hennes begravning.

Min mor var på många sätt en livsnjutare och när jag tänker tillbaka på min barndom blir det ofta ett minne av att vi skrattade mycket. Det betyder inte att allt var rosenrött – men det var ändå som att skrattet inte var så långt borta även i svåra stunder.

 

Min mor fick ett långt liv och blev 100 år. Bilden ovan är från dagen då hon firades av familj och vänner. Hon dog i sömnen fem veckor senare – 8 december 2021.

Hon hade ett motto som dök upp i mitt minne nu när jag skriver om henne och som jag tror är en bra beskrivning av hennes inställning till livet:

”Man skal väre god ved sig selv – man ved ikke hvor länge man har sig”.

Min morfar och hans släkt

Hans Albeck, som är min kusin (fätter), har forskat i sin fars och min mors släkt. Det är härifrån jag har hämtat informationen om min morfars och mormors släkt. Han har gjort en stor insats och hittat rötter så långt tillbaka som 1300-talet. Den sista som finns med i Hans Albecks imponerande dokument är Nicolo Negrone – om honom står det: ”1319 rådmand (anciano) i Génova. Han skal väre sön af markis Manuele Negrone” – en av Manuele Negrone’s förfäder ”modtog titeln ”Marquio di Negrone” 1131 af kejser Lothar”. Det måste vara Lothar III (ca 1075-1137), som var en tysk-romersk kejsare. Hans Albeck’s dokument är tillgängligt på Geneanet.

Min morfar Johannes Marquard Carstensen (1875-1931) föddes i Wallbüll (Valsböl) i Sydslesvig. Han utbildade sig till lärare på Tönder seminarium och var i många år lärare på den tyska skolan i Åbenrå – hans ämnen var biologi, geografi och räkning.

Han var tysk soldat under första världskriget, där han bland annat var placerad i Finland. Han led av migrän livet igenom och som soldat placerades han mest på proviantkontor och liknande. Han tilldelades 1918 den finska Frihetsmedalj av 2. klass för sitt mod.

Han mötte min mormor i kyrkans kör, som de båda sjöng i.

Tillsammans fick de 6 barn – 1 pojke och 5 flickor:

Carl (1909-1990), Cathrine (Tinne) (1911-2001), Christine (Didi) (1914-1992), Marie Louise (Misse) (1916-2001), Johanne (Hanne) (1917-1991), Helene (Lene) (1921-2021)

Min morfars far Carl Friedrich Carstensen (1827-1883), som blev föräldralös vid 4 års ålder, placerades först hos en präst och därefter hos en bonde, där han arbetade på gården.

Han var inkallad som soldat på den slesvig-holsteinska sidan av kriget 1848-1851 och var i dansk fångenskap i Köpenhamn.

1856 bildade han familj och köpte ett ”husmandssted” och i en period var han ”sognerådsformand” (motsvarar dagens ”borgmester”).

Min kusin Hans Albeck skriver om min morfars far Carl Friedrich Carstensen:

”Det anses for givet, at han efter krigen i 1864 besluttede, at der i hjemmet skulle tales tysk, uden hvilket sprog det utvivlsomt ville have väret umuligt for ham at fungere som sognesrådformand. Han anses for at have väret en fremträdende mand i landsbyen, og for at väre i besiddelse af et opfarende gemyt”

Min morfars mor Christine Lorenzen (1834-1916) föddes i Medelby i Sydslesvig. Hon blev änka 1883 och flyttade omkring 1889 till Tönder, där hon drev ett pensionat för studenter. I slutet av livet bodde hon i omgångar hos sina gifta barn – dvs även i min mors barndomshem Callesensgade 29 i Åbenrå. Hon dog dock innan min mor föddes.

Som ung fick jag höra att vi på något sätt var släkt med Margit Carstensen, som spelade flera stora roller i Rainer Werner Fassbinders filmer – bland annat titelrollen i Petra van Kants bittre tårar. Min mor berättade att mina mostrar skulle titta på filmen, som då gick på TV. Jag har alltid tänkt att det var genom min morfar vi var släkt eftersom efternamnet Carstensen var en gemensam nämnare.

Min mormor och hennes släkt

Min mormor Ida Carstensen (1879-1964) (född Callesen) bodde hela sitt liv i Åbenrå.

Medan min morfars släkt var tysk var min mormors släkt starkt engagerade på den danska sidan.

Min mormors far Peter Callesen (1847-1905) föddes i Åbenrå.

Han gjorde sin värnplikt i Köpenhamn och efter kriget 1864 behöll han sitt danska medborgarskap.

Hans Albeck skriver om Peter Callesen:

”Efter krigen 1864 beholdt Peter Callesen sit danske statsborgerskab, og som optant havde han indskränkede rettigheder, hvorfor familien måtte väre yderst forsigtig: ”et ord kan koste mig min stilling” skal han ha sagt til sine börn.

I 1898 erhvervede han genem stråmänd (kornhandler Hans Ries og fabrikant Middelheus) et större areal vest for davärende byområde fra den tyske ritmester D.K. Heitman, der beboede hovedbebyggelsen Elisabethminde på området, for 30.000 mark. Peter Callesen lod området dräne og byggemodne, udlagde det midlertidigt dels till kolonihaver og afsatte beliggenheden af (de senere efter ham opkaldte) Callesensgade og anlagde endvidere parallelgaden Lavgade (dengang Feldstrasse).

På dette område byggede han efterhånden adskillige etageejendomme på den del af nuvärende Callesensgade, som ligger närmest Forst allé, og i mindre omfang på Lavgade, samt en fabriksbygning for den af hans äldste sön da (1898) etablerede Aabenraa Maskinfabrik på Klinkvej 19.

For sig selv byggede han to hjörneejendomme ved Forst allé; de blev forsynet med tårne, hvorved han havde Frederiksborg slot i tankerne, og da det förste (det vestligste) stod färdigt i 1898, flyttede han sin bolig og sin forretning hertil, idet han tog bolig i stueetagen. Til gårdsiden var der vognport, lager og stald og kälder med kalkbaljer samt et stenhuggeri med en lille butik mod Forst allé.

Peter Callesen havde planer om et stort boligkvarter på sin jord, men dette arbejde blev aldrig färdigt. Han ramtes af den frygtede lungetuberkulose og rejste i hast til Vejle sanatorium, hvorfra han kom hjem men måtte gå til sengs, og han döde i sit hjem (nu Callesensgade 34, st) 1905 i en alder af 58 år. ”

Peter Callesen hann fullfölja en del byggarbeten i Åbenrå – bland dem Callesensgade 32-34, Callesensgade 31-33, Callesensgade 29 samt Callesensgade 27. Min mors barndomshem var Callesensgade 29.

Min mormors mor Catharina Bruhn (1852-1914) föddes i Åbenrå.

Catharina Bruhn’s far, min mormors morfar, Ingward Windfeld Bruhn (1824-1875) var son till Jörgen Bruhn (1781-1858) – båda var verksamma inom sjöfart.

Hans Albeck skriver om Ingward Windfeld Bruhn:

”Skibskaptajn, -mägler og -konstruktör i Åbenrå. Foretog adskillige oversöiske rejser. /…/ ”Cimber” var Danmarks störste handelsskib og satte en hastighetsrekord mellem England og Amerika. Ingward overtog skibet i London fra sin broder Joakim Adolph. Han rejste med det til Australien og videre med en last heste til Calcutta, og tilbage til London. Ingward og familie boede i den herskabelige villa ”Scotland” i Kolstrup. Han havde köbt huset af sin broder Anton Christian. /…/

Han var en god ven af den kendte Jomfru Fanny – Franziska Enge (1805-1881) – der i en period var hans nabo.

I modsätning til sine brödre, der gerne levede på stor fod, passede Ingward på sine penge. I hans hus levede man sparsommeligt og efter kristelig tradition, idet man fölte sig knyttet til Indre Mission. /…/

Ingward blev kun 50 år gammel.

Han var dansksindet, og hans hustru Marie Catharina måtte på hans dödsleje love ham, at ingen af deres sönner måtte träkke i preussisk uniform.”

På graenseforeningen.dk kan man läsa om Jørgen Bruhn, 1781-1858, skibsreder:

Jørgen Bruhn blev født på Strågård på Løjt Land og kom til søs straks efter sin konfirmation, som det var tradition blandt bønder på Løjt Land.

Skibet Flora, som Bruhn havde ladet bygge i 1806, blev kapret af englænderne i 1807. I de følgende år deltog han selv i kapertogter vendt mod englænderne i de danske farvande. For indtægterne købte han igen skib.

Omkring 1820 opgav Jørgen Bruhn søfarten og blev i stedet skibsreder. I 1822 købte han i København en gammel amerikansk brig, hvis form kom til at danne mønster for de skibe, han senere byggede, og som var kendt for deres fremragende sejlegenskaber. Skibene blev bygget hos lokale skibsbygmestre, men i forlængelse af de nationale konflikter i 1848 anlagde han sit eget skibsværft på øen Kalvø i Genner Bugt lidt nord for Aabenraa. Her byggede han kun skibe til sit eget rederi. Det var store skibe, bl.a. det berømte Aabenraa-skib, fregatten Cimber, der i 1857 gennemførte en rejse fra Liverpool til San Francisco syd om Sydamerika på rekordtid, nemlig 104 dage.

Som den eneste i byens magistrat bekendte Jørgen Bruhn sig i foråret 1848 som loyal helstatsmand.

Ved sin død i 1858 var Jørgen Bruhn en af landets største skibsredere og ubestridt Aabenraas rigeste mand. Men efter hans død faldt hans mange foretagender fra hinanden. 

Min mormor hade en intressant släkt både på faderns och moderns sida – familjen Callesen och familjen Bruhn. Jag lärde aldrig riktigt känna min mormor. Hon hade redan som ung problem med dålig hörsel – och man kan lätt bli socialt isolerad på grund av det. Min mor pratade då och då om hur svårt det kan vara för den som hör dåligt. Man ser att människor talar med varandra – och kanske skrattar de tillsammans. Jag tror att min mor funderade en hel del kring den isolering min mormor kände just på grund av den dåliga hörseln. Min mormor var dessutom relativt ung (ca 52 år) när hon blev änka och stod ensam med ansvaret för sina barn. Hon lyckades dock hålla ihop familjen – och se till att alla barnen fick förutsättningar för ett bra liv.

Min mor kände sig mycket knuten till Åbenrå – och på äldre dagar åkte mina föräldrar till Åbenrå varje år på våren för att uppleva staden och träffa familjen. Juni 2002 var Susanne, Jens och jag tillsammans med min mor i Åbenrå. Vi var bland annat i Callesensgade 29 och såg också lusthuset som stod kvar.

Resan till Paris blev mitt sätt att fira att jag blivit 70 år. Jag hade varit i Paris flera gånger, men ofta på genomresa eller som i min ungdom i sällskap med andra, där jag bara hängde på. Men jag har läst Simone de Beauvoirs självbiografi och blev nyfiken på att se de platser i Paris som hon beskriver i sina böcker. Jag hade också vissa andra saker jag ville utforska. Så planeringen var noggrann. Vi bodde centralt nära Seine på vänstra stranden, vid Place Saint-Michel. Vi kunde gå till de flesta ställen och att gå längs med Seine eller på en av boulevarderna är det bästa sättet att uppleva Paris på. 

Vi flög från Landvetter till Paris med en mellanlandning i Frankfurt och tog därefter lokaltåget från Charles de Gaulleflygplatsen till Place Saint-Michel. Det råkade dock bli så att vi av misstag steg av vid Gard du Nord – vi försökte att ta oss till hotellet till fots, men det var svårt att hitta och till sist tog vi en taxi till hotellet. Det kändes frustrerande och som ett misslyckande att gå vilse runt Garde du Nord, men efteråt insåg vi att vi fick sett en del av Paris som vi annars helt hade missat. Det var fattigt och invandrartätt. Vissa kvarter var dominerade av afrikaner och afrikansk kultur. Det där med att gå vilse har sina fördelar.

Första dagen i Simone de Beauvoirs fotspår

Under 2019 hade jag läst Simone de Beauvoirs självbiografi, där hon på ett inspirerande och självrannsakande sätt beskriver sitt liv både som barn och vuxen. Hon lever som hon lär – livet blir som ett projekt där hon tar sig an olika utmaningar med ett orädd och öppet sinne. Ingen hjälteberättelse – men rätt så mycket så som det var. Eftersom hon bor i Paris så gott som hela sitt liv spelar staden förstås en stor roll i hennes berättelser. Därför var det viktigt att vi bodde nära Seine på vänstra stranden, precis som Simone de Beauvoir hade gjort under många år.

I boken Left bank – art, passion and the rebirth of Paris, 1940.50 , beskriver Agnès Poirier livet på vänstra stranden under åren kring andra världskriget. Det blir en skildring av Simone de Beauvoir och hennes vänner, men förstås också andra personer – ofta konstnärer från andra länder, som hade tagit sin tillflykt till Paris. Som exempelvis James Baldwin och Miles Davis, som båda upplevde en stor frihet i Paris jämfört med livet i skuggan av segregationen mot svarta i USA.

Paul Tenngart skriver om efterkrigstidens Paris i boken: Världen väntar mig – Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen:

Efter kriget är Paris ett pånyttfött centrum i en pånyttfödd värld, och de intellektuella bohemerna i Saint Germain förväntas skapa en bättre framtid genom att hitta en tredje samhällsform mellan den amerikanska kapitalismen och den sovjetiska kommunismen. I mars 1948 bildar också Jean-Paul Sartre ett eget parti i syftet att ena den franska vänstern. /…/ (s 65)

I efterkrigstidens geopolitiska polarisering mellan det kommunistiska öst och det kapitalistiska väst erbjuder den franska huvudstaden, och i synnerhet dess vänstra intellektuella strand, skriver Agnès Poirier, ”both a refuge and a bridge to think in a different way”. Paris är en perfekt plats för utforskandet och uppsökandet av nya livsformer. (s 68)

Simone de Beauvoir bodde i sin barndom i närheten av Jardin du Luxembourg. Det var hit hon sökte sig som barn när hon skulle leka och som ung vuxen för att umgås med vänner. Även senare i livet bodde hon i långa perioder i Montparnasse, som är den stadsdel parken ligger i. Det var också här hon köpte en lägenhet, då hon vann Goncourtpriset för Mandarinerna 1954. Lägenheten hade hon fram till sin död 1986.

Vi började dagen i Simone de Beauvoirs fotspår, med att gå från hotellet längs med Boulevard Saint Michel till Jardin du Luxembourg. På vägen till parken passerade vi Sorbonne, där Simone de Beauvoir studerade filosofi. Det var också här hon mötte Sartre.

Palais du Luxembourg var det första som mötte oss när vi kom in i parken. Det var Maria av Medici, som lät bygga palatset, med sitt barndomshem i Florens som förebild. Byggnaden används idag av franska senaten.

Framför palatset seglade små båtar, som man kunde hyra. Parken var väldigt stor – och här lekte och motionerade invånarna i Paris, samtidigt som turisterna fick en stunds avkoppling.

Det var först när vi kom hem från resan och jag på hösten för andra gången läste Mia Kankimäki: Kvinnor jag tänker på om natten, att jag på allvar förstod Medici-släktens stora betydelse för Florens. Nedan några citat från boken.

… på 1400-talet inleddes de mäktiga medicéernas storhetstid, som varade i över trehundra år, och det är dem vi har att tacka för konstens renässans. Medicéerna var hänsynslösa bankirer som putsade upp sitt rykte genom att låta bygga kyrkor och kapell och beställa mängder av verk med religiösa motiv av konstnärerna. Det var medicéernas sätt att köpa sig plats i himmelriket – och det blev renässansens födelse inom konsten. Hela renässanskonstens och – arkitekturens absoluta grädda, från Masaccio till Fra Angelico, från Brunelleschi till Donatello, från Leonardo da Vinci till Botticelli och Rafael, stod under 1400- och 1500-talen under huset Medicis beskydd

Den mest beundrade gestalten i Florens vid 1400-talets slut var Lorenzo de’Medici, en karismatisk härskare, poet och konstmecenat som gav staden dess fantastiska skimmer. Lorenzo ordnade storslagna fester, jaktpartier och turneringar, han ägnade sig åt filosofi och ordnade skulptörsutbildningar i sin trädgård med konstnärer som den unge Michelangelo bland eleverna. (s 310 – 311)

Jag läser om kvinnorna Medici – mödrarna, döttrarna, hustrurna – av vilka några, som Caterina och Maria, blev franska drottningar. (s 314)

Inte långt från parken ligger Montparnassekyrkogården, där vi besökte Simone de Beauvoirs och Jean Paul Sartres grav. Vi fick leta en stund – men det var intressant att se hur en kyrkogård i ett annat land ser ut. Vi såg både judiska, muslimska och kristna gravar.

Till sist fann vi graven och många andra hade varit där och visat sin uppskattning på olika sätt. Fint att det fick vara kvar så. Vi nöjde oss med att ta en bild.

Efter besöket på kyrkogården åt vi lunch. Vi var kvar i Montparnasse kvarteret och jag njöt av att betrakta stadsdelens liv. Det var helt klart så att många av de som gick där också bodde i kvarteret. Jag såg ett äldre par, tänkte att det kunde ha varit så livet såg ut på äldre dagar för Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre. Att man gick på gatan och stannade till och pratade med bekanta. Att det var deras kvarter, där de hörde hemma. Som turist i en storstad går du ofta i turistkvarteren och de du möter är också turister. Men i Montparnasse såg man parisarnas vardagsliv, olika åldersgrupper, gymnasieelever i grupper och det äldre paret, som jag observerade, där jag satt på lunchrestaurangens uteplats, som var en del av den relativt smala trottoaren. Det var trångt och lite stökigt med biltrafiken – men från min plats intill väggen njöt jag att ta del av stadslivet, som utspelade sig framför mig.

På eftermiddagen fikade vi på Café de Flore, som Simone de Beauvoir i långa perioder använde som sitt andra hem.

Simone de Beauvoir skriver i Våra bästa år – om livet på Cafe de Flore under andra världskriget:

Vintern blev sträng det året. [1941] Det var inte bara ont om kol utan också om elektricitet; /…/ Det var inte tal om att jag skulle kunna arbeta i mitt iskalla och fuktiga rum. På Flore var det inte kallt /…/ (s571)

Det var nu jag tog för vana att tillbringa alla lediga stunder på Flore. Det berodde inte bara på att stället hade vissa bekvämligheter att erbjuda relativt sett: det hade blivit vår querencia där vi kände oss hemma och i trygghet. (s 572-573)

På det hela taget var gästerna på Flore avgjorda motståndare både till fascismen och alla former för kollaboration och det gjorde de heller ingen hemlighet av. Ockupanterna var säkert medvetna om detta eftersom de aldrig satte sin fot på caféet. Det hände en gång att en tysk officer öppnade dörren och slog sig ner i ett hörn med en bok; ingen sade ett ord, men han måtte ha känt något i luften, eftersom han mycket snart slog igen boken, betalade och gick därifrån. (s 574)

Det var förstås en annan stämning och ett annat klientel när vi besökte Café de Flore sommaren 2023. Dock tänker jag att de flesta – även om de, precis som vi, var turister – ändå hade någon sorts relation till Simone de Beauvoir, Jean Paul Sartre och existentialismen.

Inredningen på caféet var dock oförändrad och jag blev förtjust när jag såg att de hade en Patronne – ett fenomen som jag såg när jag var i Paris 1971, och som då gjorde stort inryck på mig. En kvinna som satt på en liten upphöjning, styrde och ställde och kollade att allt gick rätt till. Nu på Café de Flore satt vi precis intill La Patronne och kunde följa hennes arbete. Jag har varit mycket i Frankrike, men inte sett någon Patronne sedan jag såg det första gången 1971 – men ofta tänkt på fenomenet.

Notre Dame, Båt på Seine och Musée d’Orsay

Vi inledde andra dagen i Paris med att gå runt på Ile de Cité för att titta på Notre Dame. Kyrkan var stängd på grund av branden för några år sedan. Det pågick ett omfattande reparationsarbete, som visades på stora planscher. Stämningen runt kyrkan var avslappnad – ingen behövde stressa och stå i kö – i stället var det en jazzorkester som spelade.

Vi passerade även Le Conciergerie som fungerade som ett fängelse under franska revolutionen. Här satt bland andra Marie Antoinette. Vi gick dock inte in.

Dagens huvudaktiviteter var i stället att åka båt på Seine och därefter besöka Musée d’Orsay. Jag hade hemifrån köpt en två-dagars biljett till en Hop-on / Hop-off – båt. Planen var att vi första dagen skulle åka från Notre Dame och hela vägen till Eiffeltornet – för att sedan stiga av vid Musée d’Orsay. Vi hade tur med vädret och det var skönt att sitta och koppla av på båten.

 Vi steg av båten vid Musée d’Orsay, där vi skulle tillbringa eftermiddagen. Jag gillar av någon anledning att besöka museer, där även byggnaden är en sorts attraktion. I New York valde Jens och jag Guggenheim framför Moma – och i Paris blev det Musée d’Orsay och inte Louvre. Musée d’Orsay ligger i en ombyggd järnvägsstation – vilket gör att den blir en upplevelse i sig – på samma sätt som Guggenheims arkitektur också är en speciell upplevelse.

En stor del av samlingen på Musée d’Orsay kommer från Jeu de Paume, ett museum som jag kommer ihåg att min pappa har berättat om. Jeu de Paume finns kvar, men är idag ett fotomuseum.

Stationen byggdes till Världsutställningen 1900 och användes som station fram till 1939. Byggnaden var 1962 inspelningsplats för Orson Welles film Processen. Beslutet om att inreda museum kom 1977. Byggnaden är absolut en upplevelse i sig – och från en av våningarna har man en fin utsikt över Paris.

Konstsamlingen omfattar verk från 1848 till 1914, många impressionister är representerade. I mitt barndomshem fanns flera reproduktioner av Paul Gauguin, som ju också i en period levde i Danmark med sin danska fru och deras fem barn. Alberte Windings mor, Lulu Gauguin, var Paul Gauguins barnbarn.

På museet finns verk av bland andra Vincent van Gogh, Claude Monet, Henri de Toulouse-Lautrec, Auguste Renoir, Edgar Degar och Edouard Manet. Det fanns helt enkelt mycket att titta på och vi tyckte det var bäst att gå runt var för sig.

Det fanns också en del statyer, vars placering i det som antagligen hade varit tågstationens ankomsthall var ovanligt lyckad. Jag blev så upptagen av att betrakta rummet att jag missade trappan med tre steg ner – en märklig känsla när man upptäcker att det inte finns något som bär stegen framåt. Jag flög en stund i luften för att därefter att landa hårt på museets marmorgolv. Lyckligtvis verkar jag ha ärvt min mammas skelett – för utöver några blåmärken hände inget. Anställde kom snabbt till min hjälp – och jag fick sitta en stund på en stol och ta igen mig.

Efter museet gick vi tillbaka till hotellet längs Seine, kollade på de små boklådorna som man passerar och tog oss också tid att koppla av en stund på ett café.

Vi var ofta i väg på olika saker det mesta av dagen och på kvällen åt vi på restauranger som låg relativt nära hotellet. Vi var flera gånger på en australiensisk restaurang, som låg på Boulevard Saint Germain. Det var ett mycket trevligt ställe, som bland annat var specialiserat på glutenfri kost. Vi åt också en gång på en mer traditionell fransk restaurang, men det var väldigt trångt och då blir det inte lika trevligt. En kväll hittade vi också ett ställe, som låg lite avsides vid ett litet torg. Det kändes som man kom undan den värsta turistströmmen, som var precis utanför vårt hotell.

Det var dock på lunchrestaurangen i Montparnasse-kvarteret den första dagen vi åt den godaste maten.

De flesta kvällar avslutades med en öl på Café Dante, som därför blev lite av ett stamställe för oss.

Jardin de Tuileries, Place de la Concorde, Hôtel des Invalides med Napoleon’s grav

På tredje dagen var det dags att gå över Pont du Neuf till Seines högra strand med Paris mer fashionabla kvarter. Vi skulle gå längs med Seine till Jardin de Tuileries för därefter via Place de la Concorde ta oss vidare till Hôtel des Invalides, där man bland annat kan se Napoleons Grav.

På vägen till Jardin de Tuileries fick vi syn på vad vi först, på grund av alla färgarna, trodde var en clown. Det var när vi kollade närmare på statyn som jag kom att tänka på den japanska konstnären Yayoi Kusama, som jag hade läst om i Mia Kankimäki’s bok Kvinnor jag tänker på om natten. Det var en mäktig upplevelse att en konstnär, som jag hade läst om i en bok som handlade om många olika kvinnor, nu materialiserade sig mitt i Paris framför modehuset Louis Vuitton. Prickarna, som syns på husets fasad är ett av hennes kännetecken, och när vi kom hem läste jag om hur hon hade samarbetat med Modehuset Louis Vuitton. När jag flera månader senare såg ett program på dansk TV, där en fotograf skulle ta bild av en känd dansk familj, hade fotografen bestämt sig för att familjen skulle klä sig i prickiga kläder – fotografen förklarade att hon vill ha det lite Kusama-aktigt. Det kom utan vidare förklaring. Så i vissa sammanhang är Kusama ett namn som många känner till.

I sin bok Kvinnor jag tänker på om natten berättar Mia Kankimäki om sitt första möte med Yayoi Kusama:

Första gången jag hörde talas om Yayoi Kusama var våren 1998 i Los Angeles. /…/ Bara några dagar efter jag kommit dit åkte jag med en av de där bussarna till LACMA, Los Angeles County Museum of Art. Jag hade ingen aning om deras pågående utställningar (dagens internet fanns inte, så hur skulle jag kunnat ta reda på det), men väl framme upptäckte jag en retrospektiv utställning över en japanska som jag aldrig hade hört talas om. Salarna var fyllda av oändliga mängder prickiga tavlor, färggranna abstrakta målningar och svartvita 60-talsfotografier med nakna människor översållade med prickar. /…/ Som minne från utställningen köpte jag ett vykort, ett rödtonat fotografi där den unga Yayoi klädd i kimono håller en love forever-knapp för vardera ögat. Av skäl som jag inte själv förstod blev kortet ett slags totemföremål för mig – det är den enda bild jag har haft inramat på väggen i tjugo år, den har följt mig från den ena bostaden till den andra och det ena skedet i livet till nästa, ända in i nuet. /…/ Yayoi på vykortet blev en av mina första nattkvinnor. (s 421–422)

Yayoi Kusama föddes 1929 i Japan, men flyttade till New York 1958, där hon slog igenom som konstnär. En av hennes största utställningar var just Love forever: Yayoi Kusama, 1958 -1969. Kusama flyttade tillbaka till Japan 1977.

Vi gick vidare mot Jardin de Tuileries och längs ett fint stråk genom parken, där man ser bort mot Place de la Concorde. I parken finns det bland annat Orangeriet med verk av Monet och små caféer, där man kan fika, men vi var på väg till Hôtel des Invalides och gick därför relativt snabbt igenom Jardin de Tuileries.

Jens hade sett fram emot Place de la Concorde, som spelar en så stor roll i historien, det var bland annat här Marie Antoinettes avrättades, men det är en besvikelse att det mest bara är en rondell med biltrafik. Obelisken står dock där och är fin i sig. Jag vet att jag upplevde samma besvikelse, när Viljo och jag var i Paris för ett antal år sedan.  

Vi fortsätter längs Seine mot bron Pont Alexandre III. Vi passerar gröna områden, där hemlösa bor i olika tält. Det är dessa tält, som Paris nu i 2024 ska ta bort inför OS.

Hôtel des Invalides byggdes på 1600-talet och var från början ett hem för omkring 4000 sårade soldater. Det fungerar fortfarande som ett hem för några få krigsveteraner, även om det numera främst är ett museum, där man bland annat kan se Napoleons grav.

Vi åkte med Hop-on / Hop-off – båten från Hotel des Invlides tillbaka till vårt hotell. Med på båten var även en skolklass – och Viljo blev förtjust när en av flickorna sade ”au revoire” till honom när klassen steg av båten.

Versailles – Slottet, Parken

Nästa dag fortsätter lite i samma tema. Vi tog tåget till Versailles från stationen på Place de la Michelle. Av någon anledning fick vi vänta länge på tåget, men när vi väl var ombord gick det smidigt. Vi steg av på en station, där det tar ca 15 minuter att gå till slottet. Vi åt lunch på en McDonalds nära stationen. Bra att inte vara allt för hungrig när man skall inta Versailles.

Vi började med att undersöka slottet inifrån, men köpte även biljett så vi hade tillgång till trädgården runt slottet.

En av de första salarna vi var i hade stora tavlor som avbildade olika slagfält i Frankrikes historia. Det var där det blev tydligt för mig hur stor Napoleon har varit. Även om jag visste han hade spelat en stor roll i Frankrikes historia, så blir det påtagligt på ett annat sätt när man ser dessa jättelika bilder från han var helt ung och vidare upp genom åren. Jag imponerades av det sättet att berätta ett lands historia med väldiga tavlor som fick representera viktiga nedslag i landets krigshistoria.

Jag blev nyfiken på att lära mig mer om Napoleon, förstod att han spelade en stor roll i den kaotiska tid som följde efter Franska Revolutionen och har också ett minne av att min pappa läste mycket om Napoleon.

Trädgården runt Versailles var imponerande. Vi försökte att ta oss till Petit Trianon, men det var alltför långt att gå i värmen. Vi passerade dock en del fina områden och som tur var fanns det ett ställe, som det kändes närmast mitt i en skog, där man kunde köpa glass och något att dricka. Därifrån kunde vi också ta oss till stationen och åka tillbaka till Paris. Vi kom hem så sent och var så trötta att vi direkt gick ut på restaurang och åt. Det var verkligen en heldagsutflykt vi hade varit på.

Grande Gallerie de l’evolution och Botaniska Trädgården,

Nästa dag skulle vi röra oss i närområdet och passerade både Pantheon och Rue Muffetard på väg mot Botaniska Trädgården och det speciella museum som hette Grande Gallerie de l’evolution. På nedre våningen berättades just om evolutionen.  

I mitten var denna imponerande uppställning av elefanter giraffer mm. I området kring detta var det montrar med olika typer av djur. Allt var mycket imponerande. Evolutionen kan upplevas som ett mirakel – även om det finns biologiska och rationella förklaringar.

På våningen ovanför presenteras det som vi gärna vill tänka på som den slutgiltiga och den mest utvecklade produkten av den evolutionära utvecklingen – dvs människan. Utställningen visade dock också hur människan är gott i gång med att förstöra den biologiska utvecklingen som vi själva är en produkt av.

Så glädjen vid att ta del av evolutionens historia på ena våningen fick en något bitter eftersmak på nästa våning, där resultatet av människans destruktiva sida redovisades.

Museet är verkligen värd ett besök, vi var där på en lördag och det var fullt av barnfamiljer, men även som vuxen har man stor glädje av utställningen.

Efter museums besöket gick vi genom Botaniska Trädgården ner mot Seine.

Vi gick tillbaka till hotellet längs med Seine och passerade bland annat detta minihus, som för tankarna till Tolkiens Hobbiten. Det var lördag, fint väder och mycket liv och man förstår vilken fristad Seine är för stadens invånare.

Jag visste att Simone de Beauvoir hade bott i området vi passerade och blev glad när vi upptäckte skylten nedan.

Vi åt glass och drack kaffe på ett café vid Seine – ännu ett av de ställen i närheten av hotellet, som blev lite av ett stamställe.

Montmartre, Sacré-Coeur och Moulin Rouge

Sista dagen tog vi Metron till Montmartre, där vi bland annat skulle njuta utsikten ut över Paris. Det regnade och var fullt av folk så vi var inte så länge just kring Sacré Coeur. Vi gick runt efter en beskrivning, jag hade förberett hemifrån och besökte bland annat ett galleri med konst av Dali.

Eftersom det regnade bestämde vi oss för en tidig lunch och gick in på en restaurang. Det var inte mycket folk – så nästan alla bord var lediga. Vi hänvisades till ett bord i ett mörkt hörn. Jag protesterade och sade på franska att vi ville ha ett bättre bord, vilket vi också fick. Vi använde för det mesta engelska – för min franska ligger långt tillbaka. Medan vi var i Paris var det dock vissa meningar som kom till mig, som nu här när jag blev upprörd över att de ville gömma oss i ett hörn. Det blev i stället till att de nästan fjäskade för oss – vilket ju också blev fel. Jag tror att både Jens och Viljo tyckte jag var för besvärlig, men jag förklarade mig med repliken från filmen Dirty Dancing: No one puts Baby in a corner. Medan vi satt och åt såg jag att det var ett gäng unga asiatiska män, som hade fått det bord det var meningen vi skulle ha suttit vid. De var tvungna att använda ficklampan i mobilen för att läsa menyn.

Efter lunchen blev vädret bättre och vi fortsatte till Moulin Rouge.

Det var en varm dag och vi drack något kallt i skuggan på ett café på Place des Abbesses.

På kvällen åt vi en sista gång på den australiensiska restaurangen på Boulevard Saint Germain som hade blivit något av en favorit. Vi hade tänkt ta en sista öl på Café Dante, som vi också hade tyckt mycket om. Dante var dock stängd så det blev i stället den restaurang vi hade ätit på efter vi hade varit på Versailles, även det ett trevligt ställe. Mannen, som hade haft hand om oss när vi åt middag, blev otrolig glad när han såg oss. Vi blev lite konfunderade, tyckte väl att det verkade lite överdrivet – men det visade sig att betalningen för middagen, som vi hade ätet för några dagar sedan, inte hade gått igenom, så han hade legat vaken på natten och varit bekymrad för om det skulle dras från hans lön. Därav hans glädje. Även vi tyckte det var bra att det löste sig med betalningen.

Vi hade turen att bo i ett kvarter med många trevliga restauranger och caféer och det var här vi kopplade av efter dagens upplevelser. Det är ofta mötet med personer som arbetar på dessa favoritställen runt hotellet som man kommer att tänka på när man tänker tillbaka på resan. Den otroligt trevliga kvinnan på den australiensiska restaurangen, personalen på Café Dante och mannen som hade varit så bekymrad för om vår middag skulle dras från hans lön. Jag tänker också på La Patronne på Café de Flore som väckte ett minne från ett av mina första besök i Paris.

Författaren Carl Ewald, som var gift två gånger, är den gemensamma nämnaren i detta efterspel till min text om familjen Slomann. I första äktenskapet med Emilie Salomon fick han två döttrar. I det andra äktenskapet fick han två döttrar och en son. Carl Ewald hade också en relation med författaren Agnes Henningsen och de fick sonen Poul Henningsen.

Släktforskningen, som utvecklade sig till en intressant resa i dansk kulturhistoria, började med ett möte med H.C. Andersen på en ångbåt 1833. Det fortsatte sedan med en inblick i kulturlivet i Köpenhamn i tiden kring ”det moderne gennembrud” främst genom Carl Ewald och Agnes Henningsen och avslutades med Poul Henningsen och hans syn på kultur och demokrati.

Jag har tidigare skrivit om Sally Slomann, som var min farmors farfar. Denna text handlar om Sally Slomanns bror, Victor Salomon, som var far till Henriette och Emilie Salomon. Henriette fick sonen Victor Kuhr, medan Emilie i sitt äktenskap med Carl Ewald blev mor till Ellen och Karen Ewald. Ellen Ewald gifte sig med Arne Faber och fick dottern Jytte Faber. Jytte Faber fick i sitt äktenskap med Sverre Forchhammer sonen Arne Forchhammer. Karen Ewald gifte sig med Shaw Desmond och blev mor till Deirdre Desmond.

Nedan finns en översikt:

• Victor Salomon (1807-1875)
  • Henriette Salomon (1847-1922)
    • Victor Kuhr (1882-1948)
  • Emilie Salomon (1850-1931)
    • Ellen Ewald (1881-1907)
      • Jytte Faber (1907-1985)
        • Arne Forchhammer (1934-2005)
    • Karen Ewald (1885-1954)
      • Deirdre Desmond (1920-2008)

Carl Ewald blev i sitt andra äktenskap far till Lissen, Jesper och Grete Ewald. Både Lissen och Jesper Ewald har skrivit om sitt barndomshem. Grete Ewald gifte sig med arkitekten Thorkild Henningsen och blev mor till Nan Henningsen. Carl Ewald hade en relation till Agnes Henningsen och de fick sonen Poul Henningsen. Det var dock länge hemligt vem som var Poul Henningsens far.

Så sent som 1964 gav den 70-åriga Poul Henningsen i en radiointervju följande svar på frågan om vem som var hans far:

Ja, det er jo ikke noget mörkt punkt, men et punkt som vi måske skal behandle med en vis diskretion – vi lever jo stadig i det 19. århundrede på forskellige områder. Jag har vel väret fjorten år eller sådan noget, da Mor fortalte mig at det ikke var Mads Henningsen der var min far. Det havde jeg nu länge mistänkt hende for. /…/ jeg havde håbet på Georg Brandes og det var det altså ikke. (Mit livs eventyr. s 26)

Det går att läsa texten i sin helhet, men du kan också klicka på ett namn för att komma direkt till den personen.

• Viktor Salomon (1807-1875)
• Henriette Salomon (1847-1922), Victor Kuhr (1882-1948)
• Emilie Salomon (1850-1931)
• Ellen Ewald (1881-1907), Jytte Faber (1907-1985), Arne Forchhammer (1934-2005)
• Karen Ewald (1885-1954), Deirdre Desmond (1920-2008)
• Bilder på äldre släktled
• Carl Ewald (1856-1908)
• Lissen Ewald (1890-1957), Jesper Ewald (1893-1969), Grete Ewald (1896-1970)
• Agnes Henningsen (1868-1962)
• Poul Henningsen (1894-1967)

Våren 2021 kontaktades jag av Rita Boswell från Seaford, East Sussex i England. Hon hade i en antikhandel köpt ett fotoalbum i den tro att det handlade om en familj hon höll på att forska om. Men det visade sig i stället vara fullt av bilder av familjen Slomann och deras släktingar.

Tack vare den information jag fick av Rita Boswell upptäckte jag en del av familjen Salomon/Slomann, som jag inte tidigare hade uppmärksammat. Det visade sig dock att namnen jag fick av Rita fanns med på det handskrivna släktträdet, som jag hade fått med mig från huset i Nakskov.

I sitt mejl skrev Rita bland annat:

Firstly a few years ago I purchased a photographic album in an antique shop in Eastbourne (East Sussex) on the south coast of England.  Inside the flyleaf it was inscribed Frank Repton … but I’ll elaborate on that another time.  It has taken me years of researching the Repton family to try and find a descendant as it is full of beautiful family photographs which I think they would appreciate.

Secondly, in the last week I’ve finally cracked it.  The album has nothing to do with the Repton family but is full of photographs of the Sloman and Kuhr family and descendants.  How it landed up in an English antique shop I have no idea …. for now.

Thirdly, I attach a couple of images (front and back) as an example.  It was actually the one of Aunt Therese Sloman/Engelhardt that was the first clue, which then led me up plenty of dead ends but now all my research is beginning to click into place.

I should briefly explain that I’m a retired archivist; my initial training was in a county record office but then I specialised and became archivist at Harrow School and Westminster School.  Clearly I’m addicted to research .. hence my attempt to track you down after seeing your WordPress document on your Slomann family. (Från Rita Boswells mejl)

Victor Salomon (1807–1875)

Victor Salomon föddes i Farstrup i Aalborg Amt och dog på prästgården i Herslev i närheten av Roskilde. Hans föräldrar var Wulff Salomon (1769–1842) och Sara Oppenheim (1785–1858) och han var bror till Schlaugme Salomon, som senare ändrade sitt namn till Sally Slomann (1809–1878). Sally Slomann gifte sig med Rosalie Heilbuth (1820–1894) och de blev föräldrar till Carl Victor Slomann (1853–1919), som var min farmors far. Jag har skrivit om min farmor Margrethe Slomann (1889–1968) och hennes släkt i: Judiska rötter – en mosaik av min farmors släkt – familjen Slomann.

Victor Salomon föddes 1807 på herrgården Vaar, som ligger strax söder om Limfjorden i norra Jylland. Wulff Salomon bodde med sin familj på herrgården från 1803 till 1809 och tre av familjens söner föddes där. Sally Slomann, som föddes 1809, var också en av dem.

Victor Salomon föddes av judiska föräldrar men blev döpt i Fredriksberg kyrka 1830, då han var ungefär 23 år gammal och han utbildade sig senare till präst.

Han gifte sig med Caroline Salomon (1812–1887), född Fischer-Benzon. De fick tre döttrar: Henriette Salomon (1847–1922), Therese Salomon (1849–1926) och Emilie Salomon (1850–1931)

Alla tre döttrar är födda i Horsens, där Viktor Salomon under åren 1947–54 arbetade som präst. Familjen flyttade till Sorö 1854, där Victor Salomon var Sognepräst i Vetterslev Sogn i närheten av Ringsted. 1862 gick flytten till Herslev som ligger i närheten av Roskilde och Victor Salomon var Sognepräst i Herslev och Gevninge Sogn fram till sin död 1875.

Enligt en folkräkning från 1860 bestod familjen på prästgården i Vetterslev Sogn nära Ringsted av: Victor Salomon, 53 år, ”Sognepräst”, Caroline Salomon, 48 år, Henriette Salomon, 13 år, Therese Salomon 11 år och Emilie Salomon 10 år. På prästgården bodde också barnens lärare Fredrikke Hassenfeldt, 24 år, samt två tjänstflickor och en gårdskarl.

Folkräkningen från 1870 visar att familjen bodde i Herslev Sogn i närheten av Roskilde. Hushållet bestod då av: Victor Salomon, 62 år, Caroline Salomon, 57 år, Henriette Salomon, 22 år, Therese Salomon, 20 år samt Emilie Salomon,19 år.

Det framgår av en folkräkning från 1880 att familjen efter faderns död bodde på Fredriksberg i Köpenhamn. Hushållet bestod då av: Caroline Salomon, prästänka, 67 år, Therese Salomon, 30 år, Emilie Salomon 29 år samt Carl Ewald, 23 år, cand.phil. och lärare. Det kan tänkas att det var här Carl Ewald och Emilie Salomon mötte varandra. Henriette Salomon var gift och bodde inte kvar i föräldrahemmet. Therese Salomon blev sedan lärare i Köpenhamn och var aldrig gift.  

Mötet med H.C. Andersen

Lite av en slump upptäckte jag att Victor Salomon träffade H. C Andersen på en ångbåt som gick från Köpenhamn till Lybeck – ett möte som resulterade i en middag hos Victor Salomons föräldrar, Wulff och Sara Salomon, som i en period flyttade tillbaka till Hamburg. Mötet på ångbåten nämns i ett brev och beskrivs också mer utförligt i H.C. Andersens dagböcker.

Brevet er från H.C. Andersen till Edvin Collin, daterad 24 april 1833, då H.C. Andersen är i Hamburg:

I Hamborg tog jeg og Du-Plat ind i Der König von England hos Marr, hvor jeg af Træthed strax sov ind, Natten kom og gik som et Nys, jeg sov i Galop den hele Nat. Idag har jeg været indviteret ud til Middag hos en riig Jødefamilie fra Odense og imorgen spiser jeg hos Dr: Albers, saa jeg de to Dage sparer at kjøbe Middagsmad, det er alt Noget! jeg er ordenligt glad derfor, thi mine Penge, sætte mig ordentligt i Frygt, jeg har med den strængeste Oconomie og dog med fri Reise fra Lübeck, alt givet 12½ Species ud af mine 369. (Brev från H.C. Andersen till Edvard Collin, Hamborg den 24 april 1833, Brev nr 90 från H.C. Andersen: En brevbiografi, vid Kirsten Dreyer, Konglige biblioteket 2004)( Kongelige biblioteket, kb.dk)

I en note till brevet förklaras det vilken ”riig Jødefamilie fra Odense” H.C. Andersen åt middag hos:

Wulf Salomon (ca. 1770-1842), brygger og kornhandler, gift med Sara, f. Oppenheim (1786-1858). A havde gjort bekendtskab med sønnen, stud.theol. Victor Salomon (1807-75) på dampskibet til Lübeck (Dagbøger I 119). (Noter til brev 90, H.C. Andersen, Brevbiografi, Det Konglige Bibliotek, kb.dk)

I H.C. Andersens dagböcker från 1833 kan man läsa att han var tillsammans med Victor Salomon på ångbåten från Köpenhamn till Lybeck den 22 april. De åt tillsammans i hytten, där H.C. Andersen behövde muntras upp. Resan fortsatte sedan till Hamburg, där H.C Andersen besökte familjen Salomon både den 24 och 26 april. H.C. Andersen fick både lunch och middag hos Salomon och de gick tillsammans på konstutställning och opera. H.C. Andersen nämner familjen Salomons två vackra döttrar och han kommenterar också den äldste sonen.

Från H.C. Andersens dagbok, april 1833:

Kjøbenhavn den 22 April 1833.

Mandag middag forlod jeg hjemmet. — Det var nogle frygtelige Timer forud. Min gamle Vertinde græd ved Afskeden. Jeg var til Afreisen hos Collins, de saae ogsaa bedrøvede ud, Luise, Lind, Eduard, Gotlieb Gusta Jonna og Jette fulgte mig ud, Ludvig og Vanscher
vare med. — /…/ Eduard og Ludvig fulgte med ombord. Jeg gik med Armen om Eduards Skulder, han trøstede mig saa broderligt. — Saa skildtes vi ad, jeg glemmer aldrig
det trofaste Ansigt. Fra Langelinie til-vinkede de mig endnu engang Lev vel! Emma og Ida Bang vare ogsaa der! /…/— Salomon fra Odense og Kammerjunker Du Plat vare med mig de eneste Danske; vi spiiste sammen i Kahytten; de søgte at muntre mig, det var smukt Veir og ved Solens Nedgang vare vi under Møen, da Klokken var 9 gik jeg i min Køie, der var grusom kort, /…/

Onsdag den 24 April.

Du-Plat drog til Altona, Salomon afhentede mig til sine Forældre, de vare fra Odense, boede nu her i mange Aar. Alle talte de Dansk, jeg traf her en Wilnov fra Nyborg. Efter Frokost gik vi at besørge mine Comisioner, besøgte da den nye Alster Pavillon, der er meget smagfuld og med Speilvægge. Siden gik jeg til Dr: Albers; de kjendte mig strax. Middagen tilbragte jeg hos Salomons, det er to smukke Piger, Døttrene. Efter Bordet spadserede jeg med Begge Sønnerne, den ene synes at have været og er med i Verden, han slog selv stærkt derpaa. — Vi vare sammen hos en Conditor, hvor der var en Dansk Pige i Boutikken, hun var meget smuk og qvindlig, hun ønskede at komme hjem, da hendes Stilling der i Huset forekom hende mislig. Værten havde et ækelt Ansigt og saae meget mistænkelig paa os da vi talte Dansk med Pigen. I Theatret saae jeg »Dominique«, et ret taaleligt Lystspil, /…/

Fredag den 26 April.

Sendte Brev hjem til Eduard og Jette Wulff, samt med Leilighed til Jette Hanck og min Moder. Løb paa Posthuus og til Vexeler og gik siden med Salomons paa Udstillingen. — Det var meget elegant — Bendss Stykke syntes mig et af de interessanteste og tiltrak sig almindelig Opmærksomhed. Forrest staaer han selv og overskuer det Hele. Der var ogsaa et ganske ypperligt Drikkelag af Pistorius, saavidt jeg troer en Berliner. /…/ — Om Middagen spiiste jeg Lindser hos Salomons. De sagde mig meget smukt om mine Digte. Den ældste Søn, der forekom mig saa nydende og verdenserfaren, mødte mig med mere Hjertelighed, han og Broderen fulgte mig med i Theatret, en Hr Vilnow var med (en Kjøbmands fra Nyborg) han kjendte alle de berygtede Damer der sad i Parteret og førte en meget gemeen Conversation, men jeg fik ham ved min Kulde til at holde op. Operaen Tittus som vi saae har deilig Musik, men er uden Interesse. Decorationerne vare smukke og Mad Walker, Hesse og Rosner sang ypperligt. — Da Stykket var ude indviterede Wilnow mig til sin Elskede for i Dag, men jeg undskyldte mig paa bedste
Maade. Den ældste Salomon tog mig under Armen, blev meget hjertelig og talede hæftig mod den andens Udsvævelser, som han selv før havde taget Deel i, men nu var sløv for. Han blev virkelig meget elskværdig i det vi skildtes ad og jeg gik til mit Hjem. — (H.C. Andersens dagbøger, Det Kongelige Bibliotek)

Det är intressant att genom H.C. Andersens dagböcker få en inblick i familjen Salomons liv. Den äldste sonen som nämns måste vara David Salomon (1805–1857), som senare ändrade sitt namn till Julius Diedrich Slomann. Han startade 1848 ett företag i Köpenhamn tillsammans med Sally Slomann, men blev aldrig gift. Wulff och Sara Salomon hade tre döttrar: Betty Salomon (1803–1868), Hanne Salomon (1811–1859) samt Therese Salomon (1813–1842), och det är inte lätt att veta vilka som träffade H.C. Andersen i Hamburg.  

Vilhelm Slomann har i noter till släktträdet skrivet följande om Wulff Salomon och hans familj.:

Wulff Salomon: Ejede i Begyndelsen af det 19 Aarhundrede ”Vaar” Gaard. Var derefter Brygger og Kornhandler i Odense, lige over for Skt. Hans Kirke. Rejste omkring 1824 til Hamborg, vendte omkring 1835 tilbage til Kjöbenhavn, hvor hans Hustru sammen med den ene Datter drev Broderihandel paa Vimmelskaftet.

David Salomon lod sig döbe og tog navnet: Julius Diedrich Slomann

Schlaume Salomon lod sig döbe og tog navnet: Sally Slomann

Nävnte to Brödre drev sammen en Foretning i Porselän (en gros); Foretningen stiftedes i Januar 1848 og drevs i Ejendommen Stormgade 19, der ejedes af de to Brödre, efter J.D.S’ Död af S.S., indtil han solgte den i 1871. S.S. lod bygge Villaen Alhambravej nr 8, hvor han boede indtil sin Död.

Victor Salomon lod sig ligeledes döbe, men beholdt sit Slägtsnavn. Var Präst, döde i Herslev Prästegaard ved Roskilde.

H.C. Andersen skrev i sin dagbok från resan på ångbåten till Lybeck, att han åt middag med ”Salomon från Odense” och jag kan inte låta bli att fundera på om Victor Salomon och H.C. Andersen redan kände varandra från Odense. De var ungefär lika gamla och familjen Salomon flyttade till Odense omkring 1809. H.C. Andersen, som föddes 1805, bodde i Odense fram till 1819 och gick enligt wikipedia en period i ”en skole for især jødebørn”. (da.wikipedia.org/wiki/H.C._Andersen).

I skriften Præster i Vetterslev-Høm i 450 år kan man läsa om Victor Salomon. Här fanns också en bild på Pastor Victor Salomon og frue.

År 1854 blev præsten Victor Salomon (1854 – 1862) kaldet til sognepræst for VetterslevHøm. Han var af jødisk slægt og var søn af brygger Wulf Salomon og hustru Sara Opperheim. Han var født 1807, men blev først døbt 1830. En datter af pastor Salomon var gift med forfatteren Carl Ewald, og en dattersøn af Victor Salomon var professor dr. Pihl Victor Kuhr. Pastor Salomon blev 1862 forflyttet til Herslev-Gevninge, hvor han virkede indtil sin død 1875.(vetterslevoghoemkirker.dk)

Henriette Salomon (1847–1922)

Henriette Salomon, som var Victor och Caroline Salomons äldsta dotter, föddes i Horsens och dog i Köpenhamn.

Hon gifte sig 1879 med James Alfred Kuhr (1852–1884). 1882 fick de sonen Victor Kuhr (1882–1948). Henriette var 31 år gammal då hon gifte sig och redan vid 37 års ålder förlorade hon sin man och blev änka. Sonen Victor Kuhr var då omkring 2 år gammal.

Henriette Kuhr blev änka 1884 och bodde därefter på olika adresser i Köpenhamn.

Av folkräkningar från 1885 framgår det att Henriette och Victor Kuhr bodde på Köbmagergade tillsammans med modern, Caroline Salomon och även med systern Emilie Ewald och hennes två barn, Ellen och Karen Ewald.

Folkräkningen från 1901 visar att Henriette och Victor Kuhr bodde på Sortedamsgade 5, tillsammans med Emilie Ewald och hennes två barn Ellen och Karen Ewald. Barnen är nu stora Victor är 18 år, Ellen 19 och Karen 16. Sortedamsgade är det som idag heter Sortedams Dosseringen.

Henriette Kuhr bodde därefter tillsammans med sonen Victor Kuhr på Nordre Frihavnsgade 1903 och sedan på Gyldenlövsgade 10 1907 och 1911. 

Victor Kuhr (1882–1948)

Henriette Kuhrs son, Victor Kuhr, var professor i filosofi vid Köbenhavns universitet.

I Den store Danske kan man läsa om honom:

Victor Kuhr, 1882-1948, dansk filosof. Victor Kuhr blev cand.mag. i klassisk filologi 1908, dr.phil. 1912 og var professor i filosofi ved Københavns Universitet fra 1918 til sin død. Kuhr var medudgiver af 2.-udgaven af ”Søren Kierkegaards Papirer ”(1909-48); hans afhandling ”Modsigelsens Grundsætning” (1915) er stadig en klassiker inden for Kierkegaard-litteraturen. (denstoredanske.lex.dk/Victor_Kuhr)

I Dansk bibliografisk leksikon kan man läsa om hans stora intresse för musik:

Den filosofiske disciplin som i det lange løb havde K.s største interesse var æstetikken. Han var en habil pianist, og musikken var en stor del af hans liv. Foruden en række artikler (Die Welten des Kunstlers und des Wissenschaftlers (Studien tillägnade Efraim Liljeqvist II, 1930),”Musikens ethiske Betydning”(Nordisk tidskr. 1931) og ”Kunsten og Hverdagen”(Hverdagens Psykologi, red. P. Bahnsen, 1944)) skrev han ”Æsthetisk Opleven og kunstnerisk Skaben. Psykologisk-æsthetiske Undersøgelser,” 1927 (tysk overs. 1929). Heri forfægtes den opfattelse, at kunst primært er følelsesudtryk, og at det er de samme psykologiske mekanismer der virker såvel i den kunstneriske skaben som i den æstetiske oplevelse. (biografiskleksikon.lex.dk/Victor_Kuhr)

Efter faderns tidiga död bodde Henriette och Victor Kuhr tillsammans med Henriettes syster, Emilie och hennes två barn.

Detta kan man läsa om i Dansk bibliogafisk leksikon:

Victor Kuhr, James Victor Kuhr, 21.9.1882-15.12.1948, filosof. Født i Kbh. (Holmens), død sst., begravet Holmens kgd. Efter faderens tidlige død voksede K. op i det hjem, hans mor dannede med sine to søstre og den enes to døtre. Disse to kusiner, hvoraf den ene var forfatteren Karen Ewald, gift i England, holdt han senere forbindelse med ved årlige besøg i England og Paris. De udgjorde efter moderens død hvad han havde af familie. (biografiskleksikon.lex.dk/Victor_Kuhr)

Det verkar som att Victor Kuhr bodde tillsammans med sin mor, Henriette Kuhr, fram till hennes död 1922, och att han därefter bodde kvar i lägenheten på Gyldenlövsgade 10 livet ut. Folkräkningen från 1925 och 1940 visar att Victor Kuhr bodde kvar i lägenheten på Gyldenlövsgade och i sitt hushåll hade en hushållerska (1925) eller ett hembiträde (1940). 

Emilie Salomon (1850–1931)

Emilie Salomon, som var Victor och Caroline Salomons yngsta dotter, föddes i Horsens och dog i Köpenhamn. Hon gifte sig med Carl Ewald (1856–1908) i oktober 1880, och kom då att heta Emilie Ewald. De fick två barn Ellen Ewald (1881–1907) och Karen Ewald (1885–1954).

Emilie och Carl Ewald skildes 1887. Emilie Ewald flyttade då ihop med sin syster, Henriette Kuhr, som blev änka 1884, och dennes son Viktor Kuhr.

En bild från Ritas album visar de tre barnen tillsammans:

Enligt en folkräkning från 1901, Sortedamsgade 5, Köbenhavn bestod hushållet av:

Henriette Kuhr, 53 år, Enke, Husmoder, Victor Kuhr, 18 år, Student, Emelie Ewald, 50 år, Trolovet, Husmoder, Ellen Ewald, 19 år, Datter, Karen Ewald 16 år, Datter.

Det framgår dock av en folkräkning från 1885 att Henriette och Emilie bodde tillsammans redan kort tid efter Karen Ewald föddes. De bodde då i Köbmagergade 47 och hushållet bestod av:

Henriette Kuhr, 37 år, Enke, Husmoder, Kontorist, Victor Kuhr, 2 år, Sön, Caroline Salomon 72 år, Enke, Moder, Emilie Salomon, 34 år, Skilt, Söster, Ellen Ewald, 3 år, Sösterdatter, Pige Endnu uden Navn, 0 år, Sösterdatter.

Dessutom fanns det en tjänsteflicka samt en sjuksköterska som var inneboende.

Detta kan tyda på ett Emilie och Carl Ewald separerade redan 1885 och skilde sig 1887.

Carl Ewald gifte sig 1887 med Betty Ewald, född Ponsaing (1859–1943), och de fick tre barn: Lissen Ewald (1890–1957), Jesper Ewald (1893–1969) och Grete Ewald (1896-1970).

Lissen Ewald har i sin bok: Carl Ewald og hans kone, skrivit om sina föräldrar, här bland annat om modern, som utbildade sig till lärare. 

Hun tog en meget fin Eksamen, og paa sit kursus traf hun Far, som var hendes Lärer. /…/ Far elskede hun fra förste Öjeblik. Men han var den Gang bundet i et meget ulykkeligt Ägteskab med sin förste Kone, Emilie Salomon (Lissen Ewald. Carl Ewald og hans Kone, 1946)

Det måste ha varit en svår tid för Emilie Ewald – nyskild och med två små barn. Liksom det också har varit svårt för Henriette Kuhr att bli änka så tidigt. Bra att de hade varandra – och att barnen trivdes så bra ihop. Det verkar som att Karen Ewald och Viktor Kuhr höll ihop och umgicks livet ut.

Det kan se ut som om att Henriette Kuhr och Emilie Ewald hade ett gemensamt boende tillsammans med barnen från 1885 och åtminstone fram till 1901, där de bodde i Sortedamsgade. Men 1901, efter närmare 16 år i ett gemensamt hem, blev det någon sorts uppbrott. Av en folkräkning från 1906 framgår det att Emilie Ewald bodde tillsammans med dottern Ellen Ewald i Slagelsegade. Karen Ewald var inte kvar i föräldrahemmet, hon bodde i stället hos fadern och hans familj på Nörrebrogade 213.

Under senare år kan man i folkräkningar från 1925 och 1930 se att Emilie Ewald bodde i Skindergade i Köpenhamn.

Ellen Ewald (1881–1907)

Ellen Ewald, Emilie och Carl Ewalds äldsta dotter, föddes i Köpenhamn. Hon gifte sig med läkaren Arne Faber, och kom då att heta Ellen Faber. De fick dottern Jytte Faber 1907. Tyvärr dog Ellen några veckor efter förlossningen.

Konstnären Gerda Wegener, som bland annat är känd från ”The Danish Girl”, en amerikansk film från 2015, växte upp i en prästfamilj i Grenå och Hobro och flyttade till Köpenhamn 1902, där hon gick på ”Tegneskolen for kvinder” och fortsatte sedan på Kunstakademiet.

Wikipedia om Gerda Wegener:

Allerede tidligt viste hun kunstneriske evner og fik undervisning hos maleren Viggo Simesen, der var lærer på Randers Tekniske Skole. Efter endt skolegang i Hobro Private Realskole flyttede hun i 1902 til København for at forberede sig til Kunstakademiet på Julie Meldahl og Charlotte Sodes tegne- og maleskole. Hun giftede sig 8. juni 1904 i København med en studiekammerat fra Kunstakademiet – landskabsmaleren Einar Wegener, som hun anvendte som model. 1904-1909 udstillede hun bl.a. på Kunstnernes Efterårsudstilling, Charlottenborg Forårsudstilling og Journalistforbundets Udstilling af Arbejder afviste fra Charlottenborg.(Wikipedia)

Ellen och Karen började komma till Carl Ewalds hem omkring 1902 och umgicks då med sina halvsyskon: Lissen, Jesper och Grete Ewald. Både Lissen och Jesper har skrivit om sitt barndomshem. Lissen Ewald i boken ”Carl Ewald og hans kone”, som kom 1946 och Jesper Ewald i ”Breve fra en barndom” som kom 1953. Båda dessa böcker handlar mest om fadern Carl Ewald, men det finns också beskrivningar av barndomshemmet och deras syskon, vilket inkluderar både Ellen och Karen Ewald. De ger lite olika bilder av detta, vilket nog avspeglar deras personlighet och inställning till livet. Lissen är ofta positiv medan Jesper ofta är kritisk, ibland på gränsen till jalu. Tillsammans skapar de en intressant bild av föräldrahemmet.

Enligt Lissen Ewald flyttade familjen till Lundeborg på Fyn 1903. Karen flyttade med familjen till Fyn, medan Ellen bodde kvar hos sin mamma och kom i stället till Fyn på semester. Det förklarar varför det av en folkräkning från 1906 framgår att Emilie Ewald bodde tillsamman med Ellen och en inneboende i en lägenhet i Slagelsegade. Karen bodde i stället hos fadern på Fyn.

Lissen Ewald skrev i sin bok om familjens semester i Trelde:

Ogsaa min Halvsöster, Karen, var med i Trelde. Hun og hendes tre Aar äldre Söster Ellen, kom til os i 1902. De var Döttre af Fars förste Ägteskab – Karen sytten Aar, og Ellen tyve aar gammel. Det var Meningen, at de skulde skiftes til at bo hos os – men det blev nu Karen, der blev. Ellen forlovede sig snart med Arne Faber – den senere Overläge paa Silkeborg og döde allerede i 1906, da hun fik sit förste Barn. (Lissen Ewald, s. 28) (det var nu 1907 Ellen dog)

Från Jesper Ewalds bok:

Da jeg var en halv snes aar gammel fik Carl Ewald en pludselig og ganske uimodstaaelig trang til at forlade det Nörrebro, han elskede, og bosätte sig på Fyen. Han lejede den tolv-värelsers godsforvalterbolig i Lundeborg, hörende under Broholm. /…/  Vi fik cykler allesammen, undtagen mor: far nägtede at se hende pedale. Vi var fem börn nu, han havde taget sine to dötre af förste ägteskab hjem fra skyggesiden i Slagelsegade. Den yngste, Karen, slog rödder hos os, den äldste, Ellen, som senere blev gift med läge Arne Faber, var trofast over for sin mor og boede kun hos os i ferierne.” (Jesper Ewald, s72-73)

Jeg morede mig, naar Ellen eller Karen, mens far endnu levede, kom i deres vadmels ”reform-kjoler”, der naaede til gulvet; gös og veg tilbage. Jeg ser dem, de to smukke söstre. Kjolerne var langärmede, stramme, ud i et, firkantet udskärning i halsen. Og längs med brömmen forneden var i naturlig störrelse broderet tulipaner og valmuer, som ligesom groede op af den jord, de betraadte. Jeg ser dem fare sammen, ja, men ogsaa staa, i blomster, og väre yndige, kyske, fristende. De bar bälter af sölv, og sölvpil gennem haaret.

Jeg husker Ellen, som jeg holdt meget af, og hun af mig. Vi snakkede töj sammen, for pigetöj har alltid interesseret mig. Jeg gik med hende i butiker og hjalp hende med indköbet af silkebaand og brodered borter. Hun närede dyb tillid til min smag.

Ellen var slet ikke begavet, hun var kun smuk og sund og et reelt menneske. Karen drillede hende skaanselslöst og fik os andre til at le. Th.A. Müller satte hende i det rette lys for mig, da han sagde: ”Man välger sine sande venner bland dem, det er godt at väre i stue med.” (Jesper Ewald. S 88)

Ellen gifte sig med läkaren Arne Faber (1873–1934) juni 1906 och året efter, i februari, fick de dottern Jytte Johanne Faber (1907-1985). Ellen dog bara några veckor efter förlossningen i mars 1907.

 Arne Faber (1873–1934)

Arne Faber föddes i Stege och dog i Köpenhamn.

Man kan läsa om Arne Faber i SKIBSLÆGENS TOGT TIL KINA 1900–1901 (EFTERSKRIFT) på museion.ku.dk.

SKIBSLÆGENS VIDERE LIV PÅ HOSPITALER, I ALMEN PRAKSIS OG IKKE MINDST SOM KURLÆGE OG FAMILIEFAR. KØNSROLLER OG ET LIV I DEN BORGERLIGE KULTURRADIKALE KLASSE KAN IKKE FORNÆGTES.

Togtet til Kina var skibslæge Arne Fabers debut som uddannet læge. Hans videre liv og skæbne har vi oplysninger om fra hans søns ”Noter om min slægt og mit liv”, som Medicinsk Museion har fået forærende af hans datter sammen med artikler og billeder.
Arne Fabers søn, Tobias Faber (1915-2010) arkitekt og rektor på kunstakademiet 1965-1985, beskriver sin far, som en stærk karakter, levende engageret i sin egen tids talløse politiske, litterære og kunstneriske problemer. Først og fremmest var han dog interesseret i mennesker. Han elskede mennesker, kunne ikke få nok. ”Der er noget godt i alle mennesker”, sagde han altid til sin søn. Det var ligesom om, han ville søge det bedste frem hos alle. Hans noget iltre temperament gjorde dog, at han godt kunne rage uklar med folk til trods for sine principper. Nære venskaber kunne opløses, men der kom stadig nye til, og en del blev bevaret fra ungdommen gennem resten af livet.

De første år efter sin lægeuddannelse har Arne Faber ansættelser på adskillige københavnske hospitaler. I sin dagbog fra togtet til Kina nævner skibslægen sin ven Gunni Busck, der var skibslæge på et andet skib samtidig med Arne Faber. Senere kommer disse to venner til at dele lægepraksis for en periode. Tobias Faber beskriver i øvrigt, at faderens dagbogsbreve fik stor betydning for hans egen interesse for Østen. Tobias Faber rejste adskillige gange til Kina og udgav bogen ”Kina” i 1985.

I 1906 bliver Arne Faber gift med Ellen Ewald (datter af forfatter Carl Ewald). Ellen dør imidlertid i barselssengen i marts 1907 – 9 måneder efter, at de er blevet gift. Herefter står Arne Faber alene med sin lille pige, Jytte. Arne Fabers mindste lillesøster holder hus for ham i nogle år, så han bliver fri til igen at vælge at stå til søs som skibslæge i ØK, hvilket han gør fra juli til oktober 1908. Dette togt har vi ikke oplysninger om.

I februar 1915 bliver Arne Faber gift med Bodil Viggo Johansen. Datter af Skagensmaler Viggo Johansen og Martha Møller, der er kusine til Anna Ancher. 10 måneder senere bliver Tobias Faber født i reservelægeboligen på Bispebjerg Hospital, og nogle år efter kommer Viggo Faber til (1918-2006, Professor dr. Med).

Da Tobias er et halvt år, bliver Arne Faber overlæge og kurlæge på Silkeborg Bad. Det er et job, der passer ham fortræffeligt. Der kommer en masse interessante mennesker, og han er dem en god læge, en dygtig administrator, og han interesserer sig for hele badets trivsel med nybygninger og nyanlæg. Silkeborg Bad har kun åbent i sommerhalvåret, så i vinterhalvåret har Arne Faber konsultation i København, først fra familiens bolig på Skt. Annæ Plads 10, senere i lægehuset på Nytorv 3. I flere år følger hustru og børn med til Silkeborg i hele perioden, andre år kommer de efter skolernes sommerferie.
Bodil Faber, er af en helt anden støbning end sin mand. Hun er stilfærdig og har slet ikke Arne Fabers vældige interesse for at træffe nye mennesker, så der er en vis konflikt ikke mindst på kurstedet, hvor overlægens familie lever så tæt ind på gæsterne og spiser alle hovedmåltider sammen med dem. Hun gør dog, hvad hun kan for at hjælpe sin mand i de mere repræsentative forpligtelser. For at afreagere arbejder Bodil Faber hver formiddag i sin private have på Silkeborg Bad, således at hun ikke behøver at tale med fremmede før kl. 12, og i sin have har hun sine lykkeligste stunder. (SKIBSLÆGENS TOGT TIL KINA 1900-1901 (EFTERSKRIFT) – Af Sus Foldager Den 14 feb 2017) (www.museion.ku.dk/2017/02/skibslaegens-togt-til-kina-1900-1901-efterskrift )

Jytte Faber (1907–1985)

Jytte Johanne Faber föddes i Köpenhamn den 17 februari 1907 och namngavs endast några dagar efter sin födsel, den 19 februari 1907. Föräldrarna Arne Faber och Ellen Ewald bodde då på Islands Brygge 9. Jytte döptes flera år senare 1923 och fick då även moderns namn och kom att heta Jytte Johanne Ellen Faber. Vid dopet i 1923 var det följande vittnen: Fru Emilie Ewald, Fru Betty Ewald samt frk. Marie Sandholt.

Eftersom Ellen Ewald dog några veckor efter förlossningen växte Jytte upp med sin far Arne Faber – men som man kan läsa i texten ovan hade han hjälp av sin lillasyster de första åren. Arne Faber gifte sedan om sig och Jytte fick två halvsyskon: Tobias Faber (1915-2010) och Viggo Faber (1918-2006).

Jytte utbildade sig till operasångare och gifte sig 1931 med violinisten Sverre Forchhammer (1909–73). Hon kom då att heta Jytte Forchhammer och var också aktiv som operasångare under det namnet. Det finns bland annat skivinspelningar och radioprogram som hon har medverkat i. I tidningen Nord Bornholm från fredag den 17 juli 1936 kan man i en annons med rubriken ”Strandslots Terasse, Nordbornholms smukkeste Danselokale” läsa att ”Sverre Forchhammers Kunstnertrio” spelar varje kväll och att ”Jytte Forchhammer synger dejlige Wienersange” på lördagar och söndagar.

En av de största framgångar verkar ha varit ”En romersk fortälling” av Jörgen Bentzon, där Jytte Forchhammer var solist. Om detta kan man läsa i ”Dansk Musik Tidskrift– Fra Grammofonens verden” från 1949:

Farnilien Bentzon dominerer de nyeste indspilninger af vor tids danske musik og nestor Jørgen B. er repræsenteret med et af hans dejligste værker for kor »En romersk Fortælling«. I dette o. I. værker står J. B. på sin kunsts tinde; han kan få en korsals til at klinge samtidig med at han lader sit musikalske vid spille med uimodståelig charme. Det er et stykke kunstmusik, hvormed han har opnået en fin balance med de i bedste forstand folkelige elementer. Universitetets kor af musikstuderende under ledelse af Niels Møller, der her har fået en fin grammofondebut, og med Jytte Forchhammer og Holger Nørgaard som solister og Herm. D. Koppel ved klaveret, giver værket en smuk udførelse. Måske er klangen ikke helt homogen endnu, men fine detailler vidner om dets rige muligheder, hvis ikke en for hyppig udskiften af sangere vil besværliggøre arbejdet med at udnytte disse. Jytte F.s, varme og smukt beherskede mezzo viser hende som en lovende kunstnerinde. Fjerde pladesides to korsange, den dystert melankolske »Døden og Brændehuggeren« og den muntert ironiske »Løvens Part« ligger i udførelsen på samme høje musikalske plan. (seismograf.org/dmt/24/11/fra-grammofonens-verden)

Sverre Forchhammer var aktiv som musiker men skrev också en del böcker och artiklar om musik och var även kritiker, men det verkar inte vara så mycket skrivet om honom.

Wikipedia skriver dock både om släkten Forchhammer och om Sverre Forchhammers far, Viggo Forchhammer, samt hans två bröder, Bjarne Forchhammer och Egil Forchhammer.

Forchhammer er en fra Tyskland stammende slægt, hvis ældste kendte mand, Sebald Forchhammer, 1640 nævnes som guldsmed i Kiel

Viggo Forchhammer (født 25. november 1876 på Herlufsholm, død 7. oktober 1967 i København) var en dansk sangpædagog, lektor og forfatter.

Forchhammer var søn af dr.phil. Johannes Forchhammer, rektor i Aalborg, senere ved Herlufsholm. Han var bror til Johannes, Ejnar, Georg, Henni, Holger, Jørgen, Olaf og Herluf Forchhammer. Han var fader til skuespiller og teaterdirektør Bjarne Forchhammer (1903-1970) og til dr.phil., forstander Egil Forchhammer (1906-1978).

Jytte och Sverre Forchhammer fick 1934 sonen Arne Forchhammer. De skilde sig dock 1938.

Enligt en folkräkning från 1940 bodde Jytte Forchhammer och sonen Arne Forchhammer på Sankt Annä Plads 10, 3 sal. Jytte var då 33 år och som yrke anges ”Korsangerinde” på det Konglige Teater samt i Holmens Kirke. Möjligen bodde Jytte och sonen Arne tillsammans med Jyttes styvmamma och hennes två halvsyskon. Av folkräkningen från 1940 framgår det att Bodil Faber, 54 år, änka, Tobias Faber, 24 år, arkitekt och Viggo Faber, 22 år, medicinstuderende också bodde på Sankt Annä Plads, 3 sal.

1946 gifte sig Jytte med musikforskaren Sören Ole Sörensen (1920–2001). Möjligtvis träffades de i Holmens Kirke, där Jytte sjöng i kören och Sören Sörensen började som organist 1944. Sören Sörensen blev senare musikforskare och var i en period rektor för Århus universitet. Han blev också känd genom programmet Spörg Århus, där han medverkade som musikexpert. Om detta skriver Dansk bibliografisk leksikon: ”Det var i disse år hans fysiognomi blev folkeeje gennem den populære TV-udsendelse ”Spørg Århus” hvor han var ”ikke den kønneste, men den muntreste af eksperterne”, som en jysk avis udtrykte det.”

Dansk Biografisk Leksikon skriver om ”Sören Sörensen – musikforsker”:

Søren Sørensen, Søren Ole Sørensen, 29.9.1920-20.11.2001, musikforsker, organist. Født i Kbh. (Holmens), begravet på Holmens kirkegård. Efter studentereksamen (Sortedam gymnasium 1939) kastede S. sig sideløbende over orgelstudier hos Finn Viderø på Det kgl. danske musikkonservatorium og musikvidenskabelige sysler ved Københavns universitet. Han tog organisteksamen 1943 og blev året efter ansat som vikar ved Holmens kirke. 1945 blev han mag.art. i musikvidenskab. Allerede året forinden havde han gjort sig offentlig bemærket ved sammen med dirigenten Lavard Friisholm at stifte Collegium musicum hvis første koncert fandt sted januar 1944 med et kammerensemble centreret omkring S. ved cembaloet. /…/Som udøvende kirkemusiker nåede han at indvie et nyt orgel i Holmens kirke 1956 med bl.a. en nyskreven Passacaglia af Knud Jeppesen inden han 1958 som forsker disputerede med en afhandling om Diderich Buxtehudes vokale kirkemusik og overtog Jeppesens musikvidenskabelige professorat ved Århus universitet. Hans Buxtehude-interesse havde allerede da manifesteret sig i udgivelsen af en næsten ukendt kantate, og han blev en ledende udgiver af den internationale udgave af Diderich Buxtehudes samlede værker. 1972 anerkendtes denne del af hans musikvidenskabelige indsats med byen Lübecks Buxtehude-medalje. 1952 udgav han Kirkens liturgi (2. udg. 1969). Dårligt var S. kommet til Århus før han blev valgt til ledende senior i Studenterforeningen. Han skulle siden få at føle at hans runde, selskabelige imødekommenhed ikke altid skaffede ham de studerendes opbakning. 1965 valgtes han til prorektor og to år senere til rektor. Det var i disse år hans fysiognomi blev folkeeje gennem den populære TV-udsendelse Spørg Århus hvor han var ”ikke den kønneste, men den muntreste af eksperterne”, som en jysk avis udtrykte det./…/. S. blev ikke genvalgt som rektor 1971. /…/Statens humanistiske forskningsråd 1973-81 hvor han 1974–77 var formand. 1977 blev han medlem af Videnskabernes selskab. /…/

Familie: F: søminemester i marinen, senere prokurist i BP Holger Villiam S. (1886–1967) og Gudrun Hansen (1888–1970).Gift 22.5.1946 i Kbh. (Holmens) med operasanger Jytte Johanne Ellen Faber, født 17.2.1907 i Kbh. (Chr.) (gift 1. gang 1931 med violinist Sverre Forchhammer, 1909–73, ægteskabet opløst 1938), død 28.6.1985, d. af læge, senere overlæge ved Silkeborg kurbad Arne F. (1873–1934, gift 2. gang 1915 med Bodil Johansen, 1886–1947) og Ellen Ewald (1881–1907). (biografiskleksikon.lex.dk)

Wikipedia om Spörg Århus, som sändes första gången 1966:

Spørg Århus var en række af 9 spørgeprogrammer i Danmarks Radios TV-Kulturafdeling i København, sendt første gang 22. oktober 1966. Her fik syv Aarhus-professorer lejlighed til at svare på spørgsmål fra seerne. De lærde var: Søren Sørensen (musik), Robert Bech (jura), Knud Hannestad (historie), Jens Kruuse (litteratur), Flemming Kissmeyer (medicin), Olaf Pedersen (naturvidenskabens historie) og Kjeld Ladefoged (naturen). I efteråret 1967 lavede man endnu tre udsendelser med det sædvanlige hold af doctores fra Aarhus Universitet. Alle gangene var det i direkte transmission fra Stakladen.

Efter nogle års pause genoptog man den uhøjtidelige spørgeleg den 24. november 1974 med endnu fem udsendelser og denne gang fra Kasino-studiet, men dennegang i den nystartede DR’s Provinsafdelings regi. Nye ansigter i panelet var Ole Fenger (jura) og H.P. Clausen (historie)

Ideen kom oprindelig fra Sverige, hvor titlen var Fråga Lund. (da.wikipedia.org)

Arne Forchhammer (1934–2005)

Arne Forchhammers föräldrar, Sverre Forchhammer och Jytte Johanne Ellen Faber, bodde vid tiden för hans födelse i Borgergade 144 i Köpenhamn. Han namngavs 1934 kort tid efter sin födsel, men döptes först flera år senare 1949. Vid dopet var följande vittnen: Fru Birgitte Petersen, Gl. Kongevej 100, Arkitekt Tobias Faber, Skt. Annä Plads 10 samt Läge Viggo Faber.

Arne Forchhammers föräldrar skilde sig 1938 då han var 4 år gammal. Vid sex års ålder,1940, bodde han med sin mamma på Skt Annä Plads tillsammans med sin mammas styvmamma Bodil Faber och hennes två söner Tobias och Viggo Faber, som var Arne Forchhammers morbröder. Han var omkring 12 år gammal när mamman gifte om sig med musikforskaren Sören Sörensen. Arne Forchhammer gick som barn på en internatskola.

Jyttes son och Ellen Ewalds barnbarn, Arne Forchhammer, var både musiker och författare. Han hade en jazz-trio ”Arne Forchhammers Trio” och skrev bland annat manus till TV, film och revy.

När han dog var det en notis i Dagbladet Information 17. november 2005, där han beskrevs som ”en af Danmarks morsomste mænd” och på gravsted.dk står det bland annat:

Var født i en musikalsk familie, faderen var violinist og moderen sangerinde. Gik på kostskole som dreng og fik sin voksenuddannelse på Kunsthåndværkerskolen i København. Arbejdede i begyndelsen i reklamebranchen, men fik i starten af 1970’erne opgaver med at lave scenografi til forskellige teatre. Helligede sig med tiden forfatterskabet og skrev dramatik til teater og TV for både børn og voksne. Lavede tekster til satireprogrammer i radioen og forfattede revytekster, bl.a. til Hjørring Revyen. Forchhammers revytekster med sange og monologer fås i øvrigt i bogform. Har skrevet bogen Den yderste grænse, en grotesk farce om folk, der optræder i et reality-show på TV. Skrev sammen med instruktøren Annelise Hovmand i 1991, manuskriptet til filmen Høfeber efter Leif Panduros roman og i 2005 manuskript til Springet i samarbejde med instruktøren Henning Carlsen. Forchhammer var i årene 1984-93 formand for Danske Dramatikeres Forbund. Var selvlært jazzpianist, dannede trio med Erik Moseholm og Jørgen Elniff. De udgav pladen Trio1 med Forchhammers egne kompositioner, spillede siden sammen med adskillige andre musikere. Var manuskriptkonsulent på flere afsnit af Flemming Jensens julekalender Nissernes ø og leverede en del materiale til de 4 Pallesen og Pilmark Show. (gravsted.dk)

I Dansk Film Database kan man läsa om Arne Forchhammer:

Arne Ole Forchhammer, tekstforfatter, instruktør og dramatiker, var uddannet som grafisk designer på Kunsthåndværkerskolen i København og arbejdede i en årrække som artdirector på flere større danske reklamebureauer. I begyndelsen af 1970erne skabte han scenografi til flere danske teatre såvel Den Jyske Opera som mindre københavnske scener. Senere i 1970erne kastede han sig over en omfattende forfattervirksomhed og bidrog med tv-dramatik for børn og voksne samt tekster til satireprogrammer for radio og TV. Han skrev tekster til radioprogrammerne ”Holdningsløse Tidende” og ”Søndagsjournalen” og på tv bl.a. til ”Dansk naturgas” 1981, ”Nissebanden” 1984 og ”Jensen Tonajt” 1988. Desuden skrev han tekster til sommerrevyer over hele landet – ikke mindst var han revyforfatter sammen med Henrik H. Lund til Hjørring-revyerne. Siden blev han også brugt som dramaturg på en række teatre bl.a. den engelske satirekomedie ”Let’s Kick Ass” på Nørrebros Teater. Også som seriøs dramatiker havde han talent og skrev teaterstykker som ”Den yderste grænse” og ”En grotesk farce”. Samtidig arbejdede Arne Forchhammer også som jazzpianist og komponist. Han dannede i 1970erne en trio, skrev egne værker og deltog i flere europæiske jazzfestivals. I 1999 dannede han en ny trio, der nåede at give en række koncerter både i Danmark og i udlandet og som han udgav to CD’er med. I de senere år begyndte han også selv at optræde som komiker sammen med forfatterkollegaen Henrik H. Lund. De gav en række roste shows på Cafeteatret i København , hvor egne tekster og egne oplevelser, blev blandet med jazz i en underholdende lille forestilling, der trak fulde huse en række aftener. Arne Forchhammer var formand for Danske Dramatikeres Forbund 1984-93. I 2001 blev han æresmedlem i Danske Populærautorer. (danskefilm.dk)

Jag kan inte låta bli att fundera på hur mycket kontakt Jytte och hennes son Arne hade med Ellen Ewalds släkt. Ellens mor, och därmed Jyttes mormor, Emilie Salomon levde till 1931, och var vittne till Jyttes dop 1923. Erik Slomann, min farmors bror, har genom olika noteringar och tillägg uppdaterat det handskrivna släktträdet, som Vilhelm Slomann en gång började på. Där står dock endast om Jyttes äktenskap med Sören Sörensen, med en notering om att han senare blev rektor för Århus universitet. Men varken Jyttes första äktenskap med Sverre Forchhammer eller Jytte och Sverres son Arne Forchhhammer finns med på släktträdet. Det kan ju tyda på att det inte var den tätaste kontakten med Ellens familj. Däremot verkar Jytte och sonen ha bra kontakt med Jyttes halvbröder, som båda var vittnen vid Arnes dop 1949. Konstigt nog hittade jag ingen bild på Jytte – så vi får nöja oss med bilder på de män som stod henne nära, Arne Faber, Sverre Forchhammer, Arne Forchhammer och Sören Sörensen.

Arne Forchhhammers låt ”Jansson’s Temptations 1” finns på Youtube.

Karen Ewald (1885–1954)

Karen Ewald, Carl Ewald och Emilie Ewalds yngsta dotter, föddes samma år som Carl och Emilie separerade. Av en folkräkning från 1885 framgår det att Emilie och hennes två döttrar, Ellen och Karen, som ännu inte var namngiven, bodde med Emilies mamma och systern Henriette samt Henriettes son Victor Kuhr i en lägenhet i Köbmagergade. Henriette och Emilie skapade ett gemensamt hem och de tre barnen Ellen, Karen och Victor växte upp tillsammans.

Vi vet från Lissen och Jesper Ewalds böcker att Ellen och Karen började komma till Carl Ewalds hem 1902 och att Karen flyttade med familjen Ewald till Fyn 1903.

Lissen Ewald skriver om Karen:

Men den af hans Börn der optog Fars Sind og Tanker mest, var Karen. Hun var straalende – som et tändt Lys – gnistende intelligent, om end kölig og evigt iagtagende. Far slugte hun bogstavelig talt med Hud og Haar, men ogsaa jeg tilbad hende. Hele Atmossfären i Huset forandredes da hun kom. Dören ind til hans Stuer var nu ofte lukket. Han var langt själdnere hjemme end för. Karen fick de dejligste Kjoler – jeg husker särlig en solgul af fed Silkebrokade, indvävet med smaa Klöverblade. Far var så stolt af hende at han var ved at spräkke. Alt hvad hun pegede på fik hun.

Far og Johannes V. Jensen blev dödelige Uvenner over hende. Johannes V. kaldte hende. ”Vedbenden, der klynger sig til den gamle ruin”

Sommetider skändtes Far og Karen saa det hörtes ind til os gennem de tynde Flöjdöre. Jeg husker ham larme og buldre og Karens klare, distinkte unge Stemme som afleverede spydigheder der sad. En gang blev han saa rasende at han knaldede Knytnäven i den lukkede Maghogniservante, saa Hanken gik af baade Potte og Kande.

Men det var ikke alltid de festede eller skändtes – sommetider arbejdede de. Far lejede et Filttelt som blev rejst i den nederste Ende af Haven på Vendtegodt, og der skrev de – sommetider Dögnet rundt – saa det gnistrede om dem. Far dikterede og Karen skrev. Der var serien ”Danske Dronninger uden Krone” der blev til paa den Maade. Grevinde Danner skrev de paa 14 Dage. /…/

Naar de ikke skrev, rekreerede de sig ved at spille Idiotkvik. Karen vandt alltid. Millioner vandt hun – og en Diamantring samt stok med Sölvhandtag, som Far havde faaet af to af sine Beundrerinder. (Lissen Ewald s 44-45)

Jesper Ewald skriver om livet i Lundeborg i Fyn, där familjen Ewald bodde i ett och ett halvt år, omkring 1903 till 1905, vid den tiden då Karen flyttade in hos familjen Ewald.

Jeg her undertiden spekuleret over hvorfor far pludselig rev sine teltpäle op og skabte et nyt hjem. Jeg gätter, at der har väret et tomrum i hans fölelsesliv, og at det også forklarer hans overraskende interesse for de to pigebörn, han avlede i sit förste ägteskab og hidtil vist nok ikke har skänket mange tanker. (Jesper Ewald s 75)

Jesper Ewald skriver om relationen mellan Carl Ewald och hans dotter Karen:

Han mödte en skarpsindig og selvretfärdig kritiker i sin yngste datter af förste ägteskab, Karen. Den äldste, Ellen, blev hos sin mor, mens Karen flyttede hjem til os. Og Karen var meget smuk, da hun kom, sytten år gammel, lynende intelligent og i besiddelse af en sär charme. Ja, sär i mine öjne, for jeg kunde ikke lide hende, men havde samtidigt meget svärt at modstaa hende.

Far var henrykt over sin smukke, begavede datter. Troskydigt stolt promenerede han hende i byen, og endnu troskyldigere aabnede han sit hjerte og betroede hende meget, hvorom vi andre , selv mor, ingen anelse havde. Men ved skäbnens ironi havde denne livsglädens frimodige tilbeder avlet en datter, som kom til verden med en mangelsygdom, der pinte hende, gjorde hende nyfigen, kold og ubarmhjertigt dömmende. Karen var draget, sommetider bländet af livet som Carl Ewalds, med sin genvundne far under armen, og af den hyldest, som ombölgede hende. Men hun saa med sine ”unge öjne”, som hun selv har sagt, og hun lyttede, saa hvert ord stod ätset i hendes hukommelse, og hun drog sine haarde slutninger./…/

Karen Ewald holdt ärligt af sin far, og hun saa rigtigt på frugterne af ”Det moderne Gjennembrud”, som havde bragt mange mennesker i oplösningstilstand. Men hun savnede enhver forudsätning for at forstaa far – isär forstaa, at han var i udvikling hele sit liv, at han netop da skimtede en ny kyst forude, hvor det ville blive ham muligt at smide alle halvfemsernes ”ideale” karnevalsklude og vinde frem til frigjort sundhed ogsaa i sin ydre form – kernen var alle dage sund. Hun saa, at han agerede, ”forargede borgerskabet”, spillede på publikum – men ikke at det skyldtes den ”gennembrudets” skole, han var gaaet igennem. (Jesper Ewald s 85–86)

Det träder fram en bild av en ung kvinna med en stark personlighet, som både skrämmer och tjusar omgivningen. Det kan finnas många förklaringar till det. Det kan vara ett personligt karaktärsdrag, en intelligent kvinna med en stark inre kraft som inte alltid vet vart den ska ta vägen. Men det kan också vara en dotters frustration över en far, som har varit frånvarande i merparten av hennes liv.

Man kan också se det som ett tecken i tiden. En generation av kvinnor, som kom efter ”det moderne gennembrud” och som utmanade männen med en egen vilja och kraft. Det ”moderne gennembrud” var till stor del på männens premisser – och kvinnorna anpassade sig på ett sätt, som generationen som kom efter möjligen inte accepterade. Carl Ewald hade kanske aldrig mött en kvinna som utmanade honom så mycket som Karen gjorde. Han var mera van vid att saker skedde på hans villkor.

Wikipedia om Det moderne gennembrud:

Da Georg Brandes den 3. november 1871 holdt tale over emnet Hovedstrømninger i det nittende århundredes litteratur på Københavns Universitet var dansk litteratur fortsat præget af nationalromantiske forestillinger, klassiske idealer og en god tone. Foredraget var stærkt kritisk over for den danske provinsialisme, det gammeldags formsprog, gammeldags temaer og manglen på de moderne litterære og videnskabelige bevægelsers tilstedeværelse i Danmark. Han fremsatte: ”Det, at litteratur i vore dage lever, viser sig i, at den sætter problemer under debat.” Foredragene blev en publikumssucces; de medførte at København blev et centrum for den moderne nordiske litteratur, og de havde i Danmark indflydelse på en række betydelige forfattere deriblandt kvindelige forfattere. /…/

Udbruddet fra den herskende tradition medførte, udover samfundsmæssige forandringer, store personlige tab; særligt for kvinderne. Amalie Skram havde periodevis sindssyge, mens Adda Ravnkilde i 1883 og Victoria Benedictsson i 1888 begik selvmord

Men jag tänker också på om det kan ha hänt något särskilt i Emilie Ewalds liv, som medförde att Ellen och Karen plötsligt fick mer kontakt med fadern. Kanske var det uppbrottet från Henriette Kuhr och Emilie Ewalds gemensamma hem som gjorde att Ellen och Karen Ewald började komma till faderns hem. Enligt Lissen Ewald var det 1902 de började komma till fadern och redan 1903 flyttade Karen Ewald med Carl Ewald och hans familj till Fyn, medan Ellen Ewald bodde kvar hos modern i Slagelsegade. Efter Carl Ewalds död flyttade Karen med familjen till det nya boendet.

Måleriet ovan av Carl Ewald och hans dotter, som måste vara Karen Ewald, var avbildat i Illustreret Tidende från 21 februari 1904, där Carl Ewald hade skrivit en artikel om målaren Hans Heyerdahl.

Karen och fadern hade ett stort utbyte när det gäller skrivandet. Lissen Ewald beskrev hur de samarbetade kring Carl Ewalds serie: Danske dronninger uden krone. Det måste ha varit en stor hjälp och inspiration för Carl Ewald, samtidigt som Karen antagligen på det sättet lärde sig mycket om skrivandet och skrivprocessen. Karen Ewald blev senare själv författare, hennes första roman, Unge Öjne kom på Gyldendals förlag 1911. Därefter På vej til Palestina 1913, Tider 1919 och Livet fanger 1926.

Karen Ewald flyttade till England 1912, där hon gifte sig med den engelska författaren Shaw Desmond, som hon hade mött på en Socialistkongress i Köpenhamn. De bodde i Twickenham, en stadsdel i London. Det finns dock en folkräkning från 1916 som tyder på att de i en period bodde i Köpenhamn. Noteringar både från 1939 och 1954 visar att de bodde i Twickenham. De fick två barn Jan Desmond (1913–1923) och Deirdre Desmond (1920–2008). Sonen Jan blev bara 10 år gammal.

På WorthPoint.com kan man läsa om ett arkiv med Karen Ewalds manuskript, dagböcker och brev samt hennes tryckta böcker. Här står också en del om Karen Ewalds liv:

Karen Ewald (1885 – 1954) Danish-Born Author. An Archive of Published and Unpublished Manuscript and Typescript Material. A fine collection of material by this little-known Danish author who was chiefly active in the early years of the 20th Century. She was also the wife of Shaw Desmond /…/ Associated Material An interesting balance of complementary associated material including a fine photographic portrait of Karen Ewald, a little correspondence addressed to Ewald including a 1928 letter from the Danish actor Holger Hofman, several letters from Karen to her children, and another from Karen’s mother to her. There is a 10 page manuscript (mainly in English) written to her daughter Deirdre in 1941 whilst suffering from poor health in which she recounts the sad circumstances of her infant son’s death as well as an unhappiness which seems to have grown between mother and daughter. Karen’s 1885 birth certificate is present as is a 1945 type written note (with manuscript inserions) signed by her husband, Shaw Desmond, leaving their home in Twickenham to their daughter Deirdre./…/ (worthpoint.com)

I arkivet finns ett brev från modern Emilie Ewald. Det verkar också som att Karen Ewald i en sjukdomsperiod 1941 såg tillbaka på sitt liv och åren där hon sörjde sonen, som dog 1923 bara 10 år gammal, och funderade på hur det påverkade relationen till dottern Deirdre som var omkring 3 år gammal när brodern dog.

 Shaw Desmond (1877–1960)

Shaw Desmond föddes på Irland och hette egentligen Charles Nathaniel Lowe Shaw, men började skriva under namnet Shaw Desmond 1911. Han var författare, men också spiritist och trodde på ett liv efter döden.

Findagrave.com om Shaw Desmond.

Shaw Desmond, Irish writer, lecturer, and one of the co-founders of the International Institute for Psychical Research, died Friday, December 23, 1960 in London. He was the author of more than sixty books–both novels and non-fiction–on a variety of subjects, including the paranormal, religion, spiritualism, politics, travel, and Irish history and nationalism. He was a firm believer in reincarnation and traveled worldwide as a lecturer on this and other topics. He was a staunch supporter of labor movements in Great Britain and Ireland and stood for the House of Commons as a Socialist Party candidate for the Battersea Constituency in 1910. /…/
   He returned to London and by 1911 had begun concentrating on journalism and literature as a career and adopted the nom de plume ”Shaw Desmond.” He subsequently wrote articles for many of Europes leading newspapers and journals. In that same year, he married the writer Karen Ewald (1885-1954), daughter of the Danish novelist and poet Carl Ewald (1856-1908), in London, and there and in Copenhagen, the couple resided and raised their two children–a son, who died young, and a daughter. /…/
    Mr Desmond was survived by his daughter, Deirdre. He was preceded in death by his son, Jan, who died at the age of ten, and his wife, who died in 1954. Among the many books he wrote are: The Soul of Denmark (1918); Labour: The Giant with the Feet of Clay (1921); Gods (1921); The Drama of Sinn Fein (1923); Tales of the Little Sisters of St. Francis (1929); Reincarnation for Everyman (1939) Spiritualism (1946); and Pilgrim to Paradise: An Autobiography (1951)
–Biographical sketch by William Desmond
.Note: Mr. Desmond’s son Jan was born 25 June 1913 in Dublin, Ireland and died 9 May 1924 in Twickenham, Middlesex, England. His daughter Deidre was born in Dublin on 10 June 1920 and died in Twickenham on 18 November 2008. (findagrave.com)

Det framgår av texten ovan att Karen Ewald och Shaw Desmond bodde med sina barn både i Köpenhamn och London. Det förklarar varför en folkräkning från 1916 visar att familjen bodde i Köpenhamn. Det betyder antagligen att barnen var tvåspråkiga och kunde både engelska och danska. Det framgår också av texten ovan att Shaw Desmond har skrivit en bok med titeln ”The Soul of Denmark”, men även flera böcker om spiritism. I England bodde de i Twickenham, en del av London som ofta beskrivs som en ”digterby”.

Under namnet Parsonago på flickr.com visar en engelsk konstnär och fotograf, Dawn Parsonage, en samling med gamla fotografier – ”over 10,000 found photographs, collected over 20 years”. Här finns omkring 169 bilder från Shaw Desmonds fotoalbum, där man kan få inblick i ett annorlunda familjeliv, som antagligen är påverkat av spiritismen. Lissen Ewald och Victor Kuhr förekommer på en hel del bilder liksom vad som antagligen är Karen Ewalds och Shaw Desmonds vänner.

Dawn Parsonage har också tagit bilder på det fysiska albumet, som hon har i sin ägo. Här finns även de mer traditionella familjebilderna på Karen och Shaw Desmond tillsammans med deras två barn Jan och Deirdre. Det finns bilder från åren 1911 till 1927. Man kan inte läsa alla kommentarer till bilderna, men det går att utläsa vissa danska ortnamn som Copenhagen 1914 och 1919, Valbygaardsvej 1917 och 1918, Ryvangs allé 1917 , Frederiksberg Have 1915, Rörvig 1915 och 1916 samt Fanö 1927. I England verkar Wickham Road vara en fast punkt, härifrån finns det bilder från 1919, 1921 och 1922. Det fysiska albumet ger en inblick i familjelivet även om man inte kan se alla detaljer. Det är intressant att utgångspunkten för den här släktforskningen var ett album som Rita Boswell köpte i Eastbourne England och som visar de äldre generationerna i familjen Salomon och Slomann och att detta leder fram till ännu ett familjealbum, men nu av de nya generationerna. Dawn Parsonage bilder finns på: flickr.com/photos/parsonago/albums.

När jag bläddrade igenom bilderna på det fysiska albumet fick jag även se att Karen Ewald och Shaw Desmond hade kontakt med Ellen Ewalds dotter Jytte Faber. Medan jag skrev om Jytte Faber, vars mor Ellen Ewald dog strax efter förlossningen, undrade jag just över hur mycket kontakt Jytte hade med sin mors familj. Så det var roligt att se bilden av Karen Ewald och Shaw Desmond med Jytte på Langelinie 1918.

Dawn Parsonage har skrivit texten nedan om familjen Ewald/Desmond:

The Secret World of a Spiritualist Family

I discovered the family photo album of the spiritualist author Shaw Desmond and his author wife Karen Ewald. They strongly believed in life after death, to incredibly extreme levels, sadly concluding in what could be looked at as attempted murder.

They were fascinating people, way ahead of their time. The album is full of images which could have been taken in the 1960’s. There are scenes of yoga, children being free to be themselves and all the emotions of life captured from sadness to joy – all taken between 1900-1930’s.

Karen seemed incredible, keeping her name after they married, and living with a debilitating illness. She was the daughter of the author Carl Ewald and the niece of the philosopher Victor Kuhr.

Shaw travelled the world evangelising about Spiritualism. In the album he visits a plantation in Mississippi revealing shocking images of the racial divide there.

Through newspaper cuttings and his 60 publications you can trace his journey step by step. (www.dawnparsonage.com)

Ännu en bild från flickr.com som visar ett något annorlunda familjeliv:

Deirdre Desmond (1920–2008)

Det har varit svårt att få fram information om Deirdre Desmond, Karen Ewald och Shaw Desmonds dotter. Men det verkar som hon har arbetat med att rita och måla illustrationer till barnböcker.

Det ser ut som att Deirdre var gift tre gånger, 1941 gifte hon sig med Austin G. Ellis, 1948 med Robert Wichelo och 1971 med Steven Prior. Det verkar dock inte som att hon fick några barn.

Nedan två bilder av Deirdre Desmond från albumet på flickr.com, på det ena tillsammans med den danska operasångaren Thorkild Noval.

På Worthpoint.com kan man läsa om ett arkiv med Deirdre Desmonds Illustrationer.

Deirdre Ewald Desmond – An Archive of Original 1930’s Artwork of Animal Characters For Her Children’s Story Books. A charming collection of her original artwork, around 250 pieces drawn in watercolours, pen-and-ink and pencil, with sizes ranging from 75x60mm. up to 275x375mm. Many of her drawings and stories involve her characters ”Snort” the Pig, ”Peregrine” the Penguin and ”Egbert” the Elephant as well as other miscellaneous toads, mice and woodland creatures. There are four complete mock-ups for childrens stories with the hand drawn illustrations stuck onto the pages inside (though with no story text), as well as a further book (”Peggy the Pig”) screen printed by Len Hall from drawings by Desmond. The four story book comprise: ”Clocks and Laces” in which the heroes are a toad and mouse who go on an adventure to a mysterious palace where everyone wears Regency dress /…/

There are a couple of larger watercolours (up to 275x375mm) worthy of mention – one is a view of Don Quixote crossing a bridge, another is (apparently) from ”The Jungle Book”, both of which are very well drawn. A few dated during the late 1930’s. Finally there are a group of 17 pages of typescript and pencil/crayon drawings by Desmond, all being juvenile newspapers c.1931-32 and variously titled ”Hassaniana”, ”Rumba Tidende” or ”Ugebladet”. All of the text is in Danish and appears to be family news. Her father was the Irish novelist and founder of the Institute for Psychical Research, Shaw Desmond (1877-1960), her mother was the Danish author Karen Ewald (1885-1954), and her Great-Uncle was the Danish Philosopher Victor Kuhr (1882-1948). Desmond lived with her mother, Karen Ewald, at Leicester House in Twickenham. I have not been able to trace any of her work being published. (www.worthpoint.com)

Bilder på äldre släktled – från Ritas album

Det album som Rita Boswell köpte innehåller även en del bilder av äldre släktled inom familjen Salomon/Slomann. Det finns kommentarer på baksidan som tyder på att det är Karen Ewalds dotter Deirdre Desmond, som har skrivit dem, vilket särskilt framgår av en barndomsbild med Ellen Ewald, Victor Kuhr och Karen Ewald, som har kommentaren: ”Victor 5, Ellen 6, Mor 2”. Det är dessutom med få undantag samma handstil på bilderna.

Här kommer bilder från Ritas album på personer som jag har skrivit mer utförligt om i Judiska rötter – en mosaik av min farmors släkt – familjen Slomann.

Betty Salomon (1803–1868) var Victor Salomons och Sally Slomanns storasyster. Texten på baksidan är skriven av Deirdre Desmond, och Victor Salomon är hennes gammelmorfar (oldefar).

Therese Slomann (1849 -), som gifte sig med Andreas Engelhardt, var Sally Slomanns dotter och storasyster till Carl Victor Slomann, min farmors far. Texten på baksidan är skriven med Deirdres Desmonds handstil.

Carl Victor Slomann (1853–1919) var Sally Slomanns son och min farmors far.

Personen på bilden är Vilhelm Slomann (1851–1886), som var Carl Victor Slomanns storebror. Han var bankman och blev inte så gammal. Jag har inte uppmärksammat honom tidigare. Så det blev en ny bekantskap för mig och något förvirrande att det finns två Vilhelm Slomann.

Den onkel Vilhelm, som nämns i den förklarande kommentaren, ”onkel Vilhelms onkel”, både till bilderna Carl Victor Slomann och Vilhelm Slomann, måste vara Vilhelm Slomann som föddes 1885. Han var son till Carl Victor Slomanns lillebror, Emil Slomann (1855–1904) och var direktör för Kunstindustrimuseet. Han föddes samma år som Karen Ewald och det verkar på Deirdres förklarande kommentar, ”onkel Vilhelms onkel”, som att Deirdre känner honom relativt väl. Det var han som blev referenspunkten när släktskapet förklarades.

Victor Salomon och Sally Slomann var båda söner av Wulff Salomon (1769–1842) och Sara Salomon (1786–1858). En stor del av denna historia handlar om Victor Salomons barn och barnbarn. Men några av de bilder som fanns med Rita Boswells fotoalbum handlar om Sally Slomanns barn, bland annat min farmors pappa, Carl Victor Slomann.

Som ett kuriosum – Carl Victor Slomann finns med på P.S. Kröyers tavla ”Industriens mänd”, som finns på Frederiksborg Nationalhistorisk Museum.

Översikt över de två bröderna Victor Salomons och Sally Slomanns barn och barnbarn.

Victor Salomon (1807–1875) och Caroline Salomon (1812–1887), fick tre barn:

• Henriette Salomon (1847–1922)
  •  – Barn: Victor Kuhr (1882–1948)
• Therese Salomon (1849–1926), inga barn
• Emilie Salomon (1850–1931)
  •  – Barn: Ellen Ewald (1881–1907) och Karen Ewald (1885–1954)

Ellen Ewald fick en dotter: Jytte Faber (1907–1985) och Karen Ewald fick två barn Jan Desmond (1913–1923) och Deirdre Desmond (1920–2008).

Ellen Ewalds dotter Jytte Faber fick sonen Arne Forchhammer (1934–2005).

Sally Slomann (1809–1878) och Rosalie Slomann (1820–1894) fick sex barn som nådde vuxen ålder:

• Therese Slomann (1849-…), gift Engelhardt, inga barn
• Vilhelm Slomann (1851–1886), inga barn
• Carl Victor Slomann (1853–1919)
  •  – Barn: Erik Slomann (1888–1972) Margrete Slomann (1889–1968), Aage Slomann (1891–1970)
• Emil Slomann (1855–1904)
  •  – Barn: Emil Slomann (1884–1917), Vilhelm Slomann (1885–1962), Elisabeth Slomann (1887–1936)
• Johan Slomann (1859-..)
• Hermann Slomann (1860–1929)
  •  – Barn: Rigmor Slomann (1892- ), Per Slomann (1901–1925)

Carl Victor Slomanns dotter, Margrete Slomann (1889–1968), fick två barn: min far Henrik Fogh (1918–1997) och min faster Lisbet Giese (1916–2010).

Det var svårt att få fram en bild på Vilhelm Slomann (1885–1962), men jag lyckades till sist efter en del letande.

Emil Slomanns son, Vilhelm Slomann (1885–1962), som var chef för Kunstindustrimuseet, fick två döttrar: Wencke Slomann (1918–1990) och Elisabeth Slomann (1921- ). Wencke och Elisabeth Slomann flyttade till Norge med sin norska mamma efter föräldrarnas skilsmässa. Vilhelm Slomann brevväxlade hela livet med döttrarna i Norge. Elisabeth Slomann fick två barn, och i somras kontaktades jag av dottern Anna Petch, som hade läst min blogg. Anna Petch, som är Vilhelm Slomanns barnbarn, har ärvt breven och håller på att sammanställa dem.

Efter Vilhelm Slomanns död skrev Erik Slomann om släkten i ett brev till Wencke Slomann, som var Vilhelm Slomanns dotter, Emil Slomanns barnbarn och Sally Slomann var hennes ”oldefar”. Erik Slomann skrev bland annat om Vaar Gård, där både Viktor Salomon och Sally Slomann föddes.

I ”Danske Herregårde” kan man läsa om Vaar:

Ca. 1803–04 solgte generalauditör H.J. Lindahl og birkedommer Bendix Claudi “Vaar” for 26000 rdl. til den hamborgske jöde Wulff Salomon, som forövrigt sammen med sin landsmand og trosfälle Samuel Daniel Warbürg også köbte det närliggende Kyö i Ajstrup sogn. /…/tog Salomon og Warbürg fast ophold på deres gårde./…/ der er jo ingen tvivl om at disse fremedartede mennesker har virket meget egendommeligt i den stille og afsides egn hvor de havde slået sig ned. Salomon sögte dog, så vidt man kan skönne, at akklimatisere sig på bedste måde; han levede ikke efter de ortodokse forskrifter, og skönt han lod sine sönner omskäre (der födtes ham 3 mens han var på ”Vaar”) ofrede han dog til stedets präst som om de var blivet döbte. För övrigt beholdt han kun ”Vaar” til 1809; /…/ Wulff Salomon, som derefter i en årräkke havde et bryggeri i Odense, er stamfader til den bekendte Köbenhavnske familie Slomann. (Min farmors bror, Erik Slomann, har skrivet av detta från: ”Danske Herregåde” 1920, Jylland s 383)

Erik skriver vidare i brevet egna kommentarer om Wulff Salomon och Vaar gård:

Köbet af denne gård har åbenbart for W.S., som var stor-Köbmand i Hamborg, blot väret en midlertidig pengeanbringelse da han havde bestemt sig til med sin familie at udvandre til Danmark, ti han beholdt gården i kun omved 6 år. /…/Din oldefar blev födt på Vaar gd.

I August måned i fjor gjorde min hustru Esther og jeg en lille tur til Fyn og Jylland for at besöge slägt og venner. Under vort ophold i Viborg körde vi til Vår gd. Som ligger lige syd for Limfjorden mellem byerne Nibe og Lögstör. Det er ikke et slot med tårn og spir og der hörer nu slet ikke noget landbrug til gården. I en årräkke har forfatteren Knuth Becker boet på gården. Hovedbygningen er en anselig enetages länge med höj kälder opbygget af kampesten; taget har en frontispice med et par adelsvåben. (Erik Slomanns brev till Wencke Slomann, 16 nov. 1971)  

Carl Ewald (1856–1908)

Carl Ewald är den gemensamma nämnaren i denna berättelse. Han var gift med Emilie Salomon och de fick två döttrar: Ellen Ewald (1881–1907) och Karen Ewald (1885–1954).

Efter skilsmässan från Emilie gifte Carl Ewald sig med Betty Ponsaing (1858–1943) och de fick tre barn: Lissen Ewald (1890–1957), Jesper Ewald (1893-1969) och Grete Ewald (1896-1970).

Carl Ewald hade även en relation med författaren Agnes Henningsen och de fick sonen Poul Henningsen (1894–1967). Det var dock länge hemligt vem som var far till Poul Henningsen – även om det fanns en krets av vuxna runt Poul Henningsen, som visste om det. Ovisst hur stor den kretsen var – men antagligen visste både Carl Ewald och hans fru Betty Ewald om det. Poul Henningsen själv fick dock först reda på det efter Carl Ewalds död. Möjligen var det först efter Poul Henningsens död att det blev officiellt. Man kan dock tänka sig att kretsen som kände till det blev större medan Poul Henningsen levde. Agnes Henningsen skrev inte direkt i sina memoarer, som publicerades i perioden 1941–1955, vem som var Pouls far. Men antydde det för de som antagligen hade sina aningar. Jesper Ewald skrev i sina memoarer från 1953 något som antyder att han visste. Men medan Carl Ewald levde hade han officiellt fem barn och i relationen till Poul Henningsen var Carl Ewald snarare elefanten i rummet.

Wikipedia om Carl Ewald:

Carl Ewald (født 15. oktober 1856 på Bredelykke i Gram i Slesvig, død 23. februar 1908) var en dansk forfatter, der særligt er kendt for sine darwinistisk inspirerede kunsteventyr om naturen.

Han var søn af forfatteren H.F. Ewald og Julie Caroline Oest, datter af birkedommer i Brahetrolleborg birk Nicolai Oest, og havde 12 søskende, heriblandt Theodor Ewald. Han fødtes på gården Bredeløkke ved Gram i Sønderjylland. Efter krigen 1864 flyttede familien til Nyhuse i Frederiksborg. Han blev student fra Frederiksborg Gymnasium. Han måtte på grund af sygdom opgive at tage eksamen i forstvidenskab og blev ansat som lærer på Zahles Seminarium.

Han købte senere Frederiksberg Realskole og underviste i naturhistorie ved vandringer i Frederiksberg Have.

Efter at have arbejdet som journalist ved en lokalavis i Svendborg slog han sig ned som freelance journalist i København. Han tilsluttede sig ideerne i Det Moderne Gennembrud og blev medredaktør af Ove Rodes tidsskrift København. Under mærket ”Hr. Hansen” leverede han journalistik til Politiken.

Han begyndte at skrive bøger og udgav i 1880’erne en række problembøger i tidens stil om bl.a. kønsroller og børneopdragelse og udfoldede sig i årene derefter med stor energi i snart sagt alle genrer. Han skrev historiske romaner, genfortalte danske sagn og folkeeventyr i Eventyrskrinet (1906-07) og oversatte bl.a. Brødrene Grimms eventyr til dansk (1905). I 1882 udkom hans første samling Æventyr, der blev fulgt af adskillige flere, og som er hans mest varigt populære bidrag til dansk litteratur. Næsten alle disse eventyr tematiserer naturens kræfter og illustrerer på pædagogisk vis naturhistorien og evolutionsteorien uden at gå på kompromis med humor, lune og fantasi. Eventyrerne var forsynet med tegninger af Louis Moe.

Ewald modtog i 1897 Det anckerske Legat.

Han var gift med Betty Ponsaing og far til Jesper Ewald (født 1893) og Poul Henningsen (født 1894). Denne var resultatet af en udenomsægteskabelig relation til Agnes Henningsen.(Wikipedia)

Carl Ewalds hem

Carl Ewald bodde i många år med sin familj i en stor lägenhet på Ny Kongensgade i Köpenhamn, först nummer 17 och sedan nummer 9. Familjen flyttade efter att antal år till Villa Ventegodt på Nörrebrogade 213. Därefter en flytt till Fyn, där familjen stannade i halvtannat år, innan flytten gick tillbaka till Nörrebro och Villa Ventegodt.

Jesper Ewald beskriver sitt barndomshem i sin bok Breve fra en barndom:

I Ny Kongensgade 17, hvortil jeg ankom seks uger efter min födsel, som foregik i Vordingborg, havde far en hel etage paa 1. Sal, hjörnet af Vestervoldgade ; og i det fine hus nr.9 samme gade, var der 11-12 stuer.

Fra Nr 17 husker jeg isär mors toiletbord, af skuret fyrreträ med blomstrede omhäng, jeg ved at det var smukt – og de store firkantede armstole, vi sad i omkring spisetuebordet. Far havde tegnet dem og hans svoger, snedkermester Carl Hansen i Vordingborg byggede dem. /…/ (Jesper Ewald s 24)

Der kom og gik mange mennesker i fars levende stuer, og jeg kan forstaa, der iblandt dem var en del af navnene indenfor Det moderne Gjennembrud. Hvad jeg oplevede var kun en stemning af straalende fest, ansigter, mennesker. Og far for bordenden. /…/ (Jesper Ewald s 27)

Far havde to stuer for sig selv, og sin egen dör ud til trappen og den lave, fliselagte forhal. Flöjdören ind til den fälles dagligstue havde han på begge sider beklädt med grön gulvfilt, sat op med messingsöm. Naar de döre var lukkede faldt det ingen ind at banke paa. Somme tider kom og gik far uden at tale med nogen af os. Undertiden hörde vi en svag klimpren derinde fra, saa sad han, grundende eller bedrövet, og spillede paa klaver med een finger. Telefonen, et monstrum af nöddeträ på väggen, hang derinde: den var hans private. Men naar far var borte, eller dörene stod aabne og han var blandt os, kunde vi sidde i stuerne og bruge telefonen.  (Jesper Ewald s 36)

Lissen Ewald beskriver också sitt barndomshem i sin bok Carl Ewald og hans kone:

Jeg husker saa tydelig Stuerne i Ny Kongensgade, hvor vi boede over en Bevärtning indtil jeg var ti Aar gammel. Den lyse Spisestue, med de lysblaamalade Möbler og det store Bord, hvor der ved hvert Bordben, oppe under Pladen, var en lille Lomme man kunne gemme alt muligt i, naar man legede under Bordet. Jeg husker Fars Stue hvor der alltid stod friske Blomster. Han hadede Potteplanter i Vindueskarmen. – Den mägtige Sofa, af den slags han alltid byggede selv, med Träskabe beklädt med Möbelstof, en höj Ryg og en lille Söjleräkke langs hele den överste Kant. Over Sofaen hang Chr. Clausens Porträt af Mor – som Kunstanmelderen paa Charlottenborgutstillingen havde kaldt: ”Damen med de klogtskinnede Öjne bag Lorgnetterne”. (Lissen Ewald s 9-10)

Sommetider havde vi Selskaber för Vennerne. Far havde ladet Carl Hansen bygge nogle store Armstole – 12 – til Spisestuen. Han paastod at det ödelagde Stemningen hvis man gik fra Bordet för man havde lyst. Bordet pyntede han selv – engang med en Blomst og et lille Vers ved hver Kuvert. (Lissen Ewald s 40)

Betty Ewald var utbildad lärare och arbetade 40 år på Gasvärksvejens skola. Utöver familjen bodde också två av Betty Ewalds kollegor från skolan i lägenheten. Det var Inger Johanne Riise, som kallades Riis, och Augusta Formann, en gymnastiklärare, som kallades Foer och var från Holland. Agnes Henningsen bodde också en period i lägenheten, först tillsammans med Poul Henningsen, som då var omkring ett år gammal, men senare tillsammans med dottern Esther. Efter några år flyttade Foer tillbaka till Holland och Agnes Henningsen och Riis flyttade tillsammans till en egen lägenhet på Vesterbro. Både Riis och Foer hade kontakt med familjen Ewald livet ut – bland annat firade de semester ihop.

Agnes Henningsens möte med Carl Ewalds storfamilj

I Agnes Henningsens memoarer beskriver hon första mötet med Carl Ewald på tidningen Köbenhavn’s redaktion, där han föreslog att hon följde med hem till lägenheten i Ny Kongensgade. Carl Ewald var ivrig att få presentera Agnes för sin fru Betty samt Riis og Foer, som alla hade läst hennes artiklar med stort intresse. Agnes skrev under pseudonymen Helga Maynert.

”Vi var der. Han drejede om ved et lavt hjörnehus, hvorpå der stod Ny Kongensgade. Det måtte ha ligget der i århundreder og have väret et landsted. Jeg fick også et glimt af träer. Til den anden side havde de måske en have?

Han åbnede dören og snusede: ”Vi har bevärtning i stuen, for at vi kan få öl fra fad”

Det lugtede også af bryggers, som ikke er blevet brugt länge, og der var så mörkt, at jeg kun kunne skimte trappen.

”Barnevognen er väk” udbröd han. ” Og jeg ville så gerne have vist Dem vores lille Lissen.” Han gik lige efter mig op ad trappen, og nu talte han ganske sagte. ”Herman Bang har fortalt mig om Deres tre börn. Hvis min kone ikke ligefrem spörger Dem, ti så stille med al den herlighed. Vi har mistet vores sön Munken, kaldte vi ham, fordi han havde ligget sig skaldet i nakken. Han sprällede af sundhed, fik en börnesygdom og var borte på syv dage. Og hans mor kan ikke forvinde det”

”Nej,” hviskede jeg.

Mens han tog nögle frem, remsede han op med almindelig stemme: ”Jeg har en egen indgang. Lille entré. To store stuer. Min kone residerer i tre värelser til solsiden. Fälles spisestue i hjörnet. Jeg tör love Dem, at de aldrig har set sådan et monstrum af et hjem” /…/

Jeg kunne ikke rose noget. Jeg strög erbödigt hen ad hans skrivebordsstol, der lignede en trone.

Han nikkede tilfreds. ”Her arbejder jeg, her sover jeg. Jeg laver selv möbler og hänger gardiner op. Sofaen har jeg gjort af min madras og af pakkasser, også beträkket har jeg slået på” Han vendte en stol om og viste mig hvordan. /…/

”Så kommer vi til spisestuen,” sagde han og lukkede näste dör op.

Solen strömmede ind så stärkt grönt med striber i rödt gult og brunt. Der var en hjörnesofa og kolossale länestole omkring bordet. Tänke sig måltider i så härlig en krog. Der stod lilla syrener, som dog så ud til at väre fra igår, og det virkede närmest lettende, siden de ikke var rige.

Så strömmede damerne ind, en lys fra den ene dör, to mörke fra den anden. Jeg håbede, at den unge lyse var hans kone, hun havde sportsskikkelse og et smalt raceansigt. ”Gät hvem jeg har med?” råbte Carl Ewald dem i möde.

Den mörkeste, med en moderlig figur, lorgnet og naturkröllet hår, rakte mig hånden og smilede kärligt til ham: ”Du ved jo, at jeg ikke duer til at gätte.”

”Det er Betty Ewald, min kone, som duer til alt,” sagde han. ”Det er Foer og det er Riis. Gät nu alle tre, hvem jeg har bragt med hjem til jer, hvad kan et pigebarn väre med den kuppel af en pande?”

Den anden mörke, en brun rund drengeklippet en, prikkede mig på skulderen. ”De er skuespillerinde.”

”Det var en forbier, Riis. I har alle sammen väret optagen af hende i forgårs. Nå?

”De er Helga Maynert,” sagde den unge lyse og smilede roligt til mig.

”Opfylder hun forventningerne, Foer?” spurgte Carl Ewald og svarede selv: ”Hun er jo kun toogtyve år. Riis, du springer så rask, lad kälderen bringe os öl fra fad, rigeligt. Betty, vi vil have en landlig mellemmad, tykt med ost. Jeg henter cigarer og cigaretter hos mig selv. Helga Maynert, synk ned i en länestol” /…/

Der kom store stykker smörrebröd. Öllet blev sat ind på an papbakke til hver, og det skummede, og det duggede. Vi hävede krusene på én gang og drak dybt, som Carl Ewald sagde, vi skulle.

”Ingen drink har väret så läskende, siden jeg, en hed höstdag hjemme i marken, satte folkenes lejle for munden,” sagde jeg.

”Synes du ikke lederen idag var glimrende?” spurgte den unge lyse i munden på mig.

Ordet leder kendte jeg ikke. Af Carl Ewalds svar forstod jeg, at det var en artikel af Viggo Hörup. Jeg läste jo slet ikke så sväre ting som politik. /…/

De tre damer priste lederen på hver sin ejendommelige facon. Den lille brune Riis bed vredt Carl Ewald af flere gange, men med trofast tilbedende öjne. Alle sagde de Hörup på samme smagende stolte nåde /…/

Da lederen var uddebatteret, hörte jeg mig selv sige: ”Jeg elsker nu Georg Brandes.” Og det havde jeg aldrig vidst jeg gjorde. /…/

”Skål”, Riis huggede sit krus imod mit. ”Jeg har fulgt alle G.B.’s foreläsninger, jeg har hans böger lige fra dualismen.”

”Helga Maynert,” sagde Carl Ewald, som om han kaldte mig til orden.” Hvad har de egentlig läst af Georg Brandes?”

”Nej. Nej, ingenting,” tilstod jeg. ”Men det har min mand, og hans bror, og alle deres studiekammerater, og jeg elsker Georg Brandes, bare for den måde, hvorpå de alle sammen siger hans navn.”

Stilhed.

Carl Ewald smilede undskyldende til sin kone, og hon smilede igen til ham.

De fandt mig uciviliseret. Så jeg gav mig til at fortälle om de to år på Antvorskov, hvor hovedsproget var fransk, og fristile i tre sprog havde väret min force. Jeg hörte, hvor det misklädte mig. /…/ (Agnes Henningsen, Letsindighedens gave,s 421-426)

Agnes Henningsen, som ammade sin son Tage, glömde av tiden och fick plötsligt bråttom hem. Carl Ewald följde henne en bit på väg så hon snabbt kom med tåget. Agnes tänkte tillbaka på en trevlig eftermiddag, men ångrade vissa av de saker hon sade.

Mens vi löb, så jeg op på den tavse mand, der brugte al sin kraft til at komme af med mig. Jeg skulle aldrig mere drikke to krus öl. Drengen holdt såmänd nok. Men jeg skulle ikke have optrådt som karikatur, når jeg endelig var sammen med mennesker, som passade til mig. Ak det lystige var gået af min höje blå herre. (Agnes Henningsen, Letsindighedens gave,s 427)

De blev dock vänner och Agnes Henningsen fick en nära relation både till Carl Ewald och Riis.

Carl Ewald var en flitig författare som publicerade mycket men också en livsnjutare, som såg till att få tid att umgås med familj och vänner. Han älskade sociala tillställningar, vilket man också får en känsla av när man läser om hur han inredde sitt hem. Men han drog sig också undan ibland för att få ro att skriva. Det hände att han då åkte till Vordingborg och bodde hos Betty Ewalds syster Julie Hansen och hennes man Carl Hansen, som var snickare.

Han var också förtjust i kvinnor och otrogen. Något han inte var ensam om i kretsen kring ”Det moderne Gennembrud”. Det kan inte alltid ha varit lätt för Betty Ewald.

Lissen Ewald skriver om Betty Ewald:

Om Fars elskerinder talte hun aldrig. Dem har jeg hört om af andre – bland andet Karen, til hvem Far i de sidste aar han levede fortalte meget om sig selv.

Om sit Ägteskab sa hun til mig engang, der jeg spurgte hende rent ud:

”Da vi blev gift sa Far til mig: ’Jeg vil ikke love dig at jeg aldrig kommer til at holde af andre end dig, for det kan jeg ikke holde. Men jeg kan love dig at jeg aldrig vil forlade dig – aldrig oplöse vort Hjem.’ ” /…/

Hun var et uendeligt stärkt Menneske – paa en Maade langt mere särpräget end Far var det. Hun havde sit Tyngdepunkt i sig selv, var urokkelig, ubestikkelig. /…/

Og desuden tror jeg at det trättende Skolearbejde har hjulpet hende over mange tunge Timer og Dage. (Lissen Ewald s 68-70)

Carl Ewald var dock också en person som hade relationer till kvinnor som utgick från ett intellektuellt utbyte. Både Foer och Riis var självständiga kvinnor som han hade livslånga vänskapsrelationer med, som bland annat grundade sig på diskussioner om idéer och politik. Agnes Henningsen blev, vid sitt första besök i Carl Ewalds hem, vittne till diskussionerna om Viggo Hörup och Georg Brandes. Det gjorde stort intryck på Agnes Henningsen, som var van vid att det var hennes man och hans manliga studiekamrater som diskuterade dessa saker och efter besöket hos Carl Ewald uttryckte hon en känsla av att ha hittat hem, i det hon tänkte att jag: ”endelig var sammen med mennesker, som passade til mig.”

Carl Ewalds brev till sina barn från Paris

I boken ”Breve til mine börn fra Paris” skriver Carl Ewald om upplevelser och tankar från en resa till Paris februari 1907, där han ska förbereda sig på att bli morfar. Det är Ellen Ewald som väntar barn och boken är dedikerad till Ellens dotter Jytte Johanne Faber. Han använder inte barnens riktiga namn, men jag har kommit fram till att Kämpen är Lissen, Haps är Karen, Sönnen är Jesper, Ged är Grete och Konen är Ellen.

Og hvorfor jeg er rejst til Paris.

Det kommer sig ene og alene af, at jeg nu skal til at være Bedstefar.

Husker I den Dag, Konen fortalte os det?

Saadan en Jubel der blev.

Vores Mor satte sig hen til Konen og vandede Høns og kom med sin gamle, milde Snak, at der altid skulde være et lille nyt Barn i ethvert Hjem. Og Konens Mand prøvede i al Beskedenhed paa at hævde, at Barnet da først maatte være hans og hendes og skulde være hos dem.

Men I hørte skam ikke efter saadan noget Sludder.

I skændtes i Jeres Glæde, som I aldrig har skændtes før — og det vil nu sige noget.

Om det skulde være en Dreng eller en Pige … hvem den skulde ligne … hvad den skulde hedde … hvem der skulde pusle den, naar dens Mor ikke kunde … hvem der skulde køre med den.

Kæmpen slog fast, at hun vilde tegne et Billede af den om Ugen. Mindre kunde ikke gøre det. Sønnen skød Maven frem i Følelsen af den kommende Onkelværdighed. Haps sad med skinnende Øjne og udmalede sig selv som fausse mère med Barnevogn paa Østergade … hun vilde til Byen straks i Eftermiddag og købe sig en glat Ring, for at Folk rigtig skulde tro, Barnet var hendes eget.

Og lille Ged listede sin Syæske frem og begyndte med rynket Pande at sy Børnetøj. Hun er nu til alle Tider et Handlingens Fruentimmer.

Det var en god og en lystig Komedie. /…/

Og selv om man klarede sig ved det grønne Bord som Far, kan man overmaade godt falde igennem som Bedstefar.

Enhver ordentlig Mand kan naturligvis være Far. /…/

Med en Bedstefar er det en ganske anden Sag. /…/

For ham gælder sandelig ingen som helst Undskyldning. Og der er ingen som helst Grænse for, hvad man kan forlange af ham. /…/

KÆRESTE Børn … hvad er det dog for Breve, jeg faar fra Jer til Morgen?

I skriver, at Konen er syg, men der er ikke saa meget som en Antydning af, hvad hun fejler. I gaar paa Tæerne og taler sagte … vores Mor skriver, at hun tror bestemt, hun kommer over det.

Hvor naar i Verden er jeg da bleven et Menneske, som ikke kan taale at høre Sandheden?/…/

I Morgen tidlig er jeg paa Pletten, saa snart Posthuset lukker op.

Saa er der Brev, at I har ængstet Jer selv og mig til ingen Nytte. /…/

Aa, Børn, Børn, at hun er død …

Nu sætter vi en ny Stol paa hendes Plads … en lille Stol … den skal staa mellem hendes Mands og min … Og saa holder vi bare fastere sammen end nogen Sinde …

Jeg rejser nu med Firetoget … (Carl Ewald: Breve til mine börn, finns på: danmarksbreve.kb.dk)

Jag kan inte låta bli att fundera på hans reaktion på första brevet om att Ellen är sjuk. Han tog inte tåget direkt hem till Köpenhamn utan vandrade runt en hel natt, orolig och rastlös och hoppades på att allt ändå skulle ordna sig. Kanske är det en mänsklig reaktion. Men det kan också verka konstigt att åka till Paris långt bort från familjen just när man ska bli morfar. Kommer då att tänka på att han tyckte att Betty skulle föda barnen i Vordingborg medan han var kvar i Köpenhamn. Kanske var det något med livets realiteter som skrämde honom. Han hade ett starkt behov av eget utrymme och hade en egen avdelning i lägenheten, där barnen inte vågade gå in. De fick snällt vänta till Carl Ewald öppnade dörren in till den del av lägenheten där resten av familjen bodde. Det var Carl Ewald som bestämde när han var tillgänglig för barnen. Jesper Ewald uttryckte det som när ”dörene stod aabne og han var blandt os”. Carl Ewald skriver att en far kan ursäkta sig med arbete och andra plikter, men för en morfar ”gælder sandelig ingen som helst Undskyldning. Og der er ingen som helst Grænse for, hvad man kan forlange af ham.”

Som ett litet kuriosum – i Breve til mine börn berättar Carl Ewald att han kom i kontakt med några fransmän i Paris och i ett försök att berätta om Danmark, radar upp olika kända danskar:

/…/ og jeg maa til at fortælle om mig selv.

Med Danmark kommer jeg naturligvis ingen Vegne. Jeg stikker dem Thorvaldsen ud … H. C. Andersen … Finsen … (Carl Ewald: Breve til mine börn, finns på: danmarksbreve.kb.dk)

Carl Ewald var i Paris i februari 1907 – och Niels R. Finsen fick Nobelpriset 1903.

Carl Ewald var dock inte morfar särskilt länge, han dog i februari 1908 – ungefär ett år efter Ellens död.

Lissen Ewald om Carl Ewalds sista dagar i livet:

De sidste halvandet Aar Far levede var han syg. Vi boede i en skummel Villa i Udkanten af Charlottenlund. Han var helt forandret – alting var anderleders. Men jeg tänker i Grunden aldrig på den Tid. Jeg har det som alle Söndagsbarn, jeg husker mest de glade Ting og glemmer de tunge.

Kun husker jeg den allersidste Dag, han levede … en mörk. Sur Februardag. Han laa i sin Seng og talte om Foraaret som snart kom … om alt det, han skulde til Sommer naar han blev rask. Og saa sang han, häst og lidt falsk som alltid. ”Kom Maj du söde milde…”.

Om Natten döda han. (Lissen Ewald s 56)

Lisbeth, Lissen, Ewald (1890–1957)

Lissen Ewald utbildades på Konstakademin i Köpenhamn och var också på studieresor till Paris och London. Hon blev målare och illustratör. Hon gifte sig 1914 med målaren Povl Jerndorff. De skilde sig dock 1929, efter 15 års äktenskap. Lissen hade någon gång i perioden 1932 till 1936 en relation med norrmannen Erik Kristian Schive Lærum och de fick en dotter.

Lissen Ewald skrev om sig själv i boken Carl Ewald og hans Kone:

En Dag da Far morede sig med at gaa omkring i sine Stuer og pege med sin Pibespids paa forskellige Möbler og Sager som han testamenterade sine Börn: ”det skal Jesper ha — det dér skal Grete ha –” fulgte jeg ham i hälene og spurgte tilsidst: ”Jamen hvad skal jeg ha?”

”Du?”  sa Far – ”Du skal ingenting ha. Du har dit Humör. Du kommer ikke at behöve Ting.”

Jeg begriper ikke at et Menneske kunde se saa langt som han kunde.

Naar jeg husker min Barndom og Far som jeg gör, saa helt uden komplekser af nogen Art, tror jeg det kommer af at der aldrig blev lagt Märke til mig. Jeg tror at jeg var den af hans Börn der interesserede ham mindst. Muligvis for at jeg ligner ham saa meget, og ogsaa fordi jeg – indtil jeg kom i Lömmelalderen – var saa nem. Mor har fortalt mig at jag var det nemmeste Barn hun havde haft med at göre. (Lissen Ewald s 34–35)

När man läser hennes bok får man intryck av att Lissen är en lättsam person och hade många vänner. Familjen Desmonds foto-album vittnar också om att Karen Ewald och Lissen Ewald umgicks och trivdes tillsammans även i vuxen ålder.

Efter Carl Ewalds död 1908 flyttade familjen till en ”Villakvist paa Skt. Knudsvej”, och Karen flyttade med.

Lissen Ewald skrev:

Vi fire Börn gik alle vore egne Veje. Grete og Jesper gik endnu i Skole, jeg först på teknisk skole og senere på Akademiet, og Karen havde faaet er Stilling i Magistraten. /…/ Jesper og jeg forgudede og tilbad Karen og fand på Tusinde Ting at gläde hende med – uden at Karen i övrigt rörte en Finger for at opnaa al denne Kärlighed. Men hun drillede os – spillede paa voer aabne Hjerter og iagtog saa interesseret Virkningen – baade paa sig selv og os” (Lissen Ewald s 58–59)

Lissen Ewald skrev om modern, Betty Ewald, som lyckades skapa feststämning i lägenheten på Skt. Knudsvej, även om hon hade en svår tid efter Carl Ewalds död.

Men trods Mors Träthet hjemme var det alligevel et Hjem. Om Söndagen blomstrede hun altid op, og saa samledes alle mine Kammerater – isär da jeg gik på Akademiet – til Aftensmad. Der kom mange. Mor sad og straalede for Enden af det lange Bord – alltid trivedes hun mellem unge – alle var de unge glade for hende. Naar Victor Kuhr kom – og Kaj Bendix – blev der spillet og sunget. ” (Lissen Ewald s. 62)

Jesper Ewald skrev också om Victor Kuhr, som började komma till barndomshemmet samtidigt med Ellen och Karen:

Der var altid gäster i huset. Med sine to dötre af förste ägteskab havde far også overtaget Victor Kuhr, deres fätter. Han kom som ung cand.mag., hyggelig, meget forsigtig. Vi holdt af ham, for han var barnslig som vi unger.  (Jesper Ewald s 74)

Man kan läsa om Lissen Ewald i Weilbachs Kunstnerleksikon , som finns tillgänglig på kulturarv.dk:

Genealogy Ewald, Lisbeth (Lissen), 1890-1957, maler. *30.11.1890 i Vordingborg, ?5.3.1957 i Kbh. Forældre: Forfatteren Carl E. og Betty Ponsaing. ~15.5.1914 i Kbh. med maleren Povl Jerndorff, *31.12.1885 smst., ?8.11.1933 smst., søn af maleren August Andreas J. og Betty Marie Charlotte Vilhelmine Matthison-Hansen. Ægteskabet opl. o. 1930. Biography Lissen Ewalds motivkreds bevæger sig i oliemalerierne inden for figurkompositioner, portrætter, interiører og landskaber. Farveskalaen er enkel, karakteristisk i Landskab fra Halland, hvor stærke, grønne farver i vegetationen sættes op mod det øvrige landskabs sarte rødlige, blågrå og hvidblå nuancer. I et senere billede, Selvportræt, fremhæves ansigtets træk af en stor solhat. Koloritten er her varmere, og kraftige penselstrøg betoner det stoflige. Portrættet virker moderne i sin holdning til virkeligheden, og det næsten samtidige Selvportræt, udstillet på Charlottenborg i 1944, er et modernistisk billede, hvor figurens linier og rummets genstande bryder billedfladen op. Ud over maleriet beskæftigede E. sig med kunstindustri, især batikarbejder, udformet som vægtæpper, rullegardiner o.a. Figurerne i de trykte stofbaners motiver kan have religiøse undertoner, mens skikkelserne i andre emner synes at stamme fra fantasiens og eventyrets verden. Fælles for motiverne er et symbolistisk inspireret formsprog, ofte med et orientalsk præg. Stilen er lineær, stiliseret og dekorativ, holdt i bl.a. kølige mørkegrønne, gule eller varme røde og grønne toner. Education Malerlærling; forb. til Kunstakad. på Tekn. Sk., Kbh. (Holger Grønvold); Kunstakad. Kbh. (væsentligst under Rostrup Bøyesen) til sommeren 1913. Travels Paris 1920; London 1926-27; Sverige om sommeren. Artworks To små svenske piger (udst. 1913); Landskab, Kullen (udst 1913); Landskab fra Halland (1913); Portræt af frk. Marie Ponsaing (udst. 1923); Selvportræt (1943); Selvportræt (udst. 1944); batik-arbejder i Kunstindustrimus. (Weilbachs Kunstnerleksikon, kulturarv.dk, Kulturministeriet)

Lissen gifte sig 1914 med Povl Jerndorff (1885–1933), som kom från en konstnärssläkt. I texten nedan nämns konstnären J.A. Jerichau som har en utställning på Louisiana fram till mars 2022.

Weilbachs Kunstnerleksikon om Povl Jerndorf:

Genealogy Jerndorff, Povl, 1885–1933, maler. *31.12.1885 i Kbh., d. 8.11.1933 smst., begr. smst. (Vestre). Forældre: Maleren August Andreas J. og Betty Marie Charlotte Vilhelmine Matthison-Hansen. ~1° 15.5.1914 i Kbh. med maleren Lisbeth (Lissen) Ewald, *30.11.1890 i Vordingborg, d. 5.3.1957 i Kbh., datter af forfatteren Carl E. og Betty Ponsaing. Ægteskabet opl. ~2° 1.2.1930 i Kbh. med Gudrun Elisabeth Margrethe Sommer Rasmussen, *4.12.1901 smst.,d. 12.4.1979 smst., datter af maskinm. Rasmus Frederik R. og Karen Olivia Margrethe Rasmussen. Biography Povl Jerndorff sluttede sig tidligt til en gruppe af unge kunstnere, der med udgangspunkt i Niels Larsen Stevns’ og Oluf Hartmanns ekspressive figurmaleri besjæledes af høje idealer og et religiøst betonet syn på kunsten og kunstnerens kald. Sammen med J.A. Jerichau, Ivar Rosenberg og Stefan Viggo Pedersen blev J. inspireret af kunsthistorikeren Vilhelm Wanschers lære om den store italienske figurkunst. Men inspirationen fra højrenæssancens og barokkens mestre kombinerede J. i sine modne værker med kubismens og ekspressionismens ønske om forenklede former og en sammentrængt, undertiden klaustrofobisk virkende fladebehandling. I de mytologiske billeder og heroiske figurkompositioner viser J. i farve- og formopfattelse et tydeligt afhængighedsforhold til den tidligt afdøde J. A. Jerichau. Forsøget på at kombinere den personlige, højdramatiske figurstil med en konstruktiv billedopbygning lykkes dog ikke altid. Mindre spekulativ i sin tendens og knapt så viljebetonet er en række mindre landskaber, hvor naturindtrykket omsættes i en kontemplativ fordybelse i motiverne. Education I malerlære; dimitt. fra Harald Foss’ tegnesk. og Tekn. Sk.; Kunstakad. Kbh. (Frants Henningsen og Viggo Johansen) okt. 1904-foråret 1910; deltog en sommer i freskoudsmykn. af Viborg Domk. under Joakim Skovgaard. Artworks Portræt af redaktør Emil Høffding (1911); Loke og Sigyn (1914, Eckersberg Med.); Landskab med mølle (1914, Malmö Mus.); Livets skabelse (1917); Mytologisk scene (1918, Storstrøms Kunstmus.); Paris’ dom (1918); Venus’ fødsel (1919); Kampscene fra Iliaden (1919-20); Figurudkast (1928, Storstrøms Kunstmus.); Sakuntala (1930). (Weilbachs Kunstnerleksikon, kulturarv.dk, Kulturministeriet)

Lissen Ewald och Povl Jerndorff skilde sig 1929 efter ett 15 års långt äktenskap, som dock förblev barnlöst. Både Lissen och Povl inledde därefter nya relationer och båda fick barn.

Lissen Ewald fick en dotter med Erik Lærum, som hon hade en relation till någon gång i perioden 1932 till 1936, de var dock aldrig gifta. Erik Lärum (1903–1985) var gift med Ulla Andrea Pers från 1928 till 1932. Enligt en folkräkning från 1930 bodde Lissen Ewald tillsammans med Erik Lärum och hans fru och deras nyfödda barn på Platanvej i Köpenhamn. De står alla fyra som ”inlogerende familie” hos Eigil Gottlieb Pers, som var storebror till Ulla Andrea Pers och husfader i hushållet. Ulla Andrea Pers var balettdansös och möjligen var det Lissen och Ulla som från början kände varandra. Erik Lärum gifte sig 1936 med Tove Lärum och de fick två barn.

Erik Lärum, som var född i Norge, var medlem av det danska nazistpartiet 1940 till 1941 och han stred på tyskarnas sida i kriget under åren 1943 till 1945. Efter kriget dömdes han till fyra års fängelse.

Lärum var också ”fungerende landsungdomsfører i Danmarks Nationalsocialistiske Ungdom (NSU)”. Wikipedia skriver om detta:

Lærums popularitet blev efterhånden problematisk for partiet. Efter to måneder som ungdomsfører løsrev han NSU fra partiet og gjorde det selvstændigt under partiføreren. Medlemmerne skulle betale kontingent direkte til NSU. Lærum aftalte samtidig med besættelsesmagten, at dens tilskud til NSU nu skulle gå direkte til NSU og ikke via DNSAP først. DNSAP’s fører, Frits Clausen, var ikke glad for situationen.

I sensommeren 1941 ragede Lærum også uklar med C.F. von Schalburg, der var i Waffen-SS. Lærums dage i DNSAP var talte, og den 6. september 1941 meldte han sig ud af partiet. Tre dage senere blev han officielt ekskluderet. (Wikipedia)

Det har inte varit lätt att få fram information om Lissen Ewalds dotter, men efter en del letande kom jag till sist fram till en folkräkning från 1940 där det framgår att Lissen Ewald bodde tillsammans med sin dotter Kirsten Ewald, som föddes den 10 februari 1933. De bodde på Sundholmsvej i Köpenhamn och Lissens yrke beskrivs med orden ”malerinde, p.t. socialhjälp”. I de olika släktträd som finns med Lissen Ewald är uppgifterna om hennes dotter anonymiserade. Det står inga årtal för när hon föddes, och namnet återges ofta som NN. Så det är endast i denna folkräkning från 1940, som jag hittade uppgifter om henne. Det kan vara slumpen – det är väldigt olika hur mycket man hittar om olika personer. Men det kan också bero på att dotterns far var nazist och kämpade på tyskarnas sida under andra världskriget. Att man på något sätt ville skydda barnet från kopplingen till nazismen. Det finns dock ett släktträd på faderns sida, där det framgår att Kirsten Ewald blev gift med en Christensen, och kom att heta Kirsten Christensen. I släktträdet står det dock endast efternamnet dvs Christensen, född Ewald.

Povl Jerndorff gifte om sig 1930 och sonen Klaus Jerndorff föddes 1932. Povl Jerndorff dog 1933, året efter sonens födsel.

Wikipedia om Povl Jerndorff:

Jerndorff er en dansk kunstnerslægt, der føres tilbage til degn i Nørre Næraa Sogn Mads Lund, hvis børn kaldte sig Jerndorff efter deres moders første mand, degnen Peder Jerndorff i Nærå./…/

 Povl Jerndorff blev gift 1. gang 15.5.1914 i Kbh. (b.v.) med maler Lisbet (Lissen) Ewald, født 30.11.1890 i Vordingborg, død 5.3.1957 i Kbh., d. af forfatter Carl E. (1856–1908) og Betty Ponsaing (1859–1943). Ægteskabet opløst. Gift 2. gang 1.2.1930 i Kbh. (b.v.) med Gudrun Elisabeth Margrethe Sommer Rasmussen, født 4.12.1901 i Kbh. (Jacobs), død 12.4.1979 på Frbg., d. af maskinmester Rasmus Frederik R. (1869–1918) og Karen Olivia Margrethe Rasmussen (1869–1956). Povl Jerndorff var fader til pianist og organist Klaus Jerndorff, født 16. sept. 1932, gift med Birgitte Greve, født 9. august 1942. Sammen har de sønnen grafisk designer Michael Jerndorff, født 1. august 1969, gift med Anne-Mette Nortvig.

Lissen Ewalds bok Carl Ewald og hans kone publicerades 1946, då Lissen var omkring 56 år. Boken är i första hand en hyllning till fadern och som en kommentar till faderns död skriver hon:

Hösten är en dejlig Tid for et Menneske, hvis tidige Foraar har väret saa solbeskinnet som mit. Og det var Far der leverede Solskinnet. (Lissen Ewald s 57)

Lissen skriver dock också en del om modern, Betty Ewald, som de sista åren av sitt liv bodde på Godthåbsvej tillsammans med hushållerskan Kathrine Germansen. Lissen skriver att hon nu på ålderns höst förstod modern mycket bättre, inte minst efter hon själv fick barn, och hon först efter moders död 1943 förstod hur mycket hon hade betytt:

I alle disse aar passede Mor sin Skole -. I 40 Aar var hon Lärerinde ved Gasvärksvejens Skole, og hun elskede sit Arbejde saa höjt, at hun ligesom gik lidt i Stykker for en Tid da hun blev nödt til at ta sin Afsked. /…/

De allersidste Aar av sit Liv – hun blev 83 Aar gammel – sad hun helst inde. Grete havde foräret hende en Rullestol som Kathrine heltemodigt skubbered rundt paa Fredriksberg, men hun bröd sig ikke om at komme ud. Hun sad i sin Stol – som alltid ret op og ned – (jeg har adrig set Mor läne sig tilbage i en Stol – ) og strikkede, eller betragtede nogle smaa Buketter jeg sommetider plukkede til hende. I timevis kunde hun granske disse Buketter, og sommetider ringede hun og sa – :

”Nu ved jeg hvad den lille blaa Blomst med de fligede Blade er for en -.”

Nu er hun död.

Först meget sent i mit Liv, först da jeg selv havde et Barn, gik hun op for mig i hele sin Välde. Först nu forstaar jeg hende helt, forstaar hendes store Betydning for Far og for os, hendes Börn. Og jeg opdager til min egen Forundring at jeg behöver hende – mer end jeg nogonsinde har behövet et Menneske.

Naar Livet sommetider snurrer rundt med mig som et vissent Blad i en Hvirvelvind, föler jeg Trang til ligesom at gribe for mig med Händerne for at holde Ligevägten. Og saa savner jeg hende saadan.

Da hun döde mistede jeg det eneste Menneske for hvem det var en livsvigtig Sag om det gik mig godt eller skidt.

Og det föles meget tomt. (Lissen Ewald s 68, 74–75)

Lissen Ewald samarbetade med Anna Roslund, en svensk författare, som bodde i Danmark. Lissen Ewald illustrerade Anna Roslunds barnbok Katthistorier, som kom 1924. Anna Roslund var syster till Nell Walden och kände också den tyska konstnären Gabriele Münter, som 1917 målade hennes porträtt. Gabriele Münter ställde ut på Louisiana 2018.

Wikiwand om Anna Roslund:

Hilda Anna Hedvig Elisabeth Roslund(-Aagaard), född 3 mars 1891 i Karlskrona, död 8 mars 1945 i Köpenhamn begravd i Landskrona, var en svensk författare och gymnastikdirektör. Hon var gift med läkaren Carl Gustav Budde-Lund (1877–1940) i Köpenhamn och från 1922 med konstnären Carl Trier Aagaard.

Anna Roslund växte upp i en prästfamilj i Skåne. Hennes föräldrar var prästen Frithiof Roslund (1852-1933) och Hilda Wendela Smith (1861-1947), som kom från en förmögen och inflytelserik skånsk köpmansfamilj. Morfadern Carl Smith var grosshandlare och redare i Trelleborg. Anna Roslunds syster var konstnären, konstsamlaren och författaren Nell Walden (1889-1975). Via Walden lärde Anna Roslund känna den tyska konstnären Gabriele Münter som vistades i Skandinavien under det första världskriget. Münter målade 1917 ett porträtt av Anna Roslund som idag finns i New Walk Museum & Art Gallery, Leicester.

Anna Roslund gav på svenska ut Den fattiges glädje (1915), Miniatyrer (1923), barnboken Katthistorier (1924, med illustrationer av Lissen Ewald) och Guldkorset (1925). Vejen ender ved Havet: Fortælling fra Skaane publicerades på danska 1945. (wikiwand.com)

Nell Walden, som var Anna Roslunds syster, har haft stort inflytande på konsten i Sverige. Hon målade själv, men var också en stor konstsamlare. Lissen Ewald är nämnd på Nell Walden’s wikipediasida.

Wikipedia om Nell Walden:

Under första världskriget arbetade Nell Walden på uppdrag av tyska myndigheter som översättare och journalist. Hon försåg ett flertal svenska dagstidningar med såväl tysk propaganda som kulturnyheter och reseberättelser. Inkomsterna från dessa uppdrag gjorde att hon kunde bygga upp en betydelsefull konstsamling. /…/

I samband med öppnandet av Moderna museet i Stockholm 1958 donerade Nell Walden omkring fyrtio verk av betydande modernistiska konstnärer såsom Alexander Archipenko, Gabriele Münter, Oskar Kokoschka och Sigrid Hjertén. Staden Bern fick 1967 en stor donation med egna konstverk och verk ur hennes samling. Landskrona museum fick med början år 1970 en rad omfattande donationer ur Nell Waldens samlingar samt ett stort antal egna verk, hennes arkiv och bibliotek. Åren 1986-2013 visade Landskrona museum i en permanent utställning verk av Nell Walden tillsammans med verk av andra konstnärer från kretsen kring Der Sturm, liksom dokument från tiden. Hon är även representerad Nationalmuseum och Moderna museet i Stockholm. Mjellby konstmuseum producerade 2015 utställningen Nell Walden & Der Sturm som sedan vandrade vidare till Øregaard museum i Danmark och Landskrona museum. /…/

Nell Walden tilldelades 1967 Kungl. Vasaorden, 1968 fick hon Förbundsrepubliken Tysklands ”Verdienstkreuz 1. Klasse” och 1970 fick hon silvermedalj och blev hedersmedlem i Accademia Internazionale Tommaso Campanella, Rom. (Wikipedia)

Jesper Ewald (1893–1969)

Jesper Ewald blev författare och journalist – men översatte också en hel del, bland annat Kiplings Djungelboken. Jesper Ewald gifte sig med Andrea Kristine Jensen och de fick 1921 dottern Lissen Lotte Ewald. Familjen bodde vid en folkräkning från 1930 på Nörregade i Köpenhamn. Dottern var då 9 år gammal.

Dansk Biografisk lexikon om Jesper Ewald:

Jesper Ewald, Jesper Carl Ewald, 24.12.1893-30.8.1969, forfatter, journalist. Født i Vordingborg, død i Kbh., begravet i Roskilde. Efter studentereksamen 1912 studerede E. en kort tid medicin, men forlod studiet til fordel for en friere tilværelse som korrekturlæser, oversætter og journalist. 1918–32 helligede han sig helt journalistikken som medarbejder ved København, B.T., de Ferslewske Blade, samt Politiken hvori han senere vedblev at skrive bl.a. under det pseudonym – Peberfuglen – han også anvendte som forfatter af en lang række dramatiske radio-humoresker. Han virkede desuden som oversætter, forlagskonsulent samt medarbejder ved forskellige tidsskrifter, fx Motor. Sit forfatterskab indledte han 1917 med en biografi af ”Jack London”. Det omfatter romaner, fortællinger, rejsebøger, humoreske-samlinger og festskrifter om erhvervsvirksomheder. Med sin Gustav Wied’ske misantropiske humor og sin københavnske radikale ironi – der ikke udelukkede en vis sentimentalitet – følte han sig stærkt knyttet til sin oprindelse og baggrund. Det viste sig bl.a. i ”Den Lille”, 1926, en slags sidestykke til den bog – Min lille Dreng – hans far skrev om ham. Sin far og forholdet til ham skildrede han senere i ”Breve fra en barndom”,1953. Det viste sig også i erindringsromanerne ”De grønne Aar”,1945, og ”De rige Aar”,1947. E.s mest ærgerrige præstation som skønlitterær forfatter er romanen ”Krigen over Proxima”, 1943. Et udvalg af hans novellistik er ”Lundquist og Elvira”, 1944. Et udvalg af sin essayistik udgav han i ”Den lyse Nat”,1947.

Forældre: forfatter Carl E. (1856–1908) og Betty Ponsaing (1859-1943). Gift 15.5.1919 med Andrea Kirstine (Nøtter) Mejler, f. Jensen, født 28.2.1892 i Brædstrup, død 10.6. 1976 i Gl. Holte, d. af manufakturhandler Anders Peter J. (død 1921) og Rasmine Kirstine Andersen (død 1894). (biografiskleksikon.lex.dk)

Lissen Ewald skrev om sin bror i Carl Ewald og hans Kone:

Jesper var jo Sönnen, og et besynderligt Barn var han.

Han gick meget for sig selv. Engang forsvandt han i Dage, og viste sig kun ved Maaltiderne. Han havde oppe på Loftet fundet en Rulle grönt Gulvfilt, og syede sig af dette de flotteste Ivanhoe-Rustning – med Vizir, Snabelsko og alt til Faget henhörende.

Da han var färdig iförte han sig den og stillede sig op i Krog i af Fars stue. Far opdagede ham ikke straks, han stod ved sin Pult og skrev, og Jesper stod indeni Rustningen og mälede ikke et Ord.

Da Far endelig fik Öje paa ham vidste han ikke sine levende Raad. Jesper ventede saa avgjort noget af ham. Han klappade ham på skuldrene og roste ham, og da Jesper forsvandt for at afföre sig sin Pagt, gik Far ind til Mor og sa bekymret: ”Tror du drengen blir Skräder?” (Lissen Ewald s 35–36)

Jesper Ewald, som gick på Emil Slomanns skola, beskriver i sin bok Breve fra en barndom sig själv, på ett sätt som påminner om Lissens beskrivning ovan:

Som dreng, helt ind i skoleaarene, gik jeg tavs omkring, som en let blodfattig Uffe hin Spage. Sagen er, véd jeg nu, at jeg oplevede saa meget, koldt og varmt, og havde ikke ord for det. Et pigebarn, Esther, som far ogsaa havde givet plads i sit karavan-serai af et hjem – hun var datter af Agnes Henningsen og hendes förste mand – holdt jeg meget af, men fik det aldrig sagt. En af mine barnepiger sagde: – Den dreng blir enten idiot eller professor! Naa, lykkeligere end en del af mine samtidige undgik jeg begge skäbner, men jeg forstaar spaadommen. Seks aar gammel fik jeg Viggo Stuckenberg som dansklärer i Emil Slomanns skole. Dér sad jeg nede i klassen og holdt usigeligt meget af ham – som döde et halvt aar senere. Men i mig lever han endnu. Han var saa smuk. (Jesper Ewald s 29)

Jesper ger i sin bok med barndomsminnen uttryck för att det inte alltid var så lätt att vara ensam pojke bland alla systrar. Även om han som barn inte visste om det hade han en halvbror, Poul Henningsen, som föddes 1894 och därmed nästan jämngammal. Som helt små bodde de tillsammans, men efter en tid flyttade Poul Henningsen till Vordingborg, där han bodde hos Bettys syster och hennes man, Julie och Carl Hansen. Jesper Ewalds moster och onkel blev Poul Henningsens fosterföräldrar.

Jesper Ewald har i sin bok ett helt kapitel om Vordingborg:

Hos mors söster, som var gift med snedkermester Carl Hansen i Vordingborg, og hvor vi lod os föde efter fars ordre, havde familjen Ewald et depot: Her anbragte han kone og börn, sommetider sig selv, naar det vad paakrävet. Poul Henningsen tilbragte flere barndomsaar i snedkerhjemmet og kom til at elske sine plejeforäldre. Da min moster var död og Carl Hansen sad ensom og trist tilbage, betalte Poul al hans gäld og gav ham fred.

Gu’mor, som vi kaldte min moster, havde et stort altfavnende varmt hjerte, en rap käft og en evne til at skabe hjem og hygge, man själden ser mage til. Jeg tog derned, eller blev sendt der ned, naar en söster havde skarlagensfeber og jeg skulde bringes uden for smitte, naar jeg pludselig längtes, naar det i en eller anden ferie var praktisk. En enkelt gang sprang jeg paa min cykel i min ungdomsfortvivelse og suste derned, ikke just ädru, med rygende medvind: de 93 km paa seks timer. (Jesper Ewald s 46)

Jesper Ewald riktar i sin bok ett tack till ”distriksläge Fog i Vordingborg”, som var min farfars far, Frederik Fogh:

Jeg fik difteritis under et ophold dernede, og samtidig var der kolera i Hamburg. Det snakkede Carl Hansen om, med gru og rädsel, saa det löd helt ind til mig. Jeg blev bange for smitte og död; förste og eneste gang i mit liv, jeg har frygtet döden. Hvad skulde jeg göre? Bede til Vorherre kunde jeg ikke, for på det punkt var jeg vaccineret.

Men Gu’mor var troende, og jeg fik den idé, at det måske ville hjälpe, hvis hun sagde Gudvelsigne dig. Det gjorde hun, og jeg kunde sove.

Der var inge difteri-vaccine dengang, ihvertfald ikke i Vordingborg, men distriksläge Fog tog et rör og sugede min hals ren – ganske som rektor i Kiplings Stilk &Co. Da jeg tilfulde forstod, hvilken heltebedrift denne provinsläge havde övet for at frelse mit liv, var han död; jeg fik aldrig takket ham. (Jesper Ewald s 48)

Jesper Ewald skriver bara några få gånger om Poul Henningsen, och vid étt av dessa tillfällen ger han en ledtråd till vem som är Pouls far. Det sker i samband med att han beskriver Betty Ewalds liv efter Carl Ewalds död – och berättar vilka gäster, som kom på besök i hennes hem:

Ja, hjemme var et värre butleri, men der stod skönne möbler fra fars tid i det, og der kom sjove, betydelige mennesker, som snakkede, spillede og sang. Jeg husker Kaj Bendix, Rigmor Stampes sön, som heroisk bar fölgerne af sin börnelammelse, Johan Thomas Skovgaard, hvis humör sprängte alle grundtvigianske skranker, naar han var oppe. Sommetider kom Poul Henningsen, gerne med sin träkharmonika. Sad lidt, sagde ikke stort, men gjorde dog på sin vis stuen levende. Han var en fölsom dreng, särt blufärdig. Nu husker jeg hans harmonikaspil, som jeg husker fars ensomme klimpren paa klaveret. (Jesper Ewald, s 103).

Den sista meningen med kommentaren om Poul Henningsens sätt att spela harmonika: ”Nu husker jeg hans harmonikaspil, som jeg husker fars ensomme klimpren paa klaveret”, kan ses som ett sätt att antyda att Carl Ewald var Pouls far – utan att skriva det rakt ut.

Jesper skriver vidare om de gäster som kom på besök till moderns hem efter faderns död och berättar om Lissens man Povl Jerndorff, som han tyckte mycket om:

Bland de faste gäster var också Jean Gauguin, han sagde otrolige ting med ukonfirmeret gläde; /…/ og isär maleren Povl Jerndorff – jeg tror ikke, jeg har elsket nogon ven, som jeg elskede ham. Saa ren af sind, saa utroligt uvidende om alt det, vi andre, bittert, véd; saa stärk i sin svaghed. Naar han spillede violin fik han sagt alt det, han ikke ejede ord for, blev stor og vidunderlig. /…/

Povl Jerndorff havde ingen anelse om, hvad han betöd for mig, og det er godt. Nu er han död og jeg kan tale frit: Skönt jeg var en sorglös själ, alltid gjorde glade dumheder og lavede utallige numre – hvorom kun lidt er fortalt her, for boken skal ikke udarte sig til en anekdotesamling – der sad en kold klat i mig. Povl smeltede den. Ved sin renhed, sin säre styrke, sin tro. Jeg fölte mig som en vaabenbroder. Betingelseslöst, uden en sekunds eftertanke, var jeg for ham, hvad jeg kunde väre. Det var irrationelt og vidunderligt. De ting og mennesker, han holdt af, levede i en tryllekres sammen med ham. De mennesker som svigtede ham, kritiserede ham surt, begik helligbröde.

Han holdt saa meget af mor og var söd imod hende. Derved hjalp han mig til at forstaa mor bedre. Man maa, som jeg, tänke i mennesker, gi fanden i ideer og ideologier, for helt at fatte det. Senere, da jeg blev gift, gentog det sig: De mennesker, som forstod min kone og min unge, accepterede jeg rent uvilkaarligt. (Jesper Ewald s 103–104)

Både Jesper och Lissen Ewald hyllar sin far i sina böcker. Man förstår att han har betytt mycket för dem. De berättar också båda att Carl Ewald i slutet av sitt liv hade en nära relation till deras halvsyster Karen Ewald. För Lissen blev det en positiv utveckling när Karen började komma till familjen. Karen och Lissen kom bra överens, Karen bodde kvar hos familjen även efter faderns död och Lissen verkar senare i livet ha varit en flitig gäst hos Karens familj i England, Lissen förekommer i likhet med Victor Kuhr på många bilder i familjen Desmonds fotoalbum. Däremot uttrycker Jesper Ewald att han förlorade en del av sin pappa när Karen kom in i deras liv. Det skedde bara några år innan faderns död och och då Jesper var i en känslig ålder, han var omkring 14 år när fadern dog.

Grete Ewald (1896–1970)

I motsats till sina syskon, Lissen och Jesper, föddes Grete Ewald inte i Vordingborg, men i Köpenhamn och Agnes Henningsen hjälpte till vid förlossningen. Om man ska tro systern Lissen var Grete Ewald ett egensinnigt och självständigt barn.

Lissen Ewald skrev om sin syster Grete i boken Carl Ewald og hans Kone:

Grete var ett Problem – haard som en lille Sten – den eneste af os Far slet ikke kunde magte, den eneste han en Aften gav en veritabel Endefuld. Det virkede meget uhyggelogt paa os – mest paa Far selv. Og mindst paa Grete. Paa Vendtegodt stjal hun engang en Kasse Sodavand fra en Köbmand, og gravede den ned i Haven. En anden Gang blev hun gal paa Mor – tog hendes Nögler der sad i en Skuffe og kurede dem helt op under den store brede Sofa, saa det varade Dage inden vi fandt dem. – Mor var ganske fortabt uden sine Nögler – og Grete nägtede. Det var ved den Lejlighed hun fik sin Endefuld. (Lissen Ewald, s 35)

Nedan en bild av Greta Ewald tillsammans med Victor Kuhr, som kom bra överens med barn. Victor Kuhr besökte med jämna mellanrum Carl Ewalds hem, eftersom Karen och Ellen Ewald var hans närmsta familj.

Efter faderns död bodde Grete Ewald med sin familj på Skt Knudsvej i Köpenhamn: enligt folkräkningen 1911 bodde Grete Ewald, 14 år tillsammans med modern, Betty Ewald, 52 år samt sina syskon, Karen Ewald 26 år, Lisbeth Ewald 20 år och Jesper Ewald, 17 år. Fem år senare, 1916, bodde Grete Ewald, 19 år med Betty Ewald, 57 år och Jesper Ewald, 22 år.

Grete Ewald gifte sig 1919 med arkitekten Thorkild Henningsen (1884–1931) och de fick dottern Nan Henningsen (1920–2004) och sonen Frants Henningsen (1926–1996). Thorkild Henningsen dog 1931, endast 46 år gammal.

I början av sitt äktenskap bodde Thorkild Henningsen, 36 år och Grete Henningsen, 24 år med dottern Nan Henningsen, 4 månader på Carlsbergsvej i Köpenhamn, enligt en folkräkning från 1921. Närmare 10 år senare, 1930, bodde familjen på Fuglebakken 36 F på Fredriksberg, i ett av de radhus Thorkild Henningsen hade ritat. Efter Thorkild Henningsens död bodde Grete och barnen kvar på Fuglebakken, enligt en folkräkning från 1940.

Thorkild Henningsen (1884–1931)

Thorkild Henningsen och Poul Henningsen var, trots det gemensamma efternamnet, inte släkt med varandra annat än på det sättet att Thorkild var gift med Pouls halvsyster. Men de var goda vänner, båda var arkitekter och de samarbetade en del bland annat på tidskriften Kritisk Revy.

Den store danske om Thorkild Henningsen

Thorkild Henningsen, 1884–1931, dansk arkitekt. Henningsen blev uddannet bl.a. gennem medarbejderskab på H.B. Storcks og Heinrich Wencks tegnestuer. I 1909 var han medstifter af Den Fri Architektforening. Han engagerede sig s.m. Ivar Bentsen i socialt boligbyggeri, og med rækkehusbebyggelsen Bakkehusene på Bellahøj (1921-23) realiserede de visionerne om den gode arbejderbolig; de var inspireret af dansk købstadsarkitektur, Heinrich Tessenows idéer og byggerier i Tyskland samt haveboligbevægelsen. Bakkehusene blev efterfulgt af bl.a. Sundvænget (1925) i Gentofte og Fuglebakken (1928-29) på Frederiksberg. Ikke mindst boligselskabet KAB med direktør F.C. Boldsen i spidsen gik varmt ind for opførelse af disse bebyggelser, som betød en radikal fornyelse af tidens boligidealer. I debatorganet Kritisk Revy spillede Henningsen 1926-28 en væsentlig rolle med kritik af og synspunkter på arkitekturens mål og midler. (denstoredanske.lex.dk)

Wikipedia om Thorkild Henningsen

Thorkild Gustav Henningsen (7. februar 1884 i København – 27. januar 1931 i København) var en dansk arkitekt, der arbejdede i overgangstiden mellem nyklassicisme og funktionalisme. Han var en ven af PH og var en af kritikerne bag det kulturradikale tidsskrift Kritisk Revy. /…/

Det er en udbredt misforståelse, at Thorkild Henningsen og Poul Henningsen var nære slægtninge. De var dog nære venner, og PH’s datter Bertha går så vidt som til at sige ”den eneste gang, jeg har set min far græde, var den morgen, da der blev ringet, at Thorkild var død”. Det var Thorkild Henningsen der præsenterede Poul Henningsen til sin ven Sophus Kaastrup Olsen, ejer og direktør af Louis Poulsen & Co., som så satte i produktion de første PH-lamper.

Poul Hammerich skriver om Thorkild Henningsen i sin bok Lysmagaren – en krönike om Poul Henningsen:

Suverän og usnobbet gennemförte han og hans hold af dygtige håndvärksmestre serier af menneskebyer som for eksempel Fuglebakken på Frederiksberg og Sundvänget i Charlottenlund – prototyper af billige, praktiske boliger til almindelige, arbejdende mennesker /…/

Som småborger på Fuglebakkens Egernvej fra 1932 kan jeg bevidne, at det ikke blev de sejrrige proletarer, der rykkede ind i det funktionelle paradis, skönt disse boligers rummeterpris svarede til andre lejligheders. Tidens boligpolitik henviste stadig manden på gaden til etagerne. Og räkkehusene blev så eftertraktade at de blev sälgers marked. Min officersfars genboer og naboer var ministerielle embedmänd, eliten af forfatter-, redaktör-, skuespiller- og arkitektstanden og unge forrretningsfolk. /…/ 30 år senere boede Socialdemokratiets statsminister Jens Otto Krag og Socialistisk Folkepartis formand Aksel Larsen et veritabelt stenkast fra hinanden på Fuglebakken. /…/

Ved Thorkild Henningsens tidlige död i 1931 boede mere end 10 000 köbenhavnere i hans räkkehuse. /…/ I tyverne blomstrede broderskaber mellem Henningsenerne på alla planer. Poul fik alle sine venskaber i fälles arbejde og inddrog så kammeraterne i familiecirkeln. Thorkilds far var maleren Frantz Henningsen og farbroren maleren Erik Henningsen (ham med den den evige, svedige Tuborgmand), og det blev arkitekterne ikke mere i slägt af. Men Thorkilds kone var Grete, födt Ewald, datter af Carl Ewald. Til Pouls begejstring levede hendes mor, almuejernet Betty Ewald med helbredet og lorgnetterne i behold og en lun plads i sit store hjerte for horeungen fra Ny Kongensgade. (Poul Hammerich, s 164–165).

Nan Henningsen (1920–2004)

Thorkild och Grete Henningsens dotter, Nan Henningsen, var journalist och arbetade bland annat på Socialdemokraten och på TV:s nyhetsprogram Aktuelt. Carl Ewald var hennes morfar och Poul Henningsen var hennes halv-morbror. Det sista var dock inget som var officiellt.

Poul Hammerich skriver i sin bok om Poul Henningsen att både Agnes och Poul livet igenom höll tyst om vem som var Pouls far:

Mor og sön var i övrigt enige om, at faderskabet kunne bli dem imellem. Vel först for den fine Betty Ewalds skyld. Ingen af dem nävnte offentligt paterniteten vid navn i resten af deres lange liv. Det ragede ingen. Dog kom det ud mellem Pouls sidenben på en sjov måde. Journalisten Nan Henningsen er datter af Pouls arkitektven Thorkild Henningsen, der giftede sig med Grete Ewald. Carl Ewald er således hendes morfar. Poul havde det med at give piger han kunde lide drengenavne. Og da han sendte Nan sin bog ”Vi er selv historie”, stod der foran: ”Til Nannemand fra Poulewald” (Poul Hammerich, s 99–100)

Poul Hammerich skriver vidare om relationen mellan Poul Henningsen och Nan Henningsen.

Med alderen blev Pouls leveregler mere regoristiske. Han havde beundret franskmändenes metode med at fläkke en citron, stikke en gaffel ind i en halvdel, dreje rund tog dryppe saften ned over maden. Herefter var det den eneste facon, alle andre var forkerte.

Hans indoktrinering i den rette läre – kunsten at elske livet – var imidlertid så ildfuld, at den gav ham glade elever – flokken af små dragebärere, der ikke kendte PH-myterne og kunne koncentrere sig om omgangen med manden. Sådan opstod mange far-forhold, for eksempel til Thorkild Henningsens datter, journalisten Nan: ”Han hörte alle mine radio-udsendelser, läste mine artikler og interviews igennem og lärte mig at skrive klart og knapt. Han strög alle overflödige ord. Tålmodig og lyttende. Han bad om detaljer, ikke Det Bedste-sammenträk: ”Sig noget om de mennesker, du vil fortälle om, eller spring det over” ” (Poul Hemmerich, s 392)

Nekrolog om Nan Henningsen i Dagbladet Information

JOURNALISTEN Nan Henningsen døde tirsdag eftermiddag efter forholdsvis kort tids sygdom som godt og vel 83 år men aldrig gammel. /…/
Poul Henningsen, PH, var Nan Henningsens halv-morbror, han søn og hun datterdatter af den Carl Ewald der digtede eventyr på moderne naturvidenskab og teknik-begejstring og det moderne gennembrud i årene op til Første Verdenskrig. På fædrene side var hun beslægtet med kunstnerfamilien Henningsen og selv blev hun uddannet som arkitekt på Kunstakademiet i København. Mere kulturradikalt kunne det dårligt blive. Vejen til journalistikken gik over et job som Karl Bjarnhofs sekretær i Radiohuset i 1951, hvor man hurtigt faldt for hendes stemme med hvilken Bjarnhof sagde, at hun kunne lægge hele Norden for sine fødder så Nan Henningsen blev selvstændig radiomedarbejder. Og derfra medarbejder på den socialdemokratiske avis Socialdemokraten/Aktuelt fra 1953 til 1961.
Da havde hun vundet et navn på interview-serien »Er farven falmet?« med udvalgte socialdemokratiske politikere og fagforeningsfolk, men da den skulle udgives i bogform satte Per Hækkerup sig imod. Så socialdemokraternes interne opposition, Socialistisk Debat, måtte påtage sig udgivelsen og Nan kom til Information. /…/

Hendes egen ’salme’ var og blev dog PH’s Shakespeare-inspirerede »I dit korte liv«, som hun til sin dødsdag blev ved at kæmpe for burde optages i Højskolesangbogen:
»I dit korte liv/ er hver time dyr,/ hvert sekund et dyrt sekund./ Du glemmer vel ikke, at årene ryer./ Se på dit ur:/ Viserne flyer./ Hold dig vågen ven./ Vores lille liv/ sluttes inde af en søvn./ Vi er af samme stof,/ som drømme gøres af:/ det store tomme rum.«
(Information 3 juni 2004)

Agnes Henningsen (1868–1962)

Två gånger i sitt liv hamnade Agnes Henningsen i en extrem utsatt situation. Första gången då hon 14 år gammal blev föräldralös och andra gången då hennes man efter en skandal flydde till USA och lämnade henne ensam med fyra små barn. Hon var då 23 år gammal.

Agnes bestämde sig tidigt för att ha en inställning till livet som hon med ett uttryck från Langeland beskrev som ”let gang på jorden”. Hon klarade sig kanske tack vara denna inställning igenom livet med många positiva upplevelser. Hon hade dock också en drivkraft som hela tiden tog henne vidare i livet.

Agnes gifte sig 1887, endast 19 år gammal, med Mads Henningsen. De fick tre barn Ellinor 1887, Esther 1889 och Tage 1891. Agnes Henningsen hade också en relation med Carl Ewald och de fick sonen Poul Henningsen 1894 medan Agnes fortfarande var gift med Mads Henningsen. Efter att ha orsakat en skandal på skolan han var anställd på flydde Mads Henningsen till USA februari 1895 och lämnade Agnes ensam med fyra små barn. Det blev därefter en livsuppgift för Agnes att försörja och ta hand om de fyra barnen. Två av barnen, Ellinor och Tage, växte dock upp hos deras farföräldrar i Fredericia. Till en början bodde även Esther där, men eftersom hon inte trivdes i det strängt religiösa hemmet i Fredericia fick Esther bo hos Agnes i Köpenhamn. Poul, som var väldigt liten när allt detta hände, bodde först med Agnes i Köpenhamn, men kom senare att bo hos sina fosterföräldrar i Vordingborg. Efter ett antal år bosatte Agnes sig i Roskilde tillsammans med Poul och Esther. Hon skulle satsa på att försörja sig som författare och målet var hela tiden att skapa ett hem med plats för alla fyra barnen. Det lyckades hon trots ihärdiga ansträngningar aldrig med. Hon såg dock till att de barn hon inte bodde med i vardagen kom till henne på semester och andra ledigheter.

1919, då alla barnen var stora och hade flyttad hemifrån, gifte Agnes om sig med Simon Koch (1871–1935), som var jurist och hade en bra tjänst i magistraten.

Dansk Kvindebiografisk Leksikon skriver om Agnes Henningsen:

AH blev født på godset Skovsbo ved Rynkeby på Fyn og voksede op som den mellemste af tre søstre. Allerede i 1874 døde deres livsglade og omsværmede moder, og det betød en dramatisk omvæltning i de tre små pigers liv. Faderen giftede sig hurtigt igen med børnenes lærerinde, men ægteskabet blev ikke lykkeligt, både børnene og ægtefællerne vantrivedes. Faderen sygnede hen og døde fordrukken og forgældet i 1883. De traumatiske oplevelser omkring forældrenes dødsfald betød, at AH vendte sig fra religionen, og hun forblev ateist hele sit liv. Efter faderens død besluttede familien at sende de tre søstre på pigekostskole i Antvorskov ved Slagelse. Der skulle rettes op på deres skolekundskaber, men også i deres almene pigeopdragelse var der, målt med tidens målestok, mangler. AHs fader havde nok straffet dem, når han fandt det påkrævet, men skammede dem aldrig ud; i stedet havde han aftalt et særligt sandhedskrav med sine børn, og dette var blevet håndhævet med omhu. (kvinfo.dk)

Antvorskov

Agnes Henningsen föddes i ett relativt välbärgat hem. Fadern var förvaltare på ett gods och hon växte upp med en lärare i hemmet, som undervisade Agnes och hennes två systrar. Lärarna fick dock Agnes att tro att hon inte var så begåvad. Modern dog när Agnes var sex år gammal. Fadern gifte om sig med barnens lärare och de fick många döttrar, som blev Agnes halvsyskon, men ingen son. Fadern dog när Agnes var fjorton, och framtiden blev oviss för Agnes och hennes två helsystrar. De placerades hos olika släktingar, men Agnes trivdes aldrig riktigt. Räddningen kom då de tre systrarna fick börja på Antvorskov, en internatskola för flickor. Agnes trivdes och fick dessutom reda på att hon inte alls var så obegåvad som lärarna i hemmet hade antytt.

Agnes Henningsen skriver om sitt första intryck av Antvorskov:

Antvorskov lå hyggeligt for enden af en allé. Allerede vestibulen tog sig velhavende ud, velhavende, som det hed sig at elevernes hjem var. Det klemte i mit bryst, da vi blev vist in til bestyrerinden sammen med tante Mathilde; det var en dålig begyndelse, at vores egen mors söster skulede til os, og det var skule, hun gjorde.

Men bestryrerinden, fröken Bryndum, var en dame med kloge öjne. Å, hun var en helt befrielse med sin naturlige venlighed. Statelig. Det var kun ganske lidt strengt over hende, og det var nok, fordi hun skulle forestå så meget.

De to unge lärerinder, som kom ind oh hilste på os, virkede lige så opmuntrende. Den könne fröken Aschlund. Og fröken Harries. Ja, hendes ene öje og ene fod gik lidt forkert, men hun var lige yndig, hun var yndig. Jeg blev så indtaget i dem alle tre, at det var, som om mine vinger allerede voksede ud. (Agnes Henningsen, Let gang på jorden, s 205–206)

Agnes återger också ett samtal, som hon hade i början med ledaren på Antvorskov fröken Bryndum. Frågan var bland annat vilket språk Agnes skulle studera.

Hun snappede sine böger med en mine, som sagde: afgjort. ”Er du flitig, kan du om et halvt år tage alle tre sprog. Her er meget at göre, på to år skal I väre så vidt som til Artium. Men pröverne viste, at du trods alle mangler har du särlige evner” Hun vendte sig i dören og sendte mig et skarpt blik. ”Jeg siger det med vilje. Du har särlig gode evner. Benyt dem” (Ibid, s 211)

Agnes gifter sig med Mads Henningsen

Efter två år på Antvorskov placerades Agnes återigen hos familjen, men Agnes trivdes inte riktigt där hon var.

Agnes påverkades i sina livsval av en prästfamilj i Ho, som hon bodde hos en tid:

I Ho prästegård lärte jeg den fulde frihed at kende. Jeg kunde sige, hvad der faldt mig ind, og väre, som jeg ville. Jeg styrtede afsted og tumlede rundt på de sandede veje, så hat og hår flöj omkring. /…/ Det dejligeste var at danse hen over Danmarks sandflade på bara ben og bade alene i det höjtidsfulde hav. (Ibid, s 271)

Det var också i Ho Agnes började längta efter barn. Hon hade redan träffat Mads Henningsen och såg det som en möjlighet att bli gravid så hon snarast möjligt kunde gifta sig och frigöra sig från sin familj. Det blev också så, Agnes väntade snart sitt första barn och gifte sig med Mads 1887, endast 19 år gammal och ännu inte myndig.

Agnes trivdes i äktenskapet med Mads Henningsen. Han fick så småningom en tjänst på Ordrup Latinskola och de bosatte sig i en lägenhet i villa Gratia i Ordrup:

Vi fik det godt i Gratia, ikke könt, men det tänkte vi ikke noget videre over. Der er så mange gläder. De små piger skinnede stärkt blåöjede af sundhed, og jeg lod dem også mere i fred, alle kom os smilende i möde, hans arbejde opfyldte ham, så jeg hver dag hörte om det, og jeg kom med til de afsluttende eksamener, hvor jeg var mere spändt end ved noget spil. (Agnes Heningsen, Letsindighedens gave, s 371)

Mötet med Carl Ewald

De hade dock svårt att klara sig enbart på Mads lärarlön och Agnes började skriva för att få extra inkomster till familjen. Hon skrev en roman, som hon sände till Herman Bang. Han föreslog dock att hon i stället skrev små texter om sin barndom. Det var dessa texter som publicerades i tidningen Köbenhavn under pseudonymen Helga Maynert.

Agnes skrev om första mötet med Carl Ewald på tidningens redaktion:

”Carl Ewald,” sagde den ventende herre og snappede min hånd. ”Sikken frisk pige, De er. De kan endogså opmuntre vores allesammens melankolske Johan”

”Carl Ewald? Sön af Heff, ” udbröd jeg. ”Undskyld, det kaldte vi börn alltid Deres far hjemme på Fyn. Hvor har han forsödet vores halvvoksne tid, hvor vi slugte ham.”

”Men mig slugte De ikke?”

”Vores stedmor blev så rört, da Deres förste bog kom med det lille Carl i stedet for det velkendte: H.F. Ewald. Det var eventyrene. Min mand holder af at läse dem for eleverne. Selv de små forstår dem, hvad de jo ikke gör med H.C. Andersen.”

Johan Knudsen afbröd os: ”Ewald du vil tale med mig?”

”Jeg vil tale med Helga Maynert. Og nu har jeg hende.”

Carl Ewald havde kun öje for mig, til mig lo han. ”Så snart jeg hörte, De var her, bestemte jeg mig til at vente på Dem, om det så blev en hel time.”

Jeg lod som ingenting, hemmeligt knyttede jeg händerne af fryd over hans naturlighed. Hos ham var der ingen fornem spydighed. Sammen med ham fölte jeg mig tryg. (Ibid, s 418–419)

Carl Ewald bjöd därefter Agnes till sitt hem. Medan de gick genom Köpenhamns gator på väg till lägenheten på Ny Kongensgade noterade Agnes Carl Ewalds popularitet:

Flere gange måtte han tage cigaren ud ad munden og hatten af. Vel havde han et dårligt rygte, for han var skilt fra sin förste kone og deres to dötre, men folk hilste ham da, som om han var sin egen far. (Ibid, s 420

Carl Ewald bodde i en sorts storfamilj med sin fru Betty Ewald och deras barn, men också med Bettys kollegor och vänner Johanne Riise, som kallades Riis och Augusta Foermann, som kallades Foer. Vid besöket imponerades Agnes av att både Riis, Betty och Foer aktivt diskuterade Georg Brandes och hans idéer.

Agnes tänkte senare på detta första möte med Carl Ewalds storfamilj som att ”jeg endelig var sammen med mennesker, som passede til mig.” (Ibid s 427).

Även om Agnes och Mads Henningsen hade ett bra liv och i rask följd fick tre barn, var Mads Henningsen otrogen vid flera tillfällen. När de gifte sig hade de pratat om att de tillät otrohet, men det var ändå något som Agnes tyckte var svårt. Det kan vara en förklaring till att hon njöt den uppmärksamhet Carl Ewald gav henne på tidningens redaktion.

Carl Ewald och Agnes blev goda vänner. Agnes beskriver hur Carl Ewald var en omtänksam värd på en fest i lägenheten i Ny Kongensgade:

Og her opdagede jeg rigtignok, hvordan man skal väre som värt. Carl Ewald fik alle til at tale om det, de bröd sig om, han var ene og alene til, for at vi skulle have det godt. (Ibid s 460)

Vid  festen satt Agnes mellan Carl Ewald och Johan Knudsen, och Agnes reagerade på Johan Knudsens utspel:

Han forstyrrede hele tiden min samtale med Carl Ewald. Han blev ved at häve sig over mig. Men han blev også ved at tage mig fra Carl Ewald.

Til sidst, da hele bordet var höjröstet, sagde han. ”Uha, hvad vil De dog med alle de börn” Og gyste ved det.

”Jeg vil have mange flere,” svarade jeg.

”Sig mig …” Han böjede sig interesseret helt ind til mig. ”Behöver man vel at have medlidenhed med födende kvinder? Det er jo i virkeligheden en velbehagelighed.”

”Ja,” svarade jeg alvorligt, jeg var jo også den sagkyndigste ved bordet. ”Åndeligt. Og der er nu også midt i smerterne en vellystig fornemmelse ned ad rygraden.”

Han spilede vantro de lyse öjne op.

”Men desvärre langfra hele tiden,” tilföjede jeg.

Der var blevet stille. Troldmanden römmede sig, så havde han ikke syntes om, at jeg snakkede rent ud. Carl Ewald hävede bordet uden et smil, så havde han heller ikke syntes om det.

Hele räkken, som parvis forsvandt ind i de andre stuer, var stum.

Nå, jeg havde för forårsaget pinlig stilhed der i huset. Da havde jeg drukket for meget og pralet. Nu havde jeg kun sagt sandheden, da jeg blev spurgt. Jeg trak min arm ud af Carl Ewalds. ”Har man ikke lov til at svare ärligt på alting hos Dem? Johan Knudsen må da sige, hvad der lyster ham.” (Ibid s 461–462) (Troldmanden är Mads Henningsen)

Gustav Wied, som också var med på festen hos Carl Ewald, blev dock förtjust i Agnes Henningsen och tyckte antagligen att det var lite uppfriskande med Agnes kommentarer kring barnafödandet. De blev goda vänner och Gustav Wied gifte sig senare med Alice, Agnes väninna från tiden på Antvorskov. Det var Agnes som presenterade dem för varandra.

Mötet med Georg Brandes

Agnes Henningsen började umgås alltmer i Köpenhamns litterära kretsar, mest tillsammans med Carl Ewald och hans vänner. Carl Ewald hade också via en förläggare ett förslag på att Agnes texter i Tidningen Köpenhamn skulle publiceras i bokform:

Uventet fik jeg brev fra Carl Ewald, at der var en förlägger, som ville udgive mine historier fra Köbenhavn, om vi kunne mödes i morgen i en stille engelske restaurant på Östergade og foretage et udvalg.

Så ville jeg blive rigtig forfatter! Selv om bogen kom under mit pseudonym, ville enhver, der vidste besked, regne mig for forfatter. Jeg pilede rundt om spisebordet med de små piger i hälene, mens drengen i det lave legebord vuggede frem og tilbage efter min sang. (Ibid s 471)

Agnes blev dock tveksam och bestämde sig för att fråga Georg Brandes vad han tyckte om det. Det blev första mötet med Georg Brandes på tu man hand.

Georg Brandes var inte lika imponerad av Agnes Henningsens texter i Tidningen Köbenhavn:

”Tilbyder han det?” Georg Brandes spilede sin fem fingre ud i panden. ”Findes der en forlägger i dette land, som kan tilbyde at udgive småhistorier, der har väret trykt i et dagblad?”

Hans forundring smigrede og foruroligede mig. ”Men er de det värd?”

Han så hen mod vinduet. ”De skriver jo meget nydeligt om kärlighed”.

Når han så et andet sted hen, var de ingenting värd. Men jeg nåede ikke at blive ked af det.

Han tog min hånd og förte mig langsomt hen til dören, mens han hele tiden så mildt på mig. ”De er jo en märkelig lille pige”

”Er jeg?”

”Alene det, at De han evne til begejstring. Jeg hörde det straks. Allerede det er själdent.”

”Er det?”

”Og Deres mund er såmänd höjst fristende. ” (Ibid s 477)

Det som började som et möte mellan en etablerad manlig kritiker och en ung kvinnlig författare om en möjlig utgivning blev i stället till ett sexuellt närmande i klassisk metoo-stil. Det blev ingen utgivning och heller ingen kärleksrelation – i alla fall inte vid detta tillfället.

Agnes träffade dock som planerat Carl Ewald på den engelska restaurangen för att diskutera utgivningen och välja de texter som skulle med i boken. Carl Ewald hade förberett sig väl:

Han viste stolt på en mappe, som hang ved siden af hans overtöj. ”Den er så tyk af Helga Maynert-numre. Jeg måtte låne dem hos den flinke samler, Riis. På bladet var de alle udsolgt, hvad det viser, at De har publikum. Vi udvälger dem inde på det lille rygevärelse, hvor man bliver ene.” /…/

Men der lå de fyretyve noveller og virkede så brugt, at jeg fik kvalme bare ved at se titlerne.

Carl Ewald grep den förste, lod öjnene fare over den, lagde den hen. ”Skal med.”

Jeg tvang mig til at göre indvendinger.

De blev fejet bort. Ligeså med de näste. Og han kunne huske hvert sted. Han glimrede sådan ved hukommelse, hurtighed, afgjorthed, at både jeg og den fremmede herre forundret strakte hals.

”Skal med alle,” erklärede han og skubbede veltilfreds hele bunken in i mappen. ”En forfatter har höjst forstand på sit värk, mens han arbejder på det.” (Ibid s 480-484)

Texterna hade gjort så stort intryck på Riis att hon hade samlat dem i en särskild mapp och på förlaget var texterna slutsålda. Carl Ewald såg att texterna hade betydelse och gjorde intryck på folk och sade till Agnes ”at De har publikum”, medan Georg Brandes verkade vara blind för det perspektivet. Agnes gick på Georg Brandes linje och ville inte publicera boken med texterna. Även om Agnes Henningsen på många sätt var fri i tanken var hon ändå påverkad av auktoriteter.

Agnes och Carl Ewald

Så småningom inledde Carl Ewald och Agnes Henningsen en relation. Agnes beskriver första kyssen:

Det var en aften hvor vi endte så sent i Frederiksberggade, at selv den raske unge jyske tjener sov. Mens de andre gik ud i kökkenet efter forfriskninger, vandrade jeg op og ned og nynnede med en gul silkeskärm på hovedet. Det var Johan, som havde smykket mig med den gule silkeskärm, fordi jeg havde sort hår til lyseblå öjne, sagde han, og jeg fölte mig så hed under den. En listede sig in på mig bagfra og stoppede min sang med et kys. Straks troede jeg, det var gadedrengestreg. Men det var rigtignok et kärlighedskys. De tre gange i mit liv, jeg er blevet kysset sådan, förste gang var jeg femten år, har jeg aldrig kunnet glemme det!” (Ibid s 491)

Agnes skriver om den första tiden med det nyfödda barnet:

Så snart doktoren var gået, skrev jeg ett telegram och syv breve. I telegrammet stod der kun: Poul er kommen. Selv i den smertefulde nat, der fulgte, alene med ham i den höje blå vugge, blev det ved at klinge en fanfare: Poul er kommen, Poul er kommen.

Gläden over ham smittede. Troldmanden begyndte at blive sig selv. Det morede ham at vandre til skole hånd i hånd med den store Elli, han var stolt af, at alle fire börn gratis kunne blive studenter fra hans arbejdsplads. Det var ham som fandt os en villa med et värelse til, hvor börnene skulle lege, fordi det var mod syd, og hvor jeg skulle skrive.

Den förste oktober, så snart flyttefolkene kom, lagde jeg Poul i barnevognen og rullede af sted med ham. Vi to syndere var de förste i det nye hus. (Ibid s 519) (Troldmanden är Mads och fru Trold är Agnes)

Vid ett tillfälle var det en konstnär på besök som målade ett porträtt av Poul:

Og nu kan det nok väre, jeg var ligeglad med, at man ikke måtte forstyrre kunstneren, jeg fulgte spändt den raske blyant, for den tegning skulle komme til at gå rundt i hele selskabet dernede.

Men vad var dog det? De få streger viste en lighed, som jeg ikke anede var der. ”Find er det med vilje?” viskede jeg.

Han var så optaget, han tegnede videre.

Jeg hörte Troldmanden komme op ad trappen, og jeg bröd mig ikke om at skjule noget for Find, jeg måtte have besked.

”De lader ham ligne en, han aldeles ikke skal ligne. Er det med vilje?”

Han strög ned ad sin store näse og smilede. ”Jeg har jo hört lidt om det fru Trold. Og jag kan da også se.” (Ibid s 521)

Mads Henningsen såg också likheten som avslöjade att Carl Ewald var Pouls fader.

Agnes ensam med fyra barn

Inte lång tid efter var det en skandal på skolan, där Mads kysste en elev och blev av med sitt arbete. Mads flydde därefter snabbt till USA. En till synes liten sak som fick enorma konsekvenser inte minst för Agnes och barnen.

Efter några månader med många frågetecken kring hur det skulle gå för Agnes och hennes fyra barn blev det så småningom så att de tre äldsta barnen flyttade till farföräldrarna i Fredericia medan Agnes och Poul flyttade in hos Carl Ewald och hans storfamilj i den stora lägenheten på Ny Kongensgade. Här bodde de tillsammans med Riis i de två rum som hon disponerade över, men de åt middag med resten av familjen. Efter ett tag flyttade Poul till Vordingborg, där Betty Ewalds syster och svåger blev Pouls fosterföräldrar och Esther, som inte trivdes i farföräldrarnas starkt religiösa hem, bodde med Agnes i Ny Kongensgade.

Agnes, Poul och Carl Ewald

Agnes saknade Poul och Carl Ewald överraskade henne på hennes födelsedag och hämtade Poul i Vordingborg, där han bodde hos sina fosterföräldrar mor Julle och far Hansen:

Han gik mig i möde gnistrende af stolthed som en ung hane. ”Jeg har selv hentet ham i Vordingborg.”

Jeg takkede ham med hele opmärksomheden hos hans gäst, som sad derhenne … uden kröller, maskinklippet som en fange. Den slags må man finde sig i, når man ikke selv kan sörge for de sine tänkte jeg. Hvad lider jeg ikke med Tages bukser, som er for lange ved knäet? Derfor var mor Julle lige storartet til börn ligeså bedstemor. Jeg nöjedes med at trykke Pouls hånd, satte mig i sofaen overfor de herrer og svälgede i synet af den mindste.

Han var mest optaget af sin sidekammerat og kikkede hele tiden op på ham. Mens vi spiste suppen, som han skulle väre fri for, foldede han armene på bordet som en Rafaels engel uden lokker og gjorde det overraskende spörgsmål: ”Ewald kender De mig?” ”Kender er så meget sagt,” svarade Carl Ewald, som man svarer en jävnaldrende. ”Men vi har da talt sammen det meste af dagen og talt godt sammen.”

Derefter forberedde han mig på, at siden Poul havde opdaget De-et, anvendte han det til alle, som ikke tilhörte mor Julles hus eller far Hansens värksted. I det samme kom det: ”Mor Agnes, kender De mig?”

Jeg svarede, at jeg vidste, han havde fået sin egen hövlebänk lige op ad far Hansens. Han rettede mig og sagde, at hans far kun hed far. Derpå råbte han: ”Ewald, jeg har fået ren uldtröje på idag,” så det gav et gys i den stive gamle herre ved nabobordet. Jeg tyssede og bad ham spise. Han rystede på hovedet ad den ukendte mad og hviskede melankolsk: ”Ewald. Min far sagde: Bare du husker at give Poul hans ostemad.” Carl Ewald lo og bestilte ost. Det opmuntrede den lille til en veltalenhed, så vi måtte tage hjem för kaffe.

I vognen sad han på mit sköd för at kunne se ud. Hvert öjeblik klaskede han sin hånd op under min hage og drejede på mit hoved: ”Mor Agnes, se store huse. Mor Agnes, se Skive.” Og jag sagde til mig selv, at den nydelse overgik alle andre, og lovede mig selv at göre Carl Ewald alt det gode, jeg kunne. (Agnes Henningsen, Byen Erobret, s102-104)

Poul var kanske omkring tre år gammal och hade en egen uppfattning om sin familj. Han hade två mödrar, även om mor Julle var den han bodde hos, fanns mor Agnes kvar. Men i Pouls värld vid tre-års-ålder hade han bara en far, så far Hansen hette bara far och inget annat. 

Roskilde

Efter att Mads Henningsen hade flytt till USA 1895 bestämde Agnes sig för att få ett riktigt yrke, så hon kunde försörja sig själv och barnen. Hon ville bli barnmorska och fick också ett läkarintyg på att hon var tillräckligt stark. På den tiden behövdes dock också ett intyg av en präst för att bli barnmorska. Den lokala prästen nekade att ge Agnes detta eftersom hon inte hade gått tillräckligt mycket i kyrkan. Det blev i stället till att Agnes drev en frisörsalong centralt i Köpenhamn. Den var dock inte lönsam och blev snarare en förlust för Agnes som hade satsat en del av sitt arv på projektet.

Medan Agnes bodde i Carls Ewalds storfamilj hade hon varit en sorts första läsare för Carl Ewalds böcker. Det var ett fruktbart samarbete, där Agnes lärde sig en hel del. Det blev också så att Agnes publicerade sin första roman 1899.

Samma år bestämde Agnes sig för att flytta till Roskilde för att satsa på sitt författarskap. Hon och dottern Esther hade då bott en tid tillsammans med Riis i en lägenhet på Vesterbro. Men i Roskilde skulle både Esther och Poul få plats. Det var Gustav Wied, som själv bodde i Roskilde, som hade hjälpt henne att hitta lägenheten, som låg i en villa. Det var egentligen två lägenheter – en till barnen och en till Agnes:

Den ene tovärelses var min ganske alene. Dagligstuen havde udsigt over de lave genbohuse helt til Himmelev kirke. Der var Troldmandens skrivebord og Carl Ewalds sofa. Dören skulle alltid stå åben ind til det lille sovevärelse, som havde to små vinduer med nyköbte hvide mollsgardiner. En hvid, smal seng var uden himmel, som den var uden mage, uden nogen herligheder. Men der var et fornemt bord af Johans. Et rokokospejl og et smyrnatäppe, han havde köbt i Berlin. To stole fra Gustav Wied. En soffa fra Johannes Magnussen. Og nu havde jeg lärt at väre taknemmelig over tingene.

Naturligvis mente jeg ikke noget alvorligt med et så fortryllende sovekammer. Dertil var börnenes lejlighed for tät på min. Hvem kan nyde elskovs gläde uden tryghed? Kun indledningen blev jeg ved at drömme mig her … Jeg stod med min ukendte elskede og stirrede efter det drönende eksprestog, der havde forbindelse helt ned til Rom. (Ibid s 175)

Agnes och de två barnen fick ett bra liv i Roskilde. Poul saknade sina fosterföräldrar i Vordingborg och de honom, men tanken var att Poul skulle vara i Vordingborg under sina ledigheter. Elli och Tage bodde hos farföräldrarna i Fredericia, men kom till Roskilde när de var lediga från skolan. Agnes var också på en sommarsemester på Skagen tillsammans med de två döttrarna Elli och Ester, där de bodde hos Holger Drachmann. Agnes gjorde vad hon kunde för att umgås med alla barnen och se till att de trivdes så bra som möjligt. Här beskriver hon en situation strax efter en julledighet:

Julen kom og de to börn fra Fredericia hjalp mig over den med deres gläde. De hjalp os helt ind i 1906. Den femte om morgenen tog vi den vanskelige afsked på banegården, hvor Elli lod tårerne flyde, og Tage kämpede imod. Vel holdt de af deres bedstemor og unge faster og hele by, men hvorfor måtte de aldrig pröve at väre hos deres mor? Til näste år tänkte jeg, men havde sagt det så tit, at jeg måtte tie. Fröken Hansen og Esther kom med opmuntringer og småpakker. Vores yngste herre stod så stille, for han var lige kommen fra Vordingborg og sin mor Julle.

Da vi havde slugt det sidste af togrögen og igen kom ud på torvet, måtte fröken Hansen ärinder og Esther til sin veninde. Jeg benyttede lejligheden til at snappe den smalle drengehånd og beholde den i min, som om en tolvåring er et barn. ”Nu tänker vi to nok på, hvad vi skal udrette?” sagde jeg.

”Mor. Hvad skal vi göre?” Han tog sin hånd til sig med ängstelig mine. ”Jeg skal bruge flere brädder. Jeg har tänkt på det hele julen.”

De andre ville synes, det var forkert at give ham unödvändige penge lige efter ferien med gaverne. Men det var ikke unödvändige penge, allermindst når han havde hjemve efter mor Julle. ”Er en krone nok?” spurgte jeg og fölte febrilsk efter min portemonnaie, som jeg vidste indeholdt fire kroner.

”Jeg kan vist knap få det for to,” svarade han og sendte mig sit blå melankolske blik.

Så skulle han have tre. Så skulle han have tre og föle sig rig hjemme hos mig. Esther kunne så få den ene, og det var nok til slik og til Lise. Ih, hvor det drengeansigt lyste op, da de blanke mönter lå i den lidt sorte hånd, og hvor det fik mig kåd. ”Så red den herre alene,” sang jeg og galopperede det sidste stykke fulgt af hans själdne latter. (Agnes Henningsen, Dödsfjende-Hjertenskär, s 142-143)

Frederiksberg

Efter sju år i Roskilde flyttade Agnes, Esther och Poul samt fröken Hansen till en lägenhet på Fredrik den Sjettes Allé på Frederiksberg i Köpenhamn. Efter en tid flyttade även Tage in. De blev snart goda vänner med sina grannar Simon Koch, hans fru och deras dotter på två år. Simon Koch kom väldigt bra överens med Poul och Tage, och Poul uppfann olika saker till dottern. Efter några år skilde sig Simon Koch och hans fru – och efter ytterligare ett antal år, 1919, gifte sig Agnes med Simon Koch. Simon Koch var jurist, men också författare, de hade mycket gemensamt och det blev ett lyckligt äktenskap. Efter hans död 1935 började Agnes skriva sina memoarer.

Dansk Kvindebiografisk Leksikon skriver om Agnes Henningsens författarskap:

 I 1899 kom debutromanen Glansbilledet og samme år romanen Strømmen. De to romaner har kvindelige hovedpersoner, begge har depressive overtoner, og en stor del af skylden for kvindernes ulykke lægges af forfatteren i deres manglende arbejde og forstenede selvopfattelse. I 1900 lykkedes det AH at få finansieret en rejse til Polen, og året efter kom romanen Polens Døtre, en fin og nærgående sædeskildring af to forskellige kvinders skæbneforløb omkring den samme mand. I kampen om hans gunst svigter begge kvinderne sig selv og deres egen værdighed. De går til grunde som ofre for konventionens krav om passivitet og dydighed, samtidig med at de indhentes af kønsangst og frigiditet. Bogens mandsportræt har Georg Brandes som model; AH kendte ham personligt og erkendte ham som tidens stærke mandssymbol. Påvirkningen fra den Herman Bangske impressionisme, der prægede debuten, er her aftaget; AH havde fundet sin egen ubarmhjertigt åbne stil, som udleverer og forklarer uden at pege fingre eller moralisere./…/

I 1935 døde hendes anden ægtefælle, og endnu en epoke i hendes liv var forbi. Sorgen bragte refleksionerne fra hele hendes egen livshistorie frem, genoplevet med alderens indsigt, nådesløshed og humoristiske overskud. Fra 1941 til 1955 udkom hendes otte bind erindringer med de sigende titler: Let Gang paa Jorden, Byen erobret, Kærlighedssynder, Dødsfjende-Hjertenskær, Jeg er Levemand, Den rige Fugl og Skygger over Vejen. Læst i dag er disse værker hendes største bedrift, Danmarkshistorie og kvindehistorie vævet sammen af et dramatisk, fintsansende menneske, som uden forbehold blotlagde sit inderste og insisterede på at være i sin egen ret. Hendes samtid var sjældent forstående, men AH kom til at leve længe nok til at opleve anerkendelsen og en ny generations interesse for sine værker. Da Det Danske Akademi stiftedes 1960, blev hun medlem her som den eneste kvinde ud over Karen Blixen.(Kvinfo.dk)

I memoarerna skriver hon inte rakt ut vem som är far till Poul Henningsen. Däremot beskriver hon Poul på ett sätt som möjligen gör att man kan gissa sig till det – i alla fall om man tror sig veta vem det är. Poul beskrivs ofta som lång och det var Carl Ewald också. Agnes kunde också i en given situation beskriva Poul och kommentera att han borde uppföra sig på ett visst sätt inte minst med tanke på hur hans pappa var.

Mads på besök från USA

När Mads Henningsen efter tolv år i USA hälsade på i Danmark beskrev Agnes honom som ett stort barn. Mads visade väldigt lite förståelse för Agnes situation under de tolv år han hade varit i USA.

Agnes skrev om Mads:

Nu var han altså ved at tale med mig! ”Jeg vil nödig såre dig, men er Esthers opdragelse i frihed blevet nogen sejr? Og har du ikke selv fortalt mig, at du ikke blander dig i, hvem dine börn omgås … end ikke aner, hvad stilling deres venners fädre indtager?”

Jeg stönnede ved tanken om en sympatisk ung präst i Pouls skole, som var rörende ivrig efter at göre ham til sportsmand og var kommen til at röbe en fölelse for ham, der gjorde drengen led ved ham. Det kunde jeg ikke nävne! ”Stillinger er ingen garanti,” måtte jeg nöjes med at sige.

Troldmanden smilede overbärende. ”Da kan du bande på, det har gavnet Tage, at hans bedste ven i Fredericia er sön av en oberst!”

”Mon?” sagde Rose. ”Mon Tage ikke kan läre lige så meget godt af de kunstnere, som kommer her?”

”Nej!” råbte Troldmanden.

”Far.” Tage så bönligt på ham. ”Det kan vi da ikke vide noget om.”

Fröken Hansen stod stille med det tunge melonfad og sagde: ”Hver tror nok, at deres familie er bedst for börnene!”

”Så-å?” Han stirrde på hende forblöffet over hendes damagtighed. ”Tak, jeg vil gerne have mere melon.”

Men hun böd ham ikke, för hun havde talt ud: ”Fru Henningsens söster har lige skrevet, at Elli er from og from som altid. Men at hun tränger voldsomt til at bo mindst et par ås hos sin mor!” (Jeg er levemand, s 357-358)

Det var ingen särskild positiv bild Agnes gav av Mads. I stället för att tacka Agnes och visa uppskattning kritiserade han hennes sätt att uppfostra barnen och beskrev sitt barndomshem, där Tage och Elli växte upp, som rena idyllen. Han förstod inte att hans barndomshem kanske hade sina brister och att dessa brister kanske var en anledning till att han själv var tvungen att fly till USA, eftersom han med sitt beteende inte kunde leva upp till barndomshemmets ideal.

Suzanne Brögger skriver i efterordet till Agnes Henningsens memoarer:

Agnes Henningsen var fra starten betaget af Troldmandens ärlighed: Han fortalte altid, hvergang hans erotiske eventyr blev fuldbyrdet – og fölte hver gang skyld. Men dét behövede han jo slet ikke! Mads Henningsens skäbne står til skräk og advarsel for eftertiden. Fordi han tragtede efter det päne, borgerlige liv, men var erotisk anlagt og fuld af fortrydelse og skyld. Og nu må flygte til Amerika for at rense sig. (Suzanne Bröggers efterord till: Agnes Henningsen: Byen Erobret /Kärlighedssynder, s 476-477)

Däremot gav Agnes en rätt positiv bild av Carl Ewald i sina memoarer. Hon blev visserligen mycket sårad av något han vid ett tillfälle sade om Mads Henningsen, vilket gjorde att de inte umgicks de sista åren av Carl Ewalds liv. Men faktum är att Carl Ewald annars beskrivs i positiva ordalag. Säkert för att hon tyckte om honom, uppskattade hans personlighet och det samarbete de hade i början av hennes författarskap, men jag föreställer mig också att hon ville lämna efter sig ett positivt porträtt av Poul Henningsens far. Jag, som inte visste så mycket om Agnes Henningsen och Carl Ewald, blev positivt överraskad när jag läste beskrivningen av Carl Ewald. Carl Ewald var social, tog hand om sina gäster på ett fint sätt och respekterade kvinnor, vilket hans vänskap med Agnes, Riis och Foer var ett tecken på.

Kvinnor och ekonomi

Agnes Henningsen kämpade hela livet med sin ekonomi. När hon 23 år gammal lämnades ensam med barnen var hennes avsikt att bli barnmorska så hon kunde försörja sina barn. Men den lokala prästen nekade henne det sedlighetsbevis som man på den tiden var tvungen att ha för att bli barnmorska. Hennes läkare hade redan gett henne intyg på att hennes kropp var tillräckligt stark för att klara yrket.

Efter ett misslyckat försök med en frisörsalong som aldrig blev lönsam bestämde hon sig för att satsa på att bli författare. Trots att hon skrev flitigt och blev publicerad var det svårt att försörja sig. Hon skrev därför också ett antal teaterpjäser, som gav en bättre ersättning. Men hon lyckades ändå aldrig tjäna så mycket att hon kunde bo tillsammans med alla barnen.

Agnes Henningsen kom egentligen från en relativt välbärgad familj och fick också ett visst arv. Men hon kunde inte själv bestämma över sitt arv, det var den äldsta systerns man som blev en sorts förmyndare och hon var tvungen att få hans tillåtelse när hon ville använda arvet. Något hon ofta återkommer till i sina memoarer.

Den självständiga kvinnan med egen försörjning, som vi idag ser som en självklarhet, är ett rätt så nytt fenomen.

Den store danske skriver om kvinnors rättsliga ställning genom tiderna.

Kvindens stilling gennem tiderne som berettiget eller forpligtet kan udledes af den lovgivning, som afspejler familiernes og slægternes forhold. De europæiske retssystemer har siden antikken fastholdt, at en hustru var underlagt mandens og ugifte kvinder faderens eller en anden mandlig slægtnings værgemål i økonomiske og processuelle forhold. Enker var derimod ofte stillet meget lig mænd i formueretlig henseende. /…/

Trods samtidens voksende krav om kvindefrigørelse bestræbte 1800-t.s jurister sig i teori og praksis på at fastholde en hustrus ugunstige betingelser. Ugifte kvinder opnåede allerede i 1857 ligestilling med mænd vedrørende økonomisk råderet, arv og adgang til næringsudøvelse, mens en gift kvinde først i 1925 opnåede fuld ligestilling med sin ægtemand. (lex.dk, retshistorie)

Fram till 1925 var en gift kvinna ekonomiskt beroende av sin man, medan den ogifta kvinnan 1857 hade rätt att ärva. Möjligen var det så att Agnes inte självständigt fick råda över sitt arv eftersom Mads Henningsen inte hade några medel med sig in i äktenskapet. De separerade när Mads flydde till USA, men skilde sig först efter många år. Agnes var inte heller myndig när de gifte sig.

Vad det än berodde på var det förnedrande för Agnes att hon inte hade tillgång till sitt eget arv.

Kvinnors ekonomi är också ett återkommande tema i Jane Austens författarskap. På den tiden gick arvet genom manliga släktningar och en familj med enbart döttrar kunde bli tvungen att lämna sitt hem om fadern dog. Det blev därför en livsuppgift för Mrs. Bennet i Pride and Prejudice, som publicerades 1813, att åtminstone en eller två av hennes döttrar gifte sig med rika män. Romanens första mening sätter också direkt fokus på ekonomin: It is a truth universally acknowledged, that a single man in possession of a good fortune, must be in want of a wife. Som tur är lyckades både Elizabeth och Jane Bennet att förena ekonomi och kärlek när de gifte sig. Elizabeths Mr. Darcy, som först framstod som stolt och avvisande, var inte bara rik, han visade sig också vid närmare bekantskap vara en god människa.

---

Poul Henningsen, PH (1894–1967)

När Poul Henningsen föddes var Agnes Henningsen fortfarande gift med Mads Henningsen och Poul var omkring 14 år när han fick reda på att det var Carl Ewald som var hans biologiska far. Det blev dock offentligt långt senare – antagligen först efter Poul Henningsens död.

Poul var knappt ett år gammal när Mads flydde till USA och Agnes blev ensam med barnen. Han bodde tillsammans med Agnes i Carl Ewalds storfamilj i Ny Kongensgade, men flyttade efter en tid till en fosterfamilj i Vordingborg. Fosterfamiljen var Betty Ewalds syster Mor Julle, som Poul kallade henne, och hennes man snickarmästaren Carl Hansen. Poul bodde sedan i Vordingborg från 1896 och fram till 1899, då Agnes flyttade till Roskilde tillsammans med Esther och Poul. Poul fortsatte att vara i Vordingborg under sina ledigheter som t.ex. jul och sommar. Vordingborg var även ett sorts andra hem för familjen Ewald, som var där på semester ibland. Carl Ewald åkte till Vordingborg när han behövde ro för att skriva och Jesper Ewald har beskrivit hur han som tonåring cyklade till Vordingborg när han behövde tröst. Det betyder att Poul Henningsen umgicks en del med familjen Ewald – utan att veta att de var släkt. Men de vuxna visste och kanske var arrangemanget med Agnes Henningsen som bodde i Carl Ewalds storfamilj och Poul hos Betty Ewalds syster i Vordingborg ett sätt att ta ansvar för Poul utan att direkt tala om hur familjerelationerna egentligen hängde ihop. I kretsen kring ”det moderne gennembrud” var otrohet accepterat och kanske var det just därför möjligt att ta ett visst ansvar för barnen, som föddes utanför äktenskapet.

Vordingborg

Poul Hammerich skriver i boken Lysmagaren – en krönike om Poul Henningsen om Pouls tid i Vordingborg, där familjen bodde i huset på Algade 53 – inte så långt från min farfar som växte upp i huset på Algade 46. Min farfar var omkring sju år äldre än Poul Henningsen men i ett antal år bodde de samtidigt i Vordingborg.

Poul Henningsen sitter på tåget på väg till Roskilde och tänker tillbaka på tiden i Vordingborg:

Igår på denne tid sad han under Far Hansens larmende middagslur på den överste af de tre trappesten op til huset i Algade 53, Vordingborg, med en fedtemad i den ene hånd og en sukkermad i den anden. Först en bid af den ene humpel og så en bid af den anden – ”sundt og södt på skift”, som Mor Julle sagde. Han sad på förste parket til dagens skuespil, når Retiraderne, drengene fra Realskolen, törnede sammen i regulär gadekamp med Borgerskaberne, dem fra Borgerskolen. Det forekom Poul ret dumt, for der var altid flängede bluser eller blödende knä eller mälkevognen körte skolebögerne flade. /…/

Far Hansen havde på Pouls tre års födselsdag givet ham en rigtig lille hövlebänk, så han ikke gik i vejen. På fire års dagen blev han udnävnt til yngste lärling og fik et krus hvidtöl. Nu fölte han sig udlärt, kunne håndtere et vinkeljern, holde et savspor, slå en tretommers i, i tre slag og hjälpe med at dybpolere de nye kommoder med nedfäldede spejle til Hotel Vardemar. /…/

Ewald var tit på besög – som han sagde: for at få arbejdsro. Han vendte op og ned på hele Algade 53 /…/ Det var lidt flovt at gå tur med Ewald til Kirkepladsen sådan som folk vendte sig og måbede. /…/

I ferierne havde han af og til Betty, Riis og Foer med, själdent Mor Agnes og altid Lissen, Jesper og lille Grethe. Det var både irriterende og sjovt. Leps skulle straks have en hövlebänk magen til Pouls. Men da lärlingen begyndte at undervise i snedkeriets finesser, blev den et år äldre novice skrubhysterisk. Poul syntes også, det var tosset, at börnene sagde Gumor til Mor Julle. Til gengäld digtede og sang Ewald de bedste go-nat-viser, når hans unger fyldte hele Pouls kammer /…/ Leps förekom Poul evigt problematisk. For eksempel fik han under en ferie difteritis med höj feber og vejrträkning som et savvärk. Far Hansen mumlede mörkt om koleran i Hamborg. Mor Julle sendte bönner opad, og distriksläge Fog blev tilkaldt. Da vaccinen hverken var kommet til verden eller Vordingborg, tog lägen et langt glasrör og sugede drengens svälg fri fra slim og belägninger. Så var han kureret.

Ewaldernes invasion betöd roture i havnen og skovture med fulde madkurve i den store hestevogn til Vinterbölle. /…/ I skovene var Ewald suverän. Han udspillede her med sin här af börn adskillige slag til brug for sine historiske romaner, han lärte fra sig om spiselige og uspiselige svampe og demonstrerade, hvordan man finder vand med en y-formet pilekvist. (Paul Hammerichs 55-62)

Leps är Jesper Ewalds smeknamn. Episoden med ”distriktsläge Fog”, som var min farfars far Frederik Fogh, förekommer också i Jesper Ewalds bok Breve fra en barndom.

Efter tiden i Vordingborg bodde Poul med Agnes och systern Esther i Roskilde. Poul fortsatte dock att vara i Vordingborg på sina ledigheter och hade kontakt med Mor Julle och Far Hansen livet ut. Agnes, Poul och Esther flyttade till Fredriksberg 1906, där även brodern Tage Henningsen bodde ett antal år.

Som barn fick Poul ofta frågan om vem hans far var och han svarade var att det var Agnes, som var hans far, eftersom det var hon som arbetade och försörjde familjen.

I radiointervjun från 1964 svarade Poul Henningsen på frågan om vad Agnes Henningsen hade betytt för honom som barn:

Hun var jo först og fremmest min far, for det var hende der skulle tjene pengene, og det var hende der skulle have ro til arbejdet. Så havde vi altså også en mor som hed Petra, der passade os som mödre skal passe deres börn, vaskede os og straffede os mildt. (Mit Livs Eventyr s 27)

Poul Henningsen blev en mångsysslare. Han designade lampor och succén med PH-lampan gav honom en god ekonomi. De sångtexter han skrev till revystjärnan Liva Weel sjungs än idag. Själv förknippar jag honom i första hand med Man binder os på mund og hånd, som med sin text fick stor betydelse för danskarna under andra världskriget. Han skrev regelbundet i Politiken1921-1938 samt 1960-1966 och i Socialdemokraten 1950-59. Tillsammans med bland andra Thorkild Henningsen var han redaktör för Kritisk Revy 1926-28 och 1964-66 var han redaktör för konsumenttidningen Tänk. Han skrev också ett stort antal böcker, bland annat Hvad med kulturen, som kom 1933 och PH’s dragebog for börn fra 8-128, drakar var en stor passion även in på äldre dagar. Han gjorde också Danmarksfilmen 1935, där han försökte skildra vardagen i Danmark.

I en radiointervju i samband med 70-års dagen berättade Poul Henningsen att han har haft tur:

Jeg synes mit liv har väret en räkke eventyr, og jeg har väret en usädvanlig heldig kartoffel. Jeg har haft det privilegeret godt, for at bruge et fremmedord, for de allerfleste mennesker risikerer jo at komme på en forkert hylde, og jeg har fået lov til at pröve hver eneste hylde jeg havde lyst til. (Mit Livs Eventyr s 25)

Den Store Danskeskriver om Poul Henningsen i :

Som kulturkritiker blev PH provokatøren, der angreb vanetænkning, autoritær opdragelse, senvictoriansk facademoral og seksuel fortielse, konformisme og kommercialisme — ”slipsedannelse og bænkevælling”, som han sagde.

Det gjorde ham til en af landets mest udskældte mænd gennem 30 år. 1945-46 lagde han sig ud med alle fløje ved at kritisere retsopgøret og forholdene i de tyske flygtningelejre, mens hans kritik af forbrugerisme og pop vandt gehør i 1960’erne.

Kernen i hans idéer er individets frihed til at være uregerligt og finde sin egen sandhed ved kritisk tænkning (”Rend mig i den offentlige mening”). Han ville forene fornuft, fantasi og følelse, og han blev folkeopdrager og ”rigsvækker” ved sit mod til at blande sig, gå imod strømmen, kræve kvalitet, oplyse og frigøre.

Som radikal humanist fortsatte han linjen fra Ludvig Holberg og Georg Brandes og blev, hvad Georg Brandes kaldte deres fælles forfader Voltaire: ”Vejbryder, Fornyer, Luftrenser”.

Maleren, lysmageren, sangskriveren, dragebyggeren, pædagogen, harmonikaspilleren og brøndkarsedyrkeren PH var først og sidst livskunstner.

Han talte om Mit livs eventyr (det er titlen på hans radioerindringer, udg. 1995), og vigtigst i hans 50 års indsats som multikunstner og multimediemenneske blev summen, mønsteret i det hele: grundholdningen at turde og at lege.

Denne misundelsesværdige — og af mange misundte — krydsning af skarpsindighed og letsind gjorde PH til århundredets betydeligste repræsentant for dansk kulturradikalisme eller med tidens eget udtryk: frisind, og han fik stor betydning for moderniseringen og demokratiseringen af dansk bevidsthed. (Den Store Danske, lex.dk)

Paul Hammerich inleder sin bok med detta citat av Poul Henningsen från 1965:

Jeg har aldrig önsket at tvinge andre til at mene som jeg. Jeg har kämpet for menneskets ret til at finde ind til sin egen mening om tingene. Min protest har altid väret vendt mod de kräfter, der tjener deres penge på at frata menigmand denne ret. Jeg håber kun at ha väret intolerant over for magtens misbrug. Jeg har höjst villet läre folk lidt jiu-jitsu, så de kunne forsvare deres åndelige frihed. (Paul Hammerich s 9)

Nakskov 1931

1931 var Poul Henningsen tillsammans med bland andra Mogens Fog, Hans Scherfig och Tom Kristensen aktiv i en kommité som ordnade en insamling för demonstrerande arbetare i Nakskov.

Paul Hammerich skrev:

I Nakskov var skibsvärftet krakket og nöden og ledigheden ekstrem höj. Den 2. februar 1931 afbröd arbejdslösa demonstranter et byrådsmöde og tvang de folkevalgte til enstemmigt at bevilge 20.000 kr. til arbejdsmändenes hjälpekasse. Den lokale politimester fik fat i en kommunistisk medlemsfortegnelse og arresterede to arbejdere, som retten idömte fire og seks måneders fängsel, mens byrådet – atter enstemmigt – trak bevillingen på de 20.000 kr. tilbage.

Atmosfären var så betändt, at Socialdemokratiet aflyset det traditionelle 1.maj-möde, og så forböd politiet kommunisternes demonstration. Det förte til slagsmål mellem ”bolsjevikkerne” og ”Zahles knippelsvingere”. Näste dag undsagde de socialdemokratiske byrådsmedlem Emil Koch politiets adfärd på et möde arrangeret af kommunisterne, og så var Fanden lös på Lolland. Betjente drev arbejderne ned mod havnen, hvor en stenfisker gav kammeraterne ammunition til modangreb. Ordensmakten blev jaget ind i tinghuset, og stenkast blev besvaret med revolverskud. Politimesteren tilkaldte forstärkning fra Nyköbing og Köbenhavn og et kommando feltmässigt udrustede soldater fra Vordingborg. Först ud på natten var roen genoprettet. Ni arbejdere blev tilbageholdt, heriblandt Emil Koch, der samtidigt udmeldte sig af Socialdemokratiet.

Mens ”Internationale” blev afsunget fra tilhörerpladserne, takserede Östre Landsret disse forbrydelser til fra fire måneder til to et halvt års fängsel. Koch idömtes et års forbedringshus for ”meddelagtighed i ansvaret for urolighedernes opståen”. (Paul Hammerich s 246-247)

Kulturradikal

Poul Henningsen var varken kommunist eller socialdemokrat och beskrev det själv så här:

Jeg står et sted midt imellem de to partier. Det må man ha lov til. Jeg er og har altid väret folkefrontsmand, (från Hans Hertel: P.H. – en biografi, s 504)

Poul Henningsen var däremot en del av den kulturradikala rörelsen i Danmark, med fokus på kultur, demokrati och antifascism, vilket också ligger i linje med Folkfronten.

Danmarkshistorien. dk skriver om Kulturradikalismen:

Kulturradikalisme betegner en kulturpolitisk strømning, der har rod i 1800-tallets moderne gennembrud og kredsen af intellektuelle personligheder omkring Georg Brandes. Tankerne blev ført videre af venstre-intellektuelle i især mellemkrigstiden, hvor strømningen fik stor kraft. Kulturradikalismen har haft stor indflydelse på væsentlige sider af dansk politik, kultur og samfund, og den gør sig stadig gældende som et holdnings- og idéfællesskab i moderne politik og kultur og som et referencepunkt i kulturelle og politiske debatter. /…/

I Danmark har kulturradikalismen rod i 1870´ernes borgerlige radikalisme og i det intellektuelle miljø omkring brødrene Georg og Edvard Brandes og Viggo Hørup. De borgerligt-radikale idéer samlede sig om en kulturkamp mod kirkens og statens autoritet, og de vedrørte især retten til individuel udfoldelse, fordomsfrihed og tolerance samt kritik af det, man anså for at være en indskrænket, undertrykkende og farveløs borgerlig kultur. /…/

Omkring århundredeskiftet døde bevægelsen ud for at blive genoplivet i mellemkrigstiden i ny form. Den nye kulturradikale bevægelse bestod stadig af intellektuelle og kunstnere fra det københavnske miljø, og den knyttede sig til personer som Poul Henningsen, Otto Gelsted og Hans Kirk. Men mellemkrigstidens kulturradikalisme knyttede sig i højere grad til venstre-intellektuelle, der i varierende grad var draget af socialisme og kommunisme. /…/

Tidsskriftet Kritisk Revy (1926-28) blev de kulturradikales centrale røst i mellemkrigstiden og fik trods en kort levetid stor betydning for bevægelsens virke. De fire redaktører, herunder Poul Henningsen, var arkitekter, men tidsskriftet beskæftigede sig med kultur i bred forstand, blandt andet også litteratur og filosofi. De bærende ideer var antifascisme, antimilitarisme, demokratisk udvikling og marxisme, men også funktionalismens kerne: fornuft, enkelthed og brugbarhed prægede tidsskriftet. Især forfatterne Otto Gelsted og Hans Kirk var ivrige skribenter i Kritisk Revy. (Danmarkshistorien.dk)

Hvad med kulturen 1933

Poul Henningsen skrev boken Hvad med kulturen som ett svar på Staunings och Socialdemokratins alltför ensidiga syn på kulturen. Ett förhållningssätt som Poul Henningsen menade öppnade dörren för en kultursyn som påminde om nazismens.

Den stora danske skrev:

I debatbogen Hvad med Kulturen? (1933) angreb PH nazismens kulturpolitik og Socialdemokratiets passivitet, og han blev en hovedkraft bag Foreningen for Frisindet Kulturkamp og dens antifascistiske tidsskrift Kulturkampen (1935-39). Det medførte i 1938 hans afskedigelse fra Politiken.(Den Store Danske, lex.dk)

Tecknaren Hans Bendix , som var anställd på tidningen Social-Demokraten, hotades 1934 med uppsägning eftersom han gav ut en anti-nazistisk tidning. Det var den socialdemokratiska statsministern Stauning som hade påverkats av tyskarna.

Elias Bredsdorf skrev i Dagbladet Information:

I efteråret 1933 udsendte Hans Bendix det første nummer af et antinazistisk tidsskrift, som han kaldte Åndehullet. Bendix, som var socialdemokrat og fast ansat tegner ved Social-Demokraten, fik adskillige fremtrædende kulturpersonligheder som medarbejdere, og både han selv og andre af tidens betydelige tegnere forsynede tidsskriftet med skarpe og vittige illustrationer. /…/

Efter at der i 1934 var udkommet tre numre, blev Åndehullet standset ved personlig indgriben fra statsminister Stauning, der reagerede på en klage fra det tyske gesandtskab. Stauning stillede partifællen Hans Bendix overfor valget mellem, at fortsætte udgivelsen af Åndehullet, eller at miste sin stilling som tegner ved Social-Demokraten. ”Tidsskriftet blev kvalt af den daværende tyske gesandt i samråd med den danske regering,” skriver Bendix i sine erindringer. (Elias Bredsdorf i Information 4 juli 1998)

Den surrealistiska danska konstnären Wilhelm Freddie fick 1937 tre av sina konstverk beslagtagna, eftersom de klassades som pornografi. Poul Henningsen, som skrev på en bok om erotikens historia, stod vid konstnärens sida då han 1961 försökte få dem tillbaka.

Paul Hammerich:

Derfor stod han ved surrealisten Wilhem Freddies side, da han i 1961 forsögte at få kriminalmuseet til at udlevere de ”utugtige” kunstvärker, sädelighedspolitiet konfiskerede i 1937. Da det mislykkedes, åbnede Freddie en udstilling med kopior af den forbudne kunst, bland andet kvindebusten ”Sexparalyseappeal” med påmalet fallos på kinden. Politiet fjernede atter de obsköne genstande, byretten konfirmerede beslagläggelsen, og den energiske maler måtte vinde sin sag i ret efter ret, för han fik ret og fik sine värker tilbage. Poul nöjedes ikke med at kommentere affären, men optrykte hele udskriften af rettens dombog med frikendelsen som slutkapitel på ”Erotikens Historie” (Paul Hammerich s 405)

Danmarksfilmen 1935

Poul Henningsen ville i Danmarksfilmen ge en bild av vardagen i Danmark – till ett ackompanjemang av glad och lättsam jazzmusik. Filmen var på många sätt före sin tid och Poul Henningsen fick så mycket kritik att det blev hans sista (och första) film. Senare har dock Klaus Rifbjerg och Jörgen Leth gjort liknande filmer om Danmark.

Danmarkshistorien.dk om PH:s Danmarksfilm:

Den 29. april 1935 havde PH’s (Poul Henningsen, 1894-1967) dokumentar- og propagandafilm ‘Danmark’ premiere, både i København og på Verdensudstillingen i Bruxelles. Filmen blev produceret i årene 1933-35 og var bestilt af Udenrigsministeriet. Filmen vakte megen forargelse og vrede, fordi den udfordrede den danske nationale selvforståelse, specielt i de borgerlige kredse. /…/

Danmarksfilmens danmarksbillede kan beskrives som det arbejdende og almindelige Danmark. Et Danmark i bevægelse, hvor PH bruger filmen til at fange nuet og til at skue fremad. Dette ses i det meget bevægelige kamera og i de levende billeder, som PH og fotograf Poul Eibye (1885-1972) har optaget og klippet. Filmen er fuld af optimisme blandt andet understøttet af de lyse og lette jazzmelodier med børnekor. /…/

PH’s eneste film står tilbage som et stykke danmarkshistorie, der beskriver det almindelige liv i 1930’erne, og den indskriver sig samtidigt som en klassiker i dansk filmhistorie. Danmark er forløber for mange nyere Danmarksfilm. Her kan bl.a. nævnes Klaus Rifbjergs Danske billeder (1970), Jørgen Leths Livet i Danmark (1971) og Max Kestners Verden i Danmark (2007). (danmarkshistorien.dk)

Det finns några klipp från filmen på YouTube under rubriken ”Musik fra PH’s Danmarksfilm”

Man binder os på mund og hånd

Man binder os på mund og hånd med text av Poul Henningsen och musik av Kaj Normann Andersen blev till i sin nuvarande form precis efter den 9 april 1940. Den framfördes av Liva Weel i revyn Dyveke av Kjeld Abel,

Wikepedia om Man binder os på mund og hånd:

Dyveke blev til i perioden umiddelbart inden den tyske besættelse af Danmark; faktisk var prøverne til forestillingen begyndt dagen forinden, 8. april 1940. Poul Henningsen havde skrevet en tekst med titlen ”Det gælder kærlighed og krig” med en anti-nazistisk tekst.

Da Danmark var blevet besat, blev der straks indført censur, og teksterne til revyen måtte indleveres til godkendelse. Det gik så hårdt ud over ”Det gælder kærlighed og krig”, at PH var nødt til at skrive en helt ny tekst. Det blev ”Man binder os på mund og hånd”, som var anderledes subtil. Første vers handlede nu om erotik, andet om ægteskab, mens tredje vers handlede om fædrelandskærlighed på en måde, den tyske censur ikke rigtig kunne indvende noget imod, og teksten blev nu godkendt. Publikum forstod dog godt det dybere lag i teksten, og PH har selv fortalt, at der var andægtig tavshed, ikke mindst mens Liva Weel sang dette vers. (da.wikipedia.org/wiki/Man_binder_os_på_mund_og_hånd)

Tredje versen, som orsakade ”andägtig tavshed” i publiken låter så här:

Möde hvad der venter os,/ og ingen véd hvordan det går./ Bäre skäbnen uden trods,/ hvad der så forestår/ Glad for hver en venlighed,/ men uden tro at det blir ved./ Söge fred i det vi véd, / at vi har ingen krav på fred.

Man binder os på mund og hånd/ men man kan ikke binde ånd/ og ingen er fangne,/ når tanken er fri./ Vi har en indre fästning her/ som styrkes i sit eget värd,/ når bara vi kämper/ for det vi kan li.

Den som holder själen rank/ kan aldrig blive träl./ Ingen kan regere det/ som vi bestemmer selv./ Det lover vi med hånd og mund/ i mörket för en morgenstund,/ at drömmen om frihed / blir aldrig forbi. (Text: Poul Henningsen, 1940)

Sångerskan Liva Weel skrev 1948 i ett brev till Poul Henningsen:

Ak ja elskede Poul, om vi kunde mödes i et rigtigt Teater; men det har väl desvärre lange Udsigter. Maa jeg med det samme have Lov til atter en Gang at takke dig for alle dine Pragtviser til mig gennem Aarene – takke dig for den Udvikling de gav mig. Dejligt at höre alla slags Mennesker husker dine Viser bedst af alle de mange, jeg har haft. Kärligste Hilsner, jeres hengivne Liva. (Brev fra Liva Weel til Inger og Poul Henningsen, 21 januar1948) (Hans Hertel: PH – en biografi. s 116)

”Retsopgöret” och demokratin 1945-1946

Poul Henningsen flydde 1943 till Sverige och kom först tillbaka till Danmark några månader efter krigets slut.

Paul Hammerich skrev om Poul Henningsens reaktioner på ”udrensningen” efter kriget:

Ved sin sene hjemkomst fra Sverige undgik Poul at opleve den offentlige forestilling, da frihedskämpare i majdagene foretog 40.000 arrestationer af landsmänd, mistänkt for landssvig, og Rigsdagen ”blussende af harme over voldsdåd og niddingsfärd” hastede särlove igennem, der man genindförte dödsstraffen, gjorde fire års tugthus til mindstetakst og fratog de dömte alle demokratiske rettigheder for resten af livet. Dette var udrensningen, folkestämningens vilje. Men ved at häve rösten sammen med ganske få andre som Frisch og Hal Koch gjorde han sagen til et retsopgör. (Paul Hammerich s 345-346)

Paul Hammarich skrev vidare:

Näppe var han flyttet hjem til det lille räkkehus i Ordrup og befrielsens fällesskab, för han – omringet af takkegudstjenester, jagter på fiktive og nådelöse domme over krigens menige tabere – udbasunerade: ”Vi kan ikke hos folkestemningen for tiden hente värdifulde forsvarsmidler for demokratiet.” Han brugte den netop genvundne ytingsfrihed til i hastig räkkefölge at sige fra over for dödsstraf med tilbevirkende kraft og udrensningens hävnende karakter, /…/ og at undsige sig kommunismen i Stalins vulgäre model. Dette trefoldige brud med modstandsbevägelsen, Christiansborg og venstreflöjen blev opfattet som kriminelt, (Paul Hammerich s 343-344)

Danmarkshistorien.dk skriver om ”retsöpgöret” efter andra världskriget:

Selvom kun et fåtal af danskerne deltog i modstandskampen under besættelsen, var de fleste fjendtligt indstillet overfor den tyske besættelsesmagt. Der var dog også nogle danskere, som støttede tyskerne på forskellig vis. Det kunne være af ideologiske årsager, som fx for de danske nazister og de danskere, der meldte sig frivilligt til tysk krigstjeneste. Det kunne også være af rent økonomiske årsager, hvilket fx gjaldt for nogle af de stikkere, som angav modstandsfolk til tyskerne for penge, eller for såkaldte værnemagere, der tjente godt på det økonomiske samarbejde med besættelsesmagten. /…/

Opgøret begyndte allerede den 5. maj 1945, hvor man internerede tusindvis af danskere, som var mistænkte for landsskadelig virksomhed. Ved det efterfølgende retsopgør blev omkring 13.000 mennesker idømt bøde eller fængselsstraf, mens 46 blev henrettet.

Retsopgøret blev meget debatteret, og der var en udbredt opbakning til opgøret i befolkningen. /…/ Efterhånden som retsopgøret skred frem, blev det efterhånden også en udbredt opfattelse, at det straffede de små forbrydere hårdt, mens det lod de store slippe billigere. Det var der en vis sandhed i, fordi man startede med de simple sager, som ofte var mod småforbrydere. De blev så dømt, mens folkestemningen endnu var ophedet, mens de mere komplicerede sager ofte først kom for retten flere år efter befrielsen, hvor stemningen var kølnet og straffene generelt var mildere. (Danmarkshistorien.dk)

Poul Henningsen gav sin syn på ”retsopgöret” i radiointervjun, som gjordes 1964 i samband med hans 70-års dag, – han menar att man ska försöka förstå varför folk blev nazister:

Retfärdigheden ved slutningen af en krig er jo helt afhängig af hvem der vinder krigen, og det gör at jeg ikke synes man kan kalde den retfärdighed.

Dér er det jeg synes demokratiet må vise sig ved at man siger: Nu laver vi ikke love med tilbagevirkende kraft, vi må se at komme over hvad der er sket, vi må tilgive hinanden på en eller anden måde. Det er sådan et kedeligt ord, sådan lidt sentimentalt, men vi må bäre os ad som mennesker bärer sig ad, vi kan ikke hävne. Jeg ved godt at man ikke bryder sig om den forstående mand i disse sager, men man må vise forståelse for hvorfor folk i sin tid blev nazister, hvorfor folk kommer ind på forbryderbanen, ellers kan man ikke hjälpe samfundet og slet ikke de mennesker. Jeg tror mangelen på forståelse skaber flere forbrydelser end noger andet. (Mit Livs Eventyr s 69)

Poul Henningsen såg det hela som en demokratisk fråga och 1946 skrev han att ”landsbyen er skåret over, så tidligere naboer ikke kan råbe hinanden op og näre venner ikke skimte hinandens ansigt” (Paul Hammerich s 344)

Paul Hammerich skrev vidare i sin biografi om Poul Henningsen:

Poul syntes selv, at han havde svärt ved ”at tränge gennem heroïsmens skudsikre vest”. Men hans argumenter hade voksende gennemslagskraft. Hans nytårsönske for 1946 löd: ”At de som helst vil glemme må läre at huske. At de som ikke kan glemme må glemme hadet. At krigens sort og hvidt må aflöses af retsind.” (Paul Hammerich s 348-349)

I radiointervjun från 1964 berättade Poul Henningsen om flykten till Sverige och berättade samtidigt om mötet med mannen som hade fått i uppdrag att mörda honom. På frågan om varför han flydde svarade han:

Det vidste jeg såmänd ikke så meget om. Jeg fik bare besked – fra tre sider – på at det nok var bedst jeg kom afsted og så valgte vi at ro over fra Höje Skodsborg til Landskrona. Det var en temmelig lang og sur tur i åben båd, men vi kom da over i löbet af fire timer. Senere viste det sig at det var fornuftigt af os at flygte.

Jeg traf senere min egen morder. Det var en ung mand som kom ind ad dören – det har väret i 46 – og sagde at han var lige kommet ud af fängslet – han havde fået et år, fordi han havde väret med i Wilfred Petersen-gruppen – og nu ville han stikke mig en undskyldning, for han skulle i virkeligheden have indebrändt mig og min familie den 23, september 1943. Jeg bad ham sidde ned og böd ham en cigaret, og så snakkede vi sammen. Det viste sig at han havde läst mine artikler om udrensningen, og han syntes at jeg var et fornuftigt menneske, og han var glad for at han ikke havde indebrändt mig, og mere kan man jo ikke forlange af en morder. (Mit Livs Eventyr s 68)

Poul Henningsen lyckades med sina artiklar om utrensningen att nå ut till den person som hade fått i uppdrag att mörda honom. Det säger något om att han var inne på rätt spår – att skapa dialog och försöka att förstå – att man må vise forståelse for hvorfor folk i sin tid blev nazister, hvorfor folk kommer ind på forbryderbanen, ellers kan man ikke hjälpe samfundet og slet ikke de mennesker och att man ska satsa på ”retsind” och undvika ”utrensing”

Att lyssna på motståndaren och att försöka få svar på frågan varför är en viktig grundbult i demokratin och i förståelsen för individers olika livsvillkor finns en grogrund till ökad demokrati.

Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, som bildades 2015, är inne på samma linje och deras uppdrag är att sprida kunskaper om hur, när och varför ideologiskt motiverade våldsbejakande subkulturer uppstår.

Här pågår ett forskningsprojekt, där man intervjuar unga nynazister. De skriver bland annat om sitt forskningsprojekt:

Studien har utvecklat ett helhetsperspektiv på personers berättelser om vägar från inträde till utträde ur högerextremistiska miljöer. /…/

Studien bidrar till nya insikter om hur man lämpligen bör utforma förebyggande ansatser inom detta fält och även kunskaper om hur det är möjligt att initiera och stödja exitprocesser.

Totalt har 29 individer som är eller har varit aktiva i nynazistiska organisationer intervjuats. Av dessa är 11 alltjämt aktiva i dessa organisationer. /…/

Vidare har anhöriga, föräldrar och partners, till huvudinformanterna intervjuats om sina upplever i olika faser, dvs från inträde, livet i rörelsen och eventuella utträden. /…/ (http://www.gu.se/segerstedtinstitutet/forskning/att-rekryteras-att-tillhora-och-att-lamna-exitprocesser-bland-unga-nynazister)

Hemmet i Usseröd och likheten mellan far och son

Poul och Inger Henningsen köpte 1948 ett ”husmanssted” i Usseröd. Det blev en plats, där barn, barnbarn och vänner trivdes. Men också ett ställe där Poul kunde koppla av i en period där han, på grund av sina åsikter om ”retsopgöret” efter kriget, förlorade många av sina vänner och tidigare samarbetspartner.

Paul Hammerich skriver:

Köbet af Usseröd gjorde det muligt for Inger og Poul at holde börnehave. /…/

Dengang et gro- og fristed der gav kräfter til at overleve gamle kammeraters kolde skuldre, /…/

Herude blev plejedötrene Tove og Grethe bragt tilbage til – om ikke naturen så det naturlige. De gik til pädagogisk jazz hos Bernhard Christensen og dannede i haven en amatörgruppe med den mindre sangstärke, men rytmesikre og gospel-präkende Poul. Når han i de lyse nätter tog harmonikakassen frem og brägade ”Lille mor hun går og vasker trapper”, gräd Kjeld Abell stille. Stig Lommer derimod vågnede op, när Tove og Grethe swingede ”Kys det hele fra mig”. Måske var Lommer bländet af deres udseende, da han fik ideen at lancere dem som The Kemp Sisters. Det blev der ingen karriere af. /…/

Usseröd blev en levende ramme om daglige gläder og bratte sorger. Det var tiden for de helt runde festdage – Mor Agnes 80 og Otte Gelsted 60 lige efter hinanden. Mens Poul märkede den kolde krig frostånde i nakken, var Agnes Henningsen omsluttet af varm virak, midt i sine otte bind erindringer /…/ Ved gigantfesten på Skydebanen – arrangeret af Johannes V. Jensen og Tove Ditlevsen – var sönnen heller ikke heldig med sangen til Mor, han kunde ikke dy sig for at skose hendes gammeldags pli og courtoisie. Hun gav ham dog endnu et eksempel på sin lette og ärlige gang på jorden i sin takketale: ”Hele mit liv er repräsenteret her i aften – min förste kärestes datter er her; min förste mands sidste kone er her og min sidste mands eneste barn.”(Paul Hammerich s 378-380)

Det var när jag läste om hemmet i Usseröd jag kom att tänka på likheten mellan far och son, Carl Ewald och Poul Henningsen. Poul Henningsen skapade i Usseröd ett hem för familjen, men också med ett annex med plats för vänner och familj, som i perioder kunde behöva någonstans att bo. Vännen Otto Gelsted var en av dem som bodde där, liksom Pouls dotter Berta och Ingers dotter Tove Kemp. Det påminner om Carl Ewalds stora lägenhet på Ny Kongensgade med plats för Riis och Foer – och även i en period Agnes Henningsen, först med Poul och sedan med dottern Esther.

När man ser bilder av Poul Henningsen har han nästan alltid en cigarett i munnen. För Carl Ewalds del var det en cigarr som ofta syns på fotografierna.

Poul Henningsen fick i sitt äktenskap med Else Henningsen sonen Simon Henningsen 1920 och dottern Berta Henningsen 1922. Men i likhet med sin far var han otrogen och 1923 fick han tillsammans med Ellen Hegeler sonen Sten Hegeler, som senare blev en känd psykolog och sexolog.

Wikipedia om Sten Hegeler:

År 1948 gav han ut boken Hvordan, mor?, sv. Hur går det till, mamma?, som var en banbrytande bok inom sexualundervisningen av förskolebarn och som översatts till flera språk. Han startade 1950 en egen psykologpraktik.

Hegeler blev känd i Sverige under 1960-talet då han tillsammans med sin fru Inge Hegeler (1927 – 96) svarade för frågespalten Inge & Sten i Expressen. De hade också en populär sexfrågespalt i Ekstra Bladet under 1960- och 1970-talet, liksom i det norska Dagbladet. Paret gav även ut böckerna Kærlighedens ABZ och Spørg Inge og Sten. (sv.wikipedia.org)

Sten Hegeler var över 20 år när han fick reda på vem som var hans far. Poul Henningsen tyckte inte det var så viktigt att han fick reda på det och Poul förstod inte alls att Sten var intresserad av att veta vem som var hans far. Det kan förekomma märkligt eftersom Poul Henningsen själv var frustrerad över att Carl Ewald inte hade berättat för honom att han var hans far.

Poul vedkendte sig farskabet, men skiltede endnu mindre med det end i sin tid Carl Ewald. Sten mindes fra sin tidlige barndom at have väret på dragetur med Poul. /…/ Da Sten endnu var lille, blev fru Hegeler skilt fra sin politimand. Derefter inviterede Poul hver juleaftensdag mor og sön på frokost i Frascati./…/ Det var Poul magtpåliggende at skåne Else for de udenomsägteskabelige, men da han var blevet gift med Inger Henningsen, blev Ellen og Sten Hegeler budt hjem til selve juleaften /…/ (Paul Hammerich s 161-162)

Kanske ville Poul Henningsen skydda Else på samma sätt som Carl Ewald skyddade sin fru Betty. Både Carl Ewald och Poul Henningsen tog dock ett visst ansvar för sina utomäktenskapliga söner. Poul Henningsen var en del av Carl Ewalds storfamilj inte minst när de var på semester i Vordingborg och Sten Hegeler firade i sin barndom jul i Poul Henningsens hem.

I sina memoarer, som talande nog har titeln Dobbeltbastarden, berätter Sten Hegeler:

”Det var jo et märkeligt arrangement, når man tänker efter. Pouls börn var hos deres mor og Ingers dötre hos deres far. Og så sad vi der. Fire voksne – eller tre voksne og en ung mand – og holdt juleaften. Det var jo särt. Men hyggeligt nok. Absolut.”

Det blev selvsagt ikke läst op fra juleevangeliet i Poul Henningsens hjem, og et juleträ var der heller ikke, men der blev spist god mad, hygget og udvekslet nogle få gaver. Den unge Sten fik det samme hvert år af Poul Henningsen: en flad konvolut med en hundredekroneseddel. /…/

Sten Hegeler husker dagen, hvor han ”fik en ny far”, som en dag med mange forskellige fölelser. /…/

”Det, jeg husker tydeligst, er en fuldständig overväldende berusende fölelse af, at alting faldt på plads inden i mig. Pusslespillets brikker sagde klak, klak, klak. De tanker, der var i mig, den måde jeg syntes, jeg var skruet sammen på. Den märkelige, fremmedgjorte fölelse, jeg altid havde haft over min officielle far og hans familie. Alting passede pludselig sammen. Som i en smuk symfoni.”/…/

”Min far var jo en af de helt store i min verden. En, hvis tanker og skriverier jeg havde läst og beundret. Jeg havde siddet med ham på Riddersalen under krigen og hört Liva Weel synge ”Man binder os på mund og hånd” og var bergtaget ligesom resten af Danmark. Og så var han sgu min far. Det var fuldständigt eventyrligt. Og jeg ärgrer mig over, at jeg ikke skrev dagbog i de dage.” (Gitte Lökkegaard: Sten Hegeler Dobbeltbastarden s 63-66)

PH 70 år

Poul Henningsen bodde i Usseröd fram till sin död i januari 1967. De sista åren led han av Parkinsons sjukdom.

I samband med sin 70 års dag 1964 arrangerade studenterna ett stort fackeltåg samtidigt som han i en festlokal hade fest med 200 gäster. Poul Henningsen såg fackeltåget från festlokalens balkong och bjöd in studenterna på festen.

Paul Hammerich:

Fakkelbärerne myldrede ind og forvandlede den sammenspiste banket til en folkefest. /…/

Fra teatret og fra paläets runde borde gik göglervennerne op på en lille scene og gav humöret en gang lak med PH-viser og -tekster föjet sammen til en helhed af Sam Beskow og Svend Erichsen – her kom Lulu Ziegler, Bodil Udsen, Hannah Bjarnhof, Kemp-söstrene og Ebbe Rode./…/

Bent Axens musikanter spillede op til Leonard-rytmer. Poul stirrede saligt på vrimmelen af godtfolk som han kunne bringe i stue sammen – dér dansede hans storebror Tage med fru statsminister Helle Virkner Krag, dér arbejdsmändenes forretningsförer Anker Jörgensen (”endelig en socialdemokrat med gehör for arbejderkultur”) med Elsa Gress, dér Thorkild Björnvig med Ellen Gottschalch /…/ Sten Hegeler med Nanna Ditzel og Stig Lommer og Hens Bendix med hver sin studine. /…/

I en pause tog man Halfdans Rasmussens lejlighedssang en gang til. /…/

Så-er det PH der glammer / med sit högst irritable organ. / Så-er det ham der er hammer / og gi’r bagsträvet en på goda’n / Stang ham en fordom / og han sir at en fordom förgår /…/ (Paul Hammerich 432-434) (Melodi: Ölhunden glammer, med text av Poul Henningsen och musik av Ernesto De Curtis och som Oswald Helmuth framförde i en PH-Revy 1929)

”Jiu-jitsu” och demokratin

Något av det som har gjort störst intryck på mig, när jag har läst om Poul Henningsen, är hans tankar om demokrati och hur viktigt det är att människan kan och vågar uttrycka sin åsikt – rätten att på olika sätt hitta fram till ”sin egen mening om tingene” är central.

Poul Henningsen’s citat från 1965 kommer in på väsentliga delar av demokratins kärna:

Jeg har aldrig önsket at tvinge andre til at mene som jeg. Jeg har kämpet for menneskets ret til at finde ind til sin egen mening om tingene. Min protest har altid väret vendt mod de kräfter, der tjener deres penge på at frata menigmand denne ret. Jeg håber kun at ha väret intolerant over for magtens misbrug. Jeg har höjst villet läre folk lidt jiu-jitsu, så de kunne forsvare deres åndelige frihed. (Paul Hammerich s 9)

Man kan behöva öva lite självförsvar eller ”jiu-jitsu” för att lära sig att formulera ”sin egen mening om tingene” – många kommer att stå i kö med motargument inte minst om maktbalansen är ojämn – vilket den ju ofta är. Och viljan att lyssna och förstå blir allt lägre inte minst i dagens polariserade debatter. Polariseringen är i sig ett hot mot demokratin.

I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter paragraf 19 står det om yttrandefrihet:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. (www.amnesty.se)

Den sista paragrafen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, paragraf 30, pekar på att det med en rättighet också kommer en skyldighet.

Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller att utföra en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i förklaringen. (www.amnesty.se)

Du får säga vad du vill – under förutsättning att du gör det inom de ramar som definieras av deklarationen om mänskliga rättigheter.

Den ukrainska Sovjetdissidenten Mykola Matusevytj uttrycker det på ett utmärkt sätt i en intervju i Dagens Nyheter 2022-03-23:

”Den som själv vill ha frihet måste erkänna andra människors frihet”

Sofia Näsström, som är professor i Statsvetenskap vid Uppsala universitet, skriver i förordet till sin bok Demokrati – en liten bok om en stor sak:

Demokratin är livsviktig. Den påverkar ditt liv i stort och smått, och den gör dig viktig. Vad du tycker och tänker betyder något. Samtidigt är den krävande. Att leva i en demokrati är att leva under ovisshetens stjärna. Det finns ingen högre makt som talar om vad som är rätt eller förutsäger vad som komma skall. (Sofia Näsström: Demokrati, 2021, s 7)

---

Källförteckning:

Carl Ewald: Breve til mine börn fra Paris. 1907

Jesper Ewald: Breve fra en barndom. 1953

Lissen Ewald: Carl Ewald og hans kone. 1946

Agnes Henningsen: Let gang på jorden, Letsindighedens gave, Byen erobret, Kärlighedssynder, Dödsfjende – Hjertenskär, Jeg er levemand, Den rige fugl, Skygger over vejen. (1941-1955) – i ny udgivelse fra 2018 med efterord af Pia Juul, Suzanne Brögger, Mette Fugl og Maria Helleberg.

Paul Hammerich: Lysmageren – en krönike om Poul Henningsen, 1986

Mit livs eventyr – Poul Henningsens erindringer. Radiointervju med Poul Henningsen 1964. Utgivet av Hans Hertel 1995.

Hans Hertel : PH – en biografi. 2012

Gitte Lökkegård: Sten Hegeler dobbeltsbastarden – erindringer. 2015

Sofia Näsström: Demokrati – en liten bok om en stor sak. 2021

Bodil Wamberg: Letsindighedens pris – en bog om Agnes Henningsen. 1983

Ole Christian Hovedstrup Fogh (1786-1849) föddes i Thy och dog i Romdrup, som ligger i närheten av Ålborg. Han gifte sig med Johanne Deichmann (1786-1860). Hennes släkt dokumenteras i släktboken ”Peder Jacobsen Deichmanns efterkommere” av P. B. Grandjean. Deras son Laurits Christian Fogh (1822-1855) gifte sig med Sophie Frederikke Möller (1826- ca 1921). De blev föräldrar till min farfars pappa Frederik Christian Fogh (1855-1913).

Jag var nyfiken på om det var möjligt att komma fram till vilka av de som heter Fogh som vi är släkt med. Jag var osäker på om det gick att få fram mer än det som stod i släktboken om Deichmann, där det såg ut som man inte riktigt visste vem som var föräldrar till Ole Christan Hovedstrup Fogh. Det stod att hans far hette Christian Fogh, men det fanns inga andra upplysningar. Jag försökte på lite olika sätt men Fogh är ett relativt vanligt namn och det är svårt att veta vilka vi kan vara släkt med. Jag började dock fundera på varifrån namnet Hovedstrup kom – och sökte på det. Jag fick då fram Ole Christian Hovedstrup Foghs släkt. Det visade sig att han hade en bror och att hans far ägde en stor herrgård i Nordjylland.

Christian Fogh gifte sig med Christiane Overgaard och de fick två söner: Sören Fogh och Ole Hovedstrup Fogh.

Släktleden efter Sören Fogh stannade kvar i trakten kring Vestervig och hade sin försörjning inom jordbruket. Det var till en början herrgårdar som Gammel Örumgård och Vejlegård, men något hände 1824 då Staten tog över ägandet av Vejlegård. Släkten ägde därefter mindre gårdar och i de flesta fallen det som man på danska kallar ett ”husmandsted”.

Släktleden efter Ole Hovedstrup Fogh utbildade sig och bodde på olika platser i Danmark. Ole Hovedstrup Fogh blev präst i Romdrup nära Ålborg och var gift med Johanne Fogh, f. Deichmann. Deras son Lauritz Fogh blev lantmätare och arbetade på Lantmäteriet i Köpenhamn. Lauritz var gift med Sophie Frederikke Fogh, f. Möller och de fick sonen Fredrik Fogh, som var min farfars far. Fredrik Fogh var distriktsläkare i Vordingborg och gift med Adda Fogh, f. Matthiessen. Deras son Hakon Fogh, min farfar, blev biolog och bodde som ung gymnasielärare i Helsingör och var därefter rektor för gymnasiet först i Kolding och senare i Roskilde. Min far, Henrik Fogh, blev civilingenjör och arbetade på Nakskov Skibsvärft.

Det går att läsa texten i sin helhet, men du kan också klicka dig fram i listan nedan:

• Christian Fogh (1741-1814) och Christiane Overgaard (1747-1812)
• Sören Fogh (1782-1856) och släkten kring Vestervig samt Livet på landet
• Ole Hovedstrup Fogh (1786-1849) och Johanne Fogh, f. Deichmann (1786-1860)
• Lauritz Fogh (1822-1855) och Sophie Frederikke Fogh, f. Möller (1826- ca1921)
• Fredrik Fogh (1855-1913) och Adda Fogh, f. Matthiessen (1860-1931)
• Ellen Fogh (1889-1958), sonen Fredrik Fogh (1923-2014) och Fredriks hus
• Grönnestrand
• Hakon Fogh (1887-1969) inkl. Tidningsintervju med Hakon Fogh 80 år
• Henrik Fogh (1918-1997) inkl. Tidningsintervju med Henrik Fogh 60 år
• Något om Nakskov
• Lisbeth Giese, f. Fogh (1916-2010)
• Kvinnor och utbildning

CHRISTIANE MARIE OVERGAARD (1747-1812)

Christiane Marie Overgaard föddes på Helligkildegård i Hvidbjerg i Midtjylland och dog på Vejlegård i Vestervig, Thy. Hennes föräldrar var Jens Jörgen Overgaard (1711-1757) och Anne Cathrine Hansdotter Maylund af Vejbjerggaard (1714-1768).

Christiane Marie Overgaard var gift tre gånger:

Första gången med Oluf Christian Pedersen Hovedstrup (1743-1774), Kongensgaard i Nörre Nissum

Oluf Christian Pedersen Hovedstrup dog 1774, 31 år gammal och Christiane Marie Overgaard blev änka med två döttrar Anna Cathrine på 4 och Anne Margarethe på 3. Vid skiftet utsågs förmyndare. Änkan beviljades oskiftat bo.

Andra gången gifte sig Christiane Marie Overgaard med Christer Iversen Qvistgaard (1736 – 1780), som var en av förmyndarna vid skiftet ovan.

Christer Iversen Qvistgaard dog 1780 på Kongensgaard i Nörre Nissum och Christiane Marie Overgaard blev änka för andra gången och beviljades igen oskiftat bo.

Christiane Marie Overgaard, som var född 1747, var 27 år då hon blev änka första gången 1774 och 33 år gammal då hon blev änka för andra gången 1780. Hon hade då tre barn: Anna Cathrine Olufsdotter Hovedstrup (1771-1831), Anne Margrethe Olufsdotter Hovedstrup (1772-1844) och Kristine Iversdatter Qvistgaard (1777-1812)

Tredje gången gifte sig Christiane Marie Overgaard med Christian Fogh och de fick två söner, den ene 1782 och den andra 1786.  

Christiane Marie Overgaard bodde på Kongensgaard i Nörre Nissum under sina två första äktenskap. Gården är idag en efterskola.

CHRISTIAN FOGH (1741-1814)

Christian Fogh föddes i Skanderborg och dog på Vejlegård i Vestervig i Thy.

Christian Fogh gifte sig 1781 med Christiane Marie Overgaard (1747-1812), som vid 33 års ålder hade blivit änka för andra gången. De fick två söner:

Sören Jörgen Fogh (1782-1856) och Ole Christan Hovedstrup Fogh (1786-1849)

Det finns inte så mycket information om Christian Fogh, men på wikipedia kan man läsa om Örum Slot, som Christian Fogh köpte en del av 1788.

Ørum Slot var en borg, nu et voldsted, ved Hvidbjerg Å ca 400 meter nordøst for Ørum Sø i Ørum Sogn Hassing Herred i Sydthy, nu i Thisted Kommune. Voldstedet, der i middelalderen lå nærmere søen, består nu af to ca. 2 m høje banker adskilt af en tværgrav.

Ørum Slot (i Kong Valdemars Jordebog: Øræn) var oprindelig krongods, kom siden i privates eje, men blev 1367 af Hr. Bo Høg skødet til Valdemar 4. Atterdag. Det blev i urolighederne under Valdemar Atterdag indtaget og nedbrudt af Mogens Maltesen, der imidlertid i 1373 måtte forpligte sig til atter at opbygge det, som det før havde været, og forsyne det med våben, proviant og inventar. /…/ 1788 fik man tilladelse til at frasælge Ørum til dækning af stamhusets gæld, og den blev solgt på auktion for 26.000 Rd. til Christian Fogh; (Wikipedia)

Det var herrgården Örumgaard som Christian Fogh köpte 1788 och som han sedan ägde i 12 år fram till 1800. Sönerna Sören Jörgen Fogh (1782-1856) och Ole Christan Hovedstrup Fogh (1786-1849) tillbragte antagligen merparten av sin barndom på herrgården, som köptes för 26 000 RD. Herrgården heter idag Gammel Ørumgaard och adressen är Kystvejen 82, Bedsted, Thy.

På danskeherregaarde.dk kan man läsa om Ørumgaard (Nordjylland)

Ørumgaard var sidst i middelalderen et kongeligt len kaldet Ørum Slot. Ørumgaard har gennem tiden været hårdt ramt af fjendtlige angreb. I  dag kaldes gården Gammel Ørumgaard efter en splittelse af ejendommen i 1864. Hovedbygningen på Ørumgaard stammer fra 1748. Til opbygningen blev der brugt materialer fra det gamle Ørum Slot.

Ejerrække: (1367-1661) Kronen, /…/, (1738-1788) Jens Laasby Moldrup, (1788-1800) Christian Fogh (1800-1810) Niels Nielsen Schack, (1810-1857) Frederik Vilhelm Eyber /…/ (danskeherregaarde.dk)

Det framgår av en folkräkning från 1787 att Christian Fogh och hans familj redan bodde på Örumgaard när han köpte gården 1788:

Örumgaard, Örum, Hassing. 1787 : Christian Fogh, 46 år, Husbonde, Forpagter, Christiane Overgaard, 40 år, Sören Jörgen Fogh, 5 år och Ole Christian Fogh, 2 år.

Med på listan står också Christiane Overgaards tre barn från tidigare äktenskap. Här finns också ett stort antal anställda. Det kan tyda på att Christian Fogh förpaktade Örumgaard medan den ägdes av Jens Laasby Moldrup och att han sedan köpte gården när Moldrup behövde pengar för att betala en stor gäld. Gårdens huvudbyggnad var från 1748 – och alltså relativt nybyggd när Christan Fogh köpte den 1788.

Christian Fogh och Christiane Overgaard gifte sig 1781. Både deras söner är födda i Örum Sogn, Thisted amt. De kan alltså ha bott på Örumgaard redan 1882, då äldsta sonen föddes.

I en artikel om Vestervig i slutet av 1700-talet står det lite mer om auktionen 1788:

I 1788 havde Hans Chr. Moldrup, der var ejer af stamhuset Vestervig Kloster, frasolgt ved auktion gårde og gods under Ørum for at klare sine forpligtelser over for staten.

1. Ørum hovedgaard med derunder liggende konge- og kirketiende samt bøndergods. Ligeledes Trankjær og Handrup, Spolumgaard og Morup Mølle – ialt 173 tdr. hartkorn blev solgt til hr. Christian Fogh, tidl. Vejlegaard, for 26.000 rdlr.

2. Bubbelgård, Vester Ulsted gårde, Over- og Neder Astrup samt Tangmarken købes af forpagter Hjardemål, Vestervig Kloster.

3. Øster Ulsted solgt til herredsfoged Høyer for 2060 rdlr.

4. Weilegaard tilslået beboeren, Chr. Skaarup for 1300 rdlr. Gaardhusmølle med Heltborg Møllestub, Vestervig fiskeri, fiskerhuset, Flegbusken, det møllen tillagte agerland, Skaarupgaard, Toppenberg, Seiersbøll, Stauersbøll, hedehusene og natmandshuset er under eet tilslået landsdommer Lautrup i kommission for 11.000 rdlr.

Ialt indbragte auktionen 45.460 rdlr. (A. Riis-Olesen: Vestervig i slutningen af 1700-tallet, från: Historisk Årbog for Thisted Amt, 1961)

Christan Fogh köpte senare Vejlegaard i Vestervig, som han hade fram till sin död 1814. Äldste sonen Søren Jørgen Fogh hade därefter gården i 10 år fram till 1824. Adressen är: Vestervigvej 8, 7770 Vestervig.

VEJLEGAARD # (100 hektar) Vejlegaard ligger i Vestervig Sogn, Refs Herred, Thisted Amt. Den nuværende hovedbygning er opført i 1902, ombygget i 1976
div. ejer: 1:  Før 1814    Christen Fogh,  2: 1814-1824  Søren Jørgen Fogh (søn), 3: 1824-1825  Den Danske Stat /…/ 12: 2002-nu  Knud Sigurd Juul Marrebæk (http://www.flemmingsherregaarde.dk)

Enligt en folkräkning från 1801 bodde Christian Fogh, 59 år och Christiane Marie Overgaard, på Vejlegård tillsammans med sonen Sören Jörgen Fogh, som då var 18 år. Ole Christian Hovedstrup Fogh bodde dock inte kvar i föräldrahemmet.

Det visade sig att Ole Christian Hovedstrup Fogh, enligt folkräkningen från 1801, bodde på en Prästgård i Helligsö Sogn, Thisted Amt. Han var då 14 år gammal och stod som studerande. I prästgården fanns två andra studerande en på 16 och en på 12. Den ene var Jacob Deichmann, som då var 12 år gammal.

SÖREN JÖRGEN FOGH (1782-1856)

Sören Jörgen Fogh föddes i Örum och levde i trakten kring Vestervig fram till sin död. En folkräkning från 1845 anger tre personer som bodde i Rönhede på en gård, som hette Lyngberggård: Sören Fogh, 63 år änkeman, sonen Hans Fogh, 26 år, ogift samt Karen Nielsdatter, 23 år, ogift, tjänsteflicka. 

Hans Fogh gifte sig senare med en flicka som hette just Karen Nielsdatter.

Det har aldrig varit min avsikt att kartlägga hela släkten, jag har mer varit intresserad av att få fram en bild av olika livsöden, få reda på hur de levde de och var de bodde.

Men jag blev ändå nyfiken på hur det gick med den del av släkten som stannade kvar i området kring Vestervig i Thy. Jag gjorde därför olika djupdykningar i de källor som används i släktforskning. Det blev i första hand folkräkningar och olika släktträd som finns på nätet. Jag har inte hittat något släktträd som handlar just om familjen Fogh – men däremot hittade jag en del andra släktträd, där olika delar av familjen Fogh finns med. Det var så jag hittade Ole Christian Hovedstrup Foghs föräldrar, Christiane Marie Overgaard och Christian Fogh samt hans storebror Sören Jörgen Fogh. I ett av dem står det att Christian Foghs far hette Jörgen Fogh och kom från Skanderborg. Men jag lyckades inte komma vidare på det spåret.

Däremot började jag titta närmare på Sören Jörgen Fogh och hans barn och barnbarn. Med hjälp av folkräkningar från olika år är det möjligt att få information om hur de bodde, vad de arbetade med och hur många barn de hade. Det blev lite som att passera ett hus och titta in genom fönstret för att se vilka som satt runt bordet.

Sören Jörgen Fogh övertog Vejlegård efter sin faders död 1814 och hade den fram till 1824. Han gifte sig 1811 med Ane Fogh, född Hansen och de fick 6 barn under åren 1812-1821. Två av dem dog strax efter födseln, men fyra av dem levde till vuxen ålder.

1834 bodde Sören Fogh, 52 år i ett hus i Rönhede, Vestervig och var då husman. Han bodde med sin fru Ane Fogh, 48 år och deras tre barn samt en tjänsteflicka. Äldsta dottern, Hansine Margrethe Fogh, bodde på en prästgård i Visbye, hon var då 11 år gammal.

1845 bodde familjen på en gård, som heter Lyngberggård i Rönhede, Vestervig.

Sören Jörgen Fogh och Ane Foghs fyra barn var: Hansine Margrethe Fogh, född 1813, Christine Marie Fogh, född 1815, Hans Hansen Fogh född 1819, och Johanne Oline Fogh, född 1821

Hansine Margrethe Fogh gifte sig med Niels Christian Skaarup, som var snickare. 1860 var deras son Peder Skaarup 8 år gammal, född 1852 i Thisted. Sonen bodde inte hemma 1870, då han var omkring 18 år gammal. 1880 var Hansine 66 år, och bodde med sin man och en släktning som också var snickare. I hemmet bodde även sonen Peder Skaarup 27 år gammal och som yrke står det både snickare och lärare. 1901 bodde sonen Peder Skaarup i Sennels i Thisted Amt. Han är då 48 år, änkeman och lärare. Han bodde tillsammans med 5 barn mellan 19 och 6 år, samt en hushållerska och en tjänsteflicka.

Christine Marie Fogh bodde 1840 i en prästgård i Vestervig. Hon var då ”Huusjomfrue” och 25 år. Så vitt jag kan se fortsatte hon som ”Huusjomfrue” i olika hushåll och fick inga barn.

Johanne Oline Fogh bodde 1840 kvar i föräldrahemmet i Rönhede, Vestervig. Hon var då 17 år gammal och bodde tillsammans med sin far, Sören Fogh, 57 år och änkeman, sin bror Hans Fogh, 21 år och sin syster Hansine Margrethe Fogh, 19 år. På gården bodde även Karen Nielsdatter, tjänsteflicka samt en daglejer.

Sören Fogh blev änkeman 1837 då barnens mamma, Ane Fogh dog 49 år gammal. Några år senare förlorade han också dottern Johanne Oline Fogh som dog 1843, ca 22 år gammal.

Hans Hansen Fogh gifte sig med Karen Nielsdatter och 1850 hade de tagit över Lyngberggaard efter Sören Fogh. På gården i Rönhede, Vestervig bodde Hans Fogh och Karen Nielsdatter med deras tre barn. I hushållet bodde också fadern Sören Fogh, 69 år samt en tjänsteflicka.

1855 ägde Hans Fogh fortfarande Lyngberggaard i Rönhede och hans yrke var gårdägare. På gården bodde Hans Fogh och Karen Nielsdatter med deras barn samt fadern Sören Fogh och en tjänsteflicka.

Sören Fogh dog 1856 75 år gammal.

1860, hade Hans Hansen Fogh med familj flyttat till ett hus i Spolum By, Vestervig och han var nu husman. Här bodde de också 10 år senare 1870. Hushållet bestod då av: Hans Hansen Fogh, 51, Karen Nielsen, 48, Sören Hansen Fogh, 22, Ane Hansen Fogh, 20, Kristian Hansen Fogh, 18, Line Hansen Fogh, 12.

Hans Hansen Fogh och Karen Fogh, född Nielsdatter, fick åtta barn, varav fem levde till vuxen ålder:

Sören Hansen Fogh, född 1847, Anton Johan Hansen Fogh, född 1848, Ane Hansen Fogh, född 1849, Christian Hansen Fogh, född 1852, Line Hansen Fogh, född 1858. Tre av dessa fick barn: Sören Hansen Fogh: två döttrar, Anton Johan Hansen Fogh: tre söner och två döttrar och Line Hansen Fogh: en son. Det ser ut som att många stannade i området kring Thisted och Vestervig och det är sannolikt att släkten lever kvar i trakten.

På arkiv.dk finns en bild på Hanne Oline Katrine Jensen, född Fogh (1880-1958), som var Sören Hansen Foghs (1847-) dotter och barnbarn till Hans Hansen Fogh. Hon föddes i Vestervig och dog i Karhöj, Nörre Nissum.

Lite av nyfikenhet kollade jag vidare på Anton Johan Hansen Fogh (1848- ), som bodde i Grurup, Thisted och som fick tre söner och två döttrar. En av hans söner, Jens Möller Fogh (1878 -), fick en dotter, Karen Möller Odgaard (född Fogh), som föddes 1918, jämngammal med min pappa, och som dog 2002 i Hurup. En annan av Anton Johan Hansen Foghs söner, Hans Carl Fogh (1882-1970), fick en son, Svend Harry Fogh (1913-1967). Enligt en folkräkning från 1940 bodde Svend Harry Fogh tillsammans med sin fru Herdis Fogh och deras dotter Inger Lis Fogh i Galten vid Århus. Han bodde i Galten även som barn 1925, då han var 12 år. Fadern Hans Carl Fogh (1882-1970) var föreståndare på ett hotell i Galten. Sonen Svend Harry Fogh (1913-1967) var slaktare.

Via släktträdet Rimmer-Nielsen på MyHeritage kom det fram att Svend Harry Fogh fick tre barn: Inger Lis Fogh, 1939, Rita Laura Fogh, 1941 och Hans Aksel Fogh, 1949. Hans Aksel Fogh fick två barn: Kristina Fogh, 1972 och Jonas Fogh, 1984. Jag fick kontakt med Kristina Fogh via Facebook och det visade sig att Svend Harry Fogh adopterades som nyfödd av Hans Carl Fogh och hans fru Laura. Lauras syster dog kort efter Svend Harry Foghs födsel och eftersom Laura och Carl inte själva kunde få barn adopterade de det nyfödda barnet. Via Kristina har jag fått bilder av släkten och information från en släktbok de hade.

LIVET PÅ LANDET

Sören Jörgen Fogh och de flesta av hans barn och barnbarn levde kvar i trakten kring Vestervig och fick sin försörjning inom jordbruket. Folkräkningarna bidrar till att skapa en bild av deras liv. Men hur var livet som jordbrukare på den tiden?

På Danmarkshistorien.dk kan man läsa om olika aspekter av jordbrukslivet på 1800-talet:

Befolkningsutvecklingen under åren 1748-1848 (den yngre enevälde):

Danmark oplevede store forandringer i perioden 1784-1848. De økonomiske tider var glimrende, og antallet af indbyggere blev fordoblet. Det gav anledning til betydelige reformer for alle samfundsgrupper. Statsbankerotten i 1813 brød højkonjunkturerne, men de vendte tilbage igen fra og med 1830’erne. /…/

Sidst i 1700-tallet levede 80% af den danske befolkning på godt 800.000 på landet. Den samme fordeling gjaldt stort set endnu i slutningen af 1840’erne. /../ Årligt blev der født godt 3% af befolkningsantallet, i dag er det kun 1,1%. Spædbørnsdødeligheden var stor igennem hele perioden. Først når børnene var kommet i tiårsalderen, var de ude af farezonen. Da var der imidlertid faldet 30% fra på landet og 40% i byerne. Til trods for den store børnedødelighed udgjorde børneflokken en tredjedel af samfundets befolkning. (danmarkshistorien.dk)

Både Ane Fogh, som var gift med Sören Jörgen Fogh, och Karen Fogh, som var gift med Hans Hansen Fogh födde många barn. I början av äktenskapet kunde det bli ett barn om året. Ana Fogh fick 6 barn mellan åren 1812 och 1821, en period av nio år. Två av dem dog strax efter födseln, men fyra av dem levde till vuxen ålder. Karen Fogh fick åtta barn under en period av 14 år, mellan 1847 och 1861, varav fem levde till vuxen ålder. Det är ingen tvekan om att barnafödandet på den tiden tog stor plats i kvinnans liv.

Landbosamfundet 1784-1848 (den yngre enevälde):

Blandt hovedgrupperne på landet var godsejerne. De ejede sammen med kronen og nogle stiftelser landets knap 800 hovedgårde samt så godt som alt bøndergods. Greverne og baronerne havde de største besiddelser, ofte ejede de flere hovedgårde. De ca. 60.000 bønder havde deres gårde i fæste. Husmændenes antal steg fra ca. 25.000 til ca. 110.000 i løbet af perioden. De havde kun lidt jord, derfor drev de også andre erhverv. De var fiskere, daglejere eller landsbyhåndværkere. Det var først i 1801, at man lagde en præcis grænse mellem en gård og et hus på 1 tønde hartkorn. (danmarkshistorien.dk)

Danmarkshistorien.dk skriver också om husmän:

Husmænd er en betegnelse for den gruppe landbrugere, som funktionelt og statusmæssigt har befundet sig mellem bønder og daglejere/tjenestekarle. Der var husmænd både med og uden jord. Husmandsbrug med jord har som regel indebåret ejendoms- eller brugsret til driftsenheder på under 20 tdr. land – i dele af Danmark med lavere jordbonitet kunne der være tale om større brug end dette. Antallet af husmænd voksede fra ca. 1600, og husmænd og husmandsbevægelsen spillede en væsentlig rolle i dansk kultur og dansk politik i årene mellem ca. 1850 og ca. 1970. I dag bruger man ofte betegnelsen familiebrug om husmandsbruget. (danmarkshistorien.dk)

Christian Fogh ägde Örumgaard, med 175 tdr hartkorn, fram till 1800. Hartkorn är ett mått på jordbruk, som tar hänsyn till jordens kvalitet och lönsamhet. Därefter ägde han Vejlegaard på 100 hektar fram till sin död 1814.

Äldsta sonen Sören Jörgen Fogh övertog Vejlegård, som han ägde i 10 år fram till 1824, då staten blev ägare av gården. Tio år senare,1834, bodde Sören Jörgen Fogh i ett hus i Rönhede, Vestervig. Hans yrke var då husman. Han bodde med sin fru och tre av deras barn samt en tjänsteflicka. Sex år senare, 1840, bodde han på en gård och hans yrke var gårdägare. Gården låg i Rönhede, Vestervig. Han var 57 år och änkeman. Han bodde med tre av sina barn samt en tjänsteflicka och en ”daglejer” på 52 år. 1845 bodde han på vad man må förmoda är samma gård, som nu har fått namnet Lyngberg.

Tio år senare, 1855, var det sonen Hans Hansen Fogh som ägde gården i Rönhede, Vestervig, som nu hette Lyngberggaard. Sören Jörgen Fogh bodde också på gården tillsammans med sonens familj. När Sören Jörgen Fogh dog 1856 hade han bott och arbetat i jordbruket i Rönhede, Vestervig i många år av sitt liv, först som husman enligt folkräkningen 1834, men sedan omkring 15 år som ägare av gården som kom att heta Lyngberggaard. Det framgår av folkräkningarna 1840, 1845 och 1855.

Hans Hansen Fogh, som under några år ägde Lyngberggaard blev sedan husman i Spolum, Vestervig. Det framgår av en folkräkning från 1860, där yngste sonen, Kristian Hansen Fogh, bodde kvar med sina föräldrar i huset i Spolum by, som nu hade fått namnet Lyngberg. Sonens yrke var ”bestyrer” och man kan tänka sig att han kom att ta över efter sin far. Äldste sonen, Sören Hansen Fogh blev snickare och bodde med sin familj i Ginderup, Heltberg, Refs Herred. En tredje son, Anton Johan Hansen Fogh blev också husman och bodde i Tandrup, Bedsted.

Det verkar som att många i släkten fortsatte att arbeta inom jordbruket i trakten kring Vestervig, men att det i de flesta fall var i ett husmansbruk med relativt lite jord. Jag har nog trott att jordbruket var mera stabilt i alla fall om man från början hade stora gårdar som Örumgård och Vejlegård. Man kan ana att något hade gått snett då staten tog över Vejlegård 1824. Staten ägde gården ca ett år, därefter återgick Vejlegård till privat ägo. Man kan undra om statsbankrutten 1813 på något sätt påverkade situationen för Sören Jörgen Fogh? Först 1830 kom högkonjunkturen tillbaka enligt danmarkshistorien.dk. Vid folkräkningen 1834 bodde Sören Jörgen Fogh i ett hus och hans yrke var husman. Men vid folkräkningen 1840 hade Sören Jörgen Fogh åter blivit gårdägare och stod som ägare till Lyngberggård. Men sonen, Hans Hansen Fogh, som tog över gården efter fadern och var ägare av Lyngberggård 1855, blev på något sätt av med gården och stod i folkräkningen från 1860 som husman och fortsatte så vitt jag kan se som husman livet ut. Enligt texten ovan från danmarkshistorien.dk låg gränsen mellan en gård och ett husmansbruk kring 1 tdr hartkorn. Ett stort steg från de 175 tdr hartkorn som tillhörde Örumgård. Det framgår också av danmarkshistorien.dk att det skedde stora strukturella förändringar i jordbruket under 1800-talet. Det kan ju ha varit med till att påverka livsvillkoren för denna del av släkten.

Det var dock inte alla i släkten som hade sitt yrke inom jordbruket.

Hansine Margrethe Fogh, Sören Jörgen Foghs äldsta dotter, gifte sig med Niels Christian Skaarup, som var snickare. Deras son Peder Skaarup var både snickare och lärare vid folkräkningen 1880. Senare vid folkräkningen 1901 var han enbart lärare. På MyHeritage (Harder Web Site) står det om Peder Skaarup: ”1872-75 lærer i Fårtoft, fra 75–80 i Thingstrup og 1880-1922 i Sennels.  24. dec. 1921 tildelt Dannebrogsmændenes Hæderstegn”

Sören Hansen Fogh, Hans Hansen Foghs äldsta son, var snickare.

Line Fogh Hansen, Hans Hansen Foghs yngsta dotter, var gift med Paul Gade Thomsen, som var både husman och snickare.

OLE CHRISTIAN HOVEDSTRUP FOGH (1786-1849)

Ole Christan Hovedstrup Fogh föddes i Örum, Hassing, Thisted Amt och dog i Romdrup, som ligger i närheten av Ålborg. Hans föräldrar var Christian Fogh (1741-1814) och Christiane Overgaard (1747-1812) och hans bror var Sören Jörgen Fogh (1782-1856).

Han bodde som barn med sin familj på Örumgård, som fadern först förpaktade och sedan ägde, men flyttade tidigt hemifrån.

Det framgår av en folkräkning från 1801 att Ole Christian Hovedstrup Fogh bodde på en Prästgård i Helligsö Sogn, Thisted Amt. Han var då 14 år gammal och studerande. I prästgården fanns två andra studerande en på 16 och en på 12. Den ene var Jacob Deichmann, som då var 12 år gammal. 1801 var också det år Ole Christian Hovedstrup Fogh tog studenten, så han har säkert bott och studerat på prästgården sedan har var 11 eller 12 år gammal.

Han blev student 1801, då han var omkring 15 år och tog examen i teologi 1805, då han var omkring 19 år. Han var Sognepräst i Romdrup och bodde antagligen på prästgården i Romdrup större delen av sitt vuxna liv.

I L. Vestens håndskriftssamling fra Rigsarkivet kan man läsa följande:

”Ole Christian Hovedstrup Fogh” 1786-1849.
Han fødtes den 21 januar 1786 i Ørum i Thy, hans fader hed Christian Fogh. Han blev privat dimitteret til universitetet i 1801, og tog i januar 1805 embedseksamen med Laud.
Den 7. maj 1813 blev han kapellan i Vestervig og Ager, Den 28. juli 1819 blev han kaldet til sognepræst i Romdrup og Klarup, hvortil Storvorde 1825 blev lagt til som et andet Anneks. Det havde tidligere været et Pastorat med Sejlflod som Anneks. 1832 blev han tillige Provst i Hornum og Fleskum Herred. Han døde den 1. oktober 1849.
Han blev gift 1813 med Johanne Deichmann, der fødtes 22. november 1786. Hun var datter af Sognepræst Laurids Bartholomæus Deichmann i Bodum og Ydby.”

Romdrup ligger nära Ålberg och wikipedia skriver om Romdrup sogn.

Romdrup Sogn var et sogn i Aalborg Østre Provsti (Aalborg Stift). Sognet lå i Aalborg Kommune. Indtil Kommunalreformen i 1970 lå det i Fleskum Herred (Aalborg Amt). I Romdrup Sogn lå Romdrup Kirke.

Ole Christian Hovedstrup Fogh gifte sig med Johanne Deichmann (1786 – 1860) och de fick två barn, en son och en dotter:

Lauritz Christian Fogh född 16 december 1822 i Romdrup. Han blev sedan min farfars farfar.

Bolette Frederikke Christine Fogh föddes 9 augusti i 1824 Romdrup.

Enligt en folkräkning från 1834 bodde familjen i Prästegården i Romdrup:

Prästegaarden : Oluf Christian Fogh, 49 år, Johanne Deichmann 49 år, Bolette Fredrikke Christine Fogh, 10 år, Johanne Christine Kock, Husmoders tante, enke.

Sonen Lauritz Christian Fogh, som var ca. 12 år gammal bodde inte kvar i föräldrahemmet.

Ole Christian Hovedstrup Fogh dog 1849, 63 år gammal.

Bolette Frederikke Christine Jantzen, född Fogh, gifte sig 1843 med Gotfred Vilhelm Jantzen (1807- 1868), som föddes i Hørsholm och dog i Gribsvad på Fyn. Han var Kompagnikirurg i Holsten 1833 och var läkare i det första slesvigska kriget. Han var sedan läkare i Ringe, Gribsvad 1856. Vid tiden för bröllopet var Bolette 19 år och Gotfred runt 36.

En folkräkning från 1860 visar att Bolette Frederikke Christine Jantzen, 36 år, bodde på en gård på Fyn tillsammans med sin man Gotfred Vilhelm Jantzen, 53 år, som är allmänläkare och pensionär. Tillsammans med dem bodde också en adoptivson på 7 år och med samma namn som mannen i huset: Gotfred Vilhelm Jantzen. På gården bodde också Bolettes mor Johanne Fogh, född Deichmann, 74 år, änka med pension. Dessutom fanns det en gårdskarl och två tjänsteflickor.

Det framgår av folkräkningen från 1870 att Bolette Frederikke Christine Jantzen, 46 år, bodde kvar på gården på Fyn. Bolette var då änka och mamman hade också dött. Den adopterade sonen bodde inte kvar i hemmet, han var då omkring 17 år. Kvar på gården fanns dock en gårdskarl och två tjänsteflickor.

Enligt Folkräkningen från 1880 bodde Bolette Frederikke Christine Jantzen, 55 år, i Odense. Hon var änka, pensionär och husmoder. Hon bodde tillsammans med ett gift par, där mannen var vävare och det fanns också en fosterdotter på 6 år.

Bolette Frederikke Christine Jantzen, född Fogh, dog 1903 i Odense, 78 år gammal.  

Adoptivsonen, Gotfred Vilhelm Jantzen, som var född i Romdrup 1853, gifte sig så småningom, fick flera barn och bodde i Köpenhamn där han var ”köbmand”.

JOHANNE FOGH (1786-1860)

Johanne Fogh föddes som Johanne Deichmann i Boddum i Thy. Hennes far Lauritz Bartholomæus Deichmann (1761-1811) var Sognepræst i Boddum. Modern Elisabeth Sophie Buch (1760-1827) föddes i Köpenhamn. Man kan läsa om vår del av släkten Deichmann på sidan 39 i släktboken ”Peder Jacobsen Deichmanns efterkommere” av P. B. Grandjean, som finns på internet.

Johannes lillebror: Jacob Deichmann (1788-1853) blev född på Boddum prästegaard i Thy. Han utbildade sig till jurist och gifte sig med Bolette Gyldendal (1790-1877), dotter till Sören Gyldendal (1742-1802), som var en framstående bokförläggare och bokhandlare. Efter Sören Gyldendals död övertog Jacob Deichmann hans företag. Jacob Deichmann blev mycket framgångsrik och fick i Leipzig inspiration till att organisera bokbranschen i Danmark så den blev mer effektiv. Jacob Deichmann och hans fru fick inga barn.

Dansk Biografisk leksikon skriver om Jacob Deichmann:

Jacob Deichmann, 4.7.1788-23.8.1853, boghandler. Den tidligt modne og læselystne dreng fik en streng opdragelse først i sit hjem, derefter hos en nabopræst. 1802 blev han student, 1805 juridisk kandidat. S.å. kopist i rentekammeret hvormed han betrådte den embedsvej han i kraft af evner og tilbøjelighed syntes bestemt for. Hans tidlige ægteskab med den unge rige datter af den kendte forlægger forandrede imidlertid hans livsbane. /…/ 

1809 overdrog Frederikke Gyldendal, Søren Gyldendals enke og fru Deichmanns stedmor, på lempelige vilkår sin mands forretning til Jacob Deichmann /…/

Som læremester var Jacob Deichmann fortræffelig. Flere af hans disciple nedsatte sig med hans bistand i Sverige og Norge hvor nogle af dem stadig regnes for pionerer. Kærest af hans elever og næsten som en søn af det barnløse ægtepar blev Frederik V. Hegel der som Deichmanns efterfølger overtog bogladen 1846, forlaget 1850. Sin største faglige bedrift ydede Jacob Deichmann som dansk boghandels organisator. Han, der kendte tysk boghandelsorganisation fra rejser til Leipzig 1818 og 1821, stiftede 1837 Boghandlerforeningen i Kjøbenhavn, nu Den danske forlæggerforening, der bragte orden i det hidtil kaotiske bogsalg og fremmede boghandelens effektivitet.

Vi vet från en folkräkning från 1801 att Ole Christian Hovedstrup Fogh 14 år gammal bodde som student på en Prästgård i Helligsö Sogn i Thisted Amt och att Jacob Deichmann, som då var 12 år gammal, var student på prästgården samtidigt.

Johanne Deichmann gifte sig med Ole Christian Hovedstrup Fogh 1812 och kom då att heta Johanne Fogh. Enligt folkräkningarna från 1834 och 1840 bodde de på prästgården i Romdrup. Hon bodde även på prästgården 1850, efter att hon hade blivit änka 1849. På prästgården bodde även dottern Bolette Jantzen, född Fogh, samt en präst.

Fem år senare, 1855, bodde Johanne Fogh, 69 år, hos sin dotter Bolette Jantzen, 31 år och dotterns man Gotfred Vilhelm Jantzen, 48 år. Bolettes man var praktiserande läkare, och de bodde i Kirkehave, Bellinge Sogn i Odense Amt.

Johanne Fogh, bodde enligt en folkräkning från 1860 kvar hos sin dotter på en gård Rolighed, Rörup i Odense Amt. Hon var då 74 år gammal och antagligen bodde Johanne Fogh hos sin dotter efter att hon blev änka och fram till sin död.

I släktboken om Diechmann och på många ställen i Myheritage står det att Johanne Fogh dog 1859, men det stämmer inte enligt uppgifterna ovan. Det märkliga är att hon hade en syster, som också hette Johanne: Johanne Christine Deichmann (1793-1866). Systern ligger begravd på Assisten Kirkegård tillsammans med sin bror Jacob Deichmann. På gravstenen står det Johanne Deichmann 1793-1866.

Efter en del letande hittade jag till sist en uppgift om att Johanne Fogh dog den 10 september 1860, 74 år gammal. Hon bodde då hos dottern i Rolighed, Rörup i Odense Amt. Hon begravdes den 17 september 1860. Det är Küpper Web Site på Myheritage som har tagit fram uppgiften, som är dokumenterad i: Danmark kirkeposter 1837-1872, Odense, bog 6, s. 56.

LAURITZ CHRISTIAN FOGH (1822-1855)

Lauritz Christian Fogh föddes den 16 december 1822 i Romdrup nära Ålborg, där fadern var präst. Hans föräldrar var Ole Christian Hovedstrup Fogh och Johanne Fogh, född Deichmann.

Lauritz Christian Fogh utbildade sig till både till skogskandidat (forstkandidat) och lantmätare (landmåler).

Skogskandidat är en utbildning som kan ge jobb som skogvaktare (skovrider). I en folkräkning från 1840 i Vium sogn, Lysgaard, Viborg amt ser man att Lauritz Christian Fogh, 19 år gammal, var student. Förutom ett antal anställda fanns det även två andra studenter på samma ställe, en på 19 och en som endast var 11 år gammal. Gården ägdes av Jens Bang, 54 år, som var utbildad både skogsvaktare och lantmätare.

På geni.com finns en text om Jens Andreasen Bang.

/../ tog 1813 Landmaaler- og Forstexamen i Kjøbenhavn og blev Assistent hos Overførster Brüel. 1815 blev han Skovrider paa Alheden (Stendalgaard), og her virkede han nu i næsten et halvt Aarhundrede utrættelig for Træplantningens Fremme. Som den betydeligste af hin Tids Hedeskovbrugere kom han efterhaanden højt i Gunst hos Frederik VI og fik overdraget mange Tillidshverv vedrørende Skovanlæg paa Heder og Sandflugts-strækninger, Bestyrelsen af forskjellige Skovejendomme m. m. Han har skrevet et Par Afhandlinger om Skovkultur. –(A. Oppermann, Bidrag t. d. danske Skovbrugs Hist., 1887.)

Att det fanns flera studenter och att en av dem bara var 11 år kan förklara det faktum att Lauritz Christian Fogh inte bodde i sitt föräldrahem vid folkräkningen 1834, då han bara var 12 år gammal. Lauritz Christian Fogh utbildade sig i likhet med Jens Andreasen Bang till både skogskandidat och lantmätare i Köpenhamn. Han anställdes senare vid Köbenhavns Matrikelkontor.

Enligt en folkräkning från 1850 bodde Lauritz Christian Fogh, född 1822, 28 år gammal som ogift lantmätare på ett pensionat hos en änka på Lille Larsbjörnssträde 181 i Köpenhamn.

I november 1851 gifte han sig med Sophie Frederikke Möller, som då fick namnet Sophie Frederikke Fogh. De bodde i Köpenhamn, antagligen på Frederiksberg och mars 1855 fick de en son Christian Frederik Fogh. Sonen blev sedan min farfars far.

Lauritz Christian Fogh dog den 20 augusti 1855, endast 32 år gammal och bara några månader efter sonens födsel.

Min faster Lisbet Giese har skrivit om Fogh-släkten utifrån en text, som Adda Fogh (min farfars mamma) har skrivit om sin man Christian Fredrik Fogh (min farfars pappa). Adda skriver också lite om Lauritz Christian Fogh (min farfars farfar).

Adda Fogh skrev om Lauritz Christian Fogh (LCF), i texten nämns också sonen Christian Frederik Fogh (CFF), som Adda var gift med, samt Sophie Fredrikke Fogh (SFF), som var min farfars farmor:

Frederik Fogh (CFF) blev födt 1855 – d 11 Marts ude på Vesterbrogade (Köbenhavn) såvidt jeg ved i et af de förste Huse på Höjre Haand fra Frihedsstötten. –  Hans Fader (LCF) var uddannet baade som Landinspektör ved siden af at väre Forstkandidat; om ham har vi bare meget lidt oplysning. Farmor (SFF) har på det punkt endogsaa overfor sin egen Sön (CFF) väret ganske tavs, hun har aldrig rigtig kundet aabne sit Hjärta for nogen og hendes närmeste har respekteret det, hendes egen Sön var opfödt dermed; -der var i det Hele i gamle Dage langt mindre Fortrolighed mellem Gamle og Unge og Farmor hörte og hörer tildels endnu til den gamle Skole. Det var så godt som intet Fredrik (CFF) kendte om sin Fader (LCF) udover hvordan han saa ud, var livlig, smuk og fin. Men jeg var mere ihärdig, Tante Grete (f. Möller), Farmors (SFF) Söster Fru Ovesen fortalte mig efterhaanden en del og nu har Farmoder (SFF) senere givet Fredrik (CFF) nogle Breve fra sin Mand (LCF) eller rettere fra sin davärende Käreste, som viser, at vi har en fin og dannet Mand for os. Han har efterladt Belmans Sange, som han sang morsomt og godt, som ung Forstkandidat levede han sammen med den finere Landadel; deltog visst ogsaa i deres Liv i Kjöbenhavn, ogsaa hos Deichmann, hvor han var som Sön af Huset, var vant til at färdes imellem alle Slags Mennesker. Han skal have väret meget indtagende. –  Som 25 aarig kom han ud til Lellingeskovene for at maale dem op, bode i Kjöge og derfra lärte han saa Farmor (SFF) at kende. Farmor (SFF) skal have väret meget smuk. /…/Deres Bryllup blev Holdt i Fest og Pragt, varade sandsynlig i flere Dage. Men kort varade Lykken/…/ Det er som sagt meget lidt jeg ved om deres Ägteskab. Saa vidt jeg forstod paa Tante Grete (Ovesen) blev det lykkeligt men jo meget kortvarigt. 4 Aar efter brylluppet kom Oldefader (LCF) hjem fra Kontoret, Kjöbenhavns Matrikelkontor, klagede over Smärter , bad om at udsätte Middagen en smule mens han lagde sig paa Soffan, men inden en time var han död vist inden Dr Djörup, hans gode Ven, Fader til min Läge, var kommen tilstede.   

Adda Fogh skrev om Lauritz Christian Foghs ungdom i Köpenhamn och att han hos familjen Deichmann var som en son av huset. Jag tänker då på Jacob Deichmann, Johanne Deichmanns lillebror, bokhandlaren som levde i ett barnlöst äktenskap. Det är mycket som talar för att det var i Jacob Deichmanns hem Lauritz trivdes så bra. I Dansk Bibliografisk Leksikon skriver man att Jacob Deichmann behandlade sina elever väl:” Kærest af hans elever og næsten som en søn af det barnløse ægtepar blev Frederik V. Hegel ”. Det är samma uttryck Adda använder för att beskriva hur Lauritz togs emot hos Deichmann. Ytterligare en sak tyder på att det var just hos sin morbror Jacob Deichmann Lauritz kände sig så välkommen. I sitt korta äktenskap fick Sophie Fredrikke och Lauritz Fogh tre söner – men det var endast min farfars pappa Christian Frederik Fogh som levde till vuxen ålder. Förste sonen Jacob Deichmann Fogh, som föddes 13 augusti 1852 dog bara två veckor efter födseln. De fick ytterligare en son den 30 december 1853, även han kom att heta Jacob Deichmann Fogh. Han dog 13 december 1855 och blev nästan två år gammal. 1855 var samma år som hans lillebror Christian Frederik Fogh föddes i mars månad och Lauritz dog i augusti. Det blev ett svårt år för Sophie Frederikke Fogh som förlorade både sin son och sin man samtidigt som hon hade ett nyfött barn att ta hand om. Jag inser också när jag skriver detta att son nummer två, Jacob Deichmann Fogh, levde vid tidpunkten för Lauritz död.

Adda Fogh skriver om tiden strax efter Lauritz Christian Foghs död 1855. Personer som nämns är Cathrine Möller (CMM), Sophie Fredrikke Fogh (SFF) samt min farfars föräldrar Christian Fredrik Fogh (CFF) och Adda Fogh (AF):

Paa den Tid var gl. Fru Möller (CMM), Tipoldemor, höit oppe i Jylland, en Reise der tog lang Tid, ogsaa breve tog Tid, en ven af Oldemor (SFF) stak brevet i Lommen for at besörge det videre, men i Forvirringen glemte han det de förste Dage, saa da de först fik Meddelelsen var Oldefar (LCF) begravet og da endelig de naaede herned var Oldemor (SFF) som forstenet, indesluttet som hun af Naturen var havde hun ikke kundet tale med noget Menneske om sin Sorg og var nästen forstenet og den Tilstand holdt sig delvis i mange Aar og hun kom aldrig saavidt at hun talte om sin Mand, först i hendes senere Aar, da jeg (AF) havde gennemgaaet samme store voldsomme Sorg, da lukkede hun lidt op og kunde af og til tale om ham; da var det alltid om hvor fint tänkende og hvor smuk han var, om hvor meget hans Sön (CFF) mindede om ham i alle Ting. Jeg (AF) har jo ogsaa dannet mig et Billede af min Svigerfader (LCF) og i min Mands Karakter og Skikkelse. Der var intet af Möllerne i ham; de var for mig närmest antipatiske og fuldständig af en anden Stöbning; nej saa var der meget mere Lighed med Roderne; hvilket var naturligt da min Svigermoder (SFF) og hendes Söstre alle vare ägte Roder, hvorimod de 2 Sönner begge var typiske Möllere; – den äldste af Sönnerne blev Forpagter på Gl Lillingegaard ved Kjöge efter Faderen og solgte först Forpagtningen efter at der var holdt 100 Aars Fest på Gaarden i Möllernes Eje.

SOPHIE FREDERIKKE FOGH (1826-efter 1921)

Sophie Frederikke Fogh, född Möller, växte upp på Gammel Lellingegaard, som ligger i närheten av Köge. Hennes far, Frederik Legard Møller (ca 1785-1849), var förpaktare på gården. Modern var Cathrine Marie Möller, född Rode (1791-1884).

Lellingegaard er en af bispestolens gamle hovedgårde, som både Lidemark, Vollerslev, Gjørslev og Bjæverskov kirker hørte under. Hele tre gange har Lellingegaard været ejet af kongens hustru: Kirsten Munk, Anne Sophie Rewentlow og Sophie Magdalene har alle ejet gården. Fra 1721 kom Lellingegaard under Vallø, som den siden har hørt under. Lellingegaard var næsten blevet et frøkenstift, men inden kirkebyggeriet var færdigt, ombestemte Sophie Magdalene sig og flyttede byggematerialerne til Vallø. I 1783 oprettedes Ny Lellingegaard, hvorefter den tidligere gård fik navnet Gammel Lellingegaard. (www.danskeherregaarde.dk)

Sophie Frederikke Fogh hade tre systrar.

Adda Fogh skriver om Sophie Frederikke Fogh (SFF) och hennes föräldrar: Frederik Legard Møller (FLM) och Cathrine Marie Möller (f Rode) (CMM). Frederikke Sophie Fogh var min farfars farmor:

Farmor (SFF) skal have väret meget smuk, Möllers Döttre, Fadern (FLM) var forpagter på Gl. Lellingegaard, var vidt bekendte for deres Skönhed. Hun (SFF) er födt 1826, voksede op i et ret märkeligt Hjem; – Faderen (FLM) en robust Landmand, opdraget i Velstand og mens Tjenestefolkene endnu var Slaver, vant til at styre og kommandere, naar det knep bruge Pisken, sikkert i mange Retninger en udmärket Man efter den Tids Maalestok; men Tiderne var anderledes og skabte sine Mennesker; han har ogsaa overfor Börnene väret streng.

De elskede, deres Moder (CMM) langt höjere og det voldte dem alltid Besvär at föje Moderen, der forlangte, at de skulle elske Faderen lige höjt som hende. Han bliver en Gang overfaldet af nogle Karle der gjemmenprygler ham saa det sikkert var Skyld i hans Död, som indträffer Aar (?) kort derefter; imidlertid omtales han med Sympati af Zacharias Nielsen i hans bog om Pastor Kruse. – Han blev gift med Kathrine Rode (CMM), Lägedatter fra Vallö; Stamfader (hendes far) til den bekendte Rohdeske Familie.

Opvokset, som hun (CMM) er der i det lille gamle Dokterhus for Enden af Vallögade lige för Slottet, faar hun en ualmindelig god Opdragelse, i Fransk, Tysk og Konversation, hun er meget hos de adelige Damer (på Vallö Slot), faar derved en vis Air, som holder sig trods Slid og megen Modgang til hendes Dödsdag 8 Marts 1885.

Hun (CMM) var et af de fineste Mennesker jeg har truffet, endnu efter at hon er fyldt 90 fortäller hun morsomt og underholdende, kan endnu ikke hvile sin Ryg ved at läne sig tilbage i Stolen; men sidder rank og elegant, i sin Hvide stärkt pibede Kappe, sit milde smil og sit ganske indtagende Lune og fortäller os om alt hvad hun har oplevet, kun nävner hun aldrig sin Mand (FLM), uden ganske forbigaaende. – Hun fortäller om da Engelsmanden var der og hendes Fader om Natten blev väkket og med Magt tvunget til at tage ned til Stranden for at hjälpe en syg Engländer, om hvordan hun og söstrerne , hjalp Faderen med at lave Salver og Medikamenter, hvordan hun fra Vallös Taarne speided – efter Engländerne. (Enligt Lisbet Gieses noter handlar det om Slaget på Reden 1801 eller krigen mod England 1807-1814) Senere om Livet paa det dejlige Lellingegaard, hvor stor Gästfrihed husede, hvor hun med sine 4 döttre og mange Piger färdedes i Kökken og Kälder med Vävig (?) og deres Ture til Bedstemoderen (enke efter lägen Dr Rode) i Kjöbenhavn, gamle Fru Rohde flyttede som Enke till Kjöbenhavn og boede i Kastellet.

Hvert aar körte hendes Datter (CMM) med Döttrene derind i den store Wienervogn, der saa blev foret ud, alltid skjulte Steder for at alle de Madvarer, som Bedstemoderen skulle have, kunde slippe igennom Ravelinen (Voldene omkring Kastellet) , Kalkunen i Fodposen, Skinken i Vognrummet, Smördritlerne som de sad paa o.s.v. De 8 Dage var Festdage, gl. Tante Mine, der i Masser af aar var Oldfrue hos Grev Moltkes var meget elsket og der tilbragtes mangen interessant Time og mange af vores smukke Ting stammer derfra. – bl.a. mit gamle Sybord med Lyren; denne tante elskede de. – Saa skulde Kjöbenhavn ses på Kryds og Tvärs i Löbet af faa Dage imens Hestene hvilede. – Det var ikke saa vanskelig den Gang da Kjöbenhavn kun strakte sig indenfor Voldene.

Sophie Frederikke Foghs lillesyster Wilhelmine Möller, som kallades Tant Mine, har berättat om sina barndomsminnen för min farfar, Hakon Fogh. Min faster, Lisbet Giese, har sedan skrivit rent detta.

Tant Mine berätter:

Aar 1777 kom mine Bedsteforäldre til Gl. Lellingegaard, han hed Jens Legard Möller. Hun hed Ane Margrete Möller. Deres Börn var Fredrik Legard Möller og Ane Margrete Möller. Hun döde af Brystsyge 19 Aar gammel. Et Par Aar efter blev Fader (Fredrik Legard Möller) gift med Catrine Marie Rode, Datter af Lägen på Vallö. Hun var en magalös rar Kone, et själdent Eksemplar paa en god Hustru.

Hun levede till 1884 og boede sammen med os. Vi flyttede till Köge i 1853. Fader döde 1849 men Moder havde Forpagtningen i nogle Aar, til Jens kunde overtage den. Vi ejede selv en Gaard i Köge hvor vi flyttede ind og boede til Moders Död 10-3-1884. Efter hendes Död flyttede vi saa til Köbenhavn.

Min faster Lisbet skriver i en kommentar till Tant Mines berättelse:

Oldemord (SFF) og Tante Mine var, og er, for mig et samlet begreb. Som barn hörte jeg dem alltid nävnt i samme åndedrag. Jeg har besögt dem på det hvilehjem hvor de tilbragte deres sidste år, uden at jeg dog har nogen erindring derom.

Oldemor, Sophie Fredrikke Fogh, og hendes söster, Mine Möller, må have fulgtes ad det meste af deres liv. De döde da også omtrent samtidigt som to höjt bedagede damer omkring 1920. Oldemor var da 94 og Tant Mine 92.

Det fremgår af et af Hakon Foghs breve at han, kort efter Henrik Foghs födsel i 1918, skulde til tante Mines 90 års födselsdag.

Jeg kan ikke se noget sted at tante Mine og Sophie boede sammen i Köge. Men Fredrik Fogh (Lisbets farfar) skriver i sin dagbog fra Fregatten ”Jylland” om og til sit hjem i Köge.

Udfra tante Mines beretning og Fredrik Foghs dagbog har jeg konstrueret fölgende:

Sophie Frederikke er efter sin mands död i 1855 med sine to små drenge flyttet fra Vesterbrogade i Köbenhavn til sin mor, Cathrine Möller og sin söster Mine Möller i Köge.

Det framgår av en folkräkning från 1860 att det var precis så som Lisbet skrev. Efter hon blivit änka flyttade Sophie Frederikke till Köge för att bo med sin mor och syster. Hon hade då två små pojkar – men Jacob Deichmann Fogh dog i december 1855, nästan två år gammal. Det är en tröst att veta att Sophie Frederikke hade sin mor och syster som stöd i denna svåra tid. Det verkar som att hennes son, min farfars pappa Frederik Fogh, växte upp bland kärleksfulla kvinnor. Vid folkräkningen från 1860 var han 5 år gammal.

Folkräkning 1860: Nörregade 213, Köge:

Cathrine Marie Fredrikke Möller, födt Rode, 1790, 70 år, Husmoder, Enke efter Forpagter Möller gl.Lellingegård, Sophie Fredrikke Jacobine Fogh, födt Möller, 1826, 34 år, Husmoderns datter, Enke , efter Landinspektör Fogh i Köbenhavn, Wilhelmine Juliane Johanne Elisabeth Möller, 32 år, födt 1828, Husmoderns datter, Fredrik Christian Fogh, 5 år födt 1855 i Köbenhavn, Sön af Sophie Fredrikke Jacobine Fogh.

Enligt folkräkningar från 1901, 1906, 1911 och 1916 bodde Frederikke Fogh på olika adresser i Köpenhamn tillsammans med sin två år yngre syster, Wilhelmine Möller, hon som kallades Tant Mine. Det ser ut som att de bodde på ett sorts äldreboende. Den sista folkräkning som jag har hittat för Frederikke Fogh är från 1921. Hon var då 94 år gammal och systern 92 år. Det betyder att hon levde då sonen Frederik Christian Fogh dog 1913. Jag har inte hittat någon uppgift om vilket år hon dog.

FREDERIK CHRISTIAN FOGH (1855-1913)

Christian Frederik Fogh, som kallades Frederik Fogh, föddes på Frederiksberg. Han blev student i Roskilde 1875 och tog medicinsk examen 1882. Han var praktiserande läkare i Nakskov och därefter i Vordingborg, där han blev distriktsläkare 1905. Han gifte sig 1885 med Adelheid (Adda) Matthiessen (1860-1931), som då kom att heta Adda Fogh. De fick två barn: Min farfar Hakon Fogh föddes 1887 och hans syster Ellen Fogh föddes 1889.

Enligt folkräkningarna från 1906 och 1911 bodde familjen på Algade i Vordingborg.

1906 bodde Frederik Fogh, Distriktsläkare 51 år tillsammans med sin fru Adda Fogh, 46 år och dottern Ellen Fogh, som då var 17 år. Även 1911, bodde Frederik Fogh, 55, Distriktsläkare, Adda Fogh, 50, Ellen Fogh 21 tillsammans. Sonen i familjen, som var min farfar Hakon Fogh, gick på internatskolan Herslufsholm och bodde inte i föräldrahemmet 1906 och1911.

Frederik Foghs far dog bara några månader efter han föddes och han växte upp med sin mormor, moster och mamma. Enligt en folkräkning från 1860 framgår det att han som fem-åring bodde i Köge med sin mormor Cathrine Möller, 70 år, mostern Wilhelmine Möller, 32 år, samt mamman Frederikke Fogh, 34 år. När mormodern dog flyttade familjen till Köpenhamn.

Under sin studietid bodde han enligt en folkräkning från 1880, 24 år gammal som medicinstudent i ett sorts pensionat på Nörrebrogade. 1885 hade han blivit klar med sin utbildning och bodde på Kommunhospitalet, där han också var anställd.

Innan han gifte sig och innan han var klar med sin läkarutbildning var han med på en resa med Fregatten Jylland i tre månader under sommaren 1880.

Danmarkshistorien.dk skriver om Fregatten Jylland:

Fregatten ‘Jylland’ deltog i Slaget ved Helgoland den 9. maj 1864 under 2. Slesvigske Krig. Den danske flåde vandt slaget ved Helgoland og drev modstanderne på flugt. Sejren kunne dog ikke ændre krigens udfald – at Danmark led nederlag. Efter krigen blev ‘Jylland’ ikke desto mindre et nationalsymbol, som der siden hen blev lagt mange kræfter i at bevare og restaurere mod fremskredent forfald. Fregatten fungerer i dag som museum i Ebeltoft./…/

Slaget ved Helgoland var den eneste gang, Fregatten ‘Jylland’ var i kamp. Herefter tjente ‘Jylland’ som eksercerskib og foretog derudover togter til Dansk Vestindien for at repræsentere Danmark blandt de stadig mere oprørske indfødte. I 1874 ophøjedes ‘Jylland’ til kongeskib i anledning af, at Christian 9. skulle til Island for at fejre øens 1000-års jubilæum. Man byggede ved denne lejlighed en kongebolig på dækket, der blandt andet indeholdt et topmoderne vandkloset. Boligen kom også til nytte i 1876, hvor kongefamilien var på sommervisit hos den russiske zar. ‘Jyllands’ sidste aktive togt gik til De Vestindiske Øer i 1886-87. Herefter fungerede den som kaserneskib indtil 1908.

Min faster, Lisbet Giese, har i en ”Epilog till Adda Foghs beretning” skrivit om sin farfar Frederik Fogh, däribland om resan med Fregatten Jylland:

Under läsningen af denne beretning blev jeg. L.G.., stärkt grebet af min oldemors Sophie Frederikke Foghs tragiske skäbne. Noget havde jeg hört som barn, men de to små börns död anade jeg intet om.

Adda Fogh skriver om hende at hun var meget indesluttet hele livet. Det fik mig til at tänke på, hvordan hendes eneste overlevende barn, Frederik Fogh, kunde udvikle sig til en livlig og meget aktiv mand.

Skyldtes det genetisk arv fra fadern, Lauritz Christian Fogh? Ham der sang Bellman så smukt og förte et muntert ungdomsliv i Köbenhavn. Eller skyldtes det hans to andra opdragere, mormoderen Cathrine Möller og tanten, Mine Möller (se ”Tante Mines beretning”)?

Jeg har prövet at danne mig et billede af ham, min farfader Frederik Fogh. Hertil har jeg to kilder, nemlig hans egen dagbor fra et togt med Fregatten Jylland i 3 månader i sommeren 1880, og hans söns Hakons tale ved hans båre 1913.

Frederik Fogh var ved sin död distriktsläge i Vordingborg. Hakon elskede ham og beundrede ham, men talte själdent om ham.

De to kilder tegner to vidt forskellige billeder af ham. Dagbogen viser en lidt forsigtig, velopdragen ung mand. Hakons tale beskriver en moden handlekraftig mand.

Dagbogen består af fällesbreve til käresten, Adda Matthiessen, moderen, mormoderen og tante Mine. Den er illustreret med fotografier, vist hans egne, han har livet igenem väret en livlig fotograf, og hans egne tegninger. Han er underläge ombord og nyder at blive tiltalt dr. Fogh, i virkeligheden manglar han to års studier, för han med rette kan tiltales således. Han keder sig en del ombord, patienter er der ikke mange af. Og den eneste gang der er noget alvorligt på färde, tager de rigtige läger sig naturligvis deraf. Han får tiden til at gå med at läse, skrive og tegne, samt tage sig af meget banale sygdomstilfälde. Han indtager en meget isoleret stilling i dette stärkt klassedelte samfund. Han er den eneste af den slags. Han tager det som en naturgiven ting og beklager sig ikke derover.

Hans indkvartering består så vidt jeg forstår af en kiste og en hängeköje. En tid logerer han i lazarettet, men da det fyldes med patienter bliver det meget beklumret og en venlig själ tilbyder ham logi i apoteket hvor der er mere fred og bedre luft. Han har sin egen oppasser der dog også er sygepasser. Oppasseren bringer ham ”ärter og fläsk” det består menyn oftest af, og the hver eftermiddag. Maden indtager han alene.

Men det betyder også, at udenfor klasserne som han er kan han stifte venskaber og bekendtskaber i alle andre grupper. Meget af dagbogen består af menneskeskildringer. Naturligvis bruger han öjne og ören når han er i land, hvadenten det er i England, på Madeire eller i Kronstadt.

Det er förste gang han er udenlands, og han er lidt betaget da de på udvejen saluterer (9 skud) udfor Kronborg, og han tänker på ”at skulde forlade Mödrer, Kjärester, Bedstemödre og Tanter”.

Hakons tale giver et smukt billede af en kärlig ägtemand og far, en dygtig läge og en munter mand ”den festligste i Laget hvor han kom frem”.

Adda och Frederiks Foghs to börn, Hakon og Ellen, havde begge udprägede kunstneriske anläg. Det kan väre et arv fra faderen – vi ved det ikke.

Ellen blev maler. Hakon blev pädagog og ikke udövende kunstner, men anlägene og lysten var der og kom på mange forskellige måder til udtryk i löbet af hans liv.

Jeg tror, der går en linie fra Frederik Foghs svigerfader, Henrik Johan Matthiessen, der sejlede som skibsläge og blandt andet var med på korvetten ”Galathea”s jordomsejling 1845-47, og Frederik Foghs togt med fregatten ”Jylland”, til Hakons Foghs togt som värnepligtig matros ombord på ”Ingolf” till Vestindien. (Min faster Lisbet Giese har skrivit detta 1989)

Frederik Fogh dog den 18 september 1913 i Vordingborg, 58 år gammal. Han omkom i en motorcykelolycka på väg till ett patientbesök bara några månader efter min farfar och farmors bröllop.

Bilden ovan är från arkiv.dk, där står det följande: ”Porträt af Läge Christian Frederik Fogh, Algade 46 – på en trappe”. På baksidan har Adda Fogh skrivit: ”Distriksläge i Vordingborg. Christian Frederik Fogh – det år han döde”

Min farfar, Hakon Fogh, höll ett tal vid sin fars begravning, 1913.

Moder har bedt mig /…/ nogle Mindeord om fader inden vi bärer ham hjemmefra.

Fader var som skabt til at väre en Drengs Ideal. Han var smuk og havde et kraftigt legeme som han elskede at bruge.

Jeg husker at han en Foraarsdag for mange Aar siden var cyklet hjemmefra ilde tilpas af Forkölelse. Undervejs fik han Snestorm. Han kom hjem med Kläderne stive af Is paa den Side af Kroppen der vendte mod stormen. Han var i straalende Humör. Saadan skal en Forkölelse kureres sagde han.

Senere saa jeg jo at hans Mandlighed havde /…/ Sider. Han var en myreflitig Arbejder med en ukuelig Energi som aldrig gav op.

Faa kendte Fader rigtig. Han var egentlig en faamält Mand overfor de fleste Mennesker. Han däkkede blufärdigt over sine Fölelser. Det händer af og til naar man er grebet af en eller anden fölelse eller er i en Stemning som man giver Udtryk. Saa kommer der et Öjeblik hvor man koldt og klart betragter sig selv. /…/ man saadan uden for sig selv er det svärt at blive klar over hvor det ägte holder op og det uägte begynder. Fader havde et ualmindeligt klart Hoved og en /…/ Forstand og han havde et skarpt Blik for hvar der var Lögn og hvad der var sandt. Han var saa pinlig angst for alt hvad der var usandt saa det endog ulogisk nok förte ham til at däkke sig med en Maske. Men Faders Munterhed kunde väre ägte nok. Han var den festligste i Laget hvor han om frem.

Fader var en rolig Mand. Det lyder maaske underligt for mange der har hört og set ham fare op og skälde ud og smälde for Ingenting. Men det var alltid over Ingenting.

Over Ting der var vigtigere end at der manglede Tändstikker paa hans Skrivebord tabte han aldrig Hovedet. Andres Uro Angst og Sorg bragte ham i Ligevägt. En stille rolig munter festlig Ligevägt. Naar han kom lässede han alt Ansvaret over paa sig og bar det uden at man kunde se det paa ham. Og andres Lidelser /…/ tog dog i Virkeligheden meget paa ham. Jeg husker en Aften for nogle Aar siden jeg kom gaaende ned ad Gaden og han kaldte mig ind i et fremmed Hus. Der skulle foregaa en Födsel og han kaldte mig ind for at bede mig hente Jordemoder. Jeg ser saa tydelig for mig hans kraftige, muntre, festlige Skikkelse paa baggrund af de andres Uro og Angest. Men han elskede nu ogsaa at väre med til Födsler.

Det hängde sammen med at han var en selvforglemmende Mand. Det var saa svärt att bede ham om noget for var der blot mindste mening i det man bad om sagde han aldrig Nej.

I Fars Forhold til Moder bar dette ham de bedste Renter. Moder gjorde ham til et lykkeligt Menneske. Mor sagde til mig forleden Dag at jeg skulde sige at han tit havde sagt at vi Börn aldrig havde gjort ham den mindste Sorg. Hvor galt det er föler vi bedst nu. Men at han kunde sige det viser hvor uendelig lidt han fordrede for sig selv. Han forlangte at vore Breve skulde väre til Moder men Moder har fortalt mig hvor barnlig glad han var naar de en själden Gang alligevel var addresserede til ham.

Fader var en /…/ Mand. Faa har vist saa stort et Arbejde udenfor hjemmet som han men faa har vist alligevel haft saa meget tilovers for sit Hjem som ham. Han udförte aldrig andre Arbejden i sin Stue end de der absolut maatte udföres der ellers släbte han det alltid ind til Moder. Blev der i Konsultationstider 5 minutter hvor der ingen Patienter var saa aabnedes Dören straks. Han elskede sit Hjem og denne gaard og denne Have og bröd sig ikke stort om det der var udenfor. Og det var ikke fordi han var snäversynet tvärtimod. Han vidste god Besked om /…./. Men han betraktade alt som Lapperi ved Siden af det at elske Moder.

Det löd saa meningslöst da vi hörte hvad der var sket herhjemme. Men hvem ved. Fader fik dog en Död som han havde önsket. Og nu vil Fader alltid stå for os som den lyse kraftige festlige Mand han var. Jeg er ikke sikker paa at han havde egnet sig til at blive gammel og dö Straadöden.

ADDA FOGH (1860 -1931)

ADDA FOGH föddes som ADELHEID »ADDA« MATTHIESSEN i Sönderborg och dog i Köpenhamn. Adda Foghs morfar var Jon Finsen – det är alltså genom Adda vi har kopplingen till familjen Finsen med rötter på Island.

Adda gifte sig med Frederik Fogh i oktober 1885 och de fick två barn: min farfar Hakon Fogh och hans syster Ellen Fogh.

Under många år bodde Adda Fogh i Vordingborg, där Frederik Fogh var distriktsläkare. Efter Frederik Foghs död 1913 flyttade hon till Köpenhamn, där hon fram till sin död bodde på Åboulevarden 16, på 3 sal. Det framgår av folkräkningar och andra dokument, som täcker tidsperioden från 1914 och fram till 1931. Hon dog 22 april 1931.

De sista åren bodde Adda Fogh på Åboulevarden tillsammans med dottern Ellen Fogh, och Ellens son Fredrik Fogh.

Ellen Fogh (1889-1958)

Ellen Fogh (1889-1958), som var min farfars lillasyster, föddes i Vordingborg och dog i Köpenhamn. Hon var konstmålare och blev 1922 gift med Carmelo Pafumi, som föddes 1902 på Taormina i Italien. De bosatte sig på Taormina och fick sonen Fredrik Fogh 1923.

Det framgår av en folkräkning från 1930 att Ellen och hennes son Fredrik bodde hos Adda Fogh på Åboulevarden. Det fanns en notering om att de hade flyttat från Italien till Åboulevarden i maj 1930.

Ellen Fogh bodde senare efter Addas död på Aldersrogade i Köpenhamn, enligt en folkräkning från 1940. Hennes yrke var då konsthantverkare.

Man kan se på folkräkningarna från 1907 och 1911 att Ellen Fogh bodde i Köpenhamn och att hon var studerande.

I släktboken om familjen Finsen står det att Ellen hade studerat konst i Köpenhamn, Paris och Italien. I släktboken står det också att Ellen och Fredrik 1936 fick tillåtelse att använda familjenamnet Fogh. Det var antagligen då hon skilde sig från sin italienske man. 

Fredriks far Carmelo Pafumi dog 1971 i Göteborg. Det visade sig att han flyttade till Sverige 1945. Texten nedan är från Wikipedia, som i sin tur har hämtat informationen från Svenskt konstnärslexikon. 

Carmelo Pafumi, född 1 mars 1902 i Taormina på Sicilien, död 29 mars 1971 i Göteborg, var en italiensk-svensk målare, grafiker och skulptör.

Han var son till direktören Benedetto Pafumi och Giuseppa Falanga och från 1947 gift med Kerstin Lind. Pafumi studerade konst i Neapel, Rom och Florens 1918–1921 och fortsatte därefter i Paris. Mellan 1922 och 1928 vistades han i Paris, London och München. Han bosatte sig 1930 i Köpenhamn där han experimenterade med nya etsningsmetoder vid Kunstakademiets grafiska skole under ledning av Aksel Jørgensen. Han bosatte sig i Sverige 1945. Separat ställde han ut i Berlin 1937, Vejle 1946 och tillsammans med sin fru på Galerie S:t Lucas i Stockholm 1946. Han medverkade i Kunstnernes Efteraarsudstilling 1937 och som inbjuden på höstutställningen vid Charlottenborg 1939. Han gav ut två grafiska portföljer med Studier over Leonardo da Vinci och Studier fra Nordafrika. Som illustratör illustrerade han i Hans Werners Fogelberg og andre Atomer. Pafumi är representerad vid Statens Museum for Kunst, danska konstakademiens samlingar och Vejle museum. (Wikipedia,)

Fredrik Fogh (1923-2014)

Fredrik Fogh, som föddes 1923, utbildade sig både i Danmark och Italien och bosatte sig så småningom i Milano, där han arbetade som arkitekt, gifte sig och fick två barn: Isabella Fogh, från 1956 och Christian Fogh, från 1964.

I samband med sin 85 års dag blev Fredrik Fogh intervjuad av nordjyske.dk:

 Italiensk arkitekt med smag for Nordjylland – Fredrik Fogh, arkitekt m.m. og designer, Milano/Andrup Bjerge, Grønnestrand, Fjerritslev, fylder tirsdag 85 år.

Fredrik Fogh, der tilbragte sin tidlige barndom i Taormina i Italien, flyttede senere til Danmark, hvor han efter realeksamen blev uddannet murer, inden han kom på Kunstakademiet i København og blev uddannet arkitekt. I Milano tog han italiensk statseksamen for arkitekter i 1967 og blev dr. arch. I Norden har Fredrik Fogh arbejdet med design af lamper og møbler og haft et mangesidet virke for kulturudveksling mellem Norden og Italien i form af undervisning, publikationer, udstillinger og organisatorisk arbejde. Han tog initiativ til og gennemførte restaureringen af Aaltos pavillon til biennalen og stod for skulpturhaver og for udvidelse og møblering af den danske pavillon. Fredrik Fogh har siden 1955 haft egen tegnestue i Milano, som han i dag driver sammen med sønnen Christian Fogh. Begejstringen for det italienske er ingen tilfældighed, da hans far var fra støvlandet. Og selv som familiens hus i Andrup Bjerge ved Grønnestrand er fast base i alle ferier, er det Milano, der tidligt blev og stadig er Fredrik Foghs udgangspunkt i et travlt og engageret arkitektliv. Med egen tegnestue har han her været dybt involveret i mange projekter i det norditalienske, ikke mindst i Venedig, hvor han stædigt har arbejdet for forbedringer af det internationale kunstudstillingsområde Biennalen. Beboelseshuse og byfornyelse er i centrum for hans arbejder, som også omfatter undervisning, konsulentvirksomhed, censorfunktion ved universitetet i Milano, udstillinger, design af lamper og møbler – listen er lang, og han har modtaget mange udmærkelser for sine værker. Han er desuden medlem af Det Kgl. Akademi for Skønne Kunster. Fredrik Fogh har været lektor ved Milanos Universitet og har forestået seminarer og forelæsninger ved europæiske og amerikanske universiteter. Fredrik Fogh er italiensk gift, med Mariella, men familien er i lange perioder at finde i det gamle og nænsomt restaurerede hus i Svinkløv. Faktisk har Fredrik Fogh tilbragt sine ferier i Nordjylland de seneste 80 år. Siden 1928 har han kun svigtet landsdelen tre somre, og trods italienske rødder og karriere i Italien betragter han sig som en ægte ”nordenfjords”. Fredrik Fogh fejrer fødselsdagen i Italien. (nordjyske.dk)

Fredriks hus

Jag är rätt så säker på att Adda Fogh ägde huset i Andrup Bjerge, nära Grönnestrand, som vi i familjen i många år har kallat Fredriks hus. Fredrik Fogh nämner i artikeln ovan att han kom till området redan 1928 då han var fem år gammal.

När vi började komma till Grönnestrand fick vi berättat för oss att Lars Söndergaards mor, den gamla fru Söndergaard, hade spelat kort med vår gammelfarmor (oldemor), som bodde i huset i Andrup Bjerge. Det måste ha varit Adda Fogh. Huset ligger högt och Grönnestrand lågt, och husen låg en bit ifrån varandra. Men de hade ett system med att de hissade flaggan när det var dags att spela kort. Jag kommer också ihåg att min mamma pratade om Addas hus, som Ellen sedan fick ärva. Efter en del letande på internet hittade jag till sist ett dokument från 1946, en dom från Fredningsnävnet, där det vid matrikel 6c står Ellen Fogh, och vid matrikel 5b och 6b står Agnes Hvenegaard. Så Fredriks hus var från början Addas hus och blev sedan Ellens hus.

Huset ligger vackert och jag kommer ihåg att vi kunde se det när vi körde till och från Grönnestrand. Det var lätt att känna igen eftersom det var gult och hade två skorstenar. På bilden nedan ser man Fredriks hus – det gula hus med tre fönster i gaveln.

På hanherred.dk kan man läsa om området kring Grönnestrand:

Efter første verdenskrig blev den store natur omkring Grønnestrand, Svinkløv og Slettestrand et udsøgt feriested for velhavere – ikke mindst fra hovedstaden – som ankom med jernbanen og blev hentet af lokale folk på stationen i Fjerritslev. Forinden havde de samme tjenstvillige naboer sørget for, at sommerhuset var gjort rent og indbydende til at tage imod gæsterne. (hanherred.dk/turist/gronnestrand/)

På nordjyske.dk berättar Rita Rendow:

Åbent landskab fra toppen af Søbakke

Der er både historiens vingesus og en helt utrolig udsigt, når man står på toppen af Søbakke. Bakken ligger på kanten af den gamle kystskrænt, hvor Grønnestrandvej skærer sig ned gennem skrænten, og dette sted vender Rita Rendow fra Fjerritslev tilbage til med jævne mellemrum. – Der er en parkeringsplads med sti ind til to jættestuer, og de bliver nok brugt en del. Men der er også en lille sti op til Søbakke, og den bliver ikke brugt ret meget, kan man tydeligt se. Og det er synd, for det er et fantastisk sted. Det må man give hende ret i. For ens øjne breder sig Han Herreds største fredede område, Grønnestrand, med øde klitheder og den frodige gamle stenalderkystskrænt med enebær, hyld, roser og kaprifolier. Mod nord kan man se den gamle kystlinie helt ud til Jammerbugten og følge horisonten til Bulbjerg. Under bakkerne går der en sti forbi Røverdalen, Gammel Hvarre og Telefondalen, og stien fortsætter forbi Svinkløvgaard, hvor jeg er født, og Strandfogedgaarden helt til vandet, fortæller Rita Rendow./…/

– For omkring 100 år siden var der folk, der boede i jordhuler i området øst for Søbakken, kan Rita Rendow også fortælle. – De var frie folk, som havde en ko, en gris, et par får, nogle høns og en lille køkkenhave. Nu er der på stedet et par gulkalkede sommerboliger, der tilhører familierne Hvenegaard og Fogh. Rita Rendow er glad for at besøge Søbakke uanset tidspunktet på dagen. – Men det er et særligt godt sted at nyde en solnedgang fra, fastslår hun. (nordjyske.dk)

I början av 80-talet bodde jag tre veckor i Fredriks hus tillsammans med några vänner. Det fanns också folk i Hvenegaards hus, vi hälsade när vi möttes, men hade ingen annan kontakt. I familjen fanns en pojke, som vi såg lite då och då på deras tomt. Det måste ha varit Pelle Hvenegaard, som senare spelade mot Max von Sydow i Bille Augusts film Pelle Erövaren. Filmen fick en Oscar 1988.

Jag kommer också ihåg att min farmor och farfar hade varit på Grönnestrand innan vi började komma där. Min farfar berättade att han tutade hela vägen genom ”hulvejen”, som finns precis innan Grönnestrand. Min farfar var också med oss på Grönnestrand ett av de sista åren han levde. Det måste ha varit 1968.

Grönnestrand

Min familj började komma till Grönnestrand 1962, då jag var nio år. Mina föräldrar fortsatte att komma dit varje år och vi barn åkte med fram tills vi flyttade hemifrån. Vi har ofta besökt Grönnestrand även i vuxen ålder och åker fortfarande på semester i området även om pensionatet inte längre finns kvar. När Grönnestrand stängde började mina föräldrar att bo på Svinklöv Badehotell. Det är roligt att tänka på att det antagligen var Addas val av hus som gjorde att vi upptäckte Grönnestrand.

                   Grønnestrand Feriecenter er videreførelsen af en gammel gård, der blev opført i 1827-30 og i begyndelsen var ejet af Aagaard. Gården blev købt fri til selveje i 1862, og den følgende ejer, Johan Casper Sørensen, begyndte i 1873 opførelsen af en lille, lyngtækt mølle nær ved gården, da der var for lang vej at køre til Kollerup Mølle, når kornet skulle males. Den maleriske lyngmølle blev et vartegn for egnen, og gården Grønnestrand tiltrak fra omkring 1900 et voksende antal sommergæster, heraf talrige kunstnere, der brugte møllen som motiv. Gården, der forblev i familiens eje indtil 1995, blev mere og mere drevet som badepension, og i 1914 blev det første egentlige gæstehus opført, så man allerede dengang kunne huse 50 sommergæster. Lyngmøllen gennemgik i 1989 en omfattende restaurering og står i dag som Danmarks eneste lyngklædte mølle. (Hanherred.dk – Grönnestrand)

Under alla år vi var på Grönnestrand var det Lars Söndergaard och hans syster Marie Söndergaard som hade gården. De första åren levde också deras mor, den gamla fru Söndergaard, som hade spelat kort med Adda Fogh. Det var fortfarande delvis en gård med några få djur, men allteftersom åren gick blev kostallet ombyggt till sovrum. Det var ett okomplicerat ställe att vara på och både vuxna och barn kände en stor frihet. Det var ett pensionat, där all mat serverades – så det var verkligen semester även för min mamma. Det var till stor del samma familjer som kom år efter år, så vi fick många vänner. På kvällen kunde man själv hämta öl eller sodavand i källaren och så vitt jag vet var det till inköpspris. Så det var billigt att bo där. Jag minns också något med att man betalade för barnen i förhållande till hur gamla de var – och att priset i en period var samma antal kronor som barnets ålder per dag för kost och logi. Alltså 12 kronor per dag om barnet var tolv år. Jag vet dock inte hur länge det var så – men jag kommer ihåg att min far berättade om det – och tyckte det var roligt – och billigt.

Naturen kring Grönnestrand är otrolig vacker så på dagarna gick vi ofta olika promenader. Om det var fint väder var det en fem minuters promenad till stranden, där man kunde bada och sola sig i klitterna. Ibland gick vi till Svinklöv för att köpa glass – längs med havet ena vägen och uppe på Svinklovene på vägen tillbaka. Det var ca 3 km enkel väg. Ibland gick vi till Fjerritslev för att köpa glass med ”guf ”– som var rosa och extra god. Det var ca 8 km enkel väg – så det hände att vi liftade när vi skulle tillbaka till pensionatet. Ibland var det fest med de unga flickorna som jobbade där under sommaren.

Ett år var det en tjej från Skottland som lärde oss att få kontakt med de döda med hjälp av ett glas som rörde sig mellan bokstäver så vi kunde kommunicera med andarna. Otroligt spännande tyckte jag – vi satt på verandan en sen kväll – verandan var inte speciell tät och det blåste och var mörkt ute. En passande inramning för kontakten med de döda. Vi fick bland annat kontakt med en urmakare, som hade levt för två hundra år sedan. Det var en del som var skeptiska och det blev ett efterspel till detta som jag inte själv upplevde, men som min bror Mikael och hans vän Björn Söndergaard var involverade i. Det blev en fråga som engagerade hela pensionatet, som lockades ut på heden vid midnatt, där man skulle möta en ande, som några hade haft kontakt med via glaset. Anden kom gående i mörkret på heden och spelade flöjt. Man kan bara föreställa sig dramatiken. Upplösningen kom dock redan dagen efter, där alla satt på verandan och åt lunch och man återigen fick höra flöjtspelet från natten innan. Men nu var det ljust och alla kunde se att det var min brors vän Björn Söndergaard som spelade flöjt medan han passerade utanför väl synlig genom verandans fönster. Det var Mikael och Björn som hade tagit över kommunikationen med andarna och på det sättet iscensatt nattens drama på heden. Om jag minns rätt var de tvungna att utesluta den skotska tjejen för att lyckas med sin manipulation.

Det var semester och tid för olika äventyr. En gång smet vi ut mitt i natten för att övernatta i en övergiven tågvagn, som vi hade upptäckt på heden. Tågvagnen var inredd som en sorts sommarstuga, men hade inte använts på flera år och var väl inte helt tät. Så vitt jag kommer ihåg regnade det och vi blev lite blöta. Det var inte så mysigt som vi hade trott, men ändå en upplevelse. Vi var inte gamla när vi köpte en flaska gin i Fjerritslev och fick den inslagen för att det skulle vara en present. Vi drack det sedan blandat med Jolly Cola på verandan – så föräldrarna inte skulle se. Vi var även på barnförbjuden film i Brovst och på diskotek i Ålborg.

Området kring Grönnestrand och Svinklöv blev sedan känt genom den populära serien Badhotellet. Många av utomhusscenerna spelades in där.

Björn Söndergaard, som var släkt med de som hade Grönnestrand, bodde med sina föräldrar i en sommarstuga som låg ute på heden. Han blev sedan konstnär och har bland annat utsmyckat en kyrka som ligger i Thy, som jag besökte för några år sedan. Jag vet att Mikael och Björn hade lite kontakt med varandra efter det.

HAKON FOGH (1887-1969)

HAKON FOGH föddes i Vordingborg och dog i Roskilde.

Han blev student från Herlufsholm 1905, blev cand. mag. 1911 och tog sin pedagogiska examen samma år. Hans ämnen var Naturhistoria och Geografi. Han var adjunkt på Marselisborg Skole i Århus 1912-14. 1914 kom han till Helsingør Höjere Almenskole, där han var adjunkt fram till 1922 och därefter lektor fram till 1929. Han blev rektor vid Kolding Höjere Almenskole 1929, där han var fram till 1947. Därefter blev han rektor vid Roskilde Katedralskole 1947, där han var fram till han gick i pension 1957.

Han gifte sig med Margrethe Slomann i juli 1913. De fick två barn, Lisbet 1916 och min far Henrik 1918.

När han gick i pension 1957 flyttade min farmor och farfar till en villa på Valhalvej 41. Jag kommer ihåg att de hade utsikt över Roskilde Fjord. Efter min farmors död bodde min farfar i en lägenhet på Margrethegården.

Min farfars pappa, Frederik Fogh, var distriktsläkare i Vordingborg, där de bodde på Algade. Men min farfar flyttade hemifrån tidigt. Det framgår av en folkräkning från 1901 att han bodde på Herlufsholm, han var då 13 år. Av folkräkningen framgår det också att han flyttade till Herlufsholm redan 1898, då han var 11 år. Har var på Herlufsholm fram tills 1905, då han tog studenten. Det blev omkring 7 år på Herlufsholm.  

Man kan läsa om Herlufsholm på skolans webbplats:

Skolen blev stiftet d. 23. maj 1565 som en skole for adelige og ærlige mænds børn. Således skulle skolen rette sig til både børn af adelen, men også til de børn, der havde lyst og evner til lærdom og dannelse. Herluf Trolle nåede dog aldrig at se sin drøm realiseret. I sommeren 1565 blev han endnu en gang kaldt i krig, og som flådens øverste admiral under Den Nordiske Syvårskrig. Han satte han sejl mod den svenske flåde ved Femern. Under slaget d. 4. juni blev han dødeligt såret, og senere samme måned gik han bort. I sin mands fravær blev Birgitte Gøye skolens første forstander. For at sikre skolen mod arvekrav fra slægtningen blev en stiftelse oprettet, og gods og jorde afstået til denne. (herlufsholm.dk/om-skolen/herlufsholms-historie/)

Min farfar var en vänlig man, jag tror många tyckte om honom. Han hade humor och tyckte om barn. Han hade en prick på kinden som vi barn tyckte om att peta på och han låtsades bli arg. Det tyckte vi var roligt. Vi firade ofta jul med min farmor och farfar och han läste Dickens Juleäventyr högt for oss med stor inlevelse och uttalade Scrooge så det sprutade.

Vad vi hörde som barn var han omtyckt som rektor och det fanns i familjen en stolthet över att han blev rektor på Roskilde Katadralskole 1947 då han var 60 år. Han var där till 1957 – året han skulle bli 70. Bland de dokument som jag fick med mig när vi tömde huset i Nakskov finns en utnämning till rektor vid Kolding höjere Allmenskole undertecknat av ”Vi Christian den Tiende” på Marselisborg den 11 augusti 1929. Ett utnämnande som tydligen gick via kungen. Ett annat dokument är undertecknat av ”Vi Frederik den Niende” den 9 maj 1947 på Amalienborg, då min farfar blev rektor för Roskilde Katedralskole. Han började sin tjänst i Roskilde den 1 augusti 1947.

Men det vi pratade mest om när det gäller min farfar var att han forskade om myror och att han hade skrivit en artikel om myror som dricker en vätska som bladlöss avger. Jag har senare läst att myror håller bladlöss som en sorts husdjur och ”mjölkar” dem.

En kort tid efter min farmors död bodde min farfar hos oss en månad. Han var imponerad av min syster och mig som bland annat färgade långärmade linnen, som väl egentligen var till män. Med det var modernt på den tiden och vi färgade dem i olika glada färger och hade dem som blusar. Det tyckte han var roligt. Det var antagligen omkring den tiden det också blev populärt med T-shirts. Han hade aldrig själv TV, men när han var på besök hos oss tittade han en hel del. Jag kommer bland annat ihåg att han var förtjust i Diana Ross. Det måste ha varit 1968 och jag kan tänka mig att Supremes var populära då. Han skulle flytta till ett nytt boende med en egen lägenhet, men med den fördel att maten serverades. Det var meningen att min syster Susanne och jag skulle hälsa på honom där. Men det blev tråkigt nog aldrig av.

Bilden av min farfar Hakon Fogh är från Kolding Stadsarkiv och finns på arkiv.dk. Jag tycker man kan se likheter med modern Adda Fogh.

Denna bild på min farfar är fotograferad på Skamling vid en majfest 1930. Det är något med munnen, händerna och skorna som jag kommer ihåg och känner igen. Tycker att min farfar här har likheter med sin pappa. Och man kan ju undra om konstruktionen höll.

Min farfar var som värnpliktig matros med på en resa till Vestindien med skonnerten Ingolf.

Wikipedia skriver om skonnerten Ingolf:

Ingolf blev bygget på Orlogsværftet i København, påbegyndt i 1875 og søsat i 1876. Ingolf var den sidste af orlogsskonnerterne og det sidste skib i Marinen med hovedarmeringen opstillet som svingkanoner. Men Ingolf markerede også nye tider. Hidtil havde Marinens kanoner været forladere fra Armstrong i England, men nu gik man over til bagladekanoner fra Krupp i Tyskland. Til gengæld var maskineriet fra England, og ydede 650 HK. Skibets skrue kunne hejses op i en brønd, så den ikke sinkede fremdriften, når der førtes sejl. Ingolf var bygget af jern og fik en lang, aktiv tjeneste i både Nordatlanten, Vestindien og som skoleskib i danske farvande. Blev i 1885 klassificeret som krydser af 3. klasse, og fra 1896 regnet som skoleskib og klassificeret som skonnert./…/

Efter prøvetogtet i 1878 påbegyndte Ingolf en lang serie togter, ofte fordelt som sommertogter til Nordatlanten og vintertogter til Vestindien. Fra 1897 indgik også tjeneste som skoleskib for underofficerer og kadetter. Under 1. verdenskrig indgik Ingolf i sikringsstyrken, og derefter fulgte flere skoletogter, det sidste til Middelhavet i 1922. Slettet af den aktive liste i 1926 og solgt til ophugning.

I min farfars tal till min syster Susannes konfirmation den 18 oktober 1964 berättade han om sin morfar som var med på Galatheas världsomsegling 1845-47, även kriget 1864 nämns:

Käre Sanne, En Konfirmationsfest betyder mange forskellige Ting. Det er bl.a. en Familiefest. En Fest, hvor Konfirmanden som nästen voksen bliver fremstillet for Familien, samt näre og gode Venner. Nu er jeg ubestredeligt den äldste tilstedevärende af Familien og det vil da väre naturligt at jeg byder dig Velkommen. Der er 63 Aars Forskel på os to. D.v.s. at jeg repräsenterer den for dig ukendte Fortid og du den for os begge ukendte Fremtid. Jeg kan huske noget fra Fortiden medens du, hvis du overhovedet giver dig af med det maa nöjes med at drömme om Fremtiden. Jeg kan bringe dig en Slags Hilsen fra forlängst döde Slägtninge, der vilde have elsket dig lige så höjt, havde de naaet at läre dig at kende, som din Farmor og jeg gör det.

 Jeg tänker först paa den ene af dine 16 Tipoldeforäldre, min Morfar Distriksläge Matthiassen i Köge, maaske en af de markanteste af dine Forfädre, en alvorligt udseende äldre Mand med glat barbered Hage og Overläbe og et skarpt klippt hvidt /…/ skäg fra det ene Öre til det andet. I sit meget brogede Liv havde han nemlig ogsaa väret en slags Söofficer i sine unge Dage. Han var Skibsläge paa Korvetten Galathea på dens berömte Jordomsejling midt i forrige Aarhundrede. Hjemmet i Köge var opfyldt af Minder fra Togtet. Jeg tror nok, at Mikael maaske er det Mogens ejer nogle af disse Ting. Naar du näste Gang besöger mig, kan jeg vise dig et lille fint kinesisk Maleri, der stammer fra denne Rejse. Han havde väret med som Militärläge i Treaarskrigen og i 64 havde han som Fysikus i Sönderborg oplevet Bombardemantet. I Sönderborg havde han fundet sin Kone, Valgerda Finsen, der fik en del Börn og blev en söd, lidt naiv og meget snaksom gammel Kone, hos hvem jeg boede som Student, da hon som Enke levede i Köbenhavn. I hendes Foräldrers Hjem i Sönderborg träf din Tipoldefar Bj. Björnson og blev Ven med ham. Selv blev din Tipoldefar lidt af en Digter og fik en lille Digtsamling udgivet, og nogle enkelte af disse lader sig läse endnu. Jeg er vis paa at han vilde ha elsket dig höjt, men om han ville have forstaaet dig, er et ganske andet Spörgsmaal.

Jeg husker engang han var paa Besög hos os i sin Sommerferie. En Dag var der Grundlovsfest i Byen. Det var en stor dag for min Söster og mig, for hvem Festen var omtrent lige saa spändende som det aarlige Marked med Karussel, Cirkustelt, hvis /…/ var ude. Telte med frisk indfangede Kannibaler og Havfruer og meget andet interessant. Det blev nu vedtaget, at Morfar skulle med os Börnebörn til Festen, hvor det viste sig at de to Generationers Interesser var yderst forskellige. Morfar stillede sig op ved Talerstolen, hvor han stod, urokkelig ret med en Unge ved hver af sine stärke Händer for at paahöre Borgmesterens Tale for Christian den IX ende. Kongen var den Gang langt fra saa populär, som han senere blev. Han kunde tränge til al den Ros han kunde faa og han fik den. Borgmesteren var rört til Taarer, antagelig over sig selv og Talen blev lang. Det var et Par /…/ dybtskuffede Börn Morfar kom hjem med.

Ett intressant tal med tanke på att jag själv just nu är engagerad i släktforskning. Jag kan dock tänka mig att han var lite orättvis i sin beskrivning av sin mormor, men det är riktigt att hon fick många barn. Han nämnde också att han bodde hos henne som student.

En folkräkning från 1880 visade att Valgerda Matthiessen, fött Finsen, bodde i Köge, där hennes man var distriktsläkare. Hushållet bestod då av: Valgerda Matthiessen, 51 år och husmoder, Sigrid Matthiessen, 16 år och dotter samt Hilmar Fridericia, 3 år och ”dattersön til Valgerda Matthiessen”.

Vid Folkräkningen 1901 bodde Valgerda Matthiessen, 72 år och änka, på Holmens Kanal i Köpenhamn. I hushållet bodde också dottern Sigrid Matthiessen, 37 år och barnmorska (jordmoder) samt två inneboende och en tjänsteflicka. Det framgår av folkräkningen att Valgerda flyttade till Köpenhamn 1895 .

I folkräkningen stod det också lite krasst att Valgerda hade fyra döda och tre levande barn. De tre levande var Adda Fogh, Sigrid Matthiessen och Fredrik Matthiessen. En av de döda var dottern Jonna Fridericia, som dog 1876, samma år som hon födde sonen Hilmar Fridericia. Det förklarar varför han som treåring bodde hos sin mormor. Hilmar kom så småningom att bo hos sin pappa, som hade gift om sig.

Hilmar utbildade sig till läkare, gifte sig och fick tre barn: Jonna, William och Sara. Sonen William Fridericia (1909-1996) blev konstmålare och bildhuggare. Han gjorde bland annat ”Francesca Paloma” i Tivolis konsertsal 1954, samt ”Legehus for mindre börn” i Tivoli 1958. William var gift, men fick inga barn, och bodde på Voldorfsvej 1 på Fredrikberg.

Den store danske skriver:

William Fridericia, 1909-1996, dansk maler og billedhugger. William Fridericia blev 1934-37 uddannet hos P. Rostrup Bøyesen og malede især opstillinger og figurer. Fra begyndelsen af 1950’erne skabte han af potteskår og andre kasserede materialer en række vittige og underfundige polykrome skulpturer og relieffer. Med stærk sans for den faste form udførte han i 1957 en statue af Christian 4. (tidligere i Brøstes Gård, Christianshavn); blandt mange udsmykningsopgaver er Francesca Paloma (1953) i Tivolis Koncertsal. Fridericia var medstifter af Bølleblomsten 1942 og udstillede fra 1954 som medlem af Koloristerne, som han var formand for 1981-89. (denstoredanske.lex.dk)

Namnet Fridericia fanns också med i en berättelse om hur Ellen och Fredrik Fogh hjälpte några judiska vänner till Sverige 1943, något man kan läsa om i boken ”Den dyre flugt” av Thomas Hjort, som finns på internet. Här finns en beskrivning av Lissie och Hilmar Fridericias flykt till Sverige. Det står att Ellen Fogh var Hilmar Fridericias kusin, något jag först inte riktigt förstod, efternamnet Fridericia var nytt för mig och jag förstod inte heller kopplingen till det judiska. Men det var så att Valgerda och Henrik Matthiessen fick tre barnbarn, varav min farfar och hans syster Ellen var två av dem, och den tredje var Hilmar Fridericia, som tre år gammal bodde hos sin mormor. Hilmar var gift två gånger, och det var i det andra äktenskapet, som var barnlöst, att han gifte sig med Lissie Fridericia, som var judinna och född Elsass. Hans första fru Anna Maria Fridericia var mor till de tre barnen, Jonna, William och Sara. Hon var född i Köbelev på Lolland och dog 1933.

Kraks Blå Bog 1957
FRIDERICIA Hilmor J læge, R.; f. 11/12 1876 i Kbhvn.; søn af etatsråd, banechef W M Fridericia (død 1907) og hustru Jonna Valgerda f. Matthiessen (død 1876); gift 1. gang (2/10 1903) m. Anna Marie F., f. 24/10 1874, død 1933, datter af proprietær C G Krøldrup (død 1907) og hustru Ida f. Heramb (død 1936); 2. gang (21/2 1936) m. Lissie Elsass F., f. 16/5 1905, datter af købmand M Elsass, Frederikssund (død 1935) og hustru Rosalie f. Griin (død 1951). Student (Metropolitanskolen) 1894; med. eks. 1903; kommunelæge i Thorshavn 1903-07; prakt. i Århus 1909; plejebørnslæge 1911-18; læge ved Marthahjemmets vuggestue 1910-26 og ved Chr. d. 9.’s børnehjem 1922-53; læge for danske flygtninge i Stockholm nov. 1943 -maj 1945. (olderne.dk)

Det är mycket som tyder på att Valgerdas två döttrar Adda Fogh och Sigrid Matthiessen (1863-1951) hade en nära relation och Sigrid kallades för moster Sigge. Adda fick en dotter, som dog strax efter födseln i juli 1886 och hon hette Sigrid Fogh. Det visade sig också att det bland de dokument jag fick med mig från Nakskov fanns en sång som moster Sigge hade skrivit till min farmor och farfars bröllop. Det framgår av sången att moster Sigge visste en hel del om min farfar som barn och ung. Sigrid var praktiserande barnmorska i Köpenhamn från 1896 till 1927. Hon blev sedan ”klosterdame” i Stövringgaard Kloster, där hon var till sin död 1951. Jag kan tänka mig att Adda och Sigrid kan ha haft mycket glädje av varandra när Adda som änka flyttade till Köpenhamn. Sigrid nämndes också i Addas testamente.

Moster Sigge hade skrivit en sång till min farmor och farfars bröllop 1913:

Hver Fugl synger frejdigt i Sky med Näbbet sit,
Jeg synger da med mit, I maa tillgi’, bli’r det skidt!
Jeg synge vil om Hakon, den märkelige Snegl,
Jeg synger om hans Liv, om hans Dyder, om hans Fejl.
Hans Dyder er ej faa,
hans Fejl er ganske smaa;
Ja, set med Mosteröjne er de bitte – bitte  - smaa.

Dengang han var lille, der syntes i ham Stof
Til en ihärdig Fragtmand og dybsindig Filosof
Han laved’ Läs saa höje og dertil gransked’ han
Problemer, som om Engle deres Ben vel Bräkke kan?
Han var en lille Mand
En gravalvorlig Mand
En ganske lille, bitte, bitte gravalvorlig Mand

Han groede i Stilhed, og blev saa sund og stärk,
Med aaben Sans for Livet og hvert Naturens Värk
Kom han fra Excursion med et själdent Exemplar
Af Blomster eller Mos, var han stolt som nogen Czar.
Men hvor han var beskidt!
Og sik’ken Appetit!
De Mellemmader der forsvandt, det var skam ikke lidt.

Og vore Sold, hvor Tonen var Tvangfri, men dog pän,
Hvor Hakon läste for os af Drachmann og Mark Twain.
Hvor hedt vi diskuterede og fjantede og lo,
Og svärmede för Fröding og Michel Angelo.
Han kunde blive varm
Og blusse op i Harm.
Ja, Hakon jeg elsked’ Dig, naar Du blev rigtig varm! 

Hans fejl! Ja som jeg sagde, de er kun Pilleri.
Han er en smule kräsen, spiser aldrig Selleri. –
Saa er han lidt distrait, passer ikke paa sit Töj,
Kan väre morgengnaven og gör lidt meget Stöj.
Det er hos ham saa sandt,
De värste fejl jeg Fandt.
Hans Karekter er pletfri som den klare Diamant.

Lad andre nu synge om Grete, hvad de vil,
Jeg sunget har om Hakon, for ham jeg kender till.
Ja, Grete, Du kan sagtens, jeg siger Dig for sand.
Du faar denbedste Ägtemand i hele Danmarks Land.
Rejs jer da alla Mand!
Töm Glaset nu paa Stand!
Et Länge länge leve Grete Fogh og hendes Mand!

(av Sigrid Matthiessen, Moster Sigge, melodi: Lad andre kun synge om alt hvad der er stort)

I talet till min konfirmation den 1 oktober 1967 berättade min farfar bland annat om Storm P:

Käre Konfirmand. Jeg har ogsaa i Sommer fejret en slags Konfirmation. Der var en mängde Telegrammar og Breve. Vistnok mindst lige saa mange som du har faaet i Dag. Der var naturligvis nogle af Brevene jeg var mere glad for end for de andre. Deriblandt särlig to fra Sanne og dig. Hvem af jer, der skrev hvad kan jeg daalig huske. Men den ene af jer filosoferede om hvordan det maatte väre at blive saa forskräkkelig gammel som jeg var blevet. Jeg kan svare med det samme. Det er ingen sag naar man kan se tilbage paa et Liv der har väret som en opfyldt Önskedröm. Man plejer jo at sige at Ungdommen er den lykkeligste Tid. Jeg tror ikke det gälder den förste Ungdomstid, den du nu har overstaaet. Du har levet i et beskyttet Milieu, hvor alt har väret saa selvfölgeligt. Hvor derfor Spändingsmomentet har manglet. I den kommende Tid vil Spänningsmomenter blive i rigeligt Maat som Baggrund ogsaa for Lykken. Og det er först det rigtige Liv. Der er i Dag skriftligt, muntligt og telegrafisk udtalt de bedste Önsker for dig, som den söde velopdragne Pige du er har du väret glad for dem og jeg ved at du vil skrive päne Breve som Tack for dem. Men jeg tror at du er så klog og skeptiskat du ikke tror paa at de har nogen magisk Magt. Gaar de i opfyldelse er det ikke deres Skyld, men ganske tilfäldigt. De er altsaa kynisk set faktisk ligegyldige. Men det er ikke alle der er det. Jeg maa hellere läre dig noget om de Önsker som har magisk Kraft.

Min Ynglingsfilosof er Storm Petersen, selvom jeg ikke alltid har väret enig med ham. Jeg tror endog at han i en Tegning, som jeg er särlig begejstret for /…/. Den forestiller Peter, som er en fredlig lille Mand med et rundt Hoved, der står med Selerne ned om Haserne optaget af den fredelige Beskäftigelse at trykke Tandpasta fra en Tube ud paa en Tandbörste. I denne Beskäftigelse bliver han pludseligt afbrudt ved at Dören gaar op og ind styrter en lille Mand med cykelstyroverskäg og hvad der ellers hörer til et energisk utseende. Han udstöder et Raab ”Man kan hvad man vil”. Peter bliver saa forskräkket at han trykker for haardt paa Tuben med det forudsigelige Resultat, at han trykker en lang Orm av Tandpasta ud af den. Han vender sig om mod Manden med cyklestyret og siger ”Kan De faa den ind igen”. Det er tydeligt at Storm Petersen ikke er enig med den energiske mand. Saadan et Overskäg som han har, har jeg jo ikke og hvis jeg ellers ser energisk ud lyver mit udseende. Men enig med Manden er jeg. Et lang Liv har lärt mig at det er rigtigt at man kan hvad man vil. Da nu Lykken for en Del består i at faa sine Önsker opfyldt maa jeg hellere läre dig hvordan Önskerne skal väre for at blive opfyldte. Det gör ingenting at Önsket er vanvittigt. Det skal bara väre saadan at det fylder ens vaagne Drömme. Det kan göre ens Vilje saa stärk at man får kraft til selv at opfylde Önsket- Du er og skal med andre Ord väre din egen Lykkes Smed.

Jag tyckte det var ett fint tal, nu när jag läste det. Jag kommer inte ihåg så mycket från min konfirmation, men uttrycket ”din egen lykkes smed” fastnade. Även om det är ett slitet uttryck, som har varit kritiserat från tid till annan, uttrycker det på ett sätt min egen livsfilosofi, starkt inspirerad av Simone de Beauvoir. Jag läste hennes memoarer våren 2019, då jag precis hade gått i pension. Simone de Beauvoir lägger mycket vikt vid eget ansvar och aktiva val i livet. Något hon gestaltade väl i sitt eget liv. Redan när jag läste delar av hennes memoarer under min studietid imponerades jag av hur hon som ung kvinna ensam gav sig ut på långa vandringar i bergen runt Marseilles. Hon förmedlade en aptit på livet och en livsglädje som inspirerade mig. Simone de Beauvoir var också politiskt engagerad och var väl medveten om skillnader i levnadsförhållanden beroende på kön, klass, ras mm. Men poängen är att man fortfarande kan göra aktiva val i sitt liv och på olika sätt förhålla sig till de yttre och inre förutsättningar som finns.

Tidningsintervju med Hakon Fogh 80 år

Min farfar blev 80 år i juli 1967. I intervjun i Roskilde Tidende berättade han om sitt liv:

Hakon Fogh – en gammel radikal skolemand med mange interesser.

Den tidligere chef for Kolding höjere Almenskole og Roskilde Katedralskole runder den 27. Juli de 80 og fortäller her lidt om, hvorfor hans störste interesse er – myrer – og om gläden ved at väre skolemand.

Gak til myren og bliv vis! Näppe mange har opfattet dette så bogstaveligt som fhv, rektor Hakon Fogh, Valhalvej 41, Roskilde. – 80 år torsdag den 27. Juli. Rektor Fogh har ikke blot afluret hr. Myres adfärdsvaner, men den gode myre har måttet på dissektionsbordet under Foghs mikroskop, og det har resulteret i adskellige illustrerede afhandlinger om myrens anatomi og sanseorgan.

Den tidligere chef för Kolding Höjere Almenskole og Roskilde Katedralskole er ikke blot kendt som fremragende skolemand, men også som specialist med hensyn til alverdens, omend naturligvis isär Danmarks myrer, og isär har han afluret det lille dyr det intimeste fölelses- og sansehemmeligheder i bagbenene.

Att myrerne blev den store interesse, var lidt af et tilfälde, fortäller han, for det var en loppe som först måtte på dissektionsbordet, hvor mikroskopet afslörede sanseorganer i bagbenene.

Det förte til undersögelsen af, om myrer kanske havde lignende organer, og det havde de. I massevis.

Så mange, at det blev det til års studier og et livs interesse. Var det ikke blevet myren, var det blevet et andet emne med tilknytning til naturen, – i de unge kandidatår var Hakon Fogh stärkt optaget af geologi, og han var som zoolog med på marinbiologisk ekspedition til de vestindiske öer for at fiske ålelarver og kortlägge ålens vandring.

Nobel boligkultur

Naturvidenskaberne har väret den store interesse og drivkraften også i det skolemässige arbejde, men kulturelt har horisonten väret langt videre i Hakon Foghs gerning. Hermed vidner en räkke bemärkninger  /…/ om skönlitteratur, om bildende kunst, også den moderne, om rejser til Europas fineste museer, om musik – en samtale med en rask og replikhurtig 80-årig, der beskedent overdriver, at den pragtfulde have omkring Roskilde-villaen ikke mere er så velholdt, som da kräfterne var bedre. Af helbredshensyn agter ägteparet Fogh at flytte til en lejlighed, omend de naturligvis med beklagelse opgiver villaens herskabelige omgivelser, skabt med stilsikker smag og nobel boligkultur. Hvis det er rigtigt, at hjem fortäller noget om sine beboere, så er hjemmet på Valhalvej i Roskilde en fortälling om mennsker med interesser og kultur.

Jeg måtte studere naturen

Hakon Foghs far var distriktsläge i Vordingborg, Som 11-årig blev han alumne på Herlufsholm.

 – Der var ikke noget gymnasium i Vordingborg dengang, så mine foräldre var glade for, at jeg kunne komme på Herlufsholm. Det var vel dengang noget af et privilegium. Det var en selvfölge at jeg skulle studere. Det var i alt fald en selvfölge for far, der jo selv var akademiker, at jeg skulle väre student.

– Men De valgte derefter skolestudiet fremför Deres fars fag.

– Det var naturligvis fars tanke, at jeg skulle have väret läge, men jeg syntes ikke dengang, at lägevirksomhed ville passe mig. Det var for bundet. Det var et hårdt job dengang med de lange, lange köreture, som tog en forskräkkelig tid. Men dertil kom at jeg helt fra barn interesserade mig for planter og ret hurtigt lärte at forstå botanikkens systemetik og princippet i systematikken. Det stod klart for mig at jeg måtte studere naturen.

Optrådte som retsvidne

– Ville De have valgt anderledes i dag?

– Måske, lägegerningen er jo nu så meget anderledes. Min far havde ganske andre vilkår. Der var således ingen hospitaler. I Vordingborg var der to sygestuer oppe på fattiggården. Det var, hvad far havde at henvise sine meget syge patienter til.

– Tog De med ud på distriktslägens ture?

– Det skulle jeg skam. Far ville ha at jeg skulle läre livet at kende, også dets mere barske sider. Dem oplevede jeg ikke mindst, når jeg som retsvidne var med far i hens egenskab af politi- og retsläge til undersögelse af selvmord og andre ohyggelige ting. Jeg har väret med en gang, som var temmelig chokerende. Det var en ung mand, der havde skudt sig ved at träkke geväret af med foden og havde skudt hele den överste del af hovedet bort. Hjernen lå som klatter rundt om ham!

Vi opdrog hinanden

– De blev altså skolemand

– Som sagt ville jeg studere naturvidenskab, og så fölger det jo med at hvis man ikke får en af de relativt få forskerstillinger, så må man ud og undervise. Med det har jeg aldrig väret ked af. Jeg synes jeg har haft et uhyre lykkeligt liv.

– Hvordan bedömmer De kostskoleårene ud fra Deres senere erfaring som skolemand.

– Herlufsholm var som andre kostskoler på den tid en hård skole. Ikke skolemässigt, men opdragelsemässigt set. På sin vis var jeg naturligvis glad for Herlufsholm, men jeg synes det på en måde var en dålig skole – dengang.

– Hvorledes?

– Det var ikke skolen, der opdrog os. Vi skulle opdrage hinanden. Lärerne holdt sig for störsteparten udenfor. Jeg husker nogle lärere med stor gläde, men også nogle med lidt foragt. Det var vel sådan på alle skoler. Men det sätter sig mere fast, når det er en kostskole, hvor man er sammen hele dögnet.

Vi kan stadig finde tonen

– Men De har vel mange gode kammerater?

– Naturligvis, og vi har holdt sammen, er mödtes hvert femte år, men nu er vi kun fire tilbage fra vor klasse.

– Kan De så finde tonen igen?

Det kan vi skam, og jeg kan for de andres vedkommende sige, at de så godt som ikke har forandret sig. Det, der er karakteristisk ved dem, er noget, som var udviklet allerede i skoleårene. Deres nuvärende politiske anskuelser f.eks. svarer ganske til den personlige karakter, som de havde udviklet allerede i skoleårene.

Har altid väret radikal

– De er selv radikal. Skyldes det også ungdommens personlighedsdannelse?

– Jeg har altid väret radikal. I starten skyldtes det vistnok indflydelse fra mit hjem. Min far var meget radikalt indstillet. Og da det for hans vedkommende var omkring provisorietiden, skaffede det ham meget besvär i de kredse, hvor han hörte til. Da han ved et byrådsvalg i Vordingborg havde ladet sig opstille for Venstre uden önske om at blive valgt, men for at samle stemmer til listen, kom det ham dyrt at stå i hans omgangskreds.

– Hvorfor blev De radikal? Har det noget med kulturmiljöet at göre?

– Sikkert. Men for min far og derigennem også for mig, betöd min fars gerning og hans daglige omgang med megen nöd og elendighed, at der i vor familie skabtes en social bevidsthed og samvittighed, der politisk måtte udmönte sig i en radikal indstilling. Desuden betöd Hörups skrifter meget for mig og senere P. Munch som politisk skikkelse, – jeg siger udtrykkelig som politiker, for han var en elendig stilist.

Til eksamen i WC’er, men glemt alt om dem.

– De blev tidligt rektor?

– Ved De hvad. Det var faktisk en önskestilling. Men det er det åbenbart ikke mere.

– Näh, nu söger man jo bort.

– Ja, og jeg kom nok også väk i rette tid. For det var vist väret meget mere papirvrövl, end der var i min tid, selv om jeg syntes, at jeg havde nok, og det er ikke noget der ligger for mig. Selvom jeg på et meget tidligt tidspunkt i min lärerkarriere har väret ekspert – i alt fald i formelle krav, der kan stilles till WC’er.

– WC’er?

– Jo, efter den egentlige kandidateksamen tager man jo en pädagogisk eksamen, en ret överflödig affäre, som vi ofrede et halvt år på. I den forbindelse havde vi et fag, der hed skolehygiejne, og til eksamen var jeg oppe i WC’er. Alle former for WC’er. For tänk om vi nu engang skulle få indflydelse på eller forestå et skolebyggeri. Det kom jeg forresten til på et senere tidspunkt, men da havde jeg forlängst glemt min ungdoms viden om WC’er.

– Hvorfor valgte De egentlig at blive rektor?

– Åh, ärgerrighedens djävel har vel sin andel i det. Man vil jo gerne nå en topstilling. Men det er såmänd ikke, fordi det gav stort mere i indtägt. Og det gör det jo slet ikke nu.

– Var De glad for rektorgerningen?

– Absolut. Også undervisningsmässigt. Som rektor bestemte man selv, hvilke fag, man ville undervise i og på hvilke klassetrin. Jeg valgte 3. mellem og 3.g. 3. mellem, fordi det er sådan nogle sjove unger, omend de i reglen ikke er alt for disciplinerede i den alder, og så fordi man netop på det klassetrin i naturhistorie underviser i noget jeg interesserer mig stärkt for.

Meget interesseret i kunst.

-Var det svärt at blive pensionist?

– Det troede jeg, men det har ikke väret tilfäldet. Det går en mängde tid med at läse. Alt muligt. Der var en god ven som spurgte mig, hvilket princip, jeg egentlig havde i min läsning. Så jeg sagde – det er det, der står på den midteste hylde på bibioteket, jeg läser for jeg kan ikke tåle at böje mig ned eller at kigge opad, udan at blive svimmel. Det er jo også et princip, sagde han.

– De er interesseret i musik?

– Ja. De kan jo se diskoteket. Opera har, ja og interesserer mig fortsat meget. Jeg har ikke evne for selv at spille, men en evne ved at väre musikalisk er vel også, at man forstår at opfatte kunst.

– Nu De siger kunst. Hvad med bildende kunst.

– Det har jeg også interesseret mig uhyre meget. Min kone og jeg har rejst en hel del, netop for at se den bedste kunst – Spanien, Holland, Italien, England, Czekoslovakiet m.v. Pradomuseet i Madrid, det er et vidunder.

– Hvad siger De til moderne kunst?

– Ja, hvad er moderne kunst? Hver tid har haft sine moderne kunstnere. El Greco f.eks., han er lige så vanskelig tilgänglig som mange nutidige malere.

Journalist: Bente Aakerlund

Min farmor dog i april 1968 knappt ett år efter intervjun och hann aldrig flytta med till lägenheten, som nämndes i artikeln. Min farfar var förstås mycket ledsen och han bodde hos oss en månad på försommaren 1968. Jag tror att det var examenstid och att min pappa var utomlands med sitt arbete en del av tiden. Men min farfar och min mamma kom bra överens och vi tyckte det var trevligt att ha honom i huset. Jag tror också att det var den sommar han var med oss på Grönnestrand. Så småningom levde min farfar upp och åkte bland annat till Italien på egen hand. Men året efter blev han sämre och han bodde på Haraldsborg Plejehjem de sista månader av sitt liv. Han dog den 31 augusti 1969, 82 år gammal.

Vid begravningen, som var utan präst eftersom min farfar var ateist, höll min far ett tal för sin pappa.

Her i dagene efter fars död er minderne ustandselig dukket op. Specielt er der fra vores barndom dukket erindringsbilleder op, som länge har väret som glemt for mig.

Et af de tidligste billeder, der viser sig, er familiens söndagsformiddagstur, hvor far fortalte om sine oplevelser som värnepligtig matros på ”Ingolfs” togt til Vestindien.

Hans opgaver her var af mangartet natur, ålelarvefangst, chefs oppassen og almindeligt matrosarbejde. Med sin evne til indleven og med sin nysgerrighed og iagtagelsesevne, gav det ham stof til nästen uopslideligt fond af historier.

At han var en god fortäller og vi börn påskönnede det kan ses af, at han indförte den regel, at historierne fra ”Ingolf” först kunne påbegyndes, når vi var nået til et bestemt punkt på ruten.

Jeg ser ham også för mig – og det må have väret senere – om aftenen i hjemmet, hvor vi var samlet og han läste höjt för os. Ofte dramatisk og ofte med korte kommentarer til det läste.

Da jeg husker, at repertoiret omfattade i hvert fald Göngehövdingen, Cooper, Marryat, Johs.V. Jenson og Dickens må denne periode have väret ret lang.

Der kommer mange erindringsbilleder fra et på mange punkter traditionsrigt barndomshjem skabt af mor og far i forening. Höjtiderne som jul og påske og sommerferierne forlöb med glade og gode traditioner. Respekt for traditioner – specielt tomme traditioner besad han ellers ikke.

Når jeg nu tänker tilbage, må jeg beundre, at far både evnede at give os gläden ved et traditionsrigt barndomshjem og samtidig give os en sund kritisk indstilling over for traditioner.

Fra ett noget senere dato kommer billedet af en ägtemand for hvem det at forsöge at indrette tilvärelsen, så den var i overenstemmelse med mors önsker, var en livsopgave og en bindende forpligtelse for ham.

I Lisbets og mine gymnasieår i begyndelsen af trediverne lykkedes det far, udfra sin egen humanistiske og redelige livsindstilling og udfra sin belästhed, sin viden og interesse for og uro over tidens problemer, at indgive os en åndelig balast og en kritisk indstilling, der er et godt värn i denne orolige verden.

Fra disse år mindes jeg også far som deltager i selskaber med larmende og muntre diskussioner eller rene drillerier blandt gode venner og mindst lige så tit som ivrig diskussionsdeltager i tidens debat.

Jeg har fra denne tid et på en måde meget märkeligt minde om ham. Antagelig på grund af dårlige karakterer eller dovenskab i skolen blev jeg flere gange trukket i enerum, hvor far udtrykte sin dybe bekymring for, hvordan det skulle gå mig. Det, der var så ejendommeligt var begrundelsen for, som han sagde: ”Jeg er så bekymret for, hvordan du skal klare dig, for du ligner mig så meget.” Han må have bemärket, at det forstod jeg ikke, for han tilföjede: ”Når jeg er blevet til noget, skyldes det kun, at jeg har väret uforskammet heldig.”

Senere i liver kom han ofte tillbage til dette. Denne undervurdering af sine egne evner var en del af hans natur, hvor meget han end skjulte det ud af til.

Fars virke som skolemand kan jeg kun dårligt bedömme. Men når jeg nu ser tilbage, kan jeg se, at han igennem sit arbejde har skaffet sig venner for livet. Jeg ved også, at disse venner respekterede ham som skolemand, og jeg ved også , at der var folk som ikke stod ham så när og som ikke var hans meningsfäller, der respekterede ham.

Jeg ved også at han skaffede sig uvenner ved sit arbejde, ofte ved at han noget bramfrit sagde sin mening, og han arbejdede på det han anså som det rigtige uden persons anseelse og uden skelen til vedtagne sociale normer.

En mand det er gået sådan, kan ikke väre så dårlig til sit arbejde.

Hans store hobby gennem mange år, sejlsporten, var jo heller ikke kun sejlads. Det var karakteristisk for far, at den blev benyttet til at sätte sig ind i fiskernes og galeaseskippernes levevilkår. Jeg kan endnu se ham for mig som han for ca. 35 år siden sad på köjen og mens han tog töjet af fortalte mig om sin samtale med en galeasskippere og sluttede med. ”Man må jo skamme sig over hvor godt man har det i forhold til ham.”

Det var også karakteristisk, at det lykkedes ham at blive akcepteret af dem og ofte blive taget for en af deres egne.

Mors og fars venner spillede gennem hele livet en stor rolle for dem, og vi börn ved, at de begge var meget glade og taknemmelige for den trofasthed disse venner – også vennerne fra de senere år – viste dem lige til det sidste.

I de senere år kom Lisbets og mine forhold, vore ägtefäller og hans börnebörn til at spille en meget stor rolle for far.

Jeg er helt sikker på, at hans börnebörn vil huske ham og huske ham som en gammel mand med et forbavsende ungt og friskt sind. Nok elskede han operaen ”Don Geovanni”, men han delte også deres begejstring for musikalen ”West side story”.

Det var et hårdt slag for ham, der mor döde sidste år, men hans livsvilje og viljen til at klare sig selv eksisterede stadig.

Han gik energisk igang med at omlägge sit liv, foretog rejser og arbejdede med sine myrer. Desvärre gik det jo nok sådan, at viljen hurtigt oversteg evnerne.

Men med sin hang til at klare sig selv, lykkedes det ham delvis i lang tid at skjule sin tilstand, som igennem det sidste halvår gradvis forvärredes, indtil han til sidst modsträbende måtte give op her i sommer.

Der er vist ingen tvivl om at denne periode har väret svär for ham, fordi han godt var klar over, at der var noget galt og fordi han var urolig for, hvordan det skulle gå ham.

Slutningen kom dog hurtigt og stille, og selv om han ikke har kunnet föle det og ikke väret sig det bevist, kom det dog som en befrielse fra en tilvärelse hans tilstand henviste ham til, men som han dog opfattede som utilfredstillende – og ubehaglig. Vi må vel derfor väre taknemmelig for, at denne ulykkelig periode efter et langt, lykkeligt og indholdesrigt liv, blev af så kort varighed og endte så stille og fredligt, som det gjorde.

När jag läste om min farfars intressen för fiskarnas levnadsvillkor kom jag att tänka på att min faster Lisbet har en liknande beskrivning av min farfars far, Frederik Fogh, som på en resa med Fregatten Jylland intresserade sig mycket för de människor han träffade när han kom i land på olika ställen. Samma intresse för olika människoöden hos far och son.

Jag har funderat en del på min farfars självtvivel. Min far beskrev det som något min farfar lyckades dölja för omvärlden. Och det är riktigt att självtvivel absolut inte var något man tänkte på när man träffade min farfar. Men jag tror att självtvivlet mycket väl kan ha varit en viktig del i min farfars framgång. Han hade bra slutbetyg, ”förste karakter” vid studentexamen och ”laudabilis” vid sin universitetsexamen. Han uttryckte en tacksamhet när han jämförde sitt eget liv med fiskarnas. I tidningsintervjun berättade han också om hur han fick följa med på faderns olika uppdrag, för att fadern ville att han skulle se ”nöd og elendighed”. Något som min farfar själv beskriver har gett honom ”en social bevidsthed og samvittighed”. Jag kan tänka mig att det gav ett perspektiv på livet där han var medveten om sina egna privilegier, med ett liv där intresse och arbete har förenats och gett honom en god försörjning. En insikt som säkert har hjälpt honom i mötet med andra människor, en empati och ödmjukhet, som kan vara bra att ha inte minst i rollen som rektor. Han beskrev i intervjun att han gillade att undervisa ”3.mellem, fordi det er sådan nogle sjove unger, omend de i reglen ikke er alt for disciplinerede i den alder, og så fordi man netop på det klassetrin i naturhistorie underviser i noget jeg interesserer mig stärkt for.”. Jag ser framför mig hur han njöt mötet med de lite stökiga men också nyfikna ungdomar på omkring 15 år – den ålder jag föreställer mig man har i ”3.mellem”.

Min farfars vän, Mogens Pihl, sade i sitt tal på min farfars begravning:

Efter en kort tids lärergerning ved Marselisborg Gymnasium blev Hakon Fogh i 1914 ansat som adjunkt ved gymnasiet i Helsingör, hvor han virkede, til han i 1929 udnävtes til rektor ved Kolding höjere Almenskole. I 1947 udnävntes  han til rektor ved katedralskolen i Roskilde og ledede denne skolet il 1957, hvor han faldt for aldersgränsen. Hans fag var naturhistorie, og han var en strålende lärer, i särdeleshed hvad angår de biologiske fag. Men han var overhovedet stärkt optaget af gymnasieundervisningens problemer og deltog i sine yngre år ivrigt i den pädagogiske diskussion, bland andet med et betydningsfuldt inläg om historieundervisningen. Han var medlem af cand.mag-organisationens bestyrelse 1921-1929 og af bestyrelsen for Gymnasieskolernes Lärerforeing 1923-1944.

Hakon Fogh var en betydelig personlighed. Sagt uden overdrivelse står han for mig – og jeg vedkender med taknemmelighed den store indflydelse, han udövede på mig – som en af de betydeligste, jeg har mödt. Hans stilllingtagen til menneskelige og faglige problemer var präget af selvständighed og originalitet i tankemåde, og han evnede at framföre sine synpunkter med fantasi og evne til at inspirere. Hans respektlöse og utraditionelle holdning kunne lejlighedsvis komme til orde ved en noget drastisk udtryksform, men i situationer af alvor eller ved festlige anledninger kunne han ofte finde udtryk präget af åndfuldhed, skönhed og varme.

Som nävnt ovenfor, var hans hovedinteresse biologien, og livet igennem var han optaget af problemer vedrörende insekternes fysiologi. Men hans interesseområde var vidtfavnende. Han var stärkt litterärt og historisk interesseret; jeg husker således et strålende foredrag, han engang holdt om naturindtryk hos Homer.

Han stillede nok store krav til sine medarbejdere i den forstand, at han näppe önskede at stötte dem stärkt, dersom disciplinäre problemer meldte sig, men hvor han mente at kunde iagttage besträbelser på fri og selvständig udfoldelse, var han sine lärare en god mand.

Trods en – jeg fristes til at sige: villet – dvärvhed i den ydre form var hans sind fölsomt, og han var en meget trofast ven.

När min farfar 1947 slutade efter 18 år som Rektor i Kolding skrev en kollega bland annat om min farfar:

”For alla dem, der gerne havde set, at rektor Fogh var blevet i Kolding, til han om 10 Aar vilde väre faldet for Aldersgränsen, er det en glädelig Kendsgerning, at han har sat et präg paa Skolen, som sikkert vil holde sig langt ud over dette Aaremaal.

Selve Rammen om Skolens Arbejde – det store Bygningskompleks med den klare Plan, det spartanske Udstyr, de lyse Farver og den fornemme Billedsamling – vil länge staa som et Monument over Rektor Foghs praktiske Evne, nögterne Syn og kunstneriske Sans. Legatforeningen ”Kolding höjere Almenskolens Venner” vil gennem sit Virke vidne om hans sociale Forstaaelse, og sidst men ikke mindst vil Skolens Aand – en ohaandgribelig Tone mellem alle dem, der arbejder på Skolen, en fribaaren Formlöshed, en kammeratlig Velvilje og Tolerance, en selvfölgeig Arbejdsro uden lammende eller konfliktskabende Politiväsen – efter alt at dömme blive bevaret langt ud i Fremtiden. /…/

De Lärare, som har arbejdet sammen med Rektor Fogh, vil mindes ham som en klog Mand med klare Standpunkter, en Fjende af Banaliteten, den tomme Ceremoni, den stivnede Tradition, den forslidte Höflighedsfrase. Folk, der ikke var fortrolige med ham, fandt ham undertiden barsk, men de fleste erkendte i det lange Löb, at der laa en Trang til Ärlighed og Klarhed bag den skarpe Form. De, der kom ham paa närmere Hold, lärte ham at kende som en själden harmonisk Forening af en djärv Demokrat og en dybt kultiveret Aristokrat. ” (A. Friis Mathiasen)

När han 1957 slutade efter 10 år som Rektor på Roskilde Katadralskole sade en kollega bland annat:

”Jeg skal bare nävne, at jeg et år oppe på lejrskolen selv havde lelighed til at fölge Deres arbejde med eleverne ude i naturen. Den medleven og begejstring, hvormed De satte eleverne på spor ved en myretue eller ved gravehvepsehuller, var i höjeste grad inciterende. Der märkede man de store lärergaver, De er i besiddelse af.

Men forudsätningen for disse rige lärerevner er Deres store kärlighed til börn og unge mennesker. Jeg vil sige til eleverne: I har haft en god ven og fortaler i rektor. Det var altid jeres tarv, der kom först. Jeg maa ikke röbe noget fra lärermöderne, men i dagens anledning kan jeg ikke dy mig for at citere en replik fra et nyligt afholdt möde. Det drejede sig om en ret lav karakter, en elev havde fået i et fag, jeg ikke skal nävne, og under dröftelsen af den karakter löste rektor problemet salomonisk ved at sige: ”Det er da närmest en kompliment at få sådan en karakter i et sådant fag”. I elever vil forstå, at vi närsynede faglärere ikke altid har haft det let med at göre vore synspunkter gäldende!

Og her kommer jeg til en side ved rektor som skoleleder, der har spillet en stor rolle for os alle. De har, rektor, på en nästen ufattelig måde gennem de mange år som skolemand undgået selv den fjerneste gran af det pedantiske. De har gennem de ti år ladet deres lärerkollegium väre löst fra pedanteriets spändetröje. De har givet os fuld frihed indenfor vores fag, og det ved jeg, vi alle er Dem meget taknemmelige for”. (Lektor Skov)

På många sätt var min farfar en förebild i min familj, vi pratade ofta om honom med stolthet och glädje, och jag tror han har påverkat oss en hel del i vår syn på livet.

HENRIK FOGH (1918 – 1997)

Min far, Henrik Fogh, föddes i Helsingör och bodde vid sin död i Nakskov. Han blev 78 år gammal. I Helsingör bodde familjen på något som kallades Varden, ett namn jag har sett både i brev och fotoalbum. Adressen var så vitt jag kan se i en uppgift från 1925: Gammel Hellebäkvej 11. Det är också adressen som är angiven i kyrkoprotokollet vid min fars dop den 22 september 1918. Hans faddrar var: Frederikke Fogh, Petra Slomann, Ellen Fogh och Aage Slomann. Under särskilda anmärkningar i protokollet står Sigrid Matthiessen, Åboulevarden 5 B.

Min far var omkring 11 år gammal när familjen 1929 flyttade till Kolding. Han bodde sedan i Kolding tills det var dags att flytta hemifrån och studera i Köpenhamn. Jag har för mig att han studerade i samma byggnader på Östre Voldgade, som vi använde när jag läste franska på 70-talet.

Han blev student 1936 och civilingenjör 1943. Han anställdes på Nakskov Skibsvärft 1943. Han blev underdirektör 1962 och utnämndes sedan till teknisk direktör 1972, en roll han hade fram tills han gick i pension 1985, 67 år gammal.

Mina föräldrar gifte sig den 7 februari 1943 i Åbenrå. Min mamma föddes som Helene Carstensen den 2 november 1921. Kort efter bröllopet flyttade de till Nakskov, där min pappa började på sitt nya arbete redan den 10 februari 1943. De fick fyra barn: Mogens 1944, Mikael 1946, Susanne 1950 och Birgitte 1953. I Nakskov bodde de bland annat på Bregnegården och på Strandvejen 13. Men 1957 flyttade familjen in i det nybyggda huset på Strandvejen 11, som kom att bli vårt barndomshem. Min mamma bodde kvar i huset fram till 2015 och hade länge som tradition att samla familjen i samband med sin födelsedag den 2 november. Det blev ett tillfälle att se barn och barnbarn samlade åtminstone en gång om året. Min far var född den 24 juli och firade ofta sin födelsedag på Grönnestrand.

Min farfars tal på mina föräldrars bröllop den 7 februari 1943. Min mamma kom från en familj som delvis var tysk och min farmor hade judiska rötter så situationen var säkert lite speciell.

Nu er der talt fra den ene Lejr, og saa er det min Tur fra den anden. Det er jo nemlig det karakteristiske ved et Bryllup, at der mödes to Lejre. Jeg vil ikke sige fjendtlige Lejre, men i hvert Fald to Lejre, der ikke tidligere har haft noget med hinanden at göre, og som der i Öjeblikket er det imellem, at begge parter mener at det netop er hos dem det foregaar. Fru Carstensen fejrer, det haaber jeg da, at hun har faaet en ny Sön. Grete og jeg er lykkelige over, at vi har faaet en ny og morderlig söd Datter, som jeg for Resten paa en yderst Faderlig Maade, er en Smule forelsket i. Hvem af de her Lejrer har nu Ret?

Vi kunde jo spörge de to Unge. Hvor hörer I til? Regner I med hvad der står i Biblen, at Manden skal forlade sin Fader og Moder og fölge sin Hustru, eller regner I med Biblens Praksis, som er en helt anden. Men jeg vil ikke spörge,. Det vilde väre for indiskret og jeg er bange for, at de to vilde komme i Forlegenhed med Svaret. Lad mig hellere selv svare for dem. Det vil jeg göre med det berömte Digt om Katten.

Lille kat, lille kat, lille kat paa vejen!

Hvis er du ? Hvis er du?

Jeg er sku min egen.

Dermed vil jeg naturligvis ikke sige at vi har mistet henholdsvis en Datter og en Sön. Det lyder saa trist. Vi skal fejre, at vi er naaet saa vidt, at vore Börn er blevet uafhängige af os, at de er blevet riktigt voksne. Det er en stor Gläde, men den er naturligvis blandet med lidt Vemod.

Jeg ved at jeg vil savne Drengen, Henrik, og at jeg vil savne ham meget stärkt, men jeg vil gläde mig til at faa ham igen paa en ny Maade. Vi har naturligvis hverken väret venner eller Kammerater. Det er en Fader ikke med sin Sön. Jeg tror alltid en fader ser paa Sönen med en sund Skepsis. Han kender nemlig sig selv og frygter for, at hans egne daalige Egenskaaber skal slaa ud hos Sönnen. Denne sunde Skepsis, som er Grundlaget for den faderlige Pädagogik, lagt sammen med den naturlige Autoritet, som Sönnes Afhängighed af Faderens Pengepung forlener Faderen med, den forhindrer kammeratskabet. Ganske vist synes jeg, at vi har väret Kammeratskabet när, naar vi sejlede sammen og vi har jo sejlet Vandet i vore Farvande Tyndt, lige siden Henrik var en lille sösyg Dreng, som jeg var nödt til at passe paa, saa jeg maatte sidde med et fast Tag i hans Bukseende med den ene Haand, meden jeg passede Ror og Sköder med den anden, og lige til nu, hvor det er ham der maa op paa Fordäkket og klare Ärterne, naar der var noget i Vejen. Naar vi sejler er vi Ligemänd, eller naar jeg skal väre ärlig, saa er det egentlig ham, der er den overlegne. Og det er netop det jeg haaber og venter, at han skal blive mig overlegen. Nu er vi kvit. Jeg har til mine Börn sögt at betale den Gäld jeg var i til mine Foräldre. Mener de sig i Gäld til mig, kan de betale den til mine Börnebörn. Det er en egendommelig Maade at afbetale Gäld paa. Men saadan er nu Livet.

Henrik har lettet en stor Sten fra mit Hjerte. Han har klaret de vanskelige og farlige Studieaar og klaret dem godt, og han har valgt en Brud efter Gretes og mit Hjerte. Vi kunde ikke önske os hende anderledes. Tilpas kön, man skal ikke forlange urimligheder af Folk og med en frisk og glad lille själ. Det er nu din opgave Henrik, at bevare hendes Själ glad og /…/ som det er hendes at göre dig lykkelig. I skal göre hinanden lykkelige, og det er slet ikke saa nemt som I tror. Hemmeligheden er dog simpel nok. Hver skal sörge for den andens lykke og ikke bekymre sig for stärkt om sin egen. Det kräver Klogskab og Vilje at blive lykkelig. Kärligheden skal dyrkes. Hvis Henrik hörer, hvad jeg siger, kender jeg ham nok til, at han kritiserer, og at han siger, at det er usundt og farligt at spekulere for meget over sine fölelser, og noget er der om det. Det er med Fölelserne som med Gulerödderne, som ikke har saa godt af at blive trukket op hver Dag, for at se, om de gror godt, men som slet ikke har saa daarligt af at blive luget og udtyndede med Forstand.  Lad mig sige en ting til om Lykken, og lad mig lade en Digter sige det: (Digten er af Piet Hein).

Med Snak om ifjor og forleden

med Ängsten og Bön og Tabu

med Veksler paa Eviheden

forspilder smaa Mennesker herneden

hvert evige Livets Nu

Men Evighedslivet bestaar i

at nytte det evige Nu

til at drukne de udbrändte Aar i

og al den Bekymring vi gaar i,

og väre kun jeg og du

Selvfölgelig ved vi, at det er kun den väsentlige Side af Lykken I selv er Herre over. De ydre Kaar er I ikke helt Herre over. Kunde vore Önsker hjälpe jer der, saa vilde det gaa jer straalende.

Min farfar har tydligen i perioder varit bekymrad över hur det skulle gå hans son. I talet till mina föräldrars bröllop talar han om sig själv som en fader som känner ”sig selv og frygter for, at hans egne daalige Egenskaaber skal slaa ud hos Sönnen” och talar även om att sonen ”Henrik har lettet en stor Sten fra mit Hjerte. Han har klaret de vanskelige og farlige Studieaar og klaret dem godt”

Min far var inte heller alltid så glad för skolan och i sitt tal till min brors bröllop 1966 sade han:

I mit eget liv har der väret to store lykkepunkter der overstråler alle andre.

Det ene da jeg sluttede skolen, og det andet da jeg begyndte i den meget vanskelige skole, der hedder ägteskabet.

Men min pappa klarade sig bra och tyckte mycket om sitt jobb på Nakskov Skibsvärft, där han också under åren fick mer och mer ansvar. De sista åren var han teknisk direktör, och han var nog duktig till det tekniska. Men han tyckte också om att gå runt på varvet och prata med de som arbetade där. Jag tror han var uppskattad för det. Nakskov skibsvärft betydde mycket i min fars liv – ja i hela familjens liv – och skibsvärftet hade, som den största arbetsplats, en stor andel i att Nakskov var så välmående under många år. Det var helt enkelt mycket framtidstro, som smittar av sig och ger livsglädje även på en individuell nivå. Det betyder inte att allt var problemfritt – men man hade i grunden en stor optimism i sin syn på framtiden.

Olav Kongsted, som var en god vän och kollega till min far, sade en gång i ett tal, att min far hade tre av de fyra humörtyper, man ibland pratar om: sangvinisk, kolerisk och melankolisk. Flegmatisk var den enda humörtypen som inte passade in på min pappa. Jag tror det kan ligga något i det och Olav har sett min far i många olika situationer. Det humör som stämmer bäst in på min far var nog det melankoliska men han kunde också bli arg och rusa upp. Jag kommer ihåg en nyårsafton, där några ungdomar hade stulit en nyplanterad gran. Förstås inte okej – men min far blev så arg att han sprang efter dem med en spann med vatten för att hälla över dem. Olav sprang efter min pappa, han hade också med en spann med vatten, men skrattade och tyckte mest att det hela var väldigt roligt.

Min pappa tyckte mycket om att läsa och hade också ett stort intresse för historia. Han läste mycket om Napoleon och andra världskriget och nyligen hittade jag ett brev där han berättade om att han höll på att läsa om den sista tsaren i Ryssland. När det gällde skönlitteratur var Dickens en favorit. Jag kan tänka mig att kombinationen av humor och beskrivningen av social orättvisa har medverkat till det. Men han gav mig en gång Tolstojs ”Krig og Fred” och sade att det var den bästa romanen han hade läst.

Som pensionär blev han medlem av Amnesti International. Han höll ibland föredrag för att berätta om Amnestis verksamhet och hade också kontakt med olika politiska fångar runt om i världen.

I sitt föredrag sade han bland annat:

Hovedtemat for Amnesty International er arbejdet for menneskerettighederne og respekten for det enkelte menneske.

Erkläring om menneskerettighederne er der udstedt flere af gennem tiden.

Den i senere år mest omtalte er den franske fra 1789. Den var man uendelig stolt af i 1989 i 200 året for den franske revolution.

Men hvad man ikke fortalte var at allerede 3-4 år efter var den tilsidesat, man havde standretter, fängslede og henrettede folk i fläng. Altså grov overträdelse af menneskeretten.

Jeg vil ikke påstå man havde glemt den, for man talte virkelig positivt om den i Nationalforsamlingen, mens guillotinen arbejdede på fuldt tryk.

Sådan kan der ofte väre så langt mellem politiske udtalelser og det der foregår i virkeligheden.

I 1948 kom de forenede stater med en ny, og det er den vi arbejder med i dag.

Men også i dag kniber det stärkt med at få denne erkläring taget alvorlig. Igen gör man den erfaring at det ikke er gjort med fine erkläringer og flotte dokumenter. Nej det skal hele tiden fölges op og overträdelser påtales.

Her har vi så Amnestry Internationals opgave!

De sista åren blev min far dock oenig med Amnesti om något och slutade vara medlem. Jag vet inte exakt vad det var – men jag vet att han tyckte att dödsstraff ibland kan vara befogad. Han tänkte antagligen på Hitler och andra högt uppsatta nazister. Han tyckte att människan – i motsats till djuren – bör ta ansvar för sina handlingar.

Min far läste för oss på kvällen på samma sätt som hans far hade läst för honom. Det jag mest kommer ihåg var att vi läste J.F. Coopers böcker om ”Den sidste mohikanen”, ”Stifinder” och ”Hjortedräber”. Men vi läste också en rad böcker om Prik av Dick Laan, som jag tyckte mycket om. En av dem hette ”Priks eventyr” – eller på svenska ”Vickevires äventyr”.

Min far var en kärleksfull familjefar. Han tog sig an oss barn, gick som ung med barnvagnen, vilket nog var ovanligt på den tiden. Jag minns också att det var han som badade oss på kvällen, och han kom och såg till oss när vi var sjuka. Han tyckte om att laga mat, och gjorde det mer och mer särskilt efter han gått i pension. Han var på många sätt en man som bejakade sina känslor och insåg det sammansatta och komplexa i människan.

Mina bröder var ofta i luven på varandra och började slåss och det blev min fars uppgift att få dem att sluta. Det var säkert inte alltid så lätt och det blev väl till handgemäng det med – något han blev tvungen att sluta med när han märkte att de hade blivit starkare än honom. Han berättade om det med lite ironisk distans. Han hade en självinsikt, var medveten om sina egna känslor och kunde se sig själv utifrån och småskratta åt olika situationer. En av de historier som gick i familjen var att jag i tre-fyra års åldern slog min pappa i huvudet med en stor slev. Han skällde på mina brödar och jag ville antagligen försvara dem. Det var en historia som vi ofta skrattade åt i familjen. Men just i situationen blev det i stället mig han blev arg på.

Konstigt nog handlade min farmors bröders sång till min farmor och farfars bröllop mycket om syskon som slogs med varandra.

Ja, se nu har Hr. Nyrop

Besunget dette ”smukke” Hjem

Aaja, aaja, aaja, aa singsalia

Men hvad de Börn har Döjet!

Nej, lad os ikke glemme dem,

Aaja, aaja, aaja, aa singsalia

Der er nemlig handlet ganske ualmind’lig mis med dem,

For Modern var slem,

Men hun ku’tte magte dem,

Thi naar hun på sine Unger rigtig alvorsfuldt sku’ se

Saa fick de hende med det samme til at le.

Som Börnene blev klö’de!

Og det var tit, at det gik paa,

Aaja, aaja, aaja, aa singsalia

de prygled’ jo hinanden,

og det var no’t, der ku’ forslaa,

aaja osv.

Ja, for Grete har jo ikke altid väret lige blid,

det var vel nok en Tid,

hvor hun var saa tem’lig strid,

og for Brödrene var Furien imellem lidt for stärk,

naar hun var Lyn og Torden som en ren Bersärk. 

Der var specielt en Aften,

Hvor det gik särlig livligt til,

Aaja osv.

Der kämpedes saa voldsomt,

At Liv og lemmer stod paa Spil,

Aaja osv.

Det gik saadan lös, at Borde, Stole, alting kom i Rod,

Blandt Taarer strömmed’ Blod,

– Ja, den maa ha väret god –

Men den samme Aften sladrede to Drenge i et Brev,

Som de til deres Far og Mor tilsammen skrev:

”Se, saadan, som vor Stue

Ser ud, er det kun Gretes Skyld…”

Aaja osv.

”vort Sovekammer maatte

Vi helt barikadere til …”

Aaja osv.

Tänk hvor var det dog modbydeligt at sladre saadan om

En lille Söster, som

Var saa väldig god og from,

Ja, de mandfolk er dog vämmelige, hvor det ligner dem,

Den race har jeg alltid fundet särlig slem.

Men nu da Grete rejser,

Og der er Udsigt til lidt Fred,

Aaja osv.

Nu tuder skam Familien,

Fordi Grete skal af Sted.

Aaja osv.

Det er li’godt ret grinagtigt, naar man saa betänker vel,

At det bli’r til alles Held,

Sig saa heller kort: ”Nuvel,

Vi er glade for, at Mr Williams ikke tog dig bort,

Og at Arhus dog kan findes paa et Danmarkskort”

(Erik og Aage Slomann, melodi, Visen til Absalon)

Sången från min farmor och farfars bröllop, som är skriven av hennes bröder, Erik och Aage Slomann, ger en inblick i min farmors föräldrahem, där det verkar ha gått våldsamt till mellan barnen. Min farmor, Margarethe Slomann, kallades Grete och tog tydligen aktiv del i striden, även om sången nog skal läsas med viss ironisk distans. Melodin ”Visen til Absalon” kan vara från en sommarrevy på Frederiksberg Morskabsteater, 1895, som hade en visa med samma namn.

Tidningsintervju med Henrik Fogh 60 år

I en intervju med min far från 1978 i samband med han blev 60 år berättade han bland annat om vilka drömmar han hade som ung och om de första åren i Nakskov:

Nakskov måtte vel omtrent väre enden på alting …

Det var bestemt ikke kärlighed ved förste öjekast, men byen vandt ved närmere bekendtskab, siger dir. Henrik Fogh, der nu har tilbragt de 35 af sine förste 60 år i Nakskov.

Jeg er födt i Helsingör. Men det var nu ikke barneårenes erindringsbilleder om stolte skibe, der gled i vandet fra byens skibsvärft, som fik mig til at läse til ingeniör. For jeg ville faktisk have väret brobygger.

Og her igen var det de spändende beretninger, man hörde om danske brobygningsingeniörers imponerende bedrifter i Persien og under andre eksotiske himmelströg, der satte fantasien i sving. Så da jeg havde fået min studentereksamen, var sagen klar – jeg ville bli brobygger.

Men det blev jeg altså ikke alligevel. Min studentereksamen var ikke flot nok. Der var nemlig adgangsbegränsning til studierne der i trediverne, og man fylde först klasserne op med dem, der havde scoret de bedste eksamensresultater.

Brobyggningslinjen blev först fyldt op, så jeg måtte altså ”nöjes” med maskinlinien, og der fik jeg min uddannelse som maskimingeniör med skibsbygning som speciale. På Polyteknisk Läreanstalt i Köbenhavn.

Det förste möde

Det er Nakskov Skibsvärfts tekniske direktör, Henrik Fogh, som fylder 60 år på mandag – den 24 juli – der fortäller. Og brast ungdommens drömme om tekniske eventyr i det fremmede, er der til gengäld ingen tvivl om, at manddommens realistiske gerning i Nakskov blev et lykkeligt plaster på såret.

Det skinner tydeligt igennem vores samtale, at skibsbyggeren nok er lige så glad for sit job i Nakskov, som han ville have väret som brobygger i Persien eller et ander sted. Også selvom  det förste möde med Nakskov ikke var, hvad man kan kalde kärlighed ved förste öjekast.

Nej, jeg må nok erkende, at det snarare var det modsatte, ler henrik Fogh. Jeg kom til Nakskov förste gang lige efter at tyskere havde besat Danmark. Det var på omvejens gennemrejse, fordi man på de tider ikke kunne regne med at komme over Storebält. Ingen vidste, om og hvornår der gik färger.

Jeg havde väret i maskinpraktik i Kolding og skulle fortsätte i Helsingör med skibsbygningspraktik. Og jeg måtte så tagen vejen ned over Fyn, Langeland og Lolland-Falster for at komme videre op over Själland til Helsingör.

De var en dag med usädvanlig lavvande, og fra färgens däk så og lugtede jeg mudderbankerne i fjorden. Ikke noger rart förstehandsindtryk, og stort bedre blev det ikke under min vandring gennem byen, mens jeg ventede på toget til Köbenhavn.

Jeg kan huske, at jeg tänkte, at det var dog en grå og trist by, og jeg sagde til, at her ville jeg i hvert fald aldrig rejse hen for at bo. Det måtte vel, tänkte jeg, närmest väre enden på alting. Min ikke desto mindre var det her jeg havnede tre år senere, da jeg var färdig med min eksamen og skulle have et job.

Nakskob Skibsvärft var nemlig det eneste värft, der kunne tilbyde et job, så det tog jeg. Fast overbevist om, at det ikke skulle komme til at vare längere end höjst nödvändigt. Men nu har det altså forelöbig varet i 35 år. Nakskov har forandret sig väldigt i mellemtiden – og det har jeg også.

Sabotage

De fik jobbet i Nakskov under krigen, hvor dansk skibsbygning jo praktisk taget gik i stå, så der var vel ikke meget at rive i for en nybagt skibsbygningsingeniör?

Jeg vil indrömme, at der var tider, hvor det var nok så svärt at finde på noget fornuftigt at tage sig til. Men arbejde var der jo alligevel ind imellem. Tyskerne havde startet deres såkaldte Hansa-program og krävede jo skibe bygget på danske värfter. Også i Nakskov. En af disse nybygninger blev i övrigt saboreret. Gearene i maskineriet blev ödelagt, og det gav en svär forsinkelse, som tyskerne naturligvis ikke var särligt glade for.

Nå, så sluttede krigen, og jeg havde egentlig tänkt mig at flytte fra Nakskov og pröve vingerne et andet sted. Men så vältede det ind med opgaver. Den tilbagevärende del af vores handelsflåde trängte jo gevaldigt til istandsättelse, så der var nok at lave med reperationer og ombygninger.

Og siden, da der igen kunne fås materialer, kom der også skub i nybyggeriet, så efterhånden blev tankerne om at rejse skubbet i baggrunden, og inden jeg så mig om var jeg såden set groet fast. Så det blev altså Nakskov alligevel. Hvad tror De forresten, en ung nybagt ingeniör startede med i lön på et skibsvärft dengang?

En plovmand om måneden!

Ja, det ville jo have väret fyrsteligt. Nej lönnen var siger og skriver 300 kr. om måneden.

Halv sandhed

Der er vel närmest sket en teknisk revolution, siden De startede indenfor faget. Hvordan har det väret at ”vokse op” med hele den väldige udvekling?

Spändende. Ingen tvivl om det. Skibstyperne er ändrede, og metoderne er ändrede. Den elektroniske teknik har jo löst en masse af ingeniörernes manuelle arbejde. Men det er jobbet ikke blevet kedeligere af – tvärtimod.

För var det jo sådan, at vi måtte sandsynlighedsberegne i meget store träk. Ganske enkelt fordi der ikke var tid til at gå så vidt i beregningerne, som man kan i dag. Nu er det sådan at man pr. computer kan udregne hver eneste lille detalje. Både meget nöje og meget hurtigt. Det giver et langt sikrere grundlag for arbejdet. Både i konstruktionen og i selve skibsbygningen.

Man kan også sige det på den måde, at computeren har overtaget det kedeligste del af arbejdet, så ingeniörerne får langt bedre muligheder for at koncentrere sig om selve den skabende del af jobbet – det man kalder det kreative. Og det er der vist ingen ingeniörer, der er kede af.

Efter at der i det sydlige udland og også andre steder er etableret store reparationsvärfter, er det kun de färreste danske skibe i oversöisk fart, der stikker näsen hjemad for eftersyn og reparation. Har det ikke fjernet en väsentlig del af f.eks. Nakskov-värftets eksistensgrundlag?

Det med, at reparationsarbejdet er den bedste og nemmeste måde for et värft at tjene penge på, er nu altså kun en halv sandhed. Det er da rigtigt, at når reparationsarbejdet kommer på de rette tidspunkter, er det et väldigt godt supplement, fordi det rent prismässigt er sikrere at kalkulere prisen på den slags arbejde end på nybygninger over lang sigt.

Men reparationerne er jo til gengäld også svärere at planlägge med, fordi man kun kender omfanget så at sige fra den ene dag til den anden. Hvorimod nybygningerne langt bedre kan planlägges, så man ved hvad man skal have af kapacitet. Ligesom kapaciteten kan udnyttes langt bedre. Hvis der er nybygningsordrer nok, er det faktisk ikke nödvendigt og måske heller ikke önskeligt for et värft som vores at få skibe til reparation. Men det er klart, at som tiderne er nu, tager vi hvad vi kan få.

Overlevelsen

Det med tiderne förer os direkte frem til spörgsmålet om värftskrisen. Den kommer vi jo ikke uden om?

Nej, den er desvärre en alt for uhyggelig realitet. Der har väret andre kriser indenfor skibsbygnings-markedet, mens jeg har haft med faget at göre. Men denneher er både längere og mere dybtgående end f.eks. den i tresserne.

Og hvad värre er – der er ingen med fingeret på pulsen, der kan öjne bare en antydning af bedring. Krisen kan blive värre endnu. Heller ikke det ved vi noget om. Men vi ved naturligvis, at logisk set vil det gå opad igen på et eller andet tidspunkt. Hvornår det vil ske er der måske eksperter, der tör spå om, og spörgsmålet er så hvordan det skal gå värfterne og deres folk i mellemtiden.

Der er stor overkapacitet indenfor den internationelle skibsbygning. Hvor meget skal der skäres väk, för kapaciteten kommer til at svare nogonlunde til det behov, som man kan forudse i fremtiden?

Det er der vel nok delte meningen om. Men jeg tror ikke, at det er skudt helt ved siden af, hvis vi siger halvdelen af den nuvärende kapacitet er overkapacitet.

Gälder det også for Danmarks vedkommende?

Det er svärt at sige, om det lige er det tal, det drejer sig om herhjemme. Men hvis vi skal se den barske sandhed i öjnenen, kommer vi vel ikke udenom. At vi närmer os noget i den retning.

Hvis der skal skäres väk, er det så af de enkelte värfters kapacitet eller i antallet af värfter?

For mig at se må det väre at foreträkke at have få värfter med fuld kapacitet frem for flere värfter, der körer på halv eller i hvert fall stärkt nedsat kraft.

Hörer Nakskov skibsvärft til de värfter, der skal overleve?

Hvis det var mig der bestemte det, kan De sikkert gätte svaret. Men, all right, jeg tror på, at Nakskov Skibsvärft overlever. Det er det, vi har indstillet os på og arbeder for. Ikke på lukning.

Et födselsdagsönske?

Mon ikke jeg lige har nävnt det!                           

(Artikeln är antagligen från Ny Dag, från juli 1978. Signaturen är mac.)

Min far blev inte brobyggare men reste ändå en hel del genom sitt arbete. Nakskov byggde en del både för Ryssland och Polen, vilket medförde flera besök i dessa länder. Han var även i Singapore, som de också byggde till. På 70-talet var han i Kina i flera veckor, med det blev aldrig till någon affär. Det var också en delegation som åkte till Japan – men jag tror att det var för att inspireras av deras sätt att bygga skeppen.

Min far hade tänkt gå i pension vid 65 års ålder, men övertalades att stanna kvar på varvet ytterligare två år och gick först i pension 1985.

Det är påtagligt så mycket av intervjun som handlar om skibsvärftet, som också spelade et stor roll i min fars liv. Han fick uppleva uppgången efter andra världskriget och många år av framgång på varvet, och det stängde kort tid efter att han hade gått i pension.

Man kan läsa om Nakskov Skibsvärft på wikipedia:

Nakskov Skibsværft var et skibsværft beliggende i Nakskov på det vestligste Lolland. Værftet blev grundlagt i 1916 af Østasiatisk Kompagni, hvis stifter H.N. Andersen var født i Nakskov. Det fungerede frem til 1987.

Det kendte skib Jutlandia blev bygget på værftet i 1934, og det blev senere, i 1951, lavet om samme sted, hvorpå det fungerede som hospitalsskib i Koreakrigen. /…/

Værftet beskæftigede ved sit 50 års-jubilæum i 1966 2.200 ansatte, og det var således i 1960’erne og frem til starten af 1970’erne den største arbejdsplads på Lolland-Falster. /…/

Nakskov Skibsværft blev opgivet som produktionsværft i januar 1987. Det var planen at værftet skulle fortsætte som udlejningsværft, men den plan måtte ØK opgive. Skibsværftet er i dag delvist revet ned, og nogle af bygningerne er blevet anvendt af Vestas til vindmølleproduktion.

I mitt rum i huset i Nakskov hade jag två sängar från Jutlandias tid som ”hospitalsskib”. Vid något tillfälle målade jag dem röda. När huset såldes 2016 var de fortfarande kvar. Historien om Jutlandia blev även känd genom Kim Larsens populära sang.

Första barnbarnet kom redan 1966 på min fars födselsdag. På den tiden gick färjan från Langeland helt in till Nakskov Hamn. Inseglingen på Nakskov Fjord var vacker och särskilt vid fint väder var det fullt av folk på färjans däck som njöt utsikten. Vi var på väg hem från vår semester på Grönnestrand och möttes liksom alla andra på däcket av denna syn. Det var innan mobiltelefonens tid – så vi hade ingen aning om att Thomas hade fötts samma dag, men förstod det när vi såg hälsningen på huset. Det var min bror Mikael som på detta sätt gratulerade min pappa, som fyllde år, men som också blev farfar för första gången den 24 juli 1966.

Min far hade mycket glädje av sina barnbarn. Jens och jag var ofta på besök i Nakskov någon vecka i juni, då det fanns lite mer tid att umgås. Min far och Jens trivdes med varandra och hade båda ett stort intresse för böcker. På bilden nedan var min far och mor på besök hos oss i Sverige och min far och Jens ritade tillsammans.

Min far har skrivit små noteringar på många av de dokument jag fick med mig när vi 2016 tömde huset i Nakskov. Efter varje notering hade han skrivit ”Henrik Fogh, 1997”. Det var alltså dokument han gick igenom strax innan han dog.

En del av dessa dokument kommer från min farmor och farfars hem, men en del av dokumenten kommer också från min farmors bror Erik Slomann. Han fick inga barn och hans änka dog 1996. Han hade tillsammans med Vilhelm Slomann gjort det handskrivna släktträd jag använde när jag skrev om familjen Slomann. Bland dokumenten från Erik Slomann fanns ett brev han hade skrivit till Wencke Slomann, som var arkeolog och bodde i Norge. Här berättade han bland annat att Gustav Wied hade inspirerats till att använda namnet Slomann i en av sina pjäser efter han mött Carl Victor och Petra Slomann hos Erik och Amalie Skram.

”Navnet Slomann träffer man hos Gustav Wied som i det lille satyrspel ”Döden” i samlingen ”Adel, Gejstlighed, Borger, Bonde” har givet degnen dette navn. Wied har lärt navnet at kende fordi han hos Erik og Amalie Skram har väret sammen med mor og far. ”Döden” er i 1960’erne anvendt som grundlag for en TV-film; degnen hed stadig Slomann.”

Erik Slomann skriver också att Morten Korch i ett ”julhäfte” har använt namnet Slomann som pseudonym.

Jag blev dock särskilt berörd när jag hittade ett antal dopattester som visade att min farmors föräldrar, Carl Victor Slomann och Petra Andresen båda var döpta i den kristna kyrkan, och att även deras föräldrar i sin tur var det. Carl Victor Slomanns föräldrar, Sally och Rosalie Slomann, samt Petra Andresens far och mor, Ludvig August Andresen och Charlotte Amalie Brendstrup. Här fanns också Sally Slomanns mamma med, Sara Marie Salomon, som döptes dagen innan hon dog den 10 mars 1858.

Alla dessa dopattester hämtades ut den 9 augusti 1940 och är verifierade av kyrkan med kommentaren ”Overensstemmelsen med Ministerialbogen bevidnes”. I anslutning till dem fanns också ett dokument med ett enkelt släktträd, daterat 12 augusti 1940, och underskrivet av direktören för Dansk Genealisk Institut, som på tyska bekräftade att min farmors släkt sedan flera generationer tillbaka i tiden var döpta i den lutherska kyrkan i Danmark. Min farmor var också döpt, även om hon senare blev ateist och lämnade kyrkan.

Det säger något om hur viktigt det var på 1940-talet att dokumentera att man inte längre var jude. Min farmor stannade kvar i Danmark under kriget, medan hennes bröder flydde till Sverige. Min far var lik min farmor i utseende och såg judisk ut. Något han fick känna av, när han 1938, 20 år gammal, var på en cykelsemester i Tyskland och hade svårt att få plats på vandrarhemmen. Han uppfattade inte sig själv som jude och var det inte heller formellt sett. Den som inte själv har varit utsatt för rasism har nog svårt att helt sätta sig in i hur det är, men för min pappa blev det en negativ och oväntad upplevelse, som han ofta återkom till livet igenom. Han skrev ett brev till sin syster om resan som man kan läsa i det jag har skrivit om familjen Slomann.

Det framgår av min fars tal till sin fars begravning att min farfar var ett viktigt stöd i denna oroliga tid:

I Lisbets og mine gymnasieår i begyndelsen af trediverne lykkedes det far, udfra sin egen humanistiske og redelige livsindstilling og udfra sin belästhed, sin viden og interesse for og uro over tidens problemer, at indgive os en åndelig balast og en kritisk indstilling, der er et godt värn i denne orolige verden.

Min far upplevde aldrig sin farfar, Frederik Fogh, som dog 1913 och inte heller sin morfar, Carl Victor Slomann, som dog 1919, då min far var ett halvt år gammal. Däremot levde både hans mormor och farmor fram till 1931, då min far var omkring 13 år. Min far skrev en del brev till sin mormor, Petra Slomann, som finns bevarade. En del av breven finns med i det jag har skrivit om familjen Slomann.

Nyligen hittade jag bland dokumenten, jag fick med mig från Nakskov, ett tal som min farfar höll vid Carl Victor Slomanns begravning 1919:  

Af det meget, jeg har hört om ham disse Dage, har to ting bidt sig fast hos mig. Det ene var en Anekdote, onkel Johan fortalte forleden Aften, om hvordan han en Dag, da man lo af noget, han sagde, saa svarade: ”I kender mig ikke, der er ingen der kender mig.” Det andet var et Billede, som en af hans gamle näre Venner brugte, Vennen sagde : ”Han var som en snedäkt Vulkan”.

Det sidste syntes mig straks lidt sögt og som et altfor stort billede, men jo mere jeg har tänkt paa det, desto mere slaaende har jeg fundet det.

Det var saa karakteristisk for ham at han aldrig fortalte noget om sig selv og sin egen Ungdom. Hvad vi ved herom er saa lidt, og vi har maattet stykke det sammen af smaa tilfäldige Apropos.

Det er ikke let at forestille sig ham, som en ung Mand, der farter fra den ene läreanstalt til den anden uden at faa taget sin Eksamen, og som intetsteds kan falde til ro. Snart arbejder han for Panamaselskabet i Paris, saa bygger han Jernbaner i Portugal, og her levede han vist under meget romantiske Forhold; ogsaa herhjemme for han fra det ene til det andet, inden han faldt til ro. Hvem tänker ham som en dygtig Rytter, en lidenskabelig musikelsker, som görende halsbräkkende Bjergture, hvad han gjorde i sin Schweizer-periode.

Han har haft Uro i Blodet og stärke Lidenskaber.

Jeg tänker mig, han har set en Fare her, og med en själden og beundringsvärdig Energi, har han tvunget sit Liv ind i den Form, han mente, det borde have, den vi kender.

Dette er vel kun Gisning; men jeg stötter det paa halvt tilfäldige /…/ af ham, og jeg nävner det her, fordi det hänger sammen med det, der var det störste i ham. Han har med sit Liv sat os Börn et stort Eksempel. Jeg tror, det gaar hans Börn, som det gaar mig, at han blev Prövestenen i vort Liv. Han sagde själdent eller aldrig et dadlende Ord, havde maaske aldrig en dadlende Tanke, og dog taler min Samvittighed alltid til mig med hans Stemme.

Han var en Mand, der betöd noget i Samfundet, og som efter sine Evner burde have betydet endnu mere. Som det gennemförte Fadersmenneske han var, holdt han sit udadvendte Liv skarpt adskilt fra den Side, der vendte indad, og störst var han hjemme!

Han aabnede själdent för sin Själs Inderste. Dybest saa vi ind i hans Själ forleden Aften; det var Juleaften; vi stod tavse omkring hans Seng, hvor han havde ligget omtrent en Maaned i den samme pinagtige Stilling uden at Klage. Julesalmerne löd ind til os gennem den lukkede Dör ude fra Gangen. Saa gled der to store tunge Taarer ned ad hans Kinder. Han gräd; og det betöd noget, naar han gräd; jeg har aldrig set ham gräde för. Han längtes efter sit Hjem! Og hvor vil vi savne ham i det Hjem! Vi har vist slet ikke endnu gjort os klart, hvor meget vi har mistet. Nu er han död, og kun hans Minde lever i os; men ogsaa vi skal ju en Gång dö! /…/ löftede man i Dödsöjeblikket Slägtens Yngste op til hans Mund, /…/ at Själen som gik bort, kunde tage Säde og leve videre i Barnet. Vi ved, at hans stärke klare Aand lever i hans Börn, og det er mit inderligste Önske paa denne Dag, at mine Börn maa faaet deres Del i /…/. Äre vara hans Minde.

Även om det var min farfar som höll talet är det min farmors kärlek till sin pappa som lyser igenom och gör intryck. Onkel Johan som nämns i talet måste vara min farmors onkel Johan Slomann, som föddes 1859.

Min far trivdes på Nakskov Skibsvärft, både med arbetsuppgifterna och med de som arbetade där. Under mer än 40 år på samma arbetsplats fick han dela många upplevelser med sina kollegor. Jag vet att han uppskattade samarbetet med Ib Salomonsen, som också blev en god vän. Han tyckte också om att gå runt på arbetsplatsen och prata med de som arbetade där. Genom sitt arbete hade han också många internationella kontakter och var mycket i Ryssland och Polen och besökte även Singapore. Mars 1972 var han omkring tre veckor i Kina. Han har skrivet en dagbok från resan. De skulle försöka sälja till Kina men lyckades inte. På bilderna nedan ser man dock att kontakten med Kina fortsatte och att Nakskov Skibsvärft tog emot delegationer från Kina både 1973 och 1979.

I sin dagbok från resan till Kina 1972 beskriver han en middag – eller snarare en bankett på Hotel Peking:

Der drikkes öl, majsvin og ”mau-tjau” – sådan lyder det – det er brändevin 55% og det smager rädselsfuldt, men i eksportens navn og for at fremme det venskabelige forhold mellem det kinesiske og det danske folk forsvinder der alligevel nogle stykker.

Da jeg senere läser at der er fundet olie i Kina, er jeg ikke spor forbavset sådan som denne brändevin smager af petroleum.

Der er masser af retter, men den med söpölserne bliver livligt diskuteret näste dag. De fleste har kun af höflighed og med besvär kunnet få den ned. Det har jeg slet ikke tänkt over, jeg har ensidigt väret optaget af et få den manövreret ind i munden ved hjälp af pinde. For en begynder er det også en opgave.

Jeg ser lige ud af mit hotelvindue en lastbil stoppe, på ladet sidder kinesere. Jeg kan ikke afgöre om det er en officiel eller uofficiel transport. Men ihvertfald en af kineserne såvidt jeg kan se en kvinde, kravler over bagsmäkken og kravler ned, tager sin taske eller noget lignende, vinker farvel, efter de tilbageblevne også har vinket, bankes der på förerhuset og vognen körer videre.

En af de gode sider ved en kinesermiddag – ihukommende sprogvanskelighederne – er at de ikke varer ret länge mellem to og tre timer. Når så sidste ret er spist, de varme håndkläder delt ud, og man har törret ansigt og händer, er det gästens pligt at träkke sig tilbage.

Aftenen sluttede med at Georg Hansen, P. Knudsen, Frederiksen og Höy B. og W. var inde hos mig til en godnatdrink, meget hyggeligt. (Henrik Fogh, Dagbog Peking marts 1972, s.8)

När min far blev 50 år stod det följande notis i den lokala tidningen juli 1968 (antagligen Lollands Tidende):

Det hörer vist til själdenhederne, at en medarbejder kommer direkte fra ingeniörskolen og som underdirektör kan fejre 25 års jubileum i samma firma – inden det fyldte 50 år.

Men underdirektör Henrik Fogh Nakskov Skibsvärft, der i januar holdt jubileum og i morgen fylder 50, magter også en god portion dygtighed og talent.

Han kom til värftet som nybagt ingeniör i 1943 og var i mange år nuvärende direktör Otto Petersens höjre hånd i beregningsafdelningen.

1 juli 1960 udnävntes Fogh til overingeniör og kun 1 1/2 år efter til underdirektör. Som sådan er Henrik Fogh i dag chef for skibsbygningsafdelningen, og har direkte ansvaret for skibenes konstruktion, linjer, kvalitet m.v.

Födselaren fejrer dagen ”et eller andet sted i Jylland”

I samband med att min pappa gick i pension 1985 skrev lokaltidningen Ny Dag den 21 juni 1985:

Henrik Fogh går på pension 1 juli

Nakskov Skibsvärfts tekniske direktör, civilingeniör Henrik Fogh, fraträder 1 juli sin stilling, for at gå i pension.

Hermed afsluttes et langt kapitel i Foghs og värftets historie. Henrik Fogh kom til Nakskov Skibsvärft som ung ingeniör i 1943. Efter en årräkke i beregningsafdelningen blev han i 1960 forfremmet til overingeniör og i 1962 til underdirektör og chef för värftets skibskonstruktions-afdelninger.

Ved Olav Kongsteds forfremmelse i 1972 fra vicedirektör til administrerende direktör, afskaffede man samtidig stillingen som vicedirektör, og Fogh rykkede op som teknisk direktör for virksomheden. Det betöd, at han dermed blev överste chef for såvel konstruktions- som produktionssiden på värftet.

Denne stilling har Fogh beklädt indtil nu, hvor han altså önsker at gå på pension. En beslutning herom traf dir. Fogh for så vidt allerede for et par år siden, men indvilligede i at fortsätte endnu en tid, efter at värftet havde skiftet administrerende direktör. Det har selvsagt väret af stor värdi for både den nye direktör, Sv. Rahbek Rasmussen og virksomheden i det hele taget, at man i ”indköringsperioden” har kunnet träkke på Foghs mangeårige erfaring og ekspertise som ”skibsbygger”.

Med dygtighed og smidighed, kombineret med et slagfärdigt lune, har Henrik Fogh varetaget sine opgaver gennem de 42 år på Nakskov Skibsvärft. Han vil uden tvivl blive savnet i det daglige arbejde af såvel kollegerne som den brede kreds af medarbejdere, han til stadighed har haft kontakt med. (signatur mac)

Precis som sin far Hakon Fogh och sin farfar Frederik Fogh hade min pappa ett genuint intresse för andra människor, något som i kombination med facklig duktighet var med till att göra honom till en uppskattad chef. Jag har inte vetat så mycket konkret om min fars arbetsuppgifter, men jag blev stolt när jag läste vilket stort ansvar han hade som teknisk direktör.

Jag tror att det var 1994 min far blev sjuk och gick igenom en behandling. Han var därefter frisk i ett och ett halvt år och mina föräldrar reste bland annat till Rom. Men på hösten 1996 kom sjukdomen tillbaka och han dog i maj 1997, året innan han skulle bli 80.

Sommaren 1998 firade vi hans 80 års dag på Svinklöv Badehotel. Vi var där tre dagar och gick bland annat promenader i området kring Grönnestrand.

NÅGOT OM NAKSKOV

När jag växte upp var Nakskov en välmående stad med mycket framtidstro. Nakskov Skibsvärft var med sina 2000 anställda stadens största arbetsplats.

Under min barndom byggde man båtar både till Ryssland och Polen – och vi lärde känna familjer från båda länder. Ofta hade rederiet en inspektör, som bodde i Nakskov medan bygget pågick. Jag kommer speciellt ihåg en familj som var från Vladivostok, som hade en flicka som vi lekte med. Vi sjöng ibland tillsammans, och mamman i familjen kände igen melodin till ”Kom maj du söde milde”, som var komponerad av Mozart.    

Bilden av Nakskov har på senare år varit något skev, och under min studietid i Köpenhamn var jag inte särskilt stolt över att komma därifrån. Allt eftersom jag har blivit äldre har jag dock uppskattat det mer och mer. Staden var på många sätt en fin ram för familjens liv. Det är en vacker stad och Nakskov fjord var en stor tillgång. Jag blev därför glad når TV-programmet ”Anna og Anders vender hjem” från 2020 visade en sekvens, där Anders Agger åkte med ”postbåden” på Nakskov fjord och man fick se bilder från den del av Nakskov jag växte upp i: Rosnäs, Roklubben, Sejlklubben och Hestehovedet. Han besökte dessutom Enehöje, en ö som väcker en del minnen från min ungdom. Hestehovedet var en fristad för oss barn, en plats som erbjöd lek och bad bortom de vuxnas kontrollerande blickar.

Wikipedia om Nakskov:

Nakskov er Lollands største by og købstad, med 12.707 indbyggere (2020) beliggende i bunden af Nakskov Fjord på vestkysten af øen i Lolland Kommune, Region Sjælland. Den var tidligere en betydelig skibsværftsby i Danmark, hvor den verdenskendte søtransportvirksomhed ØK (Østasiatisk Kompagni) stiftedes af nakskovitten H.N. Andersen i slutningen af 1800-tallet. Nakskov er en driftig industriby med havregrynsfabrikken OTA (det nuværende Nakskov Mill Foods) og Nakskov Sukkerfabrik som de helt store virksomheder ved siden af søfartshandelen. De historiske virksomheder er suppleret med moderne højteknologiske virksomheder som Ortofon, Alfa Laval og MHI Vestas Offshore Vind som understøtter byen som en grøn industriby. Traditionelt har Lolland-Falster, grundet de gunstige forhold for dyrkning af sukkerroer, været Danmarks ubetinget største sukkerproduktionsområde; i dag fremvist på Danmarks Sukkermuseum i byen.

Det var också intressant att upptäcka en koppling till Nakskov i Thorkild Hansens trilogi om dansk slavhandel. I slutet av boken Slavernes öer reste han till St Croix, där han på ett ålderdomshem pratade med Frank Cornelius, som hade varit lärare på en av de danska skolor, som fanns på ön. Han berättade då för Thorkild Hansen att han hade en bror som bodde i Nakskov och som också var lärare. Jag kommer ihåg Victor Cornelius, som kom till Danmark 1905 och som arbetade på Byskolen i Nakskov.

På danmarkshistorien.dk kan man läsa om Den danske koloniudstilling i Tivoli, 1905:

Dansk Koloniudstilling fandt sted i Tivoli i København fra den 31. maj til den 24. september 1905 og var den eneste koloniudstilling på dansk grund. Her fremviste man genstande og personer fra de danske kolonier (Grønland og Dansk Vestindien) og bilande (Island og Færøerne). Udstillingen var et forsøg på at iscenesætte Danmark som en stor kolonimagt på lige fod med andre europæiske lande. Samtidig ønskede man at fremhæve dansk kultur og civilisation ved at udstille ’primitive naturfolk’, hvilket man dengang anså grønlændere og dansk-vestindere for at være. Udstillingen løb dog ind i flere udfordringer; blandt andet protesterede islændingene mod udstillingen, og der var problemer med at finde mennesker at udstille. Koloniudstillingen kan ses som et udtryk for den europæiske kolonialisme, og samtidig var den et eksempel på de raceopfattelser og -teorier, der på det tidspunkt var fremherskende og blandt andet udmøntede sig i udstillinger af levende mennesker fra andre kulturer. /../

Den vestindiske udstilling havde et stort trækplaster, da der her var udstillet tre mennesker. Planen var oprindeligt, at en hel familie skulle have været udstillet, men ingen var villige til at rejse til Danmark. I stedet lykkedes det at overtale en enkelt mand, mr. William Smith, der rejste til København med sine husdyr. Det var dog ikke nok til udstillingen, og man fandt derfor også børnene Alberta og Victor. Brevudvekslingen mellem Dansk Vestindien og København viser, at Victors mor havde svært ved at brødføde sine børn og derfor gik med til at sende Victor til Danmark. Børnene tiltrak stor interesse, men Victor har i sine erindringer beskrevet oplevelsen og den voldsomme opmærksomhed, som de var udsat for, i et meget kritisk lys.  Victor ville gerne på opdagelse på resten af udstillingen, især i den grønlandske afdeling, og for at hindre dette, blev børnene sat i bur.

De to børn kom aldrig tilbage til Dansk-Vestindien og deres familier, men blev i stedet i Danmark. Alberta døde af tuberkulose i 1917, mens Victor uddannede sig til lærer. (danmarkshistorien.dk)

LISBET GIESE (1916-2010)

Lisbet Giese föddes i Helsingör som Lisbet Fogh och var min fars storasyster. Hon blev student i Kolding 1935 och utbildade sig sedan till sjuksköterska 1941. Hon gifte sig med Olav Giese 1942 och de fick tre barn: Peter 1944, Jens 1946 och Julie 1952. Lisbet var ”dagplejeleder” i Brabrand Kommun från 1968-70, och därefter avdelningschef för ”Århus kommunale dagpleje” från 1970 till 1982. De bodde i Brabrand i många år.

Min far och hans syster kom bra överens och familjerna umgicks en hel del. Jag kommer ihåg att min syster och jag hälsade på dem en gång när vi var på väg till Grönnestrand med Fjerritslevbussen. Vi steg av bussen i Randers, där de hämtade oss och jag minns att vi hade ett trevligt dygn hos dem innan vi fortsatte resan till Grönnestrand dagen efter.

Sista gången vi såg dem var på Grönnestrand 2003. De kom tillsammans med dottern Julie till Grönnestrand. Fredrik Fogh var i sitt hus och vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans.

Lisbet Giese dog 2010 och Århus Stifttiden skrev om henne:

Lisbet Giese – Dødsfald

16 maj 2010 kl. 00:00

Tidligere dagplejeleder Lisbet Giese, Brabrand, er død, 93 år.

Lisbet Giese voksede op i Helsingør, hvor hun fik en sygeplejeuddannelse.

I slutningen af 1920’erne giftede hun sig med Olaf Hjalmar Giese. Han var ansat i det daværende Jydsk Telefon, og parret boede først i Holstebro, inden han blev vicedirektør i Århus. De var blandt de første, der flyttede ind i Brabrand Boligforenings huse i Søvangen, og her boede de, til de for fem år siden flyttede på Plejehjemmet Møllegården.

Lisbet Giese var hjemmegående med de tre børn, men da de kunne klare sig selv, fik hun i slutningen af 1960’erne opgaven med at oprette et kommunalt dagplejetilbud i Brabrand, og hun fortsatte som dagplejeleder, til hun en halv snes år efter gik på pension.

Lisbet Giese læste meget. Hun var sproginteresseret og læste sin yndlingsforfatter Dickens på originalsproget.

Lisbet Giese mistede sin mand i 2008. Selv var hun fysisk svag, dog ikke mere end at hun for et års tid siden selv kunne rejse ned for at besøge datteren, der bor i Luxembourg. Hun var en stærk personlighed, velformuleret og i stand til at tale de svageres sag, og det gjorde hun gerne blandt andet gennem læserbreve.

Med sin indsigt og konstruktive kritik kunne hun få politikerne i tale, og hun har mere end en gang gjort rådmanden opmærksom på forringede forhold på Møllegården. Hun stillede krav til personalet men bakkede også op. Hendes politiske udgangspunkt havde været konservativt, men de senere år ændredes hendes syn på samfundet, og hun endte som SF’er. Politik diskuterede hun også gerne med sine børnebørn.

Lisbet Giese efterlader sig sin datter og to sønner og fem børnebørn. (Århus Stifttidende, stiften.dk)

Det står felaktigt att Lisbet gifte sig på 20-talet.

1989 skrev Lisbet om släkten Fogh utifrån handskrivna dokument. Det var i första hand en text från Adda Fogh, som hon skrev rent, men också något från tant Mine. Lisbet skrev även egna kommentar och tog också ett foto av Lellingegaard, som ligger i närheten av Köge.

I inledningen till sin text om släkten skrev hon bland annat:

I 1976 fik jeg af min fätter Fredrik Fogh et gråt kladdehefte, hvori nogle få sider er beskrevne.

Jeg blev umiddelbart interesseret, idet jeg kunde se at texten omhandlede min fars familie och bland andet bekräftede halvt glemte fortällinger, jeg hörde som barn.

Manuskriptet er vanskeligt at läse og forstå, og jeg besluttede dengang at jeg ved lejlighed vilde renskrive og forsöge tyde det. Först i 1988 fik jeg tid til at gå i gang dermed.

Beretningen er både usigneret, udateret og formentlig uafsluttet. Forfatteren kan jeg let identificere, dels udfra indholdet, dels af skriften, som jeg genkender som min farmor Adda Fogh’s. Tidspunktet for nedskrivningen kan jeg ikke närmere bestemme, udover at den må väre skrevet efter min födsel i 1916 og för min broder Henriks födsel i 1918, da farmor kun nävner mig.

Mine farföräldre Frederik och Adda Fogh fik 2 börn, Hakon födt 27-7-1887 och Ellen födt 7-8-1889. Frederik Fogh döde i 1913, 2 måneder efter min foräldres bryllup. Adda Fogh fik i alt 3 börnebörn, Hakons 2 börn Lisbet og Henrik og Ellens barn Fredrik Fogh f. 1923.

Jeg har gengivet manuskriptet med det oprindelige ordvalg og den oprindelige ortografi. Da Adda Fogh lader personerne opträde i en vis kärlig forvirring og med forskellige betegnelser for den samme person, har jag fundet det nödvändigt at lave en personliste med tilhörende initial-betegnelser. Disse er i manuskriptet tilföjet i parenteser.

Jag är mycket tacksam för att Lisbet skrev rent Adda’s och Tant Mines texter och lade till egna kommentarer.

Kvinnor för ofta en nästan osynlig tillvaro i historien, något som också kommer fram när man håller på med släktforskning. Det är inte ovanligt att man i släktböcker ser en kvinnas namn och sedan direkt uppgifter om vem hon gifte sig med och vad han hade åstadkommit i världen. Även om det är uppenbart att kvinnorna spelar en central roll för befolkningsutvecklingen förblir de så gott som osynliga också när de föder många barn.

Just därför är jag tacksam för att Adda Fogh skrev om Sophie Frederikke Fogh och hennes liv. Det kompletteras av Tant Mine och av min faster Lisbet Giese. Tant Mine gifte sig aldrig själv, men hon betydde utan tvekan väldigt mycket för Sophie Frederikke Fogh – inte minst efter Lauritz Christian Foghs död.  Tant Mine har säkert också haft en viktig roll i Frederik Christian Foghs uppfostran  – och även min farfar hade bra kontakt med Tant Mine.

Adda, Tant Mine och Lisbet Giese har alla tre bidragit till att det osynliga livet inom familjen blivit synligt och fått liv.

KVINNOR OCH UTBILDNING

Detta är på många sätt en historia om två bröder, där den äldsta sonen, Sören Jörgen Fogh, stannade kvar på gården och tog över efter sin pappa, medan den andra sonen, Ole Christian Hovedstrup Fogh, flyttade hemifrån tidigt och utbildade sig till präst. Släktleden efter Sören Jörgen Fogh stannade kvar i trakten kring Vestervig och fick sin försörjning i jordbruket, medan släktleden efter Ole Christian Hovedstrup Fogh fortsatte att utbilda sig och flyttade till de platser i Danmark, där arbetet och försörjningen fanns.

Detta gäller i alla fall de manliga släktleden. För kvinnorna blir det lite annorlunda och på många sätt också mer komplicerat. Framtiden var inte på samma sätt en öppen fråga för kvinnan och livsödet blev på ett helt annat sätt beroende av vilken man de gifte sig med. Min farfar pratade i tidningsintervjun om att han gick på Herlufsholm eftersom det inte fanns gymnasium i Vordingborg på den tiden. Men hur blev det för hans syster Ellen?

Det var när jag tittade på folkräkningen för Ole Christian Hovedstrup Foghs familj att jag första gången upptäckte ett mönster, där pojkarna flyttade hemifrån tidigt för att utbilda sig och förbereda sig för ett liv som familjeförsörjare. Det var sonen Lauritz Christian Fogh, som inte bodde i sitt föräldrahem, fast han bara var omkring 12 år gammal. Jag såg sedan samma mönster för hans far Ole Hovedstrup Christian Fogh, som flyttade hemifrån tidigt för att ta studenten hos en präst. Ett mönster som upprepade sig även för min farfar, som endast var 11 år gammal när han började på Herlufsholm.

Men både Lauritz Christian Fogh och min farfar hade en syster som stannande kvar i hemmet relativt länge i alla fall om man jämför med deras bröder. Lauritz’s syster Bolette var 19 år gammal när hon gifte sig med en läkare som var 36 år. Min farfars syster Ellen bodde hemma när hon var 21 år gammal enligt en folkräkning från 1911, även om hon också hade varit i Köpenhamn och studerat konst både 1907 och 1911. Hon gick även på olika konstutbildningar i Paris och Italien och gifte sig med en ung italiensk konstnär, när hon var omkring 33 år gammal. Det finns några brev från en advokat till min farfar efter Adda Foghs död, som kan tyda på att Adda var bekymrad för hur dottern skulle klara sig. Det verkar som att Ellen och hennes man önskade använda en del av arvet till att starta en antikvitetshandel. Jag vet inte hur det gick med den saken. De skilde sig i mitten av 30-talet och Ellens man flyttade till Sverige 1945. Vid folkräkningen 1940 stod Ellen som konsthantverkare. Även om det säkert inte alltid var så lätt med försörjningen måste konstutbildningen gett henne en identitet och ett meningsfullt liv.

Min mamma hade ett bra liv, men det var ändå en slags sorg livet igenom att hon aldrig fick någon utbildning. Hennes dröm var nog aldrig att vara husmor på heltid. Hon läste också vissa ämnen på gymnasienivå, när vi barn hade flyttat hemifrån och var glad för det. Min farmor hade gått i gymnasiet, men tog aldrig studentexamen. Jag tror dock att hon livet igenom gav sig tid att läsa och inte såg sig enbart som husmor. Hon hade ett intellektuellt utbyte med min farfar och de åkte bland annat på konstresor till flera länder i Europa. Min fars syster utbildade sig till sjuksköterska och började arbeta igen när barnen blev stora. Min mamma har alltid tyckt att det var mycket viktigt att alla vi fyra barn fick en akademisk utbildning. Det är jag tacksam för – det var aldrig någon tvekan hos henne, vilket också säger något om hennes egen längtan.

Kvinnor fick tillgång till universitetet 1875. Det var en lagändring som kom till efter att man hade fått in en ansökan om dispens från Nielsine Nielsen, som ville bli läkare. Trots motstånd från teologiska fakulteten bestämde man sig för att göra en lagändring, som gav kvinnor tillgång till universitetsutbildning. Det var dock en rad begränsningar: kvinnor hade inte tillgång till gymnasieskolan, kunde inte utbilda sig till präst och inte heller få anställning som statlig ämbetsman. Som kvinna var det inte heller möjligt att få stipendier för att finansiera studierna.

Med ”Anordning angaaende Kvinders Adgang til at erhverve akademisk Borgerret ved Kjøbenhavns Universitet” af 25. juni 1875 blev det tilladt kvinder at tage studentereksamen og studere ved Københavns Universitet.

Den direkte anledning til anordningen (en administrativ regelændring uden om lovgiver) var en ansøgning indsendt af Nielsine Nielsen (1850-1916) året forinden, hvor hun anmodede om dispensation til at tage studentereksamen med henblik på at studere lægevidenskab. Det var dog på forhånd ventet, at dette spørgsmål før eller siden ville blive aktuelt, da kvinder havde adgang til universitet i andre lande, bl.a. USA og Sverige. Regeringen brugte Nielsens ansøgning som anledning til at tage principiel beslutning til spørgsmålet.

Den foreslåede ændring blev sendt til høring på universitetet, der endte med at anbefale kvinders adgang, selv om spørgsmålet også mødte modstand undervejs. Og selv om anordningen af 25. juni 1875 tillod kvinder at studere ved universitetet, var der fortsat en række begrænsninger.

Kvinder fik ikke adgang til: 1) den lærde skole, hvorfor de inden universitetet måtte læse til studentereksamen ved privatundervisning, 2) at tage teologisk embedseksamen, 3) ansættelse i statens embeder, selv om kvindelige læger godt måtte praktisere, og 4) universitetets stipendiemidler, der gav økonomisk støtte til studierne.

Nielsine Nielsen begyndte at læse til læge i 1877 og blev færdig med studierne i 1885. Hermed blev hun Danmarks første kvindelige akademiker og læge. (danmarkshistorien.dk)

Flaskhalsen var dock fortfarande mycket smalare för kvinnorna, som länge var hänvisade till privata studier om de ville ta studenten. Först 1903, 28 år efter att de fick tillgång till universitetet, kom Lagen om höjere Almenskole som gav kvinnor tillgång till skolor på gymnasienivå.

Loven om højere Almenskoler af 1903 udgjorde et vigtigt led i demokratiseringsprocessen af den danske skole, idet den i princippet gav alle mulighed for at komme i den offentlige gymnasieskole, der nu blev en overbygning på mellemskolen. Drenge og nu også piger kunne således gå fra 5. klasse gennem en fireårig mellemskole til en etårig realklasse eller et treårigt gymnasium, latinskolens afløser.
(danmarkshistorien.dk)

Källförtecking

Arkiv.dk – bilder från lokala arkiv i Danmark : https://arkiv.dk/

Danish Family Search : https://www.danishfamilysearch.dk/user/

Danmarkshistorien.dk från Århus universitet : https://danmarkshistorien.dk/

Dansk biografisk Leksikon: https://biografiskleksikon.lex.dk/

Family tree & Family History : https://www.geni.com/

MySpace : Myspace.com

Nogle oplysninger om Hakon Foghs slägt optegnet af Adda Fogh og Mine Möller, redigeret og suppleret af Lisbet Giese 1989

Peder Jacobsen Deichmanns efterkommere av P B Grandjean : https://www.ronlev.dk/

Rundt om Vestervig : https://www.fredninger.dk/wp-content/uploads/2016/11/Rundt_om_Vestervig.pdf

Den första personen i ”Slägtsbog for familien Finsen” är Grimr Kamban från tiden kring 850. Släkten är från Island och här finns sedan länge traditioner för att noggrant dokumentera olika släkter. Det är främst Landnámabok som redovisar de äldsta släktleden, men Njáls Saga och Tryggvasons Saga har samstämmande upplysningar och bekräftar därmed dokumentationen av släktleden. Det är förklaringen till att det går att följa släktled som sträcker sig mer än 1100 år tillbaka i tiden.

I släktens historia kan man läsa om bosättningen på Färöarna och om hur Island fick sitt namn. Här beskrivs också släktskapet med Snorri Sturluson, han med Eddan, och Ólöf Loptsdóttir, som på 1400-talet anföll engelsmännen, som hade dödat hennes man. Släkten blev senare alltmer akademisk och på slutet finns också en nobelpristagare i medicin Niels R Finsen.

I släktbokens senaste utgåva från 1988 finns det drygt 140 sidor med rätt så ingående beskrivningar av de mest intressanta personer och med citat från flera historiska källor som t.ex. Lantnámabok och Njals Saga. Den delen av släktboken utkom 1944 med titeln: Bidrag till Slägten Finsens Historie, utgiven av Eyvind Finsen och finns i sin helhet på internet. Beskrivningarna i släktboken från 1965 är mer kortfattade. Utgåvan från 1935 har en del bilder. Även släktböckerna från 1935 och 1965 finns i sin helhet på internet.

I släktboken är alla som härstammar från Grimr Kamban markerade med en stjärna. Detta gäller bland andra min farfar, min far, vi fyra syskon samt våra barn.

Familjen Finsen

Min farfars mormor Valgerda Finsen (1828-1907) var dotter till Jón Finsen (1792-1848). Hon gifte sig med Henrik Johan Matthiessen (1815-1897) och de fick dottern Adda Matthiessen (1860-1931). Adda Matthiessen gifte sig med Fredrik Christian Fogh (1855-1913) och de blev föräldrar till min farfar Hakon Fogh (1887-1969). Det är alltså genom min farfars mamma vi har släktskapet som redovisas i ”Slägtsbog for familien Finsen”. Finsen-släkten går tillbaka till 850 och levde under många år på Island.

Från Grimr Kamban år 850 till Henrik Fogh (1918-1997)

Listan följer Stamtavle 1 med släktled genom 36 generationer. Jag har markerat de som jag skriver om.

1. Grimr Kamban, Høvding i Norge (c. 850). Bosat paa Færøerne.

2. Thorsteinn Grimsson med Tilnavnet skrofa (den skorpede Hud).

3. Thorolf Thorsteinsson med Tilnavnet smjör (Smør).

4. Audun Thorólfsson med Tilnavnet rotinn (den raadne), g. m. Helga, Datter af Helgi hinn magri.

5. Einarr Audunsson, g. m. Valgerdr Runólfsdottir.

6. Eyjolf Einarsson, kaldet Valgerdarson, g. m. Hallbera Thórólfsdottir.

7. Gudmund Eyjolfsson, hinn riki (den mægtige) (død 1025), g. m. Torlaug Atladóttir.

8. Eyjolfr Gudmundsson, den Halte (død c. 1060), g. m. Sidu-Halls Datter.

9. Gudmundr Eyjolfsson, hinn riki.

10. Gudmundr Gudmundsson, hinn riki.

11. Thordis Gudmundsdóttir, g. m. Snertingr Grimsson.

12. Vigdis Snertingsdóttir, g. m. Thórdr Gilsson.

13. Sturla Thórdarson, Hvamm-Sturla (1115— 1183), g. m. Gudny Bödvarsdóttir, de fick Sønnen

14. Snorri Sturluson (1178— 1241), med Oddný fick han dottern Thordis

15. Thordis Snorradóttir, g. m. Thorvald Snorrason Vatnsfjording.

16. Einarr Thorvaldsson (f. 1226).

17. Vilborg Einarsdóttir, g. m. Ridder Eirik Sveinbjarnarson.

18. Einar Eiriksson i Vatnsfirdi, g. m. Helga

19. Björn Einarsson Jórsalafari, g. m. Solveig Thorsteinsdóttir.

20. Kristin Björnsdóttir, kaldet Vatnsfjardar Kristin, g. m. Thorleifur Ámason

21. Björn Thorleifsson, g. m. Ólöf Loptsdóttir hinn rika.

22. Thorleifur Björnsson, g. m. Ingveldur Helgadottir.

23. Jarthrúdur Thorleifsdóttir, g. m. Gudmundur Andrésson.

24. Ólafur Gudmundsson, Provst, med Ingiridur Gudmundsdóttir

25. Jon Olafsson, g. m. Gudrun Árnadóttir.

26. Dadi Jónsson, Sølvsmed, g. m. Sesselja Ásmundardóttir.

27. Ragnhildur Dadadóttir, g. m. Lovrettemand Hannes Helgason.

28. Hólmfridur Hannesdóttir, g. m . Halldor Jonsson, Provst.

29. Jón Halldórsson, Provst.

30. Finnur Jónsson, Biskop.

31. Hannes Finnsson, Biskop.

32. Jón Finsen, Herredsfoged.

33. Valgerda Matthiessen (1828 – 1908) född Valgerda Finsen. Gift med Henrik Johan Matthiessen

34. Adda Fogh (1860 – 1931) född Adelheid ”Adda” Matthiessen. Gift med Frederik Christian Fogh, (1855 – 1913), min farfars föräldrar

35. Hakon Fogh (1887-1969), min farfar. Gift med Margrethe Slomann (1889-1968), min fars föräldrar

36. Henrik Fogh (1918-1997) Gift med Helene Carstensen född 1921, mina föräldrar

Det började på Färöarna

GRiMR KAMBAN, levde kring 850

Grímr Kamban var hövding i Norge och den förste som bosatte sig på Färöarna. Detta omtalas bl.a. i Landnámabok, Färeinga Saga samt i släktregistren i Olaf Tryggvasons Saga och Njáls Saga.

Grímr Kamban hörde till de norska hövdingar som var missnöjda med Harald Haarfagers regering och därför utvandrade till Shetlandsöarna, Färöarna eller Island.

Wikipedia skriver:

Grímur Kamban (800-tallet) var efter færingesagaen den første landnamsmand på Færøerne.

Landnam er at bosætte sig på ubeboet land og bruges især om nordboernes bosættelse af Island i tidlig vikingetid./…/ Man kalder perioden, hvor landnammet foregik, for ”landnamstiden”, mens bosætterne kaldes ”landnamsmænd”. 

Vikingetiden på Færøerne varede fra Grímur Kambans bosættelse i året 825 og til Tróndur í Gøtu døde i 1035 som øgruppens sidste vikingeoverhoved, /…/ De første mennesker, som bosatte sig på Færøerne, var alle fra vikingernes magtområde mod syd og øst. Selv var de skandinaver, men foruden deres hustruer medbragte de utvivlsomt også keltiske slaver. Grímurs bosættelse skal have ligget i Funningur på Eysturoy.

I Olafs Tryggvasons Saga står det:

”Det var en Mand, ved Namn Grim Kamban, han var Fader till Thorstein med Tillnavnet Skrof; hans Sön hed Thorolf Smör, hans Sön Audin Rotin eller den Raadne, hans Sön Ejnar, hans Sön Eyolf Valgerdssön, hans Sönner Gudmund hin Rige og EinarTveraabo./…/. Det berettes, at Grim Kamban var den förste, der bebyggede Färöerne /…/ og bleve der boende.” (Slägtbogen s 22)

Upptäckten av Island

Wikipedia skriver:

Som Island’s første opdagere nævnes den norske viking Naddoðr og en mand af svensk herkomst, Garðarr Svavarsson. Disse fandt dog Island uafhængigt af hinanden, men man ved ikke sikkert, hvem af dem der først kom til landet.^. Efter deres opdagelse opsøgte Flóki Vilgerðarson, også kendt som Ravn-Floke, Island. Det var ham, der gav landet det navn, som det siden har beholdt. Ifølge overleveringen var Floki på landnamsfærd vest for Norge. Med sig havde han tre ravne, som han sendte af sted én ad gangen. To af dem kom tilbage, men den sidste fløj hele vejen til Island, og den fulgte han. Han overvintrede på Barðaströnd ved Breiðafjörður. Floki havde så travlt med at fiske, at han glemte at høste hø til kvæget om sommeren, så da det blev vinter, døde kvæget. Næste forår besteg han et højt fjeld, hvorfra han havde udsigt over en fjord fyldt med is, hvilket inspirerede ham til at kalde øen for Island.

THÓROLF »SMJöR« THORSTEINSSON

Thórolf deltog i vikingen Floki Vilgerdarsons upptäcksresa till Island. Han berömde det nya landet mycket och sade att det flöt av smör från varje strå, därav namnet Torolf Smjör.

Han omtalas både i Landnámabok och Olaf Tryggvasons Saga, där man kan läsa följande:

”Det var en stor Viking, ved Navn Floke Vilgerdssön, som drog ud at opsöge Gardarsholm./…/ Med Floke var en norsk Bonde, som Herjolf, og en anden ved Navn Thorolf; der var og en syderöisk Mand, som hed Faxe. Han förte tre Ravne med sig, da de begave sig paa denne Opdagelses-Rejse, men da han slap den förste Ravn lös, flöj den tilbage over Stavnen, men den anden flöj op i Luften og tilbage til Skibet, den tredie flöj foran Stavnen ad den Kant, hvor de fandt Landet. De kom Östen fra til Horn, og sejlede sönden om Landet. Men da de sejlede vesten om Reykenäs, og Fjorden aabnede sig for dem saa , at de saa Sneefjäldsnäs, da sagde Faxe . ”Dette maa vara et stort Land, som vi her have fundet, her ere store Floder”. De saa da en stor Elv-Os eller Munding falde ud i Söen; det blev siden kaldt Faxaos. /…/ Vaaren var meget kold. Da gik Floke op på et höjt Fjäld, og saae nord over Fjäldene en Fjord, fuld af Drivis, derfor kaldte de Landet Island, hvilket Navn det siden har beholdt. /…/ Sommaren efter sejlede de over til Norge, og da man nu spugde om Landets Beskaffenhed, yttrede Floke sig ufordeelagtig om det, Herjolf sagde baade Fordele og mangler ved Landet, men Thorolf berömte det saa meget, at han sagde, at der dryppede Smör af hvert Straa, hvorfor han blev kaldt Thorolf Smör” (Släktboken s 24)

De första bosättningarna på Island och den isländska fristaten år 874-1264

Wikipedia skriver:

Den første norske bosætter på Island, som man kender navnet på, er Ingólfur Arnarson, der opførte sit hjem i nutidens Reykjavik i 874. Ingólfur blev efterfulgt af mange andre emigrerede bosættere, særligt nordmænd med deres trælle, hvoraf mange var skotter eller irere. Bosætterne fik i det store hele lov til at passe sig selv, og der opstod efterhånden en fællesskabsfølelse blandt bosætterne, der udmøntede sig i en slags statsdannelse. Omkring 930 var der gjort krav på det meste af den dyrkbare jord, og Altinget, et lovgivende og dømmende parlament, var grundlagt for at regulere den islandske fristat. Kristendommen blev indført omkring 990-1000, selv om den gamle nordiske religion fortsat blev dyrket af en del af befolkningen flere år efter.

Islands tidlige historie er bedre dokumenteret end de øvrige nordiske landes historie. Lige fra den første tid har man kendskab til enkelte mennesker, deres navne og slægtsforhold med præcise årstal. Blandt de ældste, kendte bøger, som blev skrevet i Island, er sagaerne, som beretter om landets historie.

Den islandske fristat eksisterede indtil det 13. århundrede, hvor det politiske system, der var skabt af de oprindelige bosættere, ikke længere var i stand til at håndtere den stigende magtkoncentration hos de islandske høvdinge.

AUDUN »ROTINN« THÓRÓLFSSON

Rotinn betyder den ruttne (rådne) eller den hårlöse. Han var bosatt på Island och omtalas i Landnámabok. Gift med Helga, dotter av Helgi ”hinn magri”.

EYJÓLFR »VALGERDARSON« EINARSSON, död ca. 995

Bosatt på gården Mödruvellir i Eyjafjordur. Gift med Hallbera Thórólfsdöttir. Han omtalas på flera ställen i Njáls Saga, Landnámabok och Olaf Tryggvasons Saga.

GUBMUNDR »HINN RIKI« EYJÓLFSSON. (Hinn riki: den mægtige), död 1025

Rik och stor hövding på gården Mödruvellir i Eyjafjordur. Gift med Thorlaug Atladottir. Omtalas i flera isländska sagor och historiska skrifter, bl.a. i Olaf den heliges Saga och i Heimskringla.

I Njáls saga kan man läsa om Gudmund den mäktige:

”Gudmund den mägtige boede paa Gaarden Mödruvilde i Ölfjord. Han nedstammade fra Grim Kamban, og på Kvindesiden fra Sämund den Syderöske. Hans Kone Thorlög stammade fra Regner Lodbrog. Gudmund var en stor Hövding og rig, han havde hundrede Tyende i sit Hus, aldrig färre. Han tilegnede sig saadan Overmagt over alla Hövdinde dér nordpaa, at somme maatte overlade ham deres Bopäl, men somme tog han af Dage, og somme maatte give slip paa deres Godord. Fra ham nedstammar ogsaa de mest udvalgte Mänd i Landet: Oddaverjerne og Sturlungerne og Hvamverjerne og Fljotamändene og Biskop Ketil og mange andre berömmelige Mänd …” (slägtbogen s 26)

STURLA »HVAMM-STURLA« THÓRDARSON, (1115-1183)

Hövding, som ivrigt deltog i inbördes stridigheter mellan hövdingar och släkter. Han var gift med Gudny Bödvarsdottir och fick med henne sonen Snorri Sturluson. Det har skrivits en del om släkten i Sturlunga Saga.

Om Sturlunga Sagan står det i släktboken:

”Hovedhandlingen i Sagaen er en Skildring af de Stridigheder og Tvistigheder, der fandt Sted paa det vestlige Island (davärende Dalasyssel) mellem Hövdingerne indbyrdes og Slägterne indyrdes. Vi träffer först Sturla Thordarson, kaldet Hvamm-Sturla (1115-1183), en meget begavet Mand, klog og beregnende, men stridbar og ärgerrig, og hvem Skylden for de Stridigheder, der opstod paa Island i den sidste halvdela f det 12. Aarhundrede, väsentlig tillägges. Han havde mange Börn og blev Stamfader til hele Sturlungeslägten. Hans Sönner var Thodr, Sighvatr og Snorri, alle stridbare og Hensynslöse Herskere, hvis Magtbegär for en stor Del förte til den uheldige Udvikling af de politiske Forhold, som resultered i Islands Underkastelse under de norske Konger.(s29)

SNORRI STURLUSON (1178-1241)

Snorri Sturluson räknas till en av dåtidens störste historieskrivare och författare och har bl.a. skrivit Heimskringla och Den yngre Eddan. Uppfostrades under åren 1181-99 av dåtidens störste och mäktigaste hövding Jón Lóptsson på Odde. Var senare ägare av gården Reykholt. Flydde 1237-39 till Norge på grund av stridigheter på Island. Gift 1199 med Herdis, dotter av Bersi på Borg. Han hade även barn med olika frillor. Med frillan Oddný fick han dottern Thordis, som förde vårt släktled vidare.

Om Snorri Sturluson står det i släktboken:

Snorri Sturluson födtes 1178 og blev allerede 3 Aar gammel sendt til Opfostring hos Datidens störste og mägtigste Hövding Jón Lóptssen paa Odde. Odde var dengang Videnskabernes og de litteräre Syslers Höjborg, og man maa anse det for sikkert, at Snorri allerede i Ungdomsaarene har väret under litterär Paavirkning og givet sig af med historiske Studier. Hans Ophold paa Odde strakte sig till 1199, hvilket Aar han blev gift med Herdís, Datter  af den rige Bersi på Borg. Ved dette Ägteskab lagde han Grunden til sine Rigdomme, og disse forögedes yderligere, efter at han kom i Besiddelse af Gaarden Reykholt. Her nedsatte han sig paa hövdingevis, förte stort Hus og holdt prägtige Gilder. (s30)

Han är främst känd som författare till Heimskringla och Eddan.

Han var dock också en av huvudpersonerna i det man kallar Sturlungatiden (ca 1208-1264).

Wikipedia skriver om detta:

Sturlungatiden (Islandsk: Sturlungaöld) var en 42 til 44 år lang periode i midten af det 13. århundredes Island præget af nogle af de mest blodige interne stridigheder i øens historie. Tiden er skildret i Sturlungasaga.

Konflikterne var mellem magtfulde høvdinge, goder, der samlede tilhængere og udkæmpede slag mod hinanden. Perioden er opkaldt efter Sturlungerne, tidens mægtigste regerende familieklaner. Ved periodens afslutning ophørte den den islandske fristat med at eksistere, og Island blev en vasalstat under Norge. /…/

Kong Håkon 4. Håkonsson af Norge søgte på samme tid at udvide sin indflydelse på Island. Mange islandske høvdinge blev den norske konges vasaller og forpligtede sig til at gøre som han ønskede. Til gengæld fik de gaver, tilhængere og prestige. På den måde blev de mægtigste islandske høvdinge snart afhængige af kongen af Norge./…/

Sturlungatiden begyndte i år 1208 eller 1220, da Snorri Sturluson, høvding af Sturlung-klanen og en af de store forfattere af islandske sagaer, blev vasal af Kong Håkon af Norge. Kongen ønskede, at Snorre hjalp ham med at bringe Island under norsk overherredømme. Snorre vendte hjem til Island, og omend han snart blev landets mest magtfulde høvding, gjorde han ikke meget for at udføre kongens ønske. Det vides ikke om Snorres passivitet skyldtes modvilje, eller at sagen var håbløs /…./

Kun efter at kongen sendte sin særlige udsending, Hallvarður gullskór, lod islændingene sig underkaste den norske kongemagt. Den islandske fristat ophørte med underskrivelsen af Gamli sáttmáli (”Den gamle pagt”) i 1264.

I släktboken står det om hans författarskap:

I det fölgende skal gengives et Uddrag af Proffesor Finnúr Jónssons Karekteristik af Snorris Forfatterskab:

Heimskringla kaldes Snorris store Verk om Norges Konger. /…/ Der fortälles udförligt om enhver af fyrsterne, men Olaf den Helliges Saga er dog den längste og omhyggeligst udförte. Denne Saga mener man at Snorri har udarbejdet först, inden han skrev de övrige Sagaer, og den findes ogsaa särskilt i en Mängde Haandskrifter. Med henyn till Personskildring og Stilen er isär Sagaen om Olaf et fuldendt Mestervärk, der klarest viser Snorris Magt over det väldige Stof og overlegne Behandling deraf. Men dette träder ogsaa frem i andre Sagaer.

Edda är Navnet på Snorris Värk om Skjaldekonsten. /…/

Värket er i 3 Dele. 1. Del Gylfaginning (Gylfes Öjenforbländelse) bestaar af en samlat Fremstilling af den gamle hedenske Gudeläre. 2. Del Skáldskaparmál (lären i Skjaldeskap) og 3. Del Háttatal, et Hyldestdigt till Kong Haakon og Hertig Skule, Snorri digtede som en Erkendtlighed for den Hädersbevisning, der vistes ham under hans Ophold i Norge. Digter er skrevet i Vintern 1222-23.

Eddaen regnes som Oldtidens originaleste lärde Arbejde og viser en videnskablig Sans og Snille, som forbavset Efterverdenen. Ligesom Heimskringla findes den i en Mängde Udgaver, er oversat paa Hovedsprogene og har väret Genstand for omhyggelig videnskabelig Forskning.

Som för omtalt ägtede Snorri Aar 1199 Herdís. Med hende havde han Börnene Hallbera og Jón med Tillnavnet murti (paa Grund af hans Lidenhed). ”Men Snorri var mangesindet og avlede Börn med flere Kvinder end Herdís”. Han havde således med en Frille sönen Óräkja og med to andre Friller Dötrene Ingibjörg og Thordis . Den sidstes Moder hed Oddný. Thordis blev gift med Thorvaldr Snorrason Vatnsfording, og gennem deres Sön Einar videreföres Slägten.  (s 32)

Snorri Sturluson mördades 1241. Wikipedia skriver:

Kong Håkon beordrede Snorris fjende og tidligere svigersøn Gissur Thorvaldsson til at dræbe Snorri. Gissur førte en flok mænd og lod Snorri dræbe 23. september 1241 hjemme på gården Reykholt /…/

Snorri ejede mange gårde omkring på Island, og et par uger før sin død modtog han sin brorsøn Sturla Tordsson og hans følge på gården Sauðafell og beværtede ham. Brorsønnen bemærkede Snorris gode humør, da han ellers havde sørget dybt over tabet af sin kone Hallveig samme sommer. Han må også have vidst, at hans gamle rivaler havde fundet hinanden i vrede over hans notoriske grådighed og flotte vaner. Mens de sad over øllet, trak Snorri et brev frem, han nylig havde modtaget, men ikke klaret at læse. Det var skrevet med stavkarl eller tiggerskrift, en type kode, som iblandt blev benyttet til hemmelige beskeder. Nu sendte han brevet rundt, men ingen lykkedes i at læse det, selv om de var enige om, at det nok var skrevet som en advarsel eller trussel.

Næste dag tog Snorri afsked med sin brorsøn, der aldrig genså ham. Hjemme på Reykholt havde han kun nogle tjenere og et par præster. Som ellers sov han i et kammer på første sal i et stort hus midt på gårdspladsen, og satte ingen til at bevogte murene om natten eller spærre portene. Om aftenen søndag 23. september red en flok på 400 mænd ind i dalen længere nord og spærrede vejen af. Skjult af mørket de gik uhindret ind gennem de åbne porte. Mange af dem kendte bygningerne godt, da de havde været der som Snorris gæster; men døren til huset, hvor han sov, fandt de låst. Han må være vågnet, da de slog døren ind, og sneg sig uset ind i et af de små huse væg i væg. Derinde stødte han ind i den ene af præsterne, der tjente ham i gårdens kirke. Herfra gik en trappe ned i en gang under muren, ud i friheden. Den var bygget, så han kunne gå tørskoet ud til det varme bad. Men sandsynligvis havde Snorri kun nattøj på, og ville ikke klare sig i en islandsk septembernat. I stedet klemte han sig ind i en krybekælder, anvendt som lagerrum. Dér sad han, da indtrængerne fandt præsten, som forsikrede, at han ikke havde set Snorri noget sted. Han blev ikke troet og prøvede at forhandle. Han ville kun fortælle, hvor Snorri havde gemt sig, hvis de ville aflægge ed på at spare Snorris liv. Men indtrængerne fandt nedgangen til kælderen, og fem mænd gik ned i mørket. Da den første gik mod Snorri med draget sværd, sagde Snorri: ”Du skal ikke hugge!” – sådan formulerede islandske præster det femte bud, ”du skal ikke slå ihjel”. ”Hug ham!” sagde den ene mand. ”Du skal ikke hugge!” gentog Snorri. Men manden huggede og gav ham banesår. En mand til huggede, og Snorri blødte ihjel i kælderen.

Island under Danmark 1380-1918

Sturlungatiden avslutades 1264 med att Island blev en del av Norge. 1380 bildades under en gemensam kung, Oluf 2., en union mellan Danmark och Norge som också inkluderade Island. Denna union varade fram till 1814. Först 1918 blev Island åter ett självständigt land.

BJÖRN »HINN RIKI« THORLEIFSSON, (ca. 1408 – ca. 1467)

Björn var hövding på Skard och en av tidens rikaste och mäktigaste män. Han var en duktig idrottsman. Han blev slagen till riddare av kungen 1457 och var hirdstyre över Island. En hirdstyrer är danska kungens ombudsman på Island. Han var gift med Ólöf »hin rika« Loptsdóttir.

ÓLÖF hin rika LOPTSDÓTTIR, död 1479

Ólöf deltog aktivt i sin mans upptäcksfärder och stridigheter och var tillsammans med sin son hirdstyrer 1467-1470. Ólöf lät bygga en solid kyrka på Skard. Hennes far var Loptur Guttormsson, en av 1400-talets mest berömda och rikaste hövdingar och ”dets ypperste Digter”.

I släktboken kan man läsa om Olöf Loptsdóttir:

”Ólöf blev senare gift med Hirdstyrer Björn Thorleifsson hinn riki og fik stor Medgift; de flyttede til Skard, og dertil skal hon medtaget sin ”Sön” Sigvaldi fra Vestlandet, og han har saa väret hos dem i nogen Tid.

Om Ólöf er iövrigt fölgende at berette: Efter att hun var blevet gift med Björn, var hun ofte paa Inspektionsrejser samman med ham ”sommetider ogsaa for Vindings Skyld”. /…/ Ved det engelska Overfald i Rif var hun ogsaa med, og der faldt Björn. /…/ Hendes Sön Thorleifur blev taget til Fange, og selv flygtede hun sydpaa til Ólafur Geirmundarson i Stadarsveit. Ólafur havde tidligere väret Svend og Forkarl hos Björn og Ólöf, og de havde hjulpet ham til et godt Giftermaal. Til ham sögte Ólöf i sin Nöd. Ólafur tag godt imod hende, og efter at de holdt Raadslagning, red Ólöf vidare og undslap. Ólafur gik Engländerne i Möde, og ved List lykkedes det ham at faa dem til at vende tilbaga og opgive Forfölgelserne. /…/

Da Ólöf kom hjem modtog hun fra Engländerne en Säk indeholdene hendes Mand skaaret i Stykker. Efter Sagnet skal hon have sagt : ” Man skal ikke gräde for Björn Bonde, men söge hävn”. Ved Mellemmänd fik hun sin Sön Thorleifur lösköbt for en stor Sum Penge.  Derefter rejste hun til Danmark og klagede til Kongen oven sin Mands Drap. Det siges, at ”Kongen syntes godt om Ólöf og fandt hende flot”, men noget om Resultatet af Rejsen melder Historien intet/…/

Da Ólöf kom hjem, optog hun Förfölgelsen af Engländerne. Hendes Sönner, isär Thorleifur, gik i Spidsen for Flokken, og det lykkedes dem paa Isafjord at tage 3 engelske Skibe med Besätning; nogle blev dräbt, men ca. 50 Mand tog hun med hjem som Fanger til Skard og byggede der en Gaard til dem; denne blev siden kaldt Mannheimer og blev en Udgaard. Hun holdt lige saa mange islandske Mänd, som der var Engländare til Arbejdet, og hun lod Engländerne träkke Sten hjem, der benyttedes til Gärde, Huse og til en Vej, som hun led anlägge fra Gaarden til Kirken. Derefter slap Ólöf Engländerne lös, og de forlod Landet.

Ólöf og hendes Sön Thorleifur forestod nu Statsholderskabet, indtil hendes Mands Aflöser Henrik Kepken overtog det i 1470.

Om Ólöf fortälles iövrigt, at hun var dygtig til at handle og själdent blev borte, hvor der kunde ventes at tjene noget. /…/ (Slägtbogen s 41-42)

Vidare står det om Ólöf:

”Det er sagt meget ondt om Ólöf”, (siger Bogi Benediktsson), ”isär om hendes Lösagtighed og Barnemord, som jeg mener er Bagvaskelse, opspundet af Prästevälden, der vilde gabe over hendes store Rigdomme, selv om det ikke lykkedes”.(s 42)

Hon dog 1479. I släktboken står det:

Björn og Ólöf holdt Huskapellan, som Storhøvding den Gang havde for Skik; Skikken bevaredes langt op i Tiden. Sagnet fortæller, at Ólöf ofte havde bedt til Gud, at der vilde ske noget, der vilde blive husket længe ved hendes Død. Da hun døde 1479, blev det ogsaa et meget omtalt Uvejr, mange Kirker og Huse blev ødelagt, og mange Skibe havarerede. En saadan Storm er siden kaldet Ólöfs Snestorm. Det almindelige Omdømme om hende er dog, at der hverken før eller siden har været en mere storslaaet og rundhaandet Kvinde paa Island, selv om hun maaske har manglet meget af det, som i almindeligt Omdømme blev anset for at være passende. (s 43)

Från Skálholt till Köpenhamn

På 1600-talet och vidare fram kommer det några generationer som blir präster, biskopar och författare till olika verk om Islands historia. Den eftergymnasiala teologiska utbildning försiggick på universitet i Köpenhamn medan skolgången på gymnasienivå pågick i Skálholt. Skálholt var i en period som en huvudstad med både latinskola och biskopssäte. Skolan fanns från 1553 till 1785. Biskopssätet fanns från 1056 och fram till 1796, där det flyttade till Reykjavik. Skálholt har idag en vacker kyrka som byggdes 1963.

Wikipedia skriver:

Skálholt betragtedes i en periode som Islands hovedstad og var opholdssted for nogle af landets berømteste lærde. Biskop Gissur Isleifsson (1082-1118) skænkede 1096 sin fædrene gård til kirken som det første islandske bispesæde. 1630 nedbrændte den oprindelige gård. 1553-1785 var der en meget søgt latinskole på stedet, der nu er en bondegård

På Islandsbloggen.com kan man läsa om Skálholt:

En av de första kyrkorna på Island byggdes omkring år 1000 i Skálholt. År 1056 blev Skálholt landets första biskopssäte. Ísleifur Gissurarson var biskop till och med 1080. Han efterträddes 1082 av sonen Gissur Ísleifsson som också skänkte sin gård till den katolska kyrkan. Den första bosättaren i Skálholt var hans farfar Teitur Ketilbjarnarson.
Skálholt utvecklades snart till ett centrum för kristendom och kunskap. Omkring år 1200 bodde ungefär 120 personer i Skálholt. Det gjorde platsen till landets första tätort. Skálholt fungerade i flera århundraden också i praktiken som Islands huvudstad.
Fram till 1801 var Skálholt ett biskopssäte. Platsen är dock fortsatt betydelsefull för kyrkan. Här hålls en mängd olika utbildningar och evenemang. Dagens kyrka – som är från 1963 – är också ovanligt stor och påkostad för att vara en isländsk landsbygdskyrka.

JON HALLDORSSON (1665 – 1736)

JON HALLDORSSON föddes i Reykholt och dog i Hitardalur. Han gifte sig med Sigridur Björnsdóttir (1667 – 1756).

Han gick i Skálholt Skola fram till 1683. Tog sin examen i teologi vid Københavns Universitet 1688. Var sedan anställd på Skálholt Skola 1688-92, därefter präst i Hitardalur 1692-1701 och prost i Myrasysla 1701-1736. Han var rektor vid Skálholt Skola 1708— 10 och konstituerad biskop 1720— 22.

Han var dessutom författare till en rad historiska och personalhistoriska böcker: Hirdstjoraannáll, Biskupaságur, Skólameistaraságur, Fitjaannåll og Hitardalsannáll.

Den lærde Hitardalsprovst, Jon Halldorsson, er uden Tvivl den mest betydelige og produktive af alle islandske Historieskrivere paa den Tid. Han rager saa langt op over de andre, at de ganske forsvinder i Sammenligning med ham. Han kan med Rette kaldes sin Tids Lærdomskonge i Island. Hans Skrifter er en usædvanlig rig Kilde for alle, der har studeret islandsk Historie i de næsten to Aarhundreder, der nu er forløbet siden denne enestaaende Lærde døde, der var saa omhyggelig, beskeden og samvittighedsfuld i al sin Fremstilling som overhovedet muligt. (Indledning til Hitardalsannáll) (Släktboken s 83)

Wikipedia skriver:

Jón Halldórsson (6. november 1665 – 27. oktober 1736) var en islandsk præst og forfatter. Han var søn af provst Halldór Jónsson (1625-1705) og dennes hustru Hólmfridur Hannesdóttir (1641-1731). Jon Halldorsson blev 1700 gift med Sigridur Björnsdatter.

Jón Halldórsson, der var provst til Hítardalur (vestlige Island), var en af sin tids lærdeste islændere; særlig var Islands personalhistorie genstand for hans forskninger og skrifter. Af sådanne kan nævnes: De islandske Biskoppers Levnedsbeskrivelser (Skalholtbispernes, udgivet af Sögufjelag Reykjavik 1903—10, og Holarbispernes hver for sig), en fortegnelse over og levnedsbeskrivelse af Islands forskellige styrere, sædvanlig kaldet Hirdstyrer-annalen, udgivet i Sam til ságu Isl., II, lignende levnedsbeskrivelser af Skálholt Skolers rektorer, udgivet af Ságufjelag (1916—17), men endnu ikke fuldendt, præster i Skalholt Bispedømme, abbeder og flere, foruden et par annaler. Disse værker er til dels blevne benyttede af sønnen, den berømte biskop Finnur Jónsson i hans Islandsk Kirkehistorie, og de vil altid blive betragtede som vigtige kildeskrifter.

FINNUR JÓNSSON (1704-1789)

FINNUR JÓNSSON föddes i Hítardalur och dog i Skálholt. Han gifte sig med Gudridur Gisladottir, som dog 1766.

Han var student från Skálholt Skola 1724 och tog sedan examen i teologi på Københavns Universitet 1728. Han deltog i räddningsarbetet av professor Arne Magnussons stora bibliotek under branden i Köpenhamn 1728. Han var präst i Reykholt 1732-53. Han blev vigd till biskop för Skálholt stift 1754. Han är författare till en del historiska och teologiska verk. Hans främsta verk är ”Historia ecclesiastica Islandiæ” i 4 kvartband som utkom 1772-78.

Wikipedia skriver:

Finnur Jónsson (16. januar 1704 – 23. juli 1789) var en islandsk biskop og lærd, søn af Jón Halldórsson og hustru Sigridur Björnsdatter. Han blev gift med Gudridud Gisladottir.

Efter at have afsluttet sine studier ved universitetet (1728) blev Finnur Jónsson præst i Reykholt (1732-53) og derpå valgt til biskop i Skalholt 1754. Som sådan søgte han først og fremmest at ordne den til bispesædet knyttede latinskoles økonomiske forhold, men førend hans virksomhed herfor sluttede, flyttedes skolen til Reykjavik.

I sin øvrige virksomhed viste Finnur Jónsson sig som en særdeles dygtig og samvittighedsfuld embedsmand, der blandt andet søgte at forbedre præsternes kår og den religiøse undervisning i sit stift. Tidlig begyndte han at give sig af med videnskabelige studier, særlig af historisk art, hvilket uden tvivl var en arv fra faderen.

Efter en opfordring fra dansk side gav han sig i lag med sit store hovedværk, en fremstilling af den kristne kirkes historie på Island, Historia ecclesiastica Islandiæ, der omfatter langt mere end kirkehistorien i egentlig forstand og udkom i 4 statelige kvartbind 1772-78.

Dette værk går fra landnamstiden og ned til forfatterens samtid; det indeholder i virkeligheden hele landets historie; dets administration, skolevæsen, kultur og øvrige forhold behandles med en overvældende lærdom og benyttelse af en mængde skrifter, dokumenter og breve.

HANNES FINNSSON (1739-1796)

HANNES FINNSSON föddes i Reykholt och dog i Skálholt. Han gifte sig med Valgerdur Jonsdottir (1771 – 1856).

Han blev student från Skálholt Skole 1755 och tog examen i filosofi 1757 samt i teologi 1763 vid universitet i Köpenhamn. Han tilldelades universitetets guldmedalj för en historisk prisuppsats. I åren 1767-70 bodde han i Skálholt, där han bland annat undervisade och studerade biskopssätets arkiv. Han bistod sin far med dennes kyrkohistoriska verk. Åren 1770-77 höll han på med ett historiskt vetenskapligt arbete i København. 1775 fick han erbjudande om en professur i Danmark. Han vigdes av biskop Harboe för att hjälpa och senare efterträda sin fader som biskop i Skálholt stift. Han har publicerat och skrivet ett stort och omfattande historiskt material.

Wikipedia skriver:

Hannes Finnsson (8. maj 1739 – 4. august 1796) var en islandsk biskop, søn af biskop Finnur Jónsson og dennes hustru.

Efter at være blevet student fra Skalholt Skole rejste Finsen til København, hvor han absolverede teologisk embedseksamen 1763. Foruden teologi havde han ivrig givet sig af med antikvarisk-historiske studier og allerede 1759 udgivet den såkaldte ”Vikverjernes Kristenret”. Om Kongespejlet skrev han en særdeles grundig afhandling, der er trykt foran udgaven 1768. I 1774 udgav han på en grundig måde det vigtige værk Landnáma.

Særlig fortjenstfuld virksomhed udfoldede Finsen, idet han deltog i udgivelsen af sin faders hovedværk, Historia ecclesiastica Islandiæ (4 bind, 1772-78); her tilføjede han og udgav en mængde utrykte breve og dokumenter, hvorved værket i høj grad fuldkommengjordes. I 1772 havde han foretaget en videnskabelig rejse til Stockholm, hvor han undersøgte de islandske håndskrifter og blandt andet opdagede den eneste skindbog af Heiðarviga Saga.

I 1776 blev han viet som sin faders medhjælper i bispeembedet; endelig blev han hans efterfølger 1785. Finsen var en overordentlig lærd mand med en stærk udpræget videnskabelig sans og vederhæftighed; han var tillige meget alsidig og havde et særlig skarpt blik for folkets økonomiske forhold og dets oplysning med mere, som han af al kraft søgte at fremme. Han skrev forskellige afhandlinger vedrørende agerdyrkning på Island, om svovldrift og handel, om barnedød på Island og om nedgang i indbyggerantal på grund af uår; heraf er en del trykt i Litteraturselskabets skrifter (Rit þess isl. Lærdómslistafélags).

Af særlig betydning var hans Kvöldvökur (aftenlæsning), I—II (udgivne 1796—97 og 1848), et meget yndet og for sin tid fortrinligt almueskrift af moralsk og underholdende indhold. Gennem hele Finsens virken mærker man hans levende interesse og dybe følelse for hans fædrelands vel og opkomst i åndelig såvel som materiel henseende. Sit embede røgtede han med stor nidkærhed. Han blev 1790 kreeret Dr. theol. og nød stor anseelse som en fremragende videnskabsmand.

Hannes Finsson fick fyra barn. Vårt släktled går genom äldsta sonen Jón Finsen (1792-1848)

FINNSSON blir FINSEN

Hannes Finnsson (1739-1796) använde namnet Hannes Finsen under sin tid i Köpenhamn. Hans söner övertog den danska formen av namnet, som seden blev ett släktnamn.

Det finns en wikipedia-sida om Finsen-släkten. Den tar dock endast hänsyn till manliga släktled (agnatisk). Släktboken dokumenterar både manliga och kvinnliga släktled. Den agnatiska (endast manliga) finns dock också med i släktboken, som ett sorts alternativ.

Förklaring finns i släktboken:

Ved Fastlæggelse af Slægtens Afstamning kan man følge to Veje:

1) Man kan lade baade Mænd og Kvinder indgaa som Repræsentanter for de enkelte Slægtled, hvorved man opnaar at kunne føre Slægten tilbage til Islands første Bebyggelse omkring Aar 850. Denne Vej er fulgt i „Slægtsbog for Familien Finsen“ og af Biskop Finnur Jonsson i Folioudgaven af Heimskringla 1777, hvor Snorris „Genealogia“ opregnes, og hvor Biskoppen viser, hvorledes hans egen Slægt gennem hans Farmoder Holmfridur Hannesdóttir er beslægtet med Snorri og derigennem med en Række af Sagatidens kendte Skikkelser (Stamtavle I).

2) Man kan gaa den direkte Vej og føre Slægten tilbage paa Mandssiden alene. Herved standses ved Sigvaldi langalif, der levede omkring Aar 1450, og hvis sagnagtige Herkomst ikke danner Grundlag for yderligere Tilbageførsel af Slægten (Stamtavle II). (släktboken s 13)

Wikipedia om släkten Finsen:

Slægten føres agnatisk tilbage til Sigvaldi Illugason Langalíf, bonde i bygden Síðu, stamfader til Langalífs-ætten og flere gange til Ólöf Loptsdóttir, ætling af mange Landnamsmænd, Hal på Sida og Ragnvald Mørejarl. Hans sønnesøns sønnesøn, præst i Reykholt Jon Bðvarsson (1593-1657) var fader til provst Halldór Jónsson (1625-1705), som var fader til historikeren, rektor i Skálholt og designeret biskop der Jón Halldórsson (1665-1736).

Vissa ansåg att Ólöf Loptsdóttir var Sigvaldi Langalifs mamma – men det var inget hon själv bekräftade och man vet inte säkert vilka som var Sigvaldis föräldrar. Ólöf Loptsdóttir tog dock hand om honom som barn och han bodde i hennes hem tills han blev vuxen.  

Jag har i min redovisning använt Stamtavle 1, där släktskapet med Ólöf Loptsdóttir går genom hennes son Thorleifur Björnsson från äktenskapet med Björn Thorleifsson (1408-1467).

Det är intressant att man i redovisningen av släktled på Island även tar med barn som föds utanför äktenskapet. Det är t.ex. tillfället med Snorri Sturlusson som får dottern Tordis Snorradóttir med frillan Oddný. Det är Tordis som för vårt släktled vidare. Snorri använde sina döttrar för att utöka sin makt, det gällde även Tordis.

Wikipedia:

Som høvding brugte Snorri systematisk sine tre døtre Hallbera, Tordis og Ingebjørg til at bygge sin magt op. Uden dem er det svært at se, at han kunne være blevet så mægtig. /…/

En vigtig grund til Snorris tab af position i Island omkring 1230 var netop, at døtrenes ægteskaber holdt op med at fungere til hans fordel, som pant på hans venskaber med andre høvdinge. Hallbera døde i 1231, og samme år blev Ingebjørg skilt. Tordis, der var blevet enke i 1228, nægtede at bøje sig for sin fars krav om gengifte.

JÓN FINSEN (1792-1848)

JÓN FINSEN  föddes på Skálholt och dog i Århus.

Han blev student (privat) på Island 1812 och och tog sedan juridisk examen 1816 vid universitet i Köpenhamn. Han blev Herredsfoged bland annat i Andts Herred 1819. Därefter Byfoged i Ringkøbing och Herredsfoged i bland annat Ulfborg Herred 1830. Kancelliraad 1842 och sedan Herredsfoged och skrivare i bland annat Hasle Herred. Han valdes till medlem av Stænderforsamlingen 1846.

Wikipedia förklarar Herredsfoged:

Herredsfoged var indtil 1919 titlen på den øvrigheds-person der var dommer i et herred. /…/ siden slutningen af 18. århundrede var herredsfogeder altid jurister og tilhørte socialt overklassen.

I släktboken kan man läsa om Jón Finsen, som ibland stavas John Finsen:

Personalhistorikeren H. P. Selmer skriver i Nekrologiske Samlinger, I, 1849, Side 369, følgende:

„Herredsfoged og Skriver i flere Herreder i Aarhus Stift, Kancelliraad
JO H N F IN S E N var födt den 26de Marts 1792 i Skálholt paa Island /…/ I Aaret 1812
(i Decb.) tog han Eksamen artium ved Kjöbenhavns Universitet, Aaret efter
anden Eksamen, og i Januar 1816 juridisk Embedseksamen, alle med Hovedkarakteren Laudab.

— I sidstnævnte Aar blev han Underkancellist i det danske
Kancelli, rejste i de fölgende Aar som Sekretær med den Kansellideputerede
Etatsr. Berner, der undersögte forskjellige jydske Retsbetjentes Embedsforhold,
og blev i Aaret 1819 konstitueret som Herredsfoged i Andst, Slaugs, Jerlef og
en Del af Brusk Herreder i Ribe og Vejle Amter, hvilket Embede han efter
Konstitutionstiden under 5te Maj 1824 erholdt. D. 31te December 1830 blev
han udnævnt til Byfoged i Ringkjöbing og Herredsfoged i Ulfborg og Hind
Herreder; udnævntes d. 17. Okt. 1842 til virkelig Kancelliraad og d. 10de April
1844 til Herredsfoged og Skriver i Hasle, Vesterlisberg, Framlev og Sabro Herreder i Aarhus Amt, i hvilket Embede han döde d. 8de Oktober 1848.
1816 var han med blandt Stifterne af det islandske litterære Selskab, og
blev valgt til den kjöbenhavnske Afdelings Viceformand ( 1816 — 19 ) og senere
til dens Sekretær ( 1819 ) .
I Aaret 1846 blev han valgt til Stænderdeputeret for det 11te jydske Köbstaddistrikt, og havde i denne Egenskab Sæde i den jydske Stænderforsamling i 1848.
Da Valgene til Rigsdagen forestode i forrige Efteraar, blev han af
Kommunalbestyrelsen i Ringkjöbing i Forening med et betydeligt Antal andre
Vælgere i samme Distrikt anmodet om at stille sig som Valgkandidat i Distriktet,
men han blev forhindret heri ved den Sygdom der 2 Dage efter Valgene hidförte
hans Död.
Han var agtet af sine Foresatte som en dygtig og nidkjær Embedsmand.
Han var elsket og agtet af Alle der i Embedsforhold eller det selskabelige Liv
kom i Berörelse med ham, for hans humane og retsindige Karakter, der var et
Udtryk af hans ægte nordiske Personlighed, saa at hans aabne ligefremme Væsen,som var frit for al Bram og Fordringsfuldhed, indgöd Alle Tillid og Venskab.
Födt og opdraget i et Land, hvor den Lære aldrig har faaet Indpas, at een Klasse
af Mennesker paa Grund af deres Födsel skulde være bedre end Andre, var
han af politisk Anskuelse Demokrat. Han fordrede Lighed for Loven for alle
Borgere og en lovbegrænset Frihed; han fordrede en stærk Regjering ligeoverfor en stærk Folkerepræsentation, eller med andre Ord, han hörte til det
Parti, der önskede et konstitutionelt Monarki paa et demokratisk Grundlag; og
han delte ogsaa dette Partis Anskuelse med Hensyn til Spörgsmaalet om Slesvigs
Forhold til Danmark. Han hilsede derfor med Glæde den Frihedens Morgenröde,
der ifjor bebudede Opfyldelsen af disse hans kjæreste Önsker, for hvilke han
havde virket i en Række af Aar, medens saadan Virksomhed ikke var yndet af
den Tids Mægtige; — men han oplevede ikke at se Borgerfriheden grundfæstet
eller nyde dens Frugter.
Hans Hustru, som overlevede ham, var Katharine Dorothea fodt Bruun,
med hvem han i det lykkeligste ægteskabelige Samliv avlede 10 Born, af hvilke
6 — Sonnerne Valgard, Kand. Theol., Hilmar, Auditor, Oluf, Eksam. Jur. og
Godsforvalter, og Harald, samt Döttrene Thorun, gift, Valgerda — overleve
ham“ . (slägtbogen s 127)

Wikipedia skriver om Stænderforsamlingerne :

De Rådgivende Provinsialstænderforsamlinger eller blot Stænderforsamlingerne var fire rådgivende stænderforsamlinger i kongeriget Danmark og hertugdømmerne, der skulle rådgive den enevældige konge. /…/ De rådgivende stænderforsamlinger fik trods mange begrænsninger bl.a. betydning for danskernes mulighed for at debattere og engagere sig i tidens store politiske emner, og de var med til at skabe en politisk bevidsthed i store dele af befolkningen, som pegede i en mere demokratisk retning. Debatterne var ikke offentlige, men formidlet af Stændertidende og den begyndende politiske presse modnedes stænderforsamlingernes krav langsomt til et folkeligt ønske om enevældens afskaffelse og indførelse af en fri forfatning.

Wikipedia skriver om Jón Finsen:

Jón Finsen tilhørte en kendt islandsk slægt, hvis navn efter hans faders navn blev tilpasset dansk skik. Slægtens medlemmer findes i flere islandske sagaer og slægtsbøger. Fx nævner Heimskringla i Folioudgaven 1777, at Finsens farfader, biskop Finnur Jónsson nedstammer fra Olöf Loptsdótter og i 4 linjer efter den berømte Snorre Sturlasson.

Jon Finsen blev 1820 gift med Dorthea Katrine Bruun (1789-1861) och de fick 10 barn. Ett av barnen var min farfars mormor Valgerda Sigrid Augusta Finsen (1828-1907).

VALGERDA FINSEN (1828 – 1907)

Jón Finsens dotter och min farfars mormor Valgerda Finsen föddes i Kolding och dog i København. Hon gifte sig med Henrik Johan Matthiessen (1815 – 1897)  och kom då att heta Valgerda Matthiessen. De fick dottern Adelheid, Adda, Matthiessen, som sedan blev min farfars mamma.

Henrik Johan Matthiessen föddes i Köpenhamn och tog studenten på Borgerdydskole 1834. Han blev klar med sin läkarutbildning 1841 och blev därefter kandidat på Frederiks Hospital 1842-45. Han deltog som skeppsläkare i Galatheas jordomsegling 1845-47. Därefter var han praktiserande läkare i Sønderborg 1848 och fysikus i Sønderborg 1854-64. Sedan praktiserande läkare i Skelskør 1864—65  och distriktsläkare i Køge 1865-88.

Man kan läsa på wikipedia om Galathea-ekspeditionen 1845–1847:

Korvetten Galatheas verdensomsejling var det første danske forsøg på at gøre, hvad de fleste store søfarende nationer gjorde i perioden: At gennemføre et storstilet ekspeditionstogt. Det nok mest berømte af togterne fra denne periode er HMS Beagles togt i 1830’erne, hvor Charles Darwin, manden der gav evolutionsteorien dens gennembrud, var med.

Ekspeditionen havde dog flere formål, hvoraf naturvidenskaben kun var den ene. /… / Galathea skulle også varetage danske handelsinteresser i Fjernøsten og Sydamerika, den skulle genoptage koloniseringen af Nicobarerne i den Bengalske Bugt og endelig skulle den overdrage de danske handelspladser i Indien til England.

Den første ekspeditions rute:

Korvetten forlod København 24. juni 1845. Herfra sejlede den syd om Afrika til Indien, videre op til Japan over Stillehavet med holdt på Sandwich-øerne (Hawaii), syd om Sydamerika, op gennem Atlanterhavet og tilbage til Europa. Den var tilbage den 31. august 1847. Ekspeditionen var under kommando af kaptajn Steen Andersen Bille. Rejsen er beskrevet i »St. Billes Beretning om Corvetten Gaiatheas Rejse omkring Jorden« af W. v. Rosen fra 1853.

Både min farfar och hans far var på liknande expeditionsresor. Min farfar Hakon Fogh med korvetten Ingolf och hans far Fredrik Fogh med fregatten Jylland.

ADELHEID »ADDA« MATTHIESSEN (1860-1931)

Min farfars mor Adelheid, Adda, Matthiessen föddes i Sønderborg och dog i København. Hon gifte sig med Frederik Christian Fogh (1855-1913) och kom som gift att heta Adda Fogh.

Fredrik och Adda Fogh blev föräldrar till min farfar Hakon Fogh och hans syster Ellen Fogh

HAKON FOGH (1887-1969)

Min farfar Hakon Fogh föddes i Vordingborg och dog i Roskilde

HENRIK FOGH (1918-1997)

Min far Henrik Fogh föddes Helsingör och dog i Nakskov 78 år gammal.

Jag skriver mer om min far och min farfar samt Adda och Fredrik Fogh när jag skriver om familjen Fogh.

NIELS RYBERG FINSEN (1860-1904)

Medan vår del av släktledet går genom Jon Finsen (1792-1848) går släktledet till Nobelpristagaren Niels Ryberg Finsen via Jon Finsens yngre bror Ólafur Hannesson Finsen (1793-1836). Det var Ólafur Hannesson Finsens son, Hannes Finsen (1828-1892), som blev far till Niels R. Finsen.

Niels R.Finsen föddes i Thorshavn och dog i Köpenhamn. Familjen flyttade till Färöarna i samband med att fadern Hannes Finsen fick arbete där.

Niels R Finsen blev student i Reykjavik 1882 och tog medicinsk examen i Köpenhamn 1890. Han stiftade ”Finsens medicinska institut” 1896 och blev professor 1898. Han gifte sig med Ingeborg Balslev (1868-1963) och de fick fyra barn. Niels R. Finsen tilldelades Nobelpriset i Medicin 1903. Han dog året efter i 1904, endast 44 år gammal.

Wikipedia om Niels Ryberg Finsen:

 Finsen studerede lysets virkning på huden. I 1893 offentliggjorde han som den første i verden en afhandling Om Lysets Indvirkninger paa Huden, der i 1896 fulgtes af Om Anvendelse i Medicinen af koncentrerede kemiske Lysstraaler, hvori han beskriver lysbehandling af hudtuberkulose. /…/

Som student kom Finsen til København, fik friplads på Regensen (1882-1886) og valgte medicin som studiefag på Københavns Universitet. Han sluttede sig med begejstring til 1880’ernes radikale bevægelse – uden dog at søge nogen fremtrædende stilling i den politiske kamp. En udpræget beskedenhed og en skyhed for personlig offentlig fremtræden prægede ham, og hans væsen forblev uberørt af hans tidligt vundne verdensry./…/

Sit verdensry vandt Niels R. Finsen ved at indføre lysbehandlingen som helbredelsesmiddel over for forskellige hudsygdomme, frem for alt Lupus vulgaris. Hans afhandling ”Om Anvendelse i Medicinen af koncentrerede kemiske Lysstraaler” fra 1896 i forbindelse med helbredelsen af den første lysbehandlede Lupus-patient i 1895 gav stødet til oprettelsen af ”Finsens medicinske Lysinstitut” i oktober 1896. /…/

Omend solbade og elektriske lysbade allerede tidligere havde været anvendte som helbredelsesmiddel, blev Finsen dog med Rette anerkendt som grundlæggeren af radioterapien, dels på grund af den videnskabelige underbygning, han gav den, dels ved den fuldkommenhed, med hvilken han i teknisk henseende gennemførte lysbehandlingen i praksis. De fortrinlige resultater, som han opnåede – særlig ved behandlingen af lupus – banede vejen for den terapeutiske anvendelse af røntgenstråler og radiumstråler, og hans videnskabelige arbejder indledte en blomstringsperiode for studiet af lysets biologiske virkninger. /…/

Allerede i 23-års alderen blev han angrebet af en kronisk hjerte- og leversygdom, hvis følgetilstande (underlivsvattersot, stakåndethed og træthed) han målbevidst og med heroisk udholdenhed søgte at nedkæmpe, men som dog gennem hele hans voksenalder i høj grad nedsatte hans arbejdsevne; hans energi og arbejdslyst holdt sig derimod usvækket, lige indtil han 44 år gammel bukkede under for sin sygdom – og han var sjælen i alle de arbejder, som indtil den tid udførtes på Lysinstituttets laboratorium.

Dansk Biografisk Leksikon skriver bl.a. om Niels R. Finsens begravning:

Niels Finsens jordfæstelse 1904 blev den mest monumentale som endnu er blevet en dansk mand uden for kongehuset til del. Han fulgtes åndelig talt til graven af hele det danske folk. Til stede ved højtideligheden var næsten alle medlemmer af det danske kongehus, desuden næsten alle landets ministre, repræsentanter for talrige videnskabelige og andre korporationer osv.

Källförteckning

Slägtsbog for familien Finsen, samlet og udgivet af Erling Finsen, 1988

Bidrag til slägten FINSENs Historie af Eyvind Finsen, 1944 – utgör en stor del av släktboken från 1988.

Download bog: ”Bidrag til Slægten FINSEN’s Historie” af Eyvind Finsen, 1944

Download bog: ”Slægtsbog for familien FINSEN” af Erling Finsen, 1965

Download bog: ”Slægtsbog med Portrætter for Familien FINSEN” af Vilh. H. Finsen, 1935

Snorrastofa: https://snorrastofa.is/en/

Dansk biografisk leksikon : https://biografiskleksikon.lex.dk/

Islandsbloggen: http://www.islandsbloggen.com/

GALATHEAs jordomrejse (1845-1847): http://www.navalhistory.dk/Danish/Historien/1814_1848/Galathea1845.htm

Under min barndom hörde vi inte så mycket om min farmors släkt. Det hängde ett porträtt av Sally Slomann i vår matsal. Men då visste vi inte vad han hette – bara att det var någon från min farmors släkt. Vi pratade också med viss stolthet om våra judiska rötter i termer av halvjude, kvartsjude och åttondels jude. Vi hörde att min farmors bröder flydde till Sverige under andra världskriget, men att min farmor stannade i Danmark. Min pappa pratade också mycket om en cykelsemester i Tyskland på 30-talet. Att han hade svårt att få plats på vandrarhemmen, och att han upplevde att det var på grund av sitt utseende. Han återkom ofta till det. Min pappa var mycket historiskt intresserad och läste mycket om Hitler och andra världskriget. Min son Jens har ofta undrat över att min pappa vågade åka till Tyskland på 30-talet. Det var därför extra roligt när jag hittade ett brev som min far skrev till sin syster i augusti 1938 precis när han hade kommit tillbaka från sin semester i Tyskland. Han var då 20 år gammal och andra världskriget var ännu inte en del av vårt kollektiva medvetande.

Margrethe Fogh – min farmor

Min farmor Margrethe Fogh (1889-1968), föddes som Margrethe Slomann i Köbenhavn.

Hennes mor Petra Slomann (1858-1931), föddes som Petra Antoinette Andresen i Nyköbing Falster.

Hennes far Carl Victor Slomann (1853-1919) föddes i Horsens. Båda hans föräldrar, Sally Slomann (1809-1878) och Rosalie Slomann (1820-1894), född Heilbuth, var judar.

Sally Slomanns föräldrar var Wulff Salomon (1769-1842) och Sara Marie Salomon (1785-1858), född Oppenheim, var också judar.

Sally Slomann föddes som jude med namnet Schlaugme Salomon – men ändrade sitt namn till Sally Slomann i samband med att han 1831 döpte sig som kristen.

Det är alltså genom min farmors pappa vi har judiska rötter.

Familjen Slomann

Jag var tveksam till hur det skulle gå att få fram information om min farmors släkt. Jag hade ett handskrivet släktträd med några noteringar samt ett antal brev, som jag fick med mig när vi tömde huset i Nakskov. Men utöver det hade jag inget. Det visade sig dock att det fanns mycket på internet. Det verkar vara en familj som har satt avtryck på olika sätt och det blev lite av en upptäcktsresa jag gav mig ut på.

Jag hittade tidigt en text på Dansk Jödisk Museums webbplats om Wulff Salomon, min farmors gammelfarfar (tipoldefar).

Det fanns även bilder både av min farmors far Carl Victor Slomann och min farmors farfar Sally Slomann, på Det kongelige biblioteks digitale billedarkiv.

I Dansk Bibliografisk Leksikon fanns ett enkelt släktträd och om släkten stod det:  Slægten Slomann, hvis navn er en variant af navnet Salomon, kom til Danmark omkring 1800 med Wulf Salomon der efter at have ejet forskellige gårde 1809 slog sig ned som brygger i Odense.

Carl Victor Slomanns bror, Emil Slomann har dessutom en sida på danska Wikipedia.

En dag fick jag även träff på P.S. Kröyers Industriens mänd.  Viljo och jag såg tavlan på Skagens Museum 2019, där det var en särutställning med flera liknande tavlor som P S Kröyer gjorde på uppdrag. Jag visste inte då att min farmors pappa Carl Victor Slomann var med på bilden som nummer 16.

När jag testade att söka på min farmors namn, Margrethe Slomann, fick jag träff i en bok som handlade om den kände norska författaren Amalie Skram. Senare fick jag även fram ett brev som Amelie Skrams dotter har skrivit till sin mamma. Det visade sig då att dottern, Johanne Skram, bodde hos familjen Slomann medan Amalie Skram var i Paris. Genom Johanne Skrams brev till sin mamma, där hon bland annat berättar om sin julafton hos familjen Slomann 1895, fick jag plötsligt en inblick i min farmors barndomshem. En märklig och nästan surrealistisk upplevelse.

Om släkten Slomann i Dansk Biografisk Leksikon 1979-84:

Wulff Salomon (1769-1842)

Wulff Salomon, som föddes i Hamburg, flyttade till Danmark omkring 1802. Han bodde bl.a. i Odense, där han startade ett bryggeri. Wulff hade tre bröder som också bodde i Odense.

Dansk Jödisk Museum skriver:

I det først mandtal over jøder i Odense udfærdiget i henhold til Anordningen af 29. marts 1814 er Wulff beskrevet således:

” Wulf Salamon er gift og har Børn. Denne tilhører en stoer Gaard og Ølbryggerie heri Odense, er bekjendt for en meget velhavende Mand, og har en betydelig Næring. Denne ansættes til 1ste Klasse.”

Så han var altså en første klasses borger med deraf følgende skattepligt.

1823 flyttade han tillbaka till Hamburg och var där fram till 1834, där han åter flyttade till Danmark och bosatte sig i Köpenhamn, Nytorv 116.

Wulff Salomon dog 1842 i Köpenhamn. Han bodde då på Rådhussträde 43. Han begravdes på den mosaiska begravningsplatsen i Möllegade.

Hans fru, Sara Salomon föddes i Amsterdam 1785 som Sara Marie Oppenheim. Hennes syster Betty Schwartzbrem, född Oppenheim, bodde också i Odense.

Wulff och Sara fick 7 barn, varav en av dem var Sally Slomann.

Sara Salomon dog 1858. Hon döptes precis innan hon dog. Dansk Jödisk Museum skriver:

På sit dødsleje blev hun døbt den 10. marts 1858. I kirkebogen for Vor Frue sogn er indført følgende:

 ”Den 10.Marts døbte Pastor Warburg Enkemadamme Sahra Salomon født Oppenheim af den jødiske Troesbekjendelse, Stormgade 186. Hun er født den 19. November 1785 og erholdt i Daaben Navnet Sahra Marie. Hun døde et Kartier efter Daabshandlingen. Som Faddere vare hendes her tidligere døbte Børn tilstede, nemlig Grosserer Sally Slomann, Jomfru Elisabeth Marie Salomon og Madam Johanne Christine Jacobi født Salomon.”

Imidlertid er hun i samme kirkebog indført som død dagen forinden, altså den 9. marts 1858. Hun blev begravet på Assistens Kirkegård og der blev udstedt et gravskøde gældende i 100 år.

Wulff Salomon köpte Vår Herregård i Nordjylland och hade den 1809-1810. På Wikipedia kan man läsa om gården.

Vår er en gammel hovedgård, som nævnes første gang i 1450. Gården ligger 3 kilometer sydvest for fiskerlejet Staun ved Limfjorden og 3 kilometer nord for Farstrup. /…/ Hovedgårdens nuværende ejere benytter stavemåden Waar. Navnet er i flere sandstensrelieffer fra gårdens bygninger stavet Wore eller Woer og på gamle kort Vorgaard. Navnet kommer af det gamle ord Vara, der betyder udmark. /…/ Foruden kvægbrug og fiskeri havde godset en indbringende færgefart mellem Staun og Attrup i Han Herred. Uden for gårdens port findes stadig den gamle rejselade, hvor de rejsende kunne overnatte, når de ventede på færgen

Sally Slomann (1809-1878)

Min farmors farfar, Sally Slomann, hedde från födseln Schlaugme Salomon. Hans föräldrar, Wulff och Sara Salomon, var båda judar. Han ändrade sitt namn till Sally Slomann i samband med att han döpte sig 1831. Han var då 21 eller 22 år gammal. Han var inte ensam om att döpa sig. Dansk Jödisk Museum skriver:

5 af Wulff og Saras børn blev døbt som voksne. 2 af sønnerne ændrede i den forbindelse efternavnet til Slomann.

Möjligen var de påverkade av dåtidens syn på judar, som bl.a. ledde till våld och ödeläggelse i Jödefejden 1819. På Danmarkshistorien.dk från Århus universitet skriver de om Jödefejden 1819:

I september 1819 begyndte håndskrevne plakater at dukke op i København med opfordringer til at gå imod jøderne. Selv om plakaterne hurtigt blev revet ned fra husene og konfiskeret af politiet, udartede det sig snart til voldsomme overfald på jøder og jødiske butikker, der senere fik navnet Jødefejden. Militæret blev indkaldt, og der blev slået hårdt ned på optøjerne, men urolighederne bredte sig også til andre danske byer og fortsatte et stykke ind i 1820. Overfaldene var et chok for det jødiske samfund, som var vant til at leve relativt beskyttet i Danmark sammenlignet med andre europæiske lande.

Dansk Jödisk Museum skriver om familjen Salomons erfarenhet av jödefejden:

De fire brødre Salomon ender alle i Odense./…/
Den næstældste af brødrene, Israel (ca. 1768-1826), fik borgerskab i Odense som handelsmand 29. marts 1809. Han var en af de 3 jøder, der i ”Jødefejden” 12. september 1819 fik smadret og plyndret sin butik.

Sally Slomann blev gift med Rosalie Slomann (1820-1894), född Heilbuth. De fick sju barn, men det är bara fyra av dem jag har hittat något om: Therese Slomann, Carl Victor Slomann, Emil Slomann och Herman Slomann.

Therese Slomann (1849- ) blev gift med Andreas Engelhardt, men det ser inte ut som de fick några barn. Det är hon som kallas ”Tante Therese” i Johanne Skrams beskrivning av julen hos familjen Slomann 1895. Therese finns också med på bild nedan tillsammans med sin mamma.

Dansk Jödisk Museum skriver om Sally och Rosalies son, Emil Slomann (1855-1904):

Emil Slomann (1855-1904) blev en kendt skolemand med egen skole. Hans skole var en af de første, der havde sløjdundervisning på fagplanen. Han var medlem af Frederiksberg Skolekommission 1896-1902, de sidste 4 år som formand. Hans virke medførte, at han fik en vej på Frederiksberg opkaldt efter sig: Emil Slomannsvej.

På Wikipedia kan man bl.a. läsa detta om Emil Slomann:

Efter sommerferien 1889 indviedes skolens nye bygning Jakob Dannefærds Vej 3, Frederiksberg. Skolen hed nu Slomanns Latin- og Realskole. Slomanns undervisning og ledelse af skolen prægedes af de samme egenskaber, som rektor Krarup havde fremhævet hos ham: Nænsomhed og kærlighed til det behandlede stof, intensitet og tankeklarhed og human samfølelse med eleverne. Han ønskede vel intet eksamenspiskeri, men fordrede dog, at alt det faktiske i et pensum skulle læres. Det opdragelsesideal, han satte sig, og de fremragende lærere, han knyttede til sin skole, gav den på mange måder et mere moderne tilsnit end de fleste højere skoler i samtiden.

Emil Slomanns son, Vilhelm Slomann (1885-1962), var direktör för Kunstindustrimuseet från 1923 till 1949 och kom att betyda mycket för museets utveckling. Han har också skrivit ett antal böcker. Från 1943-45 var han flyktning i Sverige.

Dansk Bibliografisk Lexikon skrev om Vilhelm Slomann:

S. blev student fra Slomanns skole, cand. mag. 1912 i historie, engelsk og fransk, rejste 1912 med støtte fra Scandinavian American Foundation til USA og blev Bachelor of Library science i Albany 1914. 1914–15 var han underbibliotekar ved Kbh.s kommunes biblioteker og sekretær 1915–19 ved det danske Røde kors’ bogkomité. For at skaffe krigsfanger bøger stiftede S. Bellibria (bellum: krig, liber: bog). Han ledede det daglige arbejde og rejste i de krigsførende lande for at få fangebibliotekerne i orden.

1923 valgtes S. til Kunstindustrimuseets direktør og gennemførte med stor dygtighed og under vanskelige økonomiske forhold i samarbejde med arkitekt Kaare Klint ombygningen af Frederiks hospital til museum. Efter genåbningen 1926 øgede S. kvaliteten i samlingerne gennem betydelige indkøb, især af møbler og tekstiler, for midler skænket af Ny Carlsbergfondet eller Selskabet Kunstindustrimuseets venner. 

Sally och Rosalies tredje son, Herman Slomann (1860-1929) studerade först kemi, men var tvungen att uppge det p.g.a. av färgblindhet. Han blev senare läkare och en framstående ortoped. 1901 startade han en privatklinik och behandlade genom åren många av de patienter som i början av århundradet drabbades av den stora barnförlamningsepidemin. 

Dansk Biografisk Leksikon skrev om Hermann Slomann:

S. var med sin klare og skarpe logiske intelligens og iagttagelsesevne en idérig og forskende ortopæd, i besiddelse af stor opfindsomhed og teknisk snilde når det gjaldt om at udfinde den for vanskelige tilfælde mest effektive behandlingsplan. /…/ På grundlag af S.s patientmateriale og prægede af hans ortopædiske synspunkter udarbejdede flere af hans elever, foruden mindre arbejder, også værdifulde disputatser.

Carl Victor Slomann (1853-1919)

Min farmors pappa Carl Victor Slomann föddes i Horsens. Hans föräldrar, Sally och Rosalie Slomann, var båda judar.

I Kraks Blå Bog från 1910 kan man läsa att Carl Victor Slomann tog studenten 1870 och därefter utbildade sig till byggnadsingenjör i Zürich och Dresden.

Han var direktör for Christiansholms Fabriker från 1888 till 1918.

Köbenhavns Stadsarkiv skriver om Christiansholms Fabriker:

Christiansholms Fabriker lå 1878-1880 på Christiansholms Ø. Aktieselskabet Christiansholms Fabriker blev stiftet 25.6.1880 som et saltfremstillingsfirma med kontor i Nyhavn 69 , men overgik senere til at være en handelsvirksomhed for olie, kul, koks og salt.

Han blev gift med Petra Slomann, född Andresen. Det fick tre barn: Erik Slomann, Margrethe Slomann (min farmor) och Aage Slomann.

Enligt en folkräkning från 1906 bodde familjen på Österbrogade 116 i Köpenhamn. Hushållet bestod av Carl Victor 52 år, Petra 47, Erik 18, Margrethe 16 och Aage 14 samt två kvinnor (tyende) på 30 och 22 år.

Familjen flyttade senare till Österbrogade 132, vilket också är den adress som anges i Kraks Blå Bog från 1910.

Från 1900-1908 var Carl Victor Slomann medlem af Borgerrepresentationen i Köpenhamn.

Carl Victor Slomann finns med på P S Kröyers ”Indistriens mänd (1903-04) som nummer 16.

Omkring 1900 skulle man ändra reglerna för barnarbete i Danmark. Hittills hade det varit möjligt att anställa barn i industrin som endast var 10 år gamla. Man ville ändra det till 14 så barnen istället kunde gå i skola. Det fanns motstånd från vissa industriledare. Men Carl Victor Slomann argumenterade för och tryckte på vikten av att barn fick utbildning. I Danmarkshistorien.lex.dk kan man läsa:

De fleste fandt dog, at skolegang var vigtigere end arbejde, og flere anså det for nødvendigt at bryde med princippet om den personlige frihed og lade samfundet sætte lidt snævrere grænser på dette område, fordi, som direktør Carl Slomann udtrykte det, „samfundet har interesse af, at børnene får en god opdragelse, selv om forældrene af snæversynethed skulle foretrække, at børnene fik lejlighed til at tjene penge”.  (Danmarkshistorien.lex.dk)

Det blev sedan en kompromiss, där det blev möjligt att anställa barn i industrin som var 12 år gamla enligt beslut i Rigsdagen 1901.  

Petra Slomann (1858-1931)

Min farmors mor Petra Slomann föddes som Petra Antoinette Andresen i Nyköbing Falster. Hon var den första i släktledet som inte var jude.

Carl Victor och Petra fick tre barn: Erik Slomann, Margrete Slomann (min farmor) och Aage Slomann.

Erik Slomann (1888-1972) vet jag inte så mycket om. Han bodde i Köpenhamn och arbetade med försäkringar.

Aage Slomann (1891-1970), var kemiingenjör och arbetade i Danmark (1914-1918) i Bordeaux (1919-1920) och i New York (1920-1931). Han flyttade tillbaka till Danmark och fick en överordnad tjänst på Colgate-Palmolive i Köpenhamn (1932-1956). Han var mycket intresserad av parapsykologi och undervisade och skrev en del artiklar om ämnet. Det visade sig också att han var engagerad i ett japanskt brädspel, ett s.k. Go spel. Enligt Franco Pratesi har Aage Slomann skrivit :  ”en interessant instruktionsbog : I-Go. The National War Game of Japan, udgivet af Milton Bradley i 1931 og solgt sammen med deres Go-spil.” (Franco Pratesi: Aage Slomann – en pionär fra New York og Vesterbrogade)

Både Erik och Aage Slomann var gifta, men fick inga barn. De var i Nakskov och hälsade på ett par gånger, så jag kommer ihåg dem.

Min far Henrik, som föddes 1918 och min faster Lisbet från 1916 var Carl Victor och Petras enda barnbarn. Min far var bara ett år när hans morfar Carl Victor dog 1919. Däremot levde hans mormor Petra till 1931, min pappa var då 12 eller 13 år.

Jag har hittat några brev där det framgår att min pappa och hans mormor hade en fin relation. Det är något kärleksfullt vid det faktum att dessa brev bevarades och jag kan läsa dem nästan 100 år senare.

Mormor skriver ett vykort till Henrik på hans fyraårsdag 1922.

Til lille Henrik paa hans 4 Aars Födselsdag. Far maa bytte Seddelen og saa maa du putte i Sparebössen.

Käre lille Henrik, Tillykke til din Födselsdag, lad mig se, du blir en rigtig god og flink Dreng i det nye Aar. Du får nok en dejlig Dag, jeg ville gerne väre med lige fra Morgenstunden. Jeg er vis paa at du brander 4 Lys i Kringlen paa morgonbordet. Et Kys til dig og Lisbet fra Mormor. (daterad 22-7-22)

Det finns också flera brev från min pappa till sin mormor där han livligt och i detalj berättar om sina upplevelser. Det finns sammanlagt tio brev – här kommer några av dem:

Käre Mormor Har Mor fortalt dig at der er et Skib sunget i Havnen. Men jeg vil fortälle om det. Nogle Meter fra Bolvärket ligger Skibet Frigga og i Forstavnen er en Dykkerbaad töjret, i Bagstavnen er en anden Dykkerbaad, og et Par Decimeter fra Land ligger en Tömmerflaade. I hver Dykkerbaad er der tre Mänd. Den ene holder Luftslanger den anden drejer rundt saa der kommer Luft till Dykkeren. Den tredje aflöser ham der drejer rundt. Paa Tömmerflaaden er der seks Mand, nu skal jeg fortälle dig hvad de bestiller, nogen Gange kan man se noget af Kassen som kommer til Syne i Vandoverfladen, saa löber de hen og fisker det op med Baadhager. Vi er kede at du ikke kommer i Paasken. Jeg er ved at bygge en Fästning. Hilsen fra Henrik. (Varden d. 28-3-1928)

Käre Mormor Tak for Billeten til det Konglige Teater. Du skrev, at jeg skulde sende dig mitt Önske til Onkel Erik; men jeg skriver det til dig. Det var et Sporskift og runde og lige Skinner. Vi har det godt alla sammen. Det gaar udmärket i Skolen. Lisbet har laant nogle gode Böger af Grete Jensen. Du kan tro, de er gode, de er allesammen af Jules Verne de heder Den hemmlighedsfulde Ö, Det sorte Indien, Fem Uger i Ballon, Kaptajnen paa femten aar og Slottet i Karphaterne. Hils Fru Selmen. Jeg skal Hilse fra os allesammen. Hilsen fra Henrik (Varden d. 28-10-1928)

Käre Mormor Tak for Cokoladen, men jeg havde ikke megen Gläde af dem for jeg kan ikke li fylte Cokolader, men hvis du vil göre mig en Gläde med Cokolade uden noget i, og heller ikke Mandelcokolade for det kan jeg ikke li. Igaar legede vi Matroser paa et Krigskib og sköd de Svenske Skibe i sänk. I skolen er vi ved at lave en Sporvogn i Slöjt Huse og mange andre Ting. I Söndags var jeg i Kosmorama, og saa Lederströmpe, og var en Tränsel af Börn. Lisbet er flitig med at öve sig. Jeg vil gerne läre at spille. Hilsen fra Henrik. (brevet är odaterad)

Käre Mormor Tillykke med Födselsdagen. Du kan tro at vi har leget godt idag. Jeg var en klog Tyv og Lisbet var en dum Politimand. Lisbeth skulle hente Aflösning saa legede vi at hun laaste men det gjorde hun ikke da hun saa var gaaet sin Vej stak jeg af og löb ned af Legevejen og vidare ud paa Vejen med Lisbet i Hälene dengang blev jeg fanget ind igen. Men anden gang slap jeg lös da jeg saa havde löbet lidt kaldte Mor og vi kunde ikke lege mer. Til Lykke med de 71 aar Hilsen fra Henrik. (Brevet måste vara från 1929)

Käre Mormor Tak for Bukser, de er dejlige og passer mig storartet. Jeg gaar i Vandet paa Marienlyst og lärer at svömme af Bademester Rasmussen. Det er smadder kedeligt at gaa i Kursus. Haletudsen har lange Bagben /tegning af en haletudse/ Du ser en foran det jeg nu skriver, det er ikke en af de störste. Jeg har lavet et Gevär, der rigtig kan skyde. Du kan vel ikke forstaa, hvordan jeg bärer mig ad med det; jeg slaar en af mine Legetöj Kanoner fast paa en Stok og binder en snor i den anden Ende. Kugler laver jeg af Trä her ser du en af dem /tegning af en kule/ formindsket. Vi har väret inde og se Safari Filmen om Löven Simba; du kan tro, den var god; man saa Negerne jaga Simba Elefanter i Massevis ,Skovbrand, Löveunger, Krokodiller, lange Muldyr og Kamelkaravane ustyrlige Kameler, der rystede deres bagage til alle Sider; Bärekaravaner, Näsehorne, nyfödte Elefantunger, Negere der dansede, en Neger med et Halsband af 30 Elefant Haler. Biler der langsomt körer hen ad stenede Veje, de vader over Floder, der vrimler af Krokodiller, Löver der slikker Solskin; Strudse der farer hen ad Steppen, Giraffer, Antiloper i Massevis, Gaseller, Gnuer, Lövens Gnujagt, Sebraer med Föl. Afrikanske Landskaber, Bjerge med Sne paa Toppen, Flodheste der bliver jaget af indfödte Harpunerne angiver– Byttes vej. Hilsen fra Henrik (19 juni 1929)

Margrethe Slomann (1889-1968)

Min farmor Margrethe Fogh föddes som Margrethe Slomann i Köbenhavn.

Hennes dopattest visar att hon döptes i juni 1889, men att hon lämnade Folkekirken i maj 1913. Min farmor och farfar blev gifta i juli 1913. Både min farmor och farfar var ateister, och det var ingen präst vid deras begravning.

Min farmor och farfar var de släktingar vi umgicks mest med och de var nästan alltid hos oss på julafton. Jag har många goda minnen från deras besök och det var inte riktigt jul om de inte också var där. Vi fick alltid böcker i julklapp. Det är väl också det minnet jag har – att både min farmor och farfar läste mycket. Ett år fick jag Jane Austens Stolthed og fordom. Den var jag mycket förtjust i. Min farmor gick i gymnasiet, vilket nog var lite ovanligt för kvinnor på den tiden. Hon tog dock aldrig studenten. Hon var för nervös för att gå upp till examen. Jag minns henne som en intellektuell kvinna och jag föreställer mig att det var en av de saker hon delade med min farfar. Att läsa och samtala om böcker. Sedan tror jag också de gick en del promenader i naturen. Jag har ett minne av att hon sov en stund mitt på dagen – och att det helst skulle vara ute. Kanske var det vid en påsk när de kom och hälsade på att hon låg vid källardörren med benen inne och huvudet ute. Hon har nog varit en kvinna med en stark vilja.

Min farmor och farfar fick två barn, Lisbet, som föddes 1916 och min far Henrik från 1918. De bodde i Helsingör, där min farfar var lärare på Helsingör Gymnasium. De flyttade till Kolding 1929 då min farfar blev rektor på Kolding Gymnasium. 1947 flyttade de till Roskilde, där min farfar blev rektor för Roskilde Katedralskola. Så länge barnen var små hade min farmor en uppgift och om jag utgår från min fars brev till sin mormor så var han en glad och obekymrad pojke, som var upptagen av att leka. Jag tänker att hemmet nog har varit rätt så harmoniskt.

Jag tycker också att man ser på bilden nedan att hon var förtjust i sina barnbarn och njöt att vara tillsammans med dem. Sedan kan jag tänka mig att det kommer en tid där en kvinna utan arbete och yrkesroll kan bli frustrerad. Hon hade nog perioder där hon hade det svårt.

Min pappa sade i sitt tal på min farfars begravning, där han pratade om olika perioder i min farfars liv:

”Fra en noget senere dato kommer billedet af en ägtemand for hvem det at forsöge at indrette tilvärelsen, så den var i overensstemmelse med mors önsker, var en livsopgave og en bindende forpligtelse for ham”

Min farmor dog i slutet av april 1968 och min farfar dog året efter i slutet av augusti 1969. Min farfar var mycket ledsen när min farmor hade dött. Han bodde då hos oss i Nakskov i en månad. Men han levde också upp efter hennes död. Han reste till Italien på egen hand och han köpte också en stereoanläggning. Resan till Italien var för att återse några av de ställen han hade varit med min farmor. Min farmor och farfar var också på en lång resa till Spanien 1953. Det finns en liten rapport från resan.

En julafton hos familjen Slomann 1895

Det är speciellt att få en glimt av min farmors barndomshem genom Johanne Skram, som i ett brev till sin mor beskriver sin julafton hos familjen Slomann 1895. Johanne Skram bor hos familjen Slomann medan hennes mamma Amalie Skram är i Paris. Johannes pappa, Erik Skram, bor i en lägenhet i närheten och är också med denna julafton.

Johanne Skram skriver (med hjälp av sin far), ett brev till sin mor Amalie Skram i januari 1896:

Kære Mamma Glædeligt Nytår. Mange Tak for den dejlige store Pariserdukke, som kan gå, og for Uret. Når Du kommer hjem igen, skal Du gemme Pariserdukken, når jeg ikke leger med den, for der er små Huller i hendes Strømper, og de skal være der, men jeg kan let komme til at rive dem i Stykker, og det ser ikke så pænt ud, når de bliver stoppede. Af Fru Slomann fik jeg en Dukkekyse til Ingeborg og Kop til at drikke af, hvorpå der stod J, men Kysen gav jeg til Pariserdukken, for Ingeborg har en stor Filthat og oven i Købet en Stråhat. Og så har jeg fået af Erik og Åge Rødhætte som er en Dukke, og har en Kurv på Armen. Af Margrete fik jeg slet ingen Ting. Af Hr Slomann fik jeg en Billedbog. Af Pappa fik jeg Grims Æventyr og Historien om Konen i Muddergrøften. Af Alma fik jeg en lille Flaske og en Dukke og et Glas og af Thora – det er også en Pige – fik jeg en Chokoladecigar. Af Christiane fik jeg en lille Krukke med Sukkerkugler. Af Fru Ida Hansen fik jeg en Dukke, som hedder Gerda, fordi den Gerda, jeg fik af Bjørnson og Fru Bjørnson er gået i Stykker. Fru Slomann gemmer Pariserdukken, men jeg får den frem en Gang imellem. Og jeg har fået en Kåbe af Fru Ida Hansen og en Hat, men Hatten var for lille.

Så fik jeg en pæn Kurv af Johanne Achen og af Tante Therese (det er Åges og Margrethes og Eriks Tante) en Kurv med Godter. Af Achemor fik jeg noget Kjoletøj og også af Marie Thiele.

Det man kan utläsa här är att Johanne får julklappar av alla, även av tanter och pigor. Det känns som att alla har tänkt på den lilla flickan som antagligen saknar sin mor. Men ”Af Margrete fik jeg slet ingen Ting”. Min farmor var den enda som inte gav henne något. Min farmor var sex år – och Johanne Skram lika så. De var födda samma år. Det är inte lätt att veta hur mycket vikt man skall lägga vid detta. Men det är ändå intressant. Det kan ju tänkas att Margrete inte alltid tyckte att det var så roligt att ha Johanne boende och att det var hennes sätt att markera det.  

Erik Skram skriver om samma julafton i ett brev till sin fru 31 december 1895:

Vor Juleaften hos Slomanns var god. Der var mange Gaver og megen Henrykkelse hos Børnene. Dukken Anita fra Dig var sikkert la pièce de résistance. Tilsidst var Småen ene tilbage hos os voksne, medens de andre Børn blev klædt af. Hun dansede da ene med udbredte Arme rundt om Juletræet og sang: ”Højt fra Træets grønne Top” og lod som om hun var med i en hel Kæde, og hun fortsatte Dansen ind gennem Spisestuen rundt om det store Bord. Hun svang sig yndefuldt og let på Tå, og jeg havde blot det ene Skår i den Lykke det var at se hende, at denne Alfedans ikke foregik i hendes eget Hjem med kun de to glade og mod Lykken taknemlige Forældre som Vidner. Nu kommenterte den tørre Slomann hendes bedårende Glæde med Ord, der passede som Lyden af en Fejekost i en Fløjtesolo.»

Småen är Johannes smeknamn. Erik Skram beskriver Carl Victor Slomann med en lätt kylig distans, men med en formulering som ändå är rätt så rolig: ”Nu kommenterte den tørre Slomann hendes bedårende Glæde med Ord, der passede som Lyden af en Fejekost i en Fløjtesolo.”  Man kan undra varför familjen Slomann öppnar sitt hem och låter Johanne Skram bo hos dem. Jag har inte hittat någon beskrivning av hur Erik Skram och Carl Victor Slomann kände varandra. Erik Skram var barndomsvän med Holger Drachman, gick i gymnasiet med I P Jacobsen och var en del av kretsen kring Georg Brandes. Jag har dock inte sett något som tyder på att Carl Victor Slomann var en del av samma miljö. Däremot har jag läst brev, där det framgår att Johanne och min farmor gick i samma skola.

Erik Skram skriver i ett brev till sin fru 16 december 1895:

Der er ikke Tvivl om, at hun har det godt hos Slomanns, og de der ude véd intet andet end at hun er lutter Glæde, men kommer hun så alene med mig, er der en så rørende Henrykkelse og febrilsk Agtpågivenhed på, at intet Minut tages fra Opholdet i Klassensgade og nu og da lidt Gråd og Klage

Lite senare i samma brev citerar han Johanne, som beklagar sig över situationen:

”Ikke sandt Pappa, når nu Mamma kommer hjem, så rejser Mamma ikke mere bort igen, for nu må jeg ikke mere bo hos fremmede – jeg har to Gange boet hos andre, Pappa, det skal jeg aldrig mere, vel? Det er slet ikke morsomt, Pappa.”

När Amalie Skram kommer tillbaka från Paris i början av februari har Johanne fått scharlakensfeber och är kvar hos Slomanns i nio veckor eftersom hon måste stanna inne. Amalie Skram hälsar på henne varje dag. Kontakten mellan familjerna verkade fortsätta och den 25 juni 1898 håller Amalie Skram middagssällskap till Johannes ära och bjuder Johannes vänner Slomanns och några andra. Johanne Skram blev så småningom själv författare och skrev bl.a. filmmanus till Gatans barn (1914 i regi av Victor Sjöström) och När konstnärer älska (1915 i regi av Mauritz Stiller)

Amalie Skram valde att bli författare i en tid där det var svårt för kvinnor att kombinera familjeliv med ett arbete, vilket också resulterade i att hon fick allvarliga psykiska problem och var inlagd på psykiatriskt sjukhus 1894. Hon skrev därefter två romaner om sina upplevelser som patient som båda publicerades 1895. Den ena romanen var en allvarlig kritik av en viss professor Pontoppidan. Böckerna väckte mycket uppmärksamhet samtidigt som det var kris i äktenskapet med Erik Skram. Möjligen var det anledningen till att hon åkte till Paris hösten 1895 och lämnade Johanne hos familjen Slomann.

Henrik Fogh (1918-1997)

Min pappa bodde i Helsingör fram till 1929 och var omkring 11 år när familjen flyttade till Kolding. Han tog studenten 1936. Han blev civilingenjör och fick jobb på Nakskov Skibsvärft 1943. Min far och mor blev gifta samma år och flyttade till Nakskov. De blev boende i Nakskov, där de fick goda vänner och min far fick allt mer ansvar på sitt arbete. Han var underdirektör i många år, men blev senare Teknisk Direktör. Det var goda tider för varvet och Nakskov var en välmående stad.

Från sitt barndomshem i Kolding skrev min far, i ett brev till sin syster, om den cykelsemester i Tyskland han precis har kommit hem ifrån. Det var den 1 augusti 1938 och han hade precis fyllt 20 år. 

Käre Lisbet

En lille Tanke, til dig fra din Broder. Du maa ikke have det särligt morsomt nu i denne Varme, omend det er rart for din /…/, der skal have Ferie nu.

Du havde fulldkommen Ret, med Hensyn til at forudbestille Plads paa de tyske Vandreherberger, det gjorde jeg ikke. I Köln var alt udsolgt, og da havde jeg kört 170 km for at nå frem. Mosel og Rhinen var nemlig egentlig lidt af en Skuffelse. I Stedet for, for jeg saa op og fik min Cykel sendt af Sted. Da dette var besörget, hörde jeg om der skulle väre Brev fra min ven Giese. Men der var lukket. Saa spiste jeg en en formidabel Middag, ved en lille Kafé nede ved Rhinbroerne. Suppe, Kotelet med Grönsager, et Kämpe Krus fin Öl, samt kaffe med Cigaretter 3 Mark. Herefter gik jeg ind paa en lille Dansekafé med Soldater. De blev meget interesserede, da de fandt ud af at jeg var Udländning, og spurgte mig ud om min Mening om Hitler, Tjekoslovakiet og Jöderne. Navnlig det sidste. Her prövede jeg meget forsigtigt, at tage Jöderne lidt i Forsvar, men da jeg kunde märke, at det kunde de ikke lide, og at de blev ligefrem kölige skiftede jeg hurtigst muligt Emne. Det var meget interessant. Og det lader til at Jödeforfölgelserne, er de väldig med paa, men det er jo ogsaa noget de alle kan forstaa. Herfra gik jeg KL.23.40 og löb til Banegaarden og entrade Nattoget til Hamburg. Her kunde jeg ikke sove, og kom paa Engelsk i Snak med en Tysk Danseentusiast. Han var nu ikke morsom. Midt om Natten gik han, og jeg fik et Par Timers Sövn, og vaagnede gnaven, stivfrossen, öm og med en Smag i Munnen af Cigaretter. Lidt Morgenmad virkede betydligt oplivende. Herefter Sporvogn til ”Heim Sodenvind”. Kl. 23 kan de nok faa Plads. Ah tänkte jeg, man skal altsaa bare komme om Morgenen. Her Mödte jeg et Par danske Studiner. De kom löpende henrykte over at se en Landsmand, og da den ene var af samme Type, som jeg mener Frk Carstensen er, trak jeg Vejret betydeligt lettere , da de paa en Tandem, meget slingrende trillade af mod Bremen.

Jeg drev så rundt og saa paa Gaderne og Fisketorget i St. Pauli. Vendte tilbage til Vandreherberget Kl. halvtolv for at väre på den sikre Side. Dog efter at have ventet halvanden Time, var begge Vandreherbergerne udsolgt. Saa tog jeg på Havnerundfarten. Det var väldig sjovt. Og der var en väldig god Forklaring til syntes jeg. Jeg vil aldrig glemme, Synet af en stor Kran for fuld Damp ned ad Floden, med et väldigt Bovvand, omgivet af / …/- og Lodsbaade, samt /…/ som Baggrund for det hele ”/…/ Pascal” en stor /…/ båd, mens der over hele floden laa, en kunstig Taage af Rög.

Herfra tog jeg til Hagenbeck, den var helt lavet om siden i var der, bl.a. var den Vej der gik inde under Sporvognen, blevet udfyldt og draget ind. Der var lavet et kämpemässigt frit Anläg for Elefanter. Det var noget af det sjoveste.

Saa tog jeg Nattoget hjem, sov länge inden vi naaede Altona, og den tyske Tolder havde sit Mas med at väkke mig. Hjemkommen Kl. 2.30 Nat, spiste jeg til Aften. (Tak for Födselsdagsgaven og Tak fordi du lagde den Bog frem) jeg sov til kl.12. Lördag Aften sejlede jeg til Hindsgavl. Her stövlede jeg rundt i 2 Timmer i mit Sömandsdress inden jeg fik en Lejlighed til at snakke med Moder. Näste Morgen sejlede jeg /…/ 2 Kufferter en Hattäske og nogle Smaating. Far sad med Rose og Stor /… / og med en Mine som var han ejer af en Lystyacht paa 200 /…/ Vi havde så en Dag ud ad det. Min Ryg svider. Mange hilsner Henrik

Min far verkar inte ta det så tungt när vandrarhemmet i Köln var upptaget. Men det var desto mer märkligt i Hamburg, där han försökte direkt på morgonen, när han var kommit med nattåget från Köln, och sedan igen mitt på dagen. På morgonen fick han beskedet att det antagligen fanns plats om han kom tillbaka kl. 23. När han sedan kom tillbaka redan mitt på dagen, för att vara säker på att få en plats, lät de honom vänta i en och en halv timme, innan han fick reda på att allt var upptaget på båda vandrarhemmen. Jag kan förstå att min far under åren tänkte tillbaka på situationen. Inte minst allteftersom det blev mer och mer känt hur judarna behandlades i Tyskland på 30-talet och under kriget.

Det judiska arvet

Att vara jude år både en fråga om religion, etnicitet och identitet. I danska Wikipedia kan man läsa:

Betegnelsen jøder omfatter både religiøse jøder og dem der identificerer sig som jøder i kulturel eller etnisk betydning. Da den mosaiske tro er blevet koblet sammen med den etniske gruppe, opstår der en del forvirring angående betegnelsen jøde.

Halakha, en religiøst funderet lov, definerer en jøde som en der er barn af en jødisk mor, og alle andre som ikke-jøder. Dvs. at et barn af en jødisk far ikke anses for jøde med mindre barnets mor også er jøde. For nylig har en gruppe liberale jøder brudt med denne tradition og mener nu at enhver der har en jødisk far eller mor eller konverterer til religionen uanset graden af ortodoksi må kalde sig jøde.

På Danmarkshistorien.dk från Århus universitet kan man läsa om judars integration i Danmark på 1800-talet:

Fra 1813 foregik en intens debat om jødernes stilling i det danske samfund. ’Den litterære jødefejde’ fortsatte i årevis med en syndflod af skrifter og skuespil, der afspejlede tidens vigtigste debat om, hvordan samfundet skulle udvikle sig. Skulle jøder og jødedom tolereres på linje med alle andre borgere, eller skulle Danmark være et lukket og kristent samfund? Debatten om jøderne handlede derfor også om fordomme og integration og om retten til at være dansk. I 1819 eksploderede de antijødiske holdninger i vold og fysiske overfald på jøder og jødiske butikker i København. Jøderne blev integreret i løbet af 1800-tallet, men fordommene hang ved, og diskrimination og forskelsbehandling blev båret med ind i 1900-tallet.  

Jødefejden betød, at mange konverterede til kristendommen. Det var et chok, at jøder i Danmark blev udsat for fysiske overgreb, selv efter at have fået tildelt visse borgerlige rettigheder i 1814. /…/ se de mange konverteringer som udtryk for, at jøder stadig blev diskrimineret, og skulle man gøre karriere og have succes, så var det bedre at forlade den jødiske tro.

Men jøderne selv havde også en stærk opfattelse af identitet og følte sig ofte bedst tilpas i andre jøders selskab, og der var også en fastholden ved jødisk identitet og tro. 1800-tallet blev en kæmpe succeshistorie for den jødiske befolkningsgruppe og for det danske samfund. Den formelle diskrimination måtte vige, og med Grundloven i 1849 fik jøderne fulde borgerrettigheder.

Da ’ghettoens’ mure var nedbrudt, og jøderne til en vis grad frit kunne blive en del af samfundet, bidrog de til at skabe det moderne danske samfund. De gik ind i lægevidenskab, journalistik, kunst, mæcenvirksomhed af enhver art, finansforhold og meget andet og blev meget vigtigere for samfundsudviklingen, end deres ringe antal egentlig talte for.

Den största förändringen kom med Grundlagen 1849, där judar i Danmark fick samma rättigheter som övriga medborgare. Det är i spåren av denna utveckling, där judar fritt kunde bli en del av samhället, att man kan se framgångarna för Sally Slomanns tre söner Carl Victor, Emil och Hermann:

Carl Victor Slomann, som blev direktör för en fabrik och bl.a. engagerade sig i frågan om barnarbete. Han argumenterade för att barnen i stället fick möjlighet att gå i skola.

Emil Slomann som startade en skola och arbetade också för att förnya det pedagogiska arbetet. Han föreslog en pedagogisk utbildning för latinskolans lärare och var också medlem av en kommitté som lade grunden till gymnasieskolans pedagogikum.

Herman Slomann, som utvecklade nya ortopediska behandlingsmetoder som behövdes så väl inte minst med tanke på de som drabbades av barnförlamningsepidemin.

Efter dem kom också Emil Slomanns son Vilhelm Slomann, som under många år var direktör för konstindustrimuseet i Bredgade. Museet heter numera Designmuseet.

Jag har känt en viss stolthet när jag har läst om dessa engagerade och framgångsrika personer och kan inte låta bli att fundera på varför vi i min familj visste så lite om släkten Slomann. Emil, Herman och Vilhelm Slomann har alla tre egna artiklar i Dansk Biografisk Leksikon. Det säger något om att de har haft en viss påverkan på samtiden.

När Hitler kom till makten i Tyskland blev det återigen svårt att vara jude. I danska Wikipedia kan man läsa:

I Tyskland fra år 1933 blev jøder offentligt forfulgt af den nazistiske stat, idet antisemitismen var grundstenen i Hitlers ideologi. Jøder blev af Hitler erklæret for nazistatens fjender og syndebukke, som han gav skyld for alt der var gået galt i Tyskland, især den tabte 1. verdenskrig og den fejlslagne tyske økonomi efter 1. verdenskrig. Hitler og nazisterne opfordrede Tysklands befolkning til aktiv diskrimination af jøderne og direkte angreb mod jøder. Dette mundede ud først i Krystalnatten^[14][15], dernæst i optrapning af vold og stadig flere antijødiske love.

Mennesker der af nazisterne opfattedes som jøder, blev af staten frataget deres formuer, derefter boliger og blev stuvet sammen i ghettoer og til sidst i arbejdslejre, hvor nazisterne også indsatte andre etniske mindretal og nazisternes politiske modstandere (som socialdemokrater, kommunister og andre). Jøderne blev frataget retten til at arbejde, retten til at gå i skole og indgå ægteskab med ikke-jøder. I arbejdslejrene og ghettoerne sultede ofrene ihjel eller døde af udmattelse og sygdomme. Desuden tvang nazisterne jøderne til at bære Davidsstjerne på deres tøj, så de nemt kunne bemærkes på gaden. Nazisterne indførte også racistiske love, kendt som Nürnberglovene, hvor jøder opfattedes som en race, groft inddelt efter afstamning i hvor mange procenter af ”jødisk blod” deres kroppe indeholdt: der blev således skelnet mellem ”hel–” , ”halv–” og ”kvartjøder” (etc.) efter hvor mange jødiske forældre eller bedsteforældre vedkommende havde haft.

När jag läser detta kan jag förstå varför min son Jens tyckte att det var konstigt att min pappa vågade ge sig ut på en cykelsemester i Tyskland 1938.

I sitt brev från 1938 skriver min far om judar i tredje person. Han såg inte sig själv som jude då. Men senare i livet har han ofta återkommit till det han upplevde i Tyskland. Att det antagligen var på grund av att han var jude att han inte fick plats på vandrarhemmen. Även om han inte var det formellt så uppfattades han som en jude i det judefientliga Tyskland på 30-talet. Min far återkom ofta till att Hitlers eget utseende, med kort kropp och mörkt hår, var mycket olikt nazisternas ariska ideal med ljust hår och reslig kropp.  

Det handskrivna släktträdet

Det handskrivna släktträdet som jag fick med mig när vi tömde huset i Nakskov är utarbetat av Vilhelm Slomann, som också skrev några kommentarer. Erik Slomann har också lagt till lite noteringar. I början tyckte jag det var svårt att tyda släktträdet, men jag har tittat på det lite då och då och förstått mer och mer allteftersom jag utforskade Slomann-släkten via andra källor.

Enligt släktträdet har Wulff Salomon fem syskon. En av dem är brodern Juda Salomon (1770-1824) som blev gift med Elle Lorch (1787-1857). Jag har ett porträtt av detta par i form av en silhuett (papirklip). Jag tror det hängde i matsalen i Nakskov tillsammans med porträttet av Sally Slomann. Min pappa har gjort noteringar på baksidan av båda dessa porträtt.

Juda Salomon nämns i Dansk Jödisk Museum:

De fire brødre Salomon ender alle i Odense. Den yngste Juda fik borgerskab allerede i 1796, og Wulff får som den sidste borgerskab i 1811.Den ældste af brødrene, Alexander (1762-1844) fik aldrig borgerskab, han boede som ungkarl hele livet hos sin bror Juda og efter dennes død hos hans enke, hvor han gik til hånde

I kommentarerna har Vilhelm Slomann skrivit om Sally Slomann:

David Salomon lod sig döbe og tog navnet Julius Diedrich Slomann, Schlaume Salomen lod sig döbe og tog navnet Sally Slomann. Nävnte to brödre drev sammen en Forretning i Porcelän (en gros). Forretningen stiftedes i Januar 1848 og drevs i Ejendommen Stormgade 19, der ejedes af de to Brödre, efter J.D.S. Död av S.S., indtil han solgte den i 1871 (1872 ?). Sally lod bygge Villaen Alhambravej Nr. 8, hvor han boede inftil sin död. Begge disse Ejendomme er (1917) saa godt som uforandrade fra den tid.

Erik Slomann har lagt till denna notering:

Ved Nationalmuseets store udvidelse i årene 19..    blev egendommen i Stormgade indlemmet i museet og en restaurang blev indrettet i bedstefars (Sally Slomanns) lejlighed på 1 sal, denne resturang er senere opgivet.

Vilhelm Slomann har också skrivit om Bella (Betty) Salomon (1803-1868), som var Sally Slomanns syster:

Bella (Betty) Salomon (f. 1803) kaldet ”Tante Betty ved siden af” fordi hun havde bopäl til sin död i Stormgade ved siden af Ejendommen Stormgade 19. Var som ung og som yngre Selskabsdame bl.a. paa Nysö, skrev Lejlighetdsdigte og Vers, hörde til den kreds der paa Nysö samlades om Thorvaldsen. Har fra Engelsk oversat engelske Börneböger, f.eks Clarck og Maya, hvoraf en enkelt indledes med en versificeret Fortale: En Tante taler til nogle Börn, for hvilke det skal läses högt. I Fortalen kaldes börnene ved Familiens Navne: Therese, Jette o.s.v. Emil, Vilhelm o.s.v. Hun komponerede ogsaa.

Thorvaldsen som nämns är bildhuggaren Bertel Thorvaldsen (1770-1844). I danska Wikipedia kan man läsa:

 Det meste af sommeren og efteråret tilbragte Thorvaldsen som baron Stampes gæst på herregården Nysø, hvor der var bygget ham et atelier. 

Wikipedia skriver om Nysö: 

Nysø var i 1800-tallet samlingspunkt for mange kunstnere, bl.a. H.C. Andersen og Bertel Thorvaldsen, hos baron Henrik Stampe og hustru Christine Stampe. På slottet er et museum for Thorvaldsen.

Med i släktträdet finns också Victor Kuhr (1882-1948), son till Henriette Salomon (1847-1922). Henriette Salomons far, Victor Salomon (1807-1875), var Sally Slomanns bror. Han ändrade dock inte sitt efternamn när han döptes. De finns med i det lilla släktträdet som publicerades i Dansk Bibliografisk Leksikon. Victor Kuhr var professor i filosofi vid universitetet i Köpenhamn och skrev en del böcker. Det går att läsa mer om Victor Kuhr i Dansk Bibliografisk Leksikon.

Det speciella med Victor Kuhr är att han också är släkt med Wulff Salomons fru Sara Salomon, född Oppenheim. Saras syster Betty Schwartzbrem, född Oppenheim, var mormor till Victor Kuhrs pappa.

Så här skrev Dansk Jödisk Museum:

5 af Wulff og Saras børn blev døbt som voksne. 2 af sønnerne ændrede i den forbindelse efternavnet til Slomann. En tredje – døbt – søn, Victor Salomon (1807-1875) blev teolog, først adjunkt og kateket i Horsens, senere sognepræst i Vetterslev sogn (Sorø amt), til sidst i Herslev Sogn i Roskilde amt. Hans datter Henriette Christiane Emilie Salomon (1847-1922) blev gift med James Alfred Kuhr (1852-1884), hvis morforældre var ovennævnte Betty Oppenheim og Henrich Ludvig Schwartzbrem, så Henriette og James var kusine og fætter af 2. grad. Men til trods for det genetisk uhensigtsmæssige heri blev de forældre til en højtbegavet mand, professor i filosofi ved Kbh.s Universitet James Victor Kuhr (1882-1948). Han flygtede til Sverige i oktober 1943, selv om hans jødiske aner lå langt tilbage og han ikke engang efter nazisternes regler skulle regnes for jøde.

Sent i utforskningen upptäckte jag också Wencke Slomann (1918-1990), en norsk arkeolog, med järnåldern som specialitet. Hennes namn kom ofta upp när jag sökte på namnet Slomann, men jag trodde inte vi var släkt eftersom hon var norsk. Jag upptäckte dock att hon fanns med på det handskrivna släktträdet även om namnet var svårt att tyda. Det visade sig att hon var Vilhelm Slomanns dotter. Norska Wikipedia skriver om Wencke Slomann:

I 1946 fikk hun stilling som konservator ved Bergen Museum der hun ble fram til 1951. Da fikk hun ansettelse som konservator og senere førstekonservator ved Universitetets Oldsaksamling i Oslo. Her ble hun fram til pensjonsalder i 1986. Slomann var den første kvinnelige arkeologen som ble ansatt i en fast konservatorstilling.

Vilhelm Slomann hade även en dotter som hette Elisabeth Slomann (1921- ). Vilhelm Slomanns första fru, Alfhild Aagot Smith (1884- ), var från Trondheim, och det var med henne han hade döttrarna Wencke och Elisabeth. Efter skilsmässan 1925 var döttrarna mycket hos släkten i Norge. När Elisabeth blev gift kom hon att heta Elisabeth Johannessen. I Trondheim finns det två personer Sten Slomann Johannessen, som eventuellt är Elisabeths son, och Arne Slomann Johannesen, som möjligen är Sten Slomann Johannesens son. Det kan mycket väl vara så att släktens användning av efternamnet Slomann lever vidare tack vara dessa två personer i Trondheim.

Källförteckning

Dansk Jödisk Museum : https://www.jewmus.dk/dansk-joedisk-museum/

Dansk Bibliografisk Leksikon : https://biografiskleksikon.lex.dk/ (om Emil S, Vilhelm S, Herman S)

Danmarkshistorien Lex.dk : https://danmarkshistorien.lex.dk/ (om barnarbete i Danmark)

Danmarkshistorien.dk från Århus universitet: https://danmarkshistorien.dk/ (Om judars villkor i Danmark)

Tidsånd – Amalie Skram och Johanne Skram: https://tidsaand.no/person/carl-victor-slomann

Franco Pratesi: Aage Slomann – En Pionær fra New York og Vesterbrogade http://naibi.net/d/22.pdf

Encyclopedia.com: Slomann, Aage (1891-1970) : https://www.encyclopedia.com/science/encyclopedias-almanacs-transcripts-and-maps/slomann-aage-1891-1970

Kendtes Gravsted: Herman Slomann: https://www.gravsted.dk/person.php?navn=hermanslomann

Kendtes Gravsted : Emil Slomann: https://www.gravsted.dk/person.php?navn=emilslomann

Viljo och jag var tillsammans med Jens i Berlin våren 2013 för att fira min 60 årsdag.  Vi bodde på ett modernt och trevligt hotell vid Berliner Alexanderplatz. Det låg centralt och det var enkelt att ta sig till olika sevärdheter. Första dagen gick vi runt och såg bl.a. Brandenburger Tor och Förintelsemonumentet. Någon dag åkte vi båt vilket var en trevlig upplevelse. Vi var också på Pergamonmuseet, som låg på Museumsinsel.

Precis bredvid hotellet låg en Biergarten, som vi besökte några gånger. Hotellet i sig var också trevligt, med en enkel och modern inredning.  Här kunde man också ta sig en öl, när man kom hem efter dagens eller kvällens aktiviteter.

East Side Gallery är en rest av Berlinmuren, som olika konstnärer har målat på. På vår promenad från hotellet till East Side Galleri gick vi först länge på en bred boulevard som var grå och färglös och med en del biltrafik. Inte så roligt helt enkelt. Därefter svängde vi in via ett liten port och befann oss plötsligt i en reggae-bar vid en strand intill floden Spree. Som en kontrast till den breda boulevarden vi nyss hade gått på fanns det nu liv och färger – och glädjen som förmedlas med det. Det är väl det som är charmen med Berlin – att det finns ställen som inte är så planerade in i minsta detalj. Det fanns utrymme för olika typer av initiativ. Som att utforma en bar eller att måla Graffiti på en mur.

Viljo och jag följde också en del av Berliner Mauerweg – dvs en vandring i Berlinmurens spår. Det var en fin vandring genom olika delar av Berlin, som man kanske inte annars hade sett. Vi passerade bl.a. trevliga områden med boenden, där man odlade olika saker i trädgården. Vandringen gick också förbi Checkpoint Charlie.

Vandringsemester i Cotswold 2016

Viljo och jag är eniga om att det är en av de bästa semestrarna vi har haft.
Det var säkert flera faktorer som medverkade till den upplevelsen.
Vi hade relativt bra väder och jag mådde väldigt bra av det engelska klimatet.
Vi gick från ställe till ställe mellan olika små byar, och bodde ofta mysigt på ett Bed & Breakfast, där man träffade andra som gick på samma vandring. En del var som vi från andra länder men en hel del var från England. Det kändes som man kom nära det engelska samhället. På ett ställe träffade vi en kvinna som spelade i Londons symfoniorkester. Vi pratade en lång stund med henne.
En viktig faktor var också att vi gick i stort sett hela dagarna. Man kommer in i en viss rytm och ett lugn. Fokus ligger på att ta sig fram och njuta av de landskap man passerar. På fem vandringsdagar gick vi totalt 72 km – vissa dagar 11 km andra 18 km. Det var inte enbart ”a walk in the park” – och definitionen av lätt vandring läste jag först när jag kom hem. Det var inte alltid så lätt att hitta och ibland gick vi en lite annan väg för att det var en tjur i det område vi skulle passera. För det mesta var det tydliga stigar och skyltar – men ibland var det mera oklart med båda delarna. Det var ibland rätt så sega uppförsbackar och ibland staket man skulle ta sig över. Men alla dessa utmaningar gav positiva upplevelser. Bortsett från att vi gick fel några gånger så klarade vi utmaningarna och det är en stor tillfredsställelse när man äntligen kommer fram till målet för dagens vandring.
Bagaget transporterades från ställe till ställe så vi hade ingen packning att bära på. Vi gick på egen hand och i vår egen takt – vilket var väldigt bra.
Det var också mycket trevliga ställen, som var bokade åt oss via bolaget vandra.se. Vi hade köpt ett paket, där det ingick boende, transport av bagage samt en guidebok med en karta och beskrivningar av vandringarna.
Däremot skulle man själv ordna med resan till den by man började vandringen i och förstås också resan hem efter de fem vandringsdagarna.
Vår resa började lite speciellt eftersom flyget vi skulle ta till London var överbokat och vi fick inte plats. Vi fick ersättning för det – vilket gjorde att flygresan i princip blev gratis. Vi använde pengarna till att göra den lokala resan ut till landsbygden så bekväm som möjligt. Vi hade helt enkelt en bil som körde oss till vårt första Bed & Breakfast och som också hämtade oss efter vår sista vandringsdag. Det var ett bra sätt att ta igen den tid vi förlorade på att komma med ett senare flyg än planerat.
När vi skulle resa hem hade vi en chaufför i bilen till Heathrow, som berättade mycket om England och diskussionerna kring Brexit – vilket gav oss en extra upplevelse.

Från Chipping Campden till Stanton

Vi kom till Chipping Campden sent på eftermiddagen och hade tillfälle att gå runt och titta på de fina gamla hus, som är så typiska för Cotswold. Dagen efter var det dags för första vandringsdagen som skulle gå via byn Broadway, där vi åt lunch och vidare till Stanton.  De blev lite speciellt eftersom vi först hamnade i fel by – och alltså någonstans hade missat skylten mot Stanton. Vi var inte ensamma om det – vi var tre par som alla gick fel. Vi fick hjälp av ett par unga engelska killar, som också skulle till Stanton.

Från Stanton till Winchcombe

Stanton var en rätt så liten by med bara en pub – den var dock mysig och hade god mat. Vi bodde på ett Bed & Breakfast, som hade en Jack Russel valp som Viljo blev förtjust i. Vandringen mot Winchcombe startade med en rätt så tuff stigning –  det gick bra och det gav också några fina vyer. Vi kom till den mysiga krogen i Winchcombe sist på eftermiddagen och hann med en öl i solen innan det var dags att äta middag.

Från Winchcombe till Dowdeswell

Vandringen vidare mot Dowdeswell började väldigt bra. Vi passerade en 5500 år gammal gravkammare, som finns på bild nedan. Vi gick också i en fantastiskt vacker skog. Någonstans efter skogen gick vi fel. Vi hamnade dock så småningom i en by och på en pub, som hade korats till North Cotswold Pub of the Year. Vi hade en mysig stund där, åt en sen lunch och tog därefter en taxi till vår Bed & Breakfast i Dowdeswell. Det var här vi träffade kvinnan, som spelade i London Symfoniorkester.

Från Dowdeswell till Birdlip

En fin vandringsdag där vi gick på en höjd och blickade ner mot en dal. Som det syns på bilderna hade vi sol och många fina vyer.

Från Birdlip till Painswick

Sista vandringsdagen bjöd även den på många fina vyer och vi gick inte fel en enda gång. Vi hade kommit på att det var bra att läsa om vandringen dagen innan så man visste ungefär vilka typer av landskap man skulle ta sig igenom. Vi kom till Painswick sent på eftermiddagen och gick direkt till en pub för att ta en öl och fira att vi nu var klara med vandringen.  Vi bodde på ett Bed & Breakfast, där vi hade en egen balkong. Nästa dag var det dags att resa hem – men vi hade förmiddagen på oss till att gå runt och titta på Painswick. Vi var bl.a. vid kyrkan – bilder finns nedan.  Chauffören i bilen som skulle ta oss till Heathrow var välutbildad och politiskt engagerad, och berättade mycket om Brexit-omröstningen, som hade ägt rum samma år. Han var från Zambia – så vi fick höra en del om livet där också.

Efter att ha skrivit mycket om alla resor vi har gjort genom åren känns det angeläget att berätta mer om vad vi gör när vi är här hemma på Tjörn. I vardagen och vid alla årstider har långa promenader varit en viktig del av Viljos och mitt liv. Vi delar glädjen vid att komma ut i naturen, det ger gemensamma upplevelser och är ett bra tillfälle att få pratat om olika saker. På sommaren åker vi på olika utflykter och aktiviteter här på Tjörn – annars gillar vi också att åka till Göteborg och lyssna på musik, titta på en föreställning eller gå på bio. Detta kombineras ofta med ett restaurangbesök. Vi har helt enkelt njutit av livet gemensamt och varit eniga om vad vi ville göra. En gemensam nyfikenhet och lust att uppleva saker har drivit oss.

Enerhogen 11

Huset på Enerhogen 11 blev 2008 ramen för mitt och Viljos gemensamma liv.
Vi började titta på hus hösten 2007 och hittade i slutet av januari ett hus som uppfyllde våra önskemål och behov. Vi trivs fortfarande mycket bra i huset.

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om vår trädgård som vi haft extra mycket användning av just denna sommar.

Huset i sig har varit ramen kring en rad olika aktiviteter …

Barnen på besök

Det var viktigt att huset hade tillräckligt med rum så alla barnen kunde få plats samtidigt. De bor alla långt borta – Jens i Karlstad, Joel i Helsingör och Johanna i Amsterdam – så det var viktigt att det fanns möjlighet att övernatta. Ofta blir besöken kring jul och på sommaren.

På sommaren har vi en tradition att fira Jens födelsedag med Oskar och Lina och barnen Freja och Love – samt Sune och Maj-Gret. Vi har för det mesta tur med vädret och kan sitta ute. Jens brukar sköta grillen och jag gör tårtan. Viljo gör fetaostsallad och vi hjälps åt med potatisen. På senare år hjälper Freja och Love mig när grädden till tårtan ska vispas. En mycket trevlig tillställning.

På julen har vi också olika traditioner med många trevliga inslag.
Vi köper julgranen i gamla Myggenäs, som är en Bullerbyidyll, där det dessutom bjuds på glögg och pepparkakor. Vi klär granen tillsammans och har en mysig stund med det
Vi hjälps åt med maten. Viljo gör skinkan, Joel Janssons frestelse, Jens gör i ordning äggen och brukar också duka. Johanna gör en vegetarisk rätt och jag gör Waldorfsallad.
Efter maten delar vi ut lite julklappar.

Vandra i naturen – Låka, udden vid Röreviken, Sundsby och Säby Ö

När vi ska ut på våra långpromenader kan vi för det mesta gå direkt från huset som t.ex. runt badplatsen Låka eller en lite längre promenad via Kleva Skog.
Senaste åren har en promenad till udden vid Röreviken också blivit mycket populär.

Det finns även promenader som ligger lite längre bort, som t.ex. Säby Ö och Sundsby.
Båda dessa ligger på Tjörn och är på var sitt sätt våra favoriter.
Säby med närheten till havet och Sundsby med ek- och bokskog samt blåsippor på våren. På Sundsby finns det dessutom ett mysigt café.

Vandra i naturen – runt ön Veddö nära Fjällbacka

Vi köpte för ett tag sedan en bok om vandringar i Bohuslän och det var här vi hittade vandringen runt ön Veddö, som ligger strax norr om Fjällbacka. Som det syns på bilderna var det en mycket fin vandring.

Bada i havet – Ägge-Pers

På sommaren blir det ofta att vi promenerar till olika badplatser. Favoriten är Ägge-Pers, som ligger fantastiskt vackert vid Hakefjorden och där är inte så mycket folk. Jag tycker själv att den bästa stunden är precis efter badet, där man kan ligga och njuta av solens strålar.

Bada i havet – Berga Strand

Berga Strand, som också ligger mycket vackert men lite längre bort, är en annan favorit.

Klädesholmen

På sommaren blir det också lite utflykter på Tjörn. Klädesholmen är ett fint fiskesamhälle som på många sätt är relativt ostört. Husen ligger på bohuslänskt vis och skyddar varandra. Trädgårdarna år små men med många färgrika blommor. Närheten till havet är spektakulärt.

Pilane

Pilane är en skulpturpark på historiskt område och med får som betar. Utställningen är öppen i sommarmånaderna och varje år är det en ny utställning. Pilane har tillsammans med Nordiska Akvarellmuseet varit utflyktsmål för många svenska och utländska turister.

Slussens Pensionat

Slussens pensionat på Orust, som ligger mycket vackert alldeles vid havet, är ett musikställe med god mat och fantastisk musik i en intim miljö. Här har vi lyssnat på bl.a. Mikael Wiehe, Ale Möller Band, Joel Alme och Soundtrack of our Lives.

 

När jag ska skriva om Viljos och min semester i Lönstrup känns det viktigt att få med att jag har en speciell relation till Nordjyllands västkust. Det var här  jag hade min barndoms semestrar och jag har ofta återkommit även som vuxen. Det är speciellt området kring Grönnestrand,  Svinklöv och Slettestrand. Landskapet är vackert och havet är fantastiskt. I min barndom bodde vi på Grönnestrand Badpensionat och promenader i den vackra naturen runt Grönnestrand var en viktig del av semestern.  Svinklöv klitplantage, Svinklovene och hedlandskapet gav möjligheter till många fina vandringar.

I juni 2017 åkte jag till Slettestrand, Svinklöv och Grönnestrand på en liten nostalgitripp och tog en del bilder. Dessa bilder får vara med här och representera minnen från min barndoms semestrar.

Slettestrand, Svinklöv och Grönnestrand

Lönstrup

Vi hade en bra semester i Lönstrup. Det är en mysig by som ligger alldeles vid havet i vackra omgivningar med bra möjligheter till vandringar. Eftersom vädret var blandat blev det en mix av vandringar och utflykter. På många sätt en utmärkt kombination. Vi hann förstås också med en del bad i havet.

En av vandringarna gick från Lönstrup till Rubjerg Knude Fyr. Fyren är tillsandad och ligger spektakulärt på en höjd. Vandringen gick längs med kusten söder om Lönstrup, där erosionens påverkan är mycket påtaglig. Vi passerade bland annat Mårup Kyrka, som delvis hade monterats ner på grund av rasrisken.

En annan vandring gick från Tornby Klitplantage till Tornby Strand. Det var mycket vackert att gå längs med stranden – det var något speciellt med Tornby Strand. Ett ställe jag gärna skulle återkomma till.

Våra utflykter gick till Nordsömuseet och Örnereservatet.
På Nordsömuseet såg vi bland annat klumpfisk och sälar.
På Örnereservatet visade man flygningar med både falk, örnar och gamar.
Avslutningen med tre havsörnar i luften samtidigt var imponerande.

I Lönstrup fanns flera olika restauranger och caféer, där man kan äta gott på kvällen. Vi hittade en favorit nära stranden med god mat och lokal öl.

Vandring från Lönstrup till Rubjerg Knude Fyr

Vandring längs med havet – Tornby Strand

Nordsömuseet

Örnereservatet

Lönstrup – middag och solnedgång

Besök i Rörvig

Semestern avslutades med ett besök i Rörvig  hos Susanne och Kell,