Oro och livslust som går i arv? – mer om Slomann, min farmor och mig själv

Carl Victor Slomann, som var min farmors far, sade i slutet av sitt liv att ingen kände honom så som han egentligen var.

”I kender mig ikke, der er ingen der kender mig.” sade han enligt broder Johan.

Samtidigt var det en god vän som beskrev honom som en snötäckt vulkan.

I sitt tal till Carl Victor Slomanns begravning avslutade min farfar med dessa ord:

Han har haft uro i blodet og stärke lidenskaber.

Jeg tänker mig han har set en fare her og med en själden og beundringsvärdig energi, har han tvunget sit liv ind i den form, han mente, det burde have, den vi kender. (Hakon Fogh:s tal till Carl Victor Slomanns begravning)

Till min farmor och farfars bröllop skrev hennes två bröder en sång där så gott som alla verser handlade om hur de som barn hade varit uppe och slagits med min farmor. De beskrev henne bland annat som en ”furie”, som gick ”bersärk”:

Ja, for Grete har jo ikke altid väret lige blid,
det var vel nok en Tid,
hvor hun var saa tem’lig strid,
og for Brödrene var Furien imellem lidt for stärk,
naar hun var Lyn og Torden som en ren Bersärk. 

Min farmor hade i min familj rykte om sig att vara speciell och egensinnig. Min mamma sade vid ett tillfälle då hon och jag bråkade att jag blev mer och mer lik min farmor.

Jag har nog länge sökt en alternativ berättelse om min farmor, för att nyansera den negativa bild som fanns i min familj och som till stor del var färgad av min mammas uppfattning av henne. Jag har haft en vilja att försvara min farmor – och kanske därmed mig själv – men det finns också en önskan att undersöka vad oron och egensinnigheten kan vara ett uttryck för.

Det judiska arvet kan i sig skapa oro. Numera pratar man om minoritetstress. Det förklarar dock inte allt.

Under arbetets gång har livslusten fått ta allt större plats. Det är som att oron och livslusten går hand i hand och finns som varandras förutsättningar, som två sidor av samma mynt. Kan det vara ett släktdrag att just livslusten blir ett sätt att förhålla sig till den oro som finns som en förutsättning i människans liv?

Livslusten kommer tydligt fram i breven som min farmor och farfar skrev på den nästan två månader långa resan till Spanien 1953.

På något sätt står även alla bilderna för en energi och en livslust.

Wulff Salomon och flytten till Danmark

Det går att spåra min farmors judiska släkt tillbaka till Wulff Salomon (1769-1842) som föddes i Tyskland.

Tillsammans med sin unga fru Sara, född Oppenheim, (1786-1858) lämnade han Hamburg 1802 för att bosätta sig i Danmark. Sara var då omkring 17 år.

Jag kan inte låta bli att fundera på varför Wulff Salomon och hans unga fru lämnade Tyskland för att bosätta sig i Danmark. Det kan inte ha varit på grund av ekonomin – han hade gott om pengar och köpte en herrgård i Thy för 26 000 RD som de bodde i – men det var samtidigt en investering.

Mendelssohn – en judisk familj i Tyskland.

Kanske får jag en del av svaret när jag läser Mendelssohnkartan skriven av Diane Meur. Här får jag en inblick i Tysklands historia på 1700-talet och inte minst i judarnas livsvillkor i dåtidens Tyskland.

Moses Mendelssohn, som föddes 1729 i Dessau, bosatte sig som ung i Berlin för att få möjlighet att studera. Han lyckades väl med sina studier, blev filosof och skrev bland annat ”Vad är upplysning” tillsammans med Immanuel Kant. Han hade stor betydelse för judarna och jämförs både med Luther och Sokrates. Han var även anställd i och senare delägare av ett sidenföretag, och blev därmed en förmögen man.

Diane Meur skriver om hur judarna 1750 klassas i sex kategorier, vilket innebär begränsad frihet:

”1750, 17 april: Fredrik II utfärdar Allmänna rättigheter, ett dekret som klassar Preussens judar i sex kategorier och begränsar deras frihet avsevärt. Som privat informator hamnar Moses i den sjätte och lägste kategorin, dit tjänstefolk hör och vars uppehållstillstånd är helt avhängigt deras anställning.” (s 39-40)

Moses Mendelssohn, som hamnade i den sämsta kategorin, försökte vid flera tillfällen att förmå Fredrik II att placera honom i en bättre kategori genom ett ”privilegium”, men fick avslag.

Kungliga vetenskapsakademin gav 1763 Moses första pris för Essä rörande bevis inom metafysiken. Stärkt av detta ansöker han på nytt om ”privilegium”, han bifogar sin essä tillsammans med följande kommentar, där Moses syftar på en person (katolik?) i kungens närhet som har talat för hans sak:

En filosof som är en dålig katolik ber en filosof som är en dålig protestant att bevilja en filosof som är en dålig jude privilegium. Det är alltför mycket filosofi inblandat här för att begäran inte skulle tillstyrkas av förnuftet. (s 75)

Meur skriver vidare:

Den goda formuleringen tar skruv. Begäran bifalls i oktober, åtminstone delvis. Utan att nå önskad status som ”ordinarie skyddsjude” (andra kategorin), blir Moses befordrad till den tredje kategorin och får uppehållstillstånd utan tidsbegränsning, dessvärre inte överförbart till hans barn. (s 76)

Det är dock fortfarande besvärligt för Moses att vara jude och då Kungliga vetenskapsakademin februari 1771 önskar att Moses blir medlem av sektionen för filosofi vägrar Fredrik II att godkänna nomineringen. September 1771 avstår den Kungliga akademin att behålla honom på listan över kandidater eftersom kungen en andra gång har vägrat hans nominering.

Diane Meur skriver vidare att Fredrik II i september 1771 önskar att träffa ”den berömde herr Moses Mendelssohn” och bjuder in honom till sitt slott Sans-Souci. För att ta sig dit måste Moses passera Potsdams Berliner Tor:

”Vart ska han ta vägen, juden?” frågar vakten honom misstänksamt. En officer dyker upp, får läsa den kungliga kallelsen och bli förvånad. Genom vilka förmågor har besökaren blivit så ”berömd” att man kallar honom till hovet? Moses overger sitt sedvanliga allvar när han får ett infall och svarar medan han pekar på sina fickor: ”Genom mina trolleritricks!” (s 84-85)

Vid ett annat tillfälle hade någon diplomat vid en sammankomst vänt sig till Moses och framkastat:

”Herr M., jag kan inte begripa att någon med en så lysande filosofisk skärpa inte konverterat till kristendomen” Och Moses, skulle gett svar på tal med ”judisk brytning”: /… / ”Varför prisa Sonen, om Fadern fortfarande lever” (s 87-88)

Moses möter sin besvärliga situation som jude med humor och någon sorts ironisk distans – men kanske tycker inte hans barn att det är värd besväret att vara kvar i den judiska församlingen.

Moses och hans fru Fromet, född Guggenheim, fick sex barn och fem av dem konverterade till kristendomen.

Man kan läsa om sonen Abraham Mendelssohn (1776-1835) på Wikipedia:

Abraham Mendelssohn opgav sin jødiske tro, og han og hustruen besluttede, at de ikke ville få deres søn Felix omskåret, som det var jødisk skik. I begyndelsen blev Felix og hans søskende opdraget uden religion, og i 1816 blev de døbt i den evangelisk-lutherske kirke. (Wikipedia)

Abrahams son, komponisten Felix Mendelssohn föddes 1809 i Hamburg:

Felix Mendelssohn blev født den 3. februar 1809 i Hamburg. Hans far, Abraham Mendelssohn, var bankmand og søn af den tyske jødiske filosof Moses Mendelssohn. Hans mor var Lea Salomon, der tilhørte Itzig-familien og var søster til den preussiske diplomat Jakob Salomon Bartholdy. Mendelssohn var det andet barn af fire; hans storesøster Fanny viste også et tidligt udviklet musikalsk talent. (Wikipedia)

1811, då Felix var två år gammal, flydde familjen från Hamburg till Berlin:

Da familiens bank, Bankhaus Mendelssohn, havde gjort sig skyldig i overtrædelse af Napoleons forbud mod handel med Storbritannien, flygtede familien i 1811 til Berlin af frygt for franskmændenes repressalier. Abraham og Lea Mendelssohn bestræbte sig på at give deres børn Fanny, Felix, Paul og Rebecka den bedste uddannelse. Fanny blev en berømt pianist og komponist; (Wikipedia)

Den 21 mars 1816 döptes Felix och hans syskon i den kristna kyrkan och efternamnet ändrades till Mendelssohn Bartholdy.

På Wikipedia kan man också läsa om Felix relation till judedomen och sin farfar Moses:

Skønt Mendelssohn var overbevist kristen, først lutheraner, og efter sit ægteskab i 1837 calvinist, var han stolt af sin jødiske afstamning og sin jødiske farfar, Moses Mendelssohn. Han anbefalede forlæggeren Heinrich Brockhaus at udgive Moses’ samlede værker og var den primære drivkraft i dette arbejde, som også blev støttet af Mendelssohns onkel Joseph. (Wikipedia)

Judarnas etablering i Danmark

På Jödisk informationscenter kan man läsa om judarnas historia i Danmark.

Den första invandringen av judar skedde 1622 på Christian den 4’s initiativ. Han hade stora ekonomiska bekymmer och såg judarna som en lösning på problemet. De betalade skatt till kungen, som också fick låna stora summor av judarna. Därför var det bara de rikaste som var välkomna. De fick endast bo på vissa tilldelade platser, och utöva sin religion i privata hem. Den danska kyrkan hade framställt judar som varande orsak till mycket elände:

De første jøder kom til Danmark på et tidspunkt, hvor Christian den 4. havde sat sit kongerige i dyb gæld og ikke vidste, hvordan han skulle betale sine kreditorer. Han havde opført storslåede bygninger og havde fået Danmark til at deltage i krige, som vi havde tabt, og det havde tømt statskassen. Han havde brug for folk, der kunne skabe velstand ved at sætte industri op og låne ham penge. Og så kom det ham for øre, at der var jøder, der havde lyst til at slå sig ned og investere i landet. De fleste kom fra Nordtyskland, specielt byerne Glückstadt og Altona, der dengang grænsede op til Danmark.

Typisk var jøderne interesserede i at komme til Danmark i de perioder, hvor de blev udsat for overgreb af de andre indbyggere i byerne. Dengang boede der udelukkende kristne i Danmark, og en almindelig dansker kendte kun til jøder gennem Kirkens fremstilling, hvor de blev udstillet som en slags halvdæmoner, der var skyld i alverdens ondskab.

Men Christian d. 4 måtte gøre noget for at rette op på den økonomiske situation, og han udvalgte sig derfor få familier – dem, der havde gode indkomster – og lod dem bo i Danmark, mod at de betalte skat af deres ejendom og indkomst til ham. Personligt. De lånte ham også store summer til den slunkne statskasse. Til gengæld fik de lov til at dyrke deres religion, men kun i private hjem og for lukkede døre og vinduer, så det ikke ”provokerede” de kristne danskere.

Dette var de første danske jøder, og vi ved, at mange af dem talte Ladino til hverdag og havde spansk/portugisiske rødder, fordi nogle af deres religiøse objekter var skrevet på denne dialekt. I dag kan man se nogle af disse objekter i samlingen på Dansk Jødisk Museum i København. De nyankomne familier måtte ikke selv bestemme, hvor de ville bo. De fik tilladelse til at bosætte sig i en bestemt by, med et såkaldt lejde-brev og skulle bede kongen om lov, hvis de gerne ville flytte.

Hen over årene flyttede mange familier alligevel rundt i landet, de lærte sig dansk, nogle konverterede til kristendommen, og andre holdt fast i deres religion. Mange af dem blev boende i Jylland bl.a. i Fredericia, Ribe, Randers, Aalborg og Horsens. Først senere blev København centrum for dansk jødisk liv. I mange af Danmarks provinsbyer findes der jødiske begravelsespladser fra dengang. (joediskinfo.dk)

Etableringen av judarna i Danmark sker sedan gradvis men nästa stora steg sker 1814, bland annat påverkat av upplysningstiden och den franska revolutionen:

”Anordningen af 1814”

I 1814 fik jøderne borgerrettigheder i Danmark. Før den tid var jøderne, kongens ejendom og han kunne behandle dem, som han ville. Han havde givet enkelte familier opholdstilladelse med et såkaldt frit lejdebrev, men hvis han en dag skiftede mening, kunne han bare gøre det. 

Oplysningstiden og Den franske Revolution havde med slagordene ”frihed, lighed og broderskab” banet vejen for en hel ny mentalitet i Europa. Først blev rettighederne skænket til folket og senere, gradvist, til minoriteter. /…/

Borgerrettighederne sikrede jøder en række grundlæggende rettigheder. De fik en beskyttelse som individer, de ikke havde haft før. , og de fik adgang til alle de erhverv, der førhen havde været forbudt for dem. Med få undtagelser – bl.a. at jøder fortsat ikke havde adgang til offentlige embeder, og de skulle alle registreres, hvilket ikke var pligtigt for andre borgere – fik de en beskyttelse som individer, de ikke havde haft før. /…/

Som følge af den revolutionært prægede uro, der herskede i Europa – og desuden, fordi der var interne stridigheder mellem jøder, der var bekymrede for at bevæge sig for langt væk fra et isoleret jødisk samfund med selvstyre og mere moderne jøder, der mente, at det var sikrere at blive integreret og tilpasse sig tidens samfund – ville de danske myndigheder gerne have overordnet styr på den jødiske befolkningsgruppe. Derfor medførte Anordningen, at det jødiske selvstyre, der hidtil havde været, måtte ophøre. (joediskinfo.dk)

Wullf Salomon flyttade från Hamburg till Danmark 1802. Vi får kanske aldrig helt reda på varför. Familjen Mendelssohns historia visar att det var förbundet med en del begränsningar att vara jude i Tyskland, inte minst med indelningen av judar i sex olika kategorier, som genomfördes 1750 och som drabbade Moses Mendelssohn hårt. Fem av Moses Mendelssohns sex barn valde att konvertera till kristendomen.

1814 får judar i Danmark nästan samma rättigheter som övriga danskar.

Det var dock inte helt okomplicerat att vara jude i Danmark, 1819 ägde Jödefejden rum:

 Danmarkshistorien.dk skriver de om Jödefejden 1819:

I september 1819 begyndte håndskrevne plakater at dukke op i København med opfordringer til at gå imod jøderne. Selv om plakaterne hurtigt blev revet ned fra husene og konfiskeret af politiet, udartede det sig snart til voldsomme overfald på jøder og jødiske butikker, der senere fik navnet Jødefejden. Militæret blev indkaldt, og der blev slået hårdt ned på optøjerne, men urolighederne bredte sig også til andre danske byer og fortsatte et stykke ind i 1820. Overfaldene var et chok for det jødiske samfund, som var vant til at leve relativt beskyttet i Danmark sammenlignet med andre europæiske lande.

Dansk Jödisk Museum skriver om min farmors familjs erfarenhet av jödefejden:

De fire brødre Salomon ender alle i Odense./…/
Den næstældste af brødrene, Israel (ca. 1768-1826), fik borgerskab i Odense som handelsmand 29. marts 1809. Han var en af de 3 jøder, der i ”Jødefejden” 12. september 1819 fik smadret og plyndret sin butik.

Som vi ser av texten ovan hade Wulff Salomon tre bröder som också bodde i Danmark. Wulff Salomon, som föddes 1769, måste ha varit lillebror till Israel, som nämns ovan.

Wullf Salomon och hans fru Sara, född Oppenheim, fick sju barn. Fem av dem konverterade till kristendomen. Två av sönerna ändrade samtidigt sitt efternamn till Slomann. En av dem var min farmors farfar Sally Slomann (1809-1878).

Med Grundloven 1849 infördes religionsfrihet och judar i Danmark fick rösträtt.

Fotoalbumet och historieboken

Våren 2024 fick jag ett fotoalbum som hade tillhört min farmors pappa Carl Victor Slomann. Albumet var tillsammans med en del andra bilder en del av Aage Slomanns dödsbo. Aage Slomann var min farmors lillebror. Min farmor hade inte så bra kontakt med sin lillebror, de var osams av en anledning som jag inte känner till. Genom Aage Slomanns änka Esther Hebo hade både bilder och album i stället hamnat hos historikern Knud Ryg Olsen, som varit bildredaktör i ett stort antal historieböcker. I  boken Danmarks historie 1880-1960 hade Knud Ryg Olsen använt bildar av min farmor och hennes familj för att illustrera En borgerfamilie 1888-1912.

Knud Ryg Olsen kontaktade mig via min blogg och skrev bland annat:

For mange år siden kom jeg gennem omveje i besiddelse af flere fotografier/fotoalbums fra familien Slomann. Det var en arv efter Åger Slomanns enke Esther Hebo? (tante buks). Nogle har jeg benyttet i et afsnit om Herskab og Tjenestefolk i Søren Mørch, Anne Okkels Olsen og Knud Ryg Olsen: Danmarks Historie 1880-1960. Gyldendal 1984. Men, da jeg ikke er i familie, og ikke mere er aktiv som billedredaktør, skænker jeg gerne samlingen til din familie, hvis vi kan arrangere det.

Carl Victor Slomann

Min farmors far Carl Victor Slomann (1853-1919) utbildade sig till ingenjör i Zürich och Dresden och arbetade som ung både i Paris och Portugal. Han var direktör för Christianholms fabriker i Köpenhamn 1888-1918.

I sitt tal vid Carl Victor Slomanns begravning 1919 berättade min farfar om den rastlöshet och oro, som präglade ungdomsåren. Carl Victor Slomann sade i slutet av livet ”I kender mig ikke, der er ingen der kender mig.” och av en god vän beskrevs han som en snötäckt vulkan:

Af det meget jeg, har hört om ham i disse dage har to ting bidt sig fast hos mig. Det ene var en anekdote, onkel Johan fortalte forleden aften, om hvordan han en dag, da man lo af noget han sagde, så svarade: ”I kender mig ikke, der er ingen der kender mig.” Det andet var et billede, som en af hans gamle näre venner brugte. Vennen sagde: ”Han var som en snedäkt vulkan.”

Det sidste syntes mig straks lidt sögt og som et altfor stort billede; men jo mere jeg har tänkt på det desto mere slående har jeg fundet det.

Det var så karakteristisk for ham, at han aldrig förtalte noget om sig selv og sin egen ungdom. Hvad vi ved herom, er så lidt, og vi har måttet stykke det sammen af små tilfäldige apropos.

Det er ikke let at forestille sig ham, som en ung mand, der farter fra den ene läreanstalt til den anden uden at få taget sin eksamen, og som intetsteds kan falde til ro. Snart arbejder han for Panamaselskabet i Paris, så bygger han jernbaner i Portugal, og her levede han vist under meget romantiske forhold; også herhjemme for han fra det ene til det andet inden han faldt til ro. Hvem tänker sig ham som en dygtig rytter, en lidenskabelig musikelsker, som görende halsbräkkende bjergture, hvad han gjorde i sin Schweizerperiode.

Han har haft uro i blodet og stärke lidenskaber.

Jeg tänker mig han har set en fare her og med en själden og beundringsvärdig energi, har han tvunget sit liv ind i den form, han mente, det burde have, den vi kender.

Ungdomsåren i Zürich och Dresden

Hanna Adler startade H. Adlers fällesskole 1893.

På wikipedia står det om Hanna Adler:

Adler tog magisterkonferens i fysik ved Københavns Universitet i 1892 som en af de første kvinder. Den 1. september 1893 åbnede hun sin egen skole på Sortedam Dossering i København, H. Adlers Fællesskole (Sortedam Gymnasium), der var den første fællesskole i Danmark. Blandt skolens elever var geofysiker Inge Lehmann.

Adler er set som inspirationen til Jakobe Salomon, den markante kvindelig figur i Henrik Pontoppidans roman Lykke-Per fra århundredeskiftet. Adler som ugift foregangskvinde og skolegrundlægger med baggrund i en fremtræden dansk-jødisk familie går igen hos Jakobe Salomon.

Åren i Portugal

Tiden i Portugal beskrivs i begravningstalet: ”så bygger han jernbaner i Portugal, og her levede han vist under meget romantiske forhold”

Familjelivet i Köpenhamn

Carl Victor Slomann gifte sig med Petra Slomann (1858-1931), född Andresen. De fick tre barn på fyra år: Erik Slomann (1888-1972), Margrethe Slomann (1889-1968) (min farmor) och Aage Slomann (1891-1970).

En del av de bilder som finns med här kommer från Erik Slomanns dödsbo. Erik Slomann var min farmors storebror och hans änka dog 1996. De hade inga barn så mina föräldrar ärvde en del – bland annat personliga dokument och fotografier. Min far gick igenom materialet och skrev kommentarer, som man kan se på bilden ovan. Jag har använt en hel del av dokumenten i min släktforskning.

Erik och Amalie Skrams dotter, Johanne Skram, bodde hos familjen Slomann några månader vintern 1895-1896 medan Amalie Skram var i Paris för att skriva på en roman. Johanne berättade i ett brev till sin mor om julen 1895, som hon firade hos familjen Slomann.

Foton på andra delar av familjen Slomann

Victor Salomon (1807-1875) och Sally Slomann (1809-1878) var bröder. Deras föräldrar Wullf och Sara Salomon flyttade från Tyskland till Danmark 1802. De bodde först på Herrgården Vrå, som ligger i Nordjylland, men flyttade sedan till Odense. I Odense etablerade Wulff Salomon sig som bryggare och handlade även med korn.

Sally Slomann, som är min farmors farfar, ändrade sitt namn från Salomon till Slomann när han konverterade till kristendomen. Även Victor Salomon konverterade till kristendomen, men behöll sitt namn. Han blev sedan Sognepräst i Herslev i närheten av Roskilde. Det var Victor Salomon som 1833 mötte H.C. Andersen på en ångbåt som gick från Köpenhamn till Lybeck. Victor Salomon skulle hälsa på sina föräldrar som tillfälligt hade flyttat tillbaka till Hamburg och H.C Andersen umgicks med familjen Salomon i några dagar medan han var i Hamburg.

Victor Salomon gifte sig med Caroline von Fischer-Benzon (1812-1887). De fick tre döttrar Henriette, Therese och Emilie.

Sally Slomann gifte sig med Rosalie, född Heilbuth (1820-1894). I Carl Victor Slomanns album finns det många bilder av famlien Heilbuth, däribland hans mormor.

Sally och Rosalie fick sex barn: Therese, Vilhelm, Carl Victor, Emil, Johan, Herman.

Emil Slomann startade en skola, Emil Slomanns skole. Hans son Vilhelm Slomann (1885-1962) var direktör för det som idag heter Designmuseet och som ligger i Bredgade, Köpenhamn.

Hermann Slomann blev framgångsrik ortoped och i det handskrivna släktträdet står det Professor dr.med. H.C. Slomann med stora bokstäver. När man läser om honom står det ofta att han egentligen ville ha varit kemist, men hindrades av sin färgblindhet.

Victor Salomon, Sally Slomans bror, som blev präst, fick tre döttrar: Henriette Salomon (1847-1922), Therese Salomon (1849-1926) och Emilie Salomon (1850-1931). På bilden ovan är det Emile Salomon och Therese Eckerhardt, som är född Slomann och Carl Viktor Slomanns storasyster. De är kusiner och jag antar att det är Aage Slomann, som har skrivit på bilden. De är ju hans tanter. Therese E. är hans faster – men på danska används ”tante” även som ett vidare begrepp för att markera att man är i familj med varandra.

Emilie Salomon blev gift med Carl Ewald. De fick två döttrar Ellen Ewald (1881-1907) och Karen Ewald (1885-1954). Carl Ewald hade senare en affär med Agnes Henningsen och de fick sonen Poul Henningsen.

På bilden ovan ser vi Therese och Emilie Salomon, som är systrar. Jag vet inte vem Jette och Agnes är.

Farbror Vilhelm är Carl Victor Slomanns storebror. Det kan jag se på det handskrivna släktträdet. Vilhelm Slomann (1851-1886) är två äldre än Carl Victor. Det måste vara Aage Slomann som har skrivit ”farbror Vilhelm” på kortets baksida.

Carl Victor och Vilhelm tillsammans i Paris. Vilhelm dog redan 1886 och blev inte så gammal (ca 35 år).

Aage Sloman

Aage Slomann (1891-1970) tog studentexamen på Hanne Adlers Fällesskole 1909 och blev därefter matematiker och kemiingenjör. Precis som sin far sökte han sig utomlands först ett år i Bordeaux och därefter drygt 10 år i New York – från 1920-1931. Han flyttade sedan tillbaka till Köpenhamn där han arbetade på Colgate-Palmolive fram till sin pension. Han gifte sig med Esther Hebo 1925 i New York.

Aage Slomann tog studenten på Hanne Adlers Fällesskole 1909. Bilden ovan är från 1907 – Aage står som nummer två från vänster. De två unga kvinnor som sitter tycker jag liknar Inge Lehman (till höger) och hennes syster Harriett (till vänster). Som jämförelse bilden nedan från Hanne Stragers bok Skyggezone – en biografi om Inge Lehmann. Jag är medveten om att det inte helt stämmer med årtalen – men likheten är i alla fall stor. Jag har ett vagt minne av att Inge Lehmann var med till min farmor och farfars guldbröllop. Jag minns att det var en kvinna med på festen som min mor berättade om – att hon hade gjort något mycket speciellt. Jag tänker också hur det annars kan vara att jag kände till Inge Lehman innan böckerna kom för bara några år sedan.

Jag har tidigare skrivit en del om Victor Kuhr (1882-1948), vars mamma var Victor Salomons äldsta dotter Henriette Kuhr. I många år delade Henriette hem med sin syster Emilie Ewald, och Victor Kuhr växte upp med sina kusiner Ellen och Karen Ewald. Tillsammans med Karen och Ellen umgicks Victor Kuhr med Carl Ewalds familj. Efter Carl Ewalds död fortsatte han att komma till Betty Ewalds hem.

På bilden ovan är det Victor Kuhr som sitter i en bekväm stol i mitten av bilden. Jag gissar att Aage Slomann (med glasögon) sitter på golvet framför Victor Kuhr. Victor Kuhr var professor i filosofi ved Köpenhamns univerisitet och hade därutöver ett stort intresse för musik.

Oskar Kuhr (1886 – ), som dog på Java i sin tjänst som läkare, var Victor Kuhrs farbror.

Medan Aage Slomann bodde i New York var han mycket engagerad i ett japanskt spel som heter Go. Han var så framgångsrik inom detta områda att han skrev den spelvägledning som följde med när man köpte spelet.

Senare i livet fick han ett stort intresse för Parapsykologi och publicerade flera artiklar i ämnet. Tydligen var han också i Danmarks radio.

Nedan en bra sammanfattning från Biographical Dictionary of Parapsykologi.:

Danish chemical engineer who was concerned with parapsychology. He was born on October 25, 1891, at Copenhagen. He graduated as a chemical engineer in 1914 at the Technical University of Denmark. He worked as a chemical engineer in Denmark (1914-18), in Bordeaux, France (1919-20), and in New York (1920-31). He returned to Denmark where he was a factory superintendent for Colgate-Palmolive in Copenhagen until his retirement (1932-56).

Slomann was particularly interested in qualitative research and philosophical aspects of parapsychology, and he lectured on psychical research throughout Scandinavia and broadcast over Danish radio. He was a member of the executive committee of the Danish Society for Psychical Research beginning in 1950, named honorary librarian and research officer in 1956, and elected president in 1961. He was a member of the Society for Psychical Research (SPR) and the Swedish Society for Parapsychological Research, and he was a charter associate of the Parapsychological Association.

In 1959, he completed a two-year survey of paranormal phenomena in Denmark. He published many articles on parapsychology in the Journal of the American Society for Psychical Research, the Journal of the SPR, and the Danish parapsychological journals Psykisk Forum and Psykisk Information. (källa Pleasants, Helene, ed. Biographical Dictionary of Parapsychology. New York: Helix Press, 1964.) Encyclopedia of Occultism and Parapsychology på Encyclopedia.com

Min farmor – Margrethe Slomann, gift Fogh

Min farmor Margarethe Slomann (1889-1968) var omkring 6 år gammal på bilden ovan, där hon står med sin mor Petra Slomann (1858-1931)

En bild av min farmor från 1906 – omkring 17 år gammal

Vid ett tillfälle fick jag Leo Tolstoys Krig og fred av min far. Han sade det var den bästa romanen han hade läst – och det visade sig att vara min farmors exemplar, som hon fick i julklapp 1905. Har ännu inte läst den, men såg däremot en mycket bra filmatisering av boken – en BBC-serie – relativt nyligen. Läsandet och intresset för litteratur har gått i arv.

Min farfar Hakon Fogh (1887-1969).

Min farmor och farfar gifte sig 1913 – bilderna ovan från februari 1911 är från deras förlovning.

Detta ser verkligen ut som en förlovningsbild. Tog med mig fotografiet för länge sedan, där det stod i källaren i Nakskov. Visste jag hade det nånstans – och har letat. Fann det till slut.

.

Min farfar i matros kläder från september 1912. Han var som värnpliktig med båten ”Ingolf” på resa till Västindien. Här upplevde han mycket bland annat skulle de fånga ålyngel:

I min fars tal på min farfars begravning fick resan med Ingolf stor plats:

Her i dagene efter fars död er minderne ustandselig dukket op. Specielt er der fra vores barndom dukket erindringsbilleder op, som länge har väret som glemt for mig.

Et af de tidligste billeder, der viser sig, er familiens söndagsformiddagstur, hvor far fortalte om sine oplevelser som värnepligtig matros på ”Ingolfs” togt til Vestindien.

Hans opgaver her var af mangartet natur, ålelarvefangst, chefs oppassen og almindeligt matrosarbejde. Med sin evne til indleven og med sin nysgerrighed og iagtagelsesevne, gav det ham stof til nästen uopslideligt fond af historier.

At han var en god fortäller og vi börn påskönnede det kan ses af, at han indförte den regel, at historierne fra ”Ingolf” först kunne påbegyndes, når vi var nået til et bestemt punkt på ruten. (Min fars tal vid min farfars begravning 1969)

I en sång till min farmor och farfars bröllop beskrev min farmors bröder hur de ofta var uppe och slogs med varandra. Faktiskt handlade hela sången om – nedan en del av sången:

Ja, for Grete har jo ikke altid väret lige blid,
det var vel nok en Tid,
hvor hun var saa tem’lig strid,
og for Brödrene var Furien imellem lidt for stärk,
naar hun var Lyn og Torden som en ren Bersärk. 
Der var specielt en Aften,
Hvor det gik särlig livligt til,
Der kämpedes saa voldsomt,
At Liv og lemmer stod paa Spil,
Det gik saadan lös, at Borde, Stole, alting kom i Rod,
Blandt Taarer strömmed’ Blod,

Det kan se ut som om de två bröder kände sig hotade av sin syster – ”for brödrene var Furien imellem lidt for stärk, naar hun var som lyn og torden, som en ren Bersärk”. Det låter ju våldsamt och de var trots allt två mot en. Kanske hade hon ett hetsigt humör som kom till uttryck ibland. Sången beskriver ju inget om bröderna kanske gjorde något dumt. Svårt att veta. Jag vet att hon även som vuxen hade en konflikt med sina bröder, och i perioder inte hade kontakt med dem.

Om jag ska utgå ifrån min fars brev till sin mormor, verkar det som att min farmor var en bra mamma och att min far växte upp i ett harmoniskt hem, där det fanns gott om tid till att leka och på olika sätt utforska världen. Min far hade livet igenom en god relation till sin syster Lisbet – och även det tyder på ett harmoniskt hem.

Käre Mormor Tak for Billeten til det Konglige Teater. Du skrev, at jeg skulde sende dig mitt Önske til Onkel Erik; men jeg skriver det til dig. Det var et Sporskift og runde og lige Skinner. Vi har det godt alla sammen. Det gaar udmärket i Skolen. Lisbet har laant nogle gode Böger af Grete Jensen. Du kan tro, de er gode, de er allesammen af Jules Verne de heder Den hemmlighedsfulde Ö, Det sorte Indien, Fem Uger i Ballon, Kaptajnen paa femten aar og Slottet i Karphaterne. Hils Fru Selmen. Jeg skal Hilse fra os allesammen. Hilsen fra Henrik (Varden d. 28-10-1928)

Käre Mormor Tillykke med Födselsdagen. Du kan tro at vi har leget godt idag. Jeg var en klog Tyv og Lisbet var en dum Politimand. Lisbeth skulle hente Aflösning saa legede vi at hun laaste men det gjorde hun ikke da hun saa var gaaet sin Vej stak jeg af og löb ned af Legevejen og vidare ud paa Vejen med Lisbet i Hälene dengang blev jeg fanget ind igen. Men anden gang slap jeg lös da jeg saa havde löbet lidt kaldte Mor og vi kunde ikke lege mer. Til Lykke med de 71 aar Hilsen fra Henrik. (Brevet måste vara från 1929)

I talet vid min farfars begravning berättar min far om en god och harmonisk barndom:

Der kommer mange erindringsbilleder fra et på mange punkter traditionsrigt barndomshjem skabt af mor og far i forening. Höjtiderne som jul og påske og sommerferierne forlöb med glade og gode traditioner. Respekt for traditioner – specielt tomme traditioner besad han ellers ikke. (Min fars tal vid min farfars begravning 1969)

Min farmor och farfar skriver flitigt i mina föräldrars gästbok och man förstår hur viktigt det är för dem att följa med i sina barns liv. Att se hur de bor och inte minst att möta barnbarnen. Under andra världskriget åker min farmor både till Köpenhamn, där min faster Lisbet bor och till Nakskov flera gånger om året. Ibland ensam och ibland tillsammans med min farfar. Jag har funderat på hur säker hon kände sig med sin judiska bakgrund. Hennes pappa var jude.

Bland dokumenten, som jag fick med mig från Nakskov, har jag hittat dopattester som hämtades ut 1940, och som visar att familjen i flera generationer tillbaka var med i den danska folkekirke. Så även om det kanske inte märks på hennes beteende, och att hon kände sig fri att resa från Kolding till barn och barnbarn i både Nakskov och Köpenhamn, så har hon ändå funderat på saken och sett till att hon hade dopattester som hon kunde visa fram. Men Hitler definierade judar utifrån biologi, så i ett skarpt läge hade det kanske inte räckt med dopattesterna.

Medan hennes bröder och andra i Slomann-släkten flydde till Sverige i oktober 1943 stannade min farmor kvar i Danmark. Det var aldrig något vi pratade om – men jag funderar på om en förklaring kan finnas i det faktum att hon bodde i Kolding och att hon i motsättning till sina brödrar inte längre hette Slomann i efternamn.

Min farmor och farfar bodde först i Helsingör, sedan i Kolding och därefter i Roskilde. Min farfar var rektor vid Roskilde Katedralskola, som på den tiden låg vid Roskilde Domkirke. De bodde i Rektorboligen och jag kan föreställa mig att min farmor hade stor glädje av Rektorhaven. På bilden ovan kan man se hur stor den var – och när vi var där 2024 fungerade den verkligen som en oas mitt i centrum av Roskilde. Det måste ha varit så även när min farmor och farfar hade den som en egen trädgård.

Om att uppleva rasism

På Moses Mendelssohns tid räckte det att konvertera till kristendomen för att bli räknad som en vanlig tysk medborgare. Det samma gällde för min egen släkt i Danmark, som till exempel min farmors farfar, Sally Slomann. Så även om du var född jude hade du möjligheten att välja bort det.

Men i början av 1900-talet växte rasbiologin sig stark, något som också inspirerade Hitler. Det att vara jude var inte längre en fråga om religion, det blev hög grad en fråga om biologi.

Wikipedia om Riksmedborgarlagen, som var en del Nürnberglagarna från 1935:

Riksmedborgarlagen delade enligt nazistisk rasteori den tyska befolkningen i två grupper: de som täcktes av ett fullvärdigt riksmedborgarskap med fulla rättigheter, och de som endast täcktes av ett grundläggande medborgarskapsskydd utan politiska rättigheter. De två grupperna benämndes vanligen som:

• Riksmedborgare (tyska: Reichsbürger), omfattande medborgare av tyskt eller artbesläktat blod (tyska: Staatsangehörige deutschen oder artverwandten Blutes)
• Medborgare (tyska: Staatsangehörige), omfattande medborgare ej kvalificerade för riksmedborgarskap.

Den 14 november 1935 utgav inrikesministeriet en första förordning med kompletterande regler för Riksmedborgarlagen. Av denna förordning framgick att det fram till införandet av ett stipulerat riksmedborgarbrev infördes tillfälliga regler om att riksmedborgarskapet inte endast omfattade medborgare av tyskt eller artbesläktat blod utan även medborgare av judisk blandras. Judisk blandras, eller mischling (tyska: Jüdischer Mischling), definierades som medborgare med en eller två judiska far- eller morföräldrar. I och med detta fick gruppen riksmedborgare två undergrupper. Förordningen deklarerade även att judar inte kunde vara riksmedborgare.

Riksmedborgare

• Tyskblodig (tyska: Deutschblütiger); med endast tyska far- och morföräldrar.
• Judisk blandras (tyska: Jüdischer Mischling); med en eller två judiska far- eller morföräldrar.

• Medborgare
  • Jude; med tre eller fyra judiska far- och morföräldrar.

Genom att stipulera att det var far- eller morföräldrars tillhörighet som avgjorde vem som var jude, omfattade lagstiftningen nu även de tyskar av judiskt ursprung som konverterat till kristendomen sedan 1800-talet. I första hand var det inte varje medborgares egen religiösa tillhörighet som avgjorde klassificeringen, utan det faktum att far- eller morföräldrars judiska tillhörighet avgjorde vem som kunde berövas politiska fri- och rättigheter. Mischlinge med två judiska anfäder skulle dock klassas som judar om de tillhörde en judisk församling eller var gifta med en judisk make eller maka.

Enligt definitionen ovan tillhörde min farmor kategorin ”judisk blandras”. Både hennes farmor och farfar var judar enligt definitionen ovan – de hade visserligen konverterat till kristendomen, men det hjälper inte med nazisternas sätt att tänka.

Men min egen pappa var också ”judisk blandras” enligt nazisternas definition ovan. Hans farfar var jude även om han hade konverterat till kristendomen.

Wikipedia om ”Lagen för skydd av det tyska blodet” – även det en del av Nürnberglagarna

Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran gjorde det olagligt att ingå äktenskap mellan icke-judar och judar. Liksom för Riksmedborgarskapslagen kom det en kompletterande förordning från inrikesdepartementet den 14 november. Den innehöll ytterligare regler som reglerade äktenskap och förhållanden mellan mischlinge, tyskar och judar. Den innehöll också förbud för unga tyska kvinnor från att ta anställning i judiska hushåll, och förbud för judar från att hissa den nya tyska nationsflaggan. /…/

Avkomman från ett äktenskap, eller annat förhållande, mellan en tyskblodig förälder och en förälder med en judisk anfader, mischling typ 2 (tyska: Mischling 2. Grades), räknades som tyskblodig, medan avkomman från en förälder med två judiska far- och morföräldrar, mischling typ 1 (tyska: Mischling 1. Grades), endast kunde bli mischling eller judisk beroende på den andra föräldern.

När det gäller ”lagen för skydd av det tyska blodet” hamnar min farmor och min far i två olika kategorier: min farmor i ”mischling typ 1” och min far i ”mischling typ 2”. Min far räknades med detta sättet att tänka som ”tyskblodig”, medan min farmor var ”blandras”.

Man kunde dock bli förklarad ”tyskblodig” av Hitler om man ville vara medlem i nazistpartiet.

Wikipedia om att bli ”förklarad tyskblodig”:

För medlemskap i nazistpartiet, och vissa av dess underorganisationer, krävdes att man kunde bevisa att samtliga anfäder i direkt stigande led sedan 1750 inte var judar. För den som inte kunde bevisa detta fanns det istället en möjlighet att ansöka om bli förklarad tyskblodig (tyska: Deutschblütigkeitserklärung), vilket var ett certifikat utfärdat direkt av partiets ledare, det vill säga Adolf Hitler personligen. Att bli förklarad tyskblodig och därmed medlem av nazistpartiet, hade en rad fördelar för de mischlinge som ansökte om och lyckades få denna status. Praktiken med att utfärda förklaringar om tyskblodighet påbörjades någon gång efter att Nürnberglagarna antagits.

Det är en mörk skog man ger sig in i när man börjar prata om ras och rent blod. Vi lär oss att reagera negativt på personer med ett annorlunda utseende.

Min far var på en cykelsemester i Tyskland 1938. Det är endast tre år efter att raslagarna har börjat gälla. Han var turist, en dansk på besök som inte lyder under raslagarna. Men hans utseende är på många sätt judiskt – och det är klart att många av tyskarna ser honom som jude och han får uppleva rasism – kanske för första gången i sitt liv. Han skrev ett brev till sin syster om resan – och det är väl egentligen inga tydliga tecken, han blir inte utsatt för våld eller liknande. Men han får inte plats på vandrarhemmen och åker till sist hem från Tyskland tidigare än planerat. Han kände sig ovälkommen. Han återkom ofta till denna resan – det negativa bemötande han upplevde gjorde stort intryck på honom.

I brevet till sin syster Lisbet skrev min far om ett möte med några tyska soldater:

Herefter gik jeg ind paa en lille Dansekafé med Soldater. De blev meget interesserede, da de fandt ud af at jeg var Udländning, og spurgte mig ud om min Mening om Hitler, Tjekoslovakiet og Jöderne. Navnlig det sidste. Her prövede jeg meget forsigtigt, at tage Jöderne lidt i Forsvar, men da jeg kunde märke, at det kunde de ikke lide, og at de blev ligefrem kölige skiftede jeg hurtigst muligt Emne. Det var meget interessant. (min fars brev till Lisbet 1938)

Det är tydligt att det blev dålig stämning när min far tog judarna i försvar. Det är tydligt att min far inte själv uppfattar sig som jude. Men frågan är vad soldaterna tänkte. Det var kanske inte enbart det han sade – men också hur han såg ut.

I sitt tal vid min farfars begravning berättade min far om hur han och Lisbet hade fått stöd hemifrån av sin far. Att fadern hade gett dem en ”åndelig balast og en kritisk indstilling, der er et godt värn i denne orolige verden.”

I Lisbets og mine gymnasieår i begyndelsen af trediverne lykkedes det far, udfra sin egen humanistiske og redelige livsindstilling og udfra sin belästhed, sin viden og interesse for og uro over tidens problemer, at indgive os en åndelig balast og en kritisk indstilling, der er et godt värn i denne orolige verden. (min fars tal min farfars begravning 1969)

Min farmor och farfars resa till Spanien 1953

I en intervju i samband med min farfars 80-årsdag svarar han följande på frågan om vad han tycker om bildkonst:

– Nu De siger kunst. Hvad med bildende kunst.

– Det har jeg også interesseret mig uhyre meget. Min kone og jeg har rejst en hel del, netop for at se den bedste kunst – Spanien, Holland, Italien, England, Czekoslovakiet m.v. Pradomuseet i Madrid, det er et vidunder.

– Hvad siger De til moderne kunst?

– Ja, hvad er moderne kunst? Hver tid har haft sine moderne kunstnere. El Greco f.eks., han er lige så vanskelig tilgänglig som mange nutidige malere.

Min farmor och farfar berättade utförligt om resan till Spanien 1953 i ett ”fällesbrev” som de skickade hem till familj och vänner. De flög från Köpenhamn till Barcelona den 13 februari 1953. Efter några dagar i Barcelona fortsatte de med tåg söderut längs kusten först till Tarragona, med en avstickare till Montblanc, en medelålders by endast 45 km från Tarragona. Den 23 februari åker de med tåg från Tarragona till Valencia för att den 27 februari fortsätta med tåg till Granada, där de bodde på ett kloster i Alhambra. Den 6 mars fortsatte de till Malaga och därefter vidare till Sevilla den 13 mars. Den 28 mars fortsatte de till Madrid. De flög hem från Madrid till Köpenhamn den 8 april efter nästan två månader på resande fot.

Från deras ”fällesbrev”: Don Hakon y dona Grete en Espana.

Barcelona 14 februari:

”I formiddags var vi först på blomstertorvet. Koner, der stod og varmede sig over vandfade hvori de brändte små brändestykker. Nelliker, kamelier, mimoser var det lettest kendelige. De var alle beskäftiget med at pille blomster af stängel og med ståltråd binde dem til lange tynde pinde. En mägtig salgshal med frugt, grönsager, fisk. Fiskene var det sjoveste. Lige fra nogle små blyantstynde nogle gennem alle mulige störrelser og former til törrede hajer. Rejer fra fingerstörrelse til störrelse som jomfruhummere. Östers, hjertemuslinger, snegle på störrelse med havesnegle, bläksprutter og gud hjälpe mig balaner (også kaldet andenäb, hvis I ved hvad det er. De skrabes af bunden på skibe, som har väret i de varme have.), som dog var meget billige. Trängsel, råben og skrigen. Når kvinderne riktigt rullede sig ud, löd det som skrigene i fuglehuset i Zoologisk Have. Vi köbte store saftige appelsiner, 70 öre pr. kilo. Sådan nogle får man yderst själdent i Danmark. Vi var der länge og morede os dejligt.”

Tågresan från Barcelona till Tarragona 17 februari:

”Vi rullede altså hertil med luksustog. Efter den tur er jeg en smule ängstelig for de ordinäre. /…/ Turen var pragtfuld. Til den ene side Middelhavet. I regel var vi ikke mere end 50 m fra det. Til den anden side de obeskrivelige, spanske forårslandskap. Lave afrundede gule kalkhöje. Sommetider dyrket og meget fint dyrket med vin, oliven, blomstrende mandelträer, der ligner billeder af blomstrende kirsebär i Japan. Sommetider nögent land med lyngagtige planter. Fåreflokke med hund og hyrde i laser. Der var nok at se på. To spaniere, der kun kunde tale spansk, fik lokket Grete over til deres side og sögte på alla mulige måder at göre hende tilpas. Mig interesserede de sig ikke for.”

Tarragona 18 februari:

”Imorges vandrede vi et par kilometer ud ad vejen mod Lerida. /…/ snart havde vi udsigt over det dejlige landskab, der domineredes af en landsby på en höj. /…/ Vi gik efter en romersk aquaduct, der förte over en öde dal /…/ Dalen var öde med makivegetation viftepalmer og forskellige xerophylle läbebl der duftede lidt i retning av timian, men stärkare. Vi var fuldkommen ene. Solen strålede, og vi måtte lägge sommerfrakken.  Og så aquadukten selv, fuldkommen bevaret, ikke en antydning af ruin. Nede i vegetationen kunde vi finde tillöbet og i kikkerten kunde vi ane aflöbet på den anden side af dalen. På den modsatte dalsiden gik en hyrde med sine får. ”

Även dagen efter –19 februari –  gav de sig ut på landsbygden:

”Vi gik ind fräkt i en lille velholdt gård, hvor jeg holdt en velindstuderet tale, der gik ud på, at jeg desvärre ikke talte så forfärdelig meget spansk, men jeg var fra Danmark og meget interesseret i agerbrug, og om jeg måtte se gården. De, fader, moder og såvidt jeg forstod tre sönner var yderst elskvärdige og viste os rundt. Alt var rent og pänt, og den haveagtigt dyrkede jord var meget fint behandlet. Vi fik familiens svin, geder og höns forevist og gav til gengäld nogle meget afrundede oplysninger om Danmark. Vi udnytter enhver lejlighed , og de er mange, for ude på landet kan alle se, at vi ikke er indfödte, og vi formenes alltid at väre franske, til at fortälle, at vi er fra Dinamarca, og endnu har vi ikke truffet nogen, der er blevet klogere af det.”

Om en utflykt från Malaga 7 mars:

”I morges drog vi de 2 km ned til Fuengirola, som viste sig at väre den mest charmerende lille fiskerby med tre tät sammenbyggede räkker af småhuse, alle hvidkalkede. De lå parallelt med den brede sandstrand, med de primitive optrukne sejlbåde. Solen strålede ned. Havet, bådene, äslerne og de hvide småhuse. Ganske som alt hernede. Og befolkningen. Vi var på indköb og skulle have appelsiner, wc-papir, säbe og frimärker. Alle var dybt intresseret og hjalp os ind de rigtige steder. De var også sväre at finde. Vinduer og skylte kendes ikke. De er jo i virkeligheden også ganske unödvendige i et sådant samfund. Vi var efterhånden sammen med alle de gamle koner i landsbyen, inne i en lillebitte landhandel. Föj de lange käder af hvidlög og et par skimlede pölser i loftet till udstyret i den allermest beskedne danske landhandel, og I har interiöret. Hele familien bag disken. Manden overtog naturligvis de själdne kunder, og vi fik hvad vi skulle have. Til sidst var der noget, jeg ikke kunde forstå, og greb til mit sidste middel ”Desgraciadamente non hablo muy espanol”. ”Senor, De forlangte säbe, og De brugte det rigtige ord. De forlangte papel de retrete, det er ikke det udtryk vi bruger på spansk, men det er let at forstå, og De fik WC-papir, men jeg, jeg kan da ikke et ord dansk. Ja, spanierne er i sandhed muy cortez. Hele vejen til Fuengirola slog en ung meget fattigt klädt fiskerkone sig på os, hun snakkede ustandselig med elegante fagter, og jeg forstod dog en del af, hvad hun fortalte, og jeg fik da også fortalt hende om min sejlbåd, og hun fortalte , at hun blev sösyg, når vejret var som idag. Hun lärte mig en del spanske navne på träer, kaktus osv. Det var hende der var den indladende, ikke jeg.”

En dag i Sevilla – 26 mars:

”Lidt slap i koderne men indvendig staldkåd startade vi i morges med at häve de sidste checks. Den samme langsommelige uigennemskuelige handling, som det har väret allavegne. Så förte Grete os ud på nogle af sine opdagelser. Sevilla er den mest henrivende by, man kan tänke sig, og fattigdommen, som alle andre steder står så grelt mod rigdommen, har vi ikke rigtig fundet. Vi gik ud til de gamle romerske mure, fandt en bar med stole og borde ude under träer, der var ved at springe ud. Det var ikke birketräer, bestemt nej, men noget derhen ad. Cafe expresso og en cognac til at afstive undertegnede med. Sortbörscigaretter, som fås ved at tjeneren pifter i fingrene, så dukker der en gammel kone frem på arenaen. Amerikanske cigaretter er meget billigere end hjemme.

Vi morede os ellers med, hvad tilfäldet böd på. Vi var åbenbart i närheden af en kirkegård og fik set to begravelser. Bag os lå en dejlig renaissancebygning (Hospital). Gud ved, hvordan det var indvendigt. Det värste med min sygdom er, at jeg nu ikke har röget i 11 dage, og min lugtesans er vendt tilbage. Det skal man for en anden gangs skyld passe på, ikke sker i Sevilla. Grete har inge lugtesans og äder deres mad med gläde. Dog refuserede hun idag overfor nogle särlig ondartede bläksprutter, Efter lang siesta spadseretur i det gamle fine kvarter i Santa Cruz. Sherry og lemonade, rigtig fordelt i en lille skovbar i Marie Louiseparken. ”

Tågresan från Sevilla till Madrid – 30 mars:

”Turen fra Sevilla til Madrid tog fra 9.25 til 22.45, og gud hjälpe mig, om vi inte kom in på minuten. Det er et af de gode tog på en af de linjer, der käles for. /…/  Hele formiddagen fulgte vi den andalusiske flodslette og det var ikke särlig interessant, men ved 14-tiden  begyndte vi at kravle op ad randbjergene til höjsletten. Det var ikke de vilde bjerge, vi havde set fra Malaga til Bobadilla, men de var öde og til dels örkenagtige. Mere fri jord end jord, der var däkket af törre buske. Mägtige fåreflokke, der hen mod aften dreves i flokke, gud ved hvorhen.”

Pradomuseet, som de besökte nästan varje dag medan de var i Madrid:

”Söndag morgen startede vi med at tage metroen ned til Pradomuseet. Naturligvis. Og det gik langt over forventninger, som var meget store. Om det senere. (Til Lisbet: ”Jo, du kan tro, at Hieronimus Bosch var der. Det er en af jordens märkeligste malere. Han må väre fader til alle surrealisterna. Jeg har aldrig läst noget om ham. Det må indhentes.”)

”Til Prado igen med metro. /…/ Lige der, hvor vi dukker op krydses denne gade af Paseo del Pardo, mägtig bred med et bredt haveanläg i midten med friluftskafeer, der plejer at få vor sögning efter vårt daglige pradobesög”

”Ja, hvad skal jeg sige om Pradomuseet. Dets kvalitet framgår bl.a. af , at jeg tänker at der kan findes 20 à 30 billeder på kunstmuseet, som de ville tage imod. Det består naturligvis först og fremmest af spanske malere men kun de allerbedste. En kämpesal og to mindre sale samt et värelse med kun et billede, udelukkende Velasquez. Altsamman i den allerfornemste klasse. En sal med Ribera. Jeg har för set noget af ham, men först her er hans storhed gået op for mig. /…/ En lang räkke mindre sale, Goya. Sikke en menneskekender. En lang räkke proträtter af Marie Louise af Parma og hendes nathue af en mand. Hofporträter, men fuldständig afslörende og så henrettelsen, som jeg naturligvis kendte fra reproduktioner, men i farver var noget helt andet og nyt. Det gule lygtelys og den natblå himmel.”

”En sal el Greco, som jeg har tabt noget for. Han er nok en virkelig mystiker, men, men, ja nu er det sagt, lidt af en krukke, men lad os nu vente og se ham i Toledo.”

 ”Så er der de gamle italienere. En af de skönneste af Fra Angelico’s Bebudelser. Er der nogen som kunde göre mig til katolik, var det Fra Angelico, men det bör også antydes, at hans religion intet har med den spanske at göre. En billedserie af Botticelli, rasende uhyggelig. Man forstår pludselig, at den mand endte i religionsvanvid. Jeg må ha slået den legende efter, når jeg kommer hjem.”

”Et knagende interessant P. Brueghel ”Dödens Triumf”. Jeg vidste at det skulle findes her, og det er ikke helt lögn, at det er en af de ting, der trak til Spanien. Billedet begynder oppe i venstre hjörne, hvor alt er ild og to dödninger ringer med et par klokker, og et par andre er hyggeligt beskäftiget med at grave en grav op. Så glider farven ned mod höjre hjörne over i hans sädvanlige brödfarvede jord. I bagrunden er opstillet hele häre af dödninger, der med ligkister som skjolde forhindrer de levende i at undslippe. En dödning på en dödningenhest med et väldigt sus i leen jager dem ind i noget, som jeg ikke har forstået. Bag ham en kärre, fuld af döde kroppe, med en kusk, dödning naturligvis, der spiller på en af de middelalderlige lirekasser. På hesten en anden dödning, gemytlig karl, der rider sidelängs og viser en indtörret penis. Under kärren vrider mennesker sig. Helt i forgrunden. En död konge, en tigger, der er ved at dö og et spilleparti, der bliver afbrudt. En pröver at krybe under bordet. Det har alltid stået for mig, som det var krigens rädsel, men det er måske galt.”

”31/3 Madrid. Naturligvis ud på Prado. Denne gang i bil fra Puerta del Sol. I dag for förste gang i underste etage. Dér findes bl.a. meget andet en räkke sale, overfört helt og holdent et eller andet sted fra, dekorerat af Goya i hans ungdom. Det er den unge, overfladiske, letsindige Goya. Nogle af disse billeder af legende og boldspillende unge mänd og kvinder er vidunderlige lysende, Goya kunde vi nu fölge gennem hans manddoms billeder fra Marie Louise Hof og Napoleonskrigene til hans alderdoms säre uhyggelige billeder. Der findes et vidunderligt porträt af den gamle Goya, malet af en stor samtidig kunstner, hvis navn jeg ikke kan komme på.”

Utflykt från Madrid till Toledo – 1 april:

”Det interessanteste var udkörselen af Madrid gennem et nedskudt og ikke ordentligt genopbygget fattigkvarter med hulebeboelser og gruopväkkende overfladeboliger. Endnu store ruindynger, der åbenbart blev udnyttet til at hente materialer for selvbyggere. Landsbyerne vi kom igennem var meget dårligere holdt og så fattigare ud, end det vi var vant til at se. Ellers et svagt bölget landskab, som godt kunde väre dansk, hvis der ikke af og til, ret själdent, optrådte vinmarker og små olivenlunde. Plovene her var moderne. Först da vi närmede os Toledo på små 10 km afstand blev landskabet interessant. Det hele er jo en höjslette på mellem 600-700 m. höjde, men her skärer en rivende flod, hvori der virkelig er vand, sig ned, og på den anden side af klöften rejser Toledo sig som et selvständigt lille bjerg.”

”Så ned i byen per bus. Holdt ved en lille, ganske ubetydelig kirke, der indeholdt el Greco’s mestervärk ”Grev Orgazi’s begravelse” Jeg tager alt ondt om el Greco i mig igen. Det var et mestervärk. Egentlig i to dele, överste og nederste halvdel. I nederste halvdel, som man nok kan se er malet af el Greco, men ikke i hans sädvanlige farver, der er när ved at väre diskarmoniske, bliver greven i fuld rustning lagt i graven af to helgener i pragtfulde kirkeornater. Ved siden står Sct. Franciscus. En lille dreng (el Greco’s sön) står forrest. Lidt ovenover, i en linie tvärs over billedet, sortklädte gentlemen med pibekrager. El Greco og hans venner, som måske, det må vi håbe, også var grevens. Överste halvdel er malet i el Greco’s sädvanlige farver og forestiller grevens (der nu er nögen) modtagelse i himlen. Der er intet af den nervöse uro, der ellers er over el Greco’s store kompositioner.”

“Så ombord på bussen igen og gennem snörklede gader til en gammel synagoge, bygget i mudejarstil, dvs maurisk stil, men ikke bygget af maurerne. Skönne stukornamenter og skönne vinduer. Bygget af en jöde ved navn Samuel Levi i 13-hundredetallet. Hans hus ligger ved siden af og var senere ejet af el Greco. Nu et el Greco-museum. Selve huset er i to etager om en lille, dejlig patio med träsöjler. Vi ledes i flokke gennem de små värelser, hvor der er dejlige möbler og malerier af el Greco og nogle af hans elever.”

Pradomuseet 2 april:

”I dag den 2/4 naturligvis först på Pradomuseet. Först ind till Goya, som interesserer mere og mere. Hans proträt som gammel, som jeg tidligere han om talt, er af Lopez.”

”Oppe på anden sal for at se hans tegninger. De bedste manglede, var udlånt et eller andet sted i verden. Men deroppe fandt vi mange dejlige ting. Så vidt vi forstod bestod salene deroppe af forskellige samlinger, skänket som helheder og holdt samlet. Store Riberasamlinger, Murillosamlinger og en tre-fire Goyabilleder, deriblandt et yderst märkeligt ”Panik”. Et dystert landskab med en truende himmel, som ved närmere eftersyn viser sig väre en mystisk kämpe. Nede på jorden styrter mennesker og dyr til alla sider.”

Pradomuseet, inköp och Tearoom – 4 april

”4/4. Naturligvis Pradomuseum. Men nu skal I slippe for mere sludder om det. Vi er ikke färdige, og vi har jo vore ynglinge, der skal ses hver dag. I dag kiggede vi särlig på Murillo, som lader os kolde, hvorimod Tizzian griber os mere og mere. Eftermiddagen var Gretes med indköb. Bagefter i Tearoom. The og kager. Jeg var forfärdet over regningen. Det var også et fint sted, hvor vi spiste sammen med nogle fra Marokko i yderts märkvärdige kläder. Nåh, da vi havde regnet om i danske penge, var det 5 kroner tilsammens.”

Pradomusset och Museo San Fernando – 7 april, sista dagen i Madrid

”7/4. Tidlig på Prado. Var nr. 3 og 4, der kom ind. Fik fin lejlighed til at tage afsked. Var lang tid alene hos Velasque. Tog i bil til Museo San Fernando. Lille men godt. Dvs en fire fem af Goya, hvoraf i det mindste et må väre et hovedvärk, en general, der ved aftenstid ligger i lejren med et brev i hånden, og betragter noget der er skjult af en fane. To Velasquer, der ser ud som de porträtter, der ses i spejlet i Las meninas. En räkke porträtter af Lopez. Sol i spejlglasvinduet ud mod Calle Alcala, betragtade og lod os betragte. Grete väkker opsigt ved at ryge. Efter siesta på inköb for de nästen siste pesetos. Den sidste drink på en gadecafe. Nu pakker Grete og jeg skriver den sidste bulletin. Vi gläder os til i morgen. Grete mest til i morgen aften. Rejsen har väret dejlig, men det skal väre dejligt at komme hjem, först og fremmest til rugbröd og god the, samt mad uden den grönne spanske olie, som hvis jeg ikke husker meget fejl, smager ganske anderledee end den italienske. Vi har taget den med ro her i Madrid, og väret yderst fornuftige, men en stor by er og bliver trättende. Vi har läst og nydt en mängde kunst, men nu gläder vis os til hverdage og vennerne.”

Hemma igen – 8 april

”Fra 7.45 till 19.15 er der 11 timer 30 min. Deraf var kun 6 timer 25 min reel flyvetid. Her er der altså noget at göre for en rask mand. Hjem til Roskilde med et tog, der var nöjagtig lige så länge om det, som flyvemaskinen om turen Hamborg-Köbenhavn. Jeg er ikke sikker på att Grete nöd turen som jeg, men noget nöd hun skam, og var ikke en fjerdedel så ödelagt, som ved ankomsten til Barcelona, da hun kom hjem til god modtagelse af Agnete med store stykker fläsk, spejleäg og rugbröd.”

Om jag har räknat rätt var min farfar Hakon Fogh (1887-1969) och min farmor Margrethe Slomann, gift Fogh (1889-1968) respektive 65 och 63 år gamla när de var på den närmare två månader långa resan till Spanien 1953. Min farfar, som var född den 27 juli, skulle fylla 66 samma år. Det framgår av tidningsintervjun med min farfar i samband med hans 80 års dag att de har rest mycket och ett stor del av resandet har varit att besöka olika konstmuseer. Men det framgår också av min farfars brev från resan till Spanien, att de ger sig ut på landet på egen hand, är nyfikna på hur spanjorerna har det i ett land som antagligen erbjuder sämre livsvillkor än det man ser i Danmark. De är nyfikna på jordbruket och frågar om de får komma in på en gård som de passerar. Även när de reser runt i landet med tåg eller båt tar de tillfället i akt och inleder samtal med lokalbefolkningen. Min farfar nämner flera gånger att han är dålig på spanska, men det verkar ändå som att de gör sig förstådda och också förstår vad som blir sagt. Breven vittnar om en stor nyfikenhet och livslust.

Beskrivningen från en båtresa 7 mars är mycket karakteristisk:

”Hele vejen til Fuengirola slog en ung meget fattigt klädt fiskerkone sig på os, hun snakkede ustandselig med elegante fagter, og jeg forstod dog en del af, hvad hun fortalte, og jeg fik da også fortalt hende om min sejlbåd, og hun fortalte, at hun blev sösyg, når vejret var som idag. Hun lärte mig en del spanske navne på träer, kaktus osv. Det var hende der var den indladende, ikke jeg.”

Carl Victor Slomann och min farmor

Det kan se ut som om Carl Victor Slomann levde ett relativt vilt ungdomsliv i Zürich, Paris och Portugal för att sedan etablera sig i Köpenhamn med familj och fast jobb. Att livet delades i två vitt skilda delar och att han på sin dödsbädd gav uttryck för att ingen riktigt kände honom så som han egentligen var. Min farfar beskriver det i sitt begravningstal som att Carl Victor Slomann fick anstränga sig mycket för att anpassa sig till den roll han hade som etablerad familjeförsörjare. Att han var tvungen att bli någon annan – nästan som om han bar på en hemlighet. När man ser på bilderna från familjelivet ser det ändå ut som han hade ett bra liv – men någon sorts frustration uttrycks på dödsbädden.

När det gäller min farmor och farfar ser det mera ut som om de får ihop sina liv. De etablerar sig som en familj med två barn. Min farfar får jobb och de bor i Helsingör, Kolding och Roskilde. De har gemensamma intressen inte minst inom konst och litteratur. Breven från resan till Spanien 1953 vittnar om hur de studerar konsten på plats, men också intresserar sig för landet de besöker och för dess invånare.

Min farmor visar också att hon gör vad hon vill och att det är viktigt för henne att hälsa på barn och barnbarn. Jag tänker särskild på hur hon under andra världskriget reste mellan Kolding, Köpenhamn och Nakskov med tåg och färja, både ensam och tillsammans med min farfar. Trots att hon enligt Nürnberglagarna var halvjude fortsatte hon med dessa resor även efter oktober 1943, då de danska judarna annars hade lyckats fly till Sverige.

Vid första besöket i Nakskov april 1943 skriver min farfar i mina föräldrars gästbok:

”Kom hertil 21/4 43 Kl. 16 efter at have tillbragt Natten i Nästved, hvor vi var blevet underholdt af R.A.F med den kraftigste Overflyvning, vi endnu har hört. Der var tilmed Luftkampe. Vi har haft det dejligt her. /../ Vi er taknemmelige for at have faaet Lov at väre jeres förste Ferie som nygifte sammen med jer, have lärt jeres Hjem at kende, saa vi har /…/ i orden, hver Gang vi tänker paa jer, og for at have set, hvadfor en söd og dygtig Husmoder Lene er. Hun bör huske, at det var Henrik, ikke os, der tvang hende til at spille Bridge. Vi rejser i Morgen 27/4 5.30. Hakon Fogh, Grete Fogh”

Min farmor och farfar kommer på besök igen i augusti 1943 och firar även julen 1943 i Nakskov – men nu i den nya lägenheten på Bregnevej. Min farfar skriver: ”Tak for en rar Jul i den ny Lejlighed, der var en svär Forbedring fra den i Söndergade”

I februari 1945 skriver min farmor, som er på besök utan min farfar:

”Byen er som et Paradis p.t.: Mad nok, brändsel nok – o ingen Tyskere. /../ Mogens er blevet så stor; han kan staa og nästen kravle o igaar rakte han efter mig, og han er en rigtig lille grinebider; vi er meget fine Venner o jeg vil savne ham så umaadeligt. Jeg har väret lykkelig for dette Besög o tänker mig at skulde leve länge paa det. Vi har väret hos Petersens, fejret Bryllupsdag, väret i Biografen, o i söndags lavede Henrik o jeg Forberedelser til Maskeradfesten på Lördag. Tak for denne Gang, o gid der ikke er altfor länge til den näste. Jeg rejser nu ind til de tre i Kbhn. Farmor 2-8 februar ”

”Mad nok, brändsel nok – o ingen Tyskere” skriver min farmor i februari 1945 – och man kan nästan tro att kriget redan är slut. Man ska nog förstå min farmors kommentar som att det är stor skillnad på hur kriget märks i Nakskov jämfört med Köpenhamn och möjligen också Kolding. Kirstens Thorups roman Mörket bag dig beskriver oroligheterna i Köpenhamn – inte minst i krigets slutskede.

Min farmor avslutar sitt inlägg med att berätta att hon resar vidare till Köpenhamn februari 1945 för att besöka min faster Lisbeth och hennes familj.

Min farfar och hans familj

Frederik Fogh (1855-1913) – min farfars far

Min farfar höll ett tal på min far och mors silverbröllop, där han pratade om at min far, Henrik Fogh, hade likheter med sin farfar, Frederik Fogh.

Från min farfars tal till mina förälders silverbröllop, februari 1968:

I ved, at jeg tidt har sagt at du Henrik, altid minder mig om din farfar, som du ikke har kendt. Jeg har ikke för i dag rigtig vidst hvori det ligger, thi du er en helt anden legemlig type end ham. Men idag ved jeg vad det er, der udgör ligheden. Din farfar var i höj grad en glad mand, og han var en lykkelig mand! Nu kan man naturligvis sige, at han og du sagtens kan väre glade, når I er lykkens yndlinge. Men sådan er/…/ sammanhängen ikke. Lykkens gudinde giver ikke sine gaver til de egentlig trängende. Hun ser ikke til den side , hvor de sure og kedelige er. /…/ Hun giver til de glade. Man kan mene derom, hvad man vil, men sådan er det og det er der en god ekonomisk mening i, for fra de glade kan lykken stråle videre.

Min farfars far, Frederik Fogh, var distriktsläkare i Vordingborg. Han dog i en motorcykelolycka 1913 – samma år som min farmor och farfar gifte sig. Så min far har aldrig mött sin farfar – och vi har inte hört så mycket om honom. Det är därför intressant att min farfar i sitt tal på min far och mors silverbröllop framhäver att han ser samma livsglädje hos sin son som hos sin far. Jag tycker även att man kan känna igen min fars livslust i de brev han som barn skrev till sin mormor. Jag tänker också att humor och glädje är ett tydligt minne från min egen barndom. Man kan se bekymmer och problem men humor och livsglädjen finns där som en viktig del av livet. Jag ser också livsglädjen hos min egen son – bilden av Jens hängde i ”spisestuen” i Nakskov och min pappa tyckte mycket om det.

Det fanns dock också plats till en mörkare sida i Frederik Foghs liv. I en intervju som gjordes i samband med min farfars 80-års dag berättade han att han fick följa med sin far på sjukbesök:

– Tog De med ud på distriktslägens ture?

– Det skulle jeg skam. Far ville ha at jeg skulle läre livet at kende, også dets mere barske sider. Dem oplevede jeg ikke mindst, når jeg som retsvidne var med far i hens egenskab af politi- og retsläge til undersögelse af selvmord og andre ohyggelige ting. Jeg har väret med en gang, som var temmelig chokerende. Det var en ung mand, der havde skudt sig ved at träkke geväret af med foden og havde skudt hele den överste del af hovedet bort. Hjernen lå som klatter rundt om ham! (Intervju med Hakon Fogh i Riskilde Tidende 1967)

Min farfars mor Adda Fogh skrev om Frederik Foghs släkt. Även min faster Lisbeth Giese har skrivet om sin farfar. Nedan finns några citat från det Lisbeth har skrivit. Eftersom Frederik Foghs far, Lauritz Christian Fogh, dog väldigt ung växte han upp med sin mor Sophie Frederikke Fogh, sin mormor och tante Mine.

Min faster Lisbeth Giese skriver om sin farfar Frederik Fogh:

Under läsningen af denne beretning blev jeg. L.G.., stärkt grebet af min oldemors Sophie Frederikke Foghs tragiske skäbne. Noget havde jeg hört som barn, men de to små börns död anade jeg intet om.

Adda Fogh skriver om hende at hun var meget indesluttet hele livet. Det fik mig til at tänke på, hvordan hendes eneste overlevende barn, Frederik Fogh, kunde udvikle sig til en livlig og meget aktiv mand.

Skyldtes det genetisk arv fra fadern, Lauritz Christian Fogh? Ham der sang Bellman så smukt og förte et muntert ungdomsliv i Köbenhavn. Eller skyldtes det hans to andra opdragere, mormoderen Cathrine Möller og tanten, Mine Möller (se ”Tante Mines beretning”)?

Jeg har prövet at danne mig et billede af ham, min farfader Frederik Fogh. Hertil har jeg to kilder, nemlig hans egen dagbog fra et togt med Fregatten Jylland i 3 månader i sommeren 1880, og hans söns Hakons tale ved hans båre 1913.

Frederik Fogh var ved sin död distriktsläge i Vordingborg. Hakon elskede ham og beundrede ham, men talte själdent om ham.

De to kilder tegner to vidt forskellige billeder af ham. Dagbogen viser en lidt forsigtig, velopdragen ung mand. Hakons tale beskriver en moden handlekraftig mand.

Dagbogen består af fällesbreve til käresten, Adda Matthiessen, moderen, mormoderen og tante Mine. Den er illustreret med fotografier, vist hans egne, han har livet igenem väret en livlig fotograf, og hans egne tegninger. Han er underläge ombord og nyder at blive tiltalt dr. Fogh, i virkeligheden manglar han to års studier, för han med rette kan tiltales således. Han keder sig en del ombord, patienter er der ikke mange af /…/ Han indtager en meget isoleret stilling i dette stärkt klassedelte samfund. Han er den eneste af den slags. Han tager det som en naturgiven ting og beklager sig ikke derover. /…/

Men det betyder også, at udenfor klasserne som han er kan han stifte venskaber og bekendtskaber i alle andre grupper. Meget af dagbogen består af menneskeskildringer. Naturligvis bruger han öjne og ören når han er i land, hvadenten det er i England, på Madeire eller i Kronstadt. /…/

Hakons tale giver et smukt billede af en kärlig ägtemand og far, en dygtig läge og en munter mand ”den festligste i Laget hvor han kom frem”. (Addas och Lisbeths texter kan läsas i sin helhet i mitt inlägg om ”Rötter från Nordjylland”)

Lisbeth skriver att en stor del av Frederik Foghs dagbok består av ”menneskeskildringer”. Intresset för människor som man möter på sina resor är också en viktig del i min farfar och farmors brev från deras resa till Spanien 1953.

Från min farfars tal vid Frederiks Foghs begravning:

Faa kendte Fader rigtig. Han var egentlig en faamält Mand overfor de fleste Mennesker. Han däkkede blufärdigt over sine Fölelser. /…/ Fader havde et ualmindeligt klart Hoved og /…/ et skarpt Blik for hvar der var Lögn og hvad der var sandt. Han var saa pinlig angst for alt hvad der var usandt saa det endog ulogisk nok förte ham til at däkke sig med en Maske. Men Faders Munterhed kunde väre ägte nok. Han var den festligste i Laget hvor han om frem.

Fader var en rolig Mand. Det lyder maaske underligt for mange der har hört og set ham fare op og skälde ud og smälde for Ingenting. Men det var alltid over Ingenting.

Over Ting der var vigtigere end at der manglede Tändstikker paa hans Skrivebord tabte han aldrig Hovedet. Andres Uro Angst og Sorg bragte ham i Ligevägt. En stille rolig munter festlig Ligevägt. Naar han kom lässede han alt Ansvaret over paa sig og bar det uden at man kunde se det paa ham. Og andres Lidelser /…/ tog dog i Virkeligheden meget paa ham. (Talet kan läsas i sin helhet i mitt inlägg om ”Rötter från Nordjylland”)

Detta med att fara upp och skälla ut är något vi barn kan känna igen från vår egen pappa. Så min far hade en likhet med sin farfar även här. Beskrivningen av hur min farfars far tog ansvar – att ”han lässede alt ansvaret over på sig” är intressant. I detta finns ett lugn – något jag kan känna igen från mitt eget liv – att ibland oroa sig och bli irriterad över små saker – men att klara stora utmaningar med ett helt annat lugn.

Ett exempel på Frederik Foghs sätt att ta ansvar finns beskrivet i en bok av författare och journalisten Jesper Ewald, där han riktar ett tack till ”distriksläge Fog i Vordingborg”:

Jeg fik difteritis under et ophold dernede, og samtidig var der kolera i Hamburg. /…/ Der var inge difteri-vaccine dengang, ihvertfald ikke i Vordingborg, men distriksläge Fog tog et rör og sugede min hals ren – ganske som rektor i Kiplings Stilk &Co. Da jeg tilfulde forstod, hvilken heltebedrift denne provinsläge havde övet for at frelse mit späde liv, var han död; jeg fik aldrig takket ham. (Jesper Ewald: Breve fra en barndom s 48) (från mitt inlägg om ”Salomon, Ewald och Henningsen”)

Hakon Fogh (1887-1969) – min farfar

Det finns ett tal som hölls när min farfar gick i pension 1957 som ger en bild av hans styrkor som rektor: han tyckte mycket om barn och unga människor, han erkände lärarnas yrkeskunskap och lade sig inte i detaljer. Min farfars många intressen nämns också – och att han delar många av dem men min farmor – det nämns att både min farmor och farfar är ”livsnäre”.

Citat från ”Lektor Skovs afskedstale til rektor Fogh”:.

Men forudsätningen for disse rige lärerevner er Deres store kärlighed til börn og unge mennesker. Jeg vil sige til eleverne: I har haft en god ven og fortaler i rektor. Det var altid jeres tarv, der kom först. /…/

Og her kommer jeg til en side ved rektor som skoleleder, der har spillet en stor rolle for os alle. De har, rektor, på en nästen ufattelig måde gennem de mange år som skolemand undgået selv den fjerneste gran af det pedantiske. De har gennem de ti år ladet deres lärerkollegium väre löst fra pedanteriets spändetröje. De har givet os fuld frihed indenfor vores fag, og det ved jeg, vi alle er Dem meget taknemmelige for”./…/

Hver enkelt af os vil sige Dem tak for, hvad De har betydet for os og önske Dem og fru Fogh , Deres trofaste ledsager gennem de mange år, en lang og lykkelig tid, når de nu inden länge träkker Dem tilbage i mytologisk ophöjethet på Valhallavej! De kommer ikke til at kede Dem, dertil er de begge alt for livsnäre, og Deres intersesser spänder jo lige fra lopper til Shakespeare. (En större del av talet kan läses i mitt inlägg om ”Rötter från Nordjylland”)

I min fars tal till min farfars begravning är det många av de samma teman som träder fram: det humanistiska – att vara nyfiken på de människor man möter på sin väg oavsett klass och status. Men min farfar bar också på en oro för sin unge son, min far, som fortfarande gick i skolan och inte alltid hade så bra betyg.

Citat från min fars tal till min farfars begravning:

Jeg har fra denne tid et på en måde meget märkeligt minde om ham. Antagelig på grund af dårlige karakterer eller dovenskab i skolen blev jeg flere gange trukket i enerum, hvor far udtrykte sin dybe bekymring for, hvordan det skulle gå mig. Det, der var så ejendommeligt var begrundelsen for, som han sagde: ”Jeg er så bekymret for, hvordan du skal klare dig, for du ligner mig så meget.” Han må have bemärket, at det forstod jeg ikke, for han tilföjede: ”Når jeg er blevet til noget, skyldes det kun, at jeg har väret uforskammet heldig.”

Senere i liver kom han ofte tillbage til dette. Denne undervurdering af sine egne evner var en del af hans natur, hvor meget han end skjulte det ud af til. /…/

Fars virke som skolemand kan jeg kun dårligt bedömme. Men når jeg nu ser tilbage, kan jeg se, at han igennem sit arbejde har skaffet sig venner for livet. Jeg ved også, at disse venner respekterede ham som skolemand, og jeg ved også , at der var folk som ikke stod ham så när og som ikke var hans meningsfäller, der respekterede ham.

Jeg ved også at han skaffede sig uvenner ved sit arbejde, ofte ved at han noget bramfrit sagde sin mening, og han arbejdede på det han anså som det rigtige uden persons anseelse og uden skelen til vedtagne sociale normer.

En mand det er gået sådan, kan ikke väre så dårlig til sit arbejde./…/

Hans store hobby gennem mange år, sejlsporten, var jo heller ikke kun sejlads. Det var karakteristisk for far, at den blev benyttet til at sätte sig ind i fiskernes og galeaseskippernes levevilkår. Jeg kan endnu se ham for mig som han for ca. 35 år siden sad på köjen og mens han tog töjet af fortalte mig om sin samtale med en galeasskippere og sluttede med. ”Man må jo skamme sig over hvor godt man har det i forhold til ham.”

Det var også karakteristisk, at det lykkedes ham at blive akcepteret af dem og ofte blive taget for en af deres egne.(Talet kan läsas i sin helhet i mitt inlägg om ”Rötter från Nordjylland”)

Min farfar såg en likhet mellan sig själv och sin son, som oroade honom. Min farfar ansåg att han själv hade haft tur och var bekymrad för sin son, som kanske inte skulle ha samma tur. Jag har tänkt mycket på det – och tror att det kan vara så att man är rädd för att de negativa egenskaper, som man tycker att man har – att de skall gå i arv – att man ska känna igen dem hos sina barn. Nu gick det ju väldigt bra både för min farfar och min far – men det är klart att man ska ha tur för att lyckas. Att man någonstans möter en person som ser något speciellt hos just dig – som ger dig en möjlighet att hitta rätt – i yrkeslivet och i livet i övrigt. Men det krävs förstås så mycket mer än tur för att man skall hitta den plats i livet, där man trivs och där man får användning för sina förmågor.

I sitt tal vid min farfars begravning beskriver vännen Mogens Pihl en viktig del av min farfars personlighet:

Hakon Fogh var en betydelig personlighed. Sagt uden overdrivelse står han for mig – og jeg vedkender med taknemmelighed den store indflydelse, han urövede på mig – som en af de betydligste, jeg har mödt. Hans stillingstagen til menneskelige og faglige problemer var präget af stor selvständighed og originalitet i tankemåde, og han evnede at fremföre sine synspunkter med fantasi og evne til at inspirere. Hans respektlöse og utraditionelle holdning kunne lejlighedsvis komme til orde ved en noget drastisk udtryksform, men i sityationer af alvor eller ved festlige anledninger kunne han ofte finde udtryk präget af åndfuldhed, skönhed og varme. /…/

Trods en – jeg fristes til at sige: villet – djärvhed i den ydre form var hans sind fölsomt, og han var en meget trofast ven.(Mogens Pihls tale til Hakon Foghs begravelse)

Bland de dokument jag fick med mig från Nakskov, finns det ett manuskript till ett föredrag om moral, som min farfar höll vid 73 års ålder. Jag har inte läst allt – men ser att det bland annat finns ett långt citat av Sokrates. Min farfar var alltså intresserad av filosofi – nyfikenhet och sökande efter svar har varit en viktig drivkraft i hans liv.

I manuskriptet kommer han också in på Darwin och ”the survival of the fittest” och skriver:

Når menneskene har sejret så stort, som de har i den biologiske kamp för tilvärelsen, skyldes det afgjort ikke menneskenes rent legemlige fortrin, som mildest talt er yderst beskedne i forhold til de vanskeligheder mennesken har väret stillet overfor.

Mennesket har ikke väret den stärkeste i banal forstand men unägtelig den bedst skikkede, og jeg bilder mig ind at den egenskab dette i förste grad beror på er menneskets behov av kontakter og evne til at skabe kontakt, kort sagt at mennesket er et samfundsdyr.

Det var inte länge sedan jag läste samma resonemang i Rutger Bregmans bok I grunden god – En optimistisk historia om människans natur. Då handlade det om att Homo Sapiens hade en fördel för att de var sociala – till skillnad från Neandertalarna – som dog ut trots sin överlägsna fysiska styrka. Människans stora fördel är just att att vi har fungerande samhällen, som bygger på att vi hjälper varandra. Människan är beroende av sin flock för överlevnad.

I manuskriptet nämner min farfar också Charles Dickens, och kallar honom ”en af alle tiders störste Romanforfattere”.

Charles Dickens är den författare det har talats mest om i min fars familj. Min farfar läste ”Ett juleäventyr” för oss barn och jag minns att min far roade sig mycket över Pickwick Klubben. Nu i sommar läser jag själv David Copperfield, en roman där handlingen ligger nära Charles Dickens eget liv. De flesta tänker kanske att Dickens skrev om fattigdom och barnarbete, men det som egentligen fascinerar mig mest är hur han i sitt rika persongalleri förmedlar en mycket tolerant och ”rummelig” människosyn. Jag tänker speciellt på de människor David Copperfield lär känna under sin skoltid i Canterbury, där han umgås med personligheter som på många sätt är udda och egensinniga, men som samtidigt i det sociala umgänget accepterar varandras olikheter. Dickens framhäver dygder som ärlighet och trofasthet och står på de utsattas sida. Jag blir väldigt imponerad över hur han vänder och vrider på de mänskliga relationerna och på det sättet vaskar fram de idealen han tror på. Man lär sig helt enkelt mycket om människans goda och dåliga sidor när man läser Charles Dickens.

Författaren Ola Larsmo skriver om Dickens människosyn i förordet till David Copperfield från 2006:

David Copperfield, som i likhet med sin författare börjar sitt liv i ångest och sorg, men som går genom många motgångar mot en ljusnande framtid, har ett genomgående tema: det är nödvändigt att behålla sin tilltro till världen, till människorna, inte för att man inte förstår bättre utan därför att det är den enda vägen framåt. Bättre att gå på pumpen ett antal gånger än att bli en cyniker: dessa går alltid under hos Dickens. Detta kan också om man så vill, läsas som en samhällssyn av det reformistiska slaget: Dickens tror på människorna, att de ytterst sett vill varandra väl. Det sociala bandet är intakt i hans värld, det går att återvända in i ljuskretsen av gemenskap och vanlig hygglig hjälpsamhet, och något annat finns egentligen inte att hoppas på. Känner man igen sig i den andre inser man också det omöjliga i ett samhälle som bygger på hierarkier och skillnader. Så skulle man kunna sammanfatta Dickens sociala patos. Om det inte är tillräckligt djupsinnigt – nå, då får du väl läsa en annan bok. (Ola Larsmo i Förordet till Charles Dickens: David Copperfield, 2006)

Adda Fogh (1860-1931) och Ellen Fogh (1889-1958) – min farfars mor och syster

Det är genom min farfars mor, Adda Fogh, född Matthiessen, som vi har våra rötter från Island. Dottern Ellen Fogh, min farfars syster, var konstnär. Hon var i en period gift med en man från Sicilien och de fick sonen Fredrik Fogh (1923-2014). Fredrik blev arkitekt och bodde i Milano.

Addas mor, min farfars mormor, Valgerda Matthiessen (1828-1907), född Finsen, var länken till den isländska släkten. Valgerdas barnbarn, Hilmar Fridericia (1876-1962), bodde i en period hos sin mormor, eftersom hans mamma, Jonna Fridericia (1857-1876) hade dött av barnsängsfeber endast 19 år gammal. Jonna var Addas storasyster, och man kan tänka sig att banden var täta mellan Adda och Hilmar Fridericia.

Via min blogg blev jag kontaktad av Jesper Kinch Andersen, som är från Slettestrand och driver webbsidan: Gammelslet.dk

Jesper Kinch Andersen skriver:

Jeg kommer selv fra Slettestrand, og går op i historierne og billederne fra området fra ”gamle dage”. Der er jeg stødt på ”Fogh” nogle gange – bl.a. gamle fotos af Adda og Ellen – efter hvad jeg er blevet fortalt. Og der er flere uidentificerede personer, du måske kan sætte navn på. Hilmar Fridericia og familie har jeg mange billeder af fra deres sommerhus ved Slettestrand.

Han har tillgång till Hilmar Fridericias dagbok:

Fridericias førte dagbog, når de var i sommerhuset, og den starter sådan her: “Sommer 1915 boede Familien i Knud Larsens Hus ved Indgangen til Svinkløv Plantage sammen med Adda og Ellen.” Deres hus blev påbegyndt i oktober 1916 og beboeligt august 1917.

Jag fick några bilder av Jesper – och han skriver följande kommentarer:

Jeg er ikke kommet på Grønnestrand på/ved pensionatet – vi kom vist kun på de kanter, når vi ville fiske i pumpehullerne, og så gjaldt det om ikke at blive set! Men jeg har fået adgang til en del gamle billeder fra Grønnestrand og også kikket i den gamle gæstebog, der desværre “først” starter i 1907 og ender i 1950. Jeg boede i Slettestrand fra 1958 (født) til 1963, og er så kommet der i vores sommerhus (Jesper Jensensvej 6) i ferier og weekender. Vi havde en del familie på egnen. Vi er som unge ikke kommet til Grønnestrand. Det var ikke et “unge-sted” i 1970’erne. Der var iskiosker og camping i Svinkløv, så det trak jo (har også selv haft ishytten ved Svinkløv badehotel gennem min svigerfar købmand Peter Albrechetsen i Hjortdal). Jeg har fået kontakt med en del familier, der er kommet på egnen i generationer, og har fået lov til at scanne mange gamle billeder, så der er en del at holde rede på.

En af familierne er Fridericia, som du også nævner i din blog. Du er vel klar over, at de havde sommerhuset på Havbakkevej 13 ved Slettestrand? Og at hans anden kone var datter af Ludvig Elsass, der havde sommervillaen, der nu er Hotel Nor (Slettestrandvej 88)? Det er derfra billederne af Adda og Ellen stammer, og jeg har fået dem gennem Bente Dausgaard, der – så vidt jeg husker – er Fridericias barnebarn. Jeg sender billederne i små portioner, da jeg ellers nemt kan få problemer med mit mail-program. Det første billede her, er taget i kunstmaler Knud Larsens sommerhus (“Kridthuset”, Svinkløvvej 408) og skulle efter mine oplysninger være Adda og Ellen.

Efter Frederik Foghs död 1913 flyttade Adda Fogh till Köpenhamn, där hon fram till sin död bodde på Åboulevarden 16, på 3 sal. Sommaren 1915 bodde Adda och Ellen tillsammans med Hilmar Fridericia och hans familj i Knud Larsens Hus (”Kridthuset”, Svinklövvej 408 – vid ingången till Svinköv Plantage)

Året efter, 1916, började Adda och Ellen att bygga sitt hus – huset är klart augusti 1917. Hilmar Fridericias hus på Havbakkevej 13 i Slettestrand blev färdigt 1918

På webbplatsen Gammelslet.dk kan man läsa om ”Hilmar Fridericias sommerhus i Slettestrand”:

Herligt billede fra 1926 af Overlæge Hilmar Fridericias sommerhus (Havbakkevej 13). Han kunne med Åkjærs ord sige: ”Jeg lagde min gård i den rygende blæst”, men han fik så også udsigten med. Huset blev færdigt i 1918, og allerede første år startede han med at skrive dagbog, når han og familien var i huset. Og fra 1937 også med billeder klæbet ind i bogen og lige indtil 1955, hvor huset sælges. Siderne for 1944-1946 er tomme: Fridericias anden kone var jøde, og de måtte flygte til Sverige, dog efter at have tømt huset og deponeret møblerne hos Brand i Fjerritslev under en nervepirrende rejse i 1943. Hvordan der så ud efter krigen, kommer i et specielt afsnit her på siden, så bare hold øje! (Källa. Gammelslet.dk)

Addas och Ellens hus ligger i närheten av Grönnestrand. För några år sedan tog jag bilden nedan när vi åkte igenom Telefondalen – en grusväg man passerar när man åker från Svinklöv till Grönnestrand.

Nedan kan man läsa en beskrivning av landskapet kring huset:

Åbent landskab fra toppen af Søbakke

Der er både historiens vingesus og en helt utrolig udsigt, når man står på toppen af Søbakke. Bakken ligger på kanten af den gamle kystskrænt, hvor Grønnestrandvej skærer sig ned gennem skrænten, og dette sted vender Rita Rendow fra Fjerritslev tilbage til med jævne mellemrum. – Der er en parkeringsplads med sti ind til to jættestuer, og de bliver nok brugt en del. Men der er også en lille sti op til Søbakke, og den bliver ikke brugt ret meget, kan man tydeligt se. Og det er synd, for det er et fantastisk sted. Det må man give hende ret i. For ens øjne breder sig Han Herreds største fredede område, Grønnestrand, med øde klitheder og den frodige gamle stenalderkystskrænt med enebær, hyld, roser og kaprifolier. Mod nord kan man se den gamle kystlinie helt ud til Jammerbugten og følge horisonten til Bulbjerg. Under bakkerne går der en sti forbi Røverdalen, Gammel Hvarre og Telefondalen, og stien fortsætter forbi Svinkløvgaard, hvor jeg er født, og Strandfogedgaarden helt til vandet, fortæller Rita Rendow./…/

– For omkring 100 år siden var der folk, der boede i jordhuler i området øst for Søbakken, kan Rita Rendow også fortælle. – De var frie folk, som havde en ko, en gris, et par får, nogle høns og en lille køkkenhave. Nu er der på stedet et par gulkalkede sommerboliger, der tilhører familierne Hvenegaard og Fogh. Rita Rendow er glad for at besøge Søbakke uanset tidspunktet på dagen. – Men det er et særligt godt sted at nyde en solnedgang fra, fastslår hun. (nordjyske.dk)

Efter Addas död 1931 ärvde Ellen huset, och vid Ellens död 1958 ärvde Fredrik Fogh huset efter sin mor. På bilden nedan hälsar vi på Fredrik. Tror det kan vara i början av 2000-talet.

Ellen Fogh gifte sig 1922 med Carmelo Pafumi, som föddes 1902 på Taormina i Italien. De bosatte sig på Taormina och fick sonen Fredrik Fogh 1923. De skilde sig sedan och Ellen flyttade tillbaka till Danmark, där Ellen och Fredrik bodde på Åboulevarden tillsammans med Adda. Det är mycket som tyder på att Adda och Ellen hade en en tät relation – vilket också framgår av bilden nedan. Ellen bodde hemma länge, medan min farfar flyttade hemifrån tidigt. Kvinnor hade på den tiden inte samma möjligheter att flytta hemifrån och utbilda sig. Ofta bodde kvinnorna hemma fram tills de gifte sig. Ellen gick på olika konstutbildningar, men bodde antagligen också en del hemma. Kvinnor som till exempel mor och dotter var ofta beroende av varandra, höll ihop och hjälpte varandra. Nedan bilder av Adda och Ellen som Jesper Kinch Andersen skickade till mig. Man ser att de har en nära relation – att de har varit ett stöd för varandra – Adda som änka och Ellen som frånskild och ensamstående mor.

Familjen Fogh i Nakskov

Det var mycket skratt och glädje i min familj. Humorn hade en framträdande plats – och glädjen tog sig uttryck som äkta livsglädje och framtidstro. Det var ju också i tider av tillväxt och god ekonomi.

När jag sommaren 2024 läser Anna Kåvers bok Himmel och helvete och allt däremellan – Om känslor inser jag att vi kanske inte pratade så mycket om känslor – men känslorna kom ändå till uttryck och fick ta plats och det är ju en bra början. Det var inte tyst runt bordet – och det var ingen som fick skäll för att uttrycka känslor. Däremot var det nog så att vi förhöll oss rätt så omedvetet till det – det var inte ett hem med analyser av just känslor. Desto mer om människors lika värden – att ingen folkgrupp ska förtrycka någon annan. Min far läste mycket om Hitler – och var upptagen av bland annat förföljelsen av judar – men också om hur svarta förföljdes i USA. Billy Hollidays sång om Strange fruit lyssnade vi kanske inte så mycket på – men däremot läste min pappa om hur svarta lynchades i USA. Han var mycket upptagen av hur människor behandlade varandra och som pensionär var han aktiv i Amnesty International. Jag tänker att respekt för andra människor oavsett kön, klass och ras lade grunden till värderingar och samtal i vår familj.

Under rubriken Till känslans försvar skriver Anna Kåver:

Alla har känslor. Vi har dem på gott och ont. De binder oss samman, likväl som de har kraften att sära och plåga oss. Känslor är involverade i alla våra olika vardagshandlingar och i våra relationer. De skapar vår upplevelse av identitet och självkänsla. De är våra verktyg för att förstå andra människor och deras intensioner samt vägleder oss till förnuftiga beslut. Känslor är, kort sagt, en nödvändig kompass i tillvarons snåriga terräng.

Utan känslor skulle vi inte fungera, vi skulle helt enkelt inte vara mänskliga. Vi skulle sakna drivkraften till handling i största allmänhet och till det kreativa skapande i synnerhet, till det vi kallar kultur – teater, film, musik, dans, sagor, berättande, konst och litteratur. Jag vill helst inte tänka på hur ett liv skulle levad utan allt detta!

Det är dags att uppvärdera känslornas roll i vår högteknologiska tillvaro. Känslor är inte en onödig och irriterande biprodukt som gör dig ineffektiv, som stör din genomtänkt förnuftiga och prestationsinriktade tillvaro eller som gör dig sjuk. Tvärtom, det är bra att vara känslosam, känslig och känslomedveten. (Himmel och helvete och allt däremellan – Om känslor. s 17)

Vi kan spegla oss i de känslor som kommer till uttryck i litteratur, film och musik samtidigt som det är genom våra känslor vi har förmågan att uppleva böckerna, musiken och filmen. Att vara medvetna om våra känslor hjälper oss i livet och i mötet med andra människor. Kulturen hjälper oss att bli medvetna om våra känslor och så småningom lär vi oss också att sätta ord på dem. Det sista är nog det svåraste och antagligen en bidragande orsak till att människan fortsätter att skapa kultur. Man kommer aldrig riktigt fram eller också upptäcker man nya mål på vägen.

Oro – ett centralt tema i Jane Austen: Stolthet och fördom

Jag fick Jane Austens Stolthet och Fördom av min farmor och farfar när jag var omkring 15 år. Jag var mycket förtjust i den och läste den tre gånger i följd om jag minns rätt. Den var rolig, romantisk och jag tyckte särskild mycket om Elizabeth Bennet, som var fri i sitt sätt att tänka och som älskade att promenera i naturen. En självständig och egensinnig ung kvinna, som i slutet gifter sig med Mr. Darcy. I många år skämdes jag lite för att jag var så förtjust i boken. Det var inte precis något man skröt med i den vänsterorienterade studentmiljön jag levde i som ung. Och jag hade heller inte något språk, som gjorde det möjligt att analysera min upplevelse av romanen.

Jag minns att vi i Nakskov med stort nöje såg på Stolthet och fördom som TV-serie. Det var mycket så vi upplevde litteratur, vi skrattade tillsammans, men pratade inte så mycket om det därutöver.

I mitten av 90-talet kom en ny version av TV-serien, med Colin Firth som Mr. Darcy. Det blev min favorit – som jag sedan köpte på DVD och som jag återgår till med jämna mellanrum, inte minst när jag på olika sätt behöver tröst, är lite trött och ofta när jag varit förkyld.

Nu under sommaren har jag läst originalet av Stolthet och Fördom från 1813 på engelska. I bandet finns också en hel del analyser och kommentarer, som var mycket intressanta att läsa och som ofta bekräftade de tankar som jag genom åren har haft om boken, men inte riktigt hade pratat med någon om.

När jag läser Anna Kåver: Oro- Att leva med tillvarons ovisshet, inser jag att oro är ett centralt tema i Stolthet och fördom – plötslig ser jag hur Jane Austen skickligt gestaltar hur romanfigurerna hanterar sin oro på helt olika sätt. Familjen Bennet är adlig, men inte så förmögen. Herr och Fru Bennet fick fem döttrar – och eftersom kvinnor inte hade arvsrätt på den tiden var det en avlägsen manlig släkting som skulle ärva huset vid faderns död och familjen skulle bli hemlös. Familjen lever med ett hot om en potentiell katastrof. Modern i familjen är högst medveten om problemet och ser det som sin livsuppgift att åtminstone några av döttrarna gifter sig med rika män och därmed säkrar framtidens husrum för familjen.

Modern är på flera sätt oron personifierad. När något går henne emot blir hon sjuklig och sängliggande, döttrarna måste lägga tid på att ta hand om henne samtidigt som de försöker lösa de problem som orsaker moderns oro. Modern handlar alltså mycket irrationellt och blir närmast totalt passiviserad av sin oro. Hon överger sig verkligen till sin oro.

Fadern gömmer sig med sina böcker i sitt bibliotek och hanterar sin oro med ironisk distans. Han har någonstans dåligt samvete, för att inte ha säkrat en tryggare framtid för sina döttrar. Han flyr dock oron genom att hänge sig till en bra bok och ett glas sherry i sitt bibliotek – på behörigt avstånd från resten av familjen.

Familjens två äldsta döttrar, Jane och Elisabeth, hanterar oron på ett mer förnuftigt sätt. Elizabeth har sina promenader i naturen som hjälper henne och Jane är som ett nav i familjen som försöker behålla lugnet och göra det som behöver göras.

Jane och Elisabeth diskuterar frågan om man ska gifta sig enbart för pengarnas och försörjningen skull eller om man ska välja sin partner av kärlek. Deras förhoppning är att de kan kombinera kärlek med en rimlig ekonomi. De har varit vittne till deras föräldrars kärlekslösa äktenskap – och önskar inte själva hamna i en situation, där man och hustru inte respekterar varandra.

Det blir i slutändan först Jane och sedan Elisabeth, som genom att gifta sig med förmögna män som de älskar räddar familjen. Fadern inser med tiden att han inte hade hanterat familjens situation på ett ansvarsfullt sätt. Han hade hela tiden hoppats på att de skulle få en son.

Som läsare blir man vittne till olika sätt att hantera oro. Man kan skratta åt moderns irrationella sätt att hantera oron – och för min del var det nog Elisabeth, som jag fascinerades av – att hon trotts att hon var medveten om familjens situation behöll sitt egensinne och sin stolthet och hittade lugnet genom sina promenader i naturen.

Mentalt görande och mentalt varande

Anna Kåver skriver i boken Oro – Att leva med tillvarons ovisshet om begreppen mentalt görande och mentalt varande.

Mentalt görande är tankar och idéer, som i högsta grad är nödvändiga när man skall lösa problem, få saker gjorda och förändra situationer så de blir mer som man vill ha dem. Mentalt görande är en problemlösare när man vill förändra saker i det yttre livet.

Mentalt varande, som också kan kallas medveten närvaro är däremot användbart om man vill förändra saker i det inre livet. Här behöver man inta ett mer observerande och accepterande perspektiv. Du betraktar dina oroliga tankar när de dyker upp – du ser dem för vad de är, de är just tankar och inte problemlösare.

Om man använder det mentala görande på i det inre livet, försöker man förändra saker som man inte kan göra något åt. Man hamnar i en återvändsgränd av ältande och oroliga tankar. Anna Kåver skriver om ältandet som ett sätt att undvika att känna. Ältandet blir som en avledningsmanöver – så man slipper känna att man är ledsen, sårad eller vad det kan vara. Att ha kontakt med sina känslor är ett sätt att minska oron. Acceptans – att se saker som de är utan att värdera det som positivt eller negativt – är en förutsättning för mentalt varande. Detta är förstås inte alltid så lätt.

Anna Kåver skriver:

”Om du är en person med oro, ångest, depression eller annan typ av psykisk smärta, har du förmodligen inte lyckats att bestämma vad som ska upp på din inre scen. Aktörerna har själva tagit över scenen”. Du sitter aningen hjälplös i salongen och låter det pågå, kanske alldeles för länge, vilket har gjort det svårare att återta kommandot. Men du har ett val att göra även vad gäller dina inre upplevelser.” (p 119)

Man kan öva sig i medveten närvaro. Anna Kåver nämner som ett exempel en promenad i naturen – att man observerar omgivningen, blommorna, vyerna och försöker vara närvarande i stunden.

Min mor och jag

När jag skriver om mentalt görande och medveten närvaro tänker jag på mig själv, men också i hög grad på min mor. Hon var mycket bra på mentalt görande – att styra och ställa i det yttre liv. Hon var mycket social och bra på att se möjligheter, bjöd hem gäster, såg till att huset byggdes ut, förhandlade boräntor och tog kurser på HF på äldre dagar.

Men hon var inte så bra på mental närvaro. Visst njöt hon livet, älskade att sitta i solen på terrassen och njuta utsikten över Nakskov fjord, älskade också fester och sociala sammanhang med människor hon trivdes med. Men hon hade också en oro, hon kunde prata mycket och för utomstående kunde det vara svårt att hänga med. Det var som att det var många tankar i huvudet och att munnen bara gick. Jag kan inte låta bli att fundera på om hon försökte fly från en smärta, en sorg över pappans plötsliga död då hon bara var 9 år gammal. Hon tyckte väldigt mycket om sin far, han var också hennes lärare på den tyska skolan i Åbenrå och hon har berättat hur de på morgonen följdes åt till skolan hand i hand. En familj i sorg förmår kanske inte alltid att ta hand om varandra. Efter faderns död började hon i den danska skolan och var tvungen att prata danska.

En terapeut jag gick till i vuxen ålder pratade om en mor som inte var tillräckligt bra. Det var när jag berättade om hur min mor bröt kontakten med mig när jag 21 år gammal gjorde slut med min första pojkvän. En normal mor skulle stå upp för sitt barn och kanske fråga hur barnet mådde.

Hos en annan terapeut, många år senare, fick jag i uppgift att rita ett ”porträtt” av min ursprungsfamilj – som sittandes runt ett bord. Utan att det från mitt håll var planerat fanns det inte plats till mig själv runt bordet när övriga i familjen hade ritats in. Det blev lite av en ögonöppnare.

Ett barndomsminne handlar om hur mina föräldrar åkte på semester med mina två bröder medan min syster och jag placerades tre veckor hos vänner och bekanta. Jag var 7 år och hamnade just hos bekanta, hos en familj som jag inte kände så bra. Jag slutade prata och kissade i sängen.

Till min konformation kom det en fotograf hem till oss för att ta bilder. Min mamma var så upptagen av att få en bild av de äldsta sönerna i fyra generationer av familjen Fogh att de glömde att ta kort på mig. Jag fick cykla till fotografen flera månader senare – så, ja, det finns en bild av mig i konfirmationsklänning.

Jag bär runt på en ängslighet och oro, som kanske har sina rötter i de svek jag upplevde i min barndom. Jag bär på en känsla av att jag inte på ett självklart sätt har rätt att finnas till och ta plats i världen. Precis som min mor är jag bra på mentalt görande men sämre på mentalt varande.

Jag har ofta tänkt att jag är väldigt lik min far. Även jag gillar att läsa böcker och på gamla dagar har jag blivit intresserad av historia. En del av de böcker som jag minns han hade i sina bokhyllor har jag nu läst som till exempel Thorkild Hansens böcker om slavarnas historia. Jag vet också att han läste en del om Napoleon, som jag också blev intresserad av efter resan till Paris 2023. 

Min far var ofta arg när han läste tidningen – irriterad på journalisternas sätt att skriva. Det tänker jag på nu när jag som pensionär nästan dagligen sitter och skäller på journalisterna på svensk TV. Mitt eget agerande väcker minnen som ligger många år bakåt i tiden.

Jag har dock på senare år upptäckt att jag också har en hel del likheter med min mor. Det var när jag blev chef som jag på allvar började tänka på det. Jag gick på en chefskurs där jag förstod på kursledarna att jag i en personlighetstest hade ovanligt höga poäng på ”att se möjligheter”. Jag har alltid tänkt att det var något som kom från min mor. Det mentala görande som vi båda är så bra på.

Min mamma var det som man idag kallar ”street smart”. Hon såg möjligheter, kom med förslag till ombyggnader av huset och var också den som förhandlade om banklånet, så de fick lägre ränta. Min mamma hade absolut en ambition och en förmåga som hon hade behövt få möjlighet att utveckla i ett större sammanhang än det som kärnfamiljen erbjöd.

Vi hade som tonårsbarn också mått bra av att vår mamma hade haft annat att tänka på än att lägga sig i hur hennes unge vuxna barn levde sina liv. Att vi uppmuntrades till att ta en akademisk utbildning är en sak, men att därutöver lägga sig i våra privatliv på olika sätt var inte helt okej. Vi var alla fyra på var vårt sätt skötsamma och strävsamma.

Att försöka förstå oss – att försöka lära känna oss och vara lite nyfiken på varför vi gjorde vissa val i livet hade varit en bra början. Jag är övertygad om att min mamma hade blivit en bättre mamma om hon hade haft möjlighet att utveckla sina förmågor utanför hemmet, i ett professionellt sammanhang.

Arundhati Roy’s bok Mitt skydd och min storm handlar till stor del om hennes relation till modern. I samband med att hon beskriver den livskris som drabbade henne efter det stora genombrottet med De små tingens gud skriver hon följande om sin relation till modern Mary Roy:

Priset jag betalade för att vara Mary Roys dotter och den sorts författare som jag är, var inte fängelse eller förföljelse (även om det var en del av sådant också). Det var katastrofal sorg.

Jag talade inte om något av detta med fru Roy. Hon var inte den sorts mamma det var säkert att dela med sig av sin sårbarhet för. Jag visste att jag måste hålla mig på avstånd. (s 230)

Just detta med att inte kunde dela med sig av sin sårbarhet var något jag kände igen från min egen relation till min mamma. Att få kalla handen i en situation, där man behövde lite allmänt mänskligt stöd var något jag hade upplevt bland annat när jag 21 år gammal hade lämnat min första relation. Det gillade inte min mamma och därför ville hon inte se mig, jag var inte välkommen i deras hem. Jag straffades för att följa mina känslor och min egen vilja. Även Arundhati Roy straffades av sin mamma om hon valde en väg i livet som mamman inte gillade. Det går förstås inte att jämföra de två relationer mellan mor och dotter – men vi hade båda mammor vars kärlek var villkoret och inte villkorslös som en mammas kärlek i grunden behöver vara.

Jag gillar Arundhati Roy’s formulering: ”priset jag betalade for att vara Mary Roys dotter”. Det är en formulering hon ofta återkommer till när hon beskriver sin relation till sin mamma. Uttrycket rymmer både distans till och acceptans av ett livsvillkor som är hennes, men som hon har lärt sig leva med.

Oro och livslust

Det var min plan att undersöka om oro kan gå i arv, men under arbetets gång kom det att handla en hel del om livslust. Oro behöver inte vara något negativt – det kan också vara en motor – något som gör att du går igång med olika aktiviteter, en resa eller ett projekt av ett slag. Oron blir på något sätt omsatt till livslust.

Jag har i mitt liv haft en drivkraft och ett gott självförtroende, som jag tror på allvar slog igenom på universitetet, där jag läste till ämneslärare i danska och franska. Efter en studentexamen med inriktning på matematik och fysik, började jag läsa franska på universitetet. Jag blev även aktiv i studentkåren och fick med det också ett socialt liv som betydde mycket för min personliga utveckling. Men det var på ”danskstudiet”, som jag på allvar utvecklades fackligt. Jag gick på någon sorts alternativ variant av utbildningen som byggde på problembaserat lärande. Man utgick ifrån en problemställning och utifrån den läste man in sig på relevanta fakta och teorier. Det passade mig perfekt – och gav också resultat. Jag skrev den ena uppsatsen efter den andra, fick bra betyg och ett gott självförtroende. När jag sedan hamnade i Sverige läste jag först till dokumentalist och senare utbildade jag mig även till bibliotekarie. Efter dokumentalistutbildningen fick jag arbete på Göteborgs universitetsbibliotek och arbetade där fram till pensionen – drygt 30 år. Jag tog på mig olika arbetsuppgifter först som dokumentalist, därefter som EU-bibliotekarie och senare också som chef. Jag har ofta tänkt på att jag hade stor nytta av åren på ”danskstudiet” och arbetssättet med problembaserat lärande. Som dokumentalist fördjupar du dig i databaser inom olika ämnesområden och som EU-bibliotekarie är det viktigt att ta till sig kunskap om EU:s institutioner och publikationer. Som chef är det personalfrågor som står i centrum, men också de olika specialområden som finns på ett universitetsbibliotek.

I den mer personliga och privata delen av mitt liv har oron och osäkerheten gett mig en känsla av att leva på skuggsidan och att jag ständigt måste anstränga mig för att få lite ljus. Ett liv i ett framåtlutat läge i sökandet efter ljuset och uppmärksamheten – i ett försök att få känslan av att jag hör till, att jag duger som jag är.

Min dåliga självkänsla tror jag beror på att jag fick för lite kärlek som barn. Att jag som sjuåring lämnades tre veckor hos en familj jag knappt kände, har satt sina spår. Mina föräldrar åkte på semester med mina två bröder, och i semesterplanerna fanns det inte plats till min syster och mig. Vi var tydligen inte så viktiga.

Men jag tänker också på att min mamma beskriver sin barndom som att fadern gav kärlek, t.ex. att de gick hand i hand till skolan. När fadern dog förlorade hon hans kärlek och skrev att det hade varit bättre om mamman hade dött. Det är tuffa ord, men antagligen också ärligt. Kanske var det så att hennes mor inte förmådde att ge min mamma kärlek. Och kanske var det så att min mamma inte förmådde ge mig kärlek. Hon gav oss ramarna, lagade mat, kläder, såg till att vi kom till skolan. Hon var bra på det Anna Kåver kallar mentalt görande, bra som problemlösare i det yttre livet. Däremot var hon sämre på mentalt varande, även kallad medveten närvaro, som behövs i det inre livet. Här behöver man luta sig bakåt och vara mer observerande och accepterande. Min mamma var kanske sämre på att ta barnet i sitt knä och fråga hur det mådde.

Det min mamma gjorde som mamma räckte långt – och jag tror också att hon på sitt sätt visade kärlek eller förståelse. Jag minns att jag i en period var otrolig arg när jag kom hem från skolan. Jag skällde, det var tydligen mycket frustration som skulle ut, och hon klagade inte på mig. Det var faktiskt som om hon såg min vrede, på något sätt accepterade den och gav mig mat. Det hjälpte som regel på humöret.

Något i skolan gjorde mig frustrerad, det var antagligen den frustration, som gjorde att jag var på så dåligt humör när jag kom hem från skolan. Antagligen räckte det långt att hon lyssnade på mig – men kanske förstod hon också att jag behövde en förändring. Hon pratade med mig – berättade att jag kunde bli vad jag ville, om jag var flitig i skolan. Jag tror hon nämnde att jag kunde bli jurist. Kanske pekade hon på det sättet på en väg ut ur min frustration. Hennes pep-talk ledde till att jag plötsligt blev flitig i skolan, fick bra betyg och till och med fick ”flidspremie” – något som det skrattades åt en del i familjen – ingen annan i familjen hade fått det. Det ledde också till att jag som den enda i min klass kom in på gymnasiet direkt från andra realklassen. Det normala var annars att man började på gymnasiet efter realexamen.

Jag minns att det efter andra året i gymnasiet gick upp för mig att jag bara hade ett år kvar av min skolgång. Det var som en befrielse som plötsligt bara låg ett år bort. Det fanns en ofrihet i skolan som jag hade svårt för. Som barn i skolan styrs du av de vuxna, du ska lyda, du får inte vara för kaxig. De vuxna är inte alltid rättvisa – de har sina fördomar. Vid ett par tillfällen gick jag hem från skolan för att en lärare hade sagt något till mig som gjorde mig ledsen. Min mamma ringde skolan och såg till att jag inte blev kallad till rektor. Hon övertygade dem om att det bara ville förvärra situationen.

För mig blev mötet med problembaserat lärande förlösande, det var där jag upptäckte en sorts urkraft, som gav mig bra betyg i slutet av mina universitetsstudier och som jag också hade med mig i mitt arbetsliv. Det är samma kraft som jag har använt i sökandet efter mina rötter – skrivprojektet som jag håller på med nu på gamla dagar.

När jag nu läser Nina Burtons Gutenberggalaxens Nova, som handlar om Erasmus från Rotterdam, ser jag samma längtan efter frihet i hans resa. Han skyr Sorbonne universitetet som han anser är för konservativt och ger sig i stället ut på en egen bildningsresa med nyfikenheten som ledtråd.

Tre efterspel

När jag var omkring 28 eller 29 år gammal var det igen så att min mamma blev arg på mig. Jag kommer inte ihåg exakt hur konflikten uppstod – annat än att det på något sätt hade att göra med hur jag levde mitt liv. Jag var i slutet av mina studier och det gick bra med dem. Privat var jag i en brytningstid – bodde i ett kollektiv i Peter Skrams Gade – men visste att det bara var för ett år. Lägenheten vi bodde i skulle renoveras. Det var ett bra ställe att bo på – jag hade ett fint rum och de jag bodde med var trevliga. Familjen Winding bodde bredvid. Tror det var pappan – Thomas Winding – han med barnprogrammen. När man handlade i Irma kunde man stöta på Ghita Nörby. Jag promenerade ofta till Langelinie och en gång mötte jag Christian Kampman i ett blåsigt hörn. Jag har läst mycket av honom också långt innan serien om familjen Gregersen, som jag blev särskilt förtjust i.

Min mamma var sur på mig – och igen var det så att jag inte var välkommen i deras hem. Jag var äldre och inte lika sårbar som när jag var 21 år gammal, men det kändes ändå inte okej. Jag skulle vid ett tillfälle köpa en andelslägenhet, och min syster fick gå i borgen för mig – eftersom mina föräldrar inte ville ha kontakt med mig. Vid ett tillfälle ringde min pappa till mig för att tala om att han inte var enig med min mamma, men att det fick bli så ändå för ”husfridens skull”. Det kan låta halvhjärtat och mesigt – men jag tror att det hjälpte mig att få reda på att min pappa inte heller tyckte att det var okej.

Jag kan ibland vara avundsjuk på andra familjer, som verkade ha det så bra. Jag tänkte redan då att de som hade det bra accepterade varandras olikheter på ett annat sätt. Alla skulle inte pressas in i samma mall.

Upplevelsen jag hade som 7-åring, då jag placerades i en familj jag inte kände så bra i tre veckor medan mina föräldrar var på semester med mina bröder, fick också ett efterspel.

Familjen jag bodde hos var hemma hos oss på middag, antagligen som tack för hjälpen, att de hade tagit hand om mig. Barnen var också med och det uppstod en situation där de skulle berätta något från tiden då jag bodde hos dem. Men de ville bara berätta det för mina syskon om jag lämnade rummet. Jag fick inte höra vad de hade att berätta. Mina syskon gick med på det.

Jag har ofta tänkt på det i efterhand. Det finns familjer som liksom sluter sig om sig själva – som har en stark lojalitet med varandra. Min familj var aldrig sådan. På ett sätt kan jag känna en viss stolthet över det. Att det är tecken på en öppenhet som i grunden är bra.

Men jag tänker också att det ibland har varit en nackdel för oss barn. Att det ibland har fått som konsekvens att vi inte har upplevt den självklara lojaliteten, som ett barn har rätt till att få av sina föräldrar. Att man i olika situationer slår handen av barnen, när man inte tycker om deras livsval. Man kan ifrågasätta och vara oenig, men det är absolut fel att slå handen av det egna barnet och i stället vara lojal med de ingifta barnen på det sättet som mina föräldrar har varit vid flera tillfällen. Man sviker sina egna barn, och det svikna barnet saknar den grundläggande trygghet, som jag tror är en viktig förutsättning i livet.

Min upplevelse som 7-åring fick också ett osannolikt efterspel många år senare på min arbetsplats på universitetsbiblioteket i Göteborg. Det var på handelshögskolan, där det var tal om att vi skulle få nya tjänsterum. Det blev aldrig av – men det var i alla fall en arkitektbyrå, som var på plats för att undersöka möjligheterna. På den tiden satt jag precis utanför chefens kontor och hörde att hon hade besök. Jag tror också att vi presenterades för varandra – kanske för att vi båda var danskar. Men att vi båda var från Nakskov, och att jag hade bott hos hans familj i 3 veckor, när jag var 7 år – var inget vi pratade om. Vissa möten blir så osannolika – så man efteråt är osäker på vad som sas och vad som hände. Det var först senare jag förstod att det var äldsta sonen i familjen jag bodde hos i tre veckor för många år sedan.

Om oro

När man är orolig är man inte fri. Så är det nog. Oro är ett tecken på att man är fångad i ett mönster. Oron kan samtidigt vara en motor, som behövs om vi ska frigöra oss från ett fastlåst och begränsande sätt att leva.

Kanske är det så att när vi lämnade grottan och gav oss ut på savannen lärde vi oss samtidigt att reagera negativt på allt som var annorlunda eftersom det kunde vara en potentiell fara. Tryggheten finns i flocken.

Kanske saknar jag den grundtrygghet, som man egentlig ska få från sina föräldrar. Det har gjort att jag sällan känner mig som en del av en flock. Det kan också vara så att jag i grunden är mer lojal mot mig själv och mina egna tankar. Att jag i någon mån är för egensinnig för att anpassa mig till en flock. Jag har sökt mig till böckernas värld – det blir också en sorts flock – på tvärs av tid och rum.

I någon mån gör alla individer en egen resa – vi föds för det mesta in i ett sammanhang, en familj, en by eller ett samhälle – men vi är ensamma om att forma just vårt liv – och vi står ensamma inför döden. Vi är individer – men är samtidigt beroende av flocken. Ett livsvillkor vi måste acceptera.

Frågan är om oron är ett uttryck för en längtan efter att hitta hem – att hitta sin plats i världen. En plats där jag kan känna mig fri och få vara den jag är tillsammans med andra. Att hitta sin flock.

Svend Brinkmann, som är professor i psykologi, intervjuas i Heartbeat, på temat ”att elske sig selv”

Svend Brinkmann elsker ikke sig selv. Og det synes han heller ikke, at du bør.

– Vi skal stoppe med al den selvkærlighed og i stedet lægge energien et andet sted, siger Svend Brinkmann. Det kan faktisk gøre os både lykkeligere og klogere.

En særlig type narkomani er blevet dominerende i nyere tid, mener professor i psykologi Svend Brinkmann. Én, der handler om et konstant fokus på selvudvikling, optimering og forbedring./…/

– For mig er kærlighed en hengivenhed, der er rettet ud mod noget andet end en selv. /…/

– Altså fordi, hvad er kærlighed, hvis det er noget, der netop er rettet mod os selv? Så mister vi jo sansen for at være åben over for verden og det, der ligger ude for os selv. Det kan være kærlighed til ens børn, partner eller ven, eller bare interesser man har. /…/

Men hvordan vænner man sig fra denne tanke? Hvordan holder man op med at prøve at elske sig selv?

Det er ganske simpelt, siger Svend Brinkmann. Det handler om prioritering.

– Du skal reservere begrebet kærlighed og dét at elske til noget, der findes uden for dig selv. Man skal i gang med at elske det, der er værd at elske. Og det er jo heldigvis rigtig mange ting, der er. (Heartbeats 23 januari 2026)

Det var faktiskt väldigt befriande att läsa intervjun med Svend Brinkmann. Att vända blicken utåt, intressera sig för andra människor, engagera sig i saker utanför ditt eget ego, är livsbejakande.

Man släpps fri, när man ger upp tanken på att bli perfekt och älska sig själv – och i stället fokuserar på omgivningen och de personer som är en del av den.

Om att vara egensinnig – en längtan efter frihet

När jag blev så förtjust i Jane Austens Stolthet och fördom var det antagligen för att jag kände igen mig i den egensinniga Elizabeth Bennet. Hon som gillade att vandra ensam i naturen. I sociala sammanhang var hon ofta den som iakttog det sociala spelet lite på avstånd. Hon följde sin egen inre röst.

Kanske var det så att både min farmor och jag var egensinniga. Min farmor hade inget arbete. Hon var hemma och tog hand om barnen och hushållet. Men hon hade hjälp – det var någon annan som utförde det praktiska hushållsarbetet – även om min farmor antagligen var med i planeringen. Mycket tyder på att hon använde sin tid till att läsa och på olika sätt förkovra sig intellektuellt. Min farmor och farfars resa till Spanien, som till stor del var en konstresa, visar också att de tillsammans utforskade konsten och litteraturen, att de delade en intellektuell nyfikenhet. De gick inte bara på museum, de var väl insatta i de konstnärer, vars verk de skulle studera på plats. I Madrid gick de på Pradomuseet varje dag i en vecka – vissa favoriter återkom de till vid varje besök, innan de gick på upptäckt i museet – varje dag en ny våning som skulle granskas. De hade också varit på flera konstresor i Europa.

När jag läser Elsie Johanssons böcker om Nancy möter jag igen en egensinnig person som jag känner igen mig i. Nancy växer upp i en fattig familj – de bor i en liten stuga på landet och Nancy tycker mycket om att vara ute i naturen och observera omgivningen. För henne är det också ett sätt att hitta ett eget rum – i stugan är det ofta trångt. Hon är duktig i skolan och som den första i familjen har hon en ambition att vilja utbilda sig. Efter faderns död flyttar Nancy tillsammans med sin mamma till Uppsala. Nancy känner sig vilsen i den stora staden, saknar sina speciella ställen i naturen runt stugan, som hon har sökt sig till när hon har varit ledsen eller i behov av att vara ensam en stund.

I en mörk stund tänker hon på sin egensinnighet:

Nu är barndomen definitivt ett avslutat kapitel och en stor del av ungdomen har också gått ifrån mig. Och vem är jag? Vem har jag varit den tid jag redan har haft? Har jag till exempel någonsin varit riktigt glad? Riktigt sorglös och sprittande livad och kavat, som Dora kunde vara. Har jag hoppat och skrattat och fnissat och skvallrat och bytt filmstjärnebilder som andra småjäntor? Jo, det senare har jag väl … När jag var liten och ihop med Barbro och Kerstin och vi klädde ut oss och spelade teater och mamma tokade sig och lade ut stjärnor för oss med spelkorten som en annan spåkärring – nog var jag väl som andra då? Men sen?

O, detta iakttagande, detta jävla allvar, jävla funderande och rotande och vändande och vridande på allt! Denna sorgsensjäl och denna invärtes högfärd som jag inte kan förneka. Hon är ”lite egen av sig”, Nancy! Tror att hon é nånting! Jo, tack! Man får skämmas för dig, du är inte riktig klok! Så skrek Betty. Hon tog livet på ett annat sätt hon, fast det blev förstås som det blev …

Jag är jag. Nancy. Nancy Viktoria. Nancy Ensammia, Ensamata. Är inte som andra. Är instäng i sig själv. (Elsie Johannson: Berättelsen om Nancy, s 648-649)

Nancys storasyster, Dora, var levnadsglad, men hamnade i Stockholm som prostituerad och dog ung i samband med en sen abort. Den andra systern, Betty, hade tre barn redan vid 22 års ålder. Nancy valde en annan väg – ville studera, men är i situationen som skildras ovan i en kris – och mycket självkritisk. Hon hittar dock en väg fram, får jobb på posten, får en väninna, blir gladare. Berättelsen om Nancy avslutas med att Nancy är på väg till Malmö, där hon skall ta sin realexamen. Berättelsen om Nancy är en roman, men samtidigt en berättelse med många element från Elsie Johansons eget liv. Elsie Johannson, som föddes 1931, växte upp under fattiga villkor och debuterade när hon var 48 år.

Att vara egensinnig kan nog upplevas som att man i perioder är instängd i sig själv, att man är för allvarlig och fast i sina egna tankar. Med en kritisk blick på sig själv och omgivningen.

Men egensinnigheten kan också ses som ett uttryck för en stark längtan efter frihet – att vara nyfiken och treva sig fram i någon sorts ovisshet. När jag läser följande citat i Anna Kåver’s bok Dansa mjukt med tillvaron – om mening, mod och möjligheter slår det mig att det finns likheter med Nancy’s tankar ovan: rätten att välja sin egen väg och sina egna tankar:

”… att tänka de tankar som dyker upp och skicka dem varthän jag vill, i stället för att följa de spår som andra har fastlagt ” (ur Ormen i Essex av Sarah Perry) (Anna Kåver: Dansa mjukt med tillvaron, s 53)

Anna Kåver skriver vidare om friheten:

Frihet är ett av de vackraste ord jag vet. /…/ Det får mig att tänka på engagemang, på människor som tillsammans demonstrerar för jämlikhet och fri- och rättigheter, Berlinmurens fall, Martin Luther King, Nelson Mandela och Moder Teresa.

Men för mig är frihet inte bara kopplad till det heroiska och storvulna. Jag tänker mycket oftare på friheten och hur man erövrar den i det vardagliga – barnets första stapplande steg över golvet, den första darriga cyklingen, den liljekonvaljdoftande skolavslutningen och den blyge som äntligen vågar ta plats i fikarummet.

Frihet i olika former måste betraktas som ett mänskligt basbehov. (Anna Kåver: Dansa mjukt med tillvaron, s 53-54)

Anna Kåver skriver vidare om inre frihet och om att vara mentalt oberoende:

Inre frihet är att vara mentalt oberoende. Människor som är tillfreds har i regel inte så stora problem med att veta sitt eget värde. De tar sig rätten att välja hur de ska se på sig själva. De gör det förhållandevis oberoende av omgivningens syn, och oavsett i vilken situation de befinner sig. Det är förstås omöjligt att göra sig totalt oberoende av andras tyckande och åsikter och alla vet nog hur svårt det är att hålla fast vid en självständig självuppfattning under mottryck, oavsett hur hårt det är. Men en människa, som är tillfreds med sig själv, tar sig tillbaka upp på spåret igen, och hittar balansen även när hon blir tilltufsad på det sättet. (Anna Kåver: Dansa mjukt med tillvaron, s 60)

Citatet ovan beskriver rätt precist de problem och den sorts oro, som jag själv kämpar med. Jag kan ha tankar och bestämda och även kloka uppfattningar om olika saker – men jag är inte så övertygad i min självuppfattning och jag är inte tillfreds med mig själv på det sättet hon beskriver i citatet ovan. Jag hittar visserligen tillbaka till spåret igen om jag blir tilltufsad – men det tar tid och det tar mycket energi.

I relationer mellan människor, i sociala sammanhang, kan man begränsa och förminska genom att pressa en fastlåst världsbild på varandra. Vi speglar oss och söker bekräftelse hos varandra – men vi skulle kanske vinna på att i stället vända blicken utåt, ställa frågar och vara nyfiken på det man inte förstår eller inte gillar.

Ett nyfiket förhållningssätt – att öppna upp i stället för att stänga av. Anders Agger gör det i sin journalistik och det praktiseras i olika typer av brobyggarverksamheter. Samma förhållningssätt kan överföras till vardagen och i sociala sammanhäng.